Triangulering

Innan jag åker ner till Bryssel för att gå en kurs i EU-byråkrati i några dagar (tyvärr tror jag att min arbetsgivare, till skillnad HedJohans, alltså Försvarshögskolan, placerat mig i ett hotell långt från sevärdheterna) tänkte jag att jag skulle ventilera mina tankar om ett aktuellt problem.

Men först ska jag be om ursäkt. Jag tänkte att den här texten skulle vara späckad med bilder - men jag har inte fått tekniken att fungera. Ni får klicka på länkarna istället.

Till saken.

Ingen har väl kunnat undvika debatten som rasat i såväl tidningar (PJ och andra på Svenska Dagbladet har skrivit en del) som på webben (läs exempelvis Dick eller Hax för deras syn på saken) om borgerlighetens nya giv.

Triangulering, kallas det, och är stommen för varje modern valkampanj.

Fredrik Reinfeldt tar över delar av Göran Perssons argument, och räknar därmed kunna locka den stora väljargruppen i mitten. Sänkta skatter för låginkomsttagare blir den moderata valfrågan den här gången, istället för den tidigare parollen Sänkta skatter för folk med klubb-blazer. Och det är en taktik som tål att fundera en del omkring.

Kolla på det nyligen hållna valet i Australien. Där försökte sossarna sig på samma taktik, vilket Belmont Club skrev om nyss.

Latham decided to emulate the triangulation of Tony Blair and offered a package of taxes and tax cuts to voters coupled with promises to save the forests in Tasmania. Howard retorted with an even larger package of tax cuts and a promise to consider logging the forests to create jobs.

The result was that Labor not only lost traction to John Howard, it also lost ground to the Greens. The price of politically facing both ways at once was uncompetitiveness on the Right and wrath from the extreme Left.

Sossarna försökte alltså ta efter den borgerliga politiken, vilket fick till följd att premiärminister John Howard i sin tur kunde flytta ytterligare åt höger.

Och det kan ju vara värt en funderare för Totto (jo, han kallas faktiskt Totto, moderata partisekreteraren Sven Otto Littorin; borgar-klassens diskreta charm...), Anders Borg, och alla andra där uppe.

Nåväl.

Nu handlar inte politik enbart om skattefrågor, vilket ju Bo Lundgren ofrivilligt åskådliggjorde så tydligt. Det handlar inte bara om rationella överväganden.

Det handlar om känslor.

Erik Zsiga satte faktiskt fingret rakt i tårtan med sin bok popvänstern. Däri visas, fastän jag är osäker på om Zsiga själv hajar det, vad det är som egentligen styr ungdomens vurm för vänstern. Jag brukar framhålla America Vera-Zavala i sammanhanget. Det handlar inte så mycket om rationella argument. Det handlar om kön.

Det är dags att vi tar kvinnofrågan på allvar.

Vänstern äger ju kvinnofrågan.

När Robban Aschberg får frågan om hur det kom sig att han blev kommunist på sjuttiotalet så svarar han alltid att det berodde på brudarna. Och det är inte svårt att förstå att ett enda leende från en ung Gunilla Thorgren måste ha dragit in tio gånger så många aktiva i vänsterrörelsen som hundra marscher anförda av Sköld Peter Mattis. Och den där mytbildningen om de snygga brudarna spelar fortfarande vänstern i händerna.

Som sagt, det är dags att ta kvinnofrågan på allvar.

Triangulering, alltså.

Låt mig ta ett exempel.

Christofer Fjellner har ju nyligen landat fetaste pensionsförsäkringen i EU-parlamentet, så Moderata ungdomsförbundet ska snart välja ny ordförande. Och som väntat kandiderar ett gäng kompetenta alfahannar: Johan Forssell och Maths Larsson, exempelvis.

Men, och nu vill jag inte kasta någon skugga över vare sig Fjellner eller de andra grabbarna, är det bara jag som tycker att Tove Lifvendahl hade en viktig kvalitet som Fjellner sin, ööh, mjuka framtoning till trots aldrig kan uppnå?

Vi kan kalla det Obs-värde, för att låna en term ifrån reklambranschen. Tove hade ett högre Obs-värde än Christofer. Särskilt för oss som till fullo vet att uppskatta det multikulturella samhället. Men Tove är ju förlorad till konsultbranschen.

