Islamism i Sverige

Fredagens konferens med temat Islamism i Europa, som jag skriver om i SvD idag, var på många sätt fantastisk. Föreläsningarna av exempelvis Melanie Phillips, om multikulturalism kontra pluralism, och Irsjad Manji, om behovet av och möjligheten att muslimer börjar ifrågasätta koranens roll som ofelbar text, var i sig tillräckliga för att göra min dag fulländad.

Men när heldagen var slut kände jag ändå att det saknades en pusselbit. Jag ville se en kvantifiering av problemet. Hur omfattande är den militanta islamismen i Sverige?

En konferens av det här slaget rymmer dock stora möjligheter att mingla med experter på området. Under en av pauserna visade det sig att terrorismforskaren Magnus Norell tillsammans med Karl Sörenson har skrivit en artikel med namnet Islamism in Sweden, som kommer att publiceras efter sommaren i en internationell vetenskaplig tidskrift.

I Islamism in Sweden ger författarna, utlovar de, för första gången en någorlunda robust sammanfattning av hur islamismen ser ut här hemma. De uppdelar fenomenet i tre kategorier: nationalistisk islamism, konstitutionell islamism och jihadistisk islamism, om jag nu kommer ihåg rätt. I den nationalistiska gruppen placeras anhängare till organisationer som Hamas och Hizbollah. Detta är personer som visserligen stödjer politiskt våld, men som bedriver sin kamp främst i hemlandet - och alltså inte utgör något direkt säkerhetshot i Sverige. I den konstitutionellt inriktade islamistfalangen hittar vi dem som vill ändra det svenska samhället i riktning mot sharia - på samma sätt som Mahmoud Aldebe för något år sedan föreslog särlagstiftning för muslimer i Sverige. Här finns egentligen inte heller något direkt säkerhetshot - kanske kan man som sekulär snarast uppleva dem som påträngande och debattglada Livets Ord:are eller Jehovas Vittnen. Om det nu inte är så att de trakasserar medlemmar av den egna folkgruppen för att de försvenskats eller lever utsvävande enligt den religiösa dogmen. Det är i den tredje gruppen säkerhetshoten finns. Och det är också dessa människor som är svårast att hålla uppsikt över. Jihadisterna kan ju, som fallet Mirsad Bektasevic visat, blomma ut till terrorister på ganska kort tid, och rentav sakna koppling till någon svensk grupp, utan istället helt och hållet radikaliseras genom internetkontakter.

Men någon kvantifiering kommer artikeln inte att innehålla. Säkerhetspolisen i Sverige publicerar inte sina uppskattningar, och några andra mätningar tycks inte finnas.

Man får söka sig utomlands för att få en uppfattning. Exempelvis offentliggjorde ju Storbritannien nyligen en siffra på antalet militanta islamister som stod under säkerhetstjänsternas övervakning - MI5 sade sig övervaka 2.000 personer med terroristkoppling.

Den bästa beskrivningen i siffror har dock det tyska författningsskyddet. Verfassungsschutz publicerade sin årsrapport 2005 på engelska (pdf), och däri finns en prydlig uppräkning av militanta islamiströrelser och deras numerär. Tyskland, med sina 80 miljoner invånare, ansåg sig 2005 ha 32.100 islamister. Och då Tyskland har en alldeles egenartad befolkningssammansättning vad gäller det stora turkiska inslaget beräknades anhängarna av olika turkiska islamiströrelser utgöra lejonparten, 27.250, av dessa. Anhängare av arabiska grupper uppgick till 3.350, persiska till 150, och övriga islamister till 1.350.

Tyskland är nästan tio gånger så stort som Sverige. Så om vi, efter att för enkelhetens skull ha exkluderat den turkiska rörelsen, dividerar de tyska siffrorna med 10 så får vi en uppfattning om hur många personer det rör sig om här hemma, grovt men lågt räknat.

Grupp. Antal i Tyskland. Grovt uppskattat antal i Sverige.

Hizbollah: 900. 90.
Hizb ut-Tahrir: 300. 30.
Hamas: 300. 30.
Muslimska brödraskapet: 1300. 130.
Tablighi Jama'at: 500. 50.
Tjetjenska separatiströrelsen: 500. 50.
Övriga: 1050. 105.
Totalt: 4.850. 485.

Det är, som alla kan se, inga stora siffror. Inte ens när man på en höft lägger till de turkiska islamister vi torde ha i landet, eller nyare företeelser som supportrar till Islamiska Domstolarna i Somalia blir man överväldigad. Säg att det finns ungefär 500 personer som är anhängare av militanta islamistiska rörelser i Sverige, som det därför finns skäl för vår säkerhetsapparat att bevaka.

Mer än så kan vi inte veta.

Uppdatering:

I Magasinet Neo (4/2007) uppskattar Magnus Norell antalet islamister i Sverige till 1500. Se mer här.

Rätt låt vann - igen!

Även i årets Eurovision Song Contest vann rätt låt, nämligen Poupée de Cire, Poupée de Son, framförd med sedvanlig skärpa av France Gall 1965.

Stödgala för The Puff - obligatorisk närvaro

Onsdagen den 16 maj klockan 19.00 till 03.00 på Debaser, Slussen, Stockholm.

