En oemotståndlig inledning på dagens korta ledartext i Svenska Dagbladet (pdf), om jag får säga det själv. Hur torr är inte den som lägger ifrån sig tidningen efter detta?
För några år sedan besökte jag världens mest berömda bordell, The Moonlite Bunny Ranch i Nevada.
Det känns ironiskt att bli citerad i P3:s Kvällspasset, för aftonen lett av Johan Hilton, som i onsdags den 27e gjorde en grej baserad på min artikel i Svenskan om Islamic Rage Boy, och höra att de bjudit in Jan Hjärpe att kommentera. Hjärpe.
Nu angav ju inte Hilton att det var mina formuleringar (han nämnde dock hedervärt, som jag, snapped shot) han snyltade på, vilket jag i normalfallet skulle tycka ruttet om, men den här gången har visst överseende med.
Jag citeras, alltså finns jag, som en klok person skrev i kommentarsfältet. Hon borde veta - hon är forskare.
Centerpartiet, igen, är föremål för dagens ledare (pdf):
Ett frågetecken vad gäller Alliansens livskraft har varit hur den skulle klara av idéutvecklingen när den väl hamnat i regeringsställning. Partiledare och ministrar måste ju sätta regeringsarbetet före partiet, vilket med nödvändighet gör att de anstränger sig till det yttersta för att visa upp ett yttre som inte ska krackelera ens i frågor där partierna historiskt varit oense, och i Rosenbad arbetar horder med tjänstemän för att blästra bort eventuella återstående ojämnheter i fasaden.På midsommardagen publicerades en annan betraktelse över centerpolitik, De Nya Mauderaterna.
Men när Maud Olofsson i går presenterade Skattevision 2014, direktiven för centerns framtidsgrupp i skattefrågor, illustrerades att det faktiskt finns fönster i muren så att de enskilda partierna kan sikta framåt och staka ut en riktning utan att rädas rubriker om splittring.
Nu var det dock inte mycket vision att tala om. Den partifalang vi kallar Stureplanscentern skålar nog inte i rosébubbel i kväll – de tycker troligen att direktiven mer liknade platt fall än platt skatt.
Det har blivit en del mediekritik de senaste dagarna, och jag blir tvungen att lägga till ytterligare en grej.
Vi journalister använder medvetet stereotyper därför att vi vill förenkla komplicerade skeenden eller företeelser. Men vi är också slavar under ett förenklat stereotypiserande tänkande, oftast utan hänsyn vare sig till dem som medverkar i våra journalistiska produkter eller till konsumenterna av dem. Kanske beror det på att vi arbetar med vad som närmast skulle kallas dramaturgiska formler utan att alltid reflektera över det..
Moderata politikern Anna Ibrisagic beskriver i en intressant krönika på bloggen balkanpress hur det känns att bli en journalistisk stereotyp.
Mitt värsta exempel kommer dock från SVT. En programledare ringde mig under valrörelsen 2002 och sa att SVT kommer att ha en serie med fyra program där man på olika sätt belyser svensk politik. Ett program skulle handla om hur långt svenska politiker är beredda att gå för att få vara med i media, det andra programmet om unga i politiken, det tredje om kvinnor i politiken och det sista om invandrare i politiken. Kan ni gissa vilket program de tyckte att jag borde delta i?Hon skriver programledare, men det var en researcher som ringde. Nämligen jag. Tro mig när jag säger att jag vet hur det funkar.
Trots att min profil passade in i alla fyra program blev jag alltså erbjuden att delta i programmet som handlade om invandrare i politiken. Jag svarade nej.
Nu när jag är anställd av SvD får jag väl inte säga att Sydsvenska Dagbladet är landets bästa tidning, antar jag. Så när jag nu tipsar om läsning så får det bli i landets näst bästa tidning...
Missa inte Rakel Chukris krönika "Vem stoppar en jihadist", som handlar om Mohammed Sidique Khan, snällast i familjen och jihadkrigare.
