Pernilla Ouis: "islam är problemet"

Pernilla Ouis, som konverterade till islam som 21-åring och som forskat om hedersförtryck i Mellanöstern, har länge varit en av de mest spännande rösterna bland svenska muslimer. Hon har problematiserat frågorna om kvinnlig underordning inom islam, men ihärdigt hävdat att jämställdhet och islam är förenligt. I det nya numret av Humanisten (3/09, ännu ej på nätet) förklarar hon dock att hon inte längre "kan upprätthålla en tro på islam", att förtrycket finns som en naturligt integrerad del i islam, väl förankrat i de religiösa urkunderna samt att hon "övergivit hållningen att islam kan reformeras".

Ett utdrag ur inledningen:

"En muslimsk apologetisk position är att säga att det finns kvinnoförtryck i den muslimska världen trots islam, inte på grund av islam. Detta var den åsikt jag själv hävdade under mina år som aktiv muslim. Jag, liksom många andra muslimska feminister, menade att islam mycket väl kunde tolkas som en religion som förespråkade jämställdhet mellan könen. Det var bara muslimerna som betedde sig illa, sa vi, trots sin eminenta religion.

Ett annat argument man kan framföra för att ifrågasätta påståendet om islamsom en kvinnoförtryckande religion är att hävda att förtryck är en individuell upplevelse. Om verkligheten är "socialt konstruerad", som humanvetenskaperna gör gällande - vem kan då påstå att en annan är förtryckt om detta påstående inte överensstämmer med individens subjektiva upplevelse? Hur kan vi hävda att en prostituerad eller en beslöjad kvinna är förtryckt om vederbörande inte själv tycker det?

För drygt fem år sedan började jag ifrågasätta min tro på Gud. Det var en smärtsam, men nödvändig process. En drivande faktor i denna process har varit mina erfarenheter av islamiskt kvinnoförtryck. Som muslim hävdade jag att det inte var islam det var fel på, utan muslimerna i enlighet med resonemanget ovan. Efter min "avislamisering" har jag insett att det förhåller sig precis tvärtom: det är inte muslimerna det är fel på, det är islam. Jag menar att många troende muslimer blir låsta av islam till vissa åsikter och praktiker. Att hävda att det inte finns objektiva kriterier för förtryck klingar falskt.

I följande artikel ska jag visa att det finns islamiska grunder som legitimerar en patriarkal ordning inom islam. Det är just dessa fundament i religionen som gör att det blivit ohållbart för mig personligen att upprätthålla en tro på islam. Jag har alltså övergivit hållningen att islam kan reformeras och att islams urkunder kan legitimera en syn som inrymmer acceptans för exempelvis jämlikhet mellan könen och homosexualitet. Min inställning avviker därigenom från exempelvis Irshad Manjis tro på att islam kan reformeras med itjihad, progressiv nytolkning."

Pernilla Ouis artikel spänner över fyra uppslag i Humanisten, inklusive källförteckning. Hon förankrar sina påståenden i såväl de religiösa urkunderna som i samtida debatt. Texten täcker en rad problemställningar, som religiös plikt att inte vägra maken sex, över tvångs- och barnäktenskap till religiöst accepterat hedersvåld.

Hennes avslutning är nedslående. "Västerländska kvinnor bör icke göra sig besvär med att 'befria' den muslimska kvinnan från hennes bojor. Sådana försök genom historien
har varit lönlösa och bara stärkt islam som en motståndets ideologi."

Mamman släpper bild på "svenske" fången på Gitmo

I lägret på Guantanamo sitter en fånge med stark koppling till Sverige. Somaliern Gouled Hassan Dourad bodde nämligen i Sverige i några år på 1990-talet. Det var här han radikaliserades, och det var härifrån han han reste till träningslägren i Afghanistan innan han återvände till sitt hemland för att gå med i terroristgruppen AIAI.

"Svensken" är en av 14 high value detainees som USA alltså anser det särskilt angeläget att hålla fången, givet hans inblandning i vad som kan betraktas som al Qaidas dåvarande gren på Afrikas Horn.

