Min morfar Carl Modigs levnads historia

Min morfar, Carl Modig, skrev ner 20 sidor om sitt liv när blev pensionär och fick tid. Han levde från 1893 till 1985, och hans levnadsteckning - om än kortfattad - är som en fresk över arbetarrörelsens födelse och fortgång. Nedan återges hans nedtecknade historia, transkriberad av min mor Elisabeth.


"Mitt liv
av Carl Modig

Uppväxt
Jag är född den 21 juni 1893 i Södra Hestra församling, Västbo Härad, Jönköpings län. Föräldrar: Banvakten Sven Johansson Modig, född 1857 i Bredaryds församling, samma län och Karolina Melin, född 1855 i Torskinge församling, också i Jönköpings län. Äktenskapet ingicks 1885 sedan min far blivit banvakt vid Halmstad - Nässjö järnväg där far hade arbetat som rallare under byggnationen.

Han hette då Johansson, men vid anställningen ansåg baningenjören att det fanns allt för många Johanssöner, varför han sa: "Du får heta Modig", vilket Far motvilligt fick förklara sig nöjd med. Det var inte så omständligt på den tiden att ta sig ett tillnamn. Johansson fanns ju fortfarande kvar i prästbetyget.

I mitt prästbetyg stod det i många år "Svensson Modig" men vid en av mina många flyttningar hade någon rationell präst tagit bort Svensson och endast skrivit Modig. Praktisk, som jag alltid har varit, gjorde jag ingen anmärkning.

Äktenskapet välsignades med tre barn: Jenny Konkordia född 1886, Johannes Viktor född 1888 och Carl Fredrik 1893.

Som järnvägen var nybyggd hade man inte hunnit bygga några banvaktstugor, varför föräldrarna arrenderade ett gammalt soldattorp, som inte längre användes för sitt ändamål, i Kindhult, Kinnared. Soldaten bodde barnlös granne med oss på ett annat soldattorp. På andra sidan bodde en annan torpare med en barnrikefamilj. Annars var det minst 3 km till byn Kindhult, varunder torpen lydde.

Torpet låg lämpligt till i mitten av Fars vaktsträcka, som jag vill minnas var 6 km lång mellan Kinnareds och Landeryds stationer. Den förstnämnda låg i Halland 4 km från hemmet - alltså är jag född på Hallandsgränsen. Där handlade vi och gick till kyrkan. Vår egen kyrka låg en hel mil bort. Lika långt hade vi ungefär till Västgötagränsen. Dialekten var därför rätt blandad, särskilt med halländska. Till Halmstad hade vi bara 5 mil. Till vår egen länsstad, Jönköping, var det närmare 10 mil.

Fars släkt
Far hade 5 syskon, 2 bröder och 3 systrar. En syster och yngsta brodern reste till Amerika, vilket var mycket vanligt vid den tiden. Med dem hade vi brevkontakt. På dem hade vi vackra foton, som vi barn var mycket stolta över. Mor var duktig på att läsa och skriva. Därför fick hon ofta hjälpa andra att skriva brev till deras barn i Amerika. Det fanns också de som hade svårt för att läsa brev. Då läste hon åt dem. Det var också meningen att min bror skulle resa till Amerika när han var ung, men han började då att bli Mors stöd, och hon ansåg sig inte kunna undvara honom, för jag var för liten. Det skiljde ju 5 år på oss. Han var erbjuden att låna pengar till resan. En farbroder gav sig ut i många år och ingen visste knappt vart. Det hade talats om ön Ven. När jag under min vistelse i Danmark 1925 gjorde en utflykt till Ven och bl a kom upp i kyrkans torn för att se den underbara utsikten och hörde att guiden föreföll känna hela öns befolkning, frågade jag om hon kände till någon August Johansson, som troligtvis bott där i många år. "August Johansson är död" blev svaret "men där nere bor hans dotter, som är gift." Varpå hon pekade ut platsen. Jag kilade dit för att hälsa på min kusin och för att sedan kunna hälsa släkten från den "förlorade sonens barn". Kusinen var utgången, men en dotter fanns hemma, som kunde berätta om farbror August. På hemresan från Danmark gästade jag en faster i Bredaryd, där jag kunde berätta för dem om farbror August.

Under min tid i Jämtland, (varom jag skall berätta längre fram) hade jag besök av min bror och en annan fasters man, som jag hade nöjet att få följa upp till Åreskutans topp, vilket var en upplevelse för dem.

En kusin till Far, som kommit upp till Norrland som rallare och blivit fast för en bonddotter i Jämtland, träffade jag på ett underligt sätt. En person som handlade i min butik där, hade på tåget från Göteborg träffat en mycket pratsam herre. Han var Smålänning och i det sammanhanget hade min kund berättat att i den butik han handlade var föreståndaren, Modig, också Smålänning. Då hade gubben kommit på att jag kunde vara son till hans kusin och hälsat att jag i så fall skulle ringa honom. Det resulterade i att jag en vacker dag besökte honom. Jämtländskan, som han hade fastnat för, levde och de hade vuxna barn, men satt nu ensamma i en trevlig stuga. Han följde sedan med när vi var på Åreskutan. Dessa två hade då inte träffats på många, många år. Det blev mitt nöje att få sammanföra dem på Åreskutans topp.

Mors släkt
Min Mor var enda barnet, varför jag på den sidan endast minns Mormors begravning en mörk höstmorgon. Hur begravningsfolket gav sig iväg till kyrkan, som låg en mil bort. Jag tror de flesta gick till fots. Från hennes levnad var jag för liten för att minnas något. Men hon bodde hemma några år före sin död. Angående Morfar så minns jag bara att Mor berättade om hur han gjorde dagsverk vid herrgården, och att han spelade klarinett, vilket senare vi barn var mycket stolta över.

Herrgården ägdes av en överstelöjtnant och i den familjen hade Mor plats i flera år. Hon var ju 30 år när hon gifte sig. Där lärde hon sig att laga mycket god mat, vilket resulterade i att hon ofta fick vara kokerska på bröllop och begravningar när hon sedan blev ensam. Detta gav inkomst och en och annan godbit till oss barn när hon kom hem efter begravningar och bröllop.

Olyckan
Tyvärr dog min Far redan när jag var bara 1 1/2 år, varför jag inte har annat minne av honom än vad Mor berättade. Dödsorsaken var hjärtfel, som han ådragit sig i arbetet, när han tillsammans med några banarbetare hade ansvaret för en sliperstransport på trolla och ansträngde sig för hårt i ett motlut, för att hinna fram före ett tåg, som han visste var i annalkande. Han vistades på olika sjukhus ett halvt år. Slaget var hårt för Mor med tre små barn. Det påstods förr att man kunde sörja ihjäl sig, men detta förnekade Mor med hänvisning till att i så fall skulle hon varit död.

Ekonomin
Pensionen efter Far utgjorde 50 kr per år för Mor och 50 kr för oss barn, tills jag, som ju var yngst, fyllt 16 år. Trots det lilla beloppet minns jag att Mor grät glädjetårar när hon inför min 16-årsdag fick brev från pensionskassan om att "beloppet skulle utgå ograverat även i fortsättningen". Torpet var arrenderat på 49 år och arrendet utgjorde 100 kr per år. Så pensionen kom alltid lämpligt när arrendet skulle betalas. Det var en Guds välsignelse sa Mor ofta, att vi hade torpet i stället för en banvaktsstuga, som vi då fått lämna. Det enda vi i övrigt fick var några använda slipers till ved de första åren och det tack vare en snäll banmästare som smusslade dem till oss några år längre än vad som var avsett. Det var en lämplig ved för oss barn att hugga.

Tack vare torpet kunde vi ha en ko och ibland två om vi kunde "lägga på en kalv" som det hette samt en gris och några höns. Annars hade vi väl fått svälta, men det gjorde vi egentligen aldrig. Vi odlade ju litet säd som vi kunde mala till grisen och i någon mån kor och höns. Värst var det att få säden mald till mjöl. Vi hade 4 km till kvarnen och det var till att ta en säck med något fram och mera bak hängt över axeln. En mjölnare tog ju alltid "tull" för att han malde säden, men av våra små säckar tog han aldrig någonting.

Jag fick många gånger gå till kvarn, och en gång hämtade jag t o m en liten gris hos en bonde. Den var 4 dagar gammal. Jag bar honom i en stor säck och gick på järnvägen. Det gjorde vi alltid för vägen var mycket längre. Ibland bar jag honom i famnen och ibland på ryggen. Jag måste ju vila också då och då och satte ned säcken, (knuten förstås) och grisen sprang så långt säcken räckte och sedan skrek han förtvivlat. Grisen skrek och jag grät, men så småningom kom vi hem båda två.

Det var inte tillåtet att gå på järnvägen, men av naturliga skäl översåg banvakten med oss. Dock hade vi order att undvika högre befäl, som inte kände oss. Det fanns en överbanmästare, som kallades Räls-Pelle, därför att han varit bas vid rälsläggningen då banan byggdes. Han var stor och hade stort svart skägg. Honom skulle vi undvika och hade därför stor respekt för honom. När jag var så där 10 år och var på väg för att handla före jul mötte jag mellan järnvägsstationen och banmästarebostaden en herre som jag genast var övertygad om att vara Räls-Pelle. Helst hade jag väl velat försvinna åt skogen, men någon sådan fanns inte där varför det inte var något annat att göra än att gå på. När jag mötte honom stannade han till min fasa men frågade bara "vems pojke jag var?". När jag svarade att jag var Banvakt-Modigs son tog han upp en tvåkrona och gav den till mig med orden: "Hälsa mamma.” När jag kom hem fick Mor tårar i ögonen av tacksamhet. Två kronor var mycket för oss då. Så kan man misstaga sig på människor.

Sedan dess har jag gått järnvägen, som jag senare ska berätta, över 16.000 km. Min Fars dressinkur stod kvar olåst och användes endast till förvaring av arbetsverktyg. Den utgjorde därför ofta vår lekstuga. Fars efterträdare var en bondson och bodde hemma, där han själv byggt en dressinkur. Vi såg hur man betedde sig när det t ex gällde att lägga örat mot rälsen för att höra om något tåg var i annalkande. Likadant gjorde vi. Vi använde också verktygen. När jag tänker på det förvånas jag över att vi aldrig råkade illa ut. Det måste många gånger ha varit försynen som spelat in.

På den tiden fanns det speciella bromskurer på godstågen, både helt öppna och med dörr. I dörren fanns ett neddragbart fönster där bromsaren kunde titta ut, precis som på tågen fortfarande. Dessa bromsare hade till uppgift att bromsa efter förarens signal när tåget gick för fort eller skulle stanna. Vår hobby på sommaren var att binda blombuketter med en liten sten inuti mellan snörena, som gjorde att draget inte skulle hindra dem att träffa målet, bromskuren, där det satt karlar som alltid var lika tacksamma för uppvisningen. Många var skickliga i att fånga buketterna till vår stora förtjusning. Lämpliga blommor fanns det alltid gott om längs banan, framförallt "rallarblomman". Så kunde vi fördriva dagarna under somrarna när vi var små och hade tid att leka. Barnen i granntorpet var ofta med, särskilt sedan Selma började kunna vara med, för hon var mest sällskapskär.

Skoltiden
Från min första dag i skolan har jag bara ett minne. I klassen fanns inte mindre än tre som hette Karl. En hette också Ludvig, så han fick ta det namnet. Den tredje hade visst bara ett namn så han måste få behålla det. Jag hette visserligen också Fredrik, men läraren tyckte det var lättare att säga Modig. Det värsta var att jag mest fick heta "lille Modig", och det var inte alltid lika roligt. När jag kom hem grät jag för jag skulle heta Modig. Det tyckte Mor var förfärligt, för det namnet hade ju hon alltid varit stolt för. Med tiden kom jag till samma uppfattning.

Jag har förut nämnt att vår ena granne hade många barn, så vi hade både lekkamrater och sällskap till skolan. En pojke blev min bänkkamrat. Vi satt alltid två i varje bänk på den tiden. Lärarens pekpinne, det var den större, fick jag smaka bara en gång, för att jag inte kunde hålla mig för skratt i en för honom misslyckad situation. Men på den tiden hade jag lätt för att skratta. (Min dotterson Anders sa ju en gång: "Farfar, du skrattar jämt!") Annars gick det bra i skolan. En del av de psalmverser vi fick lära oss kan jag än. Kristendomsundervisningen var det viktigaste ämnet. Den satt kvar tills jag kom ut och började läsa Hinke Berggrens ungsocialistiska tidning Brand. Den tordes jag inte visa Mor för hon hade i sin ungdom varit med i kyrkokören, vilket min bror också blev med åren. Alla i familjen sjöng, men jag var nog sämst, för när jag fick "med nöje godkänd" i skolbetyget tyckte Mor att det var för bra. Själv sjöng hon mycket och när Viktor vann ett dragspel visade det sig att hon kunde spela också. Detta lärde sig Selma också innan hon började skolan. Visböckernas antal var många och det hände när vi blev litet större att det kom ungdom hem för att sjunga visor tillsammans och dansa till Mors dragspel. Det var mest Kväsarvalsen.

När jag gått fem klasser i skolan och var tolv år försökte Mor få mig fri för att hjälpa till med försörjningen. Mor var då 50 år och började vara utsliten. Läraren tyckte nog att jag kunde klara mig med de kunskaper jag fått, men skolrådet ansåg sig inte ha rätt till att låta mig sluta skolan så tidigt.

Ensamma hemma
De enda möjligheter till förtjänster Mor hade var att medelst tvätt och skurning hos herrskapen i stationssamhället och i byn tjäna en slant. Men dagsförtjänsten var bara 75 öre och någon gång avlagda skor och barnkläder som vi sedan strosade omkring med. Det var 4 km dit och arbetet var ibland kvällsarbete. När det gällde skurning i expeditionen bör det påpekas att sista tåget gick kl. 21 på kvällen. När Jenny och Viktor kommit ut var Selma och jag ensamma. Vissa gånger tyckte vi oss höra något ljud som påminde om att någon tog i ytterdörren som aldrig var låst och då trodde vi att Mor kom. Sådant kallades varsel. Mor påstod att hon hade sådant varsel. Ibland väntade vi så länge på Mor så att vi somnade med kläderna på. Vi satt ofta i fönstret och trodde vi skulle få se henne komma. På vintern frös fönstren till så att man inte kunde se ut. En kväll kom jag på att vi genom att sätta fotogenlampan i fönstret skulle kunna smälta isen. Vi hade s.k. tvärgardiner och det bar sig inte bättre än att det tog eld i dem. Dessbättre hade vi alltid ett kopparämbar på cirka 10 liter fullt med vatten vid spisen. Med detta lyckades vi släcka elden som då redan nått till tapeterna på väggen. Huset kunde ha varit nedbränt när Mor kom hem. Då blev hon rädd!

Lillasyster
Jag har här nämnt Selma utan att förklara hur hon kom in i den förutvarande trebarnsfamiljen. Mor förklarade många gånger hur mörkt allt var när hon blev ensam med tre barn, varav den äldsta var 8 år. När därför Fars närmaste kollega något år senare blev änkeman och gjorde en och annan tur i tjänsten uppstod väl så småningom funderingar på om inte de skulle klara sig bättre tillsammans. Hans barn var äldre och klarade sig ensamma. För sent upptäckte Mor att han som änkeman började dricka och fick sparken vid järnvägen. Därför tog Mor hellre den skam som på den tiden följde med ett oäkta barn, och körde friaren på porten. Så blev vi fyra barn.


Inhysingar
För att kunna vara borta från oss på dagarna tog hon hem Mormor, men hon var gammal och levde bara några år. Så kom vår s.k. Andra Mormor. För henne fick Mor ersättning av kommunen enär ålderdomshem saknades i vår kommun. Dessutom kunde hon i någon mån se efter oss barn när Mor måste vara borta i familjerna. Så småningom dog även hon. På samma villkor fick vi en gammal backstugusittare som kommunen ansåg behövde omsorg, men som inte var sämre än att han kunde hjälpa oss att hugga litet ved, samtidigt som Mor fick ersättning av kommunen. Efter några år blev han sjuk, så Mor kunde inte ha ansvaret för honom. Kommunen hade då till hans fasa hyrt in honom på grannkommunens ”fattighus”. Mitt hemskaste minne har jag från den dag då Fattigvårdsordföranden kom med häst och handräckning för att hämta honom och han i sin förtvivlan frågade Mor: ”Lina, kan jag inte åtminstone få ligga i din vedbod?” Han måste med våld lyftas upp i vagnen. Då grät vi barn och jag tror att det var då grunden lades till min senare så radikala samhällssyn.

Veden
I arrendet ingick ”fri vedbrand”, men det avsåg bara avfall från avverkning och dylikt, varför veden mest fick bäras hem. Vi hade ju ingen häst. När jag fyllt 9 år var min bror hemma bara över söndagarna, varför det föll på min lott att ta hand om yxan och sågen, jämte hemtransporten. Vi hade öppen spis och kunde bränna vad som helst. Ofta blev det bara ris och kvistar, snott ihop med ett rep över axeln. Vedfrågan var mitt stora bekymmer. Bäst var det när vi hade inneboende bjälkhuggare för då fick vi fina stickor och tjärved att tända med. Men det gick inte för sig under kalla vintern för i en del av bostaden fanns inte eldstad. Då hade vi bara det stora rummet med den öppna spisen. I den fick vi då laga all mat i trebenta grytor och kaffekokare. När Selma och jag var ensamma blev det mest mjölk och bröd eller kaffe och bröd. Det bästa vi visste oss kunna säga när Mor kom hem var att vi kokt kaffe på sumpen. Kaffet var dyrt. Bröd och mjölk hade vi alltid.

