Jag kan inte låta bli att uppmärksamma den muntre predikanten Anas Khalifa, som är en av centralfigurerna i Oscar Hedins martyrskapsfilm Det svider i hjärtat, och som jag beskrev i SvD:
I en moské i Helsingborg får man se den unge och karismatiske svenske predikanten Anas Khalifa hålla i en perverterad variant av kyrkans barntimmar. Han förklarar inför tindrande barnaögon att paradiset har hundra särskilda nivåer bara för dem som blir martyrer och offrar sitt liv i strid för sin religion. De närvarande föräldrarna nickar gillande.
Anas Khalifa har en blogg, i vilken han lovar svara på frågor angående sin medverkan i filmen.
I detta inlägg önskar jag att kunna ge er svar som håller era tveksamheter i hjärtat om er bror borta. Skriv en kommentar med din fråga eller undring som har med mig att göra i filmen så kommer jag att spela in ett ljudklipp med svar in sha Allah. Må Allah belöna er alla, amiin.
Jag svarar inte på respektlösa varelser. Och inte heller skojare.
Det är klart att programserien, som vänder sig till en stor publik, inte kan innehålla hur snåriga detaljredovisningar som helst. Det är klart att där måste finnas arkivmaterial för att sätta in intervjuerna i kontext. Det är klart det har funnits anledning att kritisera Fichtelius dubbla roller, i synnerhet när han under produktionen tilläts agera partiledarutfrågare i en valrörelse. Det är klart att alla inte kan få allt.
Men.
Två dagar efter att Göran Persson lämnat partiordförandeposten får vi ta del av ett makalöst närgånget material som nedtecknar hans tio år vid makten. I normalfallet får medborgarna vänta åratals på en tråkig självbiografi som enbart läses av ledarskribenter. Figges program har miljonpublik!
Stoffet i Ordförande Persson har inte bara en enorm publik. Det genererar dessutom vänsterkryss och toppar till alla stora medier, som går vidare med att bena ut samtidshistorien på ett hittills aldrig skådat sätt.
Genom programmen får vi ett fullkomligt unikt, snudd på direkt, tillskott till historieskrivningen. Aldrig tidigare har vi vetat så mycket så tidigt om en statsministers känslor och tankar i samband med centrala politiska skeenden. Något liknande har aldrig gjorts! Inte någonstans!
Fichtelius, som alltid varit visionär vad gäller ny teknik och nya medier, levererar dessutom med programmen mängder med extramaterial som med nödvändighet fått väljas bort i redigeringen.
Med detta projekt har Fichtelius arbetat i tio år. Han har fått sin karriär förstörd. Han har fått sin heder och trovärdighet ifrågasatt. Han har isolerats på sin arbetsplats. Han har mobbats i medierna.
Men Figge ror detta unika projekt i hamn. Trots usla chefer. Trots konstant motvind. Trots elaka politiker och kritiker. Trots baktalande kollegor.
Klart Erik Fichtelius ska ha Stora Journalistpriset.
I dagens SvD skriver jag en del om den bloggdebatt som blossat upp med anledning av DN.
När Johan Gutenberg hade uppfunnit boktryckarkonsten på 1430-talet så irriterade sig fint folk på alla dessa billiga tryckta skrifter. Handskrivet skulle det vara, exklusivt och tjusigt. Inte minst från fackligt håll – eller snarare från skråhåll – var kritiken hård. Tryckta böcker hotade handtextarnas privilegier. Så här i efterhand kan man väl utan att överdriva ändå konstatera att belackarna förlorade. Gutenbergs tryckpress blev en av grundbultarna i renässansen, reformationen, upplysningen och demokratins födelse i Europa. Reklamskyltarna på ICA är handskrivna.
På mitten av 1400-talet var det naturligtvis svårt att se det skeendet komma. Bredvid en färggrann handskrift tedde sig ett Gutenbergskt tryck naturligtvis andefattigt och fördummande. Men tryckpressen var ju i slutändan inte främst ett nytt sätt att applicera färg på papper, utan ett nytt sätt att kommunicera människor emellan.
Vid varje kommunikationsrevolution (järnvägen, telegrafen, bilen, telefonen, filmen, radion, grammofonskivan) upprepas mönstret. Nymodigheten möts med skepsis, i synnerhet ifrån en priviligierad elit. Den senaste revolutionen, internet, är inget undantag.
I Dagens Nyheter igår (Baksmälla i bloggosfären) levererar journalistikprofessorn Kent Asp ett påstående som placerar honom i direkt kontakt med 1400-talets handskriftskramare. ”För den politiska opinionsbildningen har bloggen inte haft någon betydelse alls skulle jag vilja påstå”, säger Asp, och kallar de politiska bloggarna för ”en flopp”.
Uttalandet andas av oförmåga eller ovilja att begripa att vi just nu är inne i en process som fundamentalt förändrar människors relationer.
Jag har ju noterat Blogge Bloggelitos djupa kunskaper om Asien, varför jag är extra glad att det är just han som plockat isär min text från förra veckan om Japan, Iran och hur kulturer förändras. I hans analys Tokkootai och andra självmordsbombare – varför Japan inte är Mellanöstern finns otroligt mycket information att hämta. Jag håller med om mycket, men vill bara påpeka att jag inte hade mer än 2900 tecken att förfoga över när jag skrev min text, till skillnad från min skarprättare som kunnat använda hela 9000...
