måndag, maj 31, 2004

Memorial day

För mig kokar det ner till den enkla grundfrågan: går det att ha rätt i ett krig?

Under andra världskriget tycktes det enkelt, i alla fall sett i backspegeln. USA gjorde rätt som gav sig in i kriget. De kunde ha valt att sitta i fridfull självgodhet på den hela kontinent som skyddar från invasionsangrepp, om de bara svalt förtreten med Pearl Harbor. Men de valde att med full kraft, och med enorma egna förluster som följd, befria åtminstone halva Europa från folkmord och diktatur. De ockuperade med fasthet Tyskland i fyra år och Japan i sju år.

De kunde, som sagt, ha valt att stanna hemma på jättekontinenten. För oss i Europa hade en stabil fred sannolikt uppnåtts vid samma tidpunkt som det nu blev, kanske rentav tidigare. Europa hade delats mellan Sovjet-imperiet på östra sidan och Nazist-imperiet på västra sidan, i en inomeuropeisk terrorbalans. Lugn och stabilitet i hela regionen, kanske ända till våra dagar. Kanske skulle Storbritannien varit en irriterande fläck av frihet (eftersom de är ett örike och därför svårare att invadera) – men i övrigt ett lugnt och stabilt Europa.

Ändå är vi glada idag att USA kom till vår undsättning. Stabiliteten i en diktatur är mindre värd än otryggheten i ett fritt land. Åtminstone när det gäller vår egen frihet.

De som kritiserar Koalitionens krig i Irak godtar inte några jämförelser med andra världskriget. Och på många punkter är naturligtvis en jämförelse helt absurd.

Dödstalen är kanske det tydligaste exemplet. Under d-dagen dog nästan dubbelt fler amerikanska soldater än under hela året i Irak. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tog livet av så många civila japaner (runt hundra tusen), och bombningarna av Dresden så många civila tyskar (minst trettio tusen), att de drygt tio tusen irakier som beräknas ha dödats under det senaste året framstår som fantastiskt få.

Vilket de naturligtvis också är. Om man räknar på att Saddam Hussein under sina 25 år vid makten orsakade en miljon människors död och fördrev fyra miljoner på flykt, så ligger Koalitionens dödstal en bra bit under det årliga genomsnittet. Man skulle kunna hävda att sextio tusen människor räddats, bara det senaste året.

Men frågan om människoliv och frihet är nu inte matematik, tack och lov.

För hur skulle vi uppleva frihet som enbart en sifferövning? Vad skulle vi säga, här i Sverige, om vi blev ockuperade av en blodtörstig diktator, och våra rop på militär hjälp från världens demokratier möttes med svaret att ”nej, tyvärr är ni bara nio miljoner i Sverige, vår gräns går vid 20 miljoner personer, som i Irak och Afghanistan”.

Nej, frågan om människoliv och frihet är inte matematik, tack och lov.

Det är en fråga om moral.

Och andra världskriget bjöd på en osannolikt passande fiende. Hitler lade ribban högt vad gäller ondska. Men såväl talibaner som Saddam Hussein är inte obetydliga frihetens fiender.

Ändå har vi lättare att acceptera vissa moderna fälttåg mer än andra.

Invasionen av Afghanistan kritiserades i Sverige nästan bara av folk på den extrema vänsterkanten, som Jan Myrdal. Kriget i Afghanistan var nämligen så mycket enklare att förstå. Den var ett direkt svar på att talibanregimen aktivt gömde och understödde det terrornätverk som angripit World Trade Center och Pentagon. På köpet fick vi en bonus – vi gjorde det moraliskt rätta när vi störtade en fruktansvärd islamofascistisk diktatur och gav 25 miljoner afghaner en chans att bygga upp demokrati. Men, det moraliska var bara en bonus, som sagt. I övrigt var invasionen väldigt lik konventionell krigföring. Deras kompisar anföll USA, och USA slog tillbaks.

Invasionen av Irak är nåt helt annat. Där förväntas vi stötta Koalitionen på enbart moralisk grund. Och det är därför kritiken kommer, tror jag. Inte för att vi saknar moral (jo, Jan Myrdal gör det förstås, och hans alla proselyter – men jag menar oss andra, vanliga), utan för att fienden vet att det viktigaste vapnet i detta krig är moralen, och därför riktar sina insatser just på att försvaga vår moral.