Islamism in Europe

Jag befinner mig nu under fredagen på magasinet Neos brännande aktuella seminarium Islamism in Europe, ett evenamang jag kommer att ha anledning att återkomma till. I väntan på det finns det mer aktuellt bloggande hos Henrik Alexandersson, Dick Erixon och självfallet Neos blogg - som alla mer eller mindre livebloggar evenemanget.

Två svenska talare har tyvärr hindrats att delta på grund av våldsamheterna i Irak. Svenske forskaren Khalid Saleh, som ju arbetar för den kurdiska regionen i Irak, har blivit förhindrad att komma på grund av ett terrordåd riktat mot inrikesministeriets byggnad i Erbil. Saleh ska ha klarat sig oskadd, men andra ska tragiskt nog ha dödats. Dessutom kan den modige svenske journalisten Salam Karam inte lämna Baghdad på grund av säkerhetsläget. Sorgligt.

Hittills - nu är det lunchrast - har frågan om islamism i Sverige ännu inte berörts. Men det kommer, förhoppningsvis.

Apropå det. I förbigående noterar jag att Etiopien ännu en gång uttalat sig om de svenskar som hålls fångna misstänkta för att ha stridit med islamisterna i Somalia.

Det är somaliska Shabelle Media Network som intervjuat Etiopiens sändebud i Somalia, Fiseha Shawel:

Shabelle: Many suspects were sized during the fighting between Ethiopian troops backing the Somali forces and the Islamic fighters. Where are these prisoners held and when will they be on a court dock?

Shawel: The prisoners that have been caught in the fighting are in the Somali government custodies and as the transitional government was readying the court processes the defendants will face trial soon. But I can assure you that the prisoners are Islamists—Al-Shawab groups that were the strong forces of the Islamic Courts and we are still pursuing other Al-Shawab fighters that are active in their fight against us and the government.

Shabelle: there are more prisoners snatched from Somalia and deployed to Addis Ababa. When will those either be released or tried?

Shawel: First of all, I want to make one thing clear. There are no Somali inmates that were moved out of Somalia to Ethiopia. The Somalis captured in the fighting are in the Somali interim government’s jails. We have in Ethiopia the foreign terrorists that are internationally wanted. We believe they hail from 23 countries including America, Sweden, Australia, Britain, Lebanon, Yemen, Kenya, Uganda, Tanzania and many other countries. Some of them were in the forefront of the war. We will release those who are not extremists and keep the hardliners. Some of the prisoners whose governments have embassies in Addis Ababa are being cared for by their governments which made contacts with Ethiopia. They will all be tried in the future.

Shabelle: The international human rights agencies have been very much concerned about the wellbeing of the prisoners that include children in Addis Abab jails. How do you react to that?

Shawel: The children whose terrorist parents in Addis Ababa penitentiaries are between three and two years old and we have them separately in places that are not prisons. There are some people who are assigned to nursing them. Also young persons under the age of 18 are well taken care of in special places. They have everything in life. They have food, shelter and anything they need. But they are separated from their parents.

Som vanligt när man tar del av budskap från den Etiopiska regimen ska man ha i åtanke att Etiopien på inget sätt är ett demokratiskt föredöme eller på annat sätt pålitligt sanningsvittne i konflikten. Men det kan vara värt att notera att sändebudet benämner fångarna som "internationellt efterlysta terrorister".

Fortsatt integritetsdebatt

Debatten om integritet som startats av magasinet Neo fortsätter. Kvalificerad kritik, mot mig såklart, hittas exempelvis hos Dennis blogg Sänd mina rötter regn, som ju alltid är läsvärd:

Per har förstås helt rätt i att vi inte bör utgå från dagens situation när vi går igenom vad som bör göras. Men Kristian var inne på en fundamental sak i sin artikel, och jag tycker att Per duckar för just den frågan. Det krävs att vi avgör vad som faktiskt fungerar innan vi bestämmer vilka gränsdragningar som bör göras. Och då kan vi knappast, likt generalerna, utgå från vad som fungerar idag utan vilka landvinningar som görs bland de som försöker undvika övervakningen. Samtidigt som kostnaderna för terrordåd minskar, så ökar de för en effektiv övervakning. Det komplicerar gränsdragningsfrågan en hel del.

Jag svarar på Neos blogg

På magasinet Neos blogg har jag svarat Kristian Karlsson. Där kan intresserade ta del av ett (som vanligt lite slängigt) resonemang om hotbild kontra integritet.

Jag sköter snart sagt all kommunikation via Googles produkter. Mina mejl går genom Googles Gmail. Min kalender handhas av Google Calender. Med hjälp av Google Reader prenumererar jag på texter från ungefär hundra bloggare och på nyhetstexter som väljs ut med specifika nyckelbegrepp. Mina bloggtexter publiceras via Google-ägda Blogger, och de kommentarer jag får på dem likaså. Google Analytics registrerar ip-numren på dem som läser mig, och på varifrån jag själv loggar in. Min Google Toolbar registrerar vilka sökbegrepp jag använder i min webbläsare. Google vet med vilka jag kommunicerar, om vad vi kommunicerar, när och var vi kommunicerar, vad jag är intresserad av, vilka som är intresserade av mig, var jag kommer att befinna mig imorgon och var jag var igår.

