torsdag, april 10, 2008

Victor Davis Hanson

Klassicisten och militärhistorikern Victor Davis Hanson har tidigare framhävt betydelsen av enstaka befälhavare i krig, och i minst en artikel också kopplat detta till general David Petraeus i Irak. Jag lånar resonemanget till dagens text på SvDs ledarsida.

Ingen krigsplanering överlever längre än till den första kontakten med fienden. Ungefär så uttryckte sig den gamle preussiske generalstabschefen Helmuth von Moltke, och det är ett konstaterande som har stått sig.

Det tar tid att få bitarna på plats. Åtskilliga berömda fältherrar har kommit sent in i striden. Under det amerikanska inbördeskriget dröjde det tre år innan man fick upp ögonen för general Ulysses S Grant, senare president, och gav honom befäl över nordstaternas trupper.

Under andra världskriget slog sig amerikanerna blodiga i Nordafrika innan man befordrade general George S Patton. I samma krig dröjde det till hösten 1942 innan Storbritanniens nytillsatte fältmarskalk Bernard Montgomery lyckades vända ödet genom att besegra motståndaren Erwin Rommel vid el-Alamein.

För den som har som politisk idé att vara mot en militär insats är generaler som dessa ett problem. Vad medborgarna tidigare sett som oundviklig reträtt kan plötsligt förbytas till hägrande seger. Visst kan man fortfarande locka med fred och vila. Men det är ett bedrägligt resonemang. Tar man bort Montgomery kvarstår Rommel.

I januari 2007 utsågs general David Petraeus till ledare för den multinationella insatsen i Irak. Kriget hade då pågått i tre och ett halvt år. År fyllda av motgångar.