Boxtavstro

Stentuffa boxaren Åsa Sandell skrev i Helsingborgs Dagblad, noterar jag sent, om det märkliga seminarium med Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén jag satt med i.

Publiken i den halvfulla salongen är engagerad när Kitimbwa Sabuni, ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund, leder en diskussion på temat ”Varför rapporterar svenska medier som de gör om muslimer?”

Tyvärr är ingen nyhetsjournalist eller -chef på plats i panelen. Däremot flera representanter från tidningarnas ledarsidor. Dagens Nyheters förre politiske redaktör Niklas Ekdal är kritisk till rubriken och menar att medier lika lite som muslimer kan klumpas ihop i en kategori. ”Det är ett alltför trubbigt begrepp. Man måste bedöma varje medium, varje röst för sig.” Han betonar också att nyhetsjournalistik är problemorienterad – 90 procent av nyhetsflödet har fokus på negativa saker, och det gäller alla grupper i samhället.

Sveriges radios Mikael Olsson anser att man kan se ett genomgående drag i journalisternas arbete. ”En intill förbrytelse gränsande intellektuell slapphet. Det finns för lite av självständigt kritiskt prövande.”

Mer kontroversiell är Svenska Dagbladets Per Gudmundsson. Han menar att svensk journalistik bör granska islams roll hårdare: ”Varför är så många muslimska länder diktaturer? Varför är kvinnlig frihet så ifrågasatt inom islam?”

Detta avfärdar Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg. ”Att rota i koranen skulle vara en återvändsgränd. Som om vi skulle åberopa Gamla Testamentet för att förklara Israels dåd till exempel”.

Inte heller publiken höll med mig, kan tilläggas.

Boo friggin' hoo!

En av landets bättre kulturskribenter, Johan Croneman på Dagens Nyheter, noterar att jag skriver om kultur (fast håller inte med mig) och kallar mig för spöke, i en text om Michael Moore:

Häromdagen skrev ett svensk högerspöke i Svenska Dagbladet, Per Gudmundson (som numera i ett eget intressant journalistiskt crossoverprojekt är lika mycket film- och musikkritiker som ledarskribent) att Michael Moore tagit sig vatten över huvudet. Så här avslutade han sin överlägsna och tvärsäkra recension (eller vad det nu var):

”Vad som tidigare framstod som lustfyllt överhetstrots blottas som naket demokratiförakt.”

Guillous KGB-härva nu också på tyska

I Die Welt berättas om Jan Guillous mångåriga kontakter med KGB, samt den efterföljande debatten:

Ihm sei es vor allem darum gegangen, den KGB kennenzulernen, er habe mehr für seine journalistische Arbeit recherchiert, als der Sowjetunion geholfen, argumentiert Guillou. Konservative Kritiker wie Per Gudmundsson von der Tageszeitung "Svenska Dagbladet" lassen das nicht gelten, sondern meinen, ihm sei fast jedes Mittel recht gewesen, um seinem Feind - den USA - zu schaden.

Hmm. Konservative Kritiker? Ska man dementera?

Underbara uppblåsbara barba

Igår besökte jag S-kongressen, och refererar därför Mona Sahlins inledningsanförande i SvD:

Öppningstal på kongresser följer förstås en egen logik. Budskapet ska vara hoppingivande, men bör inte innehålla element som kan uppröra delegater eller uppfattas som påbud inför de kommande debatterna och besluten.

Men även med hänsyn taget till detta måste Sahlins tal, när det gäller substans, bedömas vara av närmast homeopatisk karaktär.

Huvudstycket gällde som väntat att betona att Socialdemokraterna nu sätter jobben främst. Men konkreta förslag, förutom att gömma undan arbetslösa på komvux eller högskolor, saknades helt. A-kassan ska höjas, och heltid ska vara en rättighet, men varifrån jobben ska komma förblir en gåta. Sahlin vill ”investera i klassisk industri”, ”investera i de kreativa näringarna”, och ”investera i bättre jobb”, säger hon.

Men eftersom hon varken vill investera i energiförsörjning till industrin, stimulera de kreativa till lönearbete eller sänka kostnaderna att anställa kan man inte greppa vad hon menar. Hon måste snart svara på hur, annars går hennes så kallade jobbpolitik till historien som det mest strukturlösa sedan Barbapapa.

Resumé värre än Guillou

Magnus Helander på Resumé skriver ur publicistik- och mediehanterings-vinkeln om Guillou och KGB-härvan, men tar i mer än vad Jan Guillou själv gjorde.

Han försöker ändå hålla huvudet kallt och ställa upp och svara på alla frågor.

– Om jag svarar på frågor finns en chans att historieskrivningen nyanseras. Problemet är att journalisterna ofta utelämnar delar av mina citat. De vill inte höra mina förklaringar, de vill höra mina bekännelser.

Jan Guillou säger att de senaste dagarnas mediedrev är det värsta han varit med om.

– Det var nästan lika svettigt när DN gjorde mig till Säpo-agent, men det var lättare att uthärda eftersom det inte fanns några uppgifter som var riktiga.

Han har reagerat på mediernas rapportering i flera fall – bland annat har han fått in ett genmäle på ledarplats i SvD där han skriver att ledarskribenten Per Gudmundssson förfalskat citat.

Jan Guillou sköter mediehanteringen helt på egen hand.

– Jag kan mekanismerna i drevet. Jag har gudskelov inga medierådgivare – då skulle det bli katastrof. Min taktik är att ställa upp och svara på alla frågor, men undvika underhållningsprogram.

Att jämföra med vad Guillou faktiskt skriver i sitt angrepp på SvD:s ledarsida.

Både SvD-reportern och jag är rätt citerade ur boken.

Skärpning, Helander!