Kommentarsfälten i Neos blogg rymmer redan intressanta invändningar (främst mot mig, som ju valt att inta en storebrorshållning) och lämpar sig väl för fortsatt debatt i ämnet.

Den som verkligen intresserar sig för frågeställningen rekommenderar jag dock att dessutom läsa Erik Starcks blogg Framtidstanken. Idag kommenterar han, i ett inlägg som väcker många angelägna frågeställningar, debatten mellan mig och Karlsson.

(De som helt struntar i ovanstående rekommenderas istället att kolla ett inslag från ABC, alltså SVT:s regionala nyhetsprogram för ABC-länen, där min brors gamle kompis Micke Löwe och hans Lena figurerar, eftersom de har kartlagt torp i halva Norduppland. Kreativa människor är svåra att få stopp på.)

Kristian Karlsson svarar

En artikel i nya NEO av Kristian Karlsson (pdf) fick mig att reagera både en och två gånger. Nu har Karlsson via NEOs blogg svarat på min kritik. Tråkigt nog för debatten är han vänligt inställd till mina argument.

...det är möjligt att jag har fel, att hotbilden i framtiden kommer att vara mer än tillräcklig för att motivera svepande telefonavlyssning och avskaffad brevhemlighet. Men beredningen och nyttoanalysen måste bli mycket bättre innan det kan komma på tal att ge Mikael Odenberg nyckeln till våra privatliv.

Jag kommer dock i mitt svar att utgå från att han kunde kritiserat mig stenhårt, och inte från att han erkänner att han kan ha fel. Frågan är helt enkelt så viktig att jag är beredd att hjälpa motståndaren på traven.

Om ett dygn, eller så, kommer svaret.

Man måste se med egna ögon

Vissa saker måste man se själv, för att det helt enkelt inte går att få in i skallen exakt hur skruvad världen kan vara.

Jag menar, Dick Erixon noterade häromdagen att en anti-Israelisk Musse Pigg har dykt upp i barnprogrammen i Hamas tv-kanal. Och det ju låter galet.

Men exakt hur vansinnigt de stackars palestinierna indoktrineras går inte att begripa innan man sett själva klippet, som av outgrundlig anledning då och då tycks försvinna från YouTube.

Man skrattar - fast situationen är så bottenlöst sorglig.

You can't make this stuff up!

(via Israel Matzav)

Uppdatering:

Länken ovan tycks körd. Klippet finns nu, i olika varianter, idag, att se:
här (med engelsk text), här (med hebreisk text), och här.

Public Relations

Göran Persson blir PR-konsult.

- Jag ska bli senior advisor två dagar i veckan för JKL, säger Göran Persson till DN.se.

Det kan bli kul. Persson kan verkligen det här med medier, vilket ju illustrerats i Aftonbladet.

I själva verket tycks "Stick för fan" vara Perssons generella råd. Även vad gäller konsulter.

Viggo Cavling på Resumé fyller i:

Jag intervjuade Persson under valrörelsen 2006 och undrade då om några konsulter ingick i det råd som höll i valrörelsen. Persson garanterade att det var konsultfritt och trodde inte alls på externa krafter när väljarna skulle övertygas.

Gitmo-svensken internationell celebritet

Även nyhetsbyrån McClatchy skriver om den somalier som värvades till det heliga kriget under sin tid i Sverige, och som nu sitter på Guantanamo Bay.

Ahmed earlier had been identified by intelligence agencies as Gouled Hassan Dourad. He acknowledged taking paramilitary training in Afghanistan, but denied he'd also trained at Lugh, Somalia.

"My training was solely for the purpose of fighting in Somalia, but not against Americans," he's quoted as saying.

He denied being a member of al-Ittihad, but said, "I did fight jihad alongside al-Ittihad against Ethiopians, which is my right to do."

The hearing didn't specify what militant action Ahmed took part in, although in 2002 Mogadishu was awash in violence between Somali police forces and a loose network of clan-based militias, some of which were supported by Ethiopian forces.

According to the White House report, Ahmed was born in Mogadishu. When civil war broke out in 1991, his family sent him to Germany, where he lived in a refugee camp before gaining asylum in Sweden.

USAs anklagelser mot mannen finns summerade på ett dokument (pdf), för den händelse att en svensk journalist vill göra som de i den stora världen. Den slappe kan ta del av min översättning.

Irans utrikesminister i Sverige

Min text i Svenska Dagbladet idag (pdf) handlar om Iran, och ställer frågan om vilket språk diktaturen egentligen begriper.

Vad ska man säga till en regim som förnekar förintelsen och samtidigt agerar som om man tyckte att Hitler inte gjorde jobbet tillräckligt grundligt? Kan man formulera en protest så stark att den ger rättvisa åt dem som ­lever ­under ett institutionaliserat ­religiöst, ­etniskt och könsmässigt förtryck? Finns det något språk som biter på en diktatur vars ­nukleära ambitioner inte avskräcks av någon tänkbar sanktion?

Uppenbarligen hoppas stora delar av världens ledare fortfarande på dialog med Iran. På annat sätt kan man inte tolka att landets utrikesminister inbjudits på Europaturné.

Igår var det Carl Bildts och Maud Olofssons tur att försöka påverka, när Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki besökte Stockholm bland annat för att ­föreläsa om ”multilateral diplomati och global säkerhet”.

Jodå. Den som jagat efter en ny definition på ironi när Henrik Schyffert och Kristian Luuk slitit ut den gamla kan sluta leta nu.

Kanske förstår Teheran senatorn och presidentkandidaten John McCain, som på ett möte häromsisten började nynna på Beach Boys låt Barbara Ann, fast med en helt annan text.

Carl Bildt sammanfattar på sin blogg:

Det går väl inte att säga att det skedde något större genombrott i någon fråga vid mötet med den iranske utrikesminister Mottaki i Stockholm i går.

Och bloggen Fria Iranvänner sammanfattar intrycken från föreläsningen:

Det var också intressant att notera vilka andra som befann sig i rummet. Bortsett från Mottakis följe som till stor del bestod av folk från den Iranska ambassaden däribland ambassadören. Fanns också representanter från en rad andra ambassader och diktaturer som Kuba, Zimbabwe, Venezuela och Vitryssland.

Det mest skrämmande med Mottakis följe var tre filmare och fotografer som fanns med. Dessa ägnade hela föreläsningen att med skrämmande precision och noggrannhet filma alla som befann sig i lokalen. Medan SVT: s och TV4s kameror var riktade mot Mottaki och scenen spenderade regimens kameramän sin tid åt att filma publiken.

Uppdatering:

Fredrik Malm granskar de Iranska statskontrollerade mediernas version av mötet.

IRNA hävdar:
1. Att Olofsson-Mottaki diskuterat vägar att stärka banden mellan Sverige och Iran.
2. Att Olofsson hänvisat till att det finns "potential för bilateralt samarbete på energiområdet" och att "Stockholm och Teheran har uppnått märkbar utveckling på detta område, och den positiva utvecklingen fortsätter".

Propagandalögner, naturligtvis.

Det okända

Det tråkiga med att åldras är att det blir svårare och svårare att upptäcka något man inte redan visste. Man har hört alla skivor. Sett alla band. Tror man.

Men man vet aldrig vad som kommer att drabba en.

Plötsligt får man höra något som man inte visste fanns. Som låter som inget annat, men ändå märkligt bekant. Som väcker nya frågor. Som får en att leta efter något helt okänt på en plats man inte tidigare känt till.

Min bror Anders och sambon Ellen spelade Lito Barrientos för mig häromdagen. Hans sanslöst svängiga "Cumbia en do menor" är rent guld. Herregud vilket röj!

Nu hopar sig frågorna i mitt huvud. Hur kan det komma sig att Colombiansk dansmusik innehåller så mycket träblås när resten av västvärlden byggt den på bleck? Hur kan det låta som ska utan att innehålla baktakt? Hur kan det komma sig att ingen spelat Cumbia för mig tidigare? Hur kan jag ha missat detta råsväng?

Jo.

Man vet aldrig vad som drabbar en.

Och då vet man ju heller inte vad man ska leta efter.

Jag vet inte om ni läser Neo. Ni borde göra det. Det nya numret kommer på diskarna på tisdag, och prenumeranter har redan fått det. Däri finns en bra artikel av Kristian Karlsson, som redaktionen också lagt ut på nätet (pdf). Texten handlar om huruvida det är en rimlig proportionalitet i den nya lagstiftning som föreslås ge FRA rätt att snoka i din och min kommunikation. Huruvida integritetskränkningarna och spaningsinsatserna är motiverade givet den ganska lindriga terrorism som Sverige varit utsatt för genom historien. Huruvida hotet är så stort att det kan berättiga kontrollapparaten. Kristian Karlsson kommer fram till att så inte är fallet.

Men jag har en invändning. Och den handlar just om det okända. Om att man aldrig vet vad som drabbar en.

Jag kommenterade nyligen Karlssons text, på annan plats. Jag hänvisade då till det gamla talesättet om att dåliga generaler planerar för det senaste kriget snarare än för det kommande. Alltså, vi vet hur terrorismen i Sverige sett ut genom åren - en sprängd ambassad, ett kapat flygplan, några mord, några bränder, en självmordsbombare - och det är lätt hänt att samhället baserar sina övervakningsinsatser på föreställningen att det är så det kommer att se ut även nästa gång.

Men.

Man vet aldrig vad som drabbar en.

Bloggen Framtidstanken har påpekat några gånger att kostnaden för att ta livet av stora mängder människor krymper stadigt, och framsynt nog ställt frågan om vilka skyddsmekanismer det ska finnas i ett samhälle där alla har råd med en vätebomb.

Bomb, förresten. Det behöver såklart inte vara en bomb. Gifter eller virus är ju också helt tänkbart. Men vi har ingen aning. Före den 11 september 2001 var det inte många som betraktade passagerarflygplan och pappersknivar som hot.

Vem som står för hotet också helt okänt.

Visste ni att ett av den svenska statens största orosmoment på 1970-talet var japaner? Man var livrädd för japaner. Inte japaner i allmänhet, förstås, utan de i Japanska Röda Armén, som antogs vara synnerligen aktiva här i Sverige. Det låter kanske helt galet idag, men understryker att vi inte heller kan veta varifrån hotet kommer. Det är inte bara så att vi kommer att befinna oss i en värld där vem som helst kan skaffa massförstörelsevapen, denne vem som helst kan verkligen vara vem som helst.

Just nu är det galna islamister som känns som det mest sannolika terroristhotet. Men det finns ingenting, tyvärr, som utesluter att galna kommunister, nazister, separatister eller miljöfundamentalister axlar manteln om några år.

Eller galna kommunistiska separatistiska islamister, rentav.

Det är lite kul: Som vanligt var jag ute och tittade på kommunister på första maj i år. Jag började dagen med SKP på Hötorget, som tillsammans med sju (!) andra partier lyckades samla omkring hundra man. Runt ett dussin per parti, alltså. Sen gick jag och tittade på Kommunistiska Partiet (fd KPMLr), och de lyckades samla runt hundra personer också, inklusive Sven Wollter, fast helt själva. Så, för er som varit oroliga: den kommunistiska väpnade revolutionen är inte nära förestående. Allt är som vanligt i sektvänstern.

Sen gick jag och tittade på Vänsterpartiets tåg, och det var här jag såg årets nyhet. Något jag faktiskt inte kunnat förutse. Ganska långt bak i tåget kom helt plötsligt omkring hundra somalier. Någon var helt täckt i burqa. Flera hade plakat med porträtt av Sharif Sheikh Ahmed, förre ledaren för Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia, som ju ledde Somalia under den korta tiden som Sharia-stat.

Jag blev uppriktigt förvånad. När blev religiös fundamentalism okej i vänstern? Min kompis Johan, som bloggar i Fisksätra, blev också förbluffad. Han kunde liksom inte känna igen sin gamla vänsterrörelse:

I think it's very disturbing when fundamentalist Muslims dressed in burqas, people who support the most extreme, oppressive and brutal religious views, join the demonstration. Most leftist in Sweden seems to view the US as the Big Enemy - and all enemies of the Big Enemy are friends. I totally disagree.

Men denna märkliga syn gick att skratta åt också. En annan sektion av tåget bestod nämligen av perser som demonstrerade mot den islamistiska regeringen i Iran. Alltså den helt motsatta politiska åsikten.

Roligare än så blir inte demonstrationståg. Och så säger de att det är lågt i tak i vänstern. Tvärtom. Alla ska med. Även islamistiska fundamentalister.

Som sagt.

Man vet inte vad som kommer att drabba en.

Jag går ofta på loppmarknader. Varje ledig dag strosar jag runt och rotar i grejer på loppis. Idag var jag ner en sväng på Hötorget, till exempel, där det alltid är marknad på söndagarna. Om någon skulle fråga vad jag letar efter så skulle jag inte ha något svar. Jag vet vad jag letar efter först när jag ser det.

Jag lägger ner enormt mycket tid på loppmarknader. Man kan verkligen undra varför. Om det är värt det. Och här kommer det okända in igen.

Jag tror att man tycker att det är värt det just för att man inte har en aning om vad man ska hitta. Det påminner om att spela på Lotto. Utdelningen kan bli väldigt stor, även om sannolikheten är låg. Man kan, precis som jag för någon månad sedan, hitta ett grafiskt blad av Lena Cronqvist för 600 kronor. Ett riktigt fynd. Ramvärdet, liksom. Hur många loppisbesök är det värt att genomgå för att hitta en Lena Cronqvist? Det går inte att säga, men ganska många, va? Eller: hur många loppisbesök är det värt för att hitta en Rembrant? Jättemånga. I själva verket är det en omöjlig ekvation. Vad är den proportionerliga arbetsinsatsen för att hitta det okända?

På Hötorget idag så hittade jag, för 20 kronor, ett signerat exemplar av Thomas Kangers och Jonas Gummesons bok "Kommunistjägarna - Socialdemokraternas politiska spioneri mot det svenska folket", som ju handlar om vilka insatser som stora delar av Sveriges politiska ledning ansåg befogad för att kontrollera ett känt hot. Man var beredd att ta till ganska hårda tag för att stoppa en kommunistisk statskupp, revolution eller Quisling-regering. Den fulla omfattningen av denna övervakning blev klarlagd av Säkerhetstjänstkommissionen 2002. Och hårt kritiserad för att det ju aldrig blev någon revolution. Mer sällan ger man kommunistjägarna rätt. Faktum är nog att vi helt enkelt inte vet, ens när hotet är välkänt, vilken intensitet i insatserna som är motiverad.

Hur ska man då kunna räkna på det okända?

Som jag frågade på Svenskans ledarblogg: vad är den proportionellt korrekta insatsen mot ett hot vi inte kan uppskatta?

Man vet aldrig vad som kommer att drabba en.

Men Lito Barrientos lär oss att det garanterat kommer.

Kanske är det bäst ändå att hålla ögon och öron öppna.

Sexradikalismen lever

Den här bilden på vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink är för bra för att inte spridas. Det är skönt att inte alla politiker jobbar för att "stoppa sexualiseringen av det offentliga rummet".

(via Anna Herdy)

Gitmosvensken internationellt uppmärksammad

Svenska nyhetsjournalister har konsekvent undlåtit att berätta historien om somaliern som under sina tre år i Sverige värvades till den internationella terrorismen, och så tycks även bli fallet nu när protokollen från hans militärtribunal offentliggjorts, som denna blogg kunde annonsera tidigare idag.

Det är naturligtvis ironiskt men talande att Ekots utmärkte reporter Fredrik Furtenbach besökte Guantanamo Bay för en vecka sedan, och förtjänstfullt beskrev problematiken vad gäller rättssäkerheten, men alltså helt missade att berätta om "svensken" vars militärtribunal pågick samtidigt!

Det saknas sannerligen inte uppslag att utforska för den intresserade. Uppgiften att mannen uppmuntrades av en imam i en svensk moské att åka på Al Qaidas träningsläger i Afghanistan är ett exempel - det är inte utan att tankarna leds till svensksomaliska imamen Fuad Mohamed Qalaf, som ju enligt uppgift i Metro aktivt värvade till det heliga kriget under sina år i Stockholm.

Internationellt uppmärksammas dock fallet i samband med att protokollen ifrån tribunalen den 28 april på fredagen offentliggjorts (pdf).

APs text återfinns i exempelvis Washington Post. Ett utdrag:

A Somali man accused by U.S. officials of belonging to a group affiliated with al-Qaeda acknowledged to a U.S. military tribunal that he trained in Afghanistan for holy war in his homeland but denied any link to al-Qaeda.

Gouled Hassan Dourad, allegedly a member of al-Ittihad al-Islami, an organization listed by the United States as a terrorist group linked to al-Qaeda, is one of 14 so-called high-value detainees who were transferred in September to the U.S. prison at Guantanamo Bay, Cuba, after being held by the CIA in secret prisons abroad.

Nyhetsbyrån Reuters skriver liknande:

A "high value" Somali prisoner at Guantanamo denied having al Qaeda ties but said he fought Ethiopian soldiers in his homeland and had the right to do so, according to a Pentagon transcript released Friday.

The U.S. military says Guleed Hassan Ahmed, a Somali in his early 30s, was a member of al-Ittihad al-Islami, a militant Islamist group the U.S. government classifies as a terrorist organization. The military has previously given the man's name as Gouled Hassan Dourad.

Sammandrag av texterna återfinns naturligtvis också i somaliska medier som Shabelle News och Garowe Online.

I Sverige är det, såvitt jag kan se, tyst - utom på min blogg.

Gitmo-svensken: Jag deltog i Jihad

Sedan i höstas sitter en man fängslad på Guantanamo Bay som enligt amerikanska underrättelser värvades till den internationella terrorismen under de tre år han bodde i Sverige. Mannen ska ha blivit uppmuntrad av en imam i Sverige att resa till Afghanistan för att utbildas i Al Qaidas träningsläger i Khalden, för att senare bli verksam terrorist med gruppen Al Ittihad al Islami i Somalia. Hans karriär ska ha krönts av att han utsetts till Al Qaidas man i Djibouti.

"Svensken" erkänner nu att han deltagit i Jihad - det heliga kriget.

På fredagen publicerades protokollet från den militärtribunal - The Combatant Status Review Tribunal - som avgör om Gouled Hassan Dourad, alias Guleed Hassan Ahmed, är att betrakta som stridande fiende till USA. "Svensken" vägrade att närvara under förhandlingarna men lämnade ett skriftligt uttalande som hans representant läste upp.

Anklagelserna mot "svensken" summeras i protokollet. USA menar att han med terroristgruppen Al Itihaad Al Islamiya deltagit i planering och genomförande av terroristdåd - bland annat mord på etiopier och människor som samarbetat med Etiopien, och att han varit Al Qaidas representant i Djibouti.

§ A. Fången rekryterades av en erfaren Al Qaida-medlem som 1988 deltog i bombdådet mot amerikanska ambassaden i Kenya och i attackerna 2002 i Mombasa i Kenya. Denne erfarne Al Qaida-medlem ansåg sig vara Al Qaidas ledare på Afrikas Horn.

§ B. Fången har identifierats som en framstående medlem i Al Ittihad Al Islami.

§ C. USAs Department of Homeland Security har listat Al Ittihad Al Islami som terroristorganisation.

§ D. Terroristorganisationen Al Ittihad Al Islami led ett betydande nederlag när fången och tre andra individer greps.

§ E. Under 2004 var Al Ittihad Al Islami på Afrikas Horn knutet till Al Qaida, och hade direkt kontakt med Al Qaida-medlemmar i Pakistan.

§ F. Fången var en vältränad krigare som övat gerillakrigstaktik, sprängmedelshantering och prickskytte under det tidiga 90-talet i området på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Fången tränades senare i ett läger i Lugh i Somalia, som drevs av Al Ittihad Al Islami.

§ G. År 2002 deltog fången i terroristoperationer med Al ittihad Al Islami - bland annat mördades etiopiska medborgare och individer som antogs samarbeta med Etiopien.

§ H. Fången utsågs till Al Qaidas ledare i Djibouti.
(min övers.)

"Svensken" nekade i sitt skriftliga uttalande till delar av anklagelserna, men erkände villigt att han deltagit i Jihad - det heliga kriget.

Ang. § B. Jag är inte medlem i Al Ittihad Al Islams jihadist-gren. Dock stred jag vid deras sida i det heliga kriget mot etiopierna - vilket jag är i min fulla rätt att göra.