Kon och fattigvårdsstyrelsen
Från 9 till 12 år var Selma mitt sällskap när Mor var borta. Selma var ju alltid fem år yngre, varför jag inte kunde fordra så mycket hjälp av henne, fast hon påstår att jag körde hårt med henne. Sedan började även hon skolan. Sommartid gällde det t ex att ta in korna på kvällen när de gick ute på bete, vilket de gjorde hela sommaren. De kom i regel hem själva, men de skulle in i ladugården och bindas fast. Det var svårt innan jag blev så lång att jag nådde upp över halsen på dem. Så var man ju alltid lite rädd för de långa yviga hornen. Så skulle grisen ses till och hönsen vara inne till natten. Alla ljud vi hörde från ladugården på kvällarna var väl mest fantasi, men de skrämde oss ibland. När vi släppte ut korna på våren fick vi ofta valla dem ett par dagar och se till att de kom hem till kvällen. Så gällde det att vakta hönsen för räven och höken. En gång tog räven en höna, men tack vare att jag var sprinter så lyckades jag få honom att släppa hönan i tid.

Ett tag hade vi ett par får, varav räven bet ihjäl en tacka på inägorna. Gärdesgårdarna var dåliga varför ibland såväl våra egna kor som grannens kom in i sädesåkrarna och då gällde det att förpassa dem tillbaka till skogen och det kunde vara svårt nog ibland. Tidvis hade vi bara en ko och den tråkigaste händelsen var när den enda kon vi då hade, föråt sig på en höstklövervall och måste slaktas i hast. Det var ett hårt slag för Mor. Att få pengar till en ny ko var omöjligt för oss.

Men ryktet kom ut, och en vacker dag kom en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, Olavus i Sjögärde, och erbjöd sig att skriva ut en lista med förklaring hur vi mist kon. Med denna lista, påskriven med 1 krona och hans namn skulle då Mor gå runt i socknen och tigga till en ny ko. Det kändes säkert tungt, men lyckligtvis var Mor väl känd och människorna snälla när det gällde att skriva på, så efter några veckor kunde vi köpa en ko på höstmarknaden i Torup i Halland. Efter den hade vi på en kalv och så småningom hade vi två kor igen.

Med undantag för någon säck ”fattigsäd”, som denna Olavus hjälpte oss till, fick vi aldrig någon hjälp av kommunen. Vi ”hade ju pension” sades det. Det fanns viss avund mot personer med en fast inkomst, hur liten den än var. Vi odlade litet säd, men det var mest havre till djuren, och så naturligtvis potatis och rotsaker för hushållet. Det var inte direkt tillåtet att snatta morötter och ärter m.m. - men ärligt sagt så förekom det ibland när man var hungrig.

Vår och höst måste vi ha hjälp med sådd och plöjning. Den hjälpen var nu delvis barmhärtighet av särskilt Lars på Slätten, vars familj var våra bästa vänner. Men det var alltid riklig förplägnad med en och annan sup. Sådana gånger var nog en lycklig hemfärd mest beroende av hästarnas vana att hitta hem. Men det hände aldrig någon olycka. Alla kom hem. Slåtterhjälpen gick så till att när de flesta hade slåttern färdig, bjöd Mor hem pojkarna och flickorna i byn en lördagseftermiddag med riklig förplägnad i alla avseenden och dans på kvällen. Då var stugan full och vi barn uppkrupna i den höga uppbäddade sängen, där vi satt tills vi somnade. Vid sådana tillfällen blev det alltid något gott över ifråga om fruktsoppa med russin och plommon eller något annat som vi i vanliga fall sällan fick. Det påstods t o m att dessa danser blev första anledningen till ett och annat lyckligt äktenskap i byn Kindhult.

När Viktor blev så stor att han kunde lära sig att slå gräs och säd, så lejde Mor en äldre man några dagar, som noga instruerade honom om hur det skulle gå till för att bli en bra slåtterkarl. Genom att höra och se på, lärde jag mig litet om vad jag kan när det gäller en lie, fast jag fått så lite användning för det. Det är egentligen först nu på gamla dar som jag fått någon användning för mina kunskaper därvidlag på sommarstugans stora tomt. En gång under vistelsen vid Internationella Folkhögskolan i Danmark, varom jag kanske senare får tillfälle att berätta, skördade jag och en svensk kamrat bifall och applåder för vår skicklighet att använda lien, när gräsmattan hade växt för högt för gräsklipparen. Det där med den något försenade slåttern, genom att vi fick vänta tills andra delvis hade bärgat sitt hö, gjorde att vi ofta kom in i den regniga fruntimmersveckan med de svårigheter detta medförde att få höet torrt. Vi hade t ex ängar längs en å, som alltid steg med regnet, varför det hände att vi fick se våra hökuar segla iväg med strömmen. Det var denna å vi badade och metade i på sommaren samt åkte skridskor på under vintern. Skridskorna förfärdigade vi genom att hugga av gamla liar, som vi slipat i ryggen för att få ett skär. Sedan yxade vi till och satte på en träbit med påspikade hällor och så ett ordentligt snöre. En gång en tidig vintermorgon knallade Selma och jag iväg till en snickare som gjort en s.k. Drög åt oss. Den använde vi både till kälkåkning och att hämta ned med från skogen. När det var riktig skarsnö gick den lätt. Vi hade en vattensamling som vi kallade ”Floe”. Den låg bara några hundra meter från stugan. På den åkte vi skridskor så länge vi kunde hålla den fri från snö. På sommaren var det vår plaskdamm.

Träskorna
Barfota gick vi alltid från Pingst och hela sommaren. Pingst kunde vara kall ibland men Far hade en gång sagt att till Pingst fick vi börja gå barfota, och det var ett heligt löfte, som ingen kunde ändra.

Vi hade en ask, som hade växt så att vi kunde använda den som lekstuga under sommaren, då lövverket hindrade all insyn. Det var egentligen två askar med ungefär tre meters avstånd, men den ena hade bara en tjock stam. Framför askarna växte Påsk- och pingstliljor, som vi hade order att vara rädda om. Här hade ursprungligen infarten varit, som senare genom ny väg kommit att ligga på ett helt annat håll. En gång under 50-talet var jag på en improviserad pianokonsert där musikern spelade något av den danska tonsättaren Carl Nielsen, varvid han berättade att Nielsen trots all berömmelse hade sagt att hans käraste minne var när han som fattig pojke fått ett par nya träskor. Därvid vända han sig just åt mitt håll, varför jag svarade att jag slitit ut många par träskor. Efter detta spelade han en psalm av Lina Sandell och berättade att han som liten hade lekt i en ask. Därpå vände han sig åter under tystnad åt mig, varför jag inte kunde låta bli att säga att även jag som barn lekt i en ask. Då föll pianisten i tankar varpå han sade direkt vänd mot mig: ”Du är lycklig du, som slitit träskor och lekt i en ask”. Sedan var han tyst en lång stund och alla tittade på mig. Det blev ett minne och en anledning till eftertanke. Kanske hade jag ändå inte haft det så dåligt i min barndom och senare.

Sekelskiftets industrier
Ungefär vid sekelskiftet började industrier startas i angränsande trakter. Först kom Brännö Väveri några kilometer nedanför hallandsgränsen. Där började först min äldre syster arbeta ett par år innan hon gifte sig 1905. Då hade också Viktor börjat arbeta där. Det var 7 km till väveriet varför de måste bo borta under veckorna och kom hem på lördagseftermiddagarna och gick senast tidigt på måndag morgon. Arbetet började kl 6.00 och slutade kl 18.00, men 1 1/2 timmes raster.

Torvmossen
På skolferierna, som varade i 4 månader på grund av att läraren hade småskolan på sommaren, arbetade jag på en torvmosse ett par kilometer hemifrån från mitt elfte år. Min bänkkamrat hade genom sin far, som arbetade där, fått anställning och jag bara följde med honom och fick också börja ”på ett dike” som det hette. Det var ackordsarbete per kbm och bestod i att först vända och sedan regla torv. Bränntorven var värst att arbeta med för den var full med gamla rötter som när de torkade slet hål i fingertopparna, så att blodet rann. Handskar höll inte så länge att man hade råd med det. Hemkommen på kvällarna var det att binda på förband, som snart slets av på morgonen. Men det var dess bättre mest strötorv som togs upp, och den var bättre. Det fanns inte tillstymmelse till skugga i mossen. I det mån det fanns smör på brödet så försvann det i brödet. Enda trösten var att det fanns ett svagdricksbryggeri i närheten. Jag vill minnas att drickat, som hämtades i flaskor, kostade 5 öre litern.

Så höll jag på i tre somrar tills jag började konfirmationen. Den hösten och våren arbetade jag med att ”sätta ut torv” för två olika karlar, som skar upp torv. Mitt arbete bestod i att medelst en grep lägga ut den i lämpliga rader för torkning på våren. Den ena mannen var en bondpojke från trakten. Han var hård och hänsynslös. Matsäcken fick man förtära ute i mossen fast det var kallt på hösten. Vi arbetade tills det frös. På vårvintern fick jag fortsätta hos en medelålders smålänning, som var mänskligare. Han bodde i en barack, och honom fick jag följa med in när vi åt. Men det var ett hårt arbete för en 13-åring.

Den sommaren kom våren sent, varför arbetet i mossen började senare. Därför traskade jag i Mors sällskap till en annan mosse en mil bort, där dom började tidigare. Jag fick börja dagen därpå. Bostad fick jag hos en Rättare på en stor gård. En liter mjölk och kaffe på morgonen ingick i hyran. I övrigt höll jag mig själv. Första kvällen var mjölken spenvarm, varför jag kräktes och mådde förfärligt illa, så det var en dålig start. Torven var våt och inte träffade jag någon förman att rådgöra med, så efter två dagar tog jag farväl och traskade den långa vägen hem utan avlöning. Senare hade basen frågat mitt värdfolk efter mig vid avlöningen, men då var jag försvunnen och fick ingen lön. En kavaj glömde jag som en granne hämtade när han hade ärende till Pastorsexpeditionen, som låg i närheten.

Väveriet
Något år efter sekelskiftet hade Brännö Väveri AB startat 3 km in i Halland, alltså 3 km hemifrån. Där arbetade först min äldre syster några år innan hon alltför ung ”måste gifta sig” år 1905. Där arbetade också min bror tills han kom in i reparationslaget vid järnvägen, vilket senare innebar att han så småningom hade utsikt att bli banvakt. Det var min Mors högsta önskan att vi båda skulle bli. Därmed följde emellertid att man som banarbetare måste ha annat arbete under vintern. Det gick någotsånär för Viktor, som kunde bo hemma på mellantider, då han inte hade stadigt arbete. Hemma fanns kanske något att göra. Men när jag kom i den åldern att jag skulle kunna få börja i reparationslaget stod jag ensam i livet och måste ha stadigt arbete året om. Därför kunde jag inte bli banvakt, som Mor önskat.

För att få börja vid väveriet måste man ha fyllt 14 år. Så snart jag konfirmerats och fyllt 14 år, sommaren 1907, började också jag där. Mina syskon hade då slutat där, varför jag inte hade fördelen av att ha äldre syskons hjälp när det gällde att komma ut bland äldre och jämnåriga, som inte alltid var Guds bästa barn. Men jag minns ändå att det i vissa fall märktes att de pojkar, som var gamla nog att minnas min bror, ibland kunde påpeka att jag var Viktor Modigs bror, vilket kunde ha till resultat att jag respekterades bättre. Det var nämligen inte alltid så lätt att komma ut och inte ha någon bror som kunde taga ens parti. Det hände rätt ofta att äldre grabbar höll de mindre för att t ex stoppa snus i munnen på dem. Underligt nog hände det aldrig mig. Min bror lärde sig att använda snus, vilket hörde till ordningen vid den tiden. Jag nöjde mig med att börja röka cigaretter för att bli accepterad i gänget. Endera måste man göra.

Jag började som postbud, vilket innebar att jag fick gå tre gånger om dagen till järnvägsstationen i Kinnared, som låg 3 km från Väveriet och 7 km från mitt hem, alltså ungefär mitt emellan hemmet och Väveriet. Arbetet började kl 6.00 f.m. slutade kl 6.00 e.m. Det innebar en dagspromenad på 2 mil inberäknat vägen till och från arbetet. Postturerna tog högst 2 timmar vardera inberäknat väntetid på kontoret och vid posten. Med mig hade jag en rätt tung postväska av läder jämte förekommande postpaket. Mellan turerna hade jag bl a städning samt frukost- och middagsrast på 1 1/2 timme. Maten, som utgjordes av smörgåsar och mjölk eller kaffe intogs sommartid ute i det gröna och vintertid i pannrummet, där det var varmt. Pannorna eldades med kol, varför där alltid var dammigt. Lönen var första året 1:10 kr per dag. Sedan steg det med cirka 20 öre om dagen för varje år.

Vid väveriet fanns ingen skomakare, vilket innebar att jag någon gång samtidigt gick ärenden till skomakaren i Kinnared, för vilket jag kunde få en och annan 25-öring. För privata postpaket kunde jag också få en slant ibland, t ex spritlådor på 2 - 3 liter, som kom som ilgods och måste hämtas medan godsexpeditionen var öppen. Tack vare detta höll jag mig med cigarettpengar. Mor gillade nämligen inte att jag rökte. Men på detta sätt klarade jag den lasten, som med åren växte. Underligt nog slutade jag röka när Mor dött. Men det var en annan historia som jag kanske återkommer till.

Inackorderad
Mina syskon hade haft bostad i en bondgård där det fanns ungdomar som arbetade på Väveriet, men där fanns inte rum när jag några år senare kom ut. Jag fick det första året, ett oeldat rum hos en familj med två små barn. I hyran ingick morgonkaffe och gröt eller potatis på kvällen i familjens kök. Rummet var kallt på vintern och jag minns en gång att när jag varit med i vattenkedja vid en eldsvåda till midnatt var mina byxor frusna när jag tog på dem på morgonen. Mannen, som var stenarbetare vid järnvägsbyggen o.dyl. var endast hemma ett par månader omkring jul och då bara låg full. Sitt brännvin hade han i en koffert i mitt rum, så han kunde komma när som helst på natten för att hämta en liter. Jag måste också gå med frun en kväll och hämta sprit i hämtare på ett ställe där de olagligt delade kuttingar, som togs hem i parti. Vi gick järnvägen. När jag en kväll senare lagt mig hörde jag hur ursinnigt tåget signalerade och när jag dagen därpå fick jag veta att tåget den kvällen kört ihjäl en full man med en kappsäck brännvin på ryggen, tyckte jag det var hemskt.

Våren därpå fick jag flytta till två systrar till den man jag först bott hos. Där fick jag ett rum med vedkamin och där blev jag kvar i över fyra år. Även där fick jag väckning och morgonkaffe samt hjälp med kvällsmat på samma sätt. I huset bodde systrarna i ett rum och kök tillsammans med en dotter och en moderlös systerdotter. I ett enda rum i huset bodde en annan syster med man och två pojkar, varav den äldre var i min ålder. Så sällskap fattades inte. Jag trivdes utmärkt, men gick hem över helgerna och hämtade mat, i den mån jag inte handlade själv i Konsum. Redan då var jag medlem i Konsum och handlade KF:s Margarin till smörgåsarna, som var min huvudsakliga föda. Smörgåsarna och mjölken till middag kunde jag gå in och hämta på vägen ner ifrån stationen, för att slippa ha dem liggande någonstans. Sommarkvällarna tillbringade jag ofta vid ån, som flöt förbi, med fiske och bad ibland. Vinterkvällarna var jag mest tillsammans med ungdomarna i huset, när jag inte var på föreningsmöten.

Föreningarna och folkdansen
I föreningslivet började jag komma med ganska snart. Det var först Nykterhetsorden Verdandi och senare Socialdemokratiska ungdomsklubben. På den tiden var Hinke Bergengren i farten för Ung-socialisterna och det var ideliga diskussioner till långt fram på kvällarna mellan ungsocialister och socialdemokrater i logen. Jag fick mycket snart en mycket god vän, som även han var banvaktsson. Han var ungsocialist och en stor idealist. Av honom köpte jag Brand och Folkviljan, som var Gudsförnekare. Men jag tordes aldrig ta hem de tidningarna, fast Mor förstod att jag läste dem, och det var hon ledsen för. Hon som hade varit med i kyrkokören m.m.

Så var det studiecirklar. Den första jag var med i var en s.k. läsecirkel. Vi höll på med Selma Lagerlöfs Jerusalem, men den tyckte jag var rätt torr. Andra året läste vi Richard F. Steffens socialekonomi. Den var obegriplig för en femtonåring - men man ville vara med och jag är övertygad om att det var umgänget i dessa föreningar som blev normgivande för mig för all framtid. Man kom inte i något dåligt sällskap. Hade man i den åldern kommit i annat sällskap kunde det ha blivit vad som helst. Det fanns gott om varnande exempel. Efter ett par år kom jag med i folkdansarna, vilket jag sedan fortsatte med i Småland, Dalarna och Jämtland tills kläderna vart utslitna och för små.. Så vart det amatörteater med uppträdanden på kringliggande platser, med fortsättning i Gislaved - allt ovärderliga minnen. Väveriet höll fri dansbana och en stor danslokal kostnadsfritt jämte en mindre lokal för föreningsmöten. Så på så sätt var det välordnat. Bara fackföreningen var portförbjuden.

Under postbärningen fick jag ofta vänta på väskan på kontoret och höra och göra ett och annat. Personalen där bestod av Disponenten (en tid Ingenjören), Kamrern, Kassören och två damer. Kassören var aktiejobbare, och jag minns än första gången jag hörde honom i telefon fråga vad Grängesbergarna kostade. Ibland köpte han och ibland sålde han Grängesbergare och jag funderade många gånger på vägen om det rörde sig om slavhandel. Aktier hade jag ingen aning om då.