Nyligen trädde dock hans mamma fram i pressen och vädjade för sin son, som hon givetvis betraktar som oskulden personifierad. Hon menar att sonen greps av somaliska krigsherrar som sålde honom till USA och CIA, och att frånvaron av rättegång ytterligare understryker att sonen inte är terrorist.

Africa News:

Adar Mohammed Yusuf, a Somali mother, whose son is in incarceration at the Guantanamo Bay, is pleading for the release of her son whom the warlords in Mogadishu arrested in 2004. He was handed over to the United States of America. She told AfricaNews her son did not commit any crime.

Adar, 62, said her son - Guled Hassan Duran – is innocent. She told AfricaNews: "If my son is a terrorist, why isn't he charged accordingly in a court of law.”

She said the decision of the Washington government is upsetting the son’s family of four young kids and the wife. “I am calling on the Somali government and human rights groups to look at my son’s case.”

I samband med moderns vädjan publicerades också två porträttbilder på Gouled Hassan Dourad. Vilket gör att vi för första gången får veta hur karln ser ut.

Dourad betraktas alltså som en enemy combatant av USA. Han har erkänt att han tränats i Afghanistan och att han gått sida vid sida med AIAI, även om han förnekar medlemskap i organisationen. Han förnekar också att han utsett till al Qaidas man i Djibouti - något jag skrev utförligt om vid tiden för hans Combatant Status Review.

Dagens citat

Kommer från mig själv på SvDs ledarsida, där jag kritiserar Schweiz folkomröstning om minareter.

"mänskliga rättigheter är inte föremål för majoritetsbeslut"

Noko area

Vet inte varför jag är så intresserad av Noko jeans. Själv går jag ju bara i Levi's 555. På SvDs ledarsida idag:

På fredag är det nämligen premiär. Då avtäcks de första 1100 paren nordkoreanska jeans någonsin. Det är stort.

I Nordkorea bär man inte jeans. Deras dresscode uppmuntrar inte precis kapitalistiska influenser som långt hår eller jeans.

Nordkorea är världens mest slutna land. Även i termer av kommunistiska statsbildningar är det ett märkligt ställe. Inte ens Vänsterpartiet kommunisterna, som alltså var Lars Ohlys parti på den tiden de fortfarande hette vad de tyckte, kände sig riktigt bekväma.

VPK:s gamle internationelle sekreterare Bo Hammar beskrev lite av våndorna i sin biografi Ett långt farväl till kommunismen (Brombergs, 1992). När Hammar skulle representera vid nordkoreanska kommunistpartiets kongress i oktober 1980 ställdes han exempelvis inför problemet med lämplig gåva till Kim Il Sung. ”Vi tjackar en snygg glaspryl på PUB och skickar med en hälsning från de revolutionära svenska glasbruksarbetarna.”

Ironiskt nog är det just på PUB det händer på fredag. Det är det lilla svenska företaget Noko jeans, startat av tre unga reklamkillar, som har gjort den bisarra resan från skissblocket i Stockholm, för snart två år sedan, till Nordkoreas största gruvföretag (!) och tillbaka, med tusen brallor i utbyte.

Det kan förstås verka som en kombination av det sämsta av två världar: svenskt jeansmode och nordkoreansk kvalitet. Och handel med statsföretag i diktaturer är ett moraliskt dilemma, där man får väga vinsten av internationella kontakter mot den nackdel som ekonomiskt stöd innebär. Men handelshinder är nästan alltid kontraproduktiva, och i fallet Nordkorea är rimligen alla influenser utifrån av godo.

När det gäller Noko jeans känns berättelsen viktigare än produkten i sig. Handel öppnar upp den värld vänstern stängde.

Kärnvapen åt Saddam Hussein? Välkommen!

