Kungligt evenemangstips

Deltar i kväll i paneldebatt - vilket gäng, för övrigt - på Publicistklubben:

Sessan och Pressen

Varför har medierna drabbats av både glädjefnatt och beröringsskräck inför kronprinsessans giftermål? Hur gör man bra journalistik runt bröllopet?

Kl 19.30:
Utdelning av Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris – Anna Politkovskaja-priset

I panelen kl 20.00:
Per Gudmundson, ledarskribent, SvD
Sten Hedman, frilansjournalist och mångårig hovreporter
Natalia Kazmierska, skribent, City och Aftonbladet
Annette Kullenberg, författare
Nina Lekander, kulturskribent, Expressen
Samtalsledare: Ulrika Knutson, PK-ordförande

Och inget passar väl bättre, när vi nu ska prata kungligheter, än att värma upp med The "5" Royales, som 1953 med sin Laundromat Blues skrev in sig i den snuskiga, sexuellt anspelande tidiga rockhistorien:

"My baby's got the best machine,
the best washing machine in town,
just relax and take it easy,
while the machine goes round and round,
ooh, ooh, what a machine!"

De gripna i komplotten mot Vilks

Tidningen The National, från Förenade Arabemiraten (!?), berättar om de gripna i komplotten mot Lars Vilks.

Four Irish residents, including a US woman, remained in custody last night as anti-terrorism police continued to probe the Irish connection in the “Jihad Jane” plot to murder Lars Vilks, a Swedish cartoonist.

Three of the seven people taken into custody in raids on homes in the Republic of Ireland on Tuesday – a couple originally from Algeria and a Palestinian woman – were released without charge late on Friday night.

It was the arrest of the seven at addresses in Cork and Waterford that led to disclosure by the US justice department that Colleen LaRose, a 46-year-old US-born convert to Islam, had been held since October on charges of plotting to kill Mr Vilks, whose 2007 cartoon portraying the Prophet Mohammed had offended Muslims worldwide.

Ms LaRose is alleged to have used the names Jihad Jane and Fatima LaRose on websites as she attempted to recruit people in South Asia, Europe and the United States to wage a bloody jihad.

Last August, she flew to Europe, initially visiting the Netherlands and inquiring about residency in Sweden, before flying to Ireland for two weeks in September.

Amateur internet sleuths, who had been tracking Ms LaRose’s internet activities for two years, had alerted the US authorities early last year after she made an alleged appeal for funds to sponsor terrorist activity.

The CIA alerted the Garda, the Irish police, who kept her under surveillance throughout her stay in Ireland. Her main point of contact, according to sources in Dublin yesterday, was 49-year-old Sharif Damache, an Algerian who settled in Ireland in 2000 and who became a naturalised Irish citizen two years ago.

Mr Damache, who was arrested at his home in Waterford, remained in custody last night along with his wife, Jamie Paulin-Ramirez, a 31-year-old convert to Islam from Colorado.

[...]

An Algerian couple who run a bakery in Ballincollig – Ghamrassan Moulay-Slimane and his wife, Iles – were released on Friday evening, along with Nadah Sameh, a Palestinian woman from Tramore.

Her husband, Abd al Salam Mansur al Jahani, a Libyan who has been living in Ireland for almost a decade, remained in custody along with Danijel Orsos, a 26-year-old Croatian convert, and Mr Damache and his American wife.

The Jawa Report har förstås det hela också - sällan har väl en blogg ägt så mycket av en förundersökning.

Uppdatering:

Det hade visst Aftonbladet också. Läser visst den för dåligt...

Sometimes I feel like a motherless child

I dagens SvD skriver jag på ledarsidan om ökningen av vad som definieras som ensamkommande flyktingbarn.

I Sverige kan de som definieras som ensamkommande flyktingbarn, vare sig de har asylskäl eller ej, enklare få permanent uppehållstillstånd än andra – exempelvis om det saknas anhöriga i hemlandet att skicka tillbaks personen till. Följden tycks ha blivit en mångdubbling av antalet sökande med oklar ålder, bristande identitetshandlingar och svårlokaliserade släktingar.

Med det blodiga 1900-talet i åminnelse står det klart att rätten till asyl är en grundbult i ett rättfärdigt samhälle. Viljan att ta emot dem som flyr undan förföljelse är en mätare på samhällets medmänsklighet.

Men när man med öppna ögon ger förtur åt unga män med tvivelaktiga skäl, framför reellt skyddsbehövande, urholkar man systemet. Varje falskt ärende stjäl resurser från en flykting med giltiga asylskäl. Att acceptera den ordningen är motsatsen till humanism.

Den förda politiken kommer heller inte helt utan kostnader. Enkelt uttryckt betalar staten för själva boendet 1900 kronor per asylsökande och dygn. Därtill kommer skolgången, som schablonersätts med 64300 kronor per gymnasieelev och år, samt andra kompensationer, för utredningar, för gode män, för särskilda behov och för extraordinära kostnader. Därutöver kommer en årlig grundersättning till kommunen om 500000 kronor för att ”underlätta mottagandet samt öka kvalitén”, samt dagpenningen till den asylsökande själv.

Debatten omkring detta och liknande ämnen följs bäst på Merit Wagers blogg.

Och titeln på blogginläget? Sometimes I feel like a motherless child är en klassisk gospel/spiritual, som med fördel framställes med djupaste manliga basröst. Den är mer känd i andra versioner, men framförs bäst av Jimmy Jones och Harmonizing Four. Jag skojar inte när jag säger att bättre bassångare aldrig hörts. Lyssna!

Islamister infilterade brittiska Labour - finns också i Sverige

Efter ett halvårs grävande avslöjade Sunday Telegraph i samarbete med Channel 4-programmet Dispatches, att det brittiska labourpartiet infiltrerats av en islamistisk rörelse, som blivit ett hemligt parti inom partiet.

The Islamic Forum of Europe (IFE) — which believes in jihad and sharia law, and wants to turn Britain and Europe into an Islamic state — has placed sympathisers in elected office and claims, correctly, to be able to achieve “mass mobilisation” of voters.

Speaking to The Sunday Telegraph, Jim Fitzpatrick, the Environment Minister, said the IFE had become, in effect, a secret party within Labour and other political parties.

“They are acting almost as an entryist organisation, placing people within the political parties, recruiting members to those political parties, trying to get individuals selected and elected so they can exercise political influence and power, whether it’s at local government level or national level,” he said.

Avslöjandet gav stora rubriker, men Islamic Forum of Europe tillbakavisade anklagelserna.

I Sverige har detta intressanta fall av islamism/trotskism inte tagits upp i pressen, såvitt jag vet. Det borde dock ske. Islamic Forum är en internationell rörelse. Den finns bland annat representerad i Sverige.

Islamiskt Forum Europa, eller Islamic Forum of Europe Sweden, har sin svenska adress på Bredängsvägen i Stockholmsförorten Skärholmen, och tycks vara knutet till en privatperson med, av namnet att döma, rötter i Pakistan eller Bangladesh. Webbsajten, IFESweden, är en vanlig blogspot-blogg, där ingen aktivitet tycks ha förekommit sedan i september 2008, och där texterna tycks hämtade från centrala IFE i England.

Det skulle vara spännande att höra hur den svenska grenen såg på avslöjandena i Storbritannien.

Judar är "smutsiga", bögar ska "dö" – ny gäst hos Sveriges Unga Muslimer

Sveriges största muslimska ungdomsorganisation har bokat en ökänd predikant som huvudattraktion till sin årliga konferens. Han kallar judar "smutsiga" och predikar att straffet för homosexualitet, som han kallar en onaturlig sjukdom, är döden.

