Vägrar ge vika för polisens våldsmonopol

Jag kan inte låta bli att stjäla nedanstående inlägg från Socialism.nu och publicera det i sin helhet. Det speglar nämligen tydligt den helt uppochned-vända världsbild som reclaimarna har, med undantaget att det dessutom är välformulerat.

"Lyckad gatufest – men kör bort reservpoliserna!

Kvällen 1:a maj hölls i Stockholm en gatufest som samlade dryga 1000 deltagare, mestadels ungdomar. Det blev ingen upprepning av förra årets omfattande kravaller, men en kraftsamling för den revolutionära vänstern och dess sympatisörer. Låt en lärdom bli att polisagenter i ”Föräldrar på Stan”-jackor ingenting har att göra med vår rörelse.

Som just ett tillfälle att samla styrkorna är gatufester alldeles utmärkta. Många kommer dit och får kanske för första gången kontakt med en folkmassa som vägrar ge vika för polisens våldsmonopol. De flesta invandrarungdomar som kom till Karlaplan (och de var många) har i och för sig polisvåldet ständigt närvarande i sin vardag. Men det handlar om att visa på de enorma fördelar som ORGANISERAD kamp har – vi kan slå tillbaka när det krävs!

Vissa menar att gatufester inte är politiska, utan mer ett tillfälle att släppa loss. Och visst måste vi ha den inriktningen. Vi vill också kunna ha roligt utan att förmyndare ska peta i det som är vårt. Men tillställningen på Karlaplan var lika politisk som när svarta dansar på den amerikanska söderns gator. Det var en markering att vi vägrar acceptera segregation och förvisning till ghetton. Vi dansar på den rasistiska borgarklassens gator och torg.

Ett störande inslag på Karlaplan var alla civilpoliser, ”dialogpoliser” och väktare. Än värre var att de patrullerade och provocerade tillsammans med RESERVPOLISER som Föräldrar på Stan, Non-Fighting Generation, Vuxna i Vägen (i vägen för ”ovuxna” militanta aktivister) och Lugna Gatan. Deras gemensamma uppgift var att göra oss försvarslösa – också en i allra högsta grad politisk uppgift. Men ändå måste vi göra skillnad på poliser som har våldsmonopolet i ryggen å ena sidan, och socialt engagerade arbetare å den andra. Intresseorganisationer bestående av föräldrar och/eller invandrare är bra om de kämpar för social frigörelse. Vi måste vända oss till dem med uppmaningen att lämna allt samröre med ordningsmakten, för att istället driva sin dagordning på rätt sida av klassbarrikaden.

Tyvärr visade de olika intresseorganisationerna upp angiveriets och spioneriets fula nylle den 1:a maj i Stockholm. De agerade reservpoliser, och sådana måste vi kasta ut från våra evenemang. Vi säger till Föräldrar på Stan och liknande grupper: Vägra utnyttjas som reservpoliser! Ta avstånd från ordningsmakten och driv era synsätt INOM vår rörelse!

Vi är idag många som tar strid för det som är vårt. Vi kan bli fler genom att återvinna de äldre generationerna. Och gatan skulle bli mycket lugnare utan polisbrutalitet.

Mikael Abrahamsson,
Intersocialistiska Ungdomsgruppen

P.s. Hoppas att folk snart börjar förstå att huliganerna inte ens är besläktade med någon form av vänster eller militans; de är opålitliga och opolitiska drägg som slåss för allt och inget."

Shape up!

Så har de borgerliga presenterat sina så kallade skuggbudgetar.

Moderaterna vill spara 48,8 miljarder genom att i hundradagarsintervaller trappa ner utbetalningarna i a-kassa och sjukersättning för bidragstagarna.

Kristdemokraterna vill spara 36,7 miljarder, men vill inte berätta förrän i höst hur det ska gå till.

Folkpartiet vill spara 28 miljarder genom att låta flera läkare kontrollera de sjukskrivna och genom att slopa den digitala televisionen.

Centern vill spara 21 miljarder genom att höja bidragen till barnfamiljer.

Det glädjer mig att de alla åtminstone säger att de vill sänka de offentliga utgifterna. Men är det verkligen någon som tror att de skulle kunna komma överens om nånting på basis av dessa förslag?

Som vanligt presenteras fyra helt olika budgetmotioner som, i en regeringsposition, skulle leda till inomborgerlig överbudspolitik och galopperande, travande och slutligen skenande offentliga utgifter.

Varför skulle någon vilja rösta på denna sörja? Möjligen skulle ett genuint hat mot socialdemokratin kunna knuffa någon över kanten till borgerligheten - men då gäller det att vederbörande inte är särskilt intresserad av ekonomi.

Borgarna borde sätta sig och förhandla med varandra redan nu, och i god tid före valet (varför inte redan i höst?) presentera en solid ekonomisk plattform som fyrklöverns alla blad svär sin trohet inför. Annars kan de aldrig vinna väljarnas förtroende.

För väljarna begriper faktiskt att Göran Persson fortfarande är ohotad mästare i sanering av offentliga finanser.

Summary in English:
The four parties in opposition today presented their shadow budgets. As always, the budgets are too far from each other to make a solid argument why you should vote for the right bloc. You can see from far away that they would create a mess out of our finances. Why don´t they just get together and present one shadow budget?

Take them to court now!

Den avskyvärda och förkastliga tortyren av fångar i Irak kan man bäst läsa om i New Yorker (tack, Blind Höna, för den länken).

Det höjs nu röster som jämför USA med Irak under Saddam Hussein. Skillnaden är uppenbar för alla utom kommunisterna, eftersom den handlar om fördelarna med demokrati. Denna gång blir tortyren offentligen uppvisad. Denna gång kommer de skyldiga att åtalas, dömas och straffas. Så är det inte i diktaturer.

Summary in English:
Read about the despicable torture of Iraqi prisoners in the New Yorker. Take them to the court! Now!

Reclaim the blog

Nu begriper jag varför Reclaim the fontän på Karlaplan var så stillsam jämfört med förra årets totala förstörelse på Stureplan. Minst hälften av alla besökare var bloggare! Se bara här och här, till exempel.

Summary in English:
Plenty of bloggers visited the riots yesterday, obviously. Heartland writes in english, but didn´t see the actual fights.

It wasn´t me!

Piraterna från Karlaplan har inga namn eller ansikten, men kan ändå tala. Så här lyder deras officiella uttalande efter reclaim the Östermalm.

"Vi som står bakom arrangerandet av gatufesten på karlaplan tar inte avstånd från våldet, vi tar avstånd media ständiga våldsfixering. Vår fest var lyckad och lugn, trots polisens förförelse gentemot våra festdeltagre, trots polisman 1410 A och polisman 1024A slet ut sladdar ur ljudutrustning och saboterade anläggningen. Var det intressant att se hur de olika polisenheterna motarbeterade varandra. Polisens psykotaktiska enhet insåg, efter sabotaget, utan ljud blir det bus.

I desperation försökte de ordna en egen anläggningmen vi fick igång vårt ljud och festen var ett faktum. Kanske är pt-enheten sugna på att arrangera egna gatufester?
Det kanske kan vara en bra ide att byta yrke först i sådana fall...

Svenska akademin spelade och festdeltagarna festade loss rejält, följt av grymma drum´nbass djs.
Stämingen var god trots de tidigare trakasserierna från tafsande poliser.

Vi valde Karlaplan som mål för vår fest eftersom Karlaplan tillhör alla. Inte den klick elitistiska borgare som normalt ockuperar karlaplan ( utan polisiära åtgärder). De få små våldyttringar som uppstod var framprovocerade av poliser, nazister och huliganer som utan klassanalys drog skam över våra fina fotbollsklubbar.

Vi tycker att det är tragiskt att borglig media vägrar se skadegörelsen ur en klassanalys. Att man omöjligen kan förstå arbetarklassens frustration över den gigantiska klyfta som finns mellan östermalm och de såkallade problemförorterna vi växt upp i . Vi trivs och är lyckliga där vi bor, men vi skulle gärna ha fina parker, fontäner och kommunalt underhåll i samma nivå som Karlaplan.

Vi är inte reclaim the city, vi är inte reclaim the streets. Vi är en grupp med människor, anarkister och frihetliga socialister, som insåg att enda sättet för oss att ta tillbaka Karlaplan till folket var genom lite gammalt hederligt pirateri!!

/ Fest gruppen för Karlaplan" (Sic!)

Sånt får man reda på genom att läsa på Socialism.nu.

Summary in English:
Yesterdays rioteers blame the police, of course. They made us do it. It´s someone else´s fault. We´re opressed. The working class is frustrated.

The Pirate Bay

Den som är intresserad av att lyssna på polisradiokommunikationen som pågick under reclaimandet av Karlaplan kan göra det på The Pirate Bay, där den därmed bevisat anarkistiska/socialistiska organisationen Piratbyrån agerar hälare.

Det samband mellan piratkopieringsdemonstrationen och piratreclaimet jag efterfrågade i min tidigare post fanns alltså.

Summary in English:
Listen to the Swedish Police during the riot build-up yesterday.

Mayday!

Hur man än anstränger sig missar man alltid grejen.

I två timmar stod jag vid Karlaplan och väntade på kravallerna. Mina fötter värkte. Ett tusen ungdomar - med till och med för tonåringar ovanligt dålig hållning - samlades på Karlaplan för en så kallad gatufest på pirat-tema.

Tidigare år har evenemangen kallats för Reclaim the streets, därför att aktionen ska konkretisera hur medborgarna återerövrar det offentliga rummet från marknaden. I år skulle det kallas piratfest. Karlaplan, som ägs och förvaltas av kommunen, har ju inga större inslag av marknad. De drygt tjugo affischer som sitter på tavlorna på lyktstolparna gör uteslutande reklam för kommunens och statens kulturverksamheter. En kommersiell affischtavla finns det. Och en grillkiosk - som inte är ansluten till någon av de stora snabbmatskedjorna. Karlaplan är redan claimad, helt enkelt.

När man står där och tittar på ungdomar hinner man tänka en del.

Jag tänkte på hur inkonsekvent arrangemanget är, till exempel. Bara det att söka tillstånd hos polisen för att få möjlighet att vandalisera måste ju kännas konstigt för de så kallade autonoma. Vandalisering borde väl vara möjligt utan demonstrationstillstånd? Syftet med att söka demonstrationstillstånd är naturligtvis att ge politisk legitimitet åt kravallerna. Polisen måste nämligen skydda vad som kallas en demonstration, även om det de facto är ett upplopp. Ett kryphål som demokratin måste finna sig i, tyvärr.

Jag tänkte på hur viktigt det är med musik för att revolutionen ska få fötter. Polisen fördröjde, genom tidsödande visitation, musikanläggningens ankomst, och så länge det inte fanns någon musik så gick ungdomarna runt dammen som vilka ungdomar som helst - fast sämre klädda. Klockan 19.07, när sambatrumslagarna anlände, utbröt jublet och mobben (som alltså uppstod i och med musiken) gjorde en första rusning mot kravallpolisen på Karlavägen norr. Polisen hade i sin självkritik förra året just påtalat möjligheten att med stöd i lagen stänga ner musikanläggningen, men avstod tydligen från detta. Vilket jag tror var dumt. Lyckligtvis krånglade anläggningen ändå, vilket lade sordin på upplopps-stämningen.

Jag tänkte på hur kul det varit under dagen när jag promenerat runt stan och tittat på kommunister. Att stå vid Skeppsbron och titta på hur vänsterns tåg går mot Kungsträdgården är faktiskt kul. Inte lika skojigt som Pride-paraden, men nästan. De klassiska slagorden är roligast. "Internationell! Solidaritet! Arbetarklassens kampenhet!" är så uppenbart självironisk att man blir varm i kroppen av att höra den. Bara sjuttiotalets bokstavsvänster skulle kunna uppfinna en så krånglig ramsa. Står man nedanför slottet får man alltid höra den roliga "Bevara monarkin! Kungen i formalin!". Och när tåget går över bron mot kungsan kommer proggfavoriten "Känner ni stanken från Handelsbanken" (i något modifierad form, det heter ju inte Enskilda banken längre). Ja, det är roligt. Roligt var det också att se gamla kollegor, som exempelvis Ekots mycket duktiga och rutinerade bostadsmarknadsreporter Lars-Erik Backman, öppet bekänna färg. Det förklarar Backmans hyllning till nätverket jag-vill-ha-bostad-nu i Ekot häromdagen.

Vänstern hade sanerat ibland plakaten. I år fanns till exempel inga öppet antijudiska texter, såvitt jag kunde se. Självsaneringen ledde dock till att det var lite tunnsått med humor på banderollerna. "Förstatliga rubbet!" var det bästa slagordet, men det var nog allvarligt menat.

KPML(r) hade sin manifestation vid Sergels torg - och de vann överlägset i fråga om knäpphet. En livs levande kubanska, troligen influgen med Fidel Castros blodspengar, prisade det svensk-kubanska samarbetet. En judehatare hyllade i sitt tal de mördade Hamas-ledarna (han sörjde dem, sa han, men kände lättnad över att de fått dö martyrdöden). Distriktsledaren Tommy Flatnes avslutade sedan alltihop genom att kräva hårdare reglerad invandring. KPML (r) tycks vara på väg att bli nationalsocialister. Lyckligtvis var de inte fler än ett femtiotal.

Nåväl.

Jag stod alltså vid Karlaplan och tittade på hur polisen beslagtog folköl och tillhyggen från snorungar. Bråket tycktes utebli. Polisens insatser såg ut att lyckas. Många viktiga bråkstakar hindrades från att komma fram till Karlaplan. Det var mördande tråkigt. Actionfotografen Björn Lockström var nära att åka hem, så osexigt var det. Lyckligtvis träffade jag på C-H, min gamla klasskamrat från journalistlinjen. CH har alltid en anekdot på lager.

C-H hade sprungit ihop med ett par ungdomar som ville socialisera hans plånbok några dagar tidigare, när han på morgonkvisten stapplade hem från Berns. När han förstått deras ärende förklarade han med all den hövlighet som bara en riktig östermalmsgosse kan prestera:

"Jag är hemskt ledsen! Ni hade gärna fått råna mig, men nu är det så att om jag hade haft några pengar på mig så hade jag inte stått här, utan istället varit kvar i baren på Berns, varifrån jag kommer. Jag har inga kontanter på mig, helt enkelt. Kan vi ta det här nån annan gång?"

Rånarna hade blivit så imponerade att de klappat honom på ryggen och låtit honom gå, med både mobiltelefon och solglasögon i behåll. Respekt. Östermalms-hövligheten funkar i alla läger.

Reclaimgänget gillar dock inte Östermalm. Därför stod de där, i timmar, och väntade på ett tillfälle att sabotera nånting. Och det var som sagt mördande tråkigt att beskåda. Mina fötter värkte. Jag stod och tänkte på annat.

Jag tänkte på att första maj blev ännu mer historiskt nu. Och då tänkte jag inte främst på EU-utvidgningen, som i och för sig är något fantastiskt. Nej, jag tänkte på att det vid sexton-tiden på Hötorget faktiskt samlats omkring fem hundra personer i en demonstration för att legalisera cannabis. Det såg ut som om det var libertarianerna i Frihetsfronten som stod för arrangemanget, vilket inte hindrade exempelvis fanbärare från Ung Vänster att närvara. Det är vackert när man kan enas. Alkohol förbrödrar, brukar det heta, men den här gången var det alltså haschet.

Henrik Alexandersson inledningstalade, och påtalade haschets positiva sociala effekter: "den som super misshandlar sin fru - det gör inte den som rökt på". Det kanske stämmer, men jag gillar ändå inte att de måste racka ner på brännvinet. Varför måste två goda ting utesluta varandra? Vidare citerades justitieminister Tomas Bodström som ju ville legalisera rökat innan han blev minister. Han är rolig, Henrik Alexandersson. Nästa år kommer Million Marijuana March att dra dubbelt så mycket folk. Vi som inte tycker att haschfrågan är den viktigaste i världen kan glädjas över att någon annan ser till att vi äntligen kommer att få en debatt om hur förbudspolitiken egentligen fungerar. Kan alltid vara bra.

Nåväl.

Jag stod där och funderade. Tänkte på att jag missade Piratbyråns demonstration i Vasastan, och undrade om det finns ett samband med pirat-temat på Karlaplan. Att demonstrera för äganderättens avskaffande är ju naturligtvis typiskt vänster - men kallar man det fildelning så kan man säkert lura några fler. Tydligen använde man vänsterns slagord också i demonstrationstågen, lätt modifierade med datatermer. "Virtuell! kriminalitet! - datapiraternas kampenhet!", som i original alltså handlar om internationell solidaritet i arbetarklassen, och "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex megabits", som ju brukar handla om sex timmars arbetsdag. Copy'n'paste, liksom.

Jag tröttnade till slut på att stå på Karlaplan och vänta. Två timmar utan gatuvåld är mer än en journalist kan klara. På andra sidan kravallpolisen stod det förbluffande många casuals och väntade. De stod och pekade, och diskuterade kravallpolisens uppställningar, och kritiserade hur otaktiskt reclaimarna genomförde sina rusningar mot polisen. Uppenbarligen hade de inte samlats av en slump. Så jag antar att några vänsteryngel fick känna på det så kallade fotbollsvåldet på hemvägen. Gatuvåldet förbrödrar, tydligen.

Jag gick därifrån. En SL-buss hade försetts med blåljus och körde iväg, fylld med bråkstakar, mot Kungsholmen.

Jag gick och tog en öl. Och missade hela bråket. Det står ju ändå i tidningarna. Det finns en krog på vägen till varje revolution, som det heter.

Summary in English:
May first was great fun. I was commie-spotting all day, but missed the obligatory riots in the evening.

Say that in front of the union

Billy McCormac på JKL Blog tipsar om de uttalanden Leif Pagrotsky levererade på The World Economic Forum (som har en egen WEF-blog!).

Det är märkligt hur socialdemokrater blir tillväxtvänner, förändringsivrare och allmänt progressiva när de inte har någon väljarbas som lyssnar.

"The ten new members are used to change, imagine the pace of change in the last 15 years they have been through and compare it to the change in our Countries. The ability to live through change is a major sign of creativity and dynamism."