Samtidigt som tvåårsdagen närmar sig flödar också konspirationsteorierna om 7/7. I en undersökning gjord av brittiska Channel 4 uppger en fjärdedel av de tillfrågade muslimerna att regeringen eller säkerhetstjänsten var inblandade och att de fyra utpekade männen var oskyldiga. Och när brodern till Mohammad Sidique Khan får frågan om bombattentatet var haram eller halal enligt Koranen svarar han ”inga kommentarer”. Och så beskriver han återigen sin bror som den snällaste i familjen.
Sommaren är här, och det känns som att jag borde göra mitt för att läsekretsen ska komma bort från tangentborden och få lite färg. Varför inte skaffa en stärkande hobby?
Mina vänner Patrik och Patric letar köpare till dunderfina kustkryssaren Saima, som jag kan garantera är en perfekt farkost för mindre familjer eller seglare med lägre krav på hastighet än komfort.
Båten, som ligger i Stockholm, säljes billigt, trots det goda skicket.
Mer info på Patriks blogg.
Landkrabbor kan också fynda just nu. Penny Lane vill hitta en ny och kärleksfull ägare till sin snygga Volvo Duett, just nu parkerad i Stockholm.
Tokbilligt. Mer info på Lindas blogg.
Dagens ledare i SvD (pdf) handlar om Islamic Rage Boy. Det var inget problem alls att hitta honom i nyhetsbyråns arkiv - en sökning på kashmir + protest var allt som behövdes. Den bästa sammanställningen av bilder har snapped shot. Och den bästa texten har Christopher Hitchens skrivit.
Hur ska man förresten översätta Islamic Rage Boy? Min text använder begreppet "arga unga muslimska män", för kvinnor få ju sällan vara med i fundamentalistgängen, och bilderna på kvinnor tillhör en annan genre - gråterskorna. Ett citat:
Just nu är det adlandet av Salman Rushdie som ger upphov till bilderna, men det skulle förstås ha kunnat vara snart sagt vilken händelse som helst här i västerlandet.Uppdatering:
Om påven håller tal så kommer det arga unga män. Om en tidning avbildar profeten Mohammed så kommer det arga unga män. Om en amerikansk soldat glömmer att ta på sig handskarna när han ska vidröra Koranen så kommer det arga unga män. Världen verkar vara full av dem, och det är lätt att få intrycket att det vore en god idé att hålla igen på vad det månde vara för att de inte ska bli så förbannade, dessa män.
Vi började fundera. Hur kommer det sig att demonstranterna finns på vår gata så kort tid efter det att de har fjuttat på danska ambassaden, fem kilometer bort. Har de promenerat? Tagit en taxi?
Knappast. Senare visade det sig att de var ditkörda på lastbilsflak. Faktum var att polis och brandkår var på plats vid norska ambassaden innan demonstranterna hade kommit dit.
Ytterst välplanerat alltså. Men regimens goda minne, givetvis.
Ett danskt sällskap vid namn Stop Islamiseringen Af Danmark brände under midsommar tre avbildningar av profeten Muhammed, i vad de själva menar var en nytolkning av traditionen att bränna på bål en avbildning av en häxa på Sankt Hans afton, men som snarare ligger nära något slags hetsbrott givet deras slogan om ett Danmark fritt från muslimer.
Den första branden finns på film på YouTube. Filmen är musiksatt med den värsta version av The Doors klassiker Light My Fire jag hört. Tveklöst kommer agerandet att få konsekvenser. Detta är inte första gången danskar utmanar den goda smaken.
(via LGF)
Uppdatering:
Det här är förstås ett jobb för Islamic Rage Boy!
Robert D Putnams tes, som jag skrev om häromdagen, att mångetniska samhällen resulterar i att medborgarna har lägre förtroende för varandra får stöd i svensk ekonomisk forskning.