En vän till mig, en stor och galen humorist, skrev en gång visor till sin personalfest inom socialförvaltningen. Hade kvällspressen fått tag i sånghäftet hade hela kontoret lagts ner, trots att min vän egentligen bara satt ord på ett av välfärdssystemets stora problem: att vi inte lyckas integrera alla invandrargrupper så bra som vi skulle vilja, att vi snarast tränger ut dem vi vill ha in. "Somalier går med trasiga skor", löd texten i en genialisk Cornelis-pastisch. Göteborgs-Posten hamnar idag i närheten i en artikel som är obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för integrationsproblemen.
En ensamstående mamma i Hammarkullen, utan jobb och med fyra barn födda mellan 1991 och 2004, är garanterad 19 393 kronor i månaden i barnbidrag, flerbarnstillägg, studiebidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag och försörjningsstöd. Dessutom får hon, baserat på behov, hjälp med kostnader för vård och medicin, hushållsel, tandvård, förnyelse av husgeråd och utrustning i hemmet och "andra godtagbara behov".
Om hon i stället har sex barn bidrar samhället med 23 560 kronor plus det behovsprövade biståndet.
- Pappan tror att om han överlämnar familjen till det sociala systemet så blir det billigare för honom, säger tolken Abdi. Men när han inte längre försörjer sin familj försvinner respekten mellan man och kvinna. Familjen ruttnar inifrån.
- Men varför gör folk så här? Jo, med de arbeten som finns går det inte att försörja en hel familj. Hederliga människor blir tjuvar, försöker stjäla från systemet, konstaterar Abdi.
Att män överger sina familjer kan alltså ses som den logiska konsekvensen av mötet mellan somaliernas nomadiska kultur med traditionellt stora familjer, en svårintaglig arbetsmarknad och det svenska bidragssamhället.
Priset betalas av det svenska samhället och, framför allt, de somaliska barnen.
I dagens SvD skriver jag om att det är möjligt att avskaffa tv-licensen.
Ursprungligen uppstod licenssystemet för att det saknades en bra betalningsmodell. De som inte tittade skulle slippa betala, varför avgiften kopplades till tv-innehav i stället för till skattsedeln. Under monopolet var detta rimligt, för ingen kunde använda sin apparat till att titta på något annat än de statliga programmen. Idag ser medielandskapet annorlunda ut. Man kan äga tv för att titta på enbart BBC eller Al Jazira. I och med digitaliseringen har också möjligheten uppstått att ta betalt enbart för de hushåll som tittar. Man skulle kunna prenumerera på public service, precis som man prenumererar på Canal Plus.
Säkert skulle nästan alla hushåll välja att göra det, för svensk public service håller hög klass när det väl produceras något bra. Företagen skulle få en starkare relation till tittarna och lyssnarna, och bli tvungna att hålla vad de lovar. Och kritiken, att man tvingas betala för något som man inte utnyttjar, skulle blekna om betalningen var frivillig.
En längre text, för den som mot alla odds bryr sig, om public service skrev jag åt SVT Opinion i vintras, i samband med att SVT firade Public service-dagen: SVT fyller ingen funktion.
Själv missar jag alla tv-program idag. Jag går på fest nu. Jo, nu, faktiskt. Hundraårsjubileum.
När Mahmoud Aldebe på Sveriges Muslimska Förbund ska definiera vilka han anser sig vara talesman för räknar han snart sagt alla huvuden. I sitt famösa brev (pdf), där han diskuterade särlagstiftning med de politiska partierna, beskrev han sitt mandat så här:
Islamiska samfunden beräknar antalet muslimer i Sverige drygt 470 000 personer. Alla som genom födseln hör hemma inom en av islamisk tradition dominerad miljö, åtalar islamisk trosbekännelse, tillhör ett muslimskt folk, har muslimsk härstamning, har ett egennamn som hör hemma i en islamisk tradition och som själva identifierar sig med eller betraktar sig som hörande till denna religion och tradition är muslimer.
Han anser alltså att han talar för alla som råkar ha döpts till Muhammed. Inte riktigt alla dock. De som aktivt säger ifrån räknas inte. Men de är svåra att beräkna...
Det finns en del invandrarmuslimer som inte vill ha kontakt med islamiska samfunden och betraktar sig som sekulariserade och från deras håll har också hörts protester över att i olika sammanhang betraktas som muslimer. Det är svårt att räkna antalet men från våra analyser och kartläggning, kan vi bedöma att det finns kring 15% av Sveriges muslimer vill inte ha med islam att göra och vill betraktas som svenskar i allmänhet med nationella bakgrunder.
Men vad anser muslimerna själva? Johan Norberg uppmärksammar en ny norsk opinionsmätning.
This morning I woke up in Oslo and read Aftenposten. They had a very interesting article by Martin E Sandbu from Liberalt Laboratorium, who had followed up a survey of the attitudes of muslims in Norway with a survey of what Norwegians thought that muslims in Norway thought and wanted. The result strengthens my conviction that many prejudices are...prejudices, and that our negativity bias (we tend to notice the risks, threats and bad examples) is very influential in the debate about muslims in Europe.
Norwegians thought:
...that 62% of muslims participate in religious ceremonies at least once a week - but only 18% do.
...that two thirds of muslims think that Norwegian society is immoral - but only 15% do.
...that 43% of muslims want sharia law - but only 14% do.
...that 39% of muslim leaders want militant Jihad - but muslims thought that no more than 2% wanted it.
...that only 38% of muslims wanted to integrate into the Norwegian society and that only 37% thought that immigrants should do more to accomplish this - but in fact, 93% and 94% of the muslims said that they wanted this.