Ett aktuellt migrationsärende belyser Sveriges institutionella värderelativism. Det gäller en kemiingenjör från Irak som Migrationsöverdomstolen beviljat asyl. Att han tagit fram kärnvapen och biologiska stridsmedel åt Saddam Hussein gör nämligen att det finns risk att han kommer att lida politisk förföljelse i hemlandet.

Dagens Nyheter:

Mannen har arbetat med att ta fram både kärnvapen, kemiska och biologiska vapen. Han har även varit generalmajor i Baathpartiet, och medförfattare till en bok som framhåller Saddam Husseins "kloka ledarskap".

Verehrt euren Haarschnitt

P1s mediegranskande magasin Medierna handlar idag till viss del om svårigheterna med att bevaka terrorismrelaterade frågor.

Mehdi Ghezali - uthängd eller granskad?

I veckan gick Mehdi Ghezalis ombud, advokat Peter Althin ut i en debattartikel i Dagens nyheter och anklagade medierna för oförsiktig och spekulativ rapportering om de tre svenskar som greps i Pakistan i september. I Medierna kan du höra Peter Althin, SvD:s ledarskribent Per Gudmundson och nyhetschef och biträdande ekochef Rolf Stengård debattera om rapporteringen kring de tre svenskarna.

Samtalet spelades in i torsdags eftermiddag, och i kulisserna fick jag också höra den sensationella nyheten att Mehdi Ghezali har klippt sig, något som Peter Althin påpekade. Nu väntar jag bara på att grabben ska skaffa sig ett jobb.

Integrations- och invandringsfrågan hör ihop

Igår överlämnade integrationsminister Nyamko Sabuni en proposition med åtgärder för att snabba upp invandrares väntetid mellan uppehållstillstånd och jobb. Mer behöver göras, noterar jag på SvDs ledarsida.

7 år. Så lång tid tar det från det att en invandrare får uppehållstillstånd tills dess att densamme har ett arbete, om man tar mediantiden som riktmärke.

Hälften av männen har jobb efter fem år. För kvinnorna är bilden ännu dystrare. Efter fem år i Sverige står nästan två av tre invandrarkvinnor fortfarande utan arbete. Och för en stor del tycks arbetslivet aldrig komma närmare hur lång tid som än går. Omkring var fjärde invandrare har efter nio år i Sverige fortfarande inte hittat sitt första jobb.

De uppgifterna förklarar varför professor Jan Ekberg nyligen i Invandringen och de offentliga finanserna – en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi kunde konstatera att invandringen har inneburit en belastning på svensk ekonomi de senaste decennierna.

På grund av det låga deltagandet i arbetskraften blir inbetalningar i skatter och avgifter betydligt lägre än utbetalningar för bidrag och ersättningar – någonstans mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor per år, för att vara konkret.

[...]

De stora svårigheterna ligger sannolikt inte inom integrationspolitikens räckvidd. I det EU-täckande Migrant Integration Policy Index är Sverige det land som får högst snittbetyg. Vad gäller invandrares lika tillgång till arbetsmarknaden bedöms Sverige vara bäst. Där sköter vi oss alltså redan.

Det är det andra som är svårt, som sammansättningen av dem som flyttar hit. 2007 hade Sverige flest asylansökningar av alla EU-länder. Som andel av befolkningen hade vi åtta gånger fler än hela EU15. De som invandrar på grund av skyddsbehov, och deras anhöriga, är som regel mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Det är inte helt lätt att åtgärda. En inblick i hur det kan se ut gavs när Borlänge kommun kartlade de nyanlända vuxna förra året. 53 procent var analfabeter.

Det finns en uppfattning som går ut på integrationen är en frågeställning och att invandringen är en annan. Men siffrorna ovan antyder att ämnena är svåra att separera på det sättet. En lyckad integration när invandringen är omfattande kräver rimligen att man tar hänsyn till, eller modifierar, sammansättningen av gruppen som invandrar.

En arbetskraftsinvandring av kanadensisk modell, exempelvis, skulle möjligen kunna skapa jobb i en sådan grad att det skulle kompensera för den andra delen invandrares lägre attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Spraket

På SvDs ledarsida idag dissekerar jag en pudel, och begrundar fenomenet time out.