Henrik Jordahl och Magnus Gustavsson publicerade i höstas ett working paper, Inequality and Trust in Sweden: Some Inequalities are More Harmful than Others (pdf), där de konstaterade att andelen utlänningar i ett samhälle påverkar graden av tillit.
Abstract:
We present new evidence on the influence of income inequality on generalized trust. Using individual panel data from Swedish counties together with an instrumental variable strategy, we find that differences in disposable income, and especially differences among people in the bottom half of the income distribution, are associated with lower trust. The relationship between income inequality and trust is particularly strong for people with a strong aversion against income differentials. We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.
I en häpnadsväckande text i Sydsvenska Dagbladet ger Jan Hjärpe, professor i islamologi, Israel tio år till att existera.
Ingen av dessa småstater, Libanon, Israel, Jordanien, Palestina, kan överleva utan massiva subventioner och hjälp utifrån. Och när hjälpen upphör (och det gör den förr eller senare; inget imperium har varat för evigt), så är det slut. Ingen stat har heller existerat i evighet.(via Per Wirtén)
Finns det då ingen lösning på Israel-Palestinakaoset? Enstatslösning, tvåstatslösning, trestatslösning? Ett grundläggande fel i de bedömningar och i de politiska beslut som görs är att man utgår från att ”stater” är de väsentliga aktörerna i skeendet. Vi ser ju att så inte är fallet. Jämför med Irak. Är det staten som är en aktör där? De väsentliga aktörerna är andra.
Jag kan inte se någon annan möjlighet än någon form av ”ingenstatslösning”. Man måste nog inse att romantikens idé om homogena nationalstater är överspelad. Kommer någon av dessa småstater att finnas som självständiga enheter om tio år?
I ett mycket långt perspektiv skulle kanske någon sorts federativ ordning kunna skapas som omfattar hela Mellanöstern, ett Mellanösterns EU. Men fredsprocesser mellan ”stater” – det är kört.
Stången höll i år. Hedern är återupprättad.
Förra midsommar så gick stången i Hjortnäs av när den rests till ungefär 45 grader. Det kändes i själen på alla närvarande. Folk blev modstulna av att dansa runt en stump. Tvivlade på meningen. Nativiteten i byn sjönk.
I år kom den upp. Ordningen är återställd.
Tyvärr hade dock bredbandet i byn havererat, varför jag inte kunnat upplysa läsekretsen om de enastående epos som SvD har lånat sitt namn till.
På lördagen bidrog jag med en text om Centerpartiet, kallad De Nya Mauderaterna, med anledning av Torbjörn Nilssons fina reportage i Fokus.
När Reinfeldt vänder sig mot mitten för att vinna socialdemokratiska röster kan Olofsson smyga upp bakom hans rygg, som De Nya Mauderaterna.På fredagen skrev jag (pdf) om Robert Putnam, och hans nya upptäckt om vad som händer med etniskt heterogena samhällen.
I dagarna publicerade Scandinavian Political Studies (2007/2) den föreläsning som Robert D Putnam, världsberömd statsvetarprofessor vid Harvard som lanserat idén om socialt kapital, höll när han förra året mottog Skytteanska priset i Uppsala. Här presenterar han sina senaste forskningsrön om vad som händer i samhället i dessa tider av omfattande migration och ökande etnisk diversitet. I bakhuvudet fanns arbetshypotesen att människor som bor på mångkulturella orter utvecklar större förståelse för varandra. Resultatet blev det motsatta:Nåväl.
Ju fler etniciteter det finns i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra. Putnam finner att i etniskt heterogena samhällen råder lägre förtroende för lokala politiker och medier, lägre tro på det egna inflytandet, lägre valdeltagande, lägre benägenhet att delta i gemensamma projekt och lägre vilja att arbeta med välgörenhet. Vidare menar Putnam att människor i dessa samhällen har färre nära vänner, upplever sämre livskvalitet, samt tillbringar mer tid framför tv-apparaterna.