När den amerikanske imamen Abdullah Hakim Quick nyligen skulle föreläsa vid King's College London och några andra brittiska lärosäten utbröt kritikstorm. OutRage!, en organisation som kämpar för homosexuellas rättigheter, kallade imamen "antisemitisk och homofobisk" med hänvisning till hans uttalanden i predikningar, och uppmanade King's att stoppa evenemanget.

Nu har Sveriges Unga Muslimer (SUM), som är landets största islamiska ungdomsorganisation med cirka 40 lokalavdelningar och drygt 3500 medlemmar, bokat Abdullah Hakim Quick som huvudattraktion på sin årliga konferens, som i år hålls den 2-5 april i Stockholm. Det är Nordens största muslimska ungdomskonferens, som SUM menar erbjuder "lärorika föreläsningar" och "stimulerande diskussioner".

Någon rubrik för för framträdandet är ännu inte publicerad, så det är svårt att förutsäga om SUM med dessa ord menar Quicks ståndpunkt att homosexuella bör avrättas.

Det är inte första gången Sveriges Unga Muslimer har föreläsare på konferensen vars tidigare uttalanden varit av stötande karaktär. Förra året gästades man av den amerikanske predikanten Khalid Yasin, ett evenemang som dock inte föranledde några rubriker. När samme predikant skulle uppträda i Köpenhamn i februari i år blev debatten desto större. Kontroversen gällde Yasins väl dokumenterade åsikter att judisk och kristen tro är "smuts", att straffet för homosexualitet är döden, att hustrumisshandel är okej, att USA låg bakom terrorattackerna den 11 september 2001, att AIDS skapats av västliga regeringar, att kvinnors jämställdhet med män är "en galen vanföreställning", att kyrka och stat inte går att åtskilja, att Sharialag ska gälla, och så vidare.

I november 2005 arrangerade SUM Forum för unga muslimer i Stockholm, som gästades av den brittiske religiöse ledare Riyadh ul Haq. The Times har med grundlig dokumentation avslöjat honom som en antisemit som predikar jihad, hyllar talibanerna som de enda som kan upprätthålla Sharia, och till och med som motståndare till julfirande och opera!

SUM tar emot statsbidrag – för 2010 har Ungdomsstyrelsen delat av 1.505.174 kronor i etablerings-, struktur- och utvecklingsbidrag. Bland målsättningarna med statsbidragen nämner Ungdomsstyrelsen att mottagarna bör "främja barns och ungdomars demokratiska fostran" samt "främja jämställdhet mellan könen". Som absolut kriterium för statsbidrag nämns att mottagaren ska bedriva "verksamhet som inte strider mot demokratins idéer".

Sverige har nu en gång för alla en vidsträckt yttrandefrihet, i synnerhet i religiösa spörsmål, och det är knappast att anse som något konstigt att religiösa extremister uttrycker sina åsikter även offentligt. Vad som däremot är märkligt är att Sveriges Unga Muslimer, som representerar en åtminstone tänkt mittfåra inom svensk islam, gång på gång, från den miljöpartistiska riksdagsmannen Mehmet Kaplans tid som aktiv i styrelsen fram till idag, väljer att bjuda in predikanter som föraktar judar, homosexuella, kvinnor och demokratiska synsätt.

Förvisso finns dessa åskådningar väl förankrade i breda och etablerade tolkningar av islam, men när en statsunderstödd ungdomsorganisation som säger sig verka utifrån en "balanserad och tolerant islamisk syn" aktivt framhåller hatpredikanter som förebilder - då blir den naturliga reaktionen att ifrågasätta denna mittfåra, alternativt det ärliga uppsåtet i ungdomsorganisationen.

Ytterligare en mordplan mot Vilks - nu i USA

Sju personer greps i morse på Irland, misstänkta för att ha planerat att mörda konstnären Lars Vilks, vilket har väckt rubriker och reaktioner. Men ytterligare en mordplan mot Lars Vilks blev känd idag.

Idag väcktes åtal mot den amerikanska kvinnan Colleen R. LaRose, född 1963, som under alias, bland annat Jihad Jane, agerat på internet i en sammansvärjning för att mörda i Sverige. Allt talar för att hennes måltavla var Lars Vilks.

Åtalet mot LaRose finns i helhet på nätet. I korthet går det ut på att hon sökt kontakt med radikala islamister på internet, och sagt att hon vill bli martyr. För detta skulle hennes västerländska utseende vara en fördel.

I dialog med en man i Saudiarabien planlägger hon sin resa till Sverige. Han ber henne "åk till Sverige... hitta [namn utelämnat]... och döda honom... det är vad jag säger dig". Hon svarar att hon är med på dådplanerna, och säger att "jag ska göra detta till mitt mål tills det är uppfyllt eller tills jag dör i försöken". Han fortsätter konversationen med att be henne döda "på ett sätt som sätter skräck i hela den otrogna Kufar-världen".

Den 7 mars 2009 skriver LaRose till sin vän att hon ska söka uppehållstillstånd i Europa.

Den 10 mars skickar hon mejl till svenska ambassaden och ber om instruktioner för att söka permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Den 23 augusti 2009 reser LaRose till Europa för att lokalisera sitt mål. Enligt åtalet kan man visa att hon den 3 september letade på internet efter sitt tilltänkta offer och var denne befann sig. Den 8 september, menar åtalet, ansöker LaRose om "medborgarskap" i det tilltänkta offrets konstnärliga nätgemenskap.

Och det är här det blir uppenbart i åtalet att det gäller konstnären Lars Vilks, även om han aldrig nämns i åtalet. Hans artificiella statsbygge och konstprojekt Ladonia erbjuder medborgarskap. Att han är måltavla för vanvettiga islamister av varierande trovärdighetsgrad visar dagens andra komplott...

Den 30 september skickar LaRose åter ett meddelande till sin medkonspiratör, där hon beskriver det som "en ära och ett stort nöje att få döda", och intygar att "enbart döden kan stoppa mig nu när jag är så nära målet."

Men närmare kom hon inte. Enligt pressen har hon suttit i häkte i "månader", och av vad som publicerats går inte att se om hon någonsin tog sig ända till Sverige.

Mer om Jihad Jane och hennes medhjälpare här.

Uppdatering:

På The Jawa Report berättar de internetaktivister som angav Jihad Jane till FBI om hur det gick till.

Since Fatima metamorphosed into the perfect recruit, her previous internet activity was easy to track which she listed her real name, birth date, location, and even online pictures of herself. She was the perfect recruit for extremist; lonely, isolated, blaming others for her problems, in the middle of a midlife crisis, and upset that she had to care for her elderly mother. She lashed out and converted to Islam then used this as an excuse to lash out further at society for being at fault for her problems and citing her elderly mother she had to care for who did not approve of her conversion.

Fast track to the period I came to know Colleen, she had already become radicalized. Due to her radical postings in support of Osama Bin Laden claiming him as her Sheik and idolizing 9/11 coupled with our internet encounters, I soon became friends with the group that was tracking internet terrorism - YoutubeSmackDown. We started sharing information since Colleen became their main source for finding terrorist videos on youtube since she was the main source for favoriting them.

During this period we all noticed Colleen becoming more terroristic with the U.S. for her personal problems and more fanatical in her beliefs. Many of these members had never heard of me and I had never heard of them before. However it soon became a joint effort since we watched a potential terrorist comint to life on youtube becoming more radicalized as days went on and more of a real threat to the U.S.

Colleen went from being angry at the U.S. as a sociopath blaming them for all her problems in life to actually contacting real terrorist plotting terroristic threats against the U.S. Although Youtube Smackdown was responsible for removing most of her terrorist accounts, she remained determined to create more accounts on youtube promoting terrorism against the U.S. and grew more of a following of real terrorist as time went on, joining online terrorist websites and promoting them on her youtube channels.