Ang. § E. Jag greps och internerades 2004. Men inte heller före 2004 hade Al Ittihads koppling till Al Qaida någon betydelse, eftersom jag ju inte var medlem i Al Ittihad, och inte hade någon som helst kunskap om denna koppling.

Ang. § F. Min träning syftade helt och hållet till att jag skulle strida i Somalia - men inte emot amerikaner. Jag har aldrig tränats i lägret i Lugh i Somalia. Varför skulle jag behöva tränas i Somalia om jag redan hade utbildats i Afghanistan?

Ang. § G. Jag deltog aldrig i Al Ittihad Al Islamis operationer mot etiopier i Mogadishu. Det förekom inga sådana operationer. Om medlemmar i den etiopiska militären kom till Mogadishu försvarade jag mig mot dem. Det är min rätt som somalier. Men det är emot min religion att strida mot civila.

Ang § H. Det stämmer inte att jag utsetts till Al Qaidas ledare i Djibouti.
(min övers.)

Påståendet att "svensken" varit medlem i Al Qaida är tidigare helt okänt. Uppgifterna som nu framkommit är dock till stor del kända sedan tidigare (hela protokollet från "svenskens" Combatant Status Review Tribunal finns som pdf-fil). Tidigare har hans biografi tecknats på sid. 14 i dokumentet High Value Terrorist Detainee Biographies (pdf).

Wikipedia beskriver "svensken" utförligt.

Gouled Hassan Dourad (born 1974) is a Somali-born terrorist who is currently under United States detention at the Guantánamo Bay detainment camp on Cuba.

According to the United States Director of National Intelligence, Gouled was the head of the Mogadishu-based facilitation network of al-Itihaad al-Islamiya (AIAI) members that supported al-Qaeda members in Somalia. Gouled was a member of a small, selective group of AIAI members who worked for the East African al-Qaida cell led by Abu Talha al-Sudani. Gouled's responsibilites included locating safehouses, assisting in the transfer of funds, and procuring weapons, explosives and other supplies. Gouled was privy to several terrorist plots under consideration by his AIAI cell, including shooting down an Ethiopian jetliner landing at an airport in Somalia in 2003 and kidnapping Western NGO-workers in Hargeysa, Somalia, in 2002 as a means to raise money for future AIAI operations. Following Gouled's arrest, AIAI terrorists on March 19, 2004, tried unsuccessfully to kidnap a German aid worker and murdered a Kenyan contracy employee in Hargeysa.

Gouled was born in Mogadishu, Somalia. When the Somali Civil War erupted in 1991, his parents sent him to Germany where he lived in a refugee camp. He traveled to Sweden and gained asylym there in 1993. In 1994 he attempted travel to the United States but was turned back in Iceland because of his fraudalent passport. While in Sweden, Gouled attented a Somali mosque, whose imam arranged for Gouled and his friend, future AIAI bombmaker Qasim Mohamed, to train in Afghanistan before joining the Somali war effort. Gouled trained at the Khalden camp in weapons and explosives from January through October 1996, and at another camp in Khost in assassination techniques for several months. By late 1996 he returned to Somalia.

Gouled became a member of AIAI in 1997 out of a commitment to support the Somali war against Ethiopia and to win the Ogaden region of Ethiopia back to Somalia. He fought against the Ethiopians in Ogaden off and on from 1997 to 2002 and trained AIAI fighters. He allegedly became associated with al-Qaeda because its members were in Somalia and his AIAI cell supported the al-Qaeda. Gouled was introduced to Abu Talha al-Sudani, who came to Mogadishu to hide following the Mombasa attacks in November 2003, in early 2003 by his AIAI cell leader. Gouled was recruited to work for al-Sudani, in part, because he had trained in Afghanistan: spoke Arabic, English, some Swedish and Somali, and had a high-school eduction.

Militärtribunalen har ännu inte beslutat om "svensken" fortsättningsvis ska betraktas som stridande fiende.

Ekonomijournalister ointresserade av bloggar

I vintras blev jag intervjuad av två företagsekonomiforskare från Uppsala Universitet om bloggar och journalistik. En första preliminär delstudie finns nu publicerad på forskarnas blogg Företag, ansvar och media.

* 40 % av artiklarna i den svenska affärspressen år 2006 (från jan, april, sep, dec), som innehåller ordet blogg, refererar till bloggar. 15 % av dessa citerar också bloggar.

* Det finns stora skillnader i attityd till användning av bloggar bland de ekonomijournalister som svarade på enkäten.

* Ungefär 20 % av ekonomijournalisterna uppger att bloggar har blivit ”en viktig del av medielandskapet”, och en lika stor andel anser att det i deras arbete är en ”fördel att veta vad som diskuteras i bloggsfären”.

* Ett fåtal respondenter (knappa 9 %) uppger att de använder bloggar för att hitta information som de kan använda i sitt journalistiska arbete, medan majoriteten (77 %) hävdar att de inte hänvisar till bloggar i deras nyhetsarbete.