Pudeln och time outen har det gemensamt att de bägge oblygt förutsätter att utövaren har en självklar rätt till sin maktställning. En pudel syftar till omedelbar upprättelse och återgång till ämbetet medan en time out gör gällande att en paus från mediernas frågor rehabiliterar personen ifråga. Som om det vore granskningen som var problemet.

Att någon skulle erkänna den egna olämpligheten och därefter ta konsekvenserna förväntas inte. Göran Persson drog den logiska slutsatsen av detta. Efter den tafatta hanteringen av tsunamikatastrofen deklarerade han att han tog sitt ansvar genom att sitta kvar.

Nu sprider sig tydligen denna ansvarskultur. Men räkna inte med att den gäller dig när fogden, försäkringskassan eller farsan ringer. I ett samhälle där medborgarna inte betros med ansvar lär heller inte ansvarsbefrielse kunna beviljas. Time out är möjligt bara där denna maktordning tas för given.

Ett land av hat

18,2 procent av "etniska danskar" anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark", om man får tro förhandsrapporteringen om boken Danmark og de fremmede: Om mødet med den arabisk-muslimske verden som ges ut på fredag. Boken innehåller en intervjuundersökning, gjord av Danmarks motsvarighet till SCB år 2004, där frågor har ställts till 1503 invandrare (från fem grupper: turkar, pakistanier, somalier, palestinier och ex-jugoslaver) och 300 danskar. Och resultaten förskräcker.

Men att antisemitismen tycks vara otäckt grasserande bland infödda danskar är tyvärr ändå inte det mest iögonenfallande. Hela 65,8 procent av invandrarna i mätningen anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark" och 75,2 procent vill helst inte att någon familjemedlem ska gifta sig med en jude.

Kristeligt Dagblad skriver idag om saken.

Samlet svarer 65,8 procent fra de fem indvandrergrupper, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark." 75,2 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde". Og 31,9 procent mener, at "der er for mange jøder i Danmark."

- Undersøgelsen viser, at de antijødiske holdninger bestemt ikke kun findes i ekstremistiske kredse. De holdninger er langt, langt mere udbredte blandt indvandrere, end vi normalt forestiller os, siger professor Peter Nannestad fra Institut for Statskundskab ved Aarhus Universitet, som står bag undersøgelsen.

Men de etniske danskere kan heller ikke sige sig fri for antijødiske holdninger. For eksempel mener 18,2 procent af dem, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark", og 14,7 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde."

I den andra artikeln i Kristeligt Dagblad problematiseras frågan ytterligare. Enligt undersökningen visar invandrare som definierar sig som kristna mindre förakt för judar, medan muslimska invandrare är mer benägna att misstro judar. Och misstron till människor av annat ursprung är generellt större bland invandrare än bland danskar.

Ifølge den har samtlige af de fem medvirkende grupper af indvandrere - tyrkere, pakistanere, somaliere, palæstinensere og eks-jugoslavere - mindre tillid til individer uden for deres egen gruppe, end danskerne har.

- Selv andre flygtninge og indvandrere er de fem indvandrergrupper mistroiske i forhold til. Den gruppe, som de har mest tillid til, er danskerne – og jøderne er så den gruppe, de har mindst tillid til, fortæller Peter Nannestad.

Samtidig viser undersøgelsen, at de muslimske indvandrere i undersøgelsen generelt er mindre tillidsfulde over for fremmede, end kristne indvandrere er. Og at de antijødiske holdninger er mere udbredte hos de muslimske indvandrere end blandt de kristne indvandrere.

Kanske var det detta Lena Sundström tänkte på när hon skrev om Danmark som ett land av hat.

Skämt åsido. Resultaten, om de nu är korrekt återgivna och om det går att lita på mätningen i övrigt, antyder ett enormt problem som inte ens Kristeligt Dagblad vill ta upp i någon av de nämnda artiklarna.