Disponenten var Jude och rökte Virginiacigarrer. Askkoppen var ofta full av ganska långa stumpar och jag fick ofta tömma den i ett hörn utanför där ingen såg mig, vilket gjorde att jag i mitt oförstånd stoppade de längsta stumparna i fickan. Jag hade börjat att röka men hade smått om cigaretter, varför jag föll för frestelsen. Först blev jag yr på vägen, men det gick snart över. Som väl var slutade Disponenten och den efterträdande ingenjören rökte cigaretter utan att lämna några större fimpar så då räckte det med att städerskan tömde cigarrkoppen på kvällarna. Första damen var prästdotter från Göteborg men rökte en typisk herrcigarett, som jag ofta fick springa och köpa i Konsum. Det hände ofta, men aldrig någon dricks. Varför hon förbrukade så mycket kom jag snart underfund med. Det var samma cigarett som Ingenjören rökte. Hon bjöd honom ofta och lyckades till sist få honom fast. Den andra damen var en barmhärtig människa, som ofta lånade mig sin paraply när regnet stod som spön i backen och jag varken hade råd att ha paraply eller regnkappa.

Varje tur fick jag vänta på min väska vid stationen medan ankommande post gjordes i ordning. Under den tiden kom jag i kontakt med många järnvägare som mindes min Far. Några konduktörer kunde låta mig åka gratis med tåg som stannade vid Väveriet för att hämta eller lämna gods. Ibland tjuvåkte jag i någon tom bromskur, men en gång blev jag upptäckt och avkörd av en grinig konduktör innan tåget kommit igång. I regel var de hjälpsamma på expeditionen beroende på vem som tjänstgjorde, vilket växlade rätt ofta. Sista turen gällde det att få väskan så fort som möjligt, annars hann jag inte hem till kontoret före kl 18.00, då de ville gå hem. Någon övertidsersättning var det inte tal om för mig. Detta varade i tre år. Jag var då 17 år och tyckte jag hade för litet betalt, varför jag tog mod till mig och begärde ”påök”, men Verkmästaren sa att jag var för gammal för att bära posten och skulle få ett nytt arbete. Då hade jag 1:70 om dagen och skulle få 2:10 på det nya jobbet.

Jag hamnade då tillsammans med en 50-års man, som tidigare varit Rättare på Brännö Herrgård, men som nu övergett jordbruk och byggt en egen villa, sedan han börjat arbeta på Väveriet. Han var rabiat högerman av födsel men rätt politiskt intresserad. Prenumerant på länets högertidning ”Hallands” men gav sig inte tid att läsa den.

Själv läste jag varje kväll Skånska Socialdemokraten som hade platsredaktion i Halmstad med den kommunistsympatiserande Karl Kilbom som platsredaktör. Diskussionerna började ofta med att Kristensson frågade mig vad som hade stått i tidningen. Det här var efter storstrejken, under vilken han hade varit strejkbrytare. Väveriet var nämligen igång under lockouten och strejken, men dyningarna gick fortfarande i tidningarna. Han höll aldrig inne med sin mening - ofta tvärt emot min, och så var meningsutbytet i full gång. Fast jag bara var 17 år så tog jag väl inte tillbörlig hänsyn till åldersskillnaden, men det var alltid han som började samtalen.

Klistermaskinen vi arbetade vid var automatisk, vilket innebar att det gällde att hinna med det man skulle göra mellan växlingarna. Ibland var han så ivrig i diskussionen att han inte hann med att sätta på garnet innan valsen dök ned i klistret och då blev han ursinnig. En gång sa han: ”Om du inte håller käft, så slår jag dig på käften så tänderna far ut igenom röven!” Ibland var vi sams hela dagar när det inte var något brännbart i tidningarna. Efter ytterligare ett år fick jag befordran till dressare. Dittills hade jag klistrat väften (= garnet som går på tvären i tyget) och nu kom jag till en större maskin som arbetade längs tyget, vilket kallades att dressa garn. Förutom en stor ny maskin som sköttes av en medelålders man skulle man köra igång en äldre mindre maskin. Den fick jag sköta under överinseende av den äldre mannen. Det gick bra, men min lön var så mycket mindre än hans, så efter ett tag begärde jag ”påökt”, vilket jag inte fick. Jag var då 18 år och började ha större anspråk. Jag hade då varit textilarbetare i 5 år och hade upplevt storstrejken och den lockout som textilarbetarna var utsatta för före strejken.


Konflikterna
Fackföreningen hade bildats något år före storstrejken, och det blev genast konflikt. Vid väverierna arbetade en yrkesgrupp som kallades vävlagare och som hade till uppgift att se till att vävstolarna fungerade som de skulle. De utgjorde i viss mån förmän varför ledningen fordrade att de skulle underteckna personliga kontrakt och inte fick tillhöra fackföreningar. Detta vägrade ett par bröder Andersson från Helsingborg. De fick sparken. Jag minns ännu det fackföreningsmöte där de tog avsked av oss. Där fanns inte många torra ögon på det mötet. Föreningen var för svag för att klara en konflikt, då många var oorganiserade. Den ene for till Amerika och den andre blev föreståndare i Konsum, där han var ordförande förut.

Så kom lockouten och storstrejken. Vi som var organiserade stannade naturligtvis hemma, men tyvärr fanns det många nog som blev strejkbrytare, däribland min brors fästmö, som var bonddotter och inte förstod bättre. Det försvårade för mig, som hade en Mor som inte var insatt i sådana förhållanden. Min bror arbetade vid järnvägen och de kom aldrig med i strejken. Tidigt en måndagsmorgon kom han hem och talade om för oss att det kommit upp anslag vid Väveriet att de som inte anmälde sig till arbete den dagen kunde betrakta sig som avskedade. Mor blev förtvivlad om jag skulle bli utan arbete. Jag förstod att det var ett s.k. skrämskott och lovade att gå ner de 7 kilometerna. Det var fullt med folk utanför Väveriet, men ingen som ville bli strejkbrytare, varför allt rann ut i sanden. Alla var överens om att avvakta och med detta lyckades jag att trösta Mor. Men även storstrejken rann ut i sanden, och vi fick finna oss i att skriva på en lista på kontoret med försäkran om att vi inte längre tillhörde någon fackförening, vilket inte skedde utan tårar.

Efter något år bildade vi i smyg en ny fackförening, men då höll vi till os en egnahemsägare, som inte arbetade på Väveriet. På bolagets mark fick vi inte ha några möten. Den fackföreningen tillhörde jag när jag något år senare slutade vid Väveriet.

Mors sjukdom
Under våren 1911 åkte Mor in på Serafimerlasarettet i Stockholm för en tumör i huvudet, som hon haft känning av i form av en besvärlig huvudvärk. Efter operationen kom hon hem i tron att nu var tumören och värken borta. Men efter någon månad fortsatte värken om möjligt ännu värre och när vi sökte den läkare som remitterat henne frågade han förvånat: ”Lever hon än?” Han kunde endast lindra plågorna och i september månad kvävdes hon av tumören, som gått ned i halsen. Jag var ledig sista veckan. Selma och jag var ensamma hemma. Selma var 13 år och jag 18. Jenny hade familj ett par mil hemifrån och Viktor var borta på arbete.

Visst brukade Mor ibland handla på kredit men på auktionen presenterades räkningar som jag var säker på var betalda. Jag minns särskilt en garnaffär där Mor brukade köpa allt garn till sina vävningar av dukar, förkläden, huvuddukar m.m. som hon sedan gick ut och sålde. Allt hade en strykande åtgång. Då brukade hon köpa garn på kredit och betala när väven var såld. Oaktat att hon inte köpte nytt garn förrän det förra var betalt presenterades det obetalda räkningar, varför allt gick åt till skulder. Jag ar så arg så jag vägrade köpa in en enda sak trots att roparen sagt att så snart vi bjöd så skulle han slå. Viktor köpte något, för han hyrde sig ett rum i byn. Jag var ju inneboende och Selma flyttade till vår äldre syster tills hon blev konfirmerad. Hemmet upplöstes och stugan såldes senare för rivning, sedan bönderna delat upp skogen och lagt ut åkrar och ängar för bete. Det gick 40 år innan jag kom tillbaka i bil för att se hur det mesta växt igen. Endast jordkällaren var kvar, men dörren hängde på trekvart.


Proppsågning
Påföljande vinter behövde Viktor en kompis. Han höll nämligen på att såga propps några stationer hemifrån och hade blivit utan kompis. Ehuru väl jag visste att det bara gällde några månader till han skulle börja sitt sommarjobb vid Järnvägen nappade jag och slutade vid min dressmaskin eftersom jag inte fick mera betalt. Jag längtade också ut i friska luften från det dammiga väveriet, och tog risken att eventuellt få byta jobb igen efter några månader. Det gick bra, även om jag var ovan vid sådant arbete och vi hade kul tillsammans tills Viktor började sitt vanliga sommarjobb.

Kanalgrävaren
Nu hade jag tränat mig så mycket att jag trodde mig om att orka med vad som helst. Jag har förut nämnt något om en å som flöt förbi vårt hem. Denna å skulle nu sänkas för att åstadkomma mer åkerjord. En uppdämning där det funnits en gammal såg skulle i första hand grävas bort. Vår gamla granne arbetade där och igenom honom hade jag hört att flera arbetare skulle anställas, varför jag knallade dit och fick anställning dagen därpå. Det visade sig att basen och ett antal arbetare bodde i mitt gamla hem, som då stod öde och tomt. Själv fick jag bo hos vår andra granne soldaten, och allt verkade upplagt. Men vilken glädje är beständig?

Första dagen placerades jag på några plankor på kanten av ån, och nedanför mig en gammal rallare som kastade upp sten och lera, som jag i min tur skulle kasta vidare. Till en början gick det väl an, även om leran hade svårt att lämna skyffeln. Men timme efter timme steg vallen, och det gällde att kasta leran högre och högre, vilket tog hårt på armarna. Framför en stod två andra grävare, varav den som stod nederst bodde tillsammans med basen. Vid ett tillfälle när basen gått längre ned efter ån, tyckte den som stod ovanför mig och tog emot leran, att man borde kunna ta en minut. Detta hade denne nedersta mannen skvallrat om för basen på kvällen. När vi kom på morgonen andra dagen kallade basen på oss två och erbjöd ett ackord tillsammans som innebar en skottning med betalning per kubik. Jag var villig att försöka, även om jag inte förstod mig på hur pass ackordet var, men kompisen vägrade att ta jobbet för det var för dåligt betalt. När jag frågade varför jag inte fick samma jobb som dagen förut svarade basen: ”När man inte kan vända ryggen till utan att få höra skit så.” Det var inte jag som hade sagt något dagen förut, men det kan väl hända att jag instämt, för armarna kändes som om de skulle skiljas från kroppen på kvällen. Men under sådana förhållanden kunde jag inte heller fortsätta, varför även jag gick därifrån.

Vid avlöningen sade vår granne att man frågat efter mig men då var jag ju borta, och fick således ingenting för det dagsverket. Det gick som så många år tidigare i mossen.

Efter detta fick jag 2 veckors arbetslöshet. De enda i mitt liv.

Jag bodde då hos Viktor, men en vacker dag kom det en Byggmästare och frågade om jag inte var snickare, vilket jag inte kunde bejaka. Jag skulle emellertid till en början bara hugga s.k. trästenar, som man på den tiden använde mellan tegelstenarna när det gällde att sätta in dörr- och fönsterkarmar. Denna Byggmästare höll nämligen på att uppföra en disponentvilla vid Brännö Väveri, varför jag återbördades till mitt gamla inackorderingsställe igen och stannade över sommaren tills bygget var färdigt.

Pappersbruksarbetaren
Därifrån gick jag någon mil igen till pappersbruket i Hyltebruk, som numera ägs av Wallenberg tillsammans med svenska staten. Där fick jag först arbete som utearbetare, men efter någon dag fick jag bud att Pappersmästare Svensson ville tala med mig och han frågade om jag ville blir maskinpassare, vilket jag accepterade med tacksamhet, för det började bli kallt ute, och jag hade inte något överflöd på kläder. Det gällde visserligen att arbeta nattskift varannan vecka från kl 18.00 till kl 6.00 utan raster i annan mån än att man hann stoppa i sig litet mat. Maten fick man nedburen från matserveringen där man åt på de lediga skiften. Jag hade lyckats få bostad hos ett par bröder från min hemby, som hade en lägenhet där vi bodde 4 stycken, som sällan träffades då vi aldrig hade samma skift. Detta var det bästa arbete jag hade haft ditintills beträffande lönen. Samhället Hyltebruk var delvis nybebyggt och förhållandena rätt goda, fast det fattades rätt mycket, vilket inte passade mig. Jag minns att när jag kom tillbaka från påskferie att min skokräm hade försvunnit och jag fick uppgift att en fyllo hade varit uppe på rummet under påsken och förtärt skokrämen.

Men även där fanns en Verdandiloge, så jag fick snart kamrater. Det var ingenting ovanligt att man blev störd på mötena av berusade, som ville komma in för att bråka, och det var säkrast att man var några stycken i sällskap när man gick hem därifrån. Ofta var det damsällskapet, som respekterades, och det var man ju aldrig utan vid sådana tillfällen. I Hyltebruk hade jag säkerligen stannat längre, om inte mitt politiska intresse spelat in. Bland annat var jag prenumerantsamlare för Skånska Socialdemokraten. En vacker dag behagade överingenjören, som var en barsk herre, kalla in mig på kontoret. Tidningen ifråga hade haft en artikel införd rubricerad: ”Missförhållanden vid Hyltebruk” och nu blev jag tillfrågad om det var jag som skrivit, vilket jag förnekade. ”Men ni sprider tidningen i fabriken!” var nästa beskyllning. Jag förklarade att det var fasta prenumeranter jag hade och att inga lösnummer såldes, men att jag någon gång hade tagit en tidning med mig till sådana som slutade sitt skift när jag började mitt. ”Jag vet vad ni är för en djävul, och vi ska hålla ögat på er!” Jag svarade: ”Ni behöver inte hålla ögonen på mej. Jag säger upp mig själv!” Jag arbetade veckan ut och fick bra betyg men med påskrift: ”Slutat utan föregående uppsägning”. Detta senare betydde inte så mycket, för när jag kom till mitt matställe och talade om att jag skulle sluta talade innehavaren om att hans svärfar, som var chef för 2 sågverk, skulle köra igång sågen i Gislaved omedelbart. Han ringde omgående och jag var välkommen, men jag skulle skaffa en man till. På pappersbruket arbetade en jämnårig pojke, som jag kände från Väveriet, och han var villig att göra sällskap.

Gislaved
Veckan därpå var vi båda i Gislaved, som sedan kom att bli den plats jag vistades på från 1913 till 1920. Själv fick jag inkvartering hos en änka, som kallades Bonna-Selma. Hon hade själv en jämnårig son jämte en annan inneboende pojke, som liksom jag var verdandist. Vi två fick senare ett rum på Järnvägshotellet, där vi också spisade. Mat och rum där kostade 1:50 om dagen och dagsförtjänsten var 3:00 kronor. Arbetet var trevligt, fast plankbärning och lastning på järnvägsvagnar var ovant i början. Jag fick åtminstone vara ute i friska luften och vi kunde stjäla oss iväg varje dag och dricka eftermiddagskaffe på ett konditori och det var alltid uppskattat. Nog för att det kunde vara stekhett på en brädgård, men det var ju sol jag ville ha. Jag lärde mig också att fila en såg riktigt.

Föreningsarbetet
Föreningslivet kom jag in i på en gång. Verdandilogen höll just på att bygga en dansbana på en holme i Nissaån, som därefter döptes till Sommarlust. Där planerade vi marken och satte upp gasbelysning på 1000 ljus, ett Pariserhjul och kaffekiosk. Det var ett härligt kvällsjobb och när allt var färdigt dansades där varje lördags- och söndagskväll hela sommaren. Snart byggde vi en Verdandi-lokal, där jag blev vaktmästare därför att jag då bodde bara 50 m därifrån.

Då hade jag flyttat från Järnvägshotellet och hade hel inackordering hos en familj där vi bodde 4 pojkar till på våren 1917. Då pågick första världskriget och det började bli så smått om maten att vår värdinna inte ansåg sig kunna skaffa mat, varför vi skingrades och endast jag vart kvar. Tack vare min bror, som var banvakt vid en liten station i Västergötland, där ransoneringen inte var strängare än att man kunde komma över potatis, smör och fläsk, räddades livet på mig och jag kunde bo kvar hos familjen Thorén i eget rum och fick lagad mat och god mat i sammanlagt 5 år.

Som en kuriositet kan nämnas att, när jag många år senare bodde i Oxelösund, och Konsums studiegrupp gjorde en studieresa till Gislaved, som då hade kommit i KF:s ägo, och vi i Jönköping möttes av en ingenjör Gustavsson från Gummifabriken och vi två kom underfund om att vi båda bott hos samma familj Thorin och fått samma goda pannkakor. Då blev det många goda skratt, och många goda historier berättade. Vi blev mycket goda vänner och jag fick flytta över i hans bil i Jönköping.

Men Gislaved var sig inte likt. Sedan KF blev ägare av gummifabriken hade samhället blivit stad, förändrats till oigenkännlighet. Mitt kära Sommarlust fanns inte mera. I stället för denna vackra holme med vatten på tre sidor hade man byggt en stor Folkets Hus-park i en björkbacke åt ett helt annat håll. Verdandilokalen hade staden övertagit till barnbespisning. Mitt på den gamla Kärleksstigen hade man byggt bostäder, vilket för mig framstod som ett helgerån med tanke på alla de gånger jag och en till hade svärmat där. Hade inte första världskriget med dess följder kommit hade mitt liv säkert blivit ett annat. Huruvida det blivit bättre vet jag inte. Mitt inflytande i de politiska föreningarna, Verdandi, ungdomsklubben och Arbetarekommunen hade säkert resulterat åtminstone i ett landstingsmandat, för det fick en av mina bästa vänner och jag låg på min tid åtskilligt före honom, både i Gislaved och ute i distriktet.