Uppdatering:

Efter en kort stund, och en artikelkommentar, har Helander skärpt sig:

bland annat har han fått in ett genmäle på ledarplats i SvD där han skriver att ledarskribenten Per Gudmundssons citatteknik är ohederlig.

Det där med stavningen bryr jag mig inte om, även om jag noterar att det går i rätt riktning.

Dementimaskinen Guillou

Jan Guillou angriper mig idag i en replik på SvD:s ledarsida, vari han kallar min citatteknik "uppseendeväckande ohederlig".

Angreppet gäller min artikel Jan Guillou motsäger sig själv i KGB-härvan, där jag driver tesen att Guillou hållit tyst om sina uppdrag för KGB av politiska skäl. Detta gör jag genom att påvisa att Guillous försvar (han menar att KGB-kontakterna saknade journalistiskt värde, och att han som maoist saknade anledning att hjälpa Sovjet) inte är hållbart, givet hur han historiskt har agerat i parallella händelser.

För det första anför jag att Guillou på 1970-talet hade två i sak helt jämförliga reportageuppslag. Det ena gällde hans egna kontakter med KGB, med värvningsförsök, ambassadsprit, hemliga möten och betalda uppdrag. Det andra gällde en annan journalists kontakter med CIA, med värvningsförsök, ambassadsprit, hemliga möten och betalda uppdrag. Det senare blev stort uppslaget i FiB/Kulturfront, presenterat vid en särskild presskonferens 1976, vilket alltså visar att främmande makts spionverksamhet i Sverige visst hade journalistiskt värde. Men det förra blev nedtystat i omkring 40 år. Detta är att motsäga sig själv.

För det andra anför jag att Guillou på 1970-talet försvarade, eller åtminstone ursäktade, sådant han sade sig vara emot, så länge det skadade huvudfienden. Som exempel anför jag hur han inte tog avstånd från PFLPs och Japanska Röda Arméns terrorattack mot flygplatsen i Lod, när han pressades om detta i en tv-intervju.

För att visa att detta inte är något som jag bara tycker löst, belägger jag vidare mina påståenden med hänvisningar till Guillous egna skrifter. Guillou berättar utförligt i sin extremt läsvärda och lärorika memoarbok Ordets makt och vanmakt om bägge fallen (sidorna 299ff och 169f).

Jan Guillou menar att min citatteknik är uppseendeväckande ohederlig. Han menar att jag inte bara skulle ha citerat ordväxlingen vid den aktuella presskonferensen 1976, utan dessutom refererat vad som i memoarboken fogats in däremellan.

Både SvD-reportern och jag är rätt citerade ur boken. Men som bevis på min lättsinniga inställning till KGB-avslöjanden duger inte citaten.

PG har nämligen utelämnat det som står mellan Magnegårds fråga och mitt svar, något som inte kan ha utelämnats av slarv.

”Han syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också mycket svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.

Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.

Det kunde jag förstås ha gjort. Men det skulle ju inte ha förändrat något i sak. Faktum kvarstår. Guillou hade två likvärdiga reportageuppslag. Det ena blev ett stort avslöjande, det andra tystades ned. Och det finns fortfarande anledning att tro att det blev så av politiska skäl. Guillou hade nämligen för vana att agera i enlighet med doktrinen om fiendens fiende.

Så varför angriper då Guillou mig med en anklagelse om ohederlighet, när själva sakfrågan har mycket lite att göra med citatteknik?

Jo, Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.

I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.

I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen".

Faktum kvarstår, som sagt. KGB-affären hade journalistiskt värde, med Guillous dåvarande måttstock. Och fiendens fiende kan mycket väl vara Guillous vän. Alltså duger inte Guillous försvar.

Socialdemokratiska IsraelVänner

Vällovligt initiativ, men glest med folk.

Pakistan släpper fängslad svensk

Dagens Nyheter rapporterar att den svensk som suttit fängslad i Pakistan släppts.

Den 36-årige man från Stockholmsområdet som suttit fängslad i Pakistan har släppts. I helgen kom han hem till Sverige.

/.../

Han greps i den oroliga provinsen Baluchistan eftersom han saknade giltiga resehandlingar. Enligt egen utsago eftersom han blev rånad på sin packning.

Mannen fördes till provinshuvudstaden Quetta, där han i augusti avtjänade ett tio dagars fängelsestraff för ”illegal inresa”, eftersom han saknade visum.
I två månader fick han sedan sitta fängslad på övertid.

/.../

Enligt 36-åringen var han i Mellanöstern och spred den islamska läran enligt Jamaat Tabligh

Bakgrunden har jag bloggat om här.

Guillos naivitetsförsvar är ihåligt

Jan Guillous försvarsargument i frågan om varför han samarbetade med KGB är ohållbara. Det visar Jan Guillou själv, skriver jag i SvD idag.

Först menar han att han drevs av ett journalistiskt intresse, men att slutsatsen efter fem års kontakter med KGB var att det hela var journalistiskt ointressant. Vilket skulle kunna vara rimligt om inte resonemanget motsades – av Jan Guillou själv.

Tvärtom gick ett av Guillous största avslöjanden på 1970-talet ut på att beskriva just främmande makts försök att värva journalister med brännvin, restaurangbesök, tjänster och gentjänster. Spionmetoderna, med hemliga signaler och avledande manövrar, sågs som så angelägna att skildra att Guillou kallade till presskonferens i samband med att FIB/Kulturfronts nummer om den avslöjade spionen trycktes.

Guillou berättar själv i yrkesmemoaren Ordets makt och vanmakt (Piratförlaget) hur han sökts upp på redaktionen av en journalist vid Sveriges Radio som approcherats av en ambassadtjänsteman med ”lunch, sedan party, sedan ny lunch, lite spritflaskor och politiska samtal, sedan förfrågan om en liten oskyldig tjänst, nästa tjänst mindre oskyldig men generöst betald, därefter regelrätt värvning”.