Men i intervjun med exil-iraniern Mehdi Mozafari, den professor som är föremål för festskriften där mätningen ovan förekommer, pekas på vad som kanske är pudelns kärna.

Problemet er, mener han, at islam i sig selv har et arrogant syn på alle, der ikke er muslimer - og ikke mindst på kvinder. Og når dogmerne kommer til at danne grundlag for en politisk ideologi, bliver det farligt, siger han og tilføjer, at det ikke er den islamistiske terrorisme, vi bør frygte mest.

- Terrorisme kan man bekæmpe, fordi det er synligt. Men den usynlige del af islamismen er den farligste, fordi den prøver at ændre de demokratiske, pluralistiske værdier og ikke anerkender den fleksibilitet, tolerance og lighed mellem mennesker, som vores demokratiske samfund bygger på.

Vittnesmål: svensk lärde mig döda i Somalia, blev martyr

Att svenska medborgare strider med Shabaab i Somalia är väl känt. Exakt vad de gör är svårare att veta. I ett vittnesmål som NEFA Foundation (pdf) hämtat upp från ett al Qaida-lojalt internetforum, från den 20 oktober, ges dock en inblick. Berättelsen sägs vara nedskriven av en saudier, i propagandasyfte såklart, och beskriver hur saudiern tar sig till Somalia och utbildar sig till jihadkrigare. Efter månader av träning får han äntligen komma ut på fältet, där det visar sig att hans befäl är en svensk, som efter bara dagars bekantskap blir skjuten.

"The army, thirsty for fighting and lovers of martyrdom, moved to towards the men’s battlefield; I was with them and my eyes and soul looking forward to meet my creator, raised and glorified, after martyrdom. How many times I wished to be in one of the trenches, and here I am on my way to what Allah has facilitated for me. We reached the capital Mogadishu after a long trip full of emotions; longing for Jihad. We were taken to areas where the army had gathered, and after few days we were transferred to the forefront, then we were assigned into groups and then we were taken to the points of face-offs."

"I arrived and waited for orders from the group’s commander to direct me. Our Amir was one of the muhajireen [immigrants] brothers from Sweden. I love him when I saw him, as if I saw martyrdom in his eyes; kind-hearted and soft, and always reading the Quran. He told me ‘come sit here, and if you see the enemy, fire!’ I didn’t understand what he said until I sat in my position. I sat and saw in front of me dark-skinned men, dusty and moldy-looking, running in the front and shooting at us. We waited for a few seconds until I figured that they were apostates, and I began firing my AK-47. The Amir came over and asked me to not fire much because that is what they wanted, ‘wait until you see them coming forward.’ Then he said ‘take my BK automatic weapon and shoot one bullet at a time. I said ‘OK.’ Not even half an hour passed that I shot an apostate in his head. I prayed, and the Amir saw what I did, and then said ‘good news brother, you have just taken his place in heaven.’ I was happy, and I used to not leave my position even if my time was over for guarding. Two days later, order came to move forward to face the enemy, and it was afternoon time."

"Before the orders came, one of the brothers came from the Arabian Peninsula and with him was a Yemeni brother, and they asked to greet the guest, so I said ‘we’re missing dates and Arabic coffee.’ The brother said that he only has tea. I said that was alright, and that the Amir and myself were to come over. So he said ‘I will wait for you after prayer, Allah-willing.’ But, the orders had come to face the enemy, so I said jokingly to the Amir ‘what do you think about drinking tea first then we move forward, what you think? The Amir said ‘we’ll move forward, and if we martyred, then we’ll drink it in paradise Allah-willing,’ and he pointed towards the sky."