Jag var t ex distriktsstudieledare både i Verdandi och inom klubbarna. Jag tog bl a emot både Kata Dahlström och Kalle Kilbom m fl till föreläsningar, för att inte tala om Röda Bilen. Jag delade ut valsedlar innan jag hade rösträtt själv osv. Jag minns en gång när vi hade beställt Z Höglund från Stockholm och han begärde att få åka andra klass, vilket vi ansåg oss inte kunna gå med på. Att han var bröstsjuk tyckte vi inte var anledning nog. Vi tyckte i vårt ungdomliga missförstånd att det verkade för pampaktigt.

Sparpengarna
När det gäller mina 7 år i Gislaved skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Under de åren startade bl a Allmänna Sparbanken, som arbetade med lokalkommittéer i stället för lokalkontor. Sedan jag kommit med som ordförande i kommittén i Gislaved, började jag spara regelbundet för bosättning. Men under kriget stannade Gummifabriken, varigenom min tilltänkta blev arbetslös och reste till Norge för arbete hos en bror som var handlande där. Då fick jag Brunnsviksgriller i skallen. Jag hade en god vän sedan min tid i Halland, som kom dit, och då ville inte jag vara sämre nu när jag hade det sparkapital som erfordrades. Då jag på detta sätt ville använda pengarna förlorade min flicka hoppet och sade upp bekantskapen, vilket hon senare ångrade. Men då var det för sent.

Intresserad kooperatör hade jag länge varit och jag hade t o m ordnat så att ungdomsklubben hade en andel i Konsum, med resultat att vi motionerade till årsmötet att föreningen skulle anställa en ”riktig föreståndare”. Konsum hade nämligen bara en flicka som skötte betjäningen, resten sköttes av styrelsen, vilket verkade underutvecklat. Jag glömmer inte när jag som ombud för klubben på årsmötet skulle motivera motionen och fick ett ganska överlägset svar av ordföranden, som inte var någon mindre än verkmästaren på den fabrik jag då arbetade på. Han var inte oartig direkt, men ansåg väl att det där begrep inte jag.

Remfabriken och tidningen Stormklockan
Arbetet på sågen slutade på hösten. Sågen drevs nämligen endast på somrarna. Men en av de sista dagarna vi arbetade råkade jag att möta föreståndaren för arbetsförmedlingen, som frågade om jag hade något arbete när sågen stannade, vilket jag inte direkt hade. Remfabriken hade nämligen en plats ledig och han erbjöd sig att följande dag följa med mig dit och rekommendera mig. Jag gick nämligen dagligen förbi förmedlingen så han hade givit akt på mig och visste att sågen skulle stanna. Att han erbjöd sig att följa mig dit bottnade i att disponenten där ”var känd för att vara excentrisk” som han uttryckte det. Och det visade sig strax. För när det äntligen var bestämt att jag skulle få platsen tillade han: ”Ni får komma på måndag!” Detta var i början på veckan varpå jag svarade att jag ville börja omedelbart eftersom jag var utan arbete. Då flög han upp från stolen med ett utrop: ”Är det ni som bestämmer eller jag?” Jag tog min förmedlare i armen och sade: ”Vi går!” varpå han fortsatte litet medlidsamt: ”Ni får väl komma i morgon då!”

På så sätt blev jag som sagt kvar i Gislaved i 7 år. Men även här höll mitt politiska intresse på att spöka. Vid ett avlöningstillfälle passade disponenten mig för ett samtal. Jag brukade nämligen sälja Stormklockan och Verdandisten. Vid ett tillfälle hade jag sålt den senare vid en föreläsning som Föreläsningsföreningen höll i Godtemplarlokalen och där satt hans svägerska och sålde biljetter. Det var hon som hade skvallrat och påstått att det gällt Stormklockan som ju ansågs vara kommunistisk fast det var Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning. Någon rent kommunistisk tidning fanns inte då. Jag försökte förklara att vad jag sålt där var en nykterhetstidning, fast jag förstod vad han syftade på. Han slutade så här: ”Jag begriper inte det här för ni är ju en snäll människa annars - bara ni slutar att försälja den där förbannade skittidningen. Ni ska få en tidning, Svenska Folkviljan, och dela ut gratis!” vilket jag avböjde. Det var en tidning som motarbetade fackföreningar och dylikt. Han hotade inte med avsked direkt, men jag förstod vart det lutade. På hemvägen gick jag in till en god vän som var skomakare och rådde sig själv. Han erbjöd sig att ta hand om tidningarna så jag skulle slippa att få sparken igen. Sedan hörde jag inte mera från disponenten.

Det blev sedan byte av disponent och jag trivdes med arbetet på remfabriken, som samtidigt bestod av garveri. Garvaregesäller var ett yrkesstolt folk, men jag led inte av det. De gjorde sitt och jag gjorde mitt utan anmärkning. Om det på den tiden hade funnits någon belöning för förenklingar i arbetet, så hade jag säkert fått en sådan belöning, som nu är så vanlig i industrin. När jag som vederlag för min förenkling när det gällde att klistra remmar begärde mer betalt, svarade disponenten: ”Jag erkänner att Modig gör rätt för fan så mycket mer än de andra, men jag kan väl för fan inte ge Modig mer betalt än gubbarna som stått här i 30 år. ” Och därvid blev det.

Brunnsvik
När jag på hösten 1919 begärde ledigt för att åka till Brunnsvik mötte det inget hinder heller. ”Jag förstår” sade disponenten” att Modig inte kommer igen.” Men han lyckönskade ändå. När jag kom till Brunnsvik visade det sig att de hade 10 stipendiater där och lika många vid Jakobsbergs Folkhögskola, som sedan skulle dragas samman för vidare utbildning i matematik, bokföring och kooperation.

Jag var ofta på ABF:s expedition, som på den tiden var förlagd till Brunnsvik. Där var jag väl känd från min verksamhet som studieledare. Vid något tillfälle hade jag för kassören där avslöjat min önskan om att få komma med på KF:s kurs för att senare vinna anställning inom kooperationen. När sedan det slumpade sig att rektor Eldin, vid KF:s skola Vår Gård, kom till Brunnsvik när vi firade julkväll och placerades vid bordet tillsammans med ovannämnda kassör hade denne till rektor Eldin framfört mina funderingar vilket resulterade i att jag blev kallad till deras bord för att motivera min önskan. Min önskan bifölls och jag fick följa med stipendiaterna till Jakobsberg. Där fick jag vid avslutningen löfte om plats så snart ske kunde. På grund av denna förlängning av studierna var min kassa då tom, varför jag skrev till kassören i Sparbankskommittén och bad om innestående ränta, och om inte denna räckte bad jag om ett lån till resan.

En vinterkurs i Brunnsvik kan inte beskrivas. Den måste upplevas - så kände i alla fall jag det. Att för en arbetarpojke i sex månader få avkoppla alla bekymmer och slå sig lös i goda kamraters lag och samtidigt få lukta på allt vetande, och som man så länge önskat få närmare bekantskap med Brunnsviksandan och dito traditioner, som då ännu fanns kvar i rikt mått.

Nya nordliga vyer
När jag kom tillbaka till Remfabriken höll de på med tillbyggnad där jag fick hoppa in. Efter en månads träning på kvällstid i Konsum fick jag erbjudande från KF om plats i Värnamo eller Östersund. Jag valde Östersund och tillträdde där den 1/7 1920. Med den förändring detta innebar för mig lämnade jag Gislaved, om än med saknad. Jag upprepar: detta var mina ungdomsår som då gick till ända. När jag då rev alla broar bakåt gällde det helt nya förhållanden.

Direkt från Småland upp i fjällvärlden, med den omställning detta innebar i flera avseenden. Jag kom mitt i de ljusaste nätterna. Östersund firade jubileum med utställning. Rum fanns därför inte att få. Jag fick bo på kontoret de första 5 månaderna. De ljusa nätterna och bilarnas signaler vid tvärgata, där jag bodde, kände på. Allt var så nytt. Jag skulle till en början arbeta för mat och logi, men till chefens heder vill jag intyga att det snart blev litet lön också.

Efter 5 månader som biträde på den största butiken i staden blev jag butiksföreståndare en mil väster om Östersund, närmare bestämt i Ås kommun. Där talades en utpräglad jämtska som var rätt svår att förstå ibland. Butiken hyrde vi av en pensionerad Banmästare, som desslikes var smålänning. Där fick jag hel inackordering för 3 kr per dag och lönen var 250 kr i månaden + fri hyra. I rummet fanns bara en kokspis och vattnet frös på vintern i vattenhinken, varför jag ofta fick tvätta mig i isbitar. Ved fanns, men jag fick själv hugga den, både till kaminen i butiken och kokspisen.

Kunderna var trevliga, men litet långsamma. Innan de kom sig för att beställa något fick man mer än en gång fråga: ”Vad får dä´ vara” o s v. Jag hade tydligen för bråttom, för en dag tog värden mig med ut i packboden och sade: ”Du får allt ta dä lite lugnare, för annars gör du bort dej..” Men jag vande mig så småningom. De handlade ordentliga poster och efter några år låg jag högst i försäljning per anställd. Årsomsättningen gick snart upp i 100 000 kr och det var ovanligt mycket för en person på den tiden. I kommunen fanns Folkhögskola, Lanthushålls- och Lantbruksskola så det var i viss mån en kulturbygd en mil från Östersund. Dessutom fanns ett stort ordenshus med en livaktig godtemplarloge. Efter några år blev förre handlanden, som drivit affären, änkeman. Han bodde i en tvåplansvilla på gården. Han ville då hyra ut övre våningen till mig och jag slog till. Köket var möblerat nödtorftigt och jag köpte en herrumsmöbel av ek på avbetalning för 1000 kr.

Selma hade då plats i Halmstad. Med erbjudande om fri resa hem och en ringa lön lyckades jag förmå henne att komma upp och hushålla för mig. Något som hon väl aldrig ångrat eftersom hon blev kvar där. Någon flicka hade jag inte lyckats skaffa mig sedan jag lämnade Gislaved. Därtill var saknaden för stor.

Efter ett par år hade jag avbetalat möbeln och sparat ytterligare femhundra kronor. En av mina Brunnsvikskamrater, ”Öland”, hade efter något år vid Hessleholms praktiska blivit ritare och hamnat i Brunflo någon mil på andra sidan om Östersund. Under ett besök hos honom kom vi överens om att fara till

Internationella Folkhögskolan
i Helsingör, där man påstod att man kunde lära sig Engelska på en fyra månaders kurs, med början våren därpå. Under väntetiden hade han fått hemlängtan till Öland, där han hade sin Mor. Därför tog jag ledigt och for ensam. Mina kamrater skämtade om att jag inte skulle klara danskan ens. Och mycket riktigt överskattade jag att jag läst danska böcker. Första dagen när rektorn lämnade upplysning om dagens program först på danska och sen på engelska förstod jag ingetdera. Men efter att ha följt de danska föreläsningarna några dagar gick det bra. Senare när jag följde de engelska föredragen i kooperation förstod jag det mesta då också, tack vare att jag läst om den på svenska.

En vecka efter kursens slut skulle Internationella Kooperativa sommarskolan hållas där. Med rektorns hjälp kom jag med på den också. Under veckan däremellan fick jag fritt uppehälle genom att hjälpa vaktmästaren piska sängkläder, vilket renderade mig blåsor i båda händerna av piskkäppen. Av föreningen i Östersund fick jag ett stipendium på 100 kr och dagarna före hemresan ett meddelande om att om jag skyndade mig hem så fick jag plats som föreningsföreståndare i Obbola uppe i Västerbotten.


Obbola nästa
Jag hade visserligen sagt att längre upp i norr hade jag inte tänkt att bege mig, men efter en sådan varm sommar i Danmark hade jag glömt kylan och tackade ja till befordran. På hemresan hälsade jag på släkt i Småland och Västergötland, som jag trodde för sista gången, men det blev fler resor söderöver som ni strax ska få höra. Selma lämnade jag kvar i Jämtland, för hon hade fått fästman och barn på väg. Hon fick även ärva köksmöbeln m m.

Själv tog jag ungkarlsmöbeln med mig och for upp sedan jag först sett mig för i Obbola. Det var min första bekantskap med sulfatlukten, som jag då tyckte var förfärlig, men som jag vande mig vid så småningom. Lönen var inte så förfärligt mycket högre, men fri bostad och 2 rum och kök med ljus och värme och en bättre framtid lockade, trots den nordligare breddgraden. Arbetet gick bra. Omsättningen i föreningen ökade reda första året. Jag började den 1 oktober och fick bra personal och gott samarbete. Men jag hade ju 2 rum och kök, bara delvis möblerade och det verkade litet tomt. Vi dansade ibland i det tomma köket. Min närmaste man var nämligen gift med en frånskild disponentfru, som spelade harpa och själv spelade han cittra. Med hjälp av handlandens son, som spelade fiol så lät det riktigt bra, så jag höll nästan på att åka fast för en lärarinna utan plats, som spelade piano på platsens enda biograf. Men efter en utflykt i bil till Babelsfors, där jag talade till en film om KF:s Kvarnar, märkte jag att den var chauffören och inte jag som hade första inteckningen. Jag betalade för tre rum varav bara två var använda under natten.

Familjen
Jag hade träffat Helena Sahlin under Östersundstiden i SGU och logen samt på en gästgivaregård i Krokvåg, där hennes fasters man var gästgivare. Men hon gick och kärade ner sig en annan, som emellertid reste till Amerika och lämnade kvar barn och blomma. Till jul fick jag emellertid ett julkort från henne och då var det tänt igen. Det blev genast full möblering och slut med dansen i köket på grund av en ny korkmatta. Den 1 maj mötte jag henne vid tåget i Umeå. Färden över isen till Obbola vid den tidens islossning gick på ett varulass efter häst med vatten på båda sidor, men det steg inte över kaffesäckarna som vi satt på. I juni blev det förlovning och vigsel i Ragunda i juli. Bröllopsresan gjorde vi före vigseln med en av Sveabolagets vita båtar till Sundsvall f v b med buss över Bispgården till Böle. Där hämtade vi Gösta, som då var nära 3 år. Men det dröjde inte länge förrän han sa: ”Jag vill gå hem”. Hur det var så stannade han, och efter väl 15 månader kom Sven. Då blev mamma litet krasslig av äggvita och blodbrist m m. Men systrarna Ella, Gunhild och Sigrid avlöste varandra som hembiträden, så det gick bara bra, fast jag fick lov att låna på livförsäkringen en gång.

Obbolaföreningen var på ett sätt den tacksammaste förening jag haft, mycket tack vare dess goda ekonomi, vilket berodde på en förståndig styrelse, som under de svåra åren hade höjt medlemmarnas insatser till 150 kr. Det året slopade man t.o.m. återbäringen, vilket var mycket vågat. Efter ett år införde vi kontanthandel, vilket heller inte var obligatoriskt på den tiden.

Jag glömmer aldrig den första hösten när det gällde att köpa tunga varor för hela vintern enär varorna fraktades med båt så länge det fanns öppet vatten. På vintern fick man frakta varor per järnväg, vilket var mycket dyrare. Så det gällde att hugga till så att det räckte över vintern, men också att se till att pengarna räckte. Därmed blev det sämre sedan vi byggt nu butik, och KF ville att styrelsen skulle skriva på en växel på ett belopp. Men då sade de nej, och när jag förklarade att om KF bara lugnade sig till våren så var det ingen fara. Därmed fick KF nöja sig. Det var nog mina bästa och tacksammaste år, även om jag fick arbeta hårt ibland. Där gjorde jag mitt första bokslut. Ett av de bästa jag haft. Återbäringen höjdes från 3 till 4 %, vilket var långt ifrån regel så pass strax efter första världskriget, då många föreningar gjorde konkurs.

När Sven fick besvär av falsk krupp, föreslog doktorn oss att flytta till någon plats med inlandsklimat, varför jag sökte en plats i Ankarsrum, som ligger i småländska höglandet. Jag kom bara i andra förslagsrummet. Den som fick platsen fick den därför att han var känd för att vara sträng med personalen. Ett rykte som jag inte kunnat göra skäl för. Men när styrelsen fick höra att jag tänkte flytta fick jag en bra löneförhöjning. Vi fick också reparerat och ett rum till. Då var mamma storbelåten. Men vilken glädje varar beständigt? Då hade jag varit i Obbola i 5 år.

Konsum Umeå
En vacker söndag var jag på Konsumkonferens i Umeå och fick erbjudande av KF att få övertaga föreningen i Umeå, vars föreståndare skulle flytta till Boden som distriktschef. Detta var en befordran som jag knappast kunde säga nej till, med hänsyn till framtiden ehuru vi trivdes gott i Obbola. När jag kom hem och berättade detta så grät mamma. Vi hade fått lägenheten reparerad och utökad. I Umeå fick vi överta föreståndarens lägenhet, men genom bekantskap fick vi snart en ny, så det gick väl an, men hembiträdet fick vi lov att dra in. Det var väl bekvämare men dyrare att bo i staden.

Konsum Umeå startades av Svenska Hushållsföreningen, som bestod av nystartade och i övrigt svaga föreningar, som erfordrade ekonomiskt stöd av KF, vilket också innebar en inskränkt självstyrelse. Som närmaste chef hade vi distriktschefen i Umeå, som allt för mycket lade sig i detaljerna och därigenom skapade otrivsel om man som jag var van ifrån Obbola att själv avgöra det mesta.