Det kallas den fjärde generationens krigföring, och det är ett uttryck som myntades för femton år sedan av amerikanska strateger. Det är ett slags krig där de kunskaper och regler vi haft tidigare inte längre fungerar.

Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält.

Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.

Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats.

I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att dennes fiende väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är det inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.

Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.

Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.

Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.

Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.

Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.

Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.

Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.

Det så kallade motståndet i Irak fungerar på samma sätt.

Om man väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända fyra kontraktsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och skulle Koalitionen bara tänka tanken på att flyga med några B-52:or över Falluja så skulle Noam Chomsky bli president samma vecka.

Moral, alltså. Det var en moralisk fråga om vi skulle gå in i Irak, och det är en fråga om moral om vi ska kunna slutföra det som startats.

Situationen kan tyckas hopplös.

Här hemma rasar vi över att civila irakier dödats i en vägspärr bara för att de inte lydde order och stannade sitt fordon. Men hur skulle soldaterna veta? Här hemma rasar vi över att civila irakier på fest dödats bara för att de på traditionellt maner avfyrat sina automatvapen för att fira. Men hur skulle soldaterna veta?

Kan en militärt överlägsen makt någonsin i tv framstå som den goda sidan, när motparten uppenbarligen är småpojkar klädda i trasor? Kan den militärt överlägsna också framstå som den moraliskt överlägsna när, trots att det är fienden som systematiskt kringgår alla tidigare kända regelverk (vilket inte kritiseras eftersom de saknar demokratiska fundamenta), hemmaopinionen ständigt hävdar att man begår brott mot krigets regler?

(Genevekonventionerna är helt uppenbart inte skrivna för annan krigföring än mellan väl definierade parter, helst stater, och måste reformeras om de ska ha någon relevans i den nya tiden)

Ja, situationen kan verkligen kännas hopplös. Men bara om man tror att Koalitionens mål är militär seger över Irak, stöld av Iraks naturtillgång, eller utplånandet av den irakiska staten.

Målet är, som vi alla vet, inte nåt av dessa. Målet är ett fritt och demokratiskt Irak som på lång sikt ska verka som frihetlig förebild ibland mellanösterns diktaturer och beröva islamofascistiska ledare argumentet att USA och judarna berövat araberna deras rikedom.

När man tänker på att det är friheten som är det långsiktiga målet så kanske det inte var så tokigt ändå, det där beslutet att inte plocka in B-52:or i Falluja. Koalitionens beslut att dra sig tillbaka och överlåta stadens säkerhet till en gammal irakisk general. Koalitionens beslut att, törs vi säga det, förlora slaget – för att kanske vinna kriget.

Kanske är det genom att förlora några slag som den irakiska självständigheten kan vinnas, snarare än genom att asfaltera hela området (vilket tett sig nog så lockande många gånger). Kanske är det ett tydligt budskap från Koalitionen att vi kunde ha bombat er till stenåldern, men vi avstod, för målet är något annat.

Jag vet inte. Jag vet bara att den fjärde generationens krigföring måste bedrivas på ett helt nytt sätt.

Om fienden gömmer sina vapen i skolor, ja då bygger vi 4500 nya skolor under de närmaste åren. Bortsett från de 2358 skolor som renoverats i år.

Om fienden kidnappar civila utlänningar, ja då anställer vi 77 tusen irakier.

Om fienden skjuter inifrån moskéerna, ja då för vi dialog med prästerna för att bestämma hur 51,7 miljoner dollar ska spenderas för att rusta upp de fattiga shiitiska kvarteren.

Om fienden saboterar infrastrukturen, ja då bygger vi nya kraftverk.

Jag vet inte om det funkar.

Men jag vet att det bara gått ett år. Och som jag sa i början av denna text: Tyskland var ockuperat fyra år, Japan var ockuperat sju år, och Filippinerna var ockuperat i ett halvt sekel, efter ett krig som såg miljontals civila, och miljontals militära offer. Ändå är vi glada att USA klev in i kriget.

Vad får oss att tro att irakierna kommer att känna samma tacksamhet om tjugo år?