Nu ska gudarna veta att det inte saknas kompetenta kvinnor i MUF som vore passande att framhäva i detta läge.

Ta till exempel förbundsstyrelseledamoten Anna C Johansson.

Titta! Vad är det Anna C Johansson har, bortsett från ideologisk övertygelse, civilekonomutbildning och politisk erfarenhet?

Ni förstår säkert.

Titta på bilden. Är inte detta ett ansikte som skulle kunna ge en helt ny innebörd åt Olof Palmes gamla slogan: politik är att vilja?

Ta till exempel förbundsstyrelseledamoten Anna König.

Det är inte bara det att hon har jobbat ihop med Sven Otto Littorin, Anders Borg, Per Schlingmann och Ulrica Schenström i the lost war room, eller vad man nu ska kalla euro-kampanjens stab, hon har något mer också.

Ni förstår säkert.

Obs-värde.

Ett annat intressant namn i den här frågan är Regina Öholm, förre vice distriktsordföranden för MUF i Stockholm län, och ledamot i stadens kommunfullmäktige.

Regina gick ju ut i debatten som uppstod efter Maria Abrahamssons bröst-artikel. Regina, med bakgrund på KTH, hävdade att kunskaper i matematik inte alls behövde stå i motsatsförhållande till bystmåttet. Vilket är en ståndpunkt jag är övertygad att många inom popvänstern är beredda att pröva.

Man kan förstås invända att moderat-tjejerna ser lite för präktiga ut för att kunna locka ungdomsröster. Men det är ju knappast Miljöpartiets väljare som ska plockas. Jag menar, miljömupparna kan ju ha sina skogsmullebrudar med orakade armhålor och yviga buskar - vi på högerkanten föredrar kvinnor som är, ehum, triangulerade.

Nåväl.

Nog om de nya moderaterna för en stund.

Tänk för ett ögonblick på Fredrik Malm. Dåligt rakad. Slapp hållning. Tjuvrökare. Det är inte en sån grabbarna i popvänstern vill se i tv - de kunde i så fall lika väl titta i spegeln.

Inget ont om Malms engagemang för Kuba eller kamp mot rasism och främlingsfientlighet - men skulle det inte vara roligare att titta på en tv-debatt med en av sveriges 69 sexigaste kvinnor?

Nina Larsson är förbundssekreterare i Liberala Ungdomsförbundet.

Så här skrev Café förra året:

63 Nina Larsson (ny)
Politiker och militär
Status Liberala ungdomsförbundets förste vice ordförande blir i sommar befordrad till löjtnant på arbetsplatsen S1 i Enköping. Pigg debattör som kommer att göra sin röst hörd inför Emu-omröstningen.
Prognos Ger Sverige ny valuta för pengarna.

Med rätt bilder på Nina Larsson (jag ser framför mig slitna jeans, lätt topp, och en automatkarbin) skulle hon kunna göra för LUF vad bilderna på Sara Svensson gjort för Filadelfiakyrkan. Tvätta bort Runar-stämpeln, helt enkelt.

Men kanske funderar LUF redan i de här banorna. Kvinnofrågan verkar i alla fall tas på allvar, om man får tro senaste invalet i förbundsstyrelsen:

Frida J Metso har precis de kvaliteter som kan förvrida huvudet på en ung väljare.

Läs till exempel vad den här unge mannen, på andra sidan jordklotet, tycker i sin blog Remy rant.

Met this hot Swedish blonde who's 19 and the head of the Liberal Party youth wing. And to think when we're 21 we'll still be wanking around. I wanna change the world. I think its possible after today. Imagine that. That we lived our dreams. You know, in Sweden, 45% of MPs are female, and if the percentage ever falls below 40% they make major noise. Trippy, huh? Imagine that.

Imagine no possesions,
I wonder if you can,
No need for greed or hunger,
A brotherhood of man,
Imagine all the people
Sharing all the world...