Utan mer information än så konstaterade Guillou då, enligt memoarerna, att det hade varit ”en katastrofal felbedömning”, att avvisa den här historien. Det blev ett stort reportage 1976.

Så, vad skiljer denna historia från Guillous middagar på Tennstopet, kassar med ambassadsprit, välbetalda skriftliga rapporter, kontaktinstruktioner med hemliga kritsignaler i telefonkiosker samt även ett fullbordat kuriruppdrag i tunnelbanan?

Jo, scoopet gällde USA.

Jan Guillou var agent åt KGB

Expressens grävgrupp skriver idag en helt ny version av den svenska samtidshistorien.

Säpo-dokument visar att IB-avslöjaren och författaren Jan Guillou under slutet av 1960-talet lät sig värvas som hemlig agent av ryska säkerhetstjänsten KGB. Guillou hade under fem års tid hemliga möten med bland andra den sovjetiska KGB-officeren Jevgenij Gergel.

När Expressen i går visade Jan Guillou dokumenten valde han att för första gången bekräfta att han verkligen utfört uppdrag åt KGB:

- Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton, säger Jan Guillou till Expressens Micke Ölander.

Flera av de senaste decenniernas största offentliga debatter hamnar i ett helt nytt ljus. Det är precis som Expressens chefredaktör bloggar:

Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.

Att ta emot pengar av KGB är naturligtvis oförsvarligt, givet de omständigheter som nu är kända. Men i Expressens rapportering i dag har det varit viktigt att konstatera att det, att döma av Säpos egna dokument, handlat om att Guillou sammanställt och analyserat redan offentliga och kända förhållanden. Det var naturligtvis omdömeslöst att hjälpa en diktatur som ockuperar grannländer och har en säkerhetstjänst, KGB, som avrättar människor för deras åsikters skull. Men det var, också under Kalla kriget, en stor skillnad mellan att skriva om socialdemokraterna – trots att det var det statsbärande partiet – och att hjälpa KGB och underrättelsetjänsten GRU som flera andra svenskar gjorde. Stig Wennerström, Stig Bergling och andra lämnade ut militära hemligheter och dömdes därför för spioneri.

Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.

Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.

Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.

Som tidigare noterats här på bloggen hade KGB glädje av Guillou. "Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss", skrev KGB-översten Boris Grigorjev i boken Spioner emellan. Men idag säger Grigorjev att han inte tror att Guillou hade något direkt uppdrag av KGB - vilket Grigorjevs förläggare dock motsäger i Expressen.

Men Vera Efron på bokförlaget Efron & Dotter som hjälpte till att samordna materialet till "Spioner emellan" menar att Boris Grigorjev är väl insatt i Jan Guillous kontakter med KGB.

– Men han kommer aldrig att erkänna det. KGB avslöjar aldrig sina agenter, eftersom det skulle göra det svårt att rekrytera nya, säger hon.

Under arbetet med boken satt Vera Efron med vid samtalen mellan Tore Forsberg och Boris Grigorjev. Titt som tätt hände det att de bad henne stänga av bandspelaren – men själv hörde hon allt.

– Det var uppenbart att Boris Grigorjev visste att Jan Guillou arbetade åt KGB. Han tog ju över alla uppgifter om agenter i Sverige. Som jag förstod det brukade Jevgenij Gergel och Jan Guillou träffas på restaurangen Tennstopet i Stockholm för att utbyta information, säger hon.

IB-infiltratören Gunnar Ekberg – som Guillou så när hade ihjäl – berör detta i sin bok De ska ju ändå dö.

Det kröp fram att Jan och Arne träffat en man vid namn Gergel på restaurang Tennstopet i Stockholm. Jevgennij Gergel var verksam i Sverige för KGB 1964-1970, varav 1969-1970 som KGB:s resident i Stockholm, och han var mycket intresserad av inflytelserika vänstermänniskor.

"Gergel satt ofta på Tennstopet", sade Arne. "Jan och jag träffade honom där."

Att Gergel frekventerade Tennstopet var ingen nyhet. Jag har på senare år fått veta att Firman hade folk på plats för att iaktta hur KGB:s folk sökte kontakt med vänsterfolk och journalister på Tennstopet. Vid ett tillfälle observerade de ett möte mellan Gergel, Jan Guillou och Arne Lemberg. Efter mötet skuggades Jan och Arne hela vägen ut till Handen söder om Stockholm.

Arne berättade vidare att Gergel bett Jan om tjänster. Bland annat ville han att Jan skulle skaffa visumhandlingar från amerikanska ambassaden åt honom. Det var ett tilltag som först kunde förefalla oskyldigt. Men, som sett i sitt sammanhang som en tjänst åt en KGB-representant, låg farligt nära spionage.

Ekberg återkommer flera gånger till KGBs styrning av vänsterrörelserna i väst och terroriströrelserna i Mellanöstern. En passage:

Även Demokratiska Folkfronten, som jag ju hade vissa kontakter med genom David Kaloti och Jan Guillou, hade nära KGB-förbindelser. Demokratiska Folkfrontens ledare Nayef Hawatmeh hade möten med KGB-folk i Beirut två till tre gånger i månaden. Ett av KGB:s syften med dessa kontakter var att plantera desinformation och propaganda från sin avdelning A genom Demokratiska Folkfronten. De palestinska rörelserna var bland annat genom sina utbredda sympatisörsgrupper i Europa lämpliga kanaler för KGB:s desinformationskampanjer.

Ekberg ger också följande kritiska bild av Guillous verksamhet:

Vid den här tiden ville Jan ses som en objektiv journalist. Men det blev allt tydligare att det fanns en dold agenda. I mina ögon var han främst en politisk aktör, som också gjorde försök att bedriva ett underrättelsespel med syfte att dels skydda de egna organisationerna KFML och Palestinarörelsen, dels att skada den svenska underrättelsetjänsten och samhället så mycket som möjligt med journalistiken som verktyg.

Det verkade också ingå i spelet att förse Demokratiska Folkfrontens, och troligen också PLO:s underrättelsetjänster med information, vilken med största sannolikhet i valda delar förmedlats vidare direkt till KGB.

Tidigare var det närmast spekulationer. Nu vet vi alltså att Guillou tog uppdrag från KGB. Historien skrivs om.

En slutnotering: Säpo hade kunnat läcka detta redan på 1970-talet, men det har inte kommit fram förrän nu. Vi lever i världens mest snälla land.

Vilka kontakter knyts i Pakistan?

Malena Rembe, chefsanalytiker på kontraterrorismenheten Säpo, har uttalat sig för Ekot.

Enligt Marlena Rembe har säkerhetspolisen i flera fall information som gör att man vet att svenskar rest till Afghanistan eller Pakistan för att få träning eller delta i strid. Hon säger att det rör sig om en handfull personer i de länderna i dag.

Det här är alltså Säpos bild. Uppgifterna är svåra att kontrollera eftersom detaljerna omfattas av sekretess. Men enligt Säpo finns ytterligare tio svenskar i Somalia av samma anledning.

– De deltar i strid. De tränas och de förbereder attentat, säger Malena Rembe.

Hon säger att de flesta reser på eget initiativ och att de också själva samlar ihop pengarna till resan, det mesta i Sverige.

– Såvitt vi har sett är det inte i officiella större moskéer utan i mindre forum: privata möteslokaler, i folks hem.

I en intervju för TT förtydligas bilden ytterligare.

Syftet med resandet kan vara att få träning i terrorverksamhet, men också att fungera som finansieringslänkar.

-Det intressanta här är att de här nätverken i konfliktområdena är helt beroende av att pengar kommer från utlandet, från Europa, säger Rembe.

Men det finns anledning att fundera över en annan bild av de kontakter som skapas på dessa resor. I Jyllands-Posten skrev häromdagen Lars Erslev Andersen och Nanna Hvidt från Dansk Institut for Internationale Studier. De vill ifrågasätta den nu dominerande bilden av hemodlad jihadism, och istället åter poängtera styrningen från al Qaida och Pakistan.

Imidlertid viste efterforskningen af de forskellige terrorsager i England, at der eksisterer et reorganiseret al-Qaida-center i Pakistan, som er aktivt involveret i forsøg på organisering og gennemførelse af terrorisme i Europa. Nærmere efterforskning af London-bomberne viste i modsætning til de første antagelser, at al-Qaida i Pakistan faktisk havde været involveret: Flere af terroristerne havde fået træning i Pakistan, og de havde i flere år været del af de radikaliserede miljøer i England. På årsdagen for bomberne hyldede al-Qaidalederen Ayman al-Zawahiri terroristerne og ledsagede sin tale med en video, hvor den ene af selvmordsbomberne begrundede sine handlinger som en protest mod Englands deltagelse i Irak-krigen. Det såkaldte Heathrow-komplot, hvor 10 passagerfly over Atlanten skulle have været sprængt i luften med indsmuglet sprængstof, viste sig også at været planlagt fra al-Qaida i Pakistan. Komplottet blev heldigvis forhindret, og det er den direkte anledning til besværet med plasticposer i de internationale lufthavne. Endelig peger sporene efter det særdeles blodige og velorganiserede terrorangreb i Mumbai i november sidste på Pakistan som stedet for dets planlægning. Det er den Kashmir-baserede Lashkar e Taiba-gruppe, som har ansvaret for massakren, men meget tyder på, at planlægningen er sket i samarbejde med al-Qaida, som netop har stor fokus på Indien.

Der er derfor gode grunde til, at de vestlige efterretningstjenester, herunder Forsvarets Efterretningstjeneste i Danmark, i stigende grad peger på, at truslen om terrorisme stammer fra et reorganiseret al-Qaida i Pakistan.

De samme konklusioner er forskningsprogrammet på Dansk Institut for Internationale Studier (DIIS) nået frem til. Dette program blev indledt i 2006 og fik fra 2007 - 2009 en bevilling på finansloven til at forske i radikalisering og terrorisme. Det har i perioden arbejdet med teorier om radikalisering og har systematisk fokuseret både på al-Qaidas rolle i konflikterne i Sydasien og forbindelser mellem internationale konflikter og radikaliserede miljøer i Europa. Resultaterne er blevet formidlet i publikationer; både brede og mere akademiske, gennem foredrag og interviews i medier samt gennem et stort antal briefinger til politikere og myndigheder. Alt dette kan der læses mere om i pjecen ”DIIS om Terror”, som kan rekvireres på DIIS.

Mens der findes andre forskningsprogrammer i Danmark som Center for Forskning i Islamisering og Radikalisering på Aarhus Universitet, er DIIS-programmet det eneste, der systematisk fokuserer på al-Qaidas udvikling og betydning samt al-Qaidas rolle i forsøg på organisering af terrorisme i Europa, herunder Danmark. Således er der netop publiceret en omfattende analyse af al-Qaidas styrke og sårbarhed i ”Historisk Tidsskrift”.

Der er mange temaer, som endnu mangler at blive belyst gennem systematisk forskning, f.eks. hvordan forbindelsen mellem radikalisering i Europa og udviklingen i Afghanistan og Pakistan finder sted.

Moore är less

Idag hyllar jag Robert Aschberg och Michael Moore för deras populistiska förnyelse av journalistiken, men sågar den senares film, på SvDs ledarsida.

Det är svårt att skriva en essä på 1800 tecken, inklusive mellanslag. Jag är mycket nöjd med inledningen:

Tidningen Metro hade igår rubriken ”Politiker rasar mot balkonger”. Jag är övertygad om att vi var många i tunnelbanevagnen som önskade att det vore tvärtom.