Jag mådde förstås som en prins när Annika Lantz citerade min antinazistkrönika i Lantz i P1 häromveckan (7/6). Hon har ju ändå utsetts till landets roligaste kvinna. Rätt eller fel, så måste det ju betyda något att bli nämnd av en sån. Sen visade det sig att en kollega samma vecka blev uppmärksammad i en Rocky-strip, och i och med detta tog udden av min prestation. Höjden av coolhet måste vara att få sina idéer omskrivna i Rocky, även om det gäller citybanan.
Och när jag öppnade magasinet DiEGO, alltså Dagens Industris magasin trés yuppie nouveau, så visade det sig att jag listats som en av framtidens opinionsbildare. Vilket också kändes roligt tills jag insåg att jag snarast är medelålders och att jag dessutom känner artikelförfattaren (Olle med bloggen Vassa Eggen).
Men nu.
I en spalt i International Herald Tribune. Detta i en text som samtidigt går i Monocle Magazine (Wallpaper-ikonen Tyler Brûlés senaste och tokhyllade skapelse).
There is something special about the cool, ordered, mature beauty of Stockholm. The city at dusk, with its church towers and bridges, is a sight that will stay with you. And beauty, for sure, is one of Stockholm's trump cards: the beauty of its people, of its buildings, of its waters and parks. But there are other reasons for Stockholmers to be proud of their city. "I've lived in Stockholm for 13 years, and I think the quality of life is constantly getting better," says Per Gudmundson, an editorial writer for the Stockholm daily Svenska Dagbladet. "When I moved here, bars closed at 01.00. Today, the whole restaurant sector is much more diversified. Then, we of course have the problem that Stockholm is bloody cold in winter - but for me, coming from the north, it's not too bad."Det ska väl inte gå att förstöra?
I USA:s kongress har Robert Wexler, ordförande för The House Subcommittee on Europe, idag haft en hearing för att sätta press på EU att terrorstämpla Hizbollah.
Bland talarna fanns James Phillips, terrorism- och mellanösternexpert från The Heritage Foundation, som påpekade att Hizbollah är verksamt bland annat i Sverige, och att Europeiska länder riskerar att åter bli utsatt för organisationens våld:
Hezbollah operatives are deployed throughout Europe according to intelligence officials, including Belgium, Bosnia, Britain, Bulgaria, Croatia, Cyprus, Denmark, France, Germany, Greece, Italy, Lithuania, Norway, Romania, Russia, Slovenia, Spain, Sweden, Switzerland, Turkey, and Ukraine.Michael Jacobson, från Washington Institute for Near East Policy och deras särskilda terrorismenhet The Stein Program on Terrorism, Intelligence & Policy, beskriver i sitt anförande varför EU inte terrorstämplat Hizbollah. Han identifierar Frankrike som den främsta motståndaren till tanken, men räknar också Spanien, Grekland Italien och Belgien dit. Förespråkarna för en terrorstämpling pekas också ut: Storbritannien, Tyskland och Holland. Vårt Sverige nämns inte, men det är väl inte en dum gissning att vi förespråkar dialog även med det här terroristgänget, vilket ungefär är vad Alexander Ritzmann, från The European Foundation for Democracy sade i sitt anförande, där det påpekas att Sverige länge motsatt sig terrorstämpling.
Europe’s vacation from Hezbollah terrorist attacks could come to a swift end if Hezbollah succeeds in its attempts to convert European Muslims to its harsh ideology. Young Muslim militants in Berlin, asked in a television interview to explain their hatred of the United States and Jews, cited Hezbollah’s al-Manar TV as one of their main sources of information. Ideas have consequences. In July 2006, four months after Hezbollah leader Hassan Nasrallah, in an interview broadcast on al-Manar TV, called for Muslims to take a decisive stand against the Danish cartoons featuring the prophet Mohammed, two Lebanese students sought to bomb two trains in Germany as a reprisal for the cartoons, but the bombs failed to detonate.
Clearly, Europeans are exposing themselves to increased risks of terrorism as long as they allow Hezbollah’s political and propaganda apparatus to spew a witch’s brew of hatred, incitement, and calls for vengeance.
According to Secretary General Hassan Nasrallah, the effect of this action would be devastating. In a widely quoted 2005 interview, Nasrallah commented that an EU ban would ““destroy” the organization as “[t]he sources of our funding will dry up and the sources of moral, political and material support will be destroyed.”En kollega till Jacobson, Matthew Levitt, berättar i sitt anförande om den kriminella aktivitet som skulle kunna avslöjas om Hizbollah terrorstämplades i EU, vilket har hänt på andra platser. Men även Levitt anser att finansieringsfrågan är huvudsaken. I anförandet hänvisar han till en israelisk rapport från 2003 som pekar ut Al Aqsa-stiftelserna som Hizbollah-finansiärer, dock utan att specifikt peka på Al Aqsa Spannmål i Malmö.
While Nasrallah may be somewhat overstating the likely impact, Hezbollah does have reason to be nervous. Until now, Europe has been a permissive operating environment for the group, in large part because there were no EU-wide little restrictions.
För att debatten i dagens tidigare inlägg inte ska förvirras ytterligare (public service, arkitektur och integration är svårt att avhandla i samma tråd) länkar jag här (pdf) till den andra av mina texter i dagens SvD. Den handlar om k-märkningen (eller blåmärkningen som det tydligen heter nu) av ett av huvudstadens mest avskydda parkeringshus, vilket sker i samband med en inventering av modernistiska hus i city.
P-huset Parkaden på Regeringsgatan, ritat av Hans Asplund och byggt 1962, är mycket riktigt en modernistisk byggnad. Men känns den verkligen som en omistlig del av kulturarvet?
Det är inte länge sedan man k-märkte byggnader som Drottningholmsteatern. Nu är man inne på 70-talet, och rentav 80-talet. Fortsätter man i den här takten måste man snart k-märka redan på ritbordet – varför inte citybanan eller den flytande badbaljan på Riddarfjärden?
Var inte en av modernismens principer att förändring var önskvärd? Hur ska det bli möjligt om det aldrig går att riva?
Idag skriver jag i Svenska Dagbladet (pdf) om public service och opartiskhet, med anledning av den lysande rapport som BBC publicerade i måndags där man konstaterade att man haft svåra problem med opartiskheten. Rubriken är "Om BBC är partiskt, vad är SVT då?".
När jag arbetade på Sveriges Television hamnade jag en gång i samspråk med en av de tyngsta nyhetscheferna. Vi pratade om den kritik som regelbundet inflöt om att vi i företaget inte bevakade omvärlden opartiskt. Jag nämnde det då nyss avslutade italienska valet, och fick svaret att det var en jävla tur att ingen hade granskat rapporteringen om det. Både jag och nyhetschefen hade intrycket av att vi ensidigt utmålat Silvio Berlusconi som en skurk och Romano Prodi som Italiens räddning.Jag gissar att BBCs granskning av sig själva kommer att få en efterföljare i Sverige, då svensk public service ju har BBC som stor förebild. Sannolikt diskuteras det på ganska många luncher just nu i tv-huset.
Det är ingen orimlig gissning att ungefär samma dialog har utspelat sig den senaste månaden, fast då om den förespeglat råe fransosen Nicolas Sarkozy och den sköna Ségolène Royal. Och strax kan man nog räkna med att det är dags igen, men med den förmodat reaktionäre Rudy Giuliani i gangsterrollen och den progressiva Hillary Clinton (eller ännu hellre mediegunstlingen Barack Obama) som den amerikanska nationens hopp.
För ett år sedan gästades Sverige av Robert Putnam, den världsberömde Harvardprofessorn i statsvetenskap som fått hela landets folkrörelsedrömmares blod att koka med boken "Den ensamme bowlaren". Han erhöll då nämligen landets (och en av världens, faktiskt) finaste utmärkelse för statsvetenskapliga studier - Skytteanska priset.