Here is the survey. Perhaps someone should do the same study in Sweden, and everywhere else, before we reach conclusions based on what we think others think.
Jag själv bloggar om detta på SvD.
Man kan förstås tycka att det är allvarligt att 15 procent av en befolkningsgrupp vill införa sharia-lag, men det är tydligt att det inte finns något som helst substantiellt stöd för ett sådant krav. Sveriges Muslimska Förbund och ledaren Mahmoud Aldebe, som talat om särlagstiftning, är sannolikt inte egentligen representativ för dem han påstår sig representera.
The term Islamofascism was first used in 1990 in Britain's Independent newspaper by Scottish writer Malise Ruthven, who was writing about the way in which traditional Arab dictatorships used religious appeals in order to stay in power. I didn't know about this when I employed the term "fascism with an Islamic face" to describe the attack on civil society on Sept. 11, 2001, and to ridicule those who presented the attack as some kind of liberation theology in action. "Fascism with an Islamic face" is meant to summon a dual echo of both Alexander Dubcek and Susan Sontag (if I do say so myself), and in any case, it can't be used for everyday polemical purposes, so the question remains: Does Bin Ladenism or Salafism or whatever we agree to call it have anything in common with fascism?
I think yes. The most obvious points of comparison would be these: Both movements are based on a cult of murderous violence that exalts death and destruction and despises the life of the mind. ("Death to the intellect! Long live death!" as Gen. Francisco Franco's sidekick Gonzalo Queipo de Llano so pithily phrased it.) Both are hostile to modernity (except when it comes to the pursuit of weapons), and both are bitterly nostalgic for past empires and lost glories. Both are obsessed with real and imagined "humiliations" and thirsty for revenge. Both are chronically infected with the toxin of anti-Jewish paranoia (interestingly, also, with its milder cousin, anti-Freemason paranoia). Both are inclined to leader worship and to the exclusive stress on the power of one great book. Both have a strong commitment to sexual repression—especially to the repression of any sexual "deviance"—and to its counterparts the subordination of the female and contempt for the feminine. Both despise art and literature as symptoms of degeneracy and decadence; both burn books and destroy museums and treasures.
Fascism (and Nazism) also attempted to counterfeit the then-success of the socialist movement by issuing pseudo-socialist and populist appeals. It has been very interesting to observe lately the way in which al-Qaida has been striving to counterfeit and recycle the propaganda of the anti-globalist and green movements.
Japansk progg och psykedelia, och en ny bok av Julian Cope, är ingången till dagens ledare i SvD om hur kulturer kan förändras väldigt snabbt.
Japan hade före 1945 en av världens mest fruktade krigarkulturer. En högteknologisk krigsmaskin parad med kulturell isolationism, rasism, personkult och feodal samurajmentalitet resulterade i mer blod än någon vill minnas. Offer blev i synnerhet Kina. Mellan 1937 och 1945 dog uppskattningsvis 3 miljoner kinesiska soldater medan 9 miljoner civila kineser föll för kulorna (ytterligare 10 miljoner dog av andra följder av kriget). Den trepunkters taktik, Sanko sakusen, som japanerna tillämpade i norra Kina innebar ”döda allt, bränn allt och plundra allt”.
Bland otaliga krigsförbrytelser kan framhävas massakern i Nanking där 300000 civila mördades. Krigarkulturen var inte heller skonsam mot de egna. När japaner stred var det till sista man, bokstavligen. Japan var pionjär inom konceptet självmordsbombare: piloter köade för kamikazeuppdrag och begick harakiri om något gick fel och de kom hem levande. 25 år senare blomstrar en undergroundkultur med haschande hippies. Vad hände?
Alltsedan maj, då jag började mitt vikariat på Svenska Dagbladets ledarsida, har jag tyckt att detta är världens roligaste arbete. Att skriva, alltså. Det har verkligen varit en ynnest.
Jag tycker själv att det har gått ganska bra. Några grejer har rentav blivit kanon, om jag får säga det själv. Så när vikariatet förlängdes jublade jag inombords (och det syntes nog utvärtes också).
Igår blev jag erbjuden fast anställning. Vi skakade omedelbart hand på saken.
Oscar Hedins film Det svider i hjärtat har verkligen fått igång ett samtal. Eller nåt. Sanna Rayman skriver oerhört bra om det.
Filmen i sig väcker tankar, naturligtvis, men kanske ännu mer paneldebatten efteråt.
Paneldeltagaren Ali Esbati oroade sig i onödan. Större delen av publiken var inne på samma spår som han och terrorforskaren Magnus Norell verkade lätt resignerad inför åsiktsdominansen. Och visst var det lite trist att debatten stannade där, eftersom det enligt pressmeddelandet är regissören Oscar Hedins avsikt att med sin film bryta 9/11-traumat, som han menar gör att vi nöjer oss med två simpla berättelser - den islamofobiska eller den USA-kritiska.
Av debatten framgick att merparten av panel och publik ansåg att förklaringen till den filosofiskt ställda frågan Varför? (...vill man bli martyr?) ligger i knät på en president vid namn Bush. Övriga förklaringar befinner sig i Israel, exempelvis hos flinande israeliska 17-åriga checkpointkontrollanter som "helt utan anledning" stripsearchar palestinier.
Åtminstone om man får tro Esbati.
Detta är den nyanserade förståelsen av sakernas tillstånd.
Den onyanserade är att tro på den som säger att hans uppgift bland annat är att döda dem som inte tänker hålla med honom.
Filmen presenterar tydligt de gemensamma nämnarna för denna första generation svenska heliga krigare. De skiljer sig inte från de faktorer som ofta finns i bakgrunden för andra som ställer sig utanför samhället. Socialt utsatta miljöer, osäkra hem- förhållanden, småbrott och strulighet i tonåren. Det mest slående exemplet är svenske konvertiten Ralf Lennart, mest känd på internet som propaganda-spridaren Abu Usama el Swede, som innan han blev jihadist hunnit vara både nazist, fotbollshuligan och våldsbrottsling.
Den här bilden stämmer inte riktigt med vad vi vet om jihadister i andra länder. Ingen undgick väl sommarens ”läkare utan gränser” i Storbritannien, och den stora förekomsten av ingenjörer i terroristgrupper är väl belagd. Kanske beror skillnaden, som Oscar Hedin antydde när jag talade med honom efter filmen, på att Sverige har haft ett annat invandringsmönster än exempelvis England. Arbetskraftsinvandring och kolonial historia har där skapat en muslimsk medelklass som Sverige, som mest haft asylinvandring, ännu inte har.
Hedin vill förstå varför, och han lyckas bra med att förmedla det i filmen. Men som terrorismforskaren Magnus Norell sade i en intervju angående filmen så hjälper denna förståelse bara en bit på vägen. Den lär oss inte hur vi löser problemet, och den hjälper oss inte att undvika konflikt.
Samtidigt fortsätter företrädare för islam i Sverige att gång på gång förneka det religiösa sambandet.
”Det här har ingenting med religion att göra, det här har ingenting med islam att göra”, försäkrade Omar Mustafa, presstalesman på Sveriges Unga Muslimer, i en diskussion om filmen i Studio Ett den 14 september. Den välkände imamen Abd Al Haqq Kielan hävdade i samma program att ”det är fullständigt förbjudet i islam att självmordsbomba”.
Oscar Hedin drar andra slutsatser. I Studio Ett i fredags påpekade han att det finns ett antal muslimska lärda som legitimerar martyrskap och självmordsbombningar. De unga muslimer som rör sig i den värld filmen skildrar har enligt Hedin ”en djup kunskap om islam, alltså de är pålästa och kunniga och vet vad de vill för någonting.”
I tisdags diskuterades filmen i TV4:s morgonsoffa. Islamologen Jan Hjärpe drog historiska paralleller till unga svenskar som på 1930-talet gav sig ut för att kämpa i det spanska inbördeskriget och till 1970- och 80-talets vänsterterrorism i Baader-Meinhofligans tappning.
Det är en intressant jämförelse. Al-Qaidaledaren Usama bin Ladins återkommande videobudskap till världen är fulla av blinkningar till den vänsteradikala opinionen i Väst. I sin senaste video lät bin Ladin stundtals misstänkt lik en företrädare för antiglobaliseringsrörelsen, konstaterade historikern Anne Appelbaum i Washington Post.
Fyrtio år efter 1968 är det inte längre kommunismens löften om ett framtida jordiskt lyckorike som får de argaste bland de unga arga att ta till vapen för att omforma världen. Istället är det en världsomspännande seger för islam och ett hinsides paradis som hägrar.
Drömmen om proletariatets diktatur har blivit drömmen om kalifatets diktatur.
Det blir inget åtal mot Carl Bildt med anledning av opassande inlägg i kommentarsfältet på hans blogg, avslöjar Nils Funcke på Riksdag & Departement. Därmed får vi heller ingen dom som klargör vilka regler som gäller för bloggar. Tills vidare betraktar jag det som att bloggen gudmundson, och även andra svensktillverkade men i utlandet publicerade bloggar, lyder under svensk tryckfrihetstradition, vilket alltså betyder att jag har juridiskt ansvar för vad som skrivs i kommentarsfältet, oavsett om jag vill eller inte.
Åklagaren menar, enligt R&D, att Bildts undlåtande att radera kommentarer uppfyller "alla objektiva krav för att ett brott har begåtts".
Jag har hittills bara behövt radera en enda kommentar i bloggens långa historia (bortsett från spam) men vill ändå göra kommentatorer uppmärksamma på allvaret i frågan. Vill ni vara idioter kan ni vara det på egna bloggar.
CNN har besökt Lars Vilks. Stora amerikanska bloggar, som LGF och Hot Air hakar upp sig på att CNNs reporter antyder att hon inte tycker att Vilks agerat ansvarsfullt.
Still one could argue Vilks should have known better because of what happened in Denmark in 2005, when a cartoonist's depictions of the prophet sparked violent protests in the Muslim world and prompted death threats against that cartoonist's life.
Själv tycker jag att det är att CNN intervjar svenska islamisten "Amatullah" i burqa som är det mest spännande.
One Swedish Muslim woman who lives just an hour-and-a-half drive from Vilks said she hopes to make good on the al Qaeda threat and slaughter Vilks like a lamb.
"I can do this in the name of Allah, and I will not fail. I could slaughter him in the name of Allah," says the woman who identified herself only as Amatullah.
She adds, "If I get the opportunity."
Dressed in a black burqa from head to toe and uttering death threat after death threat, the woman -- a wife and mother -- says she is defending her religion and her prophet if she manages to kill Vilks.
Amatullah has already been fined for issuing death threats. Still, she claims she will never stop taunting him.
Det, och den enorma mängden hot som fortfarande strömmar in.
As he sits at his computer, his phone buzzes with a text message. Another death threat has just come in, this one from Pakistan. "I will kill you, you son a bitch," he reads. There are hundreds of threats just like this one on his mobile phone, on his answering machine and in his e-mail inbox.
Drogliberaler gör rätt i att leta upp senaste numret av litteraturtidskriften Glänta (2-3/07) som ägnar alla numrets texter och bilder frågan om rusets inverkan. Mycket i numret är bra. Rent mästerlig är den inledande texten av Carl Michael Edenborg som grundar sig på en enkät bland svenska författare om deras egna erfarenheter av såväl syntetiskt rus som av skrivandets och läsandets. Svaren delas upp efter aktiv substans.
Eftersom den här bloggen bara är alkoholromantisk citerar jag en mer barnvänlig passage. Carl Johan de Geer, som själv inte använt vad vi traditionellt benämner droger, och alkohol bara i "måttlig omfattning", betraktar sin nästa.
Hade en tid lokal i samma hus som en känd författare, alkoholiserad, och var nästan avundsjuk. Hur kunde han komma hem så full varje kväll, praktiskt taget krypa ur taxin, och ändå skriva minst en, ibland två, romaner varje år? Och ha konstutställningar dessutom, och måla mängder av porträtt? Medan jag, nykter och skötsam, inte fick lika mycket gjort. En gåta.
Dokumentären om våra hemodlade jihadister, Det svider i hjärtat, som jag rafsade ner en snabb recension av igår, får också internationell uppmärksamhet. Ivar Ekmans text åt International Herald Tribune/Times-koncernen är bra. Dels lägger artikeln tyngd på att relatera den sociala förklaringsmodell som regissören Oscar Hedin använder, dels låter texten Magnus Norell förklara att förståelse inte är allt.
"To deal with this, it is necessary to know where these people are coming from, why they think what they think and do what they do," said Magnus Norell, a terrorism researcher at the Swedish Defense Research Agency.
"But we have to remember that understanding doesn't give us all the answers of how to deal with it, and it doesn't help us avoid a conflict."
Ekot rapporterar att Oussama Kassir känner sig kränkt, och människorättsorganisationerna kommer till hans stöd. Kassir har utsatt för illa behandling, något som gränsar till tortyr.
– Han har berättat att han togs på natten och att det var flera poliser där. Han förseddes med ögonbindel, öronskydd och handfängsel och fördes i bil till ett väntande flygplan. Han har sagt att han upplevde detta som kränkande, säger Carl Henrik Ehrenkrona, rättschef på UD...
...om uppgifterna stämmer om omständigheterna kring överfarten, så är det att betrakta som illa behandling, vilket inte är tillåtet enligt FN:s tortyrkonvention.
– Det är när man utsätts för någonting som gränsar till tortyr. Det som beskrivs under transporten med ögonbindel och öronskydd och pressen som gör att de säkert upplever skräck och rädsla, måste betraktas som illa behandling, säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
Sveriges första jihadkrigare - mujahedin - var uppväxt på Östermalm. Det avslöjar Oscar Hedin i sin dokumentär Det svider i hjärtat. Filmen, som har premiär 19 oktober, visar också bilder från andra tidigare okända svenska jihadisters öden. På måndagen hölls en förhandsvisning för bloggare.
Sjuttiotalisten Michael Glinka, som fått namnet Abu Musab internationellt, var vad man vet Sveriges första bidrag till jihadismen. Han växte upp i Lärkstaden i Stockholm. Hans pappa var från Algeriet, utvisad efter bland annat två våldtäkter. Under tonåren radikaliserades den annars välartade sonen genom kontakter med Ringvägsmoskén på Södermalm. Glinka dog i Bosnien.
Hassan Zaaroura föddes den 5 oktober 1975 och växte upp i Kvänum. När hans kvinna var gravid - de var nygifta - beslöt han sig för att åka till Tjetjenien. Året var 1999. Han hade radikaliserats i Örebromoskén och hittat kontakter med det heliga kriget genom kontakter i en moské i Göteborg. Den 17 december 1999 träffades han av en prickskytt.
Ovanstående är två av de livsöden som tecknas i Oscar Hedins film "Det svider i hjärtat". Hedin tar avstamp i berättelsen om Mirsad Bektasevic (den förste svenske självmordsbombaren) och undersöker de radikala miljöer som funnits omkring honom. Tyvärr är det ingen glädjande bild som tecknas.
Hedin följer Lennart, en av Bektasevics vänner som i pressen och i den egna propagandan gått under namnet Abu Usama el-Swede, och gänget runt omkring. Tittaren får exempelvis lära känna radikala karismatiska predikanten Anas Khalifa, en allt populärare predikant i islamistmiljöer som predikar det rättfärdiga i jihad. Men aldrig förfaller Hedin till att skildra islamisterna som viljelösa offer. Tvärtom framstår jihadisterna som, om än bräckliga, medvetna varelser med det yttersta målet att en dag få offra sitt liv i heligt krig.
Under tre år har Oscar Hedin arbetat med filmen. Hans skägg i scenerna i Bosnien antyder vad filmaren varit beredd att anpassa sig till under processen. Och han har kommit nära. Ibland är Hedin så nära att han inte begriper vad som händer.
I bakgrunden figurerar en Muhammed, som inte vill synas på bild. Han är med från filmens början, men det är först i slutet som man förstår. Vintern 2006 känner han att han är mogen och åker från Göteborg till Somalia, där han dör i strid för den islamistiska gerillan.
Hedins film har alla traditionella svenska problem. Jihadisterna skildras som trasiga ungdomar som, om de bara haft en vettig fritidsgård, samhället kunde ha botat. Men samtidigt är det den mest närgångna skildring av jihadister vi sett i landet. Vi får för första gången se och höra hur de tänker.
Det är naturligtvis smickrande att mitt eget namn förekommer i eftertexterna. Hedin har hämtat info från min blogg. Men han har haft bättre källor. I creditrullen syns också norske Mulllah Krekar, grundare av terrorrörelsen Ansar al Islam, en person jag inte trodde jag skulle hamna i sällskap med...
Filmen illustrerar också den stenhårt radikala islamismen som tvivelsutan finns hos oss. Det mest äcklande i alltihop är en pervers variant av kyrkans barntimmar där Anas Khalifa håller dagisverksamhet för ett femtiotal småbarn som alla får lära sig att det finns hundra särskilt lyxiga nivåer i paradiset för den som blir martyr och offrar sitt liv för sin religion. De närvarande föräldrarna ler nickande. Där är nästa generation heliga krigare.
Enligt TT ska justitieminister Beatrice Ask idag besluta om det framtida ödet för Ali Berzengi, som avtjänat sitt straff för att ha finansierat terrorgruppen Ansar al Islam men fortfarande sitter i förvar (nu enligt utlänningslagen i väntan på utvisning).
Ask ska besluta om den nu 31-årige mannen fortsatt ska vara i förvar, inlåst på Hallfängelset. Alternativet är att han "ställs under uppsikt". I så fall släpps han fri, men ska med jämna mellanrum visa sig hos polisen eller Migrationsverket.
Mannen, som var imam i Stockholm, och en annan irakisk kurd som var gatuköksägare från Malmö, dömdes 2005 i det första målet enligt den nya svenska terrorlagen. De dömdes av hovrätten för bland annat grov förberedelse till terroristbrott. Männen fälldes för att i Sverige ha samlat in pengar som de skickat till den islamistiska terrororganisationen Ansar al-Islam i norra Irak.
Gatuköksägaren fick fyra och ett halvt års fängelse, 31-åringen fem år. Båda dömdes också till livstids utvisning.
Eftersom han också fick räkna in den långa häktningstiden före domen frigavs 31-åringen egentligen formellt den 18 augusti, sedan han avtjänat två tredjedelar av straffet och haft gott uppförande.
Här förkroppsligas ett problem vi kommer att få se fler varianter av. En känd terrorist som inte kan utvisas. Vad göra?
En annan intressant detalj. När Berzengi dömdes talade man om att det utdelats stränga och långa fängelsestraff. På fri fot efter tre år känns kanske inte helt strängt. Har man viktat in utvisningen i fängelsestraffet? Det känns i så fall konstigt ifall inte utvisningen går att verkställa.
Nu ska jag fira detta genom att gå till Nationalgalleriet i Gamla stan, där det klockan 12 är vernissage för en retrospektiv över legendariska proggvänstertidningen Puss. Är inte livet ironiskt, så säg?
I Svenska Dagbladet ställer man frågan varför så få kvinnor vinner Nobelpris i fysik.
Varför får så få kvinnor fysikpris? Bara två kvinnor har fått Nobels fysikpris genom åren, Marie Curie (1903) och Maria Goeppert-Mayer (1963). En förklaring är att priserna som delas ut i dag speglar läget några decennier tillbaka i tiden.
En annan förklaring är att det inte finns någon damklass. Detta skrev jag om för ett år sedan:
Fler män är idioter. Fler män är också genier. Det har med sexuell selektion och normalfördelning att göra.
Den som till äventyrs inte är så indignerad men ändå faktiskt är nyfiken på hur ofta vi kommer att få se kvinnliga pristagare i de naturvetenskapliga ämnena kan läsa den här essän, som resonerar om en näraliggande frågeställning.
Mathematics is a man's game. A gender gap appears early in life, blossoms with the onset of puberty and reaches full bloom by mid-adolescence. It indelibly shapes women's prospects for doing significant mathematics. In this account of cognitive sex differences, Prodigy shows how sex-differentiated ability in 15 year-olds accounts for the exiguous female representation at the highest levels of mathematical research. A female Fields Medalist is predicted to surface once every 103 years.
American Thinker listar de 101 värsta amerikanska mediebluffarna genom tiderna.
# 81. Reuters, Lebanon coverage (2006). Fake/staged photos.A burning tire dump as the scene of an Israeli bombing, Photoshopped bomb smoke, etc. during the Lebanon-Israel conflict.
# 82. Reuters Russia's North Pole coverage (2007). More fake photos/footage. "Reuters has been forced to admit that footage it released last week purportedly showing Russian submersibles on the seabed of the North Pole actually came from the movie Titanic." The mistake was caught by a 13-year-old Finnish boy.
Jag gissar att Joshua Key kommer att hamna på den listan också någon dag, för hur sannolikt är det att detta, som beskrivs i DN Kultur under rubriken "Trovärdig USA-kritik", inträffat?
"Han bevittnade till och med en halshuggning av fyra irakier med hjälp av kulsprutor och därefter fotbollsspel med huvudena"
Svenske medborgaren Oussama Kassir, som står åtalad i USA för att ha försökt bygga upp ett träningsläger åt al Qaida i Bly, Oregon, bedrev sitt heliga krig till största del på internet. Han tillverkade och spred propagandafilmer och manualer för gift- och sprängmedelsproduktion. Nedan presenteras - för första gången i svenska medier - Oussama Kassirs dolda jihad på internet.