Umeåföreningen var ju mycket större än Obbola, med särskild kontorspersonal och lagerföreståndare samt 10 rätt små och delvis nystartade butiker. Det hände ibland att jag kom hem så sent på kvällen och steg upp så tidigt på morgonen att jag måste strula till i sängen för att mamma skulle märka att jag varit hemma över natten. Arbetslösheten vid denna tid i början på 30-talet var besvärlig och omsättningen därför svår att hålla. Efter 1 1/2 år började jag tröttna på obehaget.

Oxelösund 1933
En dag då humöret var i botten var en föreståndarplats ledig i Oxelösund. Platsen var mindre, men de ekonomiska villkoren bättre. Föreståndaren i Sko-Konsum, som arbetet där tidigare visade ett knippe vykort därifrån, som såg bra ut, varför jag sökte platsen där och fick den innan vi bestämt oss hemma. Jag trodde aldrig att det skulle gå så fort. Ställningen i den föreningen var mycket god, så det var Obbola nr 2 och inget att tveka på. Gösta hade börjat skolan, men det utgjorde inget hinder. Han kom sedan att trivas bra där. Det var bara snön som var mindre där. Villkoret var ju förstås att familjen skulle få fara till Jämtland varje sommar. Det lovade jag och höll, så länge det var aktuellt. Så småningom byggde vi sommarstuga vid havet och fick många trevliga grannar.

Hade det varit för mycket arbete i Umeå, så blev det snarare för litet i Oxelösund. Men vi byggde två nya butiker, en vartannat år. Så det blev sammanlagt 7, varigenom arbetet ökade.

Revisorn i distriktet, som var en gammal brunnsvikskamrat, arbetade på att slå ihop föreningarna i Nyköping och Oxelösund. Det var nämligen bara en mil emellan dem. Redan efter någon vecka kom han och bjöd familjen på en biltur i Sörmland. Det bådade således gott. Familjen saknade visserligen norrlandsvintrarna och medförda skidor och sparkar kom sällan till användning. Men själv trivdes jag gott, inte minst när det gällde planerna för sommarstugan. Vi var 4 familjer som tillsammans köpte tomt på 3.000 kvm. Gösta Skogs och vi byggde en monteringsfärdig tillsammans, som för övrigt levererades färdigmonterad från det bekanta Buskhyttan.

Men samarbetet med Nyköping kom aldrig riktigt igång. Föreståndaren där var gammal och höll en återbäring på 4 % medan vi i Oxelösund hade bara de sedvanliga 3 %, varigenom våra priser blev lägre, vilket inte föll i god jord. KF fick inget inflytande när efterträdare skulle utses, varför en god vän till föreståndaren blev den lycklige.

Vid samma tid blev plats ledig i Härnösand. Under mina år i Norrland hade jag alltid haft för mig att jag så småningom skulle ”söderut”. Men det var inte så som jag trott. Familjen var med på noterna utom Gösta som grät sig till sömns den kvällen som beskedet om flyttning kom.

30 år i Härnösand
Det blev därför bara fyra år i Sörmland. Det var inte så stor skillnad på norr och söder, som jag fantiserat om, och vi ställde gärna kosan norrut igen, De ekonomiska villkoren var i början något sämre, men med jobbet följde bil, vilket höjde trevnaden med alla resorna till ”Morfars” i Jämtland. Men redan första hösten kom mammas ledgångsreumatism, med nya hembiträden och besvär. Så kom kriget och gengasen, som tog bilen i några år.

Men så kom Elisabet 1939 och lyste upp tillvaron. Efter ett par år for Gösta till Stockholm och så var vi bara fyra igen. De trettio åren i Härnösand var väl både si och så - men i stort sett tycker jag nu att de var mest så. När jag tillträdde platsen där hade föreningen 21 butiker med en knapp miljon i omsättning och när jag efter 15 år avträdde som affärschef var butikernas antal 34 med en omsättning på närmare tio miljoner. Men otack är världens lön. Så även i detta fall. Hustrun och barn kunde väl aldrig riktigt acceptera att det var rätta vägen att avgå, men jag fann det enklast så. Att inflation och prisstegringar sedan urvattnade lön och pension var en annan sak. Problemet var väl att efter pensionen få något meningsfullt att syssla med. Men tack vare goda vänner ordnades även den saken. Jag fick fullt upp med uppdrag, både ekonomiska och ideella. Bland de senare var särskilt mina nordiska kontakter med vänorterna och lokalt. Från dessa nordiska kontakter har jag några av mina bästa minnen. Bland dem erinrar jag mitt Helens besök i Umeå och Obbola i samband med Obbolaföreningens 50-årsdag, där vi mottogs som hedersgäster och fick träffa gamla vänner från våra år däruppe.

Till Helens många sjukdomar kom så min egen sockersjuka, som visserligen varit besvärlig, men som jag så småningom vant mig vid och som ledde mig till Diabetesförbundet och Diabetesgården i Nordanede, varigenom jag fick min första Italienresa som var en upplevelse. För att inte nämna mina propagandaresor landet runt för Nordanede.

Efter Helens bortgång i juni 1967 med hotande ensamhet för mig fick jag en kontakt, som gav mig nytt liv och sällskap, som jag hoppas ska ge resten av mitt liv innehåll och värde.

Kristinehamn och Värmland
Jag hade tidigare sagt att om jag inte hade varit smålänning hade jag velat bli värmlänning. Och så en vacker dag blev jag det. Jobbet med Nordanede hade väl sina besvär ibland med spring hos Landstinget och brandchefer med åtföljande reparationer och tiggerier av olika slag. Men så fick jag den bästa och trognaste bland gästerna, Göta, som tog hand om mig med de risker och besvär det kom att innebära. De femårsperioder som mitt liv i vissa fall inneburit, 5 år i Halland, litet mer än 7 år i Småland, 5 år i Jämtland, 5 år i Västerbotten och 5 år i Södermanland, har redan blivit över 5 år i Värmland. Endast i Ångermanland blev det 30 år.

Nu hoppas jag att det inte blir flera perioder och att jag slipper några mera 5-årsperioder för ”här vill jag vara och här vill jag dö” som det heter i Värmland Du Sköna. För mänskligt att döma borde jag ha flyttat nog. I detta sammanhang erinrar jag mig en replik som jag en gång hade i en av de teaterpjäser, som jag spelade i min ungdom, där jag föreställde en sjöman som kom hem ifrån några års seglingar på de sju haven. Den löd: ”Mycket har jag rest, mycket har jag sett och mycket har jag lärt.”

Tillbakablickar
Till det vill jag bara tillägga att jag har svårt att tänka mig någon generation som fått uppleva så mycket i många avseenden, som just min generation och däröver är jag bara tacksam, oavsett vad som kan hända hädanefter.

Visst har livet varit hårt, särskilt i min barndom, men då förstod jag inte så mycket även om jag reflekterade rätt tidigt. I stort sett har människor varit snälla. I varje fall minns jag det så. Det var inte så många år sedan jag var bjuden på bilskjuts hem när jag gick och bar en julgran. Det tyckte jag var toppen.

Jag kom tidigt ut, och de första kvällarna när man gick hem från arbetet hade jag fullt upp med att klara mig för flickorna som ville kyssa mig. Men därtill var jag allt för blyg, fast jag repade mig rätt snart. Redan i skolan hade jag väl börjat märka klasskillnaderna när det gällde att klara betygen med uppvaktningar meddelst ägg, smör och mjölk. Det hade vi inte råd med. Jag tillhörde dem som hellre drev spektakel med det, i den mån man vågade.

Bland arbetskamrater vann jag snart respekt genom mitt uppträdande i föreningssammanhang. Att jag t ex slutade röka och aldrig använde sprit berodde mycket på att man inom loger och klubbar proklamerade för sunda livsvanor. I språkväg framhölls Ido och Esperanto som världsspråk. Många av min årgång var Esperantister långt in i ålderdomen. Tack vare sådant fanns inga fritidsproblem. Nere i Halland var det många pojkar som gick till sjöss, och då erfordrades nyktra principer. När de kom hem på höstarna var det väl de som hade trillat dit, men under vintern repade de sig i vårt sällskap. Det bedrevs mera människoräddning på den tiden. Nu är det mera ”Torken”. Den fanns knappast till då.

Strejkbrytare var hotade och jag upplevde Amalteadådet och händelser i Ådalen långt före Ådalskravallerna, som alla gjorde ett starkt intryck, fast det mest gällde ungsocialister och anarkister, som jag aldrig gillat, men gärna studerat. Det mesta har jag kvar i bokform.

Elisabet är den enda som velat ta vara på något. Det är också hon som förmått mig att teckna ner dessa rader, vad värde de nu kan ha för barn och barnbarn. Ingen torde kunna fatta vad det ville säga att för knappt 10 öre i timmen klara mat och logi och dessutom bidraga till hemmet vid 14 års ålder. Det steg inte heller mer än 10 öre per dag under åren. Vid 17 år hade man således 1:70 per dag. Nöjen och kläder fick inte kosta mycket. Det gällde också att leva på matsäck, vilket alltid varit dyrare än att äta hemma. Men det var enda möjligheten som fanns vid den tiden. Detta gjorde att man genom fackföreningar och ideella föreningar försökte skaffa sig den skolning som krävdes för att förbättra förhållandena i olika avseenden. Det gällde att kunna yttra sig offentligt, att kunna leda ett möte och att kunna skriva ett protokoll, att över huvud taget hävda sig i olika situationer. Det var massor utav människor som på det sättet slog sig fram i det politiska och ekonomiska livet. Var skulle vi ha varit utan dessa, som uppoffrade all sin fritid på detta sätt? Men så fanns det inga fritidsproblem vilket också hade sin fostrande betydelse.

Därigenom kom man också ifrån dåligt sällskap, vilket annars låg nära till hands för en yngling som så tidigt delvis kom bort från hemmet. Jag har alltid känt tacksamhet mot de kamrater, som jag där kom i kontakt med. Utan dem vet man inte vad det kunde ha blivit. tillfällen fanns alltid.

Jag minns särskilt en lördagskväll första sommaren då en paja från byn ville ha mitt sällskap till dansbanan vid väveriet för att ta hand om hans väska där han hade en liter. Det gällde att gömma den mellan varje gång han skulle bjuda på en sup för att komma in bland grabbarna där. Genom att jag kände till terrängen kring dansbanan, så klarade jag det bäst. Nar dansen var slut och han försvann med en flicka fick jag ta hand om väskan. Min bänkkamrat, som jag nämnt tidigare var med på vägen hem. Det fanns ännu kvar i flaskan och det hade ju legat nära till hands att vi tullat av den under de 7 km vi hade att gå hem. Detta tillmötesgående gjorde jag aldrig om.

Det förekom också mycket kortspel - men även detta aktade jag mig för. Det var också en vadhållning med en kamrat, som var den tillfällighet som gjorde att jag slutade röka. Jag var på väg att bli slav under tobaksbegäret, och det kunde jag inte finna mig i. Jag bara beklagar att det inte kom till beslut medan min Mor ännu levde. För det skulle ha glatt henne mycket.

När jag strax därefter kom till Hyltebruk kom jag delvis i annat sällskap, som visserligen skulle ha mig till att börja röka igen, Och aldrig har jag blivit bjuden på så mycket cigaretter, som där. Men de lyckades inte.

Man kunde också bli bjuden på fri resa till Torup, som låg två stationer bort, om man avstod från ölet, som serverades. Men sådana resor avstod jag även om det var ett tillfälle att komma ut en ledig helg. Genom skiftgången var man ledig varannan helg bara. Där saknade jag mina tidigare kamrater. Men tiden där blev inte så lång.

I Gislaved träffade jag goda kamrater igen, mycket tack vare att föreningsverksamheten var livligare där. Då hade jag också uppnått en ålder då man kan göra sig mera gällande och respekterad för sitt levnadssätt.

Genom omständigheterna under första världskriget och Brunnsvik kom mitt liv att förändras i sådant avseende att jag sedan många gånger undrat hur livet skulle ha gestaltat sig om inte detta hänt. När jag 40 år senare besökte Gislaved och såg en något yngre kamrat som satt vid sin ägandes villa och rensade jordgubbar av egen skörd tänkte jag att så kanske jag hade suttit då, om jag inte kommit in på en annan bana. Han var då välbeställd ombudsman i fabriksarbetareförbundets lokalavdelning där. En tjänst som jag säkert skulle ha kunnat inneha därför att jag låg bra mycket före honom på min tid i Gislaved. Om det nu hade varit bättre. Därom vet jag intet.

Egentligen är jag ganska nöjd med att det gått som det har - även om det inte alltid gått som jag önskat. Som här har framgått var ju inte förutsättningarna de bästa. Men klagar gör jag inte. Jag avslutar i stället med min förut citerade teaterreplik: ”Mycket har jag rest, mycket har jag sett (även i mitt eget land) och mycket har jag lärt.”

Kristinehamn den 9 februari 1974

Carl Modig"

Svettigt för s

En rolig egenhet med miljöpartiet, som de flesta tycks ha förträngt men som en vän och kollega påminde mig om i helgen, är ju att de tidsbegränsar sina ämbetsperioder. Vilket ju blir problematiskt för den som vill bygga varaktiga relationer med partiet. Om detta skriver jag i dagens SvD.

I stadgan står det ordagrant att ”Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd.”

Det är bara att räkna. Följden är rimligen att språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, som valdes 2002, tvingas lämna sina partiledande funktioner på kongressen våren 2011 – mindre än ett år efter valet. Varje socialdemokrat borde börja svettas vid blotta tanken. De enda garanterna för miljöpartiets normalisering, de två personer med vilka samarbetsavtalen är utarbetade – de försvinner. Vad som kommer därefter kan man bara ana.

Samarbetet med s har ju inte varit okontroversiellt. Tvärtom klagar medlemmarna på att mp blivit toppstyrt. Birger Schlaug, språkrör i två omgångar och kanske den som främst personifierar de gröna, har kritiserat samarbetet hårt. Han och andra eldsjälar ”tror på den gröna visionen om ett samhälle som skiljer sig bra mycket från socialdemokraternas ännu betongtunga centraliserade och materialistiska vision”. (Expressen 21/11)

Partiet vill, kort och gott, inte samma sak som de för tillfället sittande språkrören. Så vad får den som gör upp om ett långsiktigt samarbete med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand istället? Yvonne Ruwaida? László Gönczi?

Mp-ledningen skulle kunna fiffla med principerna, förstås. Men det är inte helt lätt. För stadgeändring krävs enkel majoritet på två kongresser i följd – en ändring skulle då tidigast kunna röstas igenom våren 2010. Men man kan anta att inget språkrör skulle vilja ha en debatt om förlängda ämbetsperioder, maktberusning och toppstyrning mitt i valrörelsen. ”Putin Eriksson” skulle bli en smaskig kvällstidningsrubrik. Alternativet är stadgeändring genom kvalificerad majoritet (två av tre röster) på en kongress. Så enigt har mp dock inte varit sedan säldöden. När det gäller själsdöden torde det vara uteslutet.

Då återstår möjligen för Eriksson och Wetterstrand att uppfinna ämbeten åt sig själva. Ugandas envåldshärskare Idi Amin utropade sig bland annat till President på livstid och Herre över alla djur på jorden och fiskar i haven, vilket kanske kunde passa även här.

Uppdatering:

Det här blev en story med förbluffande stort genomslag, efter att SvD.se plockat upp bollen. Ekot, Aftonbladet och TT hänger på. Att det är en trög nyhetsdag i övrigt hjälper förstås till. Törs man hoppas på ett tv-inslag ikväll också?

Jihadister, men inte alltid beredda att ta till våld...

Föreståndaren för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universietet, docent Leif Stenberg, skriver på bloggen Islamologi om den religiösa inriktningen på den källarmoske i Rosengård som kravallerna i förra veckan i någon mån handlade om (i ett slags replik på Pernilla Ouis beskrivning). Men hans nyansering ger inte heller den någon ro.

Slutsatsen att moskéer kan ”understödja odemokratisk verksamhet” ser jag som belagd i islamforskning sedan lång tid tillbaka, det vill säga att tolkningar av islam inte alltid leder till något gott är helt självklart. Med tanke på den högst begränsade vetenskapliga kunskap som finns om hur islam tolkats i Malmös moskéer ser jag det även som ett problem att bli alltför enkelspårig. Jag tror inte heller att hänvisningar som ibland görs till en artikelserie i Sydsvenska Dagbladet som skrevs för några år sedan ger någon djupare kunskap. Inom islamologi vid Lunds universitet har vi gjort studiebesök i denna församling sedan första halvan av 1990-talet och studenter har skrivit uppsatser på högre nivåer om islam i Malmö, vilket ibland inkluderat olika radikala församlingar. Representanter för Abu Bakr-moskén har varit på besök vid öppna seminarier på Lunds universitet. I samband med ovan nämnda projekt omnämnt ovan, men även inom ramen för annan forskning, har moskén besökts av forskare under 2008. Bilden som framträder är inte lika entydig som Ouis beskrivning. Jag här inte säker på om hennes beskrivning baseras på forskning eller om det är mer allmänna utsagor som läggs på församlingen. Församlingen ger ett mer splittrat intryck än Ouis antyder och moskén har befolkats av olika etniska grupper. Ett tag på 1990-talet var den till exempel mer eller mindre utlånad till nyanlända bosnier. Dessa slängdes senare ut på grund av att de inte bad på rätt sätt. Av andra muslimer bedöms de som intoleranta salafiyya och de är inte välkomna hos Islamic Center. De kan nog betecknas som en form av jihadister där det ingår att se hanbalitraditionen som den enda rätta. Detta betyder inte att de aktiva inom församlingen är beredd att ta till våld i alla lägen.

Sweden's funniest home videos

Missa inte kvällens Agenda i SVT2 kl 21.15.