"The orders came to move forward, so we lined up in one line and moved forward while firing our weapons, and the enemy responded. The Amir was hit along with one of the brothers. We finished moving forward, and I crawled to one of the houses, and was surprised with the enemy in my face, and one of the apostates came out and I shot him in his face, and then he dropped dead, and the second came out and I shot him in his shoulder and then ran away. The enemy was defeated and left scared like mice. After I went back to the wounded Amir, he smiled and with his finger pointing to the sky like he was telling me ‘I’m waiting for you in paradise to drink tea, so do not be late.’ He was martyred while smiling. I ask Allah to meet you in paradise, O beloved in Allah. It was a fruitful trade brother."

Här förklarar svenske Fu'ad Mohamed Khalaf krig mot judarna

För en tid sedan förklarade den somaliska terroriströrelsen Shabaab att man startat en antijudisk attackstyrka. Den svenske medborgaren Fu'ad Mohamed Khalaf (aka Shongole) var en av ledarna i Shabaab som närvarade vid händelsen.

AFP rapporterade från evenemanget.

"They are killing your Muslim brothers and sisters and stopping them from performing prayers in the holy sites of Allah," Sheikh Fuad Mohamed Shangole, a top Shebab official told the crowd.

"It is time to go for open war against Israel in order to drive them from the holy cities," he told the crowd which gathered after Friday prayers.

En video från tillfället visar att hatet riktades mot judar lika mycket som mot Israel. För att göra det extra tydligt använder Shabaab samma slagord som islamisterna brukar göra i svenska demonstrationståg (Khaybar, Khaybar, ya yahoud).

Här uttalar sig svensken:



Förresten. Här är bilder från i juni när samme svenske medborgare dömde fyra somaliska unga brottslingar till amputation av en fot och en hand vardera:

Mehdi Ghezalis förtroende för medier

Mehdi Ghezali kommer inte att ge några intervjuer, säger hans advokat Anton Strand i samband med en debattartikel i Dagens Nyheter, där Strand och Peter Althin förmedlar budskapet att Ghezali i somras åkte på "gruppresa" till Pakistan för att "fira ramadan". Ghezalis tystnad förklaras med att:

Hans förtroende för medierna är inte särskilt högt, och det får man ha stor förståelse för med tanke på hur han har blivit behandlad både nu och tidigare. Han upplever sig förföljd, närmast trakasserad, säger Strand.

För bara ett år sedan gjorde dock Ghezali ett undantag. Uppenbarligen finns det medier han känner förtroende för.

Al Yaqeen Media är en synbarligen obunden jihadistiskt inriktad medieproducent. Al Yaqeen ger bland annat ut e-tidskriften Qadhaya Jihadiyya, har publicerat en omskriven intervju med en al Qaida-krigare, samt sprider jihadistpropaganda från en rad krigshärdar (exempel).

För ungefär ett år sedan annonserade Al Yaqeen på olika jihadistfora att man snart skulle presentera en film med en före detta fånge på Guantanamo, som man lyckats få en intervju med. Det visade sig vara Mehdi Ghezali, eller Abu Suhaib al Jazaeri som han också kallas i dessa sammanhang (intervjun går att se här).

Filmen är 1 timme och 39 minuter lång, och innehåller inte bara ett samtal med Ghezali. Temat är fångenskap, och därför intervjuas även en annan berömd fånge. Ustad Mohammed Yasir var talibanernas talesman, direkt lydande under Mullah Omar. Yasir greps första gången 2005, men släpptes 2007 som byte mot en italiensk gisslan. 2009 greps han igen. Han anses vara en av de tyngre talibaner som fångats. Avsnitten i filmen där Yasir figurerar bär logotypen från as-Sahab, den medieorganisation som är al Qaidas officiella.

Så när Ghezalis advokater hävdar att han saknar förtroende för medier stämmer det helt enkelt inte. Medier som är lojala med talibanerna och al Qaida har Mehdi Ghezali uppenbarligen inga problem med. Men det kommer förstås aldrig Anton Strand och Peter Althin att säga, eftersom det inte stämmer med den bild av ramadanfirande som de försöker etablera.

Prompt

På Folkpartiets landsmöte i Växjö träffade jag igår för första gången Marit Paulsen. Hon kallade mig högerspöke. Det hade hennes dotter lärt henne, sade hon.

Men dagens ledartext i SvD handlar främst om de tekniska landvinningarnas betydelse för valet.

Man ser dem knappt vid en snabb blick mot podiet. Men efter ett tag begriper man att Jan Björklund och Folkpartiet blev först med att hämta hem en av de stora landvinningarna från Barack Obamas presidentvalskampanj.

På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan.

Jan Björklund är en självsäker estradör. Men när han efter en inledning som redan den spänner från Afghanistan till liberalismens idéinnehåll säger att han ska peka ut ”tio förändringar som är nödvändiga om vi vill ha ett växande Sverige”, då skakar några på pressläktaren på huvudet. Tio ämnen. Knappast heller i punktform.

Men inför det egna partiets kongress i Växjös konserthall har han allt stöd som kan begäras. Plus prompters. Tro mig, Björklund är ingen Obama, men under talets gång river han ner applåder efter snart sagt varje avslutat stycke.

Och innan någon nu rasar mot Paulsen. Dottern heter Stina Morian och är god vän, tillika liberal ledarskribent. Och antagligen ett ännu värre högerspöke än undertecknad.

Redan de gamla grekerna

Om man bara ska läsa en text idag, och inte läser min SvD-ledare Google Books är det nya biblioteket i Alexandria, så är man dum i huvudet.

Kallimachos ringde förstås aldrig till Sverige. Telenätet var ganska bristfälligt för två tusen år sedan. Och vår nordliga del av världen hade då också en tämligen begränsad litterär och vetenskaplig produktion. Men om han hade ringt hade han sagt ungefär så här.

– Tjenare! Jag är föreståndare för världens största bibliotek, i Alexandria. Vi har sedan några år i uppdrag att samla in alla jordens skrifter, så att vetenskapsmän och författare ska kunna samlas här och lägga grund för den västerländska civilisationen. Som bieffekt räknar vi med att uppfinna den vetenskapliga metoden, källkritiken och litteraturvetenskapen samt skapa en vinstbringande handelsplats för förläggare och skribenter. Många tusen papyrusrullar blir det. Mitt särskilda projekt är därför att skapa världens första bibliotekskatalog. Den heter Pinakes och blir på 120 volymer, och med hjälp av den kan man söka efter skrifter uppdelat efter ämne, språk eller författare. Nu är det så att vi har katalogiserat en massa bidrag från Aristoteles, och vi har Aischylos, Euripides, Sofokles och de andra grabbarna, men nu undrar vi om ni uppe i Thule har några skrifter.

Han ringde förstås aldrig, men om han hade gjort det, så hade Runristarförbundets avtalsjurist kanske svarat.

– Få se nu… Världens största bibliotek, vetenskaplig guldålder, grundlägga den västerländska civilisationen, sälja papyrus, sökbart index. Nej du, jag tror inte det. Det skulle strida mot vår uppfattning om upphovsrätten. Och det där Pinakes vet man aldrig vad ni kommer att använda till. Vi väljer nog att stå utanför i så fall. Och om ni redan har lagt in några runstenar i databasen så kräver vi att ni genast kånkar ut dem!

Kallimachos ringde förstås aldrig. Men med Google går det faktiskt att prata.

Stollywood

Filmpolitik eller näringspolitik? Det är frågan på SvDs ledarsida när jag idag avhandlar skatterabatter för utländska filmproduktioner. Detta med anledning av Tobias Nielséns rapport i samma ämne.

Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.

Det kan vara värt att diskutera.

Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm ­finansieras till 68 procent av, ­enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.

Det är glädjande att fler kultur­debattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.

Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skatte­lättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?

Pophöger mot popvänster

Idag deltar jag i P1s kulturprogram Nya Vågen.

Den svenska vänstern lider av dåligt självförtroende i skuggorna av opinionsläget. Den svenska högern tar nu tillfället i akt och försöker erövra den självklara coolhet som popvänstern njöt av för några år sen.

Högerns senaste populärkulