Svärta

Svärta inte ner vänstern, manar Aftonbladets Åsa Linderborg, med anledning av de al Qaida-liknande attackerna mot handlare i Södertälje. Hon skriver inte att mordbrand är fel i sig, förstås, utan att den i förevarande fall är kontraproduktiv: 'vill man förändra världen måste man ha folkflertalet med sig, och då kan man inte elda upp deras butiker.' I samma korta text understryker ÅL att mordförsök är ok: 'som när några AFA-aktivister nyligen misshandlade en nazist - även det något som bara spelar Sverigedemokraterna i händerna.' Tydligare kan knappast stödet för mobben uttryckas.

Detta måste få ett stopp

Vanligt folk har normalt inget problem med demokrati, frihet och likabehandling. På några platser i Sverige anser man dock tvärtom att en extremistiskt smal tolkning av islam ska vara talande för hela minoriteten - och att vanligt folk vill ha könsseparatism, religionshets och medeltid. SvD skriver om kvinnotider i badhusen, särskilda kvinnokläden för badstunderna, och kvinnors roll i religionerna. Och de tilltalade får det att framstå som om kvinnoseparatismen är ett framsteg.

Inget kan vara mer fel.

Oavsett.

Antingen är det som jag anser: att könsseparatismen är en prästerskapets tolkning av islam som drabbar menighetens demokratisträvan. Eller så är det som man har all anledning att frukta: islam är oföränderligt kvinno- och minoritetsförtryckande. Oavsett vilket är utvecklingen helt fel för vårt moderna samhälle. Nej, det är inget framsteg att kvinnor måste bada på egna tider i badhuset med särskilda döljande skynken. Nej, det är inte så att "medborgare med den här kulturen" med nödvändighet medför återgång till medeltida eller liknande system.

Det ÄR bra att invandrarkvinnor lär sig simma, javisst. Men det är inte bra om det sker till priset av att vi avskaffar vårt jämställda samhälle.

Dansk jihadistdokumentär

Den danska statstelevisionen har visat en entimmes dokumentär med inblickar i de islamistiska radikala miljöerna runt Danmarks terroristfall. De inblandade intervjuas. De anser sig oskyldiga och förföljda, såklart. Filmen "De danske terrorister" går att se på webben.

För svenska tittare kan mötet med Abdulkadir Cesur, som tillsammans med svenske Mirsad Bektasevic sitter dömd för terroristbrott i Bosnien, vara extra spännande. Cesur menar att han själv var så gott som oskyldig och att svensken var pådrivande. Cesurs pappa menar vidare att kontakterna mellan Bektasevic och Cesur var ganska få innan avresan, och inskränkte sig till ett par tre korta möten i en moské i Köpenhamn. Otippat.

En varning utfärdas dock till alla islamologer: Magnus Ranstorp förekommer flitigt i filmen.

Magnus Ranstorp fra det svenske forsvarsakademi analyserer i programmet, hvad det er, som får unge danske muslimer til pludselig at vende sig mod det samfund, de er opvokset i.

"De søger efter stærkt sort-hvide svar. Det er en form for rebelaktivitet. Nogen vil endog argumentere for, at det er cool. Bin Laden er blevet Che Guevara. Denne tids store revolutionære helt, som står imod USA - De unge er søgende, og til sidst ender de i det forkerte hjørne."

Från Ebbe till Ibbe

Blockpolitikens återkomst avhandlas i förbigående av undertecknad på SvDs ledarsida, vilket föranledde den oerhört rockiga underrubriken Back i block. Värt att notera på samma bog är att DN/Synovate noterar att skillnaden i opinionsstöd mellan blocken fortsätter krympa i takt med att Mona Sahlins alternativ utkristalliseras. I Fokus bjuder Anita Kratz på bra läsning om Sahlin, och hur "Regeringen var nere för räkning och en ny vänsterallians var formad. Sedan gick det snabbt utför."

I valet kommer det att bli otroligt jämnt.

Idel ädel adel

Karin af Klintberg och Jane Magnusson har gjort en mycket sevärd film om Ebbe Carlsson. Den har premiär på Zita imorrn, men kommer förstås förr eller senare till tv. Formmässigt arbetar berättarna väldigt mycket med animationer: gamla stillbilder ges liv, på ett liknande sätt som i The kid stays in the picture. En hel del av handlaget känns också bekant från tidigare tv-produktioner där Karin af Klintberg varit inblandad. Man skulle kunna säga att Ebbe - the movie känns som ett välgjort en och en halv timmes inslag i Kobra, men om en mytisk politisk figur.

Men när jag såg den kunde jag inte låta bli att bli tårögd över förlusten av en av landets främsta politiska skribenter. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Bara en dryg månad efter att Anders Isaksson avlidit står det klart vilket tomrum han lämnat efter sig. Ingen kunde som han visa hur den politiska adeln inrättade sina egna förläningar.

För Isaksson var det ingen slump att utrikesminister Lennart Bodström fick en framgångsrik son i Thomas. Ingen tillfällighet att barn till S-tjänstemän, som Ants Nuders son Pär och Hans Anderssons dotter Mona, senare skulle bemanna partiets nyckelfunktioner. Ingen gåta att en studentförbundsordförande, som nyss i Laboremus, kunde ståta med efternamnet Lindgren Åsbrink – efter Anne-Marie, vid Arbetarrörelsens tankesmedja, och Erik, tidigare finansminister. Isaksson menade att aristokratin återuppfunnits, och nu reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

Detta är inget specifikt socialdemokratiskt. En genomlysning av borgerligheten skulle avslöja samma typ av förbindelser. Vad som var unikt med den socialdemokratiska aristokratin var att den satt vid makten under osunt lång tid. Decennium efter decennium kunde den nya adeln förnya och utvidga sina privilegier. Allt det, och mycket mer, skulle Isaksson kunnat säga om han levt i dag.

Tittarnas val

På vilken sida kan man läsa om både Linda Rosing och kronprinsessan Victoria? Svenska Dagbladets ledarsida, så klart.

Linda Rosings dejtingprogram Den rätte för Rosing , som premiärvisades i Kanal 5 i tisdags kväll, mosades av konkurrensen från de extrainsatta specialprogrammen. Premiären, som marknadsförts stenhårt särskilt gentemot unga vuxna, nådde enbart en rating på 4,3 procent i målgruppen 15-44 år. Tittarna valde kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling. I morgon torsdag klockan 20.00 kör därför Kanal 5 en repris av Rosing.

Folk känner igen äkta kärlek när de ser den.

Oboj, oboj. Och på webben startar ledarredaktionen en ny serie: YouTubeTorsdag. Med en ung – och skitsnygg – Mona som första första tv-klipp.

Victoria!

En dag som denna firar man bäst med The Kinks och Victoria.

Long ago life was clean
Sex was bad and obscene
And the rich were so mean
Stately homes for the lords
Croquet lawns, village greens
Victoria was my queen
Victoria, Victoria!

I was born, lucky me
In a land that I love
Though I am poor, I am free
When I grow I shall fight
For this land I shall die
Let her sun never set
Victoria, Victoria!

Eller som Docent Död sjöng i sin hyllning till monarkin (eller ja, det kanske inte Kinks-stölden Standardiserad värld ska tolkas som, men idag tar vi oss friheter):

Den bor i oss. Vi bor i den.

Aftonbladet kultur rättar

Hedersamt nog har Åsa Linderborg en rättelse idag. Därmed leder Ab över DN, som väl aldrig ångrat en falsk tillvitelse. Att jag stavar efternamnet med ett s låter jag vara onämnt.

I Trelleborg är Reepalus drömbojkott klar

I Trelleborg behöver man inga politiska beslut. Där sköter mobben judebojkotten på egen hand. Skånska Dagbladet berättar om hur den israeliska taekwandotruppen skrämdes bort:

Enligt organisationen European Jewish Congress i Paris ska företrädare för det svenska taekwondoförbundet ha informerat de israeliska ledarna att "tiotusen medlemmar av en muslimsk organisation hotar att göra upp räkningen med er med anledning av kriget i Gaza."

Men uppgifterna förnekas av Chakir Chalibat, huvudtränare i arrangerande Trelleborgs Taekwondoklubb.

/.../

Men när SkD ringer upp Adi Davidov, den israeliske huvudtränaren för taekwondolaget, låter det annorlunda.

– Tyvärr är det så. Vi har varit med varje år med en trupp på cirka 40 personer. Men Chakir Chalibat varnade oss för en grupp så vi bestämde oss för att inte komma den här gången.

Beslutet har i efterhand fått kritik från den israeliska OS-kommittén, berättar Adi Davidov, eftersom turneringen i Trelleborg ingick i lagets program för 2009. Det var Ferenc Böö, generalsekreterare i Svenska taekwondoförbundet, som skrev till den israeliska truppen.

– De har fått ett brev från mig som jag skrev på uppdrag av Chakir Chalibat.

Hm. Chakir Chelbat har ju fått stryk förr av diktaturens kreatur.

Mingelbild

Med skrämd blick ses jag i senaste Resumé. Bilden är från UD. På mina nya visitkort ska jag skriva Gudmunbdsson.

Hemköp

Melodifestival i Leksand, söndag.

Borgerlig kulturpolitik efter Eva Swartz

I onsdags deltog jag i ett lunchseminarium om borgerlig kulturpolitik efter kulturutredningen, arrangerat av Timbro. Aftonbladets kulturskribent skriver idag att jag "hävdade att all nyskapande konst sker utanför den statliga kulturpolitiken."

Det gjorde jag inte, vad jag kan minnas, varför jag har bett Aftonbladet och Claes Wahlin om att han belägger sitt påstående - eller inför en rättelse.

Nedan följer mitt manuskript (med undantag från ett citat som jag röck - vi säger röck i Leksand - direkt ur en bok, och plus några hyperlänkar):

Lyssnade ni på Kulturnytt i morse? Kritikern Mårten Arndtzén förklarade där att inte bara graffitikonstnären NUG och hans tunnelbaneverk stod under attack – utan även att själva konstbegreppet stod under attack. Detta efter att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avfärdat verket Territorial Pissing som vandalism. Ministerns uttalande, menade han, såvitt jag kan förstå, hotade den fria konsten. Arndtzén bortsåg, i vad jag misstänker avsiktlig vilja att utmåla ministern som ett hot mot kulturlivet, från att Kulturministerns kaka bara är en liten del av kulturen. Han överdrev ministerns inflytande. Det är inte hon som definierar konsten. Konstbegreppet i en demokrati kommer fortfarande att styras exempelvis av vad kritiker anser vara konst, eller vad galleristerna anser vara konst, eller vad konsttidskrifterna visar som konst. Men analysen i Kulturnytt var talande.

För här ligger det strukturella problem som en borgerlig kulturpolitiker har. Man uppfattas per definition som okunnig, och som ett hot, och de redskap man vill bedriva sin politik med anses inte vara ’riktig’ kulturpolitik. Det man egentligen säger misstolkas.

Kulturutredningen har drabbats av samma störtskur av kritik. Och visst kan viss kritik vara berättigad, som exempelvis frågan om de 900 sidorna inte snarare är en beskrivning än en utredning. Men Aftonbladet kallade den ”ett skott i hjärtat”. Så är det bara inte. Frågan om huruvida kulturutredningen är bra eller dålig tycks snarast egentligen vara en fråga på hur man ser på effektivitet inom förvaltning. Innebär den decentralisering och frihet, eller centralisering och styrning, som Magnus Eriksson i SvDs kulturdel frågade?

Man kan tycka att det är tråkigt med kulturpolitik som administration. Jag ser utredningen som en naturlig följd av alliansprojektet och moderaternas kliv in mot mitten. Den kulturrevolution som befarats av många har om den inträffat möjligen gällt borgerlighetens syn på sig själv och statens roll, men knappast kulturutövarna.

Läste ni Fokus i torsdags? Landets bästa kulturskribent Ulrika Knutson hade ett omöjligt uppdrag: att i förväg skriva en analys av en kulturutredning som ännu inte fanns att tillgå. Hon gjorde det rätta och gick till Harry Scheins tidlösa memoarer för att beskriva hur kulturpolitik egentligen alltid går till. Här (Schein s 270) beskrev han hur han och Gunnar Sträng skulle sätta ihop ett förslag till s-kongressen för att skapa en sammanhållen socialdemokratisk kulturpolitik.

"Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi började med sju substantiv; pengar, satstningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkoma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer."

Allt Schein skriver där är helt sant, även under borgerlig regim. Det finns nämligen en lång rad institutioner, som muséer, bibliotek, teatrar etcetera, som alltid kommer att brottas med ekonomi och som all kulturpolitik för all framtid kommer att finansiera, oavsett vad nyliberala debattörer eller det sunda förnuftet vill. Det är institutioner som vårdar och bevarar det svenska kulturarvet. Kalla det unken nationalism, eller vad som helst, det kvittar. Så vill folk nämligen ha det.

Schein ger också, omedvetet, förklaringen till hur man ska kontra argumenten om att liberala kulturpolitiska lösningar, som ju ofta snarast liknar näringspolitik i synnerhet ifråga om skattenivåer för kulturutövare och –företagare eller avdragsrätt för donationer, inte är ’riktig kulturpolitik’. Han visar att socialdemokratisk kulturpolitik är en variant på dess arbetsmarknadspolitik. (Schein sid 371)

Här ett citat ur Schein, som jag inte har i skrivande stund, som visar hur man lät finansiera filmarbetare genom en post hos AMS. Budget som budget, oavsett principer, ungefär."

Här visar alltså Schein en variant på den ganska nyligen avhandlade debatten om a-kassan och skådespelarna, där vänstern påstod att reformer i a-kassan medförde att skådespelare inte skulle kunna delfinansiera sin kulturverksamhet med arbetslöshetsersättning under repetitionsperioderna. För socialdemokratin är arbetsmarknadspoltik kulturpolitik.

Men om socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är kulturpolitik, varför är då inte borgerlig arbetsmarknadspolitik det? Här finns en stor opinionsbildande och upplysande insats att göra. Men det är möjligt. Precis som alliansens sedan länge planerade skattesänkningar blev ’stimulanser’ när lågkonjunkturen slog till, så kan man märka om skattepolitiken till kulturpolitik.

Men jag anser att det ändå finns en borgerlig kulturpolitik - som är ett amalgam av konservativa och liberala värderingar.

Frågan är för mig hur det nya ska stimuleras. Att det gamla ska bevaras har vi redan konsensus om. Men det nya, hur ska det komma fram?

Jag tänker ofta på film och det svenska filmundret. Och då handlar det ju om Schein återigen. Han brukar få äran för att ha skapat ett svensk filmunder. Men filmundret inträffade ju redan på 10- och 20-talet. Då fanns ingen filmpolitik, borträknat censuren. Roar man sig med att upprätta en kanon för alla svenska filmer man behöver ha sett för att kunna föra en allmänbildat insatt diskussion om film ser man att hälften av filmerna är gjorda innan 1963 och filmpolitiken, och några därefter helt utanför filmpolitiken. Idag ligger kreativiteten minst lika mycket utanför: Roy Andersson, Johan Kling, all reklamfilm, alla musikvideor och all undergroundfilm.

Men det mest spännande berättarmediet just nu är förstås inte film. Det var det 1910, och kanske rentav 1950, men inte nu. Nu gäller nåt annat.

En jämförelse. Sverige är ett av världens främsta dataspelsländer. Topp tio. Jag påstår att dataspelen i dag är vad filmen var 1920. Politikerna har ännu inte insett något behov av en samlad nationell tv-spelspolitik, lyckligtvis. Den dagen den kommer, för det gör den, måste borgerlig kulturpolitik inse att det gäller att begränsa den till de rent bevarande, museala, inslagen.

Då blir det administration. Frågan om det nyskapande hamnar i facken näringspolitik, skattepolitik, arbetsmarknadspolitik. De områdena kan ge möjlighet åt allt det där som ligger utanför den lilla smala yta som vi definierat som liggande under kulturministern. Men det blirt svårt att förklara att det handlar om kulturpolitik.

Det hela går att se och höra via Bambuser, för den tålmodige, eller för den som verkligen kontrollera vad jag sade. Claes Wahlin lär behöva titta.

La historia me absolverá

Tidskriften Fokus noterar att min var en av få röster som bedömde Lukas Moodyssons Mammut i linje med den internationella recensentkåren.

Jag skrev ju på SvDs ledarsida att...

...dialogen är intetsägande och handlingen är obetydligt intressantare än i ett akvarium. Dryga två timmar fylls trots detta med detaljstudier av rollfigurernas emotionella tvivel, där intet lämnas till åskådaren. Karaktärernas känslomässiga utveckling kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint. Och inte heller när Moodysson kör sitt favoritknep, att skruva upp popmusiken för en känslochock, tänder det till.

/.../

vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN (30/10-05), får magknip när de lämnar barnet på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel. För dem är Mammut trygg och dekorativ som en brasvideo.

Vilket fick DNs Helena Lindblad att känna sig trampad på tårna.

Francois Truffaut brukade spydigt säga att 'alla människor har två yrken, sitt eget och filmkritikers". Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har verkligen tagit fasta på det när han regelmässigt levererar sina tvärsäkra kvalitetsomdömen om svenska filmer.

Nu ifrågasätter alltså Fokus, och filmskribenten Jon Asp, recensentkåren.

I ljuset av det iskalla mottagande som Berlin filmfestivals samlade kritikerkår häromveckan förlänade »Mammut«, reses – ännu en gång – frågan hur det är ställt med filmkritiken i Sverige? Vid svenska premiären för några veckor sedan var det nästan idel ädel ros från recensenterna, vilket fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att brista ut i »reaktionär konsumtionskritik«. Till exempel gav Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan Lukas Moodyssons film det nästa högsta betyget, en fyra, om än med flera undfallande recensioner som innehöll långa handlingsreferat i stället för självständig analys.

DN:s filmredaktör Helena Lindblad skriver till exempel att »Moodysson bär med sig samma starka lojalitet med barnen som gått som en röd tråd genom hans filmer tidigare«

/.../

Man bör såklart inte stirra sig blind på siffror, men då dessa omdömen kan ha väsentlig betydelse för hur stor publik en film får, förtjänar de likväl att granskas.

I synnerhet när siffrorna, som i fallet med »Mammut« i Berlin, står i bjärt kontrast till en stor samling kvalificerade utländska röster. Allt från tysk morgonpress, där flera kritiker ser Sveriges nye Ingmar Bergman gå upp i rök, till mer tillgängliga Hollywood Reporter, som menar att filmens tunna story tycks bättre ämnad för en tidningsspalt eller blogg. På en fyrgradig skala i viktiga filmmagasinet Screen Daily ger åtta internationella kritiker »Mammut« det torftiga snittbetyget 0,9.

Det är också intressant att notera att när den svenska pressen rapporterar om det svala utländska bemötandet av filmen, så gör man det ofta halvhjärtat. Från undanskymd plats i DN:s kulturdel återger Betty Skawonius bistra tyska angrepp, men hävdar även – helt missvisande – att »engelska Screen är betydligt mer positiva och respektfulla«. I själva verket levererar just denna tidning en regelrätt sågning av Lukas Moodyssons konstnärliga förmåga.

Jon Asp är chefredaktör för sajten Ingmar Bergman Face to Face.

Friheten är alldeles för flyktig

NUGs Territorial Pissing på Market lämnar mig ingen ro. Eller snarare är det diskussionen omkring som inte lämnar mig någon ro. I dagens SvD skriver jag en snutt om vad jag uppfattar som en felsyn. Det handlar om olika konstdebattörers syn på kulturministerns reaktion att NUG-grejen var vandalisering.

I Dagens Nyheter skrev Jessika Kempe igår att ministern ”agerat statlig konstdomstol”. I Kulturnytt i P1 undrade Mårten Arndtzén på onsdagen om ”konstbegreppet hädanefter, i Alliansens Sverige, ska vara behäftat med vissa förbehåll, reservationer och villkor”.

Farhågorna ligger i att Sverige nu går mot, som konstnären Ernst Billgren argumenterade i tisdagens Expressen, ”ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet”.

Diskussionen illustrerar hur stora delar av den svenska offentligheten tycks inbilla sig att samhället och staten är ett.

Det är ett synsätt som förvisso kan komma ur en brist på förståelse för demokrati och pluralism, men som troligare härrör ur att kulturlivet gjorts så beroende av det offentliga att det inte längre kan föreställa sig att frihet faktiskt råder.

Den som hörde mig tala vid ett lunchseminarium om kulturutredningen i onsdags känner kanske igen resonemanget.

Skuggutredningar, spekulationer och otaliga debatter. Den statliga kulturutredningen har rönt intresse från start. Förväntningarna är stora när utredningen presenteras nästa vecka. Men en utredning kan knappast komma med det slutgiltiga svaret på alla frågor, även om det har varit lätt att få det intrycket av debatten.

Timbro vill ta diskussionen vidare och har bjudit in kulturutredningens ordförande, Eva Swartz, samt några debattörer, som med utgångspunkt i kulturutredningen ger sin syn på den framtida kulturpolitiken.

• Eva Swartz, kulturutredare och VD Natur & Kultur
• Per Gudmundson, ledarskribent Svenska Dagbladet
• Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef DIK och tidigare kulturborgarråd i Stockholm
• Johan Bengt-Påhlsson, tidigare rektor för Konstfack och kulturkommunalråd i Malmö (moderator)

Se filmupptagning från evenemanget » (samtalet börjar 03.28 in i inspelningen)

Någonstans har jag ett manus för mitt anförande där, som jag ska försöka posta vid tillfälle, för den som inte vill slösa tid på att se videoklippet.

Stoppa Malmö

Apropå det alldeles vansinniga beslutet i Malmö att låta tennismatchen mellan Sverige och Israel spelas inför tomma läktare kan det vara värt att notera att kolumnisten Mark Steyn - ofta genialiskt provokativ humorist men också stundtals monoman i sin besatthet av den demografiska infallsvinkeln - snuddar vid Malmö i National Reviews blogg The Corner.

Lars Hedegaard looks at Europe and Islam from the left's point of view, starting with a forgotten line by Marx:

There are still a few grizzled post-socialists around that will remember what their old prophet, Karl Marx, had to say about religion in the very first sentence of his Contribution to a Critique of Hegel’s Philosophy of Right from 1843: “Criticism of religion is the premise of all criticism”.

Criticism of religion is not only the starting point of all criticism. It is the prerequisite of any kind of criticism. In a society where religion cannot be criticized, everything becomes religion – from the length of your beard to what hand to use when wiping your backside.

The above would have been unexceptional observations to any Continental lefties a generation ago. Why then are the Euroleft prostrate before Islam? Simple arithmetic:

They are now increasingly dependent on the Muslim vote, which they hope will guarantee them a perpetual foothold at least in the major population centers.

With Amsterdam, Rotterdam, Antwerp, Brussels, and many other Continental cities from Malmo to Marseilles approaching majority Muslim status in the next decade, the demographic reality of a re-religionized Europe is too hard to buck. For the soft-left establishment, to be unsolicitous of Islam is to condemn yourself to a few fast shrinking redoubts. (It's strange, for example, to hear American Jews still professing bewilderment at the ever more naked hostility in Europe toward Israel. Look at the electoral math: For your average squishy Europol, there is nothing to gain and an awful lot to lose by being perceived as insufficiently hostile to "Zionism".)

Jane's om terrorism i Skandinavien

Jane's Intelligence Review (konto krävs) har publicerat artikeln Safe haven? Radical Islam's Scandinavian links, av Michael Jonsson och Christofer Berglund. Texten är närmast att betrakta som en summering av det senaste året eller de senaste årens utveckling i Danmark, Norge och Sverige när det gäller islamistisk terrorism och länkar därtill.

Det mesta i den långa artikeln som berör Sverige har noterats här på bloggen tidigare, men Jonsson och Berglund ger också inblickar i Säkerhetspolisens arbete och syn på problemens omfattning. Nedan citeras en intressant passage.

Malena Rembe, chief analyst with the counter-terrorism unit at the Swedish Security Service (Säkerhetspolisen: SAPO), told Jane's that intelligence, internet chatter and postings by groups such as AQI are increasingly mentioning Sweden or Swedish interests as a potential target for Islamist terrorism.

/.../

While Sweden may still be low on the jihadist target list, individuals affiliated to various terrorist groups are present in the country. Rembe told Jane's that members of several terrorist organisations are present in Sweden and that they are fairly active in providing logistical support to their organisations. However, as they belong to separate organisations - sympathetic towards but not formally affiliated with the actual terrorist group - it is judicially difficult to act against them. The presence of radical Islamist groups in Sweden is concerning, as sympathisers of these groups travel to conflict areas, gain experience and are encouraged by ideological leaders to attack Western targets. Therefore, if events such as the Prophet Muhammad cartoons trigger an increased wish to carry out attacks in Europe, capacity and outside encouragement to do so tends to be higher.

Martin Wagner, an analyst at the SAPO counter-terrorism unit, told Jane's that contacts between radical Islamists in Scandinavia have been fairly frequent, facilitated by both the ease of travel and sometimes by social ties. However, the high level of trust between the Scandinavian security services makes cross-border co-operation easier than is usually the case.

En krock mellan civilisationer?

Det är intressant att se folkrätten i konflikt med den lokala rätten - det är nästan som ett exempel ur Fredrik Stenhammars avhandling Riktade FN-sanktioner och rule of law i folkrätten.

Domaren i målet mot Al Aqsa spannmål ställer retoriska frågor till Sydsvenskan:

Rättens ordförande, rådmannen Rolf Håkansson, har aldrig varit med om att sänka bevisningen så tydligt i ett större mål.

– Vi tycker inte alls att det här räckte. Och det står väl rätt tydligt i domen. Eller vad tycker du själv? frågar han retoriskt och fortsätter: Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan?

I en parallell värld hade man kanske kunnat ställa frågorna annorlunda. Kan man döma med utgångspunkt i det faktum att folkrätten anser Hamas vara en terroristorganisation? Kan man bortse från legitimiteten i underlag utarbetade av andra demokratiska stater och deras transparanta organ?

För alla vänner av FN torde utvecklingen de senaste åren i svenska terroristmål vara ett problem. Sverige underkänner gång på gång möjligheten att agera juridiskt i enlighet med FN:s och andra organs folkrättsliga sanktioner. Eller missförstår jag?

Al Aqsa Spannmål frikänt i tingsrätten

Sydsvenskan:

"I domen döms åklagaren Agnetha Hilding Qvarnströms bevisning, bland annat hänvisningar till israeliska domar, ut helt och hållet."

Skånskan:

Han har skickat mer än fyra miljoner kronor till fyra organisationer på Västbanken och i Gaza som enligt chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström kontrolleras av Hamas. Khalid al-Yousef själv menar att insamlingen handlat om välgörenhetsarbete.

- 90 procent går till föräldralösa barn, resten till humanitära ändamål, har han tidigare sagt till Skånskan.

Under rättegången har har sagt att han aldrig kommit i kontakt med barn som blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar varit självmordsbombare.

Vad jag förstår underkänner tingsrätten den bevisning som Israel anför - Hamasdokument beslagtagna på Hebron - inför världen för att påvisa Hamas organisationsstruktur och arbetssätt. Åklagaren har inte kunnat uppvisa originaldokument, utan bara kopior (som i motsvarande rättegång i Danmark?) Vidare tillskrivs tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor på internet som åklagaren hänvisat ett bevisvärde som är ”mycket lågt”, enligt TT.

Beslagen hävs, men domen kommer sannolikt att överklagas.

Att vidga det möjligas rum

Tre nya ord ger jag på SvDs ledarsida för de omätbara värden som konsten skapar, helt i linje med Det osynliga. Det handlar om konstskandalen på mässan Market, såklart, som gett oss både "territorialinkontinens" och "rescensentflatulens".

Lagom till att kulturutredningen presenterades förra veckan lanserades en skrift kallad Parlören (Vulkan). Där försöker kulturdebattörer från Det osynliga, en så kallad tankesmedja, sätta ord på vad man betraktar som konstens omätbara värden. Här definieras 183 nyord, såsom empativolym, möjlighetshorisont och motsägelsefullhetsstyrka.

Tankesmedjan hade tydligen inte förutsett vad signaturen NUG skulle ställa ut på konstmässan Market i helgen. Ingenstans förekommer ordet territorialinkontinens.

Verket Territorial Pissing diskuteras förvisso inte i termer av omätbara värden. Tvärtom gäller det högst mätbara sådana, varför Trafiklandstingsrådet har stämt Konstfack på 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg ingick som ett led i examensarbetet på skolan. Konstfack borde betala utan knussel, precis som de borde ersätta dem som känner sig drabbade av en annan students konstnärligt motiverade framfart på psykakuten. Det är inte en fråga om konstnärlighet, det gäller hederlighet.

Galleristen Andreas Brändström, som normalt sysslar med betydligt intressantare konst i gallericentret på Hudiksvallsgatan, uppger att tunnelbanebesudlingen finns i en upplaga av fem exemplar på dvd, som vart och ett kostar ”mellan 30000 och 40000 kronor, beroende av vilket ex i upplagan man köper”. Hördes någon nämna omätbara värden?

Provokationsfetisch är ett annat ord som saknas.

Ulf Ekman på al-Qaidas dödslista

En alternativ most wanted-lista, som väl är en parafras på den kortlek som USA gav ut för att illustrera vilka man jagade i Irak, publiceras av någon av humoristerna på svenska islamistsajten alqimmah.net. Det ska till mycket vilja för att se ett reellt hot i det, men det kan ju vara värt att notera att det enda svenska namnet på dödslistan är Ulf Ekman.

"Pro-israeli Extrem-right wing christian swede, helps Israel expand the occupied areas by bringing in jews from Russia."

Ekman har kortet hjärter 4. Kortleken ser ut att vara några år gammal.

Sajten Alqimmah sköts av den svenske islamisten och före detta nazisten Abu Usama El Swede. Tilläggas kan också att man nu har börjat posta ganska intressanta handböcker på sajten, bland annat ur svenske jihadisten Oussama Kassirs samlingar.

PKKs dödskommandon i Sverige på 80-talet

Häromdagen kom det en hel drös med PKK-anhängare i demonstrationståg nere i city. I min korta telefonblogg konstaterade jag att den ledare som de demonstrerade till förmån för - Öcalan - inte är någon hjälte. Tvärtom måste kurderna råda bot på romantiken.

Att det inte är helt lätt illustrerar ett aktuellt exempel.

Den kurdiske författaren och chefredaktören för nät-tidningen Kurdistan-Aktuell, Selim Curukaya, har nyligen blivit mordhotad och en skribent blivit misshandlad av PKK-män på grund av en artikel. Artikeln handlar om PKKs dödskommandon i Sverige på 80-talet, något som ännu alltså tycks vara problematiskt att kritisera. Artikeln, av pseudonymen Dara Botan, finns översatt till svenska, i två delar, hos Osman Jashon.

Det är gott, så att inte galenskaperna försvinner ur minnet:

Den 20 juni 1984 klockan 16.15 skjuts Enver Ata till döds på Stora Torget i centrala Uppsala vid en busshållplats inför 90 vittnen.

Hycklar Aldebe om Qaradawi?

Den svenske islamiske ledaren Mahmoud Aldebe ska ha beröm för sitt uttalande med anledning att en av världens högst ansedda sunnimuslimska religiösa uttolkare, yusuf al-Qaradawi, sagt att Hitler var utsänd av Allah i kampen mot judarna.

Till TTs reporter säger han att:

- Det här är visserligen en känslig fråga, många europeiska muslimer ser upp till honom som person. Men att förneka Förintelsen eller som al-Qaradawi hävda att det är Guds straff mot judarna är något vi helt tar avstånd ifrån, säger ordföranden i Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe, till TT.

Aldebe betonar att muslimer kan skilja mellan judarna som folk och Israel som stat.

- De flesta europeiska muslimer är väl medvetna om vad judarna har utsatts för. Youssef al-Qaradawis uttalande gagnar verkligen inte vår sak, säger han.

Dock finns dock några problem. De är inga små problem, heller.

För det första är Qaradawis religiösa auktoritet oändligt mycket större än Aldebes. För den genomsnittlige muslimen är det inte givet att det är Aldebe som har tolkningsföreträde när det gäller Allahs relation till Hitler. Inte heller för den genomsnittlige europeiska muslimen torde Aldebes ord väga tyngre. Men kanske kan det ändå spela roll i Sverige - därav min tacksamhet för uttalandet.

För det andra är Aldebes avståndstagande väldigt senkommet, och går, om det är ärligt menat, på tvärs med hur han resonerat tidigare. Det är Qaradawi som grundat Det europeiska fatwarådet som sammanträdde i Stockholmsmoskén år 2003, varvid pressen noterade att "Moskén i Stockholm står enligt flera initierade bedömare Muslimska brödraskapet nära." Viss debatt utbröt senare med anledning av att Qaradawi legitimerade så kallade martyrskapsoperationer - journalisten Salam Karam var drivande. Mahmoud Aldebe försvarade då Qaradawi mot kritiken. I Expressen skrev han under rubriken "Sluta förfölja Stora moskén"

Stockholms moské var värd för en konferens som arrangerades av Fatwa och Forskningsrådet år 2003, där ett 30-tal teologer samlades i tre dagar för att diskutera de problem som möter muslimer i Sverige och Europa. Självmordsattentat fanns inte på agendan. Sheykh al-Qardawi deltog i konferensen, och har inte i detta sammanhang talat om självmordsbombare eller uppmuntrat muslimerna att begå terrorattentat i Europa eller Sverige. Det hela är ett missförstånd, som bottnar i att en arabisk journalist försökte ta upp frågan. Varje muslim borde vara i sin fulla rätt att inrätta sitt liv, utan att bli anklagad av Salam Karam för antisemitism eller extremism.

Var det verkligen omöjligt att se Qaradawis nakna hat år 2003 eller år 2005? Naturligtvis inte. Men först nu, när Qaradawi refererar till Hitler, blir det plötsligt uppenbart för Aldebe att avbön är nödvändig. Kanske ligger nyckeln i Aldebes avslutande mening till TT: "Youssef al-Qaradawis uttalande gagnar verkligen inte vår sak."

För det tredje är Mahmoud Aldebe är den person som snarast personifierar försöken till närmanden mellan den svenska socialdemokratins kristna gren Broderskapsrörelsen och Qaradawis Det muslimska brödraskapet. Detta har beskrivits av Magnus Wennerholm på SVT:

FORSKARE ANSER att kretsen kring Sveriges muslimska råd är ideologiskt inspirerade av Muslimska Brödraskapet, något som bekräftas av Mahmoud Aldebe första gången vi träffar honom.

- Det finns individer som har kommit hit med idéerna. De finns överallt i våra moskéer. Vi har ingen sån organisation, men ett 10-tal individer som öppet står för det. De tänker som vi, att islam är en del av samhället, säger Mahmoud Aldebe.

De flesta forskare ser Muslimska Brödraskapet som en positiv motkraft till extrema islamister. Men ideologin handlar också om att sharialagen ska stå över demokratiskt stiftade lagar. Målet är att med demokratin på sikt islamisera samhället.

- Man ska etablera relationer med olika makthavare för att gradvis utöka inflytandet för islam i ett samhälle, säger Aje Carlbom.

OCH HELT ENLIGT den ideologin så har Sveriges muslimska råd satsat på att komma in i svensk politik. Särskilt väl har de lyckats med socialdemokratin.

År 1994 kontaktade SMR alla riksdagspartier och fick från socialdemokraternas kristna grupp - Broderskapsrörelsen.

- Det är bra att vi har de här kontakterna med de muslimska grupperna i Sverige, säger Ola Johansson, internationell sekreterare på Broderskapsrörelsen.

Mahmoud Aldebe var med redan 1997 när det ordnades en så kallad "Dialogkonferens" och Broderskapsrörelsen har samarbetat betydligt mer med SMR än med de andra riksförbunden. Ungefär 80 procent av artiklarna i Broderskapsrörelsens medlemstidning mellan 1994 och 2004 som berör riksförbund handlar om SMR.

Det vore förstås välkommet om Aldebe verkligen bytt ståndpunkt, men av en rad anledningar klingar det inte helt klart.

Skolpengen på världsomsegling

Lite skönmålning av språkundervisningens förmågor kanske man får ta, men det är ju roligt att lillebrorsan Jeb Bush gillar Sverige. Ur Wall Street Journal:

He's popular with both moderate and conservative Republicans, and more easy-going and genial than his brother George. Mr. Bush was a successful governor (1999-2007) of the fourth most populous state. His tenure was memorable because of his intense focus on reform of education, government, the budget process, civil service, health care, procurement and race-based programs. He also cut taxes in a state with no income tax.

What comes through when Mr. Bush is asked about education is how radical his views are. He would toss out the traditional K-to-12 scheme in favor of a credit system, like colleges have.

"It's not based on seat time," he says. "It's whether you accomplished the task. Now we're like GM in its heyday of mass production. We don't have a flourishing education system that's customized. There's a whole world out there that didn't exist 10 years ago, which is online learning. We have the ability today to customize learning so we don't cast young people aside."

This is where Sweden comes in. "The idea that somehow Sweden would be the land of innovation, where private involvement in what was considered a government activity, is quite shocking to us Americans," Mr. Bush says. "But they're way ahead of us. They have a totally voucherized system. The kids come from Baghdad, Somalia -- this is in the tougher part of Stockholm -- and they're learning three languages by the time they finish. . . . there's no reason we can't have that except we're stuck in the old way."

So are Republicans, Mr. Bush believes. But with a few adjustments, the GOP can become a modern reform party.

Ännu mer radikalisering, nu i England

En lysande text om radikaliseringsprocessen, sade han ironiskt.

My name is Nick Cohen, and I think I’m turning into a Jew. Despite being called “Cohen”, I’ve never been Jewish before. It’s not simply that I am an atheist. My Jewish friends tell me that it is hard to find an educated London Jew who is not an atheist, but that I have no connection with Jewish culture.

The Jewish side of my family is my father’s (which is not a help, I gather). My great grandparents fled from the Tsarist Empire at the time of the pogroms, but their son, my grandfather, revolted. He became a Communist and married outside the faith. My father was brought up with no connection to Judaism and, inevitably, so was I.

My sole interest in Jewish concerns came from being a left-wing opponent of the far Right, and the blood-soaked antisemitic superstitions which turned Europe into a graveyard. When I was young, such attitudes seemed unproblematic. You did not have to be a Jew to oppose fascism; everyone I knew did that regardless of colour or creed.

Today the old certainties have gone because there are two far-right movements: the white neo-Nazi parties that the Left still opposes; and the clerical fascists of radical Islam which, extraordinarily, the modern Left succours and indulges. I am not only talking about Ken Livingstone, George Galloway and their gruesome accomplices in the intelligentsia. Wider liberal society is almost as complicit. It does not applaud the Islamist far Right, but it will not condemn it either. From the broadcasters, through the liberal press, the Civil Service, the Metropolitan Police, the bench of bishops and the judiciary, antisemitism is no longer an unthinkable mental deformation. As long as the conspiracy theories of the counter-enlightenment come from ideologues with dark rather than white skins, nominally liberal men and women will not speak out.

Fight back and you become a Jew, whether you are or not. Mark Lawson recently described an argument at the BBC over the corporation’s decision not to screen the charity appeal for Gaza. His furious colleague declared that the only reason Lawson supported the ban was because he was Jewish. Lawson had to tell him that he was, in fact, raised a Catholic.

Gardells hyllningar till Qaradawi ord för ord

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp ifrågasatte rättmätigt religionsprofessor Mattias Gardells demokratiska trovärdighet på SvDs debattplats Brännpunkt.

Är då Gardell en omdömesgill och trovärdig källa när han uttalar sig om islam, radikalisering eller andra forskare på området? Han har i sin bok Bin Ladin i våra hjärtan omfamnat den kände predikanten – och även senare erkänd som Hamas andlige ledare – Yusuf al-Qaradawi som en företrädare för wasatteya – ”den islamiska mittfåran”. Gardell kallar detta ”folkhemsislamism” som sägs motsvara ”ett slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag”.

Smakprov på Qaradawis ståndpunkter finns i följande tv-klipp från i år, där Qaradawi förklarar att Hitler var Allahs utsände i kampen mot judarna.

Qaradawi:

"Genom historien har Allah skickat folk att straffa dem för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde - även om de överdrev på den punkten - lyckades han sätta dem på plats."

"Detta var deras gudomliga bestraffning. Ske Allahs vilja blir det de rättroendes hand som får göra jobbet nästa gång."

Tydligare kan vissa positioner inte uttryckas utan Zyklon B.

I boken Bin Ladin i våra hjärtan (Leopard förlag 2005) ger Mattias Gardell Qaradawi följande omdömen.

Sidan 11, i kapitlet Inledning:

"För Yusuf al-Qaradawi, en ledande ideologikonstruktör i den islamistiska mittfåran, är varje muslim som tar uppenbarelsen på allvar skyldig att engagera sig politiskt: 'Alla muslimer är [av gud] ålagda att kämpa mot sociala orättvisor.' Enligt Qaradawi är islams regelverk inte begränsat till individuella moralfrågor, som förbud mot otrohet eller alkohol, utan innefattar tydliga principer för samhällets organisering. Gud har förbjudit praktiker som riggade val, politiska fångar och kränkningar av människans av gud givna fri- och rättigheter och påbjudit människan att tillsammans fatta gemensamma beslut och solidariskt sörja för varandras välgång."

Sidan 157 f, i kapitlet Vägval Egypten, med underrubriken Folkhemsislamism:

"Inflytelserika islamiska tänkare som Yusuf al-Qaradawi, Fahmi Huwaidy, Muhammad Salim el-Awa och Rachid Ghannouch har länge predikat islamdemokrati och Det muslimska brödraskapet har utvecklat en demokratisk plattform. Den islamiska mittfåran (wasatteyya) förordar flerpartidemokrati, fria val och begränsade mandatperioder. 'Visst kan det invändas att man inte kan lita på att ett islamiskt parti inte avskaffar demokratin om det kommer till makten', sade Bashry. 'Med undantag för Turkiet har det ännu inte hänt att ett islamiskt parti kommit till makten på demokratisk väg. Det är således oprövat, men jag anser att man måste utgå från att de islamiska demokraterna menar vad de säger och tillåta dem delta i de demokratiska valen. Hur skulle ett samhälle annars kunna vara demokratiskt?' William Baker betonar betydelsen av Yusuf Qaradawis fatwor om demokrati och pluralism för denna utveckling. Qaradawi är en av Egyptens mer välkända islamistideologer som genom sitt tv-program al-sharia wa-al-haya ('Sharia och livet') i satellitkanalen al-Jazeera också nått internationell ryktbarhet. 'När vi talar om sheikh Qaradawi talar vi om en publik på hundratals miljoner muslimer runt om i världen, en person som verkligen skapar allmänna opinioner', underströk den palestinske forskaren Azzam Tamimi. 'Om sheikh Qaradawi förkunnar en fatwa kommer den att ge utslag på hundratals orter runt om i världen.' För Qaradawi är det en religiös 'plikt för den [islamiska rörelsen] att bekämpa totalitära och diktatoriska regimer, politisk despotism och varje system som berövar folket dess rättigheter'. Varje muslim är ålagd att bidra till kampen för en islamisk stat med sharia som konstitution, men Qaradawi betonar att den inte kan etableras i ett trollslag, endast gradvis, över tid. Mål och medel måste stå i samklang med varandra, varför såväl den islamiska rörelsen som den kommande islamiska staten måste vara på sin vakt mot 'extremister' som tror sig besitta den enda sanna tolkningen av islam. Liksom många andra islamister värjer sig Qaradawi för att identifiera islam med demokrati då den ena är av gud och den andra av människor, men slår - efter en hänvisning till det unika i islam - fast att 'de verktyg och garantier som skapas i en demokrati är så nära de politiska principer som fördes till jorden av islam som någonsin tänkas kan'.

Enligt William Baker har wasatteyyamiljön i Egypten på motsvarande sätt utvecklat en politisk teori, som anger att den styrelseform som i samtiden bäst motsvarar de islamiska idealen bygger på maktdifferentiering mellan exekutiva myndigheter och rättsväsendet, parlamentarisk flerpartidemokrati och en konstitution som garanterar medborgerliga fri- och rättigheter för alla, oberoende av klass, kön och religion. Wasatteyyamiljöns ideologer betonar i större utsträckning än den första generationen islamister att arabvärlden, med Muhammad al-Ghazali formulering, 'inte längre har råd att ignorera hälften av sin befolkning'. Qaradawi har återkommande tagit avstånd från talibanernas kvinnosyn som ickeislamisk, och Akef underströk i en intervju för al-Jazeera att Det muslimska brödraskapet är fullt viulliga att stödja en kvinnlig presidentkandidat.

Qaradawis inställning till islam och demokrati går igen hos Det muslimska brödraskapet som den ena av fyra punkter som rör politisk pluralism, social rättvisa, antiimperialism och ickevåld som metod för politisk förändring."

Sidan 162, ibidem:

"Namnkunniga wasatteyyaideologer som Yusuf al-Qaradawi..."

Sidan 217 , i kapitlet Globalisering och politisk islam:

"En googling på Usama Bin Ladin i januari 2004 gav 2530000 träffar. Inga av våra bekanta från tidigare kapitel kommer ens i närheten av Bin Ladin. Qaradawi som kan räknas som en av de mer namnkunniga representanterna för den globaliserade islams mittfåra erhåller endast 80000 träffar."

Sidan 218 f, ibidem.

"Den innehållsrika och välskötta Islam Online, associerad till Yusuf al-Qaradawi är en av digitalislams mer välbesökta institutioner och ett viktigt verktyg för globaliseringen av wasatteyya-perspektivet. Förutom nedladdbara videopredikningar, cyber-TV, nyhetsbevakning, elektroniska hadithsamlingar, äktenskapsrådgivning, barnsidor, kunskapsbank, e-bibliotek, kan muslimer vända sig till Qaradawi för rådgivning genom att koppla upp sig på live fawa under utannonserade tider eller genom att sända fatwaförfrågan per e-post. Det finns också en gigantisk fatwabank där man kan söka efter ett auktoritativt uttalande på ett visst område (kunskap, sexualitet, hälsa etc.), en viss fråga (hur ser islam på demokrati? kan jag gå på en ickemuslimsk väns begravning? kan kvinnor ha ledarställning i islam? osv.) eller leta upp den mufti man har särskilt stort förtroende för bland det dryga hundratals muftis som medverkar i Islam Online."

Sidan 261, i kapitlet Det heliga utdrivningskriget:

"På flera orter etablerades flickskolor i hem och moskéer med de lokala talibanrepresentanternas goda minne. Svenska Afghanistankommittén rapporterade att de stödde 600 skolor vid vilka 30000 flickor utbildades. I vissa områden var det till och med fler kvinnliga studenter under talibanregimen än någonsin tidigare i landets historia. År 2001 förkunnade regeringsrepresentanter det islamiska emiratets avsikt att 'tillhandahålla likvärdiga utbildningsmöjligheter för alla afghaner oberoende av kön' i linje med 'islams påbud'. Huruvida regimen verkligen avsåg att i praktiken hörsamma 'islams påbud' om 'obligatorisk skolgång för män och kvinnor' får vi aldrig veta eftersom regimen föll ett halvår senare.

Innan de erövrade Kabul i september 1996 var talibanerna i stort sett obekanta med islamiska teoretiker som Mawdudi, Banna, Qutb, Ahmad, Qaradawi eller Ghannouchi. Inte heller var de insatta i Azzams, Zawahiris eller Halawis politiska tänkande. Men de skulle lära sig snabbt."

Sidan 289, i kapitlet Politisk islam i en ny världsordning:

"För Qaradawi är det 'hela ummas plikt att arbeta för att etablera en islamisk stat som tillämpar sharia och strävar efter att förena alla muslimer under islams fana'. När det kommer till detaljfrågor, som den tänkta panislamiska nationens statsuppbyggnad, svävar Qaradawi liksom andra tillskyndare vanligen på målet, vilket troligen sammanhänger med att visionen ännu står långt ifrån ett genomförande."

Sidan 290, ibidem.

"Yusuf al-Qaradawi, Rachid Ghannouchi, Muhammad Salim el-Awa, Fahmy Huwaidy och Said al-Hawa hävdar att muslimer och ickemuslimer skall vara fullvärdiga medborgare i den islamiska stat man vill etablera. I religiösa frågor skall ickemuslimer få sköta sina egna angelägenheter och undantas från islamisk lag - vilket exempelvis innebär att de får handla och konsumera alkohol och svinkött. I övrigt skall de som alla andra medborgare vara lika inför lagen, ha rösträtt, kunna kandidera till parlamentet, utses till ministrar och inneha alla officiella positioner med undantag från ämbeten av religiös natur - som kalif, imam och, enligt Qaradawi, president - då dessa poster ivolverar uppgiften att leda trosgemenskapen i bön vilket en ickemuslim inte kan göra."

Ordet folkhemsislamism förklarar Gardell på sidan 146.

"Begreppet wasatteyya ('den islamiska mittfåran') syftar på den folkhemsislamistiska miljö, som med rötter i Brödraskapet växte fram under 1980- och 1990-tal. Termen kommer från koranen 2:143, där gud säger till den islamiska gemenskapen att han gjort dem 'till ett mittens samfund', vilket tolkats som en maning att undvika extremer till förmån för en balanserad, förnuftig och väl avvägd hållning. I den inomideologiska diskussionen är wasatteyya en självbeteckning för dem som tar avstånd från 'extremer', såsom apolitisk islam, statsapologetisk islam och väpnad radikalislam. Termen används också för att framhålla islam som alternativ till kapitalism och kommunism, i linje med den kurs Banna och Qutb försökte utstaka, vilket i praktiken kom att utmynna i en politik som i all väsentlighet blev en slags socialdemokrati, om än med moralkonservativa inslag."

Det värsta är att Gardell på sätt och vis kan ha rätt, att Qaradawi verkligen är ett slags islams mittfåra. Men det, vill jag påstå, är i så fall prästerskapets islam, som väldigt lite har att göra med min kebabhandlare eller taxichaufför på hörnet. Qaradawi, och alla som tycker som han, är i våra dagar det yttersta hotet mot demokratin, och representerar motsatsen till folkstyre. För Gardell, som i kraft av sin syndikalism ju vill avskaffa den parlamentariska demokratin, är detta möjligen inget negativt. För kebabhandlaren, och för alla andra som riskerar att domineras av prästerliga dekret, är det dock ett reellt problem.

Bristen på karikatyrer

Häromdagen firade UD:s pressenhet 100 år, med ett seminarium som möjligen kommer att visas på SVT24, och i samband med det ställdes en intressant fråga. Är pressen ett lydigt redskap för politikerna? Saken berörs i min text på SvDs ledarsida idag.

Som alltid blir frågeställningen som tydligast i ljuset av andra världskriget. Då var Torgny Segerstedt illa sedd för att hans Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning rakryggat kritiserade Nazityskland. Mer lydiga delar av presskåren var noga med att inte uppröra vare sig Hitler eller Stalin, helt i linje med den svenska neutralitetstanken.

Frågan som naturligen infinner sig är om samma finlandisering av journalistiken går att skönja idag, då hotbilden ser helt annorlunda ut. Och är det bra eller dåligt?

Bristen på Muhammedkarikatyrer är väl ett slags svar.

Nej, han är ingen hjälte

Och här kommer tusen anhängare till Öcalan. Vettiga kurder drar en gräns därförinnan.

Tamilska tigrarnas stöd i sverige

Plötsligt möts jag av cirka hundra demonstranter som enligt plakaten stöder tamilska tigrarna. Stödet för terrorism är ofattbart öppet.

68:orna och judehatet

Oundgänglig bakgrundshistoria om vänsterns judehat på Sign and sight.

On November 9, 1969, on the anniversary of "Kristallnacht", over two hundred people were gathered in Berlin's Jewish Community Centre in commemoration of the victims of Nazi Germany. Unbeknownst to them, a member of the radical Left student movement "Tupamaros West Berlin" planted a bomb in the building. The device failed to explode because the clock meant to trigger it off was connected by a rusty wire. The Tupamaros saw themselves as Germany's first urban guerillas, inspired by the Latin American role model. The brains behind the plot was Dieter Kunzelmann, a leftist radical political clown, founder of the "Kommune 1" and self-proclaimed "kingpin of Chaos". In the wake of the six-day war of 1967, Kunzelmann saw Israel as an imperial state and oppressor of the Palestinians, which must be resisted with force. His opponents inside the Left, who maintained a more nuanced view of the situation in the Middle East, accused him of having a "Jew complex".

This summer, Wolfgang Kraushaar published "Die Bombe im Jüdischen Gemeindehaus" (the bomb in the Jewish Community Centre). The book reveals previously unknown information on the 1969 plot, and sparked a heated debate about anti-Semitism in the German Left in general and in the 68er movement specifically. According to historian Götz Aly, "the German 68ers were wretchedly similar to their parents."

(Tack för tipset, Torbjörn!)

Nytt uppdrag för islamologerna

Av någon outgrundlig anledning - ska vi kalla det politik eller lojalitet med objektet? - har islamologen i Lund tagit det som livsuppgift att rasa mot forskare som inte kan visa upp källorna. Man kan tycka att detta ligger utanför uppdraget, men samtidigt är det glädjande att se hur trötta akademiker kan återfå sin andliga (eller fysiska) resning. Frågan är dock varför det bara är lägesbilden från CATS som kritiseras. Det finns ju massor att granska.

En skandal i forskarsamhället som islamologerna missat är att tobaksmotståndarna på Karolinska institutet vägrar att lämna ut grundmaterialet i den största studien som gjorts om de eventuella riskerna med snus. Det, mina vänner, är en riktig skandal. Islamologerna borde rycka ut.

Fortsatt flöde till Al Aqsa Spannmål

Sydsvenskan rapporterar om donationer mitt under pågående rättegång:

Rättegången mot Malmöstiftelsen al-Aqsa spannmål sätter inte stopp för penninginsamlingar till föräldralösa barn i Gaza. "Vi ska fortsätta att göra det i dag, i morgon och ända tills Israel låter barn och deras familjer leva i fred i Palestina", säger Mohamed Qadoura.

Med den övertygelsen överlämnade han och flera andra representanter från Nätverket mot Israels krig och ockupation, som funnits sedan slutet av december och består av 35 olika Malmöorganisationer, ikväll 16 000 kronor till stiftelsens ordförande, Khalid al-Yousef.

Sic transit...

Progglegendarerna Ted Ström och Björn Json Lindh live. Under kristallkronorna på utrikesdepartementet...

Persona non grata

Jag kommenterar den brittiske inrikesministerns beslut att deklarera Geert Wilders persona non grata, på SvDs ledarsida.

Klockan 16 i eftermiddag är det meningen att den nederländske parlamentarikern Geert Wilders ska tala vid ett enskilt möte med diverse parlamentsledamöter inne i det brittiska överhuset. I skrivande stund är det oklart om det blir av.

I tisdags meddelade nämligen den brittiske inrikesministern att denne avstyrker Wilders inresa, därför att Wilders ”närvaro i riket skulle medföra ett genuint, påtagligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett av samhällets fundamentala intressen”. Wilders retorik, såsom den bland annat kommit till uttryck i hans kortfilm Fitna , antas ”hota samhällsgemenskapen och därmed även den allmänna säkerheten”.

Som demokrat kan man lätt stötas av eller se luckorna i Wilders olika resonemang (till exempel vill han förbjuda koranen såsom Mein Kampf ). Men när parlamentarismens hemland nu portar en folkvald från ett demokratiskt grannland börjar man undra var det demokratiska underskottet egentligen ligger.

Visst skulle Wilders besök innebära ett brittiskt säkerhetsproblem. Men inte för att han skulle uppvigla, stämpla eller mana till förföljelse av oliktänkande eller minoriteter – för det skulle han inte. Hans retorik riktar sig tvärtom mot ett verkligt och religiöst motiverat våld.

Wilders är här snarare att betrakta som ett besökande fotbollslag. Det är inte spelarna som hotar ordningen, det är huliganerna.

Community harmony

Geert Wilders må vara helt fel ute, exempelvis när han pläderar för att förbjuda koranen, men Storbritanniens beslut att vägra honom inresa är ändå inte rätt.

Saker man inte tror om mig

Cullbergbaletten på dansens hus. Fråga inte vad det betyder. Samlagsscenerna var bäst.

Nittiotre

Den märkliga tidskriften DSM gör sedan decennier en mycket uppmärksammad topplista över landets mest inflytelserika opinionsbildare, såsom de röstas fram av några hundra journalister. Nytt för i år är att jag kvalat in i listans bottensats. Bara tre placeringar efter Kristdemokraternas lysande humorist och partiledare Göran Hägglund!

Radikaliseringen i bibelbältet

Jerusalem Post gör som Existens och rapporterar om den tilltagande radikaliseringen, nu i svenska frikyrkor.

The only difference is that he is not an Israeli citizen, or even Jewish. He is a 29-year-old Swedish Pentecostal Christian.

Fredrik came here for the first time nine years ago as a tourist. "It was love at first sight. I stepped out of the airplane, looked around and felt that this was a country I could die for." He returned to his small Swedish hometown, where his father serves as a pastor in the local Pentecostal church. "I always commit 100 percent to things that I do and I felt strongly that this is where God wanted me to be," he explains, so he wrapped up his own career as a youth pastor and moved here. The love he felt for the land was uncompromising.

Soon after his arrival, a Palestinian suicide bomber blew himself up along with 21 young people in a discotheque in Tel Aviv. "Suddenly I realized that not everybody is nice," Fredrik says with a touch of irony. "When I was called up to do army service in Sweden, I had refused to carry a gun."

After having experienced terrorism up close, he stopped being a pacifist. "I realized that there are situations when one needs to use weapons to defend oneself."

That insight led him to an IDF conscription office in the summer of 2001, where he explained that he wanted to join the IDF. He received a resounding no for an answer, since he was not a citizen, nor Jewish. He was not even a legal resident, only a tourist.

"That was when I first heard of Sar-El, an IDF volunteer program. You essentially become a jobnik." Between 2002 and 2005 Fredrik spent a total of a year and a half as a Sar-El volunteer, mostly as a tank mechanic. The rest of the time he worked odd jobs in Sweden to support himself in Israel. "Finally, after endless petitions, I got temporary residency." He immediately went back to the conscription office, but was told that he needed permanent residency to be eligible for the IDF.

Fredrik worked odd jobs here for more than two years, doing everything in his power to make his dream come true. "When it was time to renew my residency, I felt that it was now or never. I wrote to everybody I knew and used all the contacts that I had made in Sar-El."

And finally, in the summer of 2007, he was granted permanent residency. "As soon as I had received my blue identity card, I walked straight from the Interior Ministry to the IDF conscription office."

Har du hört den förut?

Bilderna må vara oskarpa, men det som sägs går lätt att känna igen eftersom det är så tidlöst och förutsägbart. Hade studenterna haft mobilkameror i Bollhuset i Uppsala hade vår kunskap om dåtidens antisemitism varit bättre. Idag behöver vi inte tvivla.

Nedanstående hittade jag på YouTube, uppladdat av användaren "Ensvenskpotatis", fotograferat inne i motdemonstrationen - mot Israels rätt att existera - i Malmö igår.

Det dröjer hela 35 sekunder innan man skanderar "Jävla judar".

DN rättar

I fredags sågade jag, på SvDs ledarsida, inte bara Lukas Moodyssons nya film Mammut, utan även den kritikerkår som glatt sväljer varje antiglobalistiskt budskap och bortser från annat.

Moodyssons analysförmåga är inte bättre än så här.

Jag tror att en av anledningarna till den bristen är att vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN (30/10-05), får magknip när de lämnar barnet på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel. För dem är Mammut trygg och dekorativ som en brasvideo.

Helena Lindblad känner sig i dagens DN (ej på nätet) manad att försvara dels sitt skrå men primärt det banala globaliseringskritiska huvudspåret i filmen. "Det är inte Mammut som är kvinnofientlig" säger rubriken menande.

Francois Truffaut brukade spydigt säga att 'alla människor har två yrken, sitt eget och filmkritikers". Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har verkligen tagit fasta på det när han regelmässigt levererar sina tvärsäkra kvalitetsomdömen om svenska filmer.

/.../

Han tar inte hänsyn till att deras levnadsomständigheter är minst sagt skilda. Den förstnämnda har alla möjligheter att göra val när det gäller att vara närvarande mamma men de andra två har inte det för de är helt enkelt för fattiga.

Problemet är knappast yrkesarbetet i sig utan den ojämlika världsordningens arbetsvillkor. Vilket torde vara själva kärnan i "Mammut". Men de nyanserna passar inte in i Gudmundsons resonemang. Frågan är om inte hans artikel är en av de mest kvinnofientliga som skrivits på länge.

Jo. Jag förstår nog vad Lukas Moodysson ville säga med filmen. Men jag skriver främst om det han råkade säga. Att välvilliga filmkritiker, som inte bara delar ideologisk grund med upphovsmannen utan dessutom utgår ifrån att svenska filmer per definition ska behandlas med lite silkigare vantar än andra, därmed känner att jag gör olaga intrång på deras revir är förståeligt - men tråkigt, inte minst för DNs läsare.

Om vi dock för ett ögonblick väljer att läsa filmen i enlighet med instruktionen och beakta "den ojämlika världsordningens arbetsvillkor" (skrev Lindblad texter till Blå Tåget?) framträder tyvärr en helt bekant världsbild. Sedd så, som Lindblad anser rätt, säger filmen att världen är orättvis, det drabbar kvinnor och barn och familjer, och det är kapitalismen och globaliseringen som bär skuld för detta. Och, som sagt, så kan man se filmen. Problemet är bara att mänskligheten (i såväl New York som Filippinerna och Thailand) aldrig haft bättre villkor än idag, att kvinnor aldrig haft lika stora möjligheter som under kapitalismen och att globaliseringen är en vinstlott inte minst för de fattiga i Asien. Moodyson har helt enkelt, objektivt och mätbart, fel i sin analys. Lindblad blundar dock för det - hon vill väl att Moodysson ska ha rätt, antingen av lojalitet med den svenska filmbranschen eller av politiska skäl.

Själv avfärdar jag Moodyssons tes, och skriver om vad hans argumentering skulle leda till om den förverkligades. Fattiga kvinnor fastlåsta i hemmen.

Hur min text blev nominerad till "en av de mest kvinnofientliga som skrivits på länge" är mindre självklart. Kanske tycker Helena Lindblad helt enkelt att Moodysson är en kärring.

High concept

I dagens text på SvDs ledarsida är jag ganska nöjd med rubriken. I den finns egentligen hela innehållet.

KÄRNKRAFT | Alliansens historiska uppgörelse

Sju av tio är för
men tre är emot

Världens roligaste jobb

Var just hos Lantz i P4 och kommenterade bidragen till schlager-sm.

Små nöjda tjut på dalmål

I nya numret av Fokus går Elsa Westerstad ambitiöst igenom frågan om borgerlig-slash-moderat kulturpolitik. Undertecknad figurerar i texten.

Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, sitter och småsurar framför datorn. Han är förkyld, hemma, uttråkad. Men när han får frågan vad en borgerlig kulturpolitik står för, vaknar han till och ger ifrån sig små nöjda tjut på dalmål i telefonluren. Hu, hu.

– De så kallade nya moderaterna, de som rör sig mot mitten och leder kulturdepartementet, är ju något helt annat än den idealistiska eller utopiska bilden av en moderat politik. Så menar du vad en borgerlig kulturpolitik är för något eller vad den bör vara?

Gudmundsons fråga är i sig intressant och talande för de olika strömningar som finns inom den moderata idévärlden. Det går det en tydlig skottlinje mellan nyliberalerna (eller libertarianerna) – personer som ofta har någon form av koppling till tankesmedjan Timbro – och de värdekonservativa »nya moderaterna« som vill värna traditionerna och kulturinstitutionerna.

/.../

Per Gudmundson på Svenska Dagbladet tror inte att det kommer att märkas någon skillnad alls mellan den gamla och nya kulturpolitiken. Med ett undantag.

– Socialdemokratisk kulturpolitik går ut på att inte bara komplettera kapitalismen – utan att motverka den. Det finns ju en skrivelse om det där, säger han och syftar på det kulturpolitiska målet från 1974 där det står att kulturell mångfald ska »motverka kommersialismens negativa verkningar«.

/.../

Per Gudmundson är inte lika säker på att regeringen har några visioner om kulturpolitiken.

– Hela projektet med alliansen och de nya moderaterna har ju varit att sitta ganska still i båten. Att sedan vänstern går i taket och tror att det är någon »borgerlig kulturrevolution« på gång, det är ju deras ensak. Men det finns ingenting som tyder på detta.

Konsumtionskritik trumfar tydligen kvinnoförakt

Lukas Moodyssons nya film Mammut ifrågasätter kvinnans roll på arbetsmarknaden. Men detta väljer kulturskribenterna att inte se, eftersom de bländas av filmens luddiga antikapitalistiska budskap. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Lukas Moodysons Mammut är en av de mest kvinnofientliga filmer som gjorts i Sverige.

Där skildras ett ungt föräldrapar vari mamman, Michelle Williams, vantrivs i yrket som akutläkare då det medför att hon inte kan vara hemma med den allt mer alienerade dottern. Problemet understryks av att hon inte heller lyckas på arbetsplatsen. Tvärtom dör ett barn i hennes vård. Ett barn, för övrigt, som knivhuggits av sin egen misslyckade mamma.

Familjens barnflicka har i sin tur övergivit sina söner i Filippinerna, där den yngre har konstant ångest och den andra våldtas av en pedofil. Familjens pappa, en internetentreprenör som spelas av Gael García Bernal, känner också otillfredsställelse med livspusslet, varför han på en resa är otrogen med en prostituerad som, visar det sig, också lämnat sitt barn för ”yrket”. I slutscenen förenas åter familjen i hemmet, till ömsesidig lycka.

Sensmoral: yrkesarbetande kvinnor leder till otrogna män och döda barn såväl i hemmet som på arbetsplatsen.

Mammut har mötts av oförklarligt god kritik. Foto och klippning sköts förvisso habilt, och skådespelarna är snygga. Men dialogen är intetsägande och handlingen är obetydligt intressantare än i ett akvarium. Dryga två timmar fylls trots detta med detaljstudier av rollfigurernas emotionella tvivel, där intet lämnas till åskådaren. Karaktärernas känslomässiga utveckling kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint. Och inte heller när Moodysson kör sitt favoritknep, att skruva upp popmusiken för en känslochock, tänder det till.

Förutom misogynin är Mammut alltså förbluffande utslätad, vilket är märkligt med tanke på att Moodysson tidigare gjort i alla fall två starka filmer. Man skulle kunna argumentera för att den är en så kallad europudding – den substanslösa kompromissliknande filmtyp som uppkommer när flera länders filminstitut, politruker och producenter ska enas i ett projekt. Men Moodysson står för både manus och regi, under överinseende bla av danske Lars von Triers husproducent Peter Aalbæk Jensen, som inte precis motarbetar egensinniga regissörer.

Trots ovanstående hyllas Mammut. Så frestande är vag kritik mot ytlighet i konsumtionssamhället.

Det ska bli intressant att se vilka formuleringar i min recension som hamnar på omslaget på DVDn: "en av de mest kvinnofientliga filmer som gjorts", "obetydligt intressantare än i ett akvarium", "kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint", "förbluffande utslätad", "europudding" eller "trygg och dekorativ som en brasvideo".

Lux Interior 1946 - 2009

Lux Interior, född Erick Lee Purkhiser, 1946 - 2009

Den verkliga radikaliseringen

I linje med vad som här avslöjades igår skriver jag idag på SvDs ledarsida om tecken i tiden som man kan ha som bakgrund när man reflekterar över KG Hammars beslut att inte högtidlighålla minnet av Förintelsen.

Kyrkoföreträdarnas agerande är extra olyckligt mot bakgrund av hur utvecklingen sett ut de senaste veckorna.

Judiska samfundets lokaler i Helsingborg eldhärjades flera gånger på en vecka i januari. Även det judiska begravningskapellet i Malmö utsattes för ett brandattentat. Och utan att det har rapporterats i Sverige har judiska försäljare av hudvårdsprodukter lagt ner verksamheten och lämnat landet, efter att två av dem blivit beskjutna med pistol i ett köpcentrum i Odense i Danmark. Enligt dansk press har detta beslut tagits i samråd med dansk och svensk säkerhetspolis (PET sendte jøder hjem til Israel, Fyens stiftstidende 30/1).

Den stillsamma proisraeliska demonstration som hölls i Malmö den 25 januari fick avbrytas på grund av att aggressiva motdemonstranter kastade sten och ägg samt avfyrade raketer (i videoupptagningar av vimlet hörs ropen ”Hitler Hitler Hitler”).

Samtidigt som ovanstående händer skickar redaktionen för livsåskådningsmagasinet Existens i SVT ut en efterlysning på internet. De letar efter tecken på ”växande radikalism och intolerans i den judiska befolkningen”, för att de här ”i Sverige har sett tecken på en rörelse i den riktningen”.

Jag skojar inte. Det är helt sant. Existens kan ju alltid intervjua KG Hammar.

SVTs Existens silar mygg och sväljer kameler

Katolikerna återupprättar förintelseförnekare. Gamle ärkebiskopen i Svenska kyrkan KG Hammar vägrar att högtidlighålla minnet av förintelsen. I Malmö pågår rättegång mot islamiska företrädare som misstänks ha slussat miljonbelopp till den antisemitiska terroristorganisationen Hamas. Men i ett mejl frågar SVTs religionsprogram Existens efter tecken på "growing radicalism and intolerance among the Jewish population".

---------------------------- Original Message ----------------------------
Subject: Inquiry from the Swedish Television
From: Eva Renström <eva.renstrom@...>
Date: Fri, January 30, 2009 2:38 pm
To: mail@...
--------------------------------------------------------------------------

Dear Peace-worker,

My name is Eva Renstrom and I´m working as a journalist at the Swedish
Television; the public service company in Sweden, with a program called
Existens; Existence. It´s a secular program about religion and society,
and our assignment is to describe what happens when these two meets and
collides.

Now we are planning to do a program about the escalated
Israeli/Palestinian conflict, and what happens with the manifestation of
the religions; Islam and Judaism, in the current situation.

Our focus will be Islam, but we intend to discuss growing radicalism and
intolerance among the Jewish population as well. Here in Sweden, we see
moderate movements in this direction. But since everything in Sweden is
more or less moderate in comparison, we suspect that the effect is
enhanced in the rest of Europe as well as in the Middle East. We want to
know more about the risk of increased radicalism and extremism, about
where this situation can take us. We want to know more about if and how
the religious manifestation will change.

Now I´m looking for someone to talk to; who can analyze the situation,
especially when it comes to the situation among Jews. I´ve read about you
on the web site, and I thought that you maybe can help me! I´m grateful
for your help!


Best wishes, and a nice weekend to you!
EVA RENSTROM



EVA RENSTROM
Reporter SVT Existens

Apropos radikalisering: ett namn att notera

Krig är fred och Hamas är välgörenhet. Sydsvenskan berättar om solidariteten i samband med rättegången mot Al Aqsa Spannmål stiftelse.

Mervat Shirgawi har i flera år stött al-Aqsa spannmål och skänkt 300 kronor i månaden.

Pengarna går till en föräldralös palestinsk flicka, som nu finns i Jordanien, säger hon. På måndagsmorgonen demonstrerade hon utanför tingsrättssalen.

- Jag vill påverka rättegången. Det är ren dubbelmoral när Sverige exporterar vapen till Israel som begår övergrepp mot mänskliga rättigheter men de vill inte att vi ska skänka 300 kronor till föräldralösa barn.

/.../

Kan du och andra som skänker pengar ha blivit lurade av stiftelsen och Khalid al Yousef, att pengarna i själva verket går till terrorism?

- Nej, vi litar till 100 procent på att våra pengar når de behövande.

Uppdatering:

Dagens Nyheter (ej på nätet?):

Bland åhörarna utanför säkerhetssalen stod Nadin Baheiri och såg arg ut.

- Varje månad ger jag 300 kronor till al-Aqsa som skickar pengarna vidare till barnen i Gaza. Ska polisen gripa mig också?

Skånska Dagbladet/TT:

En av åhörarna på rättegången är Nadja Baheiri, som säger att hon själv har skickat tusentals kronor via al-Aqsa spannmål. Hon är mycket upprörd över åtalet mot 44-åringen.

– Jag har skickat pengar till barn som inte har föräldrar, de har inga hem att bo i, de svälter. Jag har skickat till barnen, inte till Hamas, säger hon till TT.

Mer om pesten

På SvDs ledarsida anmäler jag Anna Stenersen på norska FFIs bok om al-Qaidas ambitioner på massförstörelsevapenområdet. Det hela vävs in i dramatiken omkring en synnerligen märklig uppgift som cirkulerar i pressen nu.

Det sägs ha börjat med en människokropp i ett dike längs vägen till ett misstänkt fäste för al-Qaida i islamiska Maghreb. Liket, som ska ha hittats av algeriska säkerhetsstyrkor, bar på en variant av pesten – den smitta som tog en tredjedel av Europa under digerdöden. Den kan ta flera skepnader. Böldpest, som ger bölder i skrevet och i armhålorna, sprids av råttor och löss. Lungpest smittar människa till människa. I Sverige associerar vi mest till Bengt Ekeroths gestaltning i Det sjunde inseglet , men svarta döden finns fortfarande i mindre utvecklade delar av världen. Dock är den ganska sällsynt i Algeriet, trots Albert Camus och hans Pesten .

Väl framme, hävdas det, fann man kvarlevorna av ytterligare cirka 40 pestsmittade al-Qaidamän. Skogslägret i provinsen Tizi Ouzou hade förvandlats till en massgrav.

Vad är det algerierna ska ha hittat? Ett terroristiskt experiment i biologisk krigföring som gått fel?

Det vore poetisk rättvisa om det funnes någon sanning i pesthistorien. Den dödskult som vill ta oss till medeltiden har då fått möta densamma högst konkret. Men nyheten, som återgetts både i algerisk och internationell press, motsägs av terrorismforskare.

I den nya boken Al-Qaida’s Quest for Weapons of Mass Destruction – The History behind the Hype (Verlag Dr Müller) analyserar terrorismforskaren Anne Stenersen vid norska FFI ett stort material av jihadistkällor för att få veta hur angelägna al-Qaida varit att få fram massförstörelsevapen.

Den dåliga nyheten är att det finns ett intresse för kemiska, biologiska och nukleära vapen på alla nivåer av al-Qaida. Den goda nyheten är att ambitionerna och framstegen troligen är blygsammare än vad som ofta hävdats (tex inför invasionen av Irak).

Detta betyder nu inte att ambitionerna saknas. Inte minst vi i Sverige har anledning att fundera över det, vilket jag skrev om i helgen på bloggen: Svenske Oussama Kassirs betydelse för al Qaida.

I Stenersens uppräkning av dem som dock spridit manualer för och uppmuntrat tillverkning av massförstörelsevapen dyker tyvärr Sverige, eller rättare sagt Oussama Kassirs Islamic Media Center, upp. Bilden av Sverige som en viktig hubb i jihadismens internationella propagandanätverk får därmed ytterligare kontur.

Stenersen och hennes norska kollegor har för övrigt nyligen tagit över bloggen jihadica.

Sveriges förste martyr

I Oscar Hedins jihadistdokumentär Det svider i hjärtat får man möta Michael Glinka, som från uppväxten i Lärkstaden i Stockholm tog sig ut i vida världen för att slutligen stupa på en kula i Bosnien under namnet Abu Musab el Swedani. Hans levnadsöde tecknades redan 2004 som följer av Evan Kohlmann i Al-Qaida's Jihad in Europe.

Apropos radikalisering i Rosengård

Islam for børn är en danskspråkig barnbok som publicerats som ett led i Muslimska brödraskapets propaganda - i Malmö.

Boken, som lär vara skriven 1969 men rimligen översatts betydligt senare, distribuerades av några som kallat sig Scandinavian Foundation of Islamic Services, och på försättsbladet anges den nu inaktuella adressen:

"Box 18514, 200 32 MALMÖ - SWEDEN
Fax 46-40-86244, Bankgiro 5385-6910"

Skriften, som laddas ned här eller här, innehåller inget jihadistiskt - det är en introduktion till islam, avsedd för barn, utan svåra frågeställningar - men är ett intressant exempel på hur en radikal politisk rörelse som Muslimska brödraskapet arbetar (och accepteras som en naturlig del i en bredare muslimsk gemenskap).

"Fred"

Den spännande svenska klubben JIPF innehåller som bekant en icke obetydlig kontingent anhängare till den kommunistiska terrorist- och gerillarörelsen FARC. De är säkert glada idag, när FARC nu visat sig framåt och offentliggjort en videofilm på svensken Roland Larsson, 69-årig ingenjör, som de håller kidnappad.

Norrbottens-Kuriren:

- Han verkar vara vid hyfsat gott mod, men har magrat massor. Det syns att han är medtagen och ledsen. Dessutom är han delvis förlamad på höger sida av ansiktet. Expertläkare som sett videon tror att han har stroke, men själv säger han bara att han är sjuk. Vi har efter det försökt få fram magnecyl till honom, eftersom det är blodförtunnande, men jag vet inte om det har lyckats.

Roland Larssons ord är på stapplande svenska.

- Om det beror på sjukdomen eller på att han inte talat svenska under lång tid vet jag inte, säger Tommy Larsson, som också konstaterar att det framgår av pappans blickar att det finns andra människor runtomkring honom.

- Första halvan av filmen vänder han sig direkt till mig. Resten av filmen berättar han om sin sjukdom, men exakt vad han säger vill jag inte berätta i nuläget. Det var jättetungt att se och man känner sig maktlös.

På videoinspelningen säger Roland Larsson också att det är FARC-gerillan som håller honom fånge.

Man kan tycka att det är märkligt med fredsvänner som förespråkar terrorism. Men det beror naturligtvis på vilken betydelse man lägger i ordet fred - i det aktuella fallet menas snarast fred genom att alla tvingas underkasta sig kommunism.