De roligaste politiska klippen på nätet. Per Gudmundson, Svenska Dagbladet, visar höjdarna från ledarsidans topplista.

MS-sjuka Ingela har fått sin sjukpeng indragen, och i dagarna får tiotusentals svenskar besked om att också deras sjukersättning kan dras in. Ansvarig minister Cristina Husmark Pehrsson svarar på varför det är hårdare tag mot de sjuka nu i lågkonjukturen.

Efter den galna finanshösten - hur blir 2009? Göran Rosenberg, författare, Katrine Kielos, Dagens Arena, och Johan Norberg, idéhistoriker, analyserar och spår framtiden.

Programledare: Karin Hübinette

SVT2 söndag 14 december 2008 kl 21.15

Al Aqsa spannmål åtalade

På torsdagen väcktes åtal mot Al Aqsa spannmål, rapporterar Sydsvenskan i en föredömligt informativ nyhetstext.

På torsdagen åtalades stiftelsens svenske ordförande, Khalid al-Yousef, 43.

I fem år slussades miljonbelopp från stiftelsen al-Aqsa Spannmål i Sverige till olika palestinska kommittéer i Gaza och på Västbanken. Men pengarna gick inte till behövande barn utan hamnade i fickorna på Hamas terrorister, menar vice chefsåklagare Agneta Hilding Qvarnström. På torsdagen väckte hon åtal mot Malmöstiftelsens ordförande.

En liknande rättsprocess i Danmark ledde förra året till friande domar, men Agneta Hilding Qvarnström, vid specialenheten Åklagarkammaren för säkerhetsmål, låter sig inte nedslås för det.

– Jag har lagt upp det på ett annat sätt än vad man gjorde i Danmark, säger hon till Sydsvenskan.

En skillnad är exempelvis att det svenska åtalet inte, i samma utsträckning som det danska, bygger på dokumentation från Israel – Hamas värsta fiende.

Det svenska åtalet har tagit lång tid att formulera. Mer än två års utredningsarbete har krävts innan åklagaren känt sig redo att väcka åtal. En delförklaring till dröjsmålet, menar Hilding Qvarnström, är att al-Yousefs juridiska ombud krävt kompletteringar.

– Då drog det naturligtvis ut på tiden.

Agneta Hilding Qvarnström har lagt ett stort bevispussel. Åtalet består av 75 bevispunkter.

Genom avlyssnade telefonsamtal finner hon det styrkt att ordföranden kände till att han stödde såväl Hamas som martyrer via stiftelsen.

Utöver det blandar hon medieklipp – som beskriver Hamas organisation och syfte – med att kalla en ledare för en terrorstämplad paraplyorganisation, under vilken al-Aqsa Spannmål uppges ingå i, som vittne.

Ledaren bakom svenska al-Aqsa Spannmål, som har världsomfattande verksamhet med filialer i många länder, greps av Säpo i Malmö, kort efter en morgonbön i oktober 2006.

Han begärdes häktad kort därefter, men Malmö tingsrätt bedömde att bevisen inte räckte och släppte honom på fri fot. Däremot såg Malmö tingsrätt till att frysa organisationens tillgångar. Sammanlagt 1,2 miljoner kronor kunde säkras och har hållits i kvarstad i väntan på rättslig prövning.

Enligt åklagaren har 2,1 miljoner kronor, via 22 överföringar, hamnat hos palestinska kommittéer med koppling till Hamas. Agneta Hilding Qvarnström menar dessutom att ytterligare 1,3 miljoner kronor var öronmärkta åt den palestinska rörelsen.

A clan of gingerbread men

I måndags var jag hemma hos Alice och David Brax på årskrönika i pepparkaksform. Därför skriver jag idag på SvDs ledarsida om Anders Borg som pepparkaka.

När jag anlände var man redan i färd med att grädda Anders Borg på 225 grader. Han var sig ganska lik. Tricket hade befunnits ligga i att vika degen över kroppen så att han såg ut att stå självsäkert och beslutsamt med armarna i kors. En sträng av deg hade vidare applicerats vid ena sidan av huvudet, så att hårpiskan skulle gå att garnera med svart kristyr. På den andra sidan en liten utbuktning, så att en gul färgklick skulle få plats – den karaktäristiska ringen i örat.

När Alice Brax, redaktionschef på matsajten Tasteline, i måndags arrangerade årskrönika i pepparkaksform hade finanskrisen sin givna roll. Jämte alla pepparkaksbilar och pepparkaksvolvoarbetare bakades sålunda också en pepparkaksfinansminister.

Att Anders Borg tagit sig till en nu självklar plats i det allmänna medvetandet torde stå utom tvivel. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har förutspått att Borg kommer att bli ”folkkär” (4/12), och på Newsmill (10/12) skrev Olle Wästberg att Borgs agerande under krisen kommer att göra honom till ”Sveriges mest populära politiker.” Att Borg nu upphöjts till pepparkaksgubbe, och dessutom en tämligen porträttlik sådan, är rimligen ett tecken på att spådomarna kan slå in.

Titelreferensen kommer så klart från Pink Floyds Bike.



I've got a clan of gingerbread men,
here a man, there a man, lots of gingerbread men.
Take a couple if you wish, they're on the dish.

Alea iacta est

Slutklämmen på SvDs ledarsida om Alliansen och spelmonopolet:

Den enda påtagliga förnyelsen av spelmarknaden hittills har i själva verket blivit införandet av hasardmoment i valhandlingen. Spelaren lägger sin röst på valfritt liberalt parti, samtidigt som en lista på tre angelägna frihetsreformer läggs i ett förslutet kuvert som öppnas vid mandatperiodens slut. Förlorar gör den som trott att valet skulle innebära en rask utfasning av skadliga apoteksmonopol, alkoholmonopol och spelmonopol. Vinner gör den som snabbast konverterar till Anders Borgs socialkonservativa protektionism eller emigrerar.

Fem år!

We've got five years
stuck on my eyes
Five years
what a surprise
We've got five years
my brain hurts a lot
Five years
that's all we've got

Idag fyller gudmundson fem år. Detta firas med bloggens ständige följeslagare David Bowie och hans undergångsvision (som inte inföll), Five years.

Det var inte jag som sa det

Till dagens SvD har jag skrivit en ledarartikel som nästan enbart består av citat ur en bok. Det är lite experimentellt, i vilket fall har jag svårt att erinra mig att jag sett något liknande. Citaten kommer från tunga socialdemokrater, och handlar om hur arbetarepartiet lider av en idékris.

”Den bärande idén som förenar dagens socialdemokrater verkar vara att vi åtminstone är överens om att vi inte vill det som den nuvarande högerrege­ringen vill.” ”Idéer om vad vi själva faktiskt vill åstadkomma är det skralare med.” Det skriver Hanna Finmo och Magnus Wennerhag i Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt?, som i dag lanseras av Socialdemokratiska studentförbundet. Antologins partitungviktare håller med.

”Sedan åttiotalets senare del”, konstaterar förre statssekreteraren Ingemar Lindberg, ”har vi inte haft någon gemensam idé om vart vi var på väg.” Anne-Marie Lindgren, utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja, instämmer. ”Vi har ingen sammanhållen teori för hur politiken ska handskas med den moderna kapitalismens utmaningar, inklusive den om vilka samhällsförändringar – och med det vilka krav på politiken – som följer ur klimat­krisens och energiomställningens spår.” ”Arbetar­rörelsens tankar om samhällsinflytande över ­näringslivet har ju körts i botten,” menar Göran ­Eriksson, studieombudsman på ABF.

Jag tycker det är en bra idé, och ger mer tyngd än om jag påstått det som sägs, även om det sker på bekostnad av stilistiken.

Fler och längre citat på ledarbloggen.

Äntligen!

Idag är det avslutning för Ledarbloggens Youtubiana, som varit en succé på SvD:s webb som jag till största del legat bakom. Det är skönt att bli av med en artikelserie om över 20 halvkrystat filmrelatetade texter, ska ni veta. Webben har med anledning av alltihop en liten Hallå där! med mig.

Ni har ju stulit konceptet från Fredrik Strage, vad har du för kommentar till det?

–Alla bra skribenter lånar idéer då och då. Riktiga genier stjäl rakt av, och då stjäl man av de bästa. Fredrik Strage har vunnit Stora journalistpriset för det här.

Sunday morning

Medverkar på söndagmorgonen i P1:s Godmorgon, världen!

Panelen med Barbro Hedvall, Dagens Nyheter, Per Gudmundson, Svenska Dagbladet och Göran Greider, DalaDemokraten, debatterar veckans politiska händelser.

Kjartan Slettemark

Kjartan Slettemark 1932 - 2008

Svensk i al Qaida i Irak

Ännu en svensk (bortsett Moumou) har tagit värvning i al Qaida, säger Expressen. Men reportern Kassem Hamadé mörkar så mycket - som reportrar gör som vill vara ensamma om storyn - att det är svårt att uttyda vem det gäller. Min gissning är att det är Abu Mua'az, som jag själv var först att skriva om. Om inte - så får läsekretsen gärna hjälpa.

I beslagtagna dokument som USA:s försvarsmakt har, framgår det att den dödade svenske terrorledaren "Abu Qaswara" hade en lista på viktiga rekryter i Europa och i Sverige. Den listan överlämnades till al-Qaidas ledning i norra Irak.

Det var andra gången på kort tid en svensk medborgare pekats ut av USA som terrorist. Några månader tidigare dök en 33-årig svensks namn upp i hemliga dokument som amerikansk militär beslagtagit vid räder mot al-Qaidabaser i Irak. Nu visar nya dokument från den amerikanska försvarsmakten, som Expressen tagit del av, att en 34-årig svensk man under förra året tog värvning i terrornätverkets organisation i Irak.

- Vi vet att det finns ett antal personer från Sverige som befinner sig i konfliktområden som Irak, Afghanistan och Somalia, där det finns grupperingar som sympatiserar med al-Qaidas ideologi, bekräftar Mats Paulsson, chef för enheten för kontraterrorism på säkerhetspolisen.

Han vill inte uppge hur många de är, men säger att svenskarna åker dit för att delta aktivt i kriget.

- Det kan vara allt från att man deltar i logistik till att ta mer aktiv del i faktiska attacker. Det finns dem som återvänder till Sverige men andra som försvinner - troligen är de avlidna, säger han.

Paulsson vill inte säga något om det specifika fallet med 34-åringen, men påpekar att säkerhetspolisen har bra koll på vilka som deltar aktivt i konfliktområdena.

För den som inte minns (SvD):

Amerikanska underrättelsedokument anger att svenske medborgaren Abu Mua’az, född 1974 i Tunisien och bosatt i Sverige sedan 2000, för ungefär ett år sedan tog värvning i en organisation underställd al Qaida i Irak.

Mats Paulsson, chef för enheten för kontraterrorism på Säkerhetspolisen, kan inte kommentera enskilda ärenden, men säger att det ”över tid förekommer ett antal personer i Irak med kopplingar till Sverige”.

Det värvningsdokument som SvD tagit del av anger att svensken, som egentligen heter något annat, får täcknamnet Abu Mua’az när han via Egypten anländer till värvningsstationen i Syrien. Med sig från Sverige har han körkort, pass, klocka och 2 700 dollar i kontanter. Pengarna tar en värvningskoordinatör vid namn Ashraf hand om, som en donation till rörelsen. Koordinatören har Abu Mua’az lärt känna på sin pilgrimsresa, och han har inga invändningar. Telefonnummer hem till Stockholm och till hustrun nedtecknas, och vid hustruns nummer görs en anteckning om att man inte bör kontakta henne. På dokumentet står att svensken tagit värvning i Islamiska Staten i Irak.

Långtbortistan nära

I tidskriften Vårt försvar berör den pensionerade kommendören Lars Wedin problemet med att fienden, i en globaliserad värld, finns även på hemmafronten. Långtbortistan ligger helt enkelt här.

Den nationella säkerhetsstrategin skall sammanfattningsvis klara ut de övergripande principerna för hur samhällets olika delar skall samverka för att uppfylla målen för vår säkerhet gentemot prioriterade hot och risker. Strategin måste ha medborgarnas stöd. Den måste också ge en inriktning om var och i vilka sammanhang akuta insatser i första hand är aktuella eftersom en sådan inriktning styr vilka resurser som behövs, utbildning, övning, doktrin och utrustning.

En traditionell metod vore att nu teckna grunderna för en militär operativ strategi och en civil sådan. Dessa skulle då ge grunderna för hur de militära respektive civila resurserna skall användas. Utifrån dessa strategier skulle sedan strategier för de specifika insatserna utarbetas.

I den globaliserade världen är emellertid inte ett sådant angreppssätt längre praktiskt tillämpbart. En strategi för den svenska insatsen i ”Långtbortistan” måste i stället reda ut vad de svenska insatserna där skall åstadkomma, med vilka medel och hur. Den måste omfatta såväl diplomatiska och militära insatser som biståndsinsatser. Nu kan naturligtvis den svenska regeringen bara styra insatser med statligt bistånd, men strategin bör i varje fall innehålla principer för hur de svenska insatserna skall förhålla sig till icke-statliga (NGOs) insatser.

Vi kan anta att det i ”Långtbortistan” finns terrorister, som inte uppskattar vår närvaro. Dessa kan utgöra ett hot mot exempelvis den svenska befolkningen och territoriet. Vid sidan av terrorism är omfattande cyberattacker också en möjlighet. Terroristattacker kan drabba oss på svenskt territorium men också utanför – svensk sjöfart, industri och turism kan vara tänkbara mål. Den offensiva insatsen i ”Långtbortistan” måste därför kompletteras med en defensiv insats syftande till skydd av svenska intressen.

Insatsen i ”Långtbortistan” måste grundas på god kunskap om landet och dess sedvänjor. En sådan kunskap måste, som påpekats ovan, grundas på långsiktiga studier och forskning.

Motståndarna i ”Långtbortistan” kommer kanske att använda informationskrigföring. Genom sympatisörer bland den svenska befolkningen, flyktingar kanske, cirkuleras uppgifter om hur ”vidrigt” svenskar uppträder. En sådan kampanj drabbades vi av redan under Kongokrisen i början av 1960-talet! Regeringen måste därför ha en informationsstrategi inför insatsen i ”Långtbortistan”. Svenska folket måste förstå vad vi gör i detta land långt borta och varför. När en oförberedd befolkning drabbas av stora förluster och/eller propaganda är det för sent att börja förklara. Omvänt måste regeringen och riksdag visa att dessa insatser är viktiga. Det är en självklarhet att ansvariga ministrar, särskilt givetvis försvarsministern, besöker dem som riskerar livet för att förverkliga svensk politik. Vid förluster är dessutom politisk uppbackning en moralisk nödvändighet.

Planeringen i det enskilda fallet måste utgå från en grundläggande doktrin, som förklarar de principer enligt vilka svenska insatser görs. Denna doktrin bör givetvis omfatta alla tänkbara statliga aktörer: diplomater, militärer, räddningsarbetare, tulltjänstemän, poliser ...

Bettie Page

Bettie Page 1923 - 2008

Hamas stöd i Sverige

Society for internet research har mätt varifrån Hamas-trogen internettrafik (fråga mig inte hur man definierar sådan) kommer.


Sverige står för 1,53 procent, där populationen totalt består av 5542 IP-adresser. Mellan femtio och hundra Hamas-supportrar från Sverige, alltså.

Lika vänligt som vanligt

Man kan tro att helgens visit i Göteborg haft inverkningar på mitt skrivande när man ser slutklämmen i dagens text på SvD:s ledarsida.

Asylsökandes eget boende, EBO - en kartläggning innehåller förutom citaten ovan en statistisk analys av uppgifter från SCB:s longitudinella integrationsdatabas. Där visas att att det är större chans till eget hem och sysselsättning för dem som haft Ebo än för dem som haft anläggningsboende (Abo).

Detta är nu inte ägnat att förvåna. Åtskilliga gånger har det visats att invandrares väg in till arbete och företagande ofta kommer genom kontakter, nätverk och klustereffekter – inte sällan inom den egna etniska gruppen. Något som inte finns i överflöd i ”Boden eller Kiruna”.

Det offentligas tendens att använda invandrarnas liv som regionalpolitiska resurser gör att integrationen försvåras. Detta gör i sin tur att allt fler betraktar invandringen som helhet som problematisk.

Som om integrationsfrågorna i sig inte vore komplicerade nog.Av de närmare 340000 personer som fått uppehållstillstånd de senaste tio åren och utgör underlag för statistiken är det bara cirka 40 procent som kan försörja sig på eget jobb. Där ligger det riktiga problemet.

Åsikten att staten är bättre på att skapa möjligheter för invandrare än de själva är saknar empirisk grund. Frågan är då varför man driver saken. En misstanke ligger nära tillhands. Att byta Ebo mot Abo är ett annat sätt att säga till Abu att vi är kärvare här än i Åbo.

Men sanningen ligger nog snarare i att sommarstugan i Hjortnäs alltid haft en hylla med klassiska kåserisamlingar av Cello. Olle Carle, som han hette, var en mästare på finurliga ordvitsar i titlarna. I stugan ligger bland annat Med mitt mått mätt, Småle och smila en smula, Lätta tankar som lättat ankar, Några stycken i någras tycken, och mästartiteln En hög repriser till högre priser.

Rod & ron

Eftersom jag var i Göteborg i helgen är det fullt med vitsar i tidningen nu. S-väljare sätter i halsen - bara en sån sak.

Domänen rodgronrora.se ägs av en tjänsteman på SAP. Men rödgrönröra.se är i skrivande stund ledig. Kanske är det dock snarare dags att registrera sajten rodgrontsjalvmal.se?

Toots

Ibland trillar man in på ett ställe efter jobbet, så står världens musiker där. Jag har aldrig hört bättre munspel. Rabarber, så klart.

Bektasevics kontakt åtalas

Mirsad Bektasevic, den svenske självmordsbombaren in spe, hade ett omfattande kontaktnät. Ännu flera år efter att han fängslats dyker hans namn upp i terrorismutredningar.

Åtalen mot amerikanerna Syed Haris Ahmed och Ehsanul Islam Sadequee har nu tillkännagivits, rapporterar The Atlanta Journal-Constitution. Den sistnämnde stod i kontakt med Bektasevic.

Both men are charged with conspiring to provide material support to terrorists. That includes their trying, in 2005, to join Lashkar-e-Taiba, the militant group which India blames for the bloody three-day seige of Mumbai last month.

/.../

During a trip to Washington in April 2005, Ahmed, a former Georgia Tech student, and Sadequee, of Roswell, recorded amateurish videos of “symbolic and infrastructure targets for potential terrorist attacks,” said the indictment, obtained late Tuesday.

In one of the videos, while Ahmed and Sadequee pass the Pentagon as they drive toward Washington. “This is where our brothers attacked the Pentagon,” Sadequee can be heard saying on the video, according to the indictment.

The videos were sent to Aabid Hussein Khan, who was sentenced to prison time in England last summer for possessing articles for terrorism.

According to Tuesday’s indictment, when his residence was searched by British counter-terrorism investigators on Oct. 21, 2005, Khan had the videos recorded by Ahmed and Sadequee.

Khan also had maps and timetables for the Washington and New York public transit systems; information on truck routes into New York; schematics of the financial district in lower Manhattan; aerial photos of the U.S. Naval Base in Guantanamo Bay, Cuba; and information concerning paramilitary training camps in Pakistan, the indictment said.

Separately, the new indictment said, between August 2005 and April 2006, Sadequee was in contact with a number of supporters of violent jihad. They included Mirsad Bektasevic, who was arrested in Bosnia Herzegovina in October 2005 after being found with more than 20 pounds of plastic explosives, firearms, bomb-making materials and a manifesto promising an attack on Western interests, the indictment said.

Profeten talar

Den holländske vänsterpolitikern Ehsan Jami har fått en intervju med Mohammed, som är reformerad, vältalig, humoristisk, modern och dessutom rätt självkritisk. Det var väl det jag visste.

Rubbing shoulders with history

I det här jobbet får man ibland gnida axlarna mot historien personifierad.

Våren 1994 kollapsade allt. När Belgien tog hem sina styrkor ­lämnades Rwanda med 270 FN-soldater, som dessutom saknade mandat att överhuvudtaget ingripa eftersom medlemmar i säkerhetsrådet ansåg att inbördeskriget var en intern sak. USA under demokraterna – president Bill Clinton och utrikesminister Madeleine Albright – vägrade att erkänna det pågående folkmordet. På ungefär ett hundra dagar slaktades närmare en miljon människor när Hutu-miliserna tilläts slå ner på tutsierna. Med machete.

”Det var så vi förlorade förtroendet för FN. Alla rwandier är besvikna.”

Men människan behöver inte stå passiv. Under Paul Rusesabaginas ledning blev Hôtel des Mille Collines, i Rwandas huvudstad Kigali, en frizon. Hans mod och list räddade 1 268 människoliv.

Fria radikaler

Jag och kollegan Sanna Rayman på SvDs ledarsida uppmanar idag till att stödja återuppbyggnaden av det nedbrända kulturhuset Cyklopen.

Idag, när nazisterna marscherar i Salem, sätter vi in en femhundralapp var på Cyklopens postgiro­konto 1607552-5. Vi uppmanar alla som vill se ett fritt kulturliv att göra detsamma. Det betyder inte att vi håller med om varje ord som yttrats inom husets väggar, eller att vi tror att de aktiva ska gilla våra. Men de år av frivilligt arbete som lagts ner i ­Cyklopen ska inte ha varit förgäves.

Bygdens son

Via den återuppståndna Karolina Lassbo ser jag att Falu-Kurirens Jens Runnberg (gift med Anna från Gagnef, väl?) skrivit en grej om Maspsykosen – det tv-program i Axess / Expressen där jag var med förra veckan.

Vass kritik, ett fritt flöde av idéer och många skratt präglar det temaprogram som Axess TV ägnar Dalarna i eftermiddag klockan 16.30. Är dalakulturen i grunden självgott isolationistisk eller i själva verket universellt global till sin karaktär?

Varför har just Radio Dalarna så höga lyssnarsiffror? Varför känner sig inte vingåkersbon som sörmlänning? Är Tällberg egentligen en stadsdel i Stockholm? Överväger verkligen Göran Greider att gå med i dalacentern?

Expressens kulturredaktion ägnar ett helt tv-program i Axess TV i eftermiddag åt detta län, under rubriken Dalarna - En svensk maspsykos.

Programmet leds av Björn af Kleen, från Hedemora, och Björn Wiman, som inte kommer från Dalarna men som till sitt försvar anför att han varit med och rott Ros'n i Leksands kyrkbåtsrodd och såg Himlaspelet innan af Kleen var född.

I debattsoffan sitter, som så många gånger, Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Han har sällskap av juristen och bloggaren Karolina Lassbo och Per Gudmundson, ledarskribent på SvD.

Evolutionslärans återkomst

Jag måste säga att det är väldigt kul att det inte utbrutit någon debatt om Barack Obamas ekonomiska rådgivare Lawrence 'Larry' Summers. Det blev ju ett otroligt ståhej häromåret när Summers antydde att kvinnors underrepresentation på topptjänsterna i de matematiska fakulteterna kunde bero på biologiskt grundade skillnader mellan könen. Han tvingades ju mer eller mindre bort från sin tjänst på Harvard på grund av detta.

Det är inte utan att man undrar vad som hänt om George W Bush utsett en person med motsvarande åsikter. Obama tycks i vilket fall till en början klara sig från anklagelser om kvinnohat.

Är det det här som är fördelen med en liberal president - att folk respekterar evolutionsläran?

Sollentuna, igen

Igår besökte jag moderaternas framtidskonvent, vilket genererade två vitsar till SvDs ledarsida.

Vad som betraktas som framtidsfrågor framgår av de ämnen som behandlas på konventet. Det är i tur och ordning vårdkvalitet och tillgänglighet, ­utanförskap och integration, miljö- och klimat­politik, omsorg och välfärd, jobb och utbildning, samt mingel och buffé.

Under fredagen föredrog sjukvårdslandsting­s­rådet Filippa Reinfeldt vårdagendan, med patient­rättslagstiftning, nollvision för skador i vården, samt nationell vårdledarutbildning. Ulf Kristersson, till vardags socialborgarråd i Stockholms kommun, anförde integrationsutredarna. ­Huvudparollen var ”Fler vägar in”, åsyftande såväl arbetskraftsinvandring som etaberingsmöjligheter i det svenska samhället. Sist på dagen kom den lite luddigare rubriken ”En ny tids miljöpolitik”, företrädd av Lars Lindblad, gruppledare i riksdagen.

Ulf Kristerssons integrations- och migrations­politiska grupp är mest spännande. Det finns sprängkraft i frågorna. Möjligheten att återkalla medborgarskap, och det redan omdebatterade kontraktet mellan stat och invandrare, är både intressanta och värda att ifrågasätta på såväl principiella som praktiska grunder. Under Kristerssons inlägg och de efterföljande blev det tydligt vad delegaterna ansett vara en brist i integrationspolitiken. Så fort ordet ”krav” nämndes, exempelvis när det gäller svenska språkkunskaper för att erhålla medborgarskap, så kom det spontana applåder.

Det är möjligen tråkigt för folkpartiet, men kanske är det detta som är den egentliga Björklund­effekten i svensk politik: en pavlovsk betingning att vifta på svansen när husse ropar ”krav”.

Det mesta som den moderata integrationsgruppen kommit fram till är bra. Men inte att gå från EBO till ABO. Varför skulle staten vara bättre på att avgöra var människor kan komma till sin rätt än människorna själva?

För övrigt är det ännu riktigt mycket tjusiga bruttor på moderatstämmor. Så det finns nog anledning att tro på fortsatta framgångar för moderaterna, enligt the babe theory of political movements.

Etiopien ut ur Somalia till jul?

Hinner inte kolla nu om somalisk press innehåller något om detta, men Voice of America rapporterar att Etiopien ämnar dra sig ur Somalia i slutet av december, två år efter inmarschen.

Ethiopia has sent a letter to the United Nations and the African Union saying it will withdraw its forces from positions inside Somalia by the end of December. African and western diplomats confirmed to VOA the letter was delivered several days ago.

The pullout would come two years after Ethiopian troops invaded their lawless Horn of Africa neighbor to drive out Islamists who had imposed Sharia law on a large part of the country.

Since then, the Ethiopian contingent of between 10,000 and 15,000 troops has been the prime force propping up Somalia's fragile transitional government. They operate alongside a 3,400 strong AU peacekeeping unit known as AMISOM, made up of Ugandan and Burundian soldiers.

The letter to U.N. Secretary-General Ban Ki-Moon and African Union Commission Chairman Jean Ping announcing the intent to withdraw was sent after Ethiopia's Foreign Minister Seyoum Mesfin publicly warned Somalia's feuding president and prime minister to patch up their differences or be left alone to fight among themselves.

Many African diplomats have openly expressed fears that an Ethiopian pullout could lead to an immediate collapse of the TFG, as the Somali government is known. But AU Commission Chairman Ping told reporters Wednesday he has received assurances from Ethiopia that they will not completely abandon Somalia, and will remain on the border, poised to return if conditions deteriorate.

"In spite of withdrawal of the Ethiopians, they will remain committed, just in the other side of the border, and they will intervene, and the African troops will remain there. The AMISOM will remain there and we'll continue to ask strengthening of AMISOM by asking new troops and also financial assistance," he said.

Ett uttåg skulle innebära att den svenska vänstern blir tvungen att uppfinna nya förklaringsmodeller för Shabaabs och de andra islamisternas våld. Men de kan ju alltid skylla på George Bush i ytterligare en månad efter det. Och sen finns ju alltid kolonialismen.

Min gissning är att Shabaab, efter etiopiernas uttåg, kommer att rikta våldet mot Afrikanska unionens av FN legitimerade styrkor, och naturligtvis mot alla andra utlänningar som törs vara kvar i landet. I andra sammanhang skulle det kallas att bedriva krig mot världssamfundet, och skapa etnisk rensning i det egna landet. Men jag sätter hundra kronor på att vänstern blundar för det.

För Somalia kommer sannolikt, gissar jag, en tid av islamistisk maktkonsolidering, innan klanstrukturen slår till, och de som inte tillhör klanen Hawiye tar upp vapnen mot de nya förtryckarna. Eller blir Somalia Barack Obamas första internationella insats?

Modernismen

Twittrandets genombrott skedde ironiskt nog mot en fond av medeltida barbari. Om detta skriver jag på SvD:s ledarsida.

Elitstyrkor har funnit att terroristerna i Bombay burit med sig stora portioner mandlar. Samtidigt berättas att man beslagtagit chockhandgranater, sofistikerade ammunitionstyper och kontokort. Så kan kontrasterna mellan det nya och det gamla se ut i terrorismens tidevarv. Den urgamla och symbolfyllda mandeln – ett gott energitillskott för långvariga strider – bredvid den moderna kapitalismens kreditkort.

De islamistiska terroristerna är oftast helt beroende av det moderna samhälle de vill utplåna. Deras metoder kan rentav ses som en produkt av den tekniska utvecklingen. De behöver e-post, mobiltelefoner och tv-kanaler för att kunna sprida sitt budskap. Och de behöver ett högteknologiskt och sårbart informationssamhälle att anfalla. Sam­tidigt vill de leva exakt som på Muhammeds tid.

Terroristerna bygger komplexa informationssystem. I en kommuniké från de somaliska terroristerna Shabaab avråddes nyligen journalister och allmänhet från att titta på Al Jazira – istället tipsades om nyheter från den egna förmedlingen Sada al-Jihad Media Center. Samtidigt ska allt vara som på 600-talet.

Det riktigt nya under attackerna i Bombay är dock hur civilbefolkningen har utnyttjat den nya tekniken. Folk på gatan eller framför sina tv-apparater har rapporterat via Twitter.com. Flödet #mumbai har överträffat nyhetsbyråernas telegramtjänster i snabbhet och omfång. Flera särskilda sajter för nödhjälp sattes snabbt upp av frivilliga, med telefonnummer, donationskonton och uppmaningar att ge blod. Det är tecken på Indiens snabba välståndsökning och starka civilsamhälle. Ska vi minnas något gott från det senaste dygnet så är det mikrobloggandets genombrott: en indisk tv-kanal ska till och med ha sänt Twitter som nyhetsticker.

Mer text och alla relevanta länkar finns i ledarbloggen:

Naturligtvis kommer Twitter snart även att bli ett verktyg för bråkmakare. Under upploppen i Paris förorter använde det bråkande slöddret sms för att koordinera och varna (vilket även det svarta blocket i den svenska vänstern brukar göra under inhemska kravaller). Nästa gång blir det Twitter.

I ledarartikeln beskriver jag hur terroristerna bygger allt mer komplexa informationsnätverk. Ett utspel från somaliska Shabaab utgör exempel på hur viktigt det är för dessa rörelser att kontrollera informationsflödet; det går att läsa på engelska här, och på arabiska här (ett forum där de flesta officiella terroristkommunikéer förr eller senare hamnar, för övrigt).

Slutligen. Artikeln nämner avhandlingen The Quranic Concept of War, av brigadgeneral SK Malik. Den finns naturligtvis också på nätet, utlagd av bloggaren Marisa Urgo på utmärkta Making Sense of Jihad.

Stimulantia

Just nu tävlar världens herrar om vem som har störst stimulanspaket. Om det skriver jag idag på SvD:s ledarsida.

Naomi Klein lanserade i Chockdoktrinen teorin att regeringar utnyttjar kriser för att införa nyliberal politik. Mycket talar för att världens regerings­chefer och finansministrar inte läste den så noga. De använder den i vilket fall inte som manual.

Igår presenterade EU-kommissionen sitt förslag på stimulanspaket.

Maspsykos

Klockan 20.00 ikväll sänder Axess TV ännu ett avsnitt av KulturExpressen. Det blev en märklig inspelning. Jag själv iklädd Leksandsdräkt, Göran Greider i Vansbrodräkt (fleece, alltså), Karolina Lassbo i parningsdräkt, medan programledarna Björn af Kleen och Björn Wiman försöker formulera frågor om Dalarnas roll för Sveriges självbild. Över detta vakar Niklas Darke med korta monologformade inpass.

Programmet kommer snart upp på Axess webb:

Varför älskar alla Dalarna? Varför fortsätter Dalarna att betraktas som en nationalsymbol, som ett Sverige i sammandrag, när landskapet kanske har allt mindre med det verkliga Sverige att göra?

Även Expressens kultursida lär lägga upp programmet sedermera. Ordet maspsykos är deras.

Om man betraktar det jag gör som ett slags karriär så är det möjligt att bilderna från kulturprogrammet kommer att förfölja mig resten av den. Men det bjuder jag på. Det var kul bara att ta tunnelbanans blå linje i Leksandsdräkt, kan jag berätta.

Och nu: hinduiska självmordsbombare

Ja, det var väl bara en tidsfråga. Pakistan Daily rapporterar om Indiens första hinduiska terrorcell, som uppenbarligen anser sig vara ett svar på islamistiskt våld. Välkommen till framtidens krig. När får Sverige den första nazistiska självmordsbombaren?

At least 10 people have been arrested in connection with several bomb blasts in the Muslim-dominated town of Malegaon in the western state of Maharashtra in September, which left six people dead. But reports suggest that police believe the cell may also have carried out a number of previous attacks, including last year's notorious bombing of a cross-border train en route to Pakistan, which killed 68 people. Among the alleged members of the cell are a serving army officer and a Hindu monk.

/.../

The Prime Minister, Manmohan Singh, phoned his rival to ask him not to politicise the issue or the investigation. "There is a strong case so let the police do their job," he told Mr Advani. While some commentators have expressed surprise about the discovery of the alleged cell, others have pointed out that there has been growing concern about the possible threat from Hindu extremists. In the summer, two members of a right-wing Hindu group were killed while putting together a bomb, and two other suspected members of the same group died in similar circumstances in 2006.

Meanwhile, senior right-wing leaders have made no secret of their wish that Hindus should form suicide squads to protect themselves against Muslim extremists. Bal Thackeray, leader of a group called the Shiv Sena, which has been responsible for communal and regional violence in Mumbai, wrote recently in the party's magazine: "The threat of Islamic terror in India is rising. It is time to counter the same with Hindu terror. Hindu suicide squads should be readied to ensure the existence of Hindu society and to protect the nation."

Observers say the fact that the police have arrested the alleged cell members amid considerable political pressure suggests the growing professionalism of its security forces. "It's the first Hindu cell and it's the first time Hindus have been shackled and taken to jail," said Professor Dipankar Gupta, a sociologist at Delhi's Jawarlahal Nehru University. "I'm quite pleased with the way the police have done their jobs."

Kulturarbete, Åsa Linderborg, i praktiken

Ägnar lördagen åt att flytta två tryckpressar. Väger dryga 200 kg styck. Snö. Trappor. Men brorsans atelje är varm. Så får man höra att man inte förstår kulturarbete, eller rentav föraktar det, som det sades i radio i veckan. Sug på den här stålapparaten, Åsa Linderborg.

Bomber och granater

Handfasta råd idag på SvD:s ledarsida.

Exakt vad ska man göra om ens fartyg jagas av pirater? Expertisen är ganska överens. Det bästa sättet att avvärja attacken är att gira häftigt och att med högsta möjliga hastighet, fortfarande under kraftiga manövrar, ta sig längre ut på sjön. Se till att skicka nödanrop (som inleds med mayday) eller ilmeddelande (där ropet lyder pan-pan) om nu faran inte är omedelbart livshotande. Samtidigt kan det vara läge att förbereda högtrycksslangarna för att använda som vattenkanoner. Det är inte heller dumt att bemanna skeppets strålkastare för att försöka blända piraterna. Å andra sidan bör man kanske inte riskera att dra på sig onödig eld. Piratgängen är normalt beväpnade med automatkarbiner och granatgevär. Hur som helst kan det vara lämpligt att låsa alla luckor, dörrar och fönster som man inte nödvändigtvis behöver hålla öppna för eventuell utrymning, och göra det så svårt som möjligt att borda exempelvis via skeppets ankarklys, tipsar International Shipping Federation.

Efter ca 30 minuter brukar piraterna ge sig, och i stället kasta änterhakarna efter lättare byte, enligt kapten Pottengal Mukundan vid International Maritime Bureau. Om fartyget trots allt blir bordat bör man sätta liv och hälsa före eventuella försök att spela hjälte. Håll tummarna och hoppas på att chefen är beredd att lägga upp lösesumman, normalt mellan tre hundra tusen och en och en halv miljon dollar. Tänk positivt.

Det kunde nämligen vara värre.

Putin putin kan e ana e

På SvDs ledarsida skriver jag om Ryssland, och jag är särskilt nöjd med underrubriken En macho, en röst, en gång?

Premiärminister Vladimir Putin firade förra månaden sin 56:e födelsedag genom att delta i ­lanseringen av DVD:n Lär dig Judo med Vladimir Putin. I filmen ­berättar Putin, som har svart bälte, om kampsportens filosofi och visar själv hur man får ner motståndaren på mattan.

Putins nya DVD är bara den senaste i en rad mer eller mindre skickliga medieutspel som syftar till att visa upp honom som macho. Tidigare har ryska medier glatt visat när Putin jagar tiger, kör racingtruck och när han fiskar med bar bringa. Det fungerar. Putin är Rysslands mest populäre politiker.

Igår talade Putin inför sitt stödparti Enade Rysslands kongress. Fokus låg på finanskrisen. ”Vi kommer att göra vårt yttersta så att forna års problem, forna års kollapser, aldrig återkommer i vårt land.” Instabilitet fungerar som skrämseltaktik i Ryssland, och det råder inga tvivel om att Putin menar vad han säger. Han har själv sagt att Sovjetunionens kollaps var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Åtal mot Al Aqsa Spannmål dröjer ytterligare

"Åtalsbeslut senast i januari", tror danske advokaten Laue Traberg Smidt, som företräder Khalid al-Yousef och Al Aqsa Spannmål i Malmö. Det berättar Skånska Dagbladet.

– Utredningen är snart färdig. Sen återstår mina funderingar. Men försvaret har också lämnat synpunkter, därför sker nu vissa kompletteringar, berättar terroråklagaren Agneta Hilding Qvarnström.

Utredningen påbörjades redan för två år sedan, och i fokus står stiftelsens ordförande, Malmöbon Khalid al-Yousef. Bakom stiftelsen står palestinier i exil, och organisationen, som har kontor på Nobelvägen, misstänks samla in och skicka pengar direkt till Hamas terrorverksamhet. Khalid al-Yousef begärdes häktad redan i november 2006. Men bevisen höll inte för en häktning, däremot för frysning av tillgångarna både på hans eget och stiftelsens bankkonton.

Terroristanknytningen synas med stöd av lagen om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet, och nu väntar åtalsbeslut inom ett par månader. Agneta Hilding Qvarnström vill inte kommentera bevisningen, eller om det kan bli en lika lång rättslig process som i Danmark.

(Uppsnappat via Jihad i Malmö)

Många plattformar

Det blir mycket etermedia idag, med anledning av den så kallade Skuggutredningens slutmanifestation igår. Håll ögon och öron öppna.

P1 Nya vågen:

P1 tisdagen den 18 november kl. 14.03 och onsdagen den 19 november kl. 18.15.

Behövs fler konstnärer i politiken? Skuggutredningen, den konstnärsledda alternativa kulturutredningen, är färdig. Men vad blev det av alla inskickade förslag om hur Sverige ska bli en ledande kulturnation - folklig, djärv kulturpolitik eller världsfrånvänt önsketänkande? Gäster är Åsa Linderborg, biträdande kulturchef på Aftonbladet och Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Jag blev dessutom intervjuad av Kulturnyheterna i SVT nyss. Sänds 19 och ligger på webben länge efteråt.

Man kan ragga brudar...

Alltid vakna Aftonbladet Kultur, eller kanske ska man säga alltid vakna Åsa Petersen på alltid vakna Aftonbladets ledarsida, sågar mitt kåseri i senaste numret av "högermagasinet" Neo. Jag ska erkänna att min grej inte var något mästerverk, men jag förstår ändå inte varför en queer-identitet skulle utesluta ett intresse för brudar. Betyder inte queer, numera, att man kan vara vad som helst utanför normen?

I senaste numret av högermagasinet Neo raljerar Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, över antologin Pittstim. Hans tes är att killarna bakom Pittstim bara skriver för att attrahera det motsatta könet:

”Visst kan unga män diskutera strukturer! Men bara om det går att använda för att få tjejer.”

Som bevis för den tesen använder Per Gudmundson vad Pittstim-redaktören Inti Chavez Perez sagt i Svenska Dagbladet: ”Många tjejer och kvinnor kommer nog att uppskatta ärligheten i boken.”

Det är bara en sak. Inti Chavez Perez är queer.

Allt var liksom i rörelse

Stefan Bergmark minns Uppsala.

När jag pluggade i Uppsala var jag medlem i Uplands nation. Nationen sågs av många som en samlingsplats för just freaks. Tack vara nationens frisinnade förste kurator hade vi unga revolutionärer, gaystudenterna och slikt pack nämligen fått lokaler för våra suspekta föredragsserier. Det här var femton år sedan och kuratorn som hette Per Gudmundson har sedan dess uppenbarligen blivit en reaktionär gnällgubbe.

USA terrorstämplar Union of Good

U.S. Department of Treasury sätter upp The Union of Good på listan över terroristfinansiärer, vilket naturligtvis är tråkiga nyheter för vad som sägs vara den svenska medlemmen - al Aqsa spannmål i Malmö (också kända under namnet Sanabil al-Aqsa).

The leadership of Hamas created the Union of Good in late-2000, shortly after the start of the second Intifada, in order to facilitate the transfer of funds to Hamas. The Union of Good acts as a broker for Hamas by facilitating financial transfers between a web of charitable organizations--including several organizations previously designated under E.O. 13224 for providing support to Hamas--and Hamas-controlled organizations in the West Bank and Gaza. The primary purpose of this activity is to strengthen Hamas' political and military position in the West Bank and Gaza, including by: (i) diverting charitable donations to support Hamas members and the families of terrorist operatives; and (ii) dispensing social welfare and other charitable services on behalf of Hamas.

Among the primary financiers of Union of Good projects are several organizations designated pursuant to E.O. 13224 for providing support to Hamas and other terrorist groups, including the International Palestine Relief and Development Fund (Interpal), Al- Aqsa Foundation, Comite de Bienfaisance et de Secours aux Palestiniens (CBSP), the Association de Secours Palestiniens (ASP) of Switzerland, the Palestinian Association in Austria (PVOE), and the Sanabil Association for Relief and Development in Lebanon. The Union of Good facilitates the transfer of tens of millions of dollars a year to Hamas- managed associations in the West Bank and Gaza Strip.

Funds raised by the Union of Good affiliates have been transferred to Hamas-managed organizations in the West Bank and Gaza. In addition to providing cover for Hamas financial transfers, some of the funds transferred by the Union of Good have compensated Hamas terrorists by providing payments to the families of suicide bombers.

Gudmundson 1 - Bäckman 0

Kulturkoftorna får sitt i dagens SvD.

För att vara en verksamhet som så många säger inte kan mätas i pengar tycks kulturen vara sällsamt kostnadskrävande.

33 minuter

The Heritage Foundation har lagt ut en trailer för en kommande dokumentär. På 33 minuter kan världen förändras.




(via The Tank)

Också ett livsverk

Terrorism monitor, utgiven av Jamestown Foundation, har en runa över svenske al Qaida-mannen Mohamed Moumou (smickrande nog nämns SvD). Författarens punchline borde mana till eftertanke.

Abu Qaswarah’s biography should serve as a reminder that combating terrorism is indeed, a long, intricate, and unrelenting battle. Qaswarah spent 25 years propagandizing jihad and going from one battlefield to the next. It took more than ten years for Abu Qaswarah to be designated as a terrorist and another two years before his “martyrdom” in Iraq.

Some guys

Gästade i morse panelen i Godmorgon, Världen!. Jag överraskade de andra med att avslöja att jag för ett par val sedan (innan alliansen uppfunnits) röstade borgerligt i kommun och landsting, men på Göran Persson i riksdagsvalet, eftersom jag tyckte att de fyra borgerliga inte var regeringsfähiga - och sade att jag tycker att motsvarande förhållanden råder inom vänstern idag. De blev alldeles stumma.

Panelen diskuterar bl a könsneutrala äktenskap och Kd-ledarens framtid. Elisabeth Sandlund, Dagen, Per Gudmundson, SvD, och Göran Greider, Dalademokraten, deltar.

För övrigt kan tilläggas att den enastående begåvade programledaren Caroline Salzinger har både förlovningsring och liten kula på magen (resultat väntas den 8 maj, då Åke har namnsdag). Någon snubbe därute har haft en jävla tur här i livet.

Demokratiskt valda, men...

Det finns människor som menar att det är vattentäta skott mellan den väpnade och den politiska delen av Hamas. Att pengar till Hamas 'välgörenhet' eller 'politiska process' inte betyder stöd till terroristdåden. ICT har fina fotografier för den som vill argumentera för motsatsen (åklagaren i åtalet mot Al Aqsa spannmål ligger nära till hands). Här är till exempel Hamas förre 'justitieminister' Dr. Ahmed Diab Ahmed Shwedakh.

Ring, ring

I dagens SvD kommenterar jag opinionsläget.

Stödet för socialdemokraterna är i fritt fall. I Demo­skops mätning i Expressen i går sjönk s med 5,8 procentenheter, medan allianspartierna sammanlagt gick framåt 4,1 enheter. Skillnaden mellan blocken utgör därmed 5,3 procentenheter.

Troligtvis ligger det stora mått av sanning i ­siffrorna. För en vecka sedan gjorde Synovate en opinionsmätning åt Dagens Nyheter (31/10). I den rasade socialdemokraterna med 6,2, och där gick moderaterna fram med 4,5 procentenheter.

Varför? Jag tror att det är som i frågesporten ­Jeopardy. Svaret formuleras i en fråga.

Vem vill du ska svara när det ringer klockan tre på morgonen?

Den frågan var återkommande i det amerikanska presidentvalet. Syftet var att få väljaren att fundera över vem av kandidaterna som i yrvaket tillstånd faktiskt skulle kunna fatta det rätta beslutet i händelse av ­nationell kris.

Det är lite enklare för oss i Sverige. När klockan är 03 i Vita huset är hon 09 i Sagerska huset, vilket torde underlätta i ett scenario där statsministern har sex timmars arbetsdag. Dessutom är problemen lite smärre här. Men i en globaliserad värld delar världens ledare problem, om än i olika grad. Den globala finanskrisen, exempelvis, gjorde att Barack Obama blev president. Här hemma steg förtroendet för Fredrik Reinfeldt och den samspelta Alliansen medan misstron mot ­kaoset i vänsterblocket bars av Mona Sahlin som en kvarnsten runt halsen.

Det finns många sådana frågor. Ta Afghanistan, till exempel. Obama vill öka den militära närvaron i ­Afghanistan, vilket betyder att även vi andra som del­tar med soldater bör hjälpa till. Så, när Obama ringer och vill samarbeta, vem vill du ska lyfta luren?

Socialdemokraterna, eller åtminstone Mona ­Sahlin, vill öka insatsen. Vänsterpartiet vill ta hem soldaterna. I miljöpartiet har partistyrelsen ansett att trupperna borde hem, medan riksdagsgruppen vill hålla insatsen på nuvarande nivå. Det föreligger alltså tre, snudd på fyra, åsikter i oppositionens ­alternativ, konstaterade bloggaren Dick Erixon i ett inlägg i går. Man får hoppas att finanskrisen inte ­tagit så hårt att Obama inte har råd med gruppsamtal.

Insyn

Jag har som sagt ingen aning om hur sånt här funkar, men hade nedanstående ingripande från FBI varit möjligt utan signalspaning i kabel? Den som begriper får gärna berätta. Newsweek:

The computer systems of both the Obama and McCain campaigns were victims of a sophisticated cyberattack by an unknown "foreign entity," prompting a federal investigation, NEWSWEEK reports today.

At the Obama headquarters in midsummer, technology experts detected what they initially thought was a computer virus—a case of "phishing," a form of hacking often employed to steal passwords or credit-card numbers. But by the next day, both the FBI and the Secret Service came to the campaign with an ominous warning: "You have a problem way bigger than what you understand," an agent told Obama's team. "You have been compromised, and a serious amount of files have been loaded off your system." The following day, Obama campaign chief David Plouffe heard from White House chief of staff Josh Bolten, to the same effect: "You have a real problem ... and you have to deal with it." The Feds told Obama's aides in late August that the McCain campaign's computer system had been similarly compromised. A top McCain official confirmed to NEWSWEEK that the campaign's computer system had been hacked and that the FBI had become involved.

Officials at the FBI and the White House told the Obama campaign that they believed a foreign entity or organization sought to gather information on the evolution of both camps' policy positions—information that might be useful in negotiations with a future administration. The Feds assured the Obama team that it had not been hacked by its political opponents. (Obama technical experts later speculated that the hackers were Russian or Chinese.) A security firm retained by the Obama campaign took steps to secure its computer system and end the intrusion. White House and FBI officials had no comment earlier this week.

Uppsnappat via Internet Haganah, som lakoniskt säger:

That the Feds knew about the attack before the sysadmins did would seem to demonstrate that Federal efforts to detect such activities are working.

Uppdatering:

Financial Times:

Earlier this summer, the Secret Service and Federal Bureau of Investigation warned Barack Obama's and John McCain's campaign teams that their computer networks had been compromised by foreign hackers.

The cyber attackers successfully downloaded large quantities of information from the campaign networks, which security agencies believed was an attempt to learn more about the contenders' policy positions.

The official said investigators had determined that the attacks originated from China, but cautioned that they had not ascertained whether they were government-sponsored, or just unaffiliated hackers.

Details of the incident were first revealed by a Newsweek, which reported that FBI and Secret Service agents informed the Obama team of the cyber attack this summer. The report said technical experts on the Obama team had speculated that the attacks came from China or Russia.

One person familiar with the incident said the Secret Service alerted the campaigns after the security breaches were detected by a government team tasked with detecting cyber attacks. The campaigns hired private cyber security companies to address the breaches.

Obamatronen

En lätt obastisk text på SvD:s ledarsida för att varna alla politiska strateger, så att de inte försöker överföra den utvaldes kampanj till svenska termer rakt av.

Ingen kan förstås säga annat än att det har varit fantastiskt. Ett långt förarbete med högt uppskruvade förväntningar fick sin efterlängtade förlösning. Men ­efter valnattens skälvande obasm kan det finnas anledning till ­besinning bland de horder av ­politiska strateger som nu återvänder hem till Sverige som rättrogna obamiter.

Kampanjen må ha varit genial, men det är inte alls säkert att ­obamismen går att överföra direkt till svenska förhållanden.

För det första saknar vi obamitet. Statsministern har faktiskt försökt. ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär”, sade Fredrik Reinfeldt på ansträngd obamska vid jultalet förra året.

Vår röst i världen

Ett intressant utspel från Kristdemokraterna:

Sverige måste agera mot stening av 13-åriga Aisha.

"Även i Sverige finns personer som uttalat stöd för stening vilket är mycket skrämmande."

Den stora frågan, Kd, är förstås hur? Sverige är redan, på statlig nivå, väldigt aktivt för att hjälpa Somalia till ordning, och hjälpa de vanliga muslimerna till makten. I det civila samhället kanske vi inte gör nog för att övertyga exilsomalierna att avstå från att finansiera dödskommandona. Men kan vi göra mer som stat? Eftersom staten (åklagaren) tycker det är okej att skicka pengar till det somaliska "motståndet" har jag svårt att se det. Vår moraliska harakiri tycks redan fullbordad.

Stening av kvinnor, homosexförbud, könsseparatism och att hålla barn som sexslavar är ju bara ett annat, likvärdigt sätt att se på världen, kravmärkt med en egen slot i SVT. Eller?

Uppdatering:

BBC:

"Meanwhile, Islamists in the capital, Mogadishu have carried out a public flogging."

Halal-tv

We report. You deicide.

Utan titel

Missa inte Sara-Vide Ericson på galleri Mejan. Hon har målat sina killar det senaste året. Två av de sju tavlorna saknar titel. Detalj ur en av dem ovan.

Vågade vågade våg

Det är helg, men internet har aldrig ledigt, varför jag idag skriver på SvD.se om Sverigedemokraterna som vågmästare.

Det har blivit tydligt att ett av socialdemokraternas motdrag för att skyla den egna regeringsodugligheten är att ställa en motfråga till Alliansen: kan regeringen Reinfeldt lova att aldrig göra sig beroende av sverigedemokraterna? Det har också blivit tydligt att Alliansens partisekreterare inte har något uttänkt svar på frågan. De blir lika svettiga och bleka varje gång saken kommer upp. Men problemet med sd försvinner inte bara för att man trycker på panikknappen.

Magasinet Neo har flera artiklar i frågan, på webben.