Den moraliska övertygelsen om att den otrygga friheten är bättre än stabiliteten i en diktatur.

Sverige i topp!

Sverige är näst bäst i Europa på värdetransportrån. Det kanske kommer som en överraskning för läsaren. Men vi är faktiskt tvåa i Europa.

Transportarbetaren skriver om det här i en läsvärd artikel.

Av de cirka 1000 värdetransportrån och -försök som skedde i Europa år 2002 begicks sex procent, alltså cirka sjuttio stycken, i Sverige. Men det är ingenting mot i Storbritannien, där hela 77 procent av alla attacker mot värdetransporter äger runt.

Landet har drabbats av en våg av attacker mot pengahanteringen. Förövarna har inte bara givit sig på transporterna, utan också använt tunga fordon och rammat väggarna till uppräkningscentraler.

Securitas har satsat på bättre utbildning, skärpta rutiner och bättre utrustning. Bland annat har väktarna hjälm med visir, efter angrepp där syra och annat kastats mot väktarnas ansikten. I England har bilarna en slusslucka bak på skåpet där värdekollit plockas ut. Numera har bilarna en videokamera monterad baktill som gjort att flera förövare kunnat identifieras och gripas.

Undrar vad vi har gemensamt med England? Var det inte där man envisades med att till och med ha obeväpnade poliser?

Svenska polismän förtydligar problemet och uttrycker sin oro på stockholmspolisens diskussionsforum Blåljus.

Jag håller med fullt ut att situationen som uppstått i Sverige med värdetransportrån är helt ohållbar. Det finns idag inget försäkringsbolag i hela världen som tecknar försäkring för värdetransporter i Sverige.

Vad är gemensamt för Sverige och England, jo att väktarna är helt obeväpnade och instruerade att "samarbeta" med rånarna. I Tyskland, som är den största värdemarknaden, sker ca en procent av rånen. I Belgien har man också en väldigt låg frekvens, och där bevakas varje transport av tre beväpnade vakter. Jag tycker att det är dags att tänka om och tvinga värdetransportföretagen att ta ett större ansvar för att värdet skyddas, inte enbart med teknik.

Ta de jävlarna!

Den svenska blogosfären har plötsligt fått närkontakt med terrorn.

Daniel Ekman, som skriver Subjektiv, var bekant med den svenske man som mördades av terrorister i al-Khobar i Saudiarabien.

Vi tänker på dig och dina nära, Daniel!

lördag, maj 29, 2004

Talibanerna i Vasaparken

Omkring ett hundra nazister visade idag upp sig i Vasaparken. Manifestationen pågick i en halvtimme, och slutade helt otippat inte i kravaller.

Man kan lätt konstatera att Vasastan inte är nån vidare grogrund för nazismen. Inte ens ölgubbarna i Vasaparken lyfte på ögonbrynen när ungefär ett hundra svartklädda nationalsocialister i samlad tropp klockan fem över två marscherade in i parkens nordöstra del.

Det var mest killar i artonårsåldern. Fyra eller fem tjejer. Grabbarna såg ut som grabbar gör på byggprogrammet på gymnasiet. Svensk underklass. Inga böcker i bokhyllorna hemma. Möjligen ett ex av Grottbjörnens folk.

Och när Magnus Söderman, som är Svenska Motståndsrörelsens huvudagitator, talade var det ingen i parken som lyssnade. Utom de hundra talibanerna förstås. Söderman höll på i en halvtimme, nästan. Ibland fick han uppmuntrande bandyapplåder. Ibland var det rundgång.

Det går självklart inte att gradera stolligheterna i Södermans anförande. Men det är uppenbart att Svenska motståndsrörelsen ser sig själva som falukorvens militanta gren. I händelse av amerikansk kulturimperialism är det SMR som ska agera självmordsbombare.

Södermans tal avslutades med att proklamera

"ett heligt krig för vår överlevnad".

Talibaner, som sagt.

Talet gick i övrigt ut på att vi totalt borde isolera oss från omvärlden. Stänga gränserna. Tysta medierna. Förbjuda pizza. Ungefär, alltså. Jag hörde inte så bra eftersom jag satt på två hundra meters avstånd, så ingen skulle tro att jag var anhängare. Men jag förstod att det var SMR som skulle stå för det totala motståndet.