När sågs förändring som något positivt i Sverige? Paggan fortsätter:

"I have always been in favor of competition. I don't see the new members as competitors but as people who will bring more competitivy and growth in the future. We should see enlargment as a vitamin injection to our EU affairs."

Säg det när LO lyssnar också!

Read the whole thing here.

Got a brand new dance!

Gamle vännen Malin Elgán (som bland annat var med på husockupationen på Bäverns Gränd jag skrivit om tidigare) är numer hyllad koreograf. Jag sprang på henne (och fotografen Julia Hetta - fortfarande ett bombnedslag - som nyss flyttat hem från Amsterdam) på onsdagkvällen.

Hennes nya uppsättning "Då säger vi så" dansas i två dagar till på Dansens hus. Man behöver inte vara dansvetare för att titta, menade Malin. Julia intygade.

Så här säger reklamen:

Mottagandet i pressen var strålande när Malin Elgán presenterade sitt debutverk Rewind i ”Supernova” på Moderna Dansteatern senvåren 2003. Hon var en av tre medverkande och kallades i pressen för den mest överraskande och spännande nykomlingen. Svenska Dagbladet menade att föreställningen hade ”både form och udda material som väcker frågor om var den tunna gränsens går mellan rörelsens autonomi och styrning” och Dagens Nyheter såg ett ”publikt tilltal” och en ”eggande, härlig humor”.

I Då säger vi så arbetar Elgán som tidigare utifrån improvisation, hon tar till vara dansarnas erfarenheter och kunskaper, med utgångspunkt ifrån specifika frågeställningar. Det blir en process som leder fram till föreställningen. Det handlar om kropp, rörelse, gester och dans.

Så jag får väl gå och titta imorgon.

Summary in English:
My old friend Malin Elgán is a choreographer, and her new show is running on Dansens hus in Stockholm for another two days. Go and see!

Frank and friendly with Bush

Vi kan inte veta vad de sade under mötet, statsministern och presidenten. Men så här sa de efteråt:

Remarks by President George W Bush and Swedish Prime Minister Göran Persson in Photo Opportunity.

The Oval Office.

PRESIDENT BUSH: Okay, listen. There will be two opening statements. We'll answer a couple of questions. We'll alternate Americans. Not yet, a couple of opening statements. Thank you.

Welcome. Mr. Prime Minister, thanks for coming. We just had a really good discussion about common opportunities. The Prime Minister has got a clear vision about freedom and opportunity. And he's an optimistic person. He's optimistic that by working together we can achieve great things in the 21st century. We had a good discussion about bilateral relations. I reminded him there's a lot of Swedish Americans who are really proud of their heritage, proud of their home country.

So Mr. Prime Minister, welcome back. Thanks for your time. Thanks for your consideration.

PRIME MINISTER PERSSON: Thank you, sir. And let me also underline that we have had a very fruitful discussion, not least with the backdrop to improve strength for the transatlantic relations between U.S. and Europe. It's not only about security and foreign policy, it's also about economic relations and international cooperations, not least inside multilateral structures like United Nations. With that as a framework, we have covered a discussion about Iraq, Palestinian-Israel conflict, the situation in Afghanistan, also North Korea and European matters.

And thank you, Mr. President, for receiving me. As always, frank and friendly discussion.

PRESIDENT BUSH: Frank and friendly. Deb.

Q Mr. President, is it going to take an all out military offensive to put down the insurgency in Fallujah? And can you really have a successful transfer of power in 60 days if Iraq is wracked by violence?

PRESIDENT BUSH: First, we will have a successful transfer of power. I assured the Prime Minister that the June 30th date is a solid date. And I appreciate so very much the work by the United Nations and Mr. Brahimi to lay the groundwork for the transfer of sovereignty.

Secondly, I have laid out a broad strategy that says that Iraq will be as secure as possible; that we will deal with those who want to stop the march to freedom. And that's exactly what's happening in Fallujah. Our commanders on the ground have got the authorities necessary to take action to help the Iraqi people realize a free and peaceful society. And what you must realize is happening in a place like Fallujah is, the closer we come to passing sovereignty, the more likely it is that foreign fighters, disgruntled Baathists or friends of the Shia cleric will try to stop progress. That's what's happening. They want to kill innocent life to try to get us to quit. And we're not going to. And our military commanders will take whatever action is necessary to secure Fallujah on behalf of the Iraqi people.

I'm pleased to -- I had a meeting with General Abizaid today. He's the commander in charge of the theater. He was reporting that there will be joint patrols with Iraqi police in Fallujah. Most of Fallujah is returning to normal. There are pockets of resistance, and we will -- our military, along with Iraqis, will make sure it's secure.

Q Mr. President, what will happen to the Swedish prisoner at Guantanamo Bay?

PRESIDENT BUSH: The Prime Minister -- the first matter he brought up was the Swedish prisoner. He was very forthright, very frank and very concerned about the prisoner. I told him we want to work closely with our friends. We have done so with other countries and we will do so with Sweden. There is a delegation coming over so that we can fully understand the facts and the consequences. But the Prime Minister made it clear he expects this to be resolved. I made it clear to him we want to work with him.

I think that's an accurate statement.

PRIME MINISTER PERSSON: It is.

Q How do you comment on that, -- Persson?

PRIME MINISTER PERSSON: I think it's necessary to have that time to reply, because he has been there for two years. He should be released or brought to trial. That is the two alternatives, and we need to come to an end with this discussion. And I've expressed it clearly and had good response from the President.

PRESIDENT BUSH: Adam.

Q Yes, thank you, Mr. President. What does Vice President Cheney bring to your 9/11 testimony that you couldn't provide alone? And don't you owe history and the 9/11 families a transcript or a recording?

PRESIDENT BUSH: What he's asking about is a meeting I'm going to have tomorrow morning, talking with this 9/11 Commission about -- my attitude and the attitude of the Vice President about our country, our security, what happened on that particular date, what happened leading up to that. And I look forward to the discussion. I look forward to giving the commissioners a chance to question both of us. And it's a -- it will be an ample -- it will be a good opportunity for people to help write a report that hopefully will help future Presidents deal with terrorist threats to the country.

PRIME MINISTER PERSSON: The Evening Star.