When she finally made an account which she actively solicited funds for the Pakistan Mujaheddin, which at this point I knew she had acquired the contacts for, I knew she had become a real threat for our safety and had officially violated U.S. Federal Law. It was time to report her. This being in July 2009 I formally called the FBI in Philadelphia to report her.

Uppdatering 2:

På lördagmorgonen avslöjades att ytterligare en vit amerikansk kvinna ingick i Jihad Jane/Irland/Vilks-komplotten.

Wall Street Journal:

Last Easter, Jamie Paulin-Ramirez, a 31-year-old mom with a $30,000-a-year job as a medical assistant, announced to her family that she had converted to Islam. A few months later, she began posting to Facebook forums whose headings included "STOP caLLing MUSLIMS TERRORISTS!"

On Sept. 11, she suddenly left Leadville, Colo., a small town in the Rocky Mountains, for Denver, then for New York, to meet and marry a Muslim man she connected with online, her family says. Ms. Paulin-Ramirez, who is 5-foot-11 and blonde, phoned her mother and stepfather in Leadville, providing them with an address in Waterford, Ireland, they say.

Now, she is in the custody of the Irish police, along with six other individuals, arrested as part of an investigation into a conspiracy to commit murder, according to officials familiar with the case.

(Ps. Ledsen att jag inte har bloggat på ett tag. Jag hade ingen lust. Men uppenbarligen finns det ett behov: här är dagens tredje svenska terrorkomplott.)

Påhopp

Enligt planen ska jag idag, strax, medverka i Lantz i P4, och prata helt kort om att den så kallade borgfreden har upphört, och att det således borde vara öppet för politiska påhopp.

Daniel Maldonado skriver från fängelset om Safia Benaouda

När svenska Safia Benaouda, då bara 17 år och gravid, för första gången greps i en islamistisk stridszon färdades hon i ett större sällskap med kvinnor och barn. Förhållandena var naturligtvis fruktansvärda, och en kvinna dog till och med i Safia Benaoudas armar. Kvinnan var, vilket Safia Benaouda aldrig framhävt, hustru till en man dömd för terroristbrott.

NY Times beskrev det delvis i artikeln Young Tourists Pick Somalia, and a 3-Nation Ordeal Begins:

With fighting raging nearby, they rapidly found themselves fleeing south toward Kenya, along with hundreds of other people. On the way, she said, an American woman — the wife of Daniel Maldonado, who pleaded guilty in Houston federal court Thursday to receiving training from a foreign terrorist organization — died in her lap. Ms. Benaouda took over care of the woman’s three small children, ages 7 months to 9 years old, surviving by eating rice and drinking muddy floodwater and hiding in the bush when military helicopters buzzed overhead.

Tidningen hämtade storyn om Benaouda delvis från den så kallade MR-gruppen Cageprisoners, vars rapport Inside Africa's War on Terror byggde till stor del på Benaoudas vittnesmål. Här berättade hon bland annat om den fruktansvärda vanskötsel och misshandel som utgjorde kenyansk fångenskap, men också om hur hon och svenske maken Munir Awad tog sig ur Somalia när de etiopiska styrkorna ryckte in i Somalia.

Somalis began to offer help to foreigners for a fee in order to escort them to the Kenyan border and to safety. The couple taking the opportunity travelled with their guides to Kismayo where many other foreign nationals had also be brought by similar guides as they all prepared to cross into Kenya to escape the fighting. Munir went with a group of men towards Kenya as Safia travelled with a separate group of women. They were both arrested on arriving in Kenya in different groups.

Fångenskapen måste ha varit snudd på outhärdlig. Safia Benaouda verkar dock ha haft ett stort hjärta, och fungerat som ett starkt stöd till de små barn som mist sin mor. Hon berättade för Cageprisoners:

Rahma the four-year-old had a distended tummy. Her eyes were distant. She looked as though she was in another world. She looked at you and just looked through you. Her mum had died, her dad had gone and her brother had gone. She was just there with her little sister, Sumayyah, the baby. Because we were sleeping on cement in the cell, it was so cold. We were grown-ups, but the children looked horrible in the mornings. They were so cold, their noses were running and were sneezing. We were afraid they would get pneumonia. The baby had a bad nappy rash. She was bleeding with big blisters. They all had bad diarrhoea. We were begging the interrogators to give them medical attention. They did not care at all. We felt so horrible. One day Sumayyah was screaming so much because she was in so much pain.

I och med att barnens pappa Daniel Maldonado åtalades – och erkände – vid hemkomsten till USA vet vi väl vem han är. Men vem var hustrun, egentligen, som dog i Safia Benaoudas armar? Var hon, som det brukar heta om Safia Benaouda, turist ditlurad av den äventyrslystne partnern? Eller var hon, som vi har gott skäl att misstänka om de flesta som greps i sällskapet, i Somalia för att hjälpa fram ett emirat?

Nyligen publicerades My imprisonment (Maktabah), en antologi av de texter som Daniel Maldonado skrivit i amerikanskt fängelse och som cirkulerar på olika jihadforum (där Maldonado prisas som en krigshjälte). Han skriver mycket om sin hustru Umm Musa, och jag återpublicerar här ett långt utdrag.

Once my wife (may Allah accept her) and I found out that an Islamic State was established in Somalia, especially after the taking of Mogadishu, we decided to go and make Hijra (migration) from Egypt. Immediately we made plans and tried to sell everything in our apartment.

[...]

She became extremely devout; everything about her changed for the better. Her faith was stronger than I have ever seen! She became so pious, and put all her trust in Allah to the point I felt I was no longer even on the same level as her... Not even close!

[...]

After the bombing of Mogadishu airport, I advised that she and the children leave to the South, to meet me as soon as possible. I remember asking her, "Did you hear it [the bombing]?" She said, "Yes". I asked, "Were you scared?" She simply said, "No".

I met her and the children in a town between the area she had left and the area we would head to before she would leave the country. She had dirt all over her abaya from the difficult trip; her eyes were tired and weary. I approached her and said, "I swear, I have never seen you more beautiful than today!"

So we went further South. We would stay in a house with many other families before we left (the next morning). After Fajr, the sisters started preparing to evacuate. Umm Musa refused to go. After some of us spoke to her, she – while weeping – listened and prepared to leave.

Knowing that the Ethiopians were coming and the women were about to leave, she thought that there was a great possibility I would be killed. So we had a nice, long beautiful talk as she prepared. We expressed our love and admiration for each other. She thanked me by saying: "You are the greatest teacher I have ever had. You are the only man who has stuck around in my life. (Her father and grandfather etc were never around for her. She grew up in a house of women.) You are a real man. I love you so much." She was weeping. Then she said something that I will never forget:

"Forgive me... I could not ask Allah to make you a martyr. I love you too much to see
you go.... So I asked Him to make me a martyr instead!"

After much loving talk, the S.U.V. started to ride away. Her eyes were watering as it pulled off... Seeing it was slowly pulling away past me, I said: "Peace be upon you, oh woman of Paradise InshaAllah!" She asked why I said such. I said "If any women are the women of Paradise, it is you, the women of the migrants."

The S.U.V. pulled away and she recited a verse from Qur'an as they drove off... It was Eid. That would be the last time I would see my wife... May Allah accept my beloved and join me with her in Paradise with our children. Ameen.

[...]

Suddenly someone yelled out "Soldiers!" The Kenyan military stormed in, pulled us out, laid us on the ground and beat many of us. Then we were thrown half-naked onto a truck on top of each other, to be driven through the jungle to the next town, in the freezing cold night. Thrown out of the truck, we were pushed around, beaten some more, laughed at, humiliated and filmed, then thrown into a dark, dirty cell. Four walls and a bucket, that's it. Suddenly a Yemeni brother and I started singing "Ghurabah" (The Strangers). We even wept. That night we would be pushed around, beaten and interrogated by the Kenyan police.

