fredag, december 31, 2010

Terroråret som gått

Terroristjakt är inte islamofobi, skriver jag i dagens ledare i Svenska Dagbladet, som mer eller mindre summerar terroråret som gått, och vad jag tycker att vi borde ha lärt oss.

"Säkerhetspolisen ägnar sig konsekvent åt att trakassera muslimer och bidrar aktivt till att underblåsa islamofobin.” Så skrev de ledande miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida på DN Debatt den 22 april 2007, när Krisberedskapsmyndigheten och andra samhällsskyddande organ arrangerade en övning som utgick från att Stockholms city skulle utsättas för ett islamistiskt terrordåd. Det var ”fördomsfulla scenarier”, menade Kaplan och Ruwaida.

Lördagen den 11 december briserade den svenske medborgaren Taimour Abdulwahab, den förste självmordsbombaren på svensk mark, i hörnet Bryggargatan/Drottninggatan.

”Ett rent påhitt”. Så beskrev Jan Guillou, den 12 december i Aftonbladet, uppgiften att det skulle finnas fler terrorister beredda i Sverige. ”Säkerhetstjänsterna och deras särskilt utvalda medier hotar hela tiden den egna befolkningen med starkt överdrivna terrorrapporter”, kunde Guillou meddela, enligt samma formel som han använt alltsedan 1970-talet. De då nyss avkunnade domarna i Göteborgs tingsrätt, där två svenska medborgare dömdes för stämpling till terroristbrott, var enligt Guillou ett uttryck för ”antidemokrati”, ett tecken på att ”Sverige förföljer […] personer som kan räknas som ’muslimer’”.

”Det här är Munirs egen berättelse”. Den 24 november presenterade Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) en ”unik rapport” om en av de ”människor som dagligen drabbas av antimuslimism”. Man ville belysa ”Sveriges medbrottslighet” i kriget mot terrorismen, journalistkårens ”antimuslimska fantasier”, och beskrev därför ett ”offer för detta”, som drabbats av en ”negativ och falsk bild av att vara en farlig terrorist”. Det egentliga syftet bakom hans resor i Somalia och Pakistan hade ”de vita kristna svenskarna” i ”medierna inte varit intresserade av”, men MMRK kunde berätta utan att ”förvrida och demonisera”. ”För mig är det alldeles självklart att han inte vill vända sig till medierna som har varit så fientliga mot honom”, sade MMRK:s representant Kitimbwa Sabuni.

I onsdags greps den svenske medborgaren Munir Awad för tredje gången. Den här gången, enligt polisen, med automatvapen, i Danmark, misstänkt för att ha förberett ett terrordåd riktat mot Jyllands-Posten.

”Terroristnoja”, sade journalisten Gösta Hultén i somras, grundare av den så kallade ”medborgarrättsrörelsen” Charta 2008, med anledning av att integrationsministern beställt den granskning av våldsbejakande islamistisk extremism som Säpo levererade i mitten av december. Den var del av en ”politiskt fabricerad villfarelse”, en av ”hatkampanjerna mot muslimer” som försiggår i dessa tider av ”politiska masshysterier”.

Säkerhetspolisens rapport beskrev en miljö som omfattar 200 personer, en väldigt liten andel av landets hundratusentals muslimer. Fyra av dem greps i onsdags.

”Du som har en överblick i Sverige, som ordförande för Sveriges muslimska råd, har du sett det här på nära håll?” Den frågan fick Helena Benaouda i SVT Debatt den 14 december. ”Vi kan inte känna igen dem på det sättet” svarade hon, för att de extrema åsikterna hörs bara ”på anonyma YouTube-filmer”.

Hennes egen svärson är – för tredje gången – en av de gripna.

Ett år har passerat i svensk terroristdebatt. Vilka ska vi lyssna på nästa år?
Nu på morgonen debatterar jag i P1 Morgon, med en person som inte förekommer i texten:
Debatt om radikal islamism

Både självmordsbombaren i Stockholm och de män som gripits i Köpenhamn, misstänkta för att ha planerat att storma Jyllandsposten, har beskrivits som radikala islamister. Handlar det om en växande extrem strömning eller om enskilda gärningsmän? Och krävs det mer åtgärder från samhället och säkerhetspolisen? Diskussion mellan Per Gudmundson, ledarskribent från Svenska Dagbladet, och Mohammed Amin Kharraki, ordförande för Sveriges unga muslimer.
Kl 7.21
Uppdatering 1/1-11:

Artikeln fick stort genomslag, och kreddas ganska roligt i en debattartikel på Newsmill av Lars Nicander, chef för Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier (CATS) vid Försvarshögskolan:
På hotsidan handlar det om att problemformuleringen måste återföras till den politiska mitten. Hoten ska hanteras med sans och balans, men också med fördomsfri öppenhet i stället för önsketänkande - problem som inte synliggörs kan ju heller inte åtgärdas. Under värnpliktstjänstgöringen fanns det ett orderuttryck som hette "gräns vänster, gräns höger", vilket också borde kunna vara riktmärke för den svenska debattmiljön. "Gräns höger" har det aldrig varit problem med i svensk media, däremot med "gräns vänster" vilket illustreras på ett alldeles utmärkt sätt av Per Gudmundson i nyårsaftons SvD.