* De ekonomijournalister som deltog i enkäten uppger att de använder andra nyhetskällor på Internet i högre utsträckning. Ungefär 50 % av respondenterna uppger att de använder wikis (ex. Wikipedia) för att hitta information som de kan använda i sitt arbete och drygt 80 % använder företags hemsidor.

Rapporten heter Blogging and Business Journalism: News Production in Transformation och finns i fulltext (pdf). En ny version på svenska planeras till början av sommaren, berättar Maria Grafström (damn, jag är fortfarande säker på att jag träffat henne förut, men det kanske är önsketänkande) och Karolina Windell.

Suicide is painless

Jag tycker att det här är en bra inledning på en text om den svenska avtalsrörelsen:

Det händer att sydkoreanska arbetare tar livet av sig som ett led i den fackliga kampen. På WTO-mötet i Cancun 2003 begick en farmare självmord genom att hugga sig själv med kniv rakt in i hjärtat. Två år senare tog två bönder livet av sig genom att dricka insektsbekämpningsmedel. Inte bara bönder tar livet av sig. Till exempel har sydkoreanska varvsarbetare hittats hängande i byggkranar. Och det är heller inget nytt fenomen. På sjuttiotalet brände sig en sydkoreansk facklig aktivist till döds.

Självmord ger fina rubriker, men som förhandlingsmetod är det naturligtvis tvivelaktigt.

Åtminstone jag skulle läst vidare. Citatet kommer från min debut idag som ledarskribent på Svenska Dagbladet: Elektrikerna är svenska modellens sydkoreaner.

(Och ja, ungjävlar, bloggrubriken hänvisar till titelspåret i MASH, som ju utspelar sig i Sydkorea)

Ledarskribent

Idag är jag lite nervös, eftersom jag gör min första dag på nya jobbet. Från och med nu fram till den sista augusti är jag anställd som ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Håll tummarna.

Den tredje mannen

Cageprisoners, lobbygruppen som arbetar för att ge utökade rättigheter åt dem som fängslats i kriget mot terrorismen, har publicerat en rapport om dem som tillfångatagits med anledning av konflikten i Somalia. De tre personer med anknytning till Sverige som fortfarande sitter i förvar avhandlas naturligtvis däri.

Två av dem har beskrivits tidigare i svenska medier. Men den tredje, som är den person som följde med frigivna svenskan Safia Benaouda och hennes så kallade fästman till Somalia från Dubai, har hittills inte lämnat så stora avtryck i pressen. I rapporten (pdf) förklaras hans närvaro i Somalia med att han var i landet för att leta bostad och försörjning åt sig och sin familj.

On 18th December 2006 Youssef left his family in Dubai in order to explore the possibility of moving the family to Somalia however was unsure of the safety of the country and thus wanted to assess the situation there first.

When he arrived the Union of Islamic Courts was still very much in control, however everything changed on the 24th December 2006 when Ethiopia invaded Somalia. Following directions from the Swedish government to go to a neighbouring country with a Swedish embassy, Youssef went to Kenya where like so many others he was detained.

Man kan naturligtvis tycka att just Somalia är ett dåligt val om man vill ge sin familj trygghet och försörjning. Men hade man en annan utgångspunkt var Somalia i höstas kanske inte så galet ändå.

Svenske medborgaren - och före detta imamen i Stockholm - Fuad Mohamed Qalaf, som ju varit högt uppsatt i Islamiska Domstolarnas Förbund, uppmanade exilsomalier i höstas att flytta sina familjer till Somalia och delta i Jihad.

"Jag uppmanar alla somalier i de otrognas länder att flytta till hemlandet Somalia med barn och familjer."

"Jag ber alla somaliska muslimer i västerlandet om två saker. Först, att ansluta till Jihad för att skydda landet från en yttre fiende. Jihad betyder försvar för den islamiska religionen och kamp mot korsfararna. I andra hand, att flytta barnen från de otrognas länder. Det är den yttersta förlusten att leva i ett icke-muslimskt land."
(min övers.)

Att Somalia under Islamiska Domstolarnas Förbunds regim haft en viss lockelse på muslimer tyder också Safia Benaoudas uttalande om:

... I was excited about visiting Somalia as it was a new Muslim country
and I wanted to see what that was like.

Viljan att uppleva en sant islamisk stat behöver i sig inte innebära en vilja att delta i väpnad strid för den. Men när en i sammanhanget inflytelserik imam kopplar dem samman är det kanske inte så konstigt att misstanken väcks.

Lästips

Journalisten Thomas Gustafsson, som nyligen gav ut den tegelsten som väntas bli det svenska referensverket vad gäller Kuba, har startat en blogg på Aftonbladet. Där kommer garanterat initierade kommentarer att dyka upp, till exempel om varför Fidel Castro inte syntes på första maj:

Att inte Fidel Castro dök upp innebär att det nu står klart för alla kubaner att han uppenbarligen är i betydligt sämre kondition än hans allierade Hugo Chavez ideligen påstår (enligt Chavez deltar Fidel Castro nu fullt ut i regeringsarbetet). Det som är ett faktum är att Fidel Castro är gammal, sjuk och trött. Om tre månader fyller han 81 år. Han har genomgått flera komplicerade operationer. Enligt mina källor har inte Fidel Castro cancer, men han är så svårt sjuk att han aldrig kommer att orka återgå i sina tidigare maktfunktioner.