För att kringgå lagstiftningen om hets mot folkgrupp hölls anförandet på någon slags nationell motsvarighet till rövarspråk. Men man behöver inte vara kryptör för att begripa vilka som pekades ut.

"Den utvalda stam som kontrollerar media och kapital."

Avslutnings-heilandet var försvenskat till Hell seger. Allt för att kringgå lagstiftningen.

Omkring hundra poliser bevakade tillställningen. Ibland gjorde de hjälm på, men mest stod de och pratade med undrande tanter. Alla verkade glada över att det inte var nåt bråk. Ungefär tio häst-ekipage deltog i polisstyrkan.

Klockan halv tre, när alltihop var klart, och nazisttidningen tagit den bild som kommer att illustrera hur framgångsrikt kampanjen har gått i Stockholm, så skulle nassarna ge sig av. Men uppenbarligen tillät inte polisen ett uttåg mot Odenplan, och alla nassarna stod rådvilla vid minigolfbanan i tio minuter innan de i gemensam språngmarsch rusade Hälsingegatan bort mot Vanadisplan. Judiska museet sprang de alltså bara förbi, lyckligtvis.

Samtidigt kroppsvisiterades ett fyrtiotal punkare vid Odenplan, berättade min kompis Johan som var på väg till en kopp kaffe på Vurma. Kanske lyckades alltså polisen med att separera bråkstakarna.

Klockan tre var allt över. Poliserna stod och spanade vid Vanadisplan. Talibanerna var spårlöst försvunna. Kanske hade de flytt upp till grottorna i bergen.

fredag, maj 28, 2004

Idioter i Vasaparken

På lördag arrangerar nazisterna våldsamt upplopp i Vasaparken.

Äckliga nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen ska hålla möte, klockan 14.00 på lördagen 29 maj, tvärsöver gatan från mitt favoritfik Ritorno. På sockerbitsavstånd, typ. Nog så allvarligt, förstås.

Men ännu värre är att trevliga Judiska Museet ligger runt hörnet. Visserligen tror jag inte att nazisterna kommer att lyckas ta sig dit och vandalisera, av orsaker som nämns nedan, men bara tanken på vilken kränkning av judendomen denna manifestation är gör mig förbannad.

Vad mötet går ut på, förutom att visa upp sig, är oklart.

Tillsammans ska vi visa våra landsmän ett nationellt alternativ till den folkförrädiska politiken som företräds av regimen i Rosenbad och dess kollaboratörer!

Galningar. Och bråk blir det, dessutom.

Förvisso uppmanar idioterna åhörarna att "upprätthålla ett vårdat yttre samt lyssna till arrangörernas direktiv för att upprätthålla allmän ordning och disciplin", men naturligtvis kommer de tvivelaktiga våldsromantikerna i AFA och andra att med våld försöka förhindra nazistmötet. För detta har nazistkräken självklart planerat:

Vi uppmanar alla manliga deltagare att visa civilkurage och stå upp för svenska patrioters rätt att arrangera offentliga möten, i händelse av eventuella störningar!

Kravallerna är ofrånkomliga. Man får hoppas att regnet håller i sig, så att det hela passerar obemärkt. Och man får hoppas att polisen prioriterar skyddet av Judiska Museet framför skyddet av nazisterna.

Hovreportern

Varför inte ladda hem Daniel Nyhlén som skrivbord till din dator?

Ja, varför inte?

Kolla in hovreporterns hemsida, där han talar om sig själv i tredje person.

torsdag, maj 27, 2004

Några länkar

Nyliberalen med det svengelska språket, Magnus Brahn, som ger ut För Att Jag Är Fri har som bekant ett Länkarkiv. De senaste dagarna har han bjudit på godis.

Mossad rekryterar - ett jobb för dig?

Lynndie fanpage - the silent majority has spoken!

www.johnkerrysdaughter.com - hur mycket betalar Kerry för den?

onsdag, maj 26, 2004

Paatos live now!

Ett sent tips:
Klockan 21.00, ikväll onsdag, har utmärkta bandet Paatos release-spelning på Hotell Lydmar. De beräknas spela ett set på ca 45 minuter.