Oussama Kassir skyltade inte med sitt namn på internet. Istället dolde han sig bakom två epostadresser: zubeiddah1417@hotmail.com och khadija1417@hotmail.com. Kontaktadresserna förekom i anslutning till materialet han spred, som när det var egentillverkat märktes med den egna logotypen och varumärket Islamic Media Center, IMC. Logotypen består av ett maskingevär korslagt över en kroksabel, med koranen uppslagen mitt över skärningspunkten.
I det amerikanska åtalet mot Kassir, som publicerats i sin helhet av The Investigative Project on Terrorism (pdf), beskrivs naturligtvis inte bara etablerandet av träningslägret i Oregon och hur Kassir ska ha lärt ut hur man mördar genom att skära av en människas strupe. Här återfinns också en uppräkning av de websidor som Kassir låg bakom (s 15f). Genom internetarkivet archive.org, och genom privatpersoners kartläggningar av terrorismrelaterad verksamhet på nätet, exempelvis Aaron Weisburds Internet Haganah, är det möjligt att få en vidare uppfattning vad sajterna innehöll.
mii.faithweb.com sägs i åtalet ha innehållit instruktioner för bombtillverkning utan närmare specifikation. På archive.org kan man utröna att mii.faithweb.com välkomnade surfaren med en bild, som vid klick ledde in till till själva sajten som lagrades under efterledet /gia. GIA är förkortningen för Groupe Islamique Armée. Det är ingen slump. I en c-uppsats (Terroristorganisationer på internet, en möjlighet eller realitet, pdf) på Försvarshögskolan skriven sommaren 2001 gjorde Conny Holmström en kartläggning av terroristorganisationer som då fanns representerade på internet. På sidan 70 i uppsatsen beskrivs GIAs sajt (på annan domän). En av kontaktadresserna var: khadija1417@hotmail.com, alltså, vad vi nu vet, Oussama Kassirs adress.
www.alqqa3qa3.8m.com ska enligt åtalet innehållit instruktioner för bombtillverkning och tillverkning av gifter. På denna sajt postade Kassir "The Mujahideen Explosives Handbook" och "The Mujahideen Poisons Handbook".
På archive.org kan man se att alqqa3qa3.8m.com fanns åtminstone mellan 2002 och 2005, med i princip samma innehåll. I början erbjöds 64 zip-komprimerade filer, som vid slutet växt till några fler, men inget tycks ha lagts till efter 2002. Filerna har namn som 40jihad.zip, ABU HAMZA4.zip, BN LADEN.zip, GIA.zip, MUGAHEDDEN TERROR HANDBOOK.zip, QATADA3.zip, TERROR BOOK.zip, arabic -bomb.zip, mugahedeen book.zip, shaheed.zip och quran.zip.
www.uddat.8k.com använde Kassir enligt åtalet för att samla på sig bildmaterial om bomber och vapen. Internet Haganahs kartläggning visar en sådan bild.
På archive.org kan man se sajtens struktur, såsom den såg ut 2002. Först möttes surfaren av en välkomstsida, där en epostlänk gav möjlighet att beställa en cd. Där går det också att se att uddat är en förkortning för uddatalmuchtaqin, men vad det betyder är oklart. Stavning har inte varit Kassirs starka sida. Väl inne erbjöd www.uddat.8k.com av vad man kan se få avdelningar. Dels en kontaktsida (med epostadressen khadija1417@hotmail.com) och dels en nedladdningssida, som enbart var en länk till ovanstående www.alqqa3qa3.8m.com. År 2003 byter sajten form, för att sedan upphöra. Internet Haganah har en bild av hur www.uddat.8k.com såg ut i maj 2003.
Ett exempel på hur en videoproduktion från Oussama Kassir ser ut går att hitta på archive.org. Filmen Ramadi består av en drygt två minuter lång sekvens handeldstrider i Ramadi, Irak. Filmen inleds med IMC-logotypen, och avslutas med en av de epostadresser som utgjorde kontaktuppgifter till Kassir. Av tekniska skäl går klippet inte att lägga på bloggen, men det går alltså att se filmen Ramadi här
Ytterligare en film från Islamic Media Center går att hitta på YouTube. Hamas training är knappt två minuter lång, inleds med logotypen för IMC (som sedan ligger i ena hörnet av bilden rakt igenom filmen), och visar hur Hamas övar.
I Magnus Ranstorps uppsats från 2006, The Virtual Sanctuary of Al-Qaeda and Terrorism in an Age of Globalisation (pdf), visas att Oussama Kassir inte bara intresserat sig för bomber och granater, utan också spridit strategiska texter. På omslaget till en 415-sidig bok om paramilitärt ledarskap, skriven av en Bassam Assili, fanns kontaktadressen zubeiddah1417@hotmail.com, skriver Ranstorp i en fotnot (s 9).
Men allt är inte glasklart vad gäller Kassirs inblandning. I en artikel publicerad bland annat i Jewish World Review påstås att en privatspanare som jagar terrorister på nätet, Shannen Rossmiller, använt samma adress, khadija1417@hotmail.com, som Kassir ska ha haft. Hur detta ska ha varit tekniskt möjligt är svårt att begripa. Antingen ljuger artikeln eller så har övriga terrorismexperter och åklagaren som pekar ut Kassir fel.
Med avstamp i epost- och webadresserna kan man dock sannolikt skapa sig en hyggligt tydlig bild av en man som varit aktiv på internet med att sprida terroristpropaganda redan före 11 september 2001. Googlingar på mejladresserna (1, 2) eller på Islamic Media Center ger ännu fler ledtrådar om material som kan knytas till Kassir än vad som nämnts här (IMC ska ska dock inte förväxlas med Global/International IMC, som vi idag känner som Global Islamic Media Front, GIMF).
Enligt Internet Haganah meddelade Oussama Kassir på ett internetforum, i början av december 2005, att han skulle lägga ner sin mejladress zubeiddah1417@hotmail.com av "säkerhetsskäl". Någon vecka senare begick Kassir det ödesdigra misstaget att sätta sig på flyget mot Libanon - ett flyg som mellanlandade i Tjeckien, där Kassir omedelbart greps.
Ska man bara läsa en ledarsida innan man dör så ska man fan i mig ta dagens i SvD, där jag vaskar guld i motionsfloden.
Miljöpartistiska riksdagsledamöterna Helena Leander och Tina Ehn skriver i riksdagsmotionen 2007/08:MJ242 att vi ”måste börja se fiskar som enskilda individer” och att det är ”angeläget att Fiskeriverket och andra frångår det avindividiserade sättet att mäta fiskar i kilo och ton och börjar se dem som individer istället.” Det skulle bli intressant att se Fiskeriverket lösa det problemet och höra dem förklara att exportkvoten uppgår till Lars, Johanna, Ulrik, Mirjam, Ahmed, Stina, Erika, Linus, Peter, och så vidare. I förlängningen ligger rimligen också ett obligatoriskt fiskregister, för att inte tala om ett paket med sociala rättigheter. Handikappvänliga räcken i laxtrappan, sikens rätt att bära traditionell dräkt, allmän tilläggspension för gammelgäddor, samt undantag från principen om sist in först ut i mindre och mellanstora mjärdar ligger nära till hands. Sedan måste det bli ett stopp för kränkande och förlöjligande uttryck: ”Glad som en lax” eller ”Pigg som en mört” förstärker stereotyper som har hindrat generationer av fiskar från att beviljas friår.
Den allmänna motionstiden har gått ut, och som vanligt kan man där hitta guldkorn som inte bara utgör intressant läsning, utan också speglar partiernas innersta själsliv. I motionerna kommer det fram som annars sköljs bort i partitopp och regeringskansli. Alla handlar inte om att folk borde prata mer med sin lunch.
Och att få sätta rubriken Boom, boom, tjoff, poff, boom, tjoff, poff! på ett stick känns också kul. Bra lördagsläsning, helt enkelt. Ibland (en gång i veckan?) är man nöjd med sig själv.
Håll tummarna, jag ska vara med i Argument i SVT ikväll. Om Carnegie (nej, inte den utsökta portern) och Odell, såklart. Jag är inte särskilt van att stå framför kameran, så det blir säkert sevärt för sadistiskt lagda. Ett bra tillfälle att flörta med Frida Metso, om inte annat, för mig.
- Det finns en lobbygrupp i Sverige som heter Timbro. - Denna lobbygrupp stöds av näringslivet. - Denna lobbygrupp för en terroristisk politik mot svenska folket och dess välfärd. - Denna lobbygrupp kommer inte sluta förrän den stoppas eller förrän den når sitt mål: Nattväktarsamhället.
Därför är det dags för världssamfundet att terroristförklara Timbro!
Expressen avslöjar en SSU-skandal som kommer att gå till historien:
Den 6 juni i somras checkade 23 högt uppsatta SSU:are in på Hotel van Belle i Bryssel. Efter en hel dags utbildning i EU-politik förfestade flera av deltagarna på hotellet. Festen fortsatte ute i Bryssels nattliv.
På morgonen fick städerskan en obehaglig överraskning när hon skulle städa rum 212, ett rum som tre av SSU-topparna delade.
– Det fanns avföring på mattan, dörren till toaletten, på ytterdörren, stolen och väggen, berättar Rashid bin Hach för Expressen.
Av alla ungdomsförbundshistorier jag kan minnas ligger nog den här i toppskiktet. Eller finns det bättre som nått offentlighetens ljus?
Magnus Norell skriver på Bengt Albons satsning Utrikesbloggen om vad al Qaida-hotet mot Vilks egentligen hade för funktion.
An expected media-hype ensued and Vilks and Johansson got special police protection.
The fact that the issuer of the threat, a man calling himself Omar al-Baghdadi of the Al Qaeda in Iraq, is, according to intelligence reports either dead or is a name of a person that does not exist, was not widely reported.
Death-threats should of course not be taken lightly, and there is always the risk that a lone person will take matters into his own hands and try to carry out such a threat.
At the same time it is clear that threats like these mainly have quite another purpose. Whoever lies behind this knows that using Al Qaeda and picking on an issue like cartoons published in the Western media, will get immediate attention, not least in the West.
It is mainly for internal consumption within the Jihadi groups and used as a way to motivate followers. At the same time, events like this one help the Jihadi’s to set the agenda and keep the conflict between ‘us’ and ‘them’ going.
Thus it also forces many Moslems outside the Islamist circles to ‘pick a side’; i.e, it makes it much harder for secular Moslems, or just plain un-interested ones, to stay out of the fray. The agenda is set along Islamist lines, and we are stepping right into the trap, partly through the media-hype but also by raising the issue to the level of ambassadorial meetings and statements from the government and political establishment as a whole.