PRESIDENT BUSH: Evening Star? (Laughter.) I've never heard a leader call a reporter a "star." (Laughter.)

Q Mr. President, you're a Republican and our PM is Social Democrat. What do you have in common, what do you not have in common?

PRESIDENT BUSH: First of all, we have the ability to not talk politics, but talk policy. We've been given great responsibilities and we spend a lot of time talking about our mutual desire for the world to be peaceful. And we understand that free societies are peaceful societies.

One of the great things about the Prime Minister is -- I don't want to put words in his mouth, he can correct me if I'm wrong, but nevertheless -- he has this great sense of optimism that people want to be free and that people have the ability to self-govern. And to me, it's a wonderful spirit and it gives us a chance to share our strategies about how to spread freedom.

We talked about a lot of issues. We talked about the plight of the people in North Korea and the danger of a dictator in North Korea. We talked about the Palestinian/Israeli issue. I reminded him that I was the first President ever to articulate the vision of a Palestinian state. No other President has ever done that. I was pleased to do so because I believe that is the best hope for the Palestinian people and the best way to promote peace.

But, no, our discussions -- we don't spend any time on politics, you'll be happy to hear. We spend time on what's best for our respective countries and how we can work together.

PRIME MINISTER PERSSON: We talked about all people's freedom and peace in the whole world, and then we touched upon some specific issues that is of mutual interest to us. We can discuss them because we are both democrats and we are both strongly in favor of freedom and building democratic institutions. That what's -- is what we have in common. And then, also, we realize that Europe -- and Sweden is a part of Europe -- and U.S. are interdependent and we need each other for the future good development of the world.

PRESIDENT BUSH: Thank you all.

Alltihop taget härifrån.

Mötet mellan Persson och Bush tycks inte gett större intryck internationellt, samma text från AP cirkulerar i alla tidningarna.

Protectionist PTA

Jag tänkte att jag skulle skriva nåt raljant om Riksförbundet Hem och Skola, som strider för svensk skolmat.

"Skolbarn ska serveras svenskt nötkött, kräver Hem och skolas riksförbund. Samtidigt rasar föräldrar mot att kravet på svenskt nötkött i skolan tagits bort."

Det står i måndagens Expressen.

"Föräldrarna påpekar också att eleverna får lära sig att svenskt nötkött är säkert och bra."

- Det blir väldigt konstigt om de därefter serveras utländskt nötkött i skolbespisningen. Det är en dubbelmoral som vi inte vill ha i skolan, säger Jan Alvind, talesman för Hem och skolas riksförbund till Expressen.

Här skulle det passa med något elakt. Men jag nöjer mig med att citera den mer öppet främlingsfientliga protektionismen i Sverigedemokraternas utspel från 1997, signerat Jimmie Åkesson:

"Sverigedemokraterna i Sölvesborg anser att all mat som serveras vid skolor, daghem och äldreomsorg skall komma från svenska förhållanden, och dessutom vara helt ekologiskt framställd, viket innebär KRAV-märkning. Detta gynnar inte bara vårt eget näringsliv och natur, utan visar också vårt avståndstagande från diverse plågsamma djurhållningssätt och ritualslakter."

Jimmie Åkesson är Sverigedemokraternas andrekandidat till Europaparlamentet. Åkesson är förbundsordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) och kommunfullmäktigledamot i Sölvesborg.

På senare år har Sverigedemokraterna av marknadsföringsskäl tonat ner det där med ritualslakt, och skriver istället i sitt uttalande om skolpolitik:

"Vi bör också sträva efter att skolmaten i största möjliga mån är svenskproducerad, ekologiskt framställd, och helt kostnadsfri för eleverna."

Men vi vet ju vad de menar, Sverigedemokraterna och Hem och Skola.

Summary in English:
Swedish national PTA yesterday went protectionist, and now wants only Swedish food products in the schools.

Bullshit walks, money talks

När blir man accepterad av omgivningen? När räknas man som en bland andra?

När man kan betala för sig.

Ni kommer ihåg snacket om rosa pengar för ett par år sedan. Annonsörer, tillverkare och tjänsteproducenter uppmärksammades på att gay-sverige representerade en sammanlagd marknad om 16,6 miljarder kronor. Företag började helt plötsligt marknadsföra sig mot bögar och flator. Ett progressivt IKEA byggde en hel reklamkampanj på bilden av ett homosexuellt manligt par som letade möbler. De homosexuella som dittills varit en marginaliserad grupp togs emot med öppna famnen av näringslivet.

Imorgon onsdag presenteras en banbrytande rapport, Den mångkulturella marknaden, på Timbro. Konsultfirman Veritas har mätt invandrarnas köpkraft. Och den är inte dålig. Invandrarnas köpkraft uppgår till 185 miljarder kronor, eller 18 procent av landets.

Det är en pilotstudie, så man kanske ska akta sig för att tro att varje krona är uppmätt på bästa sätt. Men det torde i alla fall vara en fingervisning om vilken slags kaka företagen har att dela på när de väljer inriktning på sitt sortiment.

För självklart har den person andra preferenser som kommer från Iran än den som är född i Borlänge. Man kanske väljer telebolag efter andra kriterier. Man kanske eftersöker en viss sorts banktjänster. Eller kanske vill man ha sitt kött slaktat på ett visst sätt.

Det blir viktigt för företagen att ha kunskaper om de olika kundgrupperna med invandrarbakgrund. Helt klart. Kanske blir det till och med attraktivt att anställa människor som besitter specialkunskapen: invandrare.

Tänk bara på pengarna. En fjärdedel av hushållens köpkraft i Stockholm tillhör familjer med invandrarbakgrund.

Invandrare från Sydeuropa kan spendera 17,5 miljarder om året i Sverige. Invandrarna från Mellanöstern/Nordafrika kan bränna 16 miljarder om året. Inte smågrus för den företagare som fattar.

En banbrytande rapport är vad det är. Integrationspolitik när den är som bäst. Extra glädjande är att den är tillverkad av Bijan Fahimi, själv invandrad från Iran och grundare av byrån Veritas, men mest känd som före detta styrelseledamot i Folkpartiet. Det är så här Folkpartiet ska bedriva integrationspolitik. Skippa språktesterna!