Paatos består av Stefan Dimle, Petronella Nettermalm, Ricard Nettermalm, Peter Nylander (som ersatt Reine Fiske) och Johan Wallén. Bandets medlemmar har rötter i bland annat Landberk.

Paatos släppte första singeln 2001, där titelspåret Téa var skrivet av Turid! (Paatos uppstod faktiskt i arbetet med att skapa ett kompband till Turids comeback för några år sedan) Debutalbumet Timeloss gavs ut 2002, efter att bandet dessutom musiksatt en specialvisning av klassiska skräckfilmen Nosferatu.

Andra albumet Insideout ska släppas 7 juni.

Rekommenderas!

FNs soldater våldtar

Den som undrar exakt hur bra medborgarna i Irak kommer att behandlas av FN kan läsa Independents senaste avslöjande:

mothers as young as 13 - the victims of multiple rape by militiamen - can only secure enough food to survive in the sprawling refugee camp by routinely sleeping with UN peace-keepers.

FN har ersatt det nobla Oil-for-food mot Food-for-sex...

tisdag, maj 25, 2004

Sommarjobb!

Arbetsförmedlingen gör sitt för tillväxten, och levererar några präktiga sommarjobb. Via Johan Norberg.

Höftrörelsen

Sakta men säkert gnager EU ner de sista socialdemokratiska betongbunkrarna. Sakta men säkert går det upp för medborgarna att det inte var så dåligt, det här med frihet. Sakta men säkert blir livet bättre för oss alla.

Visst kämpar sossarna emot. Med näbbar och klor. Men det kommer aldrig att räcka. Göran Persson lider.

Idag vann medborgarna en stor seger mot den giriga staten. EG-domstolens generaladvokat Philippe Léger, som alltså bistår domstolen med målens beredning, underkände i sitt yttrande utan tvekan det svenska apoteksmonopolet. En god vägledning om hur EG-domstolen kommer att döma i frågan i höst.

Artiklarna 31 EG och 86.2 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att ett företag sådant som Apoteket AB ges ensamrätt till detaljhandel med läkemedel i syfte att säkerställa en adekvat försörjning av läkemedel till enhetliga priser i hela den berörda medlemsstaten.

Det framgår nämligen av övervägandena ovan att skälen till att det inte kan anses att Apoteket AB:s ensamrätt är nödvändig och proportionerlig äger giltighet för såväl receptbelagda läkemedel som receptfria läkemedel. Detta innebär att om receptfria läkemedel skulle undantas från tillämpningsområdet för Apoteket AB:s ensamrätt, torde detta inte medföra att nämnda ensamrätt blev förenlig med gemenskapsrättens krav.

Redan till hösten kan det alltså bli möjligt att handla Ipren nere på den dygnetruntöppna macken. Dygnet runt. Kan frihetens budskap förmedlas tydligare till en svensk nej-sägare?

Och eftersom generaladvokaten sagt att även apoteksmonopolet på receptbelagda läkemedel är rättsvidrigt dröjer det väl inte så länge innan nästa pilotfall kommer. Törs man gissa att Svensk Handel, eller Svensk Dagligvaruhandel, eller varför inte Svenskt Näringsliv (det skulle vara kul om de kunde visa framfötterna igen), snart värvar en privat farmaceut för att sälja några Panodil duo så att vi får ett nytt pilotfall?

Livet kommer alltså att bli bättre för oss medborgare. Det blir det med valfrihet. När betongen filas ned.

Göran Persson lider.

Expressen skriver om det så bra på ledarsidan idag.

I söndags kväll kunde han inte ens sitta sig igenom tv-debatten inför EU-valet. Han måste resa sig och vanka lite för att stå ut med smärtan, trots värktabletterna. Hans lust och humör tar stryk. Statsministern har en höftled med artros. Den måste bytas. Det vore kvickt ordnat om han tog in på Sophiahemmet eller någon annan privat klinik. Eller om han på grund av ämbetets tyngd gavs förtur.

Men vad skulle rörelsen säga? Det är ju den som i jämlikhetens namn står vakt mot privatisering, köpt vård och allt vad gräddfil heter. Vad skulle partivännerna säga om rörelsens egen lots och ledare gav vika för smärtorna, värken och tröttheten, skulle det inte bli en prima svekdebatt?