The next morning, we were woken up to be cable-tied, blindfolded, mocked and thrown into a truck that brought us to a helicopter. We were thrown off the truck onto the ground and put on the helicopter, then taken to an airport and put on a plane. The whole flight we were mocked and threatened whilst blindfolded and cable-tied. The brothers and I heard a sister on the plane with kids. One brother asked: "Are you okay, sister?" Suddenly one of the police or soldiers came around and said, "Shut up!" The he told her, "If you speak again, I will tape your eyes shut."

No one would utter a word throughout the whole flight to Nairobi... Wondering if I could sneak a peek to see what was going on, I noticed that the baby and the little girl were my daughters! Frantically, I would try to peer everywhere I could to see if my wife was seated close by. All I could think was: "Oh Allah! Where is she? She would never leave the baby with someone else. Where is our son Musa?"

After landing, I would be pulled off the plane with the others. I could not contain myself. I asked the sister while being pulled off, "Sister! Do you know my wife?" She quickly responded "Yes!" I asked where she was, and the sister replied "Your daughters are fine." I exclaimed while being roughly pulled off: "My wife and my son?" She again stated: "Your daughters are fine; they are okay."

[...]

One day, while sitting on the cold hard floor, I mentioned my love for, and desire to see my wife and kids. I expressed my worry about the situation on the plane, although I was told all is well. One of the brothers stared at me and then stated that he needed to pray. I wondered; it was not prayer time. He finished and then told the brother next to me: "Tell him..." A tear rolled down my cheek... I knew now what they were about to disclose. I leaned closer to the brother, voice cracking, heart torn but hesitant until confirmation.

"Tell me what?! What are you going to tell me?" I was crying. He said, "We were told that an American woman with three children got sick and died on the way. They buried her as a martyr... I'm sorry brother..." I immediately stood up, tears pouring like never before. My whole world felt as if it had ended. I paced the cell and then leaned on the wall crying, "Don't, not here! Don't tell me this here! No... no... Oh Allah, Oh Allah" One of the older brothers embraced me and quietly repeated in Arabic: "Patience my brother, patience; it is from Allah." I slumped down the wall on my back until I was seated. Tears in my eyes, I looked up and noticed how everyone was crying with me. I asked about my son; no–one knew anything.

[...]

The hardest part of this whole ordeal was losing my best friend, my wife, my beloved, my soul mate, the mother of my children. May Allah accept her, ameen. She once told me in Somalia that she never felt so close to Allah and that she wished for Shahadah (martyrdom). "Whoever wishes to meet Allah, Allah will wish to meet him." It is known that whoever protects their life, property, family and religion and dies while doing so is a martyr. She died while doing all of the above! We know about the Hadith (Prophetic tradition) about the one who dies of fever and sickness or plague. We all know about the one who migrates for Allah and dies doing such. I cannot think of a reason that she wouldn't be Shaheed (martyred). She got what she asked for: body not washed for burial [a martyr's body is not washed for burial], buried in the land she loved and did not want to leave.

You know, this comes as no surprise, as I have never known Umm Musa (may Allah accept her) to raise her hands (in supplication) except that Allah gave her exactly what she asked for. For instance, after the birth of our son, the doctors said she would not be able to have children again, due to many complications. Praise be to Allah! She gave me two beautiful daughters – exactly what she wanted!

She was simple and extremely humble, never making people feel beneath her. She was not the scholarly type, but she practiced what she knew. If you could prove it from The Book (Qur'an) and the Sunnah (Prophetic Way), she would not argue, but submit to the proofs. She feared Allah so much! I remember her telling me while crying as if she had lost a beloved one, that she committed a grave wrong when we first became Muslim. She explained that she feared she would never be forgiven. I asked her what it was.

She said that she once exclaimed "Jesus Christ!" when angry or surprised. I asked, "Were you calling upon him (in invocation)?" She cried, saying "No", explaining that it was just something she grew up saying without meaning. I laughed in admiration and told her not to worry, that she did nothing wrong. Moreover, the fact that she feared Allah so much that she worried over something that any new Muslim would do, made her even better! I truly miss her. May Allah accept her and reunite me with her and our children in Paradise, ameen.

[...]

I was brought to another prison to stay at and was joined by my two daughters! I asked
my four year old, while holding the baby, "What happened to Mommy?" She said in a soft, yet very hurt voice: "Mommy got hot with the fever... She went to Allah... They put her in the ground..." I burst into tears and held her, telling her: "I'm sorry. Daddy's sorry..." Then I asked her, "Where is your brother?" She paused and said, "He ran away into the jungle... he only has one sandal Daddy..." I asked the police if they had a little boy in custody. They replied in the negative... That night I was put in a cell while my daughters were kept somewhere else. Perhaps they were with the woman whom they were arrested with or with female police officers across the street.

I thanked Allah, praised him and asked Him for a miracle regarding my family being put together. I called on Him saying, "You are the One who gathers. Gather me and my family here!"

I later awoke to the sound of a voice at the reception desk. It was a familiar voice, a
young boy explaining why he wasn't in school. It was the voice of my son! I jumped up and yelled his name through the door. He ran past the police to the door crying, "Dad?
Is that you?" They opened the door and he embraced me without any hesitation. We cried together in each other's arms... The police asked me: "This is your son?" It became obvious that their bringing him to that police station was unintentional.

I asked Musa what had happened. He told me that his mother got sick and the brothers told him that they were taking her to the hospital. This was miles and miles deep in the jungle on the road to Kenya. They clearly said this not to upset him. Muhammad had been with the men bringing the women over the border. He told me that jets had attacked them and everyone fled. He said that he saw his "uncle getting his stomach blown out."

He explained that he got down, and when they came again he ran into the trees. The
brothers called out to him, but he couldn't find them. He got lost in the jungle for two nights, surviving on berries and dirty water that he'd found. He would retrace his steps back to where they were camped. He told me that everything was black and burnt. Even the wheels on the car were melted. Musa found his way to a village where "A man with a cow" took him in and fed him. Later this man handed him in to the Kenyan military. The next day, all my children were reunited with me, Alhamdulillah!

I had to tell my son about his mother... I explained that I had something to tell him that will be difficult. He stood there awaiting this important news as if nothing was wrong. I said, "Your mother has left this world my son." He said, "No Dad, they took her to the hospital." I told him: "Son, they said that to you so you wouldn't get upset.. I'm sorry; your mother died." He looked at me weeping, and without a tear in his eye he looked towards the heavens and said, "Allah has willed it. InshaAllah I will see her in Paradise."

En fantastisk historia. Med ett propagandavärde som utnyttjas maximalt. Här har de ständigt tigande Safia Benaouda, Munir Awad och Mehdi Ghezali en hel del att lära om narrativets makt.

Bilden av Umm Musa är den av en kvinna med stark, för att inte säga allt annat överskuggande, religiös hängivenhet. Så fort beskedet kommer om att en islamisk stat är i färd att upprättas vill hon flytta dit. Väl där fylls hon av religiös nit. Hon inte bara älskar, hon fruktar gud. När bomberna faller får man nästan slita henne från landet. Hon vill inte separeras från sin make trots att hon vet att han, och därmed hon, riskerar trolig död. Hon ber gud om att få bli martyr. Och hon uppfostrar sina barn till samma hållning. Det säger i alla fall hennes närmaste vän, hennes make Daniel Maldonado.

Varför ska jag tro att Safia Benaouda och hennes man bara var turister?