- Bullshit walks, money talks.

Det enda som saknas är ett slagkraftigt namn. Rosa pengar blev ett begrepp på nolltid, någonting som inte kommer att hända med något så snårigt som den mångkulturella marknaden.

Och de kan ju inte gärna kalla det för svarta pengar…

Summary in English:
A new report measures the purchasing power, household disposable income, in the different groups of immigrants. People from Southern Europe have a disposible income of 17,5 billion crowns a year, for example. People from the Middle East and Northern Africa have 16 billion a year.

The immigrant total purchasing power is 185 billion crowns, which equals circa 18 percent of the spending power of all of the households in Sweden.

A law

Män är i regel olika kvinnor. Inte bara när det gäller uppenbara yttre egenskaper, såsom storlek och muskelkraft, utan även vad gäller beteende och preferenser.

Olikheterna medför ett problem för marknadsekonomin. Marknaden är nämligen till sin natur diskriminerande, eftersom förväntningar och generaliseringar styr prissättningen. Och diskriminering är ju inte bra.

En frisör, som av erfarenhet vet att kvinnliga kunder i gemen tar mer arbetstid och högre kompetens i anspråk för sina frisyrer än vad män vanligtvis gör, kan göra sin tillvaro lite enklare genom att välja att ta hundra kronor lägre avgift för herrar, istället för att ta betalt per minut och hårvårdsprodukt. På detta sätt diskrimineras den kvinna som bryter mönstret.

En krögare som vill ha många kunder subventionerar drinkarna för kvinnor som agerar magneter för de köpstarka manliga kunderna. På så sätt diskrimineras männen i bardisken.

Ett försäkringsbolag som känner till statistik över livslängd vet att ta högre premieavgifter av kvinnor eftersom de i regel blir dyrare på utbetalningssidan. Den kvinna som har fräckheten att dö för tidigt diskrimineras.

Det här är ett svårt problem. Bråket om huruvida man ska individualisera föräldraförsäkringen, som i nuvarande form spär på arbetsgivarens redan ruttna förväntningar på kvinnliga löntagare och alltså hjälper till att diskriminera de kvinnor som avstår från barn, visar hur krångligt problemet är att lösa.

EU arbetar nu för en lagstiftning på området, enligt papperstidningarna. Och vem vet? Det kanske kan funka. Frisören kanske inför minutpriser. Försäkringsbolaget kanske kan ta betalt efter individuell förväntad livslängd. Krögaren kanske kan anställa prostituerade.

Olikheterna mellan könen lär inte försvinna, dock. De har en biologisk förklaring. De beror på den sexuella selektionen.

Jag ska ge ett självutlämnande exempel.

Jag slutade stöta på brudar för tio år sedan, ungefär. Dessförinnan var jag, utan att skryta, tämligen framgångsrik på området. Jag kan luta mig tillbaka och konstatera att jag haft min beskärda del av underbara kvinnor. Åtminstone en har doktorerat, och ett par till är på god väg. Någon är framgångsrik konstnär, en annan är musiker. Två har arbetat som modeller. Några har jag ingen aning om vad de gör idag, de flesta har jag god kontakt med. De fyra kvinnor som jag haft långvariga förhållanden med är så fantastiska att de borde få Nobelpriset allihop. Minst. Mina kortvarigare erövringar är heller inte så pjåkiga.

För fan! Ett av mina samlag finns till och med omsjunget i litteraturen.

Jag skojar inte. Läs på sidan 43 i hyllade författaren och poeten Anna Jörgensdotters självbiografiska debutroman Pappa Pralin.

”En kille hon knullade med nån gång innan hon blev sjuk och tappade lusten till nästan allt.”

Japp. Det är jag. Men jag bär bara en del av skulden till huvudpersonens anorexia.

Nåväl.

Jag har alltså varit rätt bra med brudar. Men jag lade av att ragga för så där tio år sedan.

Mina väninnor klagade ofta på att de inte fick vara ifred när de exempelvis gick på krogen. En massa grabbar skulle hela tiden fram och stöta. Tjejerna kunde helt enkelt inte ta en bira i lugn och ro.

På jobbet var det ännu värre för tjejerna. Manliga kollegor intresserade sig på inte rent yrkesmässiga vägnar. Tjejerna togs inte på allvar.

Jag tog till mig av det där. Tycker fortfarande att det är fördjävligt att brudarna inte kan gå ut och dela en vinare utan att bli störda. Tycker fortfarande att det skulle kännas kymigt om min chef kommenterade mitt utseende dagligen.

Jag slutade stöta på brudar. Jag går aldrig fram och antastar främlingar på krogen längre. Jag slutade ge komplimanger (vilket är direkt plågsamt med tanke på hur mycket vackra kvinnor det finns i tv-branschen som jag skulle vilja knäfalla inför). Ingen kvinna på min arbetsplats har fått så mycket som en antydan om att jag skulle kunna se på henne som något annat än yrkesman.

Man kan tro att kvinnorna skulle premiera ett sånt beteende. Men då är man dum i huvet.

Under dessa tio år har jag blivit raggad på vid ett tillfälle. Det var en sedvanligt blöt personalfest då en kollega friade till mig (vilket jag vänligt avböjde), och en annan kollega ville hångla med mig (vilket inte gick eftersom hon är gift). Ett tillfälle på tio år. Och då har jag ändå, vis av erfarenheten, med flit (och inte utan risk för egna hälsan) utsatt mig för miljöer där kvinnor konsumerar alkohol.

Jag överväger nu att skippa den här strategin. Den funkar sådär, liksom. Jag anser mig ändå vara ett hyggligt kap, och möter inga som helst framgångar.

Kvinnor vill bli uppvaktade – i alla fall när det passar dem.

Den som sett igelkottar para sig vet hur det funkar. Under ett par timmars tid vänder honan bort rumpan från hannen som springer runt runt tills det blir en gångstig i gräset. Till slut har han sprungit så länge att honan förstår att han menar allvar, och då slutar hon att snurra. Hannen släpps upp för ett par sekunders lek.

Vissa egenskaper är bra att ha när man raggar brudar. Envishet. Oräddhet. Oförmåga att ta hänsyn till de feministiska grundkraven på lika bemötande oavsett kön.

Om man som jag lägger ner vapnen så slutar man som singel. Sexuell selektion i vardagen.

Jag har nu varit singel i två år. Lagstifta bort det, den som kan!

Summary in English:
The EU is planning a new law against discrimination based on gender. Especially insurance companies are targeted, since they are prone to charge females higher rates, due to long lives, and thus higher risks.

Get well soon, Helene!

Min arbetskompis Helene har blivit påkörd av ett rattfyllo. Hon mår efter omständigheterna bra och har fått lämna sjukhuset. Att det skulle bli sådan medial uppståndelse hade hon dock inte väntat sig, smsar hon.

Helene är en tuff tjej. Hon har räddat mitt arschle många gånger när jag varit på väg att göra ett dåligt jobb. Helene säger nämligen alltid ifrån när nåt är fel eller halvdant. Nu när hon blivit påkörd av en idiot passar hon på att opinionsbilda mot rattfylleriet och för cykelhjälm istället för att tiga och lida. Strongt.

Summary in English:
My friend and colleague Helene has been hit by a drunk driver. She is, considering the circumstances, feeling well and has left the hospital.

Go and see!

Ibland är man tvungen att bege sig till Södermalm. Nu är ett sådant tillfälle.

På Seriegalleriet ställer Lars Hillersberg ut sina tryck och teckningar. Många av hans klassiska seriegrafier säljs till vrakpriset 100 kronor!

Själv köpte jag ett lite dyrare tusch-original (Nyhets-ankaret), men ångrar redan att jag inte köpte tio billiga seriegrafier samtidigt - bra att ha när kompisarna fyller år...

Hillersberg har ofta anklagats för att vara antisemit - vilket han naturligtvis inte är - av människor som inte förstår skämtteckningskonstens ikonografi. Låt inte dessa anklagelser skymma sikten! Hans enastående grova humor är väl värd uppmärksamheten.

Utställningen varar till 19 maj, och galleriet ligger på Sankt Paulsgatan 14.

Summary in English:
The provocative artist Lars Hillersberg has an exhibition at Seriegalleriet, Sankt Paulsgatan 14.

New reggae dealer

Ett tips till HedJohan och alla andra som fortfarande är fast i reggaeträsket:

Sankt Eriksgatan befäster sin position som skivhandlar-Mecka. Senast in på plan är Ashman, vars butik är belägen på Kungsholmens del av gatan, nummer 48, närmare bestämt. Ashman är stället för den som letar Jamaica-pressar. Definitivt. Håll i plånboken!

Tyvärr fick utmärkta handlaren Mojo ta ner skylten för att Ashman skulle kunna sätta upp sin. Vi som gillar jättegammal musik får handla på Smokestack Blues på Hälsingegatan eller på nätet.

Summary in English:
An excellent new reggaedealer has opened on Sankt Eriksgatan 48: Ashman Records.

Police planning for mayday

Lagom till första maj har Polisen publicerat en rapport om vad som gick fel förra året, när man lät Reclaim the streets slå sönder Stureplan.

De som granskat insatsen antyder att polismakten använde för mjuka tag, och att polisen i högre grad borde ha använt vad som idag kallas preemptive strikes - alltså att snutarna i högre grad skulle ingripa före bråket. Och det kanske är sant.

Jag kan bara tolka publiceringen av rapporten som en varning till aktivisterna (som i år förlägger bråket till Karlaplan) om att polisen planerar att byta taktik, och att polisen hoppas att det ska verka avskräckande.

Vi håller tummarna.

Summary in English:
The Swedish Police has released a report (Swedish only) on what went wrong tha last first of May, when Reclaim the streets gravely vandalized Stureplan - policemen standing aside, looking. I suppose this is a warning to activists planning streetfights this year.

Mayday!

Första maj närmar sig, och alla de aktivister som förgyller tv-fotografernas tillvaro ligger i hårdträning inför den stora dagen.

Den del av första maj som de senaste åren kallats Reclaim the streets har i år bytt skepnad till en så kallad gatufest på pirat-tema (faktiskt!). De som planerat jippot har i år jobbat extra hårt på massmedie-exponering, och därför förlagt kravallerna till Karlaplan, 700 meter från tv-huset på Gärdet. Klockan 18.37 ska slagsmålet börja, och såvitt jag begriper har klockslaget ingen symbolisk betydelse. Men kryptörer är välkomna att försöka tolka.

Tydligen råder det en liten strid ibland aktivisterna om pirat-temat som ersätter det etablerade varumärket Reclaim. Den ena falangen tycker att det blir svårt att locka nyttiga idioter och mänskliga sköldar med det lite solkade Reclaim-namnet, eftersom vanliga demonstranter oftast tycker att det är jobbigt att förknippas med gatuvåld, och vill därför ha pirat-maskerad. Den andra falangen tror att bråkstakar från förorten kanske inte dyker upp om det inte garanteras kravaller, och därför behövs Reclaim-namnet, så att inte viktiga slagskämpar stannar hemma.

Några nyttiga idioter har i vilket fall redan anmält sitt intresse och för ändamålet startat en web-sajt för att rekrytera godtrogna Anders Carlberg-typer. Vuxna i vägen säger att de är ett "obundet, löst knutet nätverk" (sic!). Humor har de, i alla fall, idioterna.

Även mitt älskade Vasastan kommer att bli skådeplats för en sannolikt mer traditionell demonstration. Piratbyrån ska marschera för rätten att stjäla, med start på Odenplan klockan 13.30. Så tidigt på dagen kommer det inte att bli några gatustrider, lyckligtvis. Men Piratbyråns anhängare kommer säkert att gå på pirat-kravallen på Karlaplan.

Det roligaste med pirat-temat är att aktivisterna lånat den gamla logotypen mot hemkopiering av lp-skivor. Förra gången musik-industrin var i kris skyllde de nämligen på kassettbanden. "Home taping is killing music", stod det på innerpåsarna i LP-konvoluten. Sen kom två fantastiska decennier för musik-industrin. Det hade visst nåt med medborgarnas köpkraft att göra, och inget med kassetterna, såklart.

Nåväl.

Det ska vara en pirat i år, säger vänstern. Och om ni måste hänge er åt pirater, kära läsare, så tycker jag att ni istället för att slå sönder Karlaplan, ska hyra Pirates of the Caribbean, som är en hyfsad popcornrulle med en fantastisk Johnny Depp i huvudrollen.

Summary in English:
The first of May is approaching. The left and the anarchists are this year abandoning the Reclaim the streets-trademark. Instead they are marketing their planned streetfights with a pirate-theme. Fighting for the right to steal, as always.

Close but no cigar

Stackars Marianne Eriksson.

Det skulle blivit Mariannes stora dag.

Hon hade jobbat så hårt. Och hon hade mottagits så väl. Förvånande väl! Människor hade nickat i korridorerna, hälsat artigt, och behandlat henne som om hon nästan var en av dem.

Mariannes stund var kommen. Äntligen skulle hon visa världen!

Som en man, förlåt, person, skulle Europaparlamentet resa sig i en hyllningskör inför den vältaliga svenska vänsterpartisten.

Europas politiker skulle tillsammans införa den svenska statsfeminismen.

TV-apparater skulle kastas ut från hotellrum. Internet skulle släckas ner. Prostituerade skulle interneras. Män skulle inte få börsnotera företag. Renhetslagar skulle antas. Europa skulle knäböja inför det svenska statsfeministiska stålet.

Och kanske, kanske, väntade en ambassadörspost i Brasilien, eller nåt annat land där mogna framgångsrika kvinnor kan köpa den uppskattning de förtjänar.

Äntligen! Äntligen var det dags för Marianne Eriksson!

Men, nej.

Hur kan livet vara så grymt?

Det blev inte ens votering. I stället beslutade parlamentet med siffrorna 127-59 att avföra Mariannes initiativ från dagordningen, och skicka tillbaks det till utskottet.

- Men där är det färdigbehandlat. Det var bara ett diplomatiskt sätt att dödförklara frågan, säger Marianne Eriksson till Dagens Nyheter.

En liten tröst för Marianne var att bara en svensk visade öppet förakt för hennes förslag.

- Frågan hör inte hemma i parlamentet. Det vore klåfingrighet, precis som med lakritspipor, om EU skulle lägga sig i, säger Peder Wachtmeister.

Elakt av Peder. Men det vinner min röst.

För vänstern här hemma kan behöva uppleva att den svenska socialismen faktiskt är en marginalföreteelse. Att inte hela världen står på kö för att införa förbudssamhälle, 60 procents skattetryck och för att överlämna makten över sina kroppar till politikerna.

Vänstern kan behöva få höra att det inte duger med att hela tiden påstå sig vara emot överstatlighet, för att sedan vilja förbjuda allt som finns så fort chansen gives.

Stackars Marianne. Låt oss hjälpa henne och hennes kamrater hem den 13 juni!

Summary in English:
Close but no cigar, as Bill Clinton would have said.

A report compiled by Swedish MEP Marianne Eriksson warned that globalisation has caused an explosion in the sex industry.

She wanted backing from tomorrow’s planned debate in Strasbourg for an official study into “the reasons behind the sexual behaviour of men”.

Her report only narrowly made it through the Parliament’s Women’s Rights Committee earlier this month to reach the debating chamber.

Then, on Monday, MEPs voted at the last minute to remove the item – “The Consequences of the Sex Industry in the EU” – from the agenda.

Read the whole story in The Scotsman.

Media bias

Man kan tycka att den stora medienyheten just nu är lanseringen av NRA News. Men jag tror snarare att kvällens fight nere vid plattan blir mer omskriven imorgon.

Det var nämligen en rolig debatt på Publicistklubben ikväll. Den kommer säkert att hamna i kvällstidningarna imorgon, eftersom det i stora drag var en uppgörelse mellan två av journalistikens tyngsta namn, Jan Guillou och Janne Josefsson.

Eftersom Guillou ikväll skulle hålla sin sista debatt som ordförande för Publicistklubben, ville han avsluta grandiost med att visa att han fortfarande äter uppkomlingarna i branschen till frukost.

Guillou har ju varit på krigsstigen ett tag mot genren grävande journalistik, som Guillou naturligtvis tycker befunnit sig i fritt fall sedan han själv friade Keith Cederholm. Snarare än att exponera makten, menar Guillou, är den grävande journalistiken ett forum för påhopp och grovt förtal.

Och när "undergrävande journalistik", som Guillou kallar det, ska kritiseras så är det Janne Josefsson som är den föredragna måltavlan.

Guillou och Josefsson avskyr varandra.

De kallade varandra för lögnare åtskilliga gånger. På Publicistklubben, som är en ärevördig förening för fina journalister som är så uppburna att de kallar sig publicister, är alla journalister uppfyllda av det heliga uppdraget (något om sanning och relevans), och i sånt sällskap är lögnare ett fult ord. Publiken skrattade gott.

Men det stannade inte där. Bästa smockan kom från Josefsson, rakt i solar plexus på Guillou.

- Jag börjar snart tro på din gamla mamma, som säger att du inte kan skilja på verklighet och fantasi.

Kul. Personangrepp på högsta nivå.

De pucklade på varandra i nästan två timmar, påhejade av frilansaren och journalistpris-nobbaren Dan Josefsson, journalistikprofessorn Sigurd Allern, mediemagasinaren Sofia Djiobaridis och chefen för Uppdrag Granskning Nils Hanson.

Om de kom fram till nåt?

Dan Josefsson höll en hygglig analys om det dramaturgiska problemet med så kallad grävande journalistik - att reportern mallar sin historia så mycket att sanningen någonstans går förlorad - och sen övergick man till slagsmål istället.

Ingen av de församlade publicisterna misstyckte.

Jag misstänker att den nye ordföranden Stig Fredrikson, som ni känner som utrikespolitisk kommentator på Aktuellt, och som jag känner som en mycket stillsam, artig och trevlig man, inte kommer att arrangera lika roliga fighter.

Men jag ska nog börja gå på Publicistklubben i alla fall. Jag tror det går att ragga brudar där.

Summary in English:
The biased media gets corrected in NRA News. Great wholesome fun. But they won´t report that the Swedish Publicist Club has a new chairman, Stig Fredrikson. He´s a co-worker of mine.