Han vaknar av en ilande smärta på nätterna när han vänder sig i sängen. Han tar de första stegen mot frukostbordet haltande och grimaserande. Han får bita ihop inför ännu en dag i artrosens krävande sällskap.

En privat sjukvård skulle minska köerna. Skulle bedrivas effektivare. Skulle göra medborgarna gladare. Precis som med de befriade näsdropparna idag.

Men Persson lider och visar vad socialdemokratin, eller höftrörelsen som den numer heter, går ut på:

att helt i onödan låta sig torteras dygnet runt, för att inte stöta sig med partiprogrammet.

Tunnelbild


Jag testar den nya bildfunktionen med denna illustration över arbetet i Rafah.Posted by Hello

måndag, maj 24, 2004

Band of brothers

En makalös berättelse, så episk att man inte tror att den får plats i en dagstidning, går att läsa i The Hartford Courant.

Fighting A Ghost War
The MPs of Connecticut's 143rd Went To Iraq To Restore Order After The War Seemed Won. But The Struggle Had Just Begun.

Så nära Band of Brothers man kan komma i pressen, gissar jag. Och en krigsskildring som av politiska skäl aldrig kommer att nå svensk press... Läs!

Torsdagsnöjet fastställt

Torsdagens nöje är fastställt. Gamla polarna vänder plattor på mitt stamhak. Så här lyder reklamutskicket:

Två farbröder som någon gång på fyllan stolt döpte sig till DJ Bordeline och DJ Ebola (osäkert vem som är vem), gör nu på torsdag 27/5 en bejublad spelning i källaren på Dining Club.

Senast dessa åldrande popgeeks spelade tillsammans var när de snurrade countryvax på El Mundo för några veckor sedan. Innan dess gjorde de några av sina främsta framträdanden på Kalmar Nation i Uppsala någon gång på 90-talet.

Saker som snurrar i deras huvuden och på skivspelarna:

Stephen Duffy, Elvis Costello, The Radio Dept, Moonbabies, Kevin Shields, Blonde Redhead, Magnetic Fields, Lambchop, Mu, The Shins, Aimee Mann, Kayne West, Nina Simone, Four Tops, Dexys Midninght Runners, Big Youth, Prisoners, Martha & The Vandellas och Jonathan Richman...

Välkomna till Dining Club (Gästrikegatan 3) nu på torsdag (27/5) från klockan 20.00!

/Fredrik Bergström och Martin Alarik

Martin och Fredrik har, för övrigt, varit ohyggligt sugna att spela på Dining Club ända sen de fick reda på att krögaren Lukas Moderatho tidigare varit ihop med Kevin Rowlands dotter. Musiknördar, eller? Personligen tycker jag att det är mer fascinerande att lillebrorsan i nedre baren, förre journalisten Robin Moderatho är ihop med tidernas snyggaste Fröken Sverige Petra Hultgren.

Osant och sant

Osanna betraktelser:

Det är roligt (mitt i det sorgliga) att i den havererade flygplatsen se ett franskt problem som inte omedelbart går att skylla på favoritmåltavlan, utan nog har sin rot hos de lata och odugliga grodätande arbetarna. Man ser framför sig hur de skruvar sig plågat i den franska regeringen.
Första reaktionen - vi skyller på George W Bush! Oj då, går inte det?
Andra reaktionen - vi skyller på terrorister! De är indirekt producerade av George Bush. Oj då, gick inte det?
Tredje reaktionen - ööh, vänta, vi kan väl inte skylla på våra odugliga arbetare... Vi skyller på pressade byggtider! Och dem kan vi skylla på kapitalismen. Och då kan vi skylla på Bush!

Hemma i Sverige går vi och väntar på tisdagens stora begivenhet. Pastorn i Knutby-målet ska berätta om sin oskuld, och hur den lättfotade barnflickan lurat honom i säng. Jag kan knappt bärga mig inför den process-etiska debatten (och boken av kristna, utmärkta, journalisten Katarina Wennstam): När är det försvarligt att kalla en flicka Maria Magdalena i rätten?

Sanna betraktelser:

Expressen är landets bästa kvällsblaska. I dagens utgåva skriver Pelle Wendel att: en mindre karismatisk partiledare än Göran Hägglund har sällan skådats varför han kommer att bli kortvarig som partiledare för Kristdemokraterna. Och ingen som såg stendumma partiledardebatten i Agenda igår kan säga emot.

På annan plats beskrivs i vackra ekonomtermer det nya militärstrategiska läget som uppstod i och med digitalkamerornas utbredning så här: priset för ohederlighet har ökat, vilket i ett makroperspektiv kan ge positiva långsiktiga effekter. Kan det sägas bättre?

Aftonbladet kämpar på för att komma ikapp. På kultursidan läggs en helsida åt en avhandling om tidelag. Men det skrev ju jag om i en text för länge sen.

söndag, maj 23, 2004

Människoöde i Mp

Miljöpartiet har haft kongress och den har avlöpt enligt förväntningarna: nej till tillväxt, nej till mobiltelefoner och omval av språkrören. Mer förvånande var kanske att Grön Ungdom på allvar diskuterade införandet av polygami, men det är ju så konstigt att det inte går att skriva nåt sarkastiskt om.

Jag har fastnat för en annan grej.

Nyvald in i Miljöpartiets styrelse blev Angela Aylward Svärd. Hon verkar vara en rar ung tjej, som precis som alla andra i partiet vill bo i lerhyddor och spela gitarr mest hela dagarna. Men det finns en historia här som väntar på sin avtäckelse.

För nog måste det vara ett spännande människoöde som döljer sig bakom en sån här annons på missing-you.net:

Person you are contacting: Angela Aylward
Person being sought: Ian Mitchell
Message: Im trying to find my father all I know about him is that he was a taxi driver in the whitburn area in 1979 and he was seeing my mum Mary Aylward (maiden name Delaney) from Fauldhouse

Vilken av kvällstidningarna blir först med den snyftaren?

Jag, feminist!

Ibland får man märkliga erbjudanden. Nedan är mitt svar på det senaste.

Hej!

Tack för ditt brev.

Det är naturligtvis glädjande att du anser att mina i all hast nedtecknade åsikter kan vara värda att sprida. Tyvärr måste jag dock tacka nej till ditt erbjudande att skriva en debattartikel för tidskriften Antifeministen.

Jag är, vilket du antyder att du förstått (kanske genom mitt förslag att utrusta kvinnor med handeldvapen i syfte att uppnå en bättre maktbalans mellan könen), feminist. Och oavsett vilken definition av feminismen som ni förklarar er anti, så har jag svårt att se att det skulle bli annat än problem om jag deltog i er tidskrift.

För det första: Jag vill inte med mitt namn legitimera en rörelse som kallar sig antifeministisk (även om namnvalet, som i ert fall, verkar vara logiskt och ideologiskt ogrundat). Jag vill inte, ens i den fria debattens namn, vara mänsklig sköld åt några mörkermän.

För det andra: Jag fruktar att min text skulle missförstås – att någon skulle se den som ett angrepp på feminismen.

För det tredje: Jag tror att jag i framtiden skulle misskrediteras av att ha haft mitt namn i er tidskrift.

Du kanske tycker att jag är kinkig. Det är jag inte. Jag deltar i debatten, men förbehåller mig rätten att välja arena.

Jag har förstått att ni inte har något emot kampen för jämställdhet. Att det är feminismen ni vill motarbeta. Men begreppen betyder samma sak, även om Gudrun Schyman vill få en att tro annat.

Det faktum att människor som Tor Paulsson och Lars Ohly kallar sig demokrater gör inte att jag skulle skriva artiklar i en tidning som hette Antidemokraten. Det märkliga i att Eva Björklund tycker att hon är solidarisk med Kubas folk gör inte att jag kallar mig osolidarisk. Bara för att Margareta Winberg kallar sig feminist är inte begreppet förbrukat. Det är fullt användbara uttryck, missbrukade av idioter.

Jag är alltså feminist. Och vill därför inte delta i tidskriften Antifeministen utgiven av Antifeministiska samfundet, hur trevliga ni än är.