Abu Usama El Swede och Jemens värsta imam i ny webshop

Nu när Jemen hamnat i fokus för världens kontraterroriska arbete, och allmänt antas vara nästa plats för tillväxt för al Qaida, kanske det blir lättare för folk att förstå vilken ideologi som förespråkas av landets mest ökände imam. Anwar al-Awlaki har ju blivit ruskigt aktuell – man tror att han sitter i ledningen för den al Qaida-grupp som packade underbyxorna åt den misslyckade kalsongbombaren Umar Farouk Abdulmutallab, och bara någon månad tidigare stod det ju klart att al-Awlaki varit andlig vägledare åt Nidal Malik Hasan, massmördaren i Fort Hood.

Det här är förstås bara några av hans senare bedrifter. Han har även predikat inför flera av flygplanskaparna den 11 september 2001.

Anwar al-Awlaki spelar viss roll även för svenska jihadister. Det var ingen slump att det var just cd-skivor med hans predikningar som pakistansk polis beslagtog från svenskarna Mehdi Ghezali, Safia Benaouda och Munir Awad.

Varför noterar jag allt detta? Jo.

Sveriges mest notoriske spridare av jihadpropaganda – Ralf Wadman, alias Abu Usama El Swede – har smygöppnat sin nya webshop Maktabah Firdaws. Där erbjuder han, som enda produkt fram till det egentliga öppnandet "runt första kvartalet 2010", Anwar al-Awlakis samlade produktion på dubbel-dvd.

Vi öppnar upp med ett Erbjudanade
som Shaykh Anwar Al-Awlaki
Innehållande 178 st Hög Kvalitets MP3 Lektioner med alla kompletta Volymer av hans serier
För ENDAST 199:-
(Frakt tillkommer 21 kr )
För att beställa kontakta oss på info@firdaws.se

Att döma av illustrationerna på sajten är DVD-paketet helt och hållet tillverkat av webshopen Maktabah Firdaws (vars namn för övrigt betyder Paradisets bibliotek, eller snarare Sjunde himlens bibliotek, då Firdaws syftar på den högsta nivån i paradiset, den där martyrerna hamnar).

Försäljningen begränsar sig inte bara till en svensk publik: "We send Worldwide, InsAllah". Den globala marknadsföringen fixas bland annat genom att Abu Usama El Swede använder länken till firdaws.se i signaturfältet när han kommenterar på olika jihadfora (som här på Ansarnet.info, där han för övrigt, efter yxmannen Muhudiin Mohammed Geeles attack på Kurt Westergaard, tipsar andra hugade jihadister om var karikatyrtecknaren bor).

Sverige har haft en riktigt stor internetjihadist. Oussama Kassir och hans Islamic Media Center kan faktiskt sägas vara en av al Qaidas första webbcentraler (exempel 1, 2, 3). Kassir sitter idag av en livstids fängelsedom i USA.

Ralf Wadman, alias Abu Usama El Swede, närmar sig dock. Det är bekymmersamt.

Berlingske gör jobbet åt GP

Danska Berlingske Tidende har tryckt ett par artiklar om "den svensk-danske terrorforbindelse", alltså om hur yxmannen Muhudiin Mohammed Geele och självmordsbombaren Abdulrahman Ahmed Hajji reste i sällskap med en hatpredikant som "var for rabiat til at få adgang til Danmark" till Göteborg och Al Huda- och Bellevue-moskéerna.

Den svensk-danske terrorforbindelse (11/1):

GÖTEBORG: Angrebet på Kurt Westergaard kom som et chok for mange, der kender den såkaldte »øksemand« som en velintegreret og engageret medborger i Aalborg. Men for en del svensk-somaliere i miljøet omkring al-Huda og Bellevue-moskéerne i Göteborg var det ikke nogen overraskelse.

For dem var det ikke et spørgsmål om, hvorvidt MGM ville foretage en terroraktion, men om hvordan og hvornår.

Berlingske Tidende har besøgt området og mødt en række folk i miljøet, der ved mindst to tilfælde har mødt den 28-årige dansk-somalier, og fortællingen om MGM - som den udlægges i Göteborg - adskiller sig markant fra det indtryk, som venner og kolleger i Danmark har haft.

MGM kom ved et tilfælde som en del af en delegation, der rejste rundt for at prædike i moskéer og foreninger og - som der er tradition for - til gengæld blev inviteret på mad og ophold af det lokale trossamfund.

Det angiveligt syv mand store selskab - der ifølge øjenvidner også inkluderede en imam, der var for rabiat til at få adgang til Danmark, og dansk-somalieren ARM, der for blot en måned skulle være manden bag et selvmordsangreb i Mogadishu - holdt blandt andet en offentlig fredagsbøn i den lille al-Huda »moské« i byens indvandrertætte Biskopsgården-område.

En af dem, der var til stede, beskriver det som »en skræmmende aggresiv« prædiken, der chokerede mange af de ellers relativt ortodokse medlemmer af trossamfundet.

Det berettes, at delegationen - bortset fra under selve prædiken - ikke lagde skjul på sympatien for den somaliske oprørsgruppe al-Shabaab, der i lighed med eksempelvis Taleban i Afghanistan forsøger at indføre et Sharia-reguleret styre og mange steder er stemplet som en decideret terrororganisation.

»Den ældre generation« så derfor bekymret til, mens den overvejende danske delegation efter fredagsbønnen lukkede dørene til moskéen for at holde nattemøder med unge svensk-somaliere. Ifølge andenhåndsberetninger gik det hårdt for sig.

Flere svensk-somaliske forældre fortæller, hvordan deres børn efterfølgende beskrev, hvordan de besøgende havde opfordret til at deltage i al-Shabaabs kamp mod regimet i Somalia og de vantro.

»Det udviklede sig endda voldeligt, da nogen forsøgte at argumentere imod,« siger en af moskéens trofaste støtter, der i dag benytter en anden moske for at beskytte sine børn.

I øksemandens fodspor (17/1):

På TV-skærmen så de MMG blive løftet ud fra et rækkehus i Viby uden for Århus, skudt i arme og ben af danske politibetjente, efter at han angiveligt havde forsøgt at overfalde karikaturtegneren Kurt Westergaard med en økse.

Langt størstedelen af de tilstedeværende i lokalet i Göteborg krummede tæer, mens flere af de unge fyre råbte:

»Det vil blive hævnet.«

De kaldte sig MMGs brødre, fortæller et tidligere medlem af bestyrelsen i foreningen, der selv var til stede.

[...]

En af disse konferencer i Bellevue-moskéen blev sidste sommer genstand for stor kritik - både udefra og internt i de somaliske trossamfund - fordi formanden for trossamfundet bag moskéen - Yusuf Abdulkadir - inviterede en af al-Shabaabs formodede ledere, Xasan Xuseen, der ellers lever i eksil i Kenya.

I øvrigt få uger før MMG i august måned blev arresteret i netop Kenya, mistænkt for at konspirere med al-Shabaabs ledere om et terrorangreb i Nairobi.

Hverken Yusuf Abdulkadir eller ledere for den lille moské i Biskopsgården har kommenteret beskyldningerne om bånd til de danske ekstremister over for de svenske medier, der har reageret på Berlingske Tidendes afsløringer om de dansk-svenske forbindelser, men til gengæld er en række ledende personer fra det svensk-somaliske miljø - hvor det ellers har været svært at få folk til at snakke, fordi de frygter repressalier - stået frem for at fortælle om problemet.

Farah Abdisamad, formand for Somaliska Riksförbundet, der er en paraplyorganisation i Sverige, fortæller nu, at han selv kender en kvinde, der har mistet begge sine sønner til al-Shabaab og navngiver desuden en imam fra Örebro, der i dag er militant leder i Somalia.

Trötta Göteborgs-Posten hakar slutligen på Berlingske, och konfronterar (nåja) ledarskapet för Bellevue-moskén. Där tycks man ha utarbetat en ny policy – men därmed inte sagt att ledarskapet har bytt sympatier:

De senaste dagarna har Bellevuemoskén anklagats för samröre med två kända terrorister som ska ha försökt värva unga till terrornätverket al-Shabab. Samma sak hände i somras då många kritiserade imamen Xasaan Xuseens medverkan vid en konferens i moskén.

Han har beskrivits som andlig ledare för terrororganisationen al-Shabab och hans närvaro spred oro, främst bland många svensk-somalier. De var rädda att han skulle värva deras ungdomar till al-Shabab där de tränas för självmordsattacker och andra våldshandlingar.

– Det var mycket konflikter, en grupp ville ta emot honom och en ville inte. Men han lovade Säpo och oss att inte nämna konflikten i Somalia i sina föreläsningar. Han stannade i tre dagar, säger talesman Alikar Shidane när vi träffar honom på kontoret intill moskén i Bellevue.

Splittringarna i församlingen och den negativa uppmärksamheten i media gjorde att styrelsen fattade ett beslut efter det kontroversiella besöket: Moskén ska vara en fristad för alla muslimer och politik ska därmed hållas utanför.

– Vi respekterar Xasaan Xuseen och andra imamer som deltog i konferensen. Men vi vill inte ha hit någon som delar oss och kommer inte att ha någon mer konferens i Göteborg, det kan jag garantera. Vi lider fortfarande av händelserna i somras och vill stå utanför alla konflikter, säger Alikar Shidane.

Respekt! Nå. Här finns några lösa trådar att ha i bakhuvudet. Vilken hatpredikant var det som var stjärnan i terrorföljet? Vilken imam ifrån Örebro är aktiv i Shabaab – eller är det Fuad Mohamed Khalaf som menas? I vilken föreningslokal i Göteborg skriker man "Detta skall hämnas!" framför tv-bilderna på den oskadliggjorde yxmannen?

Evenemangstips torsdag

Den spännande tankesmedjan Fores håller seminarium på torsdag kl 17 på Bellmansgatan 10.

Högerextremismen i Europa

Extremhögern har nått politiska framgångar över hela Europa. En rad främlingsfientliga partier gjorde sitt intåg i Bryssel efter det senaste EU-parlamentsvalet och för någon vecka sedan bildades en ny paneuropeisk extremhögerkoalition med medlemmar från Storbritannien, Ungern, Sverige, Italien, Belgien och Frankrike och fler på väg.

Samtidigt utsätts romer för svår förföljelse i Italien och i Öst- och Centraleuropa. Vid sidan av den gamla antisemitismen bland nationalistpartier, spirar ny antisemitism när vänstergrupper och extrema islamister gör gemensam sak av hat mot staten Israel. Islamofobi har blivit rumsren och fått fäste över hela kontinenten, med minaretomröstningen i Schweiz som det senaste exemplet.

Vart är Europa på väg?

Seminariet inleds av Lisa Bjurwald, reporter och skribent på tidningen Expo. Hennes inlägg kommenteras av Per Gudmundson, ledarskribent på SvD.

Moderator: Martin Ådahl, chef FORES

Efter seminariet och tillhörande frågestund bjuder FORES på ett efterföljande mingel.

Willkommen, Bienvenue, Welcome!

Den 14 januari skrev jag på SvDs ledarsida om krigsförbrytare på fri fot i Sverige.

Den misstänkte sägs bland annat ha tvingat sina offer att beta gräs på ett minfält. Han kom till Sverige 2001, och trots att han anklagas för att ha mördat och torterat ­under sin tid som koncentrationslägervakt blev han svensk medborgare 2006.

För att vara ett land som ser sig som moralisk stormakt har Sverige ett sällsynt släpphänt förhållningssätt till krigsförbrytare.

Exakt hur många krigsförbrytare som fått en fristad här vet ingen. När Åklagarmyndigheten, Polisen och Migrationsverket år 2007 publicerade rapporten Internationella förbrytare i Sverige nämndes att det kan röra sig om ända upp till 1 500 personer. Polisen har annars flera gånger uppskattat antalet till omkring tusen.

Hur många som har dömts? En. Den 18 december 2006 dömdes Jackie Arklöv i Stockholms tingsrätt för de brott mot folkrätten han gjort sig skyldig till som legosoldat på Balkan.

I januari 2007, när rapporten ovan skrevs, pågick 24 förundersökningar om brott mot de internationella humanitära lagarna. Endast i ett fall hade det delgivits misstanke om brott. Detta trots att, som författarna noterade, ”alla brott är av synnerligen allvarlig art – en massaker, flera mord och tortyr i flera fall.”

Nu pågår 14 förundersökningar, enligt polisens Folkrätts- och krigsbrottskommission. Och i förrgår greps alltså en misstänkt.

Rapporten visade också varför mörkertalet är så stort. De flesta misstankar om krigsförbrytelser kommer ju fram genom Migrationsverkets handläggning av asylärenden. Men ”asylutredningar från vissa länder – dit det i princip är uteslutet att verkställa utvisningar på grund av förhållandena där – blir av rationella skäl inte lika djuplodande som utredningar från andra länder.”

2002 fick man ändå anledning att gå igenom alla ansökningar från ett visst land varifrån tre misstänkta kommit. ”Minst 50 personer”, skrev rapportförfattarna, ”kunde enligt utredarna misstänkas tillhöra en organisation som systematiskt använt sig av tortyr och olagliga avrättningar i sin verksamhet.”

Den som söker skall finna.

Den 18 januari följde ledarsidans kolumnist Merit Wager upp med ännu en artikel på samma tema. Hennes blogg är en fontän av information om frågor som denna.

Vem talar för muslimerna?

Ännu en gång återkom jag på SvDs ledarsida den 12 januari till de frågor som uppstått i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna, och resonemanget om att religiösa ledarskikt inte ska ses som representativa för det stora kollektiv som kallas muslimer. Nu med två aktuella opinionsmätningar som faktaunderlag.

Samhället har ofta sett religiösa organisationer som företrädare för alla dem som kallas muslimer, trots att dessas ledare kan antas ha en betydligt mer dogmatisk religionssyn än det kollektiv de säger sig företräda.

I Sverige har basen för dessa påståenden aldrig riktigt undersökts. Men aktuella opinionsmätningar från utlandet tycks ge resonemanget rätt.

I Danmark har Shahamak Rezaei, lektor vid Institut for Samfund og Globalisering på Roskilde Universitet, och Marco Goli, lektor vid Professionshøjskolen Metropol, granskat radikalisering bland unga danska muslimer. Mätningen är den första i sitt slag i Danmark och bygger på intervjuer med 1113 muslimer mellan 15 och 30 år.

Forskarna finner att den absoluta merparten – 76,5 procent – inte är radikala. 17,8 procent sympatiserar med islamismen, men stöder den inte aktivt. 5,6 procent är aktiva radikala islamister.

Man kan naturligtvis tycka att 17,8 respektive 5,6 procent är mycket, eller tycka att siffrorna är ungefär lika harmlösa som svenska ungdomars stöd för diverse kommuniströrelser, men poängen här är att lejonparten av muslimerna inte är islamister. Följdfrågan är: vilka är det då?

”De mest radikaliserade är välutbildade, talar god danska, ser på dansk tv, har arbete och tjänar pengar”, säger Shahamak Rezaei till Kristeligt Dagblad (9/1).

I Storbritannien publicerade tankesmedjan Centre for Social Cohesion nyligen rapporten Islam on Campus. Där har man mätt vad aktiva i muslimska studentorganisationer tycker, och jämfört det med vad muslimska studenter och studenter i allmänhet anser. Totalt tillfrågades drygt 1400 personer. Studien finner att de som är aktiva i de muslimska organisationerna har en avgjort mer dogmatisk syn på islam än andra. 58 procent av de föreningsaktiva förespråkar exempelvis införandet av ett globalt kalifat med sharia som lag, medan 26 procent av muslimska studenter i allmänhet gör detsamma. Återigen kan man tycka att procenttalen är höga – eller godtagbara – men resultaten tyder onekligen på att organisering kring religiös identitet gynnar islamism snarare än att utgöra röst för alla dem som kallas muslimer.

Artikeln gav förvånande lite respons. Trots att det som presenteras är ganska iögonenfallande, vad gäller grad av radikalisering och effekten av religiös organisering. Men kanske håller Sveriges offentlighet på att normaliseras, så att det nu är möjligt att diskutera sakligt om problematiken utan att beskyllas för låga syften.

Men det är klart. Kanske beror det på var betoningen ligger. I artikeln betonas frågan om representativitet. Man skulle lika väl kunna betonat den danska forskningens resultat att det vi normalt kallar lyckad integration (jobb, språk, utbildning) inte är någon bot mot radikal islamism. Eller att muslimers organisering kring religiös identitet ofrånkomligen tycks leda till islamism (islam är islamism?). Då hade det kanske blivit mer debatt.

Avvikande åsikt anmäld

Måndagen den 11 deltog jag i ett seminarium på ABF arrangerat av Amnesty. Planeringen för övningen inleddes redan tidigt på hösten, varför rubriken var den hoppfulla: Efter Guantanamo. Under tiden hade dock Obama kommit på andra tankar...

Kvällen inleds med ett vittnesmål av tidigare Guantánamofången Adil Hakim och hans advokat Sten de Geer.

Därefter leder Ulf B Andersson, redaktör Amnesty Press, samtalet mellan:

* Per Gudmundson, Svenska Dagbladet
* Jens Holm (V), tidigare EU-parlamentariker och ledamot av EU-parlamentets s.k CIA-utskott
* Madelaine Seidlitz, folkrättsjurist vid Amnesty
* Per Wirtén, chefredaktör Arena
* Mark Klamberg (FP), ordf Folkpartiet Östermalm och doktorand i folkrätt

Det var en rolig kväll. Min position var lätt avvikande. Dels för att jag kritiserade Amnesty för att göra sig själv irrelevanta. Men främst för att jag hävdade att det inte är någon universell mänsklig rättighet att få uppehållstillstånd i Sverige och för att jag menade att Sverige inte bör ta emot några frisläppta Gitmofångar.

Det var också spännande att höra uiguren Adil Hakim berätta om sin tid i talibanernas Afghanistan. I synnerhet när han berättade att han fått både vapenträning och utbildning om livet i fält (tälta och så). Nej, någon terrorist är det givet att han inte är. Han verkar otroligt fridsam – verkligen! Men nog gissar jag att talibanerna såg honom och hans folkgrupp som en lojal beståndsdel i emiratet.

Min huvudinsats var annars den programpunkt där jag och den alltid lika trevlige Per Wirtén diskuterade hur pressen klarat tiden efter 11 september 2001. Wirtén menade att pressen blivit sämre, medan jag hävdade att pressen långsamt, och först på senare år, blivit bättre, och nu faktiskt kan skriva om terror och islam utan att beskriva alla gärningsmän som oskyldiga offer, och törs problematisera den religiösa ideologin på ett sätt som var omöjligt i decenniets inledning, då det mesta gick ut på att "förklara" att religionen inte har med saken att göra.

Vem har Greiders plattor?

Söndagen den 10 deltog jag i Panelen i Godmorgon Världen:

Panelen diskuterar bla pensioner och vargar. Denna vecka består den av Göran Greider, Dala-Demokraten, Elisabeth Sandlund, Dagen och Per Gudmundsson, Svenska Dagbladet.

Jag konstaterade där att pensionärer inte är dumma, att miljövänstern helst skulle se en natur helt fri från människor, och sade att det för mig personligen var lika angeläget att ha vargar i landet som fästingar.

I kafferummet utanför snackade jag och Greider om musik och samlande. Det visar sig att han grämer att han tidigare slumpade iväg sin vinylsamling ("över 1000 plattor") till olika vänner och bekanta. Synd. Den hade jag gärna bläddrat i.

Efter Paneldiskussionen, på väg ut genom Radiohusets katakomber, berättade jag för de andra vad min vän sotaren i Leksand hade kommit på om vargarna. Han hade upptäckt att samer och vargar inte kom överens. Där det finns samer, finns det sällan några vargar, hade han konstaterat. Exakt vad det berodde på ville han inte spekulera i, men slutsatsen var given. Lösningen på vargproblemet, sa han, låg i att plantera in ett fyrtiotal samer i dalaskogarna.

Jag är ingen nationalekonom, men...

Den 10 januari skrev jag lite småfyndigt på SvDs ledarsida om varför Sverige tappat som industrination.

Vi har halkat efter. Det konstaterade Metro i torsdags. Artikeln Nej, Sverige är inte så fantastiskt längre berättar hur vi ”låg i absolut världstopp” men hamnade i ”fritt fall” i OECD:s välståndsliga. ”Vi kunde ha blivit bland de rikaste i världen” säger Lars Jonung, professor i nationalekonomi, ”men bedrev en politik som tog oss bort från detta”.

Artikeln tar upp ett par punkter där fallet märkts av. Det gäller skolan, där ”svenska ungdomar har blivit allt sämre i matematik och naturvetenskap”. Det gäller vården, där det nu tar ”längre tid att få träffa en läkare än vad det gör i Albanien”. Och det gäller företagandet, som exemplifieras med Ericssons krympande marknadsandelar inom mobiltelefoni.

På en punkt är dock Sverige världsledande. Tyvärr är det på korta notisliknande reportage, genom just Stenbeckföretaget Metro, varför uppräkningen inte blir mycket längre. Men Ericsson är ett bra exempel.

Som så många andra stora svenska företag grundades Ericsson för mer än hundra år sedan. Det var en intressant tid. Sandvik kom 1862, Nobel 1863, Atlas Copco 1873, SCA 1874, LM Ericsson 1875, Alfa Laval 1878, Munksjö 1883, Facit Halda 1887, ASEA 1890, Bahco 1892, AGA 1904 och SKF 1907. Och därur kom sånt som Volvo, som grundades som dotterbolag till SKF 1926.

Med tanke på noteringarna om dagens skola finns det kanske anledning att upprepa varför. Förklaringen hette Johan August Gripenstedt, och han verkade i en tid när ett sådant namn inte förpliktigade till en karriär som Stureplansstekare eller modebloggare, så han blev istället finansminister. Han var liberal.

Inte i den meningen att han hade hästsvans och ring i örat, utan mer så att han avskaffade skråväsendet, avreglerade ekonomin och gjorde det möjligt att driva aktiebolag i, snarare än ut ur, Sverige. Detta ögonblick av aldrig tidigare skådad ekonomisk frihet, kombinerat med råvaror i skog och berg samt energi och transporter i våra vatten, lade grunden till Sveriges välstånd.

Men på de senaste hundra åren har blott en handfull industriföretag av liknande dignitet växt fram, som TetraPak och Gambro. Och det är bland annat därför vi halkar efter.

Hoppet är dock inte ute, signalerar puffen för den uppföljande artikeln: ”Så ska Sverige bli bäst i världen igen”.

På fredagen kom svaret. Här tävlar Sverige om att bli världsbäst, löd rubriken. De tre första punkterna: pappaledighet, bistånd och dataspel.

(ps: har rättat ett fel, om ASEA, i texten ovan)

Noterar att den sprillans nya bloggaren Carin Jämtin, tillika socialdemokratiskt oppositionsborgarråd i Stockholm, väljer att racka ned just på den texten, som nästan det första hon gör i sitt säkerligen påtvingade bloggliv.

