Memorial day
För mig kokar det ner till den enkla grundfrågan: går det att ha rätt i ett krig?
Under andra världskriget tycktes det enkelt, i alla fall sett i backspegeln. USA gjorde rätt som gav sig in i kriget. De kunde ha valt att sitta i fridfull självgodhet på den hela kontinent som skyddar från invasionsangrepp, om de bara svalt förtreten med Pearl Harbor. Men de valde att med full kraft, och med enorma egna förluster som följd, befria åtminstone halva Europa från folkmord och diktatur. De ockuperade med fasthet Tyskland i fyra år och Japan i sju år.
De kunde, som sagt, ha valt att stanna hemma på jättekontinenten. För oss i Europa hade en stabil fred sannolikt uppnåtts vid samma tidpunkt som det nu blev, kanske rentav tidigare. Europa hade delats mellan Sovjet-imperiet på östra sidan och Nazist-imperiet på västra sidan, i en inomeuropeisk terrorbalans. Lugn och stabilitet i hela regionen, kanske ända till våra dagar. Kanske skulle Storbritannien varit en irriterande fläck av frihet (eftersom de är ett örike och därför svårare att invadera) – men i övrigt ett lugnt och stabilt Europa.
Ändå är vi glada idag att USA kom till vår undsättning. Stabiliteten i en diktatur är mindre värd än otryggheten i ett fritt land. Åtminstone när det gäller vår egen frihet.
De som kritiserar Koalitionens krig i Irak godtar inte några jämförelser med andra världskriget. Och på många punkter är naturligtvis en jämförelse helt absurd.
Dödstalen är kanske det tydligaste exemplet. Under d-dagen dog nästan dubbelt fler amerikanska soldater än under hela året i Irak. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tog livet av så många civila japaner (runt hundra tusen), och bombningarna av Dresden så många civila tyskar (minst trettio tusen), att de drygt tio tusen irakier som beräknas ha dödats under det senaste året framstår som fantastiskt få.
Vilket de naturligtvis också är. Om man räknar på att Saddam Hussein under sina 25 år vid makten orsakade en miljon människors död och fördrev fyra miljoner på flykt, så ligger Koalitionens dödstal en bra bit under det årliga genomsnittet. Man skulle kunna hävda att sextio tusen människor räddats, bara det senaste året.
Men frågan om människoliv och frihet är nu inte matematik, tack och lov.
För hur skulle vi uppleva frihet som enbart en sifferövning? Vad skulle vi säga, här i Sverige, om vi blev ockuperade av en blodtörstig diktator, och våra rop på militär hjälp från världens demokratier möttes med svaret att ”nej, tyvärr är ni bara nio miljoner i Sverige, vår gräns går vid 20 miljoner personer, som i Irak och Afghanistan”.
Nej, frågan om människoliv och frihet är inte matematik, tack och lov.
Det är en fråga om moral.
Och andra världskriget bjöd på en osannolikt passande fiende. Hitler lade ribban högt vad gäller ondska. Men såväl talibaner som Saddam Hussein är inte obetydliga frihetens fiender.
Ändå har vi lättare att acceptera vissa moderna fälttåg mer än andra.
Invasionen av Afghanistan kritiserades i Sverige nästan bara av folk på den extrema vänsterkanten, som Jan Myrdal. Kriget i Afghanistan var nämligen så mycket enklare att förstå. Den var ett direkt svar på att talibanregimen aktivt gömde och understödde det terrornätverk som angripit World Trade Center och Pentagon. På köpet fick vi en bonus – vi gjorde det moraliskt rätta när vi störtade en fruktansvärd islamofascistisk diktatur och gav 25 miljoner afghaner en chans att bygga upp demokrati. Men, det moraliska var bara en bonus, som sagt. I övrigt var invasionen väldigt lik konventionell krigföring. Deras kompisar anföll USA, och USA slog tillbaks.
Invasionen av Irak är nåt helt annat. Där förväntas vi stötta Koalitionen på enbart moralisk grund. Och det är därför kritiken kommer, tror jag. Inte för att vi saknar moral (jo, Jan Myrdal gör det förstås, och hans alla proselyter – men jag menar oss andra, vanliga), utan för att fienden vet att det viktigaste vapnet i detta krig är moralen, och därför riktar sina insatser just på att försvaga vår moral.
Det kallas den fjärde generationens krigföring, och det är ett uttryck som myntades för femton år sedan av amerikanska strateger. Det är ett slags krig där de kunskaper och regler vi haft tidigare inte längre fungerar.
Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält.
Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.
Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats.
I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att dennes fiende väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är det inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.
Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.
Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.
Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.
Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.
Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.
Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.
Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.
Det så kallade motståndet i Irak fungerar på samma sätt.
Om man väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända fyra kontraktsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och skulle Koalitionen bara tänka tanken på att flyga med några B-52:or över Falluja så skulle Noam Chomsky bli president samma vecka.
Moral, alltså. Det var en moralisk fråga om vi skulle gå in i Irak, och det är en fråga om moral om vi ska kunna slutföra det som startats.
Situationen kan tyckas hopplös.
Här hemma rasar vi över att civila irakier dödats i en vägspärr bara för att de inte lydde order och stannade sitt fordon. Men hur skulle soldaterna veta? Här hemma rasar vi över att civila irakier på fest dödats bara för att de på traditionellt maner avfyrat sina automatvapen för att fira. Men hur skulle soldaterna veta?
Kan en militärt överlägsen makt någonsin i tv framstå som den goda sidan, när motparten uppenbarligen är småpojkar klädda i trasor? Kan den militärt överlägsna också framstå som den moraliskt överlägsna när, trots att det är fienden som systematiskt kringgår alla tidigare kända regelverk (vilket inte kritiseras eftersom de saknar demokratiska fundamenta), hemmaopinionen ständigt hävdar att man begår brott mot krigets regler?
(Genevekonventionerna är helt uppenbart inte skrivna för annan krigföring än mellan väl definierade parter, helst stater, och måste reformeras om de ska ha någon relevans i den nya tiden)
Ja, situationen kan verkligen kännas hopplös. Men bara om man tror att Koalitionens mål är militär seger över Irak, stöld av Iraks naturtillgång, eller utplånandet av den irakiska staten.
Målet är, som vi alla vet, inte nåt av dessa. Målet är ett fritt och demokratiskt Irak som på lång sikt ska verka som frihetlig förebild ibland mellanösterns diktaturer och beröva islamofascistiska ledare argumentet att USA och judarna berövat araberna deras rikedom.
När man tänker på att det är friheten som är det långsiktiga målet så kanske det inte var så tokigt ändå, det där beslutet att inte plocka in B-52:or i Falluja. Koalitionens beslut att dra sig tillbaka och överlåta stadens säkerhet till en gammal irakisk general. Koalitionens beslut att, törs vi säga det, förlora slaget – för att kanske vinna kriget.
Kanske är det genom att förlora några slag som den irakiska självständigheten kan vinnas, snarare än genom att asfaltera hela området (vilket tett sig nog så lockande många gånger). Kanske är det ett tydligt budskap från Koalitionen att vi kunde ha bombat er till stenåldern, men vi avstod, för målet är något annat.
Jag vet inte. Jag vet bara att den fjärde generationens krigföring måste bedrivas på ett helt nytt sätt.
Om fienden gömmer sina vapen i skolor, ja då bygger vi 4500 nya skolor under de närmaste åren. Bortsett från de 2358 skolor som renoverats i år.
Om fienden kidnappar civila utlänningar, ja då anställer vi 77 tusen irakier.
Om fienden skjuter inifrån moskéerna, ja då för vi dialog med prästerna för att bestämma hur 51,7 miljoner dollar ska spenderas för att rusta upp de fattiga shiitiska kvarteren.
Om fienden saboterar infrastrukturen, ja då bygger vi nya kraftverk.
Jag vet inte om det funkar.
Men jag vet att det bara gått ett år. Och som jag sa i början av denna text: Tyskland var ockuperat fyra år, Japan var ockuperat sju år, och Filippinerna var ockuperat i ett halvt sekel, efter ett krig som såg miljontals civila, och miljontals militära offer. Ändå är vi glada att USA klev in i kriget.
Vad får oss att tro att irakierna kommer att känna samma tacksamhet om tjugo år?
Den moraliska övertygelsen om att den otrygga friheten är bättre än stabiliteten i en diktatur.