Jag kan naturligtvis inte hindra er från att citera mig. Men innan ni överväger det tycker jag att ni ska läsa Randy Thornhills A natural history of rape. Där hittas grundsatserna för mitt förslag om hur vi ska kunna minska antalet våldtäkter.

Vänliga hälsningar,
Per Gudmundson

Hus på Solkusten?

För merparten av oss är det enkelt. Ett handslag. Man kommer överens, skriver kanske ett papper, alla är nöjda och belåtna. Sagt och gjort. En lyckad affär för alla inblandade parter är sällan mer komplicerad än så.

Inget tvång. Inget tjafs. Ett handslag, ett papper, också är det klart.

Sen finns det förstås människor som menar att frivilliga affärsöverenskommelser är en alldeles särskilt obehaglig form av tvång och förtryck. Lars Ohly, Vänsterpartiets store ledare, tror inte på det där med frivilliga överenskommelser, till exempel.

Ni kommer ihåg bråket i vintras.

Den nyskilde Ohly skulle hyra andrahandsbostad i Stockholm. Han hittade en lämplig lya, skrev kontrakt, flyttade in - för att sedan anmäla uthyraren till hyresnämnden. Oskälig hyresnivå, tyckte plötsligt Ohly.

Som bostadslös står man såklart i underläge, menade Lars Ohly. Och särskilt i den svåra sitsen som nyskild.

Det är ett intressant underläge, det där man tjänar 45000 i månaden och som ger en rätt att hyra en tvåa på 68 kvadrat i innerstaden med sjöutsikt för 3500 spänn. Ett underläge jag skulle kunna tänka mig att inta vilken dag som helst.

Men tyvärr verkar det inte vara den positionen som bjuds - tvärtom faktiskt!

Nu har det nämligen uppstått en riskabel situation för någon annan hyresvärd. Eller utsugare, som Ohly säkert skulle sagt.

Den här gången är det före detta fru Ohly, alltså Ewa Marklund Ohly, som söker boende. Förvisso för en kortare tid, och förvisso på Solkusten i Spanien, men dock.

Fastighetsägare kanske bör hålla ögonen öppna. Mycket talar nämligen för att Ewa Marklund Ohly delar synen på frivilliga affärsöverenskommelser med Lars. Förtroendeuppdraget i Svensk-Kubanska föreningen, till exempel.

lördag, maj 22, 2004

Folkpartistisk magdansös!

Stockholm Bellydance Festival pågår för fullt. Bara så ni vet.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilken dragningskraft magdansen har på unga kvinnliga politiker. Vad är det som får dem att vilja klä sig i paljettbehå och skaka på vad naturen givit dem, inför främlingar dessutom? Är det barndomens prinsessdrömmar som kan levas ut med en fernissa av kulturintresse? Eller är det bara jävligt kul?

Nåväl.

Socialdemokraternas presschef Anna Forsberg håller framgångsrikt på med magdans, som jag tidigare nämnt. Och jag antar att det har vållat huvudbry i borgerligheten. Att man planerat ett motdrag länge. Det leijonborgska Folkpartiet har alltid nära till utspelet, bubblar alltid med ideer. Så det är väl inte förvånande, det som sker nu.

Det fanns en lucka på den politiska magdansplanen. Alltså lanseras nu den Folkpartistiska magdansösen Anna Månsson!

Anna är född 1976, fullmäktigeledamot i Uppsala, och heltidsanställd i partikansliet i Riksdagen. Och, ska jag tillägga, ser ut att ha förutsättningarna för att utgöra en god middagsunderhållning.

Erkänn att man snarast vill se en showdown!

Köpfest!

Lördagen är en konstens och kulturens dag.

Klockan 12.00 öppnar KonstnärshusetSmålandsgatan (ovanpå restaurangen KB, ni vet) en rolig samlingsutställning, där medlemmar i grafikgruppens styrelse har donerat verk för att samla in pengar till ett stipendium. Den som vill köpa en billig Anders Gudmundson, Ellen Cronholm, eller varför inte en Lars Nyberg, har chans att fynda.

På kvällen visar stockholmarna varför landsbygden kan säljas till Danmark. Pop Dakar är bara en av de gratisfestivaler i huvudstaden där man kan se alla bra band utan att behöva stå ut med mellanakter. Gratis.