Därför blir jag trött men inte förvånad när jag läser Per Gudmundssons raljerande om dataspelsindustrin i Svenska Dagbladet 1o januari. Det är en borgerlig inställning till det nya som inte är ny. Men vad som verkar gått Gudmundsson helt förbi är att svensk dataspelsindustri är i yttersta världsklass, har lika många anställda som den tyska och har utvecklats så snabbt delvis för att svenska elever lär sig tänka utanför ramarna i de flesta svenska skolor.

Nej, det har inte undgått mig att Sverige har en vital dataspelsbransch. Tvärtom har jag flera gånger framhållit den när jag talat om kultur- och näringspolitik. Sverige är ju unikt framgångsrikt, i förhållande till landets storlek på en rad områden: film, pop och dataspel, exempelvis. Socialdemokrater vill ofta få oss att tro att detta beror på en särskild socialdemokratisk närings- och kulturpolitik, men faktum är att Sverige var unikt framgångsrikt långt innan det fanns några sådana socialdemokratiska insatser. Filmen blomstrade redan på 1910-talet och popen redan med Jenny Lind på 1800-talet eller med det svenska jazzundret på 1950-talet. Det beror på att Sverige är en kulturnation, som är bra på att ta till sig internationella trender och bra på innovationer. Det fanns ett framgångsrikt Sverige även innan det socialdemokratiska, vilket motbevisar propagandan från S.

Men den dagen dataspelsindustrin omfamnas av samma socialdemokratiska omsorg som kvävt så många andra svenska industrier kommer den, lovar jag, inte längre att ha en suck. Att se till att det inte växer fram någon "nationell dataspelspolitik" är det viktigaste man kan göra om man värnar de svenska spelutvecklarna.

Personligen tyckte jag att jämförelsen mellan Gripenstedts liberalism och nutidens blev ganska kul.

Uppdatering:

Apropå ingenting. Carin Jämtin hyllar Aftonbladets Donald Boström, som enligt henne har gjort "ett viktigt arbete med detta" med artikeln om organfarmande. Klart hon inte gillar mig då. Jag har aldrig gjort något "viktigt".

Musealt

Den 8 januari noterade jag på SvD:s ledarsida att många museer uppvisar finfina besökssiffror, trots att den "kulturhatande" Alliansen styr landet.

Få av Alliansregeringens reformer har mött så häftig kritik som när gratisbesöken avskaffades. Trots att den behöll fri entré för barn och unga, och gjorde avgiften valfri för museerna, utmålas regeringen inte sällan som kulturfientlig.

De två år, 2005–2006, som de statliga museerna hade fri entré för alla gick förvisso besökssiffrorna upp. På vissa museer med flera hundra procent. Men var det vettig kulturpolitik?

Åren med och efter försöket med fri entré har undersökts noggrant av Statens kulturråd, som ålagts att bevaka besökstalen kontinuerligt. Där ser man vilka som var förmånstagare.

I utredningen Fri entré till museer (2006) konstaterades exempelvis om publiktillskottet ”att en stor del av denna publik var boende inom Stockholmsregionen”, samt att ”utbildningsnivån [är] högre bland dem som säger sig ha utnyttjat frientréreformen mer än en gång”. I rapporten Besöksutveckling för statliga museer (2009) slår både Livrustkammaren och Nordiska museet fast att den publik som försvunnit sedan entréavgiften införts till stor del utgjordes av ”spontanbesök”.

Högutbildade stockholmare på promenad – där är vinnarna på Leif Pagrotskys kulturpolitik.

Häromdagen kom förhandsrapportering om besöksutvecklingen på några stora museer. Det visar sig att det går uppåt. Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, Vasamuseet och Röhsska designmuseet i Göteborg, alla visar de uppåtgående trender. Vilket tyder på att högutbildade storstadsflanörer ändå kanske har råd att betala några tior i entréavgift utan att kräva subventioner från glesbygdsborna.

All in all, it's just another brick in the wall

Bloggen har legat i träda ett tag, tyvärr. Till en början på grund av allt fix som kommer av att smälla upp en vägg i nya lägenheten i Sibirien, Vasastan (ja, jag kunde, förvånande nog, bygga en vägg). Senare på grund av en influensa vars feber, ledvärk, trötthet och huvudont hittills i mitt liv bara överträffats av den oglamorösa Ockelbosjukan, som jag hade en släng av på 90-talet. Men jag börjar kvickna till, känns det som. Det som inte dödar härdar.

Så nu ska jag försöka blogga ikapp.

So you hired a dick to find an asshole?

På SvD.se gräver jag ner mig i historiska jämförelser baserade på Aftonbladets årliga popularitetsmätningar av ministrar.

Snittbetyget för regeringen Reinfeldt blev i år 2,89. Det är mer än Perssons kabinett någonsin uppnådde. 1998 fick regeringen Persson 2,84 i snittbetyg. Högre än så kom S-regeringarna aldrig.

Under det opinionsmässigt katastrofala 2007, då Alliansregeringens popularitet drabbats av avgångna ministrar, gavs snittbetyget 2,78. Det är det lägsta som Alliansregeringen sjunkit till. Men den nivån kunde regeringen Persson för det mesta bara drömma om. Faktum är att regeringen Reinfeldt slår alla tidigare uppställningar av regeringen Persson i tre mätningar av fyra.

Den borgerliga debattören och bloggaren Dick Erixon har med nitisk folkbildarvilja samlat statistiken på sin blogg (www.erixon.com). Den som tar sig tid att studera siffrorna ser att Cristina Husmark Pehrssons 2,4, till exempel, likaväl kan betraktas som ganska lyckat. Den socialdemokratiska sjukförsäkringsministern Maj-Inger Klingvall nådde aldrig högre än till 2,3. Den centerpartistiska infrastrukturministern Åsa Torstensson, med 2,7, står sig rätt bra mot kommunikationsminister Ines Uusman, som aldrig fick över 2,4.

Näringsminister Maud Olofsson som i årets mätning, efter bilindustrins kris och all uppståndelse, faller till 2,7, klarar sig också ganska hyggligt. Jämför med socialdemokratiska föregångarna Anders Sundström, vars bottennotering var 2,2, och Björn Rosengren, som slutade vid 2,3. Ja, jämfört med deras är Maud Olofssons popularitet närmare kungahusets.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin backar i år till personlägsta 2,6. Men hans socialdemokratiske företrädare, arbetslivsminister Hans Karlsson, hade samma siffra som toppnotering. Han fick två gånger betyget 2,3.

Det är en artikel som inte hade skrivits utan Dick Erixon, och hans statistik över borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Lars Vilks bloggar om hotet från Shabaab

Somaliska terroriströrelsen Shabaab ser efter mordförsöket på tecknaren Kurt Westergaard möjligheten att få internationell uppmärksamhet och växa till en global rörelse med små ansträngningar.

Konsnären Lars Vilks bloggar:

Jag nämnde att jag med min rondellhund inte alls har samma symbolvärde som Kurt Westergaard. Emellertid kunde jag nu under förmiddagen konstatera att jag inte är helt bortglömd, inte ens i Somalia. I den globaliserade och mångkulturella värld vi lever i har även svenska språket blivit internationellt gångbart. Jag fick ett personligt samtal från en man som på bruten svenska frågade mig om jag kände till vad som hade hänt med Kurt Westergaard. Efter att vi hade kommit fram till att jag visste det meddelade han mig upprepade gånger att jag kunde räkna med en påhälsning: ”Vi kommer och hälsar på dig.”

Mannen kostade också på sig ett andra samtal som praktfullt inleddes med någon bönutropare eller möjligen en stridsmaning innan han själv trädde fram med det glada tillropet: ”Vi kommer, vi kommer”.

Det kan vara så enkelt att han vill få igång lite uppmärksamhet för sin organisation. Helt kan man inte nonchalera saken så jag får, som under den hektiska tiden, plocka fram mina försvarsanordningar och barrikadera mig. I väntan på yxmannen 2.