Might be the karaoke dinner with the Swedes singing Theresa Teng songs with free flow Tiger. Then again it might be the cocktails with Winston and Choy. Whatever it is i'm feeling high. Tonight I can dream. Just for one night. And tomorrow i'll mourn my lost civil service career with the government because I attended one SDP dinner/conference. At least i get to see Frida Metso tomorrow...she's hot. The 19 year old civil activist Liberal Party girl. She's totally living her dream. I want to too.

Det är exakt den typen av engagemang som driver popvänstern. Åtminstone ena halvan av den (och, av det yttre att döma, en kraftig del av den andra halvan också...)

Liberalerna har mer att hämta på detta område.

För egen del hyser jag stora förhoppningar på Anna Månsson.

Anna Månsson jobbar på Folkpartiets partikansli, och är folkvald i Uppsala kommunfullmäktige. På fritiden dansar hon magdans, vilket förefaller högst passande för denna nya politiska giv. Man kan bara hoppas att Johan Jakobsson uppmärksammat hennes slit och insett vilken resurs Månsson skulle kunna utgöra i kvinnofrågan.

Nåväl.

Det är ju inte bara i det politiska fotarbetet som trianguleringen skulle försiggå.

Det finns all anledning att granska även den opinionsbildande verksamheten.

Expressen, den svenska liberalismens grindvakt, gör ju ett lysande arbete med att profilera sina skribenter. Linda Skugge och Linna Johansson är ju praktiskt taget lika omtalade som filmstjärnor. Varför gör man då inte samma sak med Anna Dahlberg?

Anna Dahlberg skulle med rätt stylist (och lite vassare åsikter, kanske) kunna bli en svensk motsvarighet till presidentens egen favorit-Barbie: Ann Coulter.

Rätt stylist, förresten. Att döma av bilderna på Annas showdans-grupp Mambosisters så ser hon ut att klara sig ändå.

Även på Timbro skulle man kunna flytta fram kvinnorna.

För den som träffat Sofia Nerbrand i verkligheten framstår det ju som ett mysterium varför det är den där Star Trek-killen som får all uppmärksamhet. Nej, låt Johan Norberg skriva avhandlingarna, och skicka fästmön Nerbrand till fronten i stället!

För att inte tala om Anna Wilson, som Timbro gömt undan för att bereda plats åt såna unghingstar som Mattias Svensson. Henne kan säkert hugade se i verkligheten på detta spännande seminarium på måndagen den 18:

Är feminismen en ny överideologi?
Den fria akademins ideal tycks i allt snabbare takt förpassas till historien. Samhällsforskningen, liksom annan forskning, ställs i dag inför etablerade uppfattningar som inte bara är svåra att ifrågasätta, utan som betraktas som självklara utgångspunkter för all forskning. Forskare med avvikande perspektiv blir med automatik närmast dissidenter.

Tydligast märks denna trend inom samhällsvetenskapen i frågor om feminism. Det hävdar en växande skara akademiker och debattörer som med oro sett de allt tydligare kraven på anpassning till forskningsnormen. Hur skapades denna utveckling? Vad innebär den för forskningen och för samhällsdebatten? Är den på väg att förstärkas - eller har den redan satt i gång starka motreaktioner?

Med detta vill vi välkomna Dig till ett seminarium om tillståndet i samhällsforskningen och hur vi kan förvänta oss att forskningskulturen utvecklas framöver.

Medverkar i seminariet gör Bo Rothstein, innehavare av August Röhss professur i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och författare till en rad böcker om politik och samhälle, och Susanna Popova, journalist och författare till den omdebatterade boken Elitfeministerna (Bonnier Fakta, 2004).

Tid: Måndag 18 oktober, klockan 16:00-18:00
Plats: Timbro, Grev Turegatan 19, våning 7, i Stockholm

Efter seminariet serveras vin och tilltugg.

Anmälan görs till info@timbro.se eller, per telefon, till 08 - 587 898 00 senast den 15 oktober.

Varmt välkommen!

Fredrik Erixon, chefekonom, Timbro
Carl Rudbeck, redaktör, smedjan.com

Kulturskymningarna, som såna här seminarier kallas, rekommenderas varmt. Snygga brudar och gratis vin. Jag blev bra packad senast det begav sig.

Men nu törs jag nog inte gå dit.

Ni förstår nog varför.

Timbro gillar inte det här med triangulering.

Nu drar jag till Bryssel!