I glappet mellan makthavare och medborgare frodas ett sentiment som många avfärdar som lågt, men förutan vilket vare sig skämtteckningar, kvällspress eller Göteborg skulle vara vad de är. Den som skickligt spelar på detta kan ofta avfärdas som populist, men fyller också ibland funktionen av sanningssägande slav på trögskallarnas triumfvagn.

På jakt efter en kandidat att kryssa?

I tidskriften liberal debatt svarar jag på vad man ska leta efter för egenskaper hos riksdagskandidaterna.

"Bortsett från kamplust, ideologisk övertygelse och god kommunikationsförmåga är det viktigt att riksdagsledamöter känner att de har ett personligt mandat, och tycker att de står i sina väljares tjänst snarare än sina partiers. Jag vill inte att riksdagen ska bestå enbart av röstboskap för regeringen eller gruppledarna.

Därför kan man leta efter kandidater med rätt förutsättningar för just detta. Exempel:

Tidigare uppvisad självständighet gentemot partilinjen. Tänk på fp-kandidaten Jenny Sonesson. Hon arbetar nära Birgitta Ohlsson, som för många är antingen ett rött skynke eller en liberal förebild, men konsekvent har visat oberoende. Det är nog en bra skola.

Egen plattform. Den moderata kandidaten Maria Abrahamsson har en exceptionellt stark bas att stå på, efter ett decennium i SvD och SVT. Hennes partivän Johnny Munkhammar är ett annat exempel, om han nu vinner mot cancern och lyckas genomföra sin kandidatur trots sjukdomen.

En karriär vid sidan om politiken. Politruker och broilers måste förstås också finnas, men riksdagsledamöter med en egen yrkeskarriär har troligen både större verklighetskontakt och mindre rädsla för att välja en egen politisk väg. Journalisten Edvard Unsgaard, som ska kandidera för moderaterna, skulle ha varit ett bra exempel, men eftersom han jobbar under Fredrik Reinfeldt i statsrådsberedningen så lär han väl bli så regeringslojal man kan tänka sig. Men nån annan med ett jobb måste det väl dyka upp?"

På tv ikväll

Ikväll syns jag i ett segment i Axess program Magasinet.

Maktapparaten gästas av Tove Lifvendahl, Lars Stjernkvist, Per Gudmundson, Ilija Batljan och Carl Melin. Frågan för dagen är: Var är de "nya" socialdemokraterna?

Magasinet sänds på Axess TV torsdag kl 21.00 samt repriseras lördag kl 18.30 och söndag 22.30

När folkpartisterna görs till problemet

Ibland blir den uppochnedvända världens retorik extra tydlig. På Newsmill beskriver Fatima Doubakil, aktiv i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, en värld där folkpartisterna är de värsta rasisterna och undertecknad är etter värre.

Den antiislamska propagandan återkommer kontinuerligt i svensk politik med integrationsministern Nyamko Sabuni i spetsen. Även i svensk mediarapportering kring muslimer och islam finner vi bevis på detta bland Svenska Dagbladets ledarskribenter som Per Gudmundsson.

Om något är jag stolt att sammanblandas med Nyamko Sabuni, som står upp för liberala värden – mänskliga rättigheter på riktigt – utan att försöka sopa samhällsproblemen under mattan.

Svensksomaliern Yassin Ali dömd till fängelse

Stockholms tingsrätt har nu meddelat dom mot svenske medborgaren Yassin Ali. Han fick 1 års fängelse och 5 års näringsförbud för bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll och grovt bokföringsbrott.

Yassin Ali är mest känd för att ha suttit häktad i 105 dagar, misstänkt för att ha finansierat terrorism i Somalia. Efter att förundersökningen lagts ned syntes Yassin Ali i ledarskiktet i den somaliska militanta rörelsen Hizbul Islaam.

Bokföringsbrottet rör samma skeende som den nedlagda förundersökningen för terroristbrott, nämligen stora oredovisade belopp i Alis affärsrörelser.

Tionde september

På Malmö aviation annonserar tjänsteföretaget James. Bland tjänsterna man kan få utförda på flygplatsen utmärker sig 'knivslipning'! Al Qaida-nära tjänster nu med RUT-avdrag.

Invandringen och pengarna

Så har då staten, genom ESO, ytterligare en gång utrett de ekonomiska konsekvenserna av invandringen. Om detta skriver jag på SvDs ledarsida.

Någonstans mellan 39,1 och 58,7 miljarder kronor.

Där låg kostnaden för invandringen år 2006, mätt som skillnaden mellan vad invandrare tog i anspråk av de offentliga transfereringarna och vad som betalades in. Det konstaterar Jan Ekberg, professor i nationalekonomi vid Växjö universitet, i Invandringen och de offentliga finanserna (ESO 2009:3), en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

Det är förstås vanskligt att räkna på ekonomiska effekter av invandring. Först och främst är det ju inte nödvändigtvis invandringen i sig som ska betraktas som kostnaden. Man kan istället se den låga sysselsättningsgraden bland invandrare som huvudproblemet. Ekberg visar också att höjd sysselsättning skulle kunna vända röda siffror till svarta.

”Antag att sysselsättningsgraden för invandrarbefolkningen ökar med 10 procent [...] Det blir en total förbättring av de offentliga finanserna med 18,9 miljarder kr.”

Det är också orättvisande att betrakta invandrare som en klump. Det är heller inte givet att det är just det mått som Ekberg valt, alltså kostnaden på ett givet år, som är det relevanta. Den norske ekonomiprofessorn Kjetil Storesletten bedömde för sex år sedan att en genomsnittlig invandrare till Sverige gav en samhällelig utgift på cirka 170000 kronor under sin livstid, vilket ger en något annorlunda bild.

Det finns vidare många andra sätt att utföra själva beräkningen. Vissa skulle hävda att exempelvis kostnader för invandrares överrepresentation i brottsligheten borde räknas med, medan andra skulle vilja räkna in det tillskott i internationell handel som uppkommer med de nya kontakter i andra länder som invandrare har med sig hit.

Ekberg håller fast vid den metod han använt tidigare, alltså beräkningar av hur de offentliga transfereringarna utfaller. Invandringen har alltsedan början av 1990-talet årligen kostat mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Dessförinnan utgjorde invandringen en statsfinansiell vinst. Miljardbelopp blir lätt abstrakta, men som jämförelse kan sägas att det motsvarar mer än vad exempelvis försvaret eller rättsväsendet kostar.

Torsdags-tv

Anas Khalifa, känd extremistpredikant och bror till den i niqab-debatten framträdande Alia Khalifa, har tydligen internationell status. Ett klipp från al-Arabiyah har till och med uppmärksammats av MEMRI.

"Om vi ställde alla judarna på en kö och spottade på dem - de skulle svimma."

(Översättningen på al-Arabiya skriver tydligen drunkna i stället för svimma, vilket även återges på den engelska textremsan.)

Ännu en svensk fängslad i Pakistan

Ytterligare en svensk sitter gripen i Pakistan, bekräftar UD, som dock inte tycks känna till vare sig kön, ålder eller datum för gripandet.

- Personen har suttit där sedan augusti-september, säger Boris Vasic på UD:s presstjänst till DN.se.

DN berättade tidigare om att det fanns uppgifter om en annan svensk i Pakistan än de nyligen släppta. Det gällde då en 28-årig man som rest in från Afghanistan till Pakistan.

GEO News Naveed Siddiqui har även informerats om att så många som ytterligare elva frisläppanden är nära förestående. Det skulle tyda på att de gripna Mehdi Ghezali och Munir Awad, Safia Benaoudas 28-årige man, också kan släppas inom kort.

Polisens fokus uppges nu ha flyttats till en annan 28-årig svensk.

– Han kom från Afghanistan till Waziristan utan visum, säger Siddiqui.

Waziristan är ett område nära gränsen till Afghanistan, där talibanerna är starka och laglöshet uppges råda.

28-åringen ska enligt polisen upprepade gånger ha fått finansiellt stöd i Afghanistan från en saudisk person för att kunna ta sig till området Dera Ghazi Khan, ett sydligt beläget distrikt i Punjabregionen.

Uppdatering:

Aftonbladet säger sig ha en källa:

Enligt uppgifter till Aftonbladet dömdes mannen till ett tio dagar långt fängelsestraff och böter för att han inte kunde identifiera sig och befann sig på förbjudet område.

– Han borde vara släppt, nu sitter han på övertid, säger en källa till Aftonbladet.

Mannen ska ha varit i Pakistan med några kompisar för att hjälpa andra muslimer när han greps.

Uppdatering 2:

TV4/Nyhetskanalen.se hänvisar till "källor" i Pakistan, som bekräftar att en svensk medborgare sitter fängslad sedan någon gång i augusti, men att även två andra personer med koppling till Sverige sitter i förvar - fångade i samma område där Ghezali, Benaouda och Awad greps.

Källor i Pakistan säger till Nyhetskanalen.se att flera personer har gripits i området, varav en är svensk medborgare och ytterligare två har svensk anknytning. Personerna greps i Dera Ghazi Khan, på väg mot södra Waziristan där al-Qaida har ett träningsläger.

Alla reste ensamma och den lokala polisen säger sig ha bevis för att de tre har haft kontakt med al-Qaida. Enligt uppgifter till Nyhetskanalen ska det vara samma polisstation som grep de fyra andra svenskar som släpptes och kom hem till Sverige i lördags.

Uppdatering 3:

UD säger till TT att "svenske medborgaren är en 35-årig man från Mellansverige" som "greps i början av augusti, misstänkt för illegal inresa." Han "greps i Loralai i delstaten Beluchistan i västra Pakistan" och togs sedan till Quetta. Han har fått besök i häktet, men inte av svensk ambassadpersonal utan av den franske honorärkonsuln på plats.

Uppdatering 4:

Aftonbladet har pratat med mannen:

– Vi reste runt – Turkiet, Iran och sen kom vi hit. Men jag och en annan kille blev rånade och jag blev av med allting: pass, bagage, Visa-kort, visum, allt jag äger. Problemet är att ingen kan identifiera mig, säger mannen till Aftonbladet.

Det rör sig alltså åter om reserutten över Iran in i Pakistan - samma rutt som terrorismforskaren Magnus Norell kommenterade i Ekot i lördags.

Magnus Norell, forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker inte att det är så konstigt att pakistanska myndigheter reagerade och blev misstänksamma med tanke på vilken väg Mehdi Gezali och de andra svenskarna valde för att ta sig in i landet.

– Det är en kanal som fler en dem har använt för att ta sig in i Pakistan, för vidarebefordran till antingen Fateh eller Afghanistan eller Kashmir eller så. Det är inte helt ovanligt att folk har kommit in i Pakistan den vägen, säger Magnus Norell.

Vad har det varit för typ av människor?

– Islamister, talar jag nu om, alltså folk som tar sig in illegalt i Pakistan för att antingen ansluta sig till några av de här jihadist-grupperna eller till talibaner i Afghanistan eller Pakistan.

Uppdatering 5:

Efter ett dygn träder mannen fram i Aftonbladet:

Sahbi Zalouti, från Stockholm, greps i Baluchistan-provinsen i Pakistan i början av augusti och fördes till fängelset i staden Quetta.

Han reste runt för att träffa andra muslimer och sprida information om islam.

På resan blev hans ryggsäck stulen med id-handlingar, visum och pass.

Etermedia morgon till kväll

Avslutade dagen i svt och agenda, där jag diskuterade Mehdi Ghezali. Det gjorde jag även till frukost, i p1 och godmorgon världen. Däremellan var jag på spårvägsmuseet med brorsonen.

Ghezali, Awad och Benaouda släppta

Enligt Rapport bekräftar UD att de gripna svenskarna i Pakistan släppts fria.

Samtliga svenskar som varit misstänkta för terrorbrott i Pakistan har släppts fria och sitter just nu på ett flygplan på väg till Stockholm. Det bekräftar Utrikesdepartementet för Rapport.

Planet lyfte vid 10-tiden svensk tid från Pakistan.

Samtliga misstankar mot svenskarna är avskrivna.

Intervjuer med dem borde således börja dyka upp imorgon. Det ska bli spännande att höra deras berättelser om syftet med resan.

Islamofobil ordinerat

P1 Morgon påvisar idag i ett reportage hur fundamentalistiska muslimer i Rinkeby trakasserar samhällets unga tjejer för att de går på skoldans på fritidsgården, eller för att de klär sig i jeans.

Unga hindras att gå på disko i Rinkeby

En grupp muslimska fundamentalister skapar obehag för vissa boende i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Bland annat stoppas tjejer från att gå på disko.

Det är inget okänt fenomen. Samma utveckling uppvisades av Uppdrag Granskning i Göteborg:

I svenska förorter finns i dag en religiös islamisk polis som försöker kontrollera andra muslimer. Från hemsidor och bönelokaler sprids budskapet att muslimer ska isolera sig från alla svenskar som inte är muslimer. Strikt religiösa grupper sätter upp stränga regler och många mer sekulära muslimer känner sig hotade.

Det är den 13 december 2002. Miss Somalia i Göteborg ska koras. Tävlingen är drogfri och arrangeras av muslimer som arbetar för integration. Folk från hela Skandinavien har kommit.

Men det är något som inte stämmer. Flera av flickorna hoppar av i sista stund, skrämda av det som håller på att hända utanför lokalen.

Där pågår en protestaktion. Strängt religiösa muslimer försöker stoppa festen. De säger att flickorna har bikini och att festen är syndig.

Och samma fenomen rapporterades också i Malmös Rosengård, i samband med CATS-rapporten om radikalisering.

De muslimska radikala grupperna får allt större inflytande i Rosengård. Kvinnor som inte bär slöja trakasseras, nyanlända uppmanas att inte umgås med svenskar, kulturföreningar är förtäckta religiösa samfund, 13-14-åriga flickor blir tvångsgifta, pojkar och flickor får inte leka tillsammans.

Aje Carlbom skriver en debattartikel på Newsmill vars innehåll är nedslående för dem som vill lösa problemet med dialog. Han menar att det aldrig kommer att gå att nå en överenskommelse.

För många muslimer, i särskilt hög utsträckning för islamister, betraktas islam som ett system som ska styra "allt". Individens tänkande ska präglas av islam, ekonomin ska underordnas islam, sociala relationer ska organiseras enligt islam, människors sexliv ska bestämmas av islam etcetera. Rättroende muslimer och islamister betraktar det som sin religiösa plikt att arbeta för att överbrygga klyftan mellan det privata och det offentliga. De är djupt missnöjda med den svenska ordningen där religion betraktas som en privat angelägenhet.

[...]

För egen del tror jag inte att det är möjligt att förena de olika synsätten, motsatta varandra som de är. Därför kommer vi att vara tvungna att acceptera framväxten av allt tydligare "samhällen i samhället". Det kommer i sin tur att försvåra möjligheten för muslimska barn att bli delaktiga i samhället på samma villkor som andra barn.

För en ung invandrarflicka som sitter med sina föräldrar och överväger vart de ska bosätta sig torde det hela vara som en matematisk övning. Hur stor kan den breda gruppen muslimer vara i ett område, innan den inom sig inrymmer så många fundamentalister att en religiös polis uppstår?

Men en sådan räkneövning är förstås islamofobisk, om man får tro Sveriges Antidiskrimineringsbyråer. De skickar i dagarna ut pillret Islamofobil till den som likt den unga flickan med räkneövningen lever i det sjukdomstillstånd då man oroar sig för utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

I dagarna får alla riksdagsledamöter varsin ask med preparatet Islamofobil i posten. Preparatet ska användas vid ”islamofobiska eller muslimhatande symptom”. Enligt avsändaren är detta om ”man känner oro inför statistiken som talar om hög nativitet bland muslimer”, om ”man är benägen att konstruera en ofördelaktig bild av muslimer som ’de andra’”, eller hyser ”tro att diktatur och terrorism i sk muslimska länder är föreskrivna av religionen islam”.

Pillren är en kampanj från Sveriges Antidiskrimineringsbyråer, som huvudsakligen finansieras av staten via Ungdomsstyrelsen.

Bortsett från att begreppet islamofobi här tänjs ut till det absurdas gräns, och bortsett från att man därmed på ett osmakligt sätt sjukförklarar meningsmotståndare, kan greppet kännas ganska kul. Det finns ju ett visst problem med främlingsfientlighet, och det kan knappast skada att upplysa om de stereotyper och förenklingar som förekommer i debatten – inte sällan på ett försåtligt sätt. Varför inte göra det med en rejäl dos humor? Men viljan att svälja tabletterna sjunker när man känner bismaken.

Dagens giveaway

I postfacket på jobbet idag:

"Islamofobil har utformats av konstnären Ida Dzanovic och ingår i den verktygslåda mot rasism och islamofobi som Byrån för Lika Rättigheter i Kista tagit fram för att lyfta dessa frågor.

Med vänliga hälsningar
Sveriges Antidiskrimineringsbyråer"

Hmm. Ida Dzanovic, det låter bekant. Hon har bloggen Forum för frihet, och jag vill minnas att Jonathan Leman en gång snabbt plockade fram några guldkorn ur hennes skrivande:

"Du ska inte skriva för sionister och inte heller för sionistförlag!"

"Jag ställer mig mot NATONALISMEN...den riktiga nationalismen som började man kalla för sionism, men som viker sig mer o mer till nationalsocialism"

"Judiska skolor fick man aldrig ifrågasätta, troligen för att världen har accepterat teorin att "Gud gav landet till judarna". :o)Deras elever går på resa till det heliga landet och ingen ifrågasätter om man lär sig där att man tillhör "det utvalda folket"."

"Men problemet är att förintelsen på judar politiserades och ofta lyfter man upp detta för att kunna tystna ned dagens förintelse på palestinierna...Man fokuserar inte på förintelsen av judar pga själva omtanke, respekt mot offer, empati och vilja att arbeta för att liknande folkmord aldrig upprepas i historien - man minns förintelsen enbart för att legalisera folkmord på något annat folk, eftersom ondska brukar att gå inom sin onda cirkel.
Dom som minns förintelsen med omtanke och respekt är enbart dom som har överlevt tragedin eller förlorat där sina nära o kära.
Resten - nej, jag är tveksam om man går på minnes stunder utan baktanke och vilja att pusha fram politisk syfte med det hela."

"...och judar använder Moseböckerna som vetenskaplig bevis om att dom fick uppgift att ta över världen."

Ja, och som konstnär är hon förstås också intressant. Det var hon som designade den orangea t-shirten som Mehdi Ghezali och de andra bar på Eurocolors demonstration den 4 juli 2006, som hon också arrangerade, då man bland annat demonstrerade till förmån för Oussama Kassir:

"Alla i protesttåget bar orange t-shirts, kända som 'Guantanamo tröjor' (formgivna av konstnären Ida Dzanovic). Många hade handbojor för att visa solidaritet med fångarna som torteras dagligen. Protesttåget vandrade genom Stockholms gator i tystnad, eftersom inga ord kan beskriva dessa människors lidande.

Vi bar även hade bild på den svenske medborgare Usama Kassir som USA stämplade som terrormisstänkt, utan att redovisa bevismaterial mot honom, helt enkelt för att den saknades. På lösa grunder begärde USA hans utlämning och på så sätt bröt mot FN-s stadgar, Human Rights och Genévekonvektionen. Med oss var även Mehdi Ghezali, tidigare fånge i Guantanamo, som fick tala offentligt för första gången efter 2 år sedan han släptes fri. "

We will always have Harry's

I dagens SvD hyllar jag Harry Scheins gamla modell för svensk film, som snart ska skrotas – om regeringen köper Mats Svegfors utredning. Jag jämför med Pink Floyd, som var tvungna att lämna geniet Syd för att kunna gå vidare.

Schein on you crazy diamond!

Dagens hoppsan

En av kandidaterna på Stockholms läns nomineringslista till Riksdagen är Mahmoud Aldebe.

Han kallar sig just nu centerpartist och säger att han vill "driva frågor om jämställdhet, mångfald, demokrati och människorättigheter".

Aldebe har argumenterat för införandet av sharialagar i Sverige.

Avslöjar Elisabeth Thand Ringqvist.

Fri press i Egypten

Nu väntar vi bara på kraven på bojkott av Egypten.

AFP:

Egypt deported a Swedish journalist on Thursday over his alleged involvement in a pro-Palestinian march, a security official told AFP.

Freelance reporter Per Björklund, who contributed to the Swedish publication Fria Tidningen, was stopped at Cairo airport when he returned from holiday and was deported early on Thursday, the official said.

Björklund and several other foreigners were present at a peaceful march in January protesting against Israel's war in the Palestinian Gaza Strip.

Fria tidningen:

Efter ha tillbringat sommaren i Sverige återvände Per Björklund tillsammans med sin sambo till Egypten tidigt på tisdagsmorgonen. Planen var att fortsätta frilansa för svenska tidningar och skriva klart en bok om den egyptiska fackföreningsrörelsen som bygger på tre års erfarenheter i Egypten. Men han kom aldrig längre än till passkontrollen på Kairos flygplats.

– När de kollade mitt namn i datorn så lyste en varningslampa. De sa att jag skulle vänta i tio minuter men jag kände på mig direkt att det skulle ta längre tid. De tog mig till ett rum där säkerhetspolisen väntade, berättar Per Björklund.

Säkerhetstjänsten ställde allmänna frågor om varför han kom till Egypten, om han hade stött på problem i landet tidigare, och så vidare. Men de riktade inga anklagelser mot honom.

– Jag bad att få ringa ambassaden och min flickvän men det fick jag inte. Istället konfiskerade de min telefon och dator och förde mig till ett provosoriskt förvar i ett kontor. Rummet var otroligt sunkigt med 20 år gamla madrasser, kackerlackor överallt och översvämmade toaletter.

I förvaret hölls ett femtontal palestinier, varav flera uppgav att de har varit där i tre månader.

– De flesta är inte alls politiskt engagerade, det enda de har gjort är att besöka andra arabländer på jobb eller privat och när de är ska åka tillbaka till Gaza så stoppas de i Egypten. De får inga besked om varför de hålls tillfånga eller vad de är misstänkta för, och de får inte kontakta omvärlden.

Per Björklund hölls i förvaret i två dygn. Han försökte få reda på när han skulle avvisas, och krävde han hade rätt att få tala med svenska ambassaden. Men han fick inga svar, vakterna byttes av hela tiden och hänvisade till befäl som aldrig dök upp.

Parallella universa 2

Före detta Gitmo-fången Moazzam Begg talar i bio rio på Hornstull, inför Muslimska mänskliga rättighetskommittén.

Parallella universa 1

Förre ib-agenten Gunnar Ekberg, som infiltrerade palestinavänstern, föreläser på armémuseum, inför föreningen Sveriges öga och öra.