I samband med detta höll Putnam en föreläsning om sin nya forskning, i närvaro av höjdare såsom sessan Victoria och Leif Pagrotsky. Man kan förstås tänka sig att detta skulle mötts med total fascination av våra medier och intresserade samhällsdebattörer - men det blev knäpptyst efteråt. Putnam berättade nämligen om något vi inte vill prata om: att etniskt diversifierade samhällen tycks skapa misstro mellan människor.
I dagarna har hans Skytteanska föreläsning publicerats i Scandinavian Political Studies, vilket uppmärksammas i New York Times.
In highly diverse cities and towns like Los Angeles, Houston and Yakima, Wash., the survey found, the residents were about half as likely to trust people of other races as in homogenous places like Fremont, Mich., or rural South Dakota, where, Putnam noted, “diversity means inviting a few Norwegians to the annual Swedish picnic.”Putnams Skytteanska föreläsning finns i fulltext på nätet: E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century (även i pdf på samma plats). Några utdrag:
More significant, they were also half as likely to trust people of their own race. They claimed fewer close friends. They were more apt to agree that “television is my most important form of entertainment.” They had less confidence in local government and less confidence in their own ability to exert political influence. They were more likely to join protest marches but less likely to register to vote. They rated their happiness as generally lower. And this diversity effect continued to show up even when a community’s population density, average income, crime levels, rates of home ownership and a host of other factors were taken into account.
It was not a result that Putnam, the author of the much-discussed 2000 book “Bowling Alone,” was looking for when he sat down six years ago to examine the mass of data he had collected.
The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them.Och snart kanske det kommer en rapport i en dagstidning nära dig. Nej, just ja. Skojar bara. Såna här saker skriver vi ju inte om.
[...] In highly diverse Los Angeles or San Francisco, for example, roughly 30 percent of the inhabitants say that they trust their neighbours ‘a lot’, whereas in the ethnically homogeneous communities of North and South Dakota, 70–80 percent of the inhabitants say the same. In more diverse communities, people trust their neighbours less.
[...] in-group trust, too, is lower in more diverse settings [...] In other words, in more diverse settings, Americans distrust not merely people who do not look like them, but even people who do.
[...] Diversity seems to trigger not in-group/out-group division, but anomie or social isolation. In colloquial language, people living in ethnically diverse settings appear to ‘hunker down’ – that is, to pull in like a turtle.
[...] In areas of greater diversity, our respondents demonstrate:
• Lower confidence in local government, local leaders and the local news media.
• Lower political efficacy – that is, confidence in their own influence.
• Lower frequency of registering to vote, but more interest and knowledge about politics and more participation in protest marches and social reform groups.
• Less expectation that others will cooperate to solve dilemmas of collective action (e.g., voluntary conservation to ease a water or energy shortage).
• Less likelihood of working on a community project.
• Lower likelihood of giving to charity or volunteering.
• Fewer close friends and confidants.
• Less happiness and lower perceived quality of life.
• More time spent watching television and more agreement that ‘television is my most important form of entertainment’.
[...] inhabitants of diverse communities tend to withdraw from collective life, to distrust their neighbours, regardless of the colour of their skin, to withdraw even from close friends, to expect the worst from their community and its leaders, to volunteer less, give less to charity and work on community projects less often, to register to vote less, to agitate for social reform more, but have less faith that they can actually make a difference, and to huddle unhappily in front of the television. Note that this pattern encompasses attitudes and behavior, bridging and bonding social capital, public and private connections. Diversity, at least in the short run, seems to bring out the turtle in all of us.
Klubb Super 8, som distribuerar filmerna från den tid då den svenska synden var ett begrepp, ska vara med hos Ekdal och Hakelius på torsdag kväll. Tillsammans med Christina Lindberg.
"Torsdag 21 juni kl 22.35, har TV4s Kvällsöppet med Ekdal och Hakelius temat svenskens bild av Sverige och utlandets bild av svensken.
Bland annat kommer man att diskutera synen på Sverige som den sexuella frigjordhetens land, och filmerna som förmedlade bilden av den svenska synden till omvärlden.
Gäster är bl a Klubb Super 8s Rickard Gramfors, 70-talets exploitationstjärna Christina Lindberg, från bl a Anita (1973), Exponerad (1971) och Thriller (1974)... För musiken står Torsson."
När flera läsare mejlar och tipsar om en artikel betyder det väl något.
Prospect har låtit Edward Luttwak skriva om Mellanöstern - och om varför vi konstant överskattar regionens betydelse. Han skriver underhållande, elegant och med god argumentation.
We devote far too much attention to the middle east, a mostly stagnant region where almost nothing is created in science or the arts—excluding Israel, per capita patent production of countries in the middle east is one fifth that of sub-Saharan Africa. The people of the middle east (only about five per cent of the world's population) are remarkably unproductive, with a high proportion not in the labour force at all.Det är god läsning. Men jag håller inte med Luttwak. Vi kan inte svika folk bara för att de råkar vara födda i fel länder. Bush hade rätt. Vi måste sprida friheten.
Enligt bosniska tidningen Dnevni Avaz så ska den svenske självmordsbombaren Mirsad Bektasevic fått sitt straff nästan halverat, från femton, till åtta år och fyra månader. Men TT/DN har inte lyckats få nyheten bekräftad, och på domstolens annars utmärkta hemsida finns ingen information om saken.
Frågan rycker plötsligt närmare. Hur ska Bektasevic bemötas vid sin hemkomst? Kommer han att bli satt under permanent bevakning, trots att han enligt traditionellt sätt att se på brott faktiskt avtjänat sitt straff? Så blir det nog.
Nå. Håll ögonen öppna efter kommentarer från Bektasevic hos hans vän, jihadisten som kallar sig Abu Usama El Swede, som tycks ha bättre kanaler än svensk press och ju tidigare publicerat livstecken från terroristen.
Uppdatering:
Nu finns ett pressmeddelande och hela domen (pdf) tillgänglig hos domstolen.
Uppdatering 2:
Även domen från första instans finns i fulltext på engelska (pdf)
Det som Friktion skriver verkar illavarslande, om det nu är sant. Jag har inte kollat uppgifterna. Och det finns säkert en god förklaring. Men det kan vara läsvärt ändå.
Hört talas om Fairfax University i USA? Förmodligen inte. Universitetet har inte utmärkt sig genom högrankade utbildningar eller forskning i världsklass, utan som en mindre nogräknad institution som säljer examina. En av dess tidigare studenter tycks vara Sveriges arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.Nu fäster vi ju ingen vikt vid akademiska meriter i Sverige (vilket gynnar såna som mig, som på sex år i Uppsala inte lyckades med mycket mer än så kallat nätverkande) men det kan ändå vara bestickande att åberopa meriter som inte är helt, eh, meriterande.
Som de flesta av sina regeringskolleger har Sven Otto Littorin (m) inte mycket till akademiska meriter att ståta med. Av hans biografi att döma blev det ingen examen från Lunds universitet, där han läste 1988 till 1991, om än en C-uppsats i nationalekonomi. Han tycks ha varit desto flitigare i studentpolitiken.
Däremot ska Littorin 1997 ha tagit en MBA-examen från Fairfax University i USA. Han skrev en masteruppsats om “ett tjänsteföretags etableringsstrategi i USA.” Därmed skulle Littorin, förutom Tobias Billström, master i historia från Cambridge, vara den ende som skaffat en examen vid ett utländskt universitet.
Om det nu inte vore för att Fairfax University — av allt att döma — är ett så kallat diploma mill — ett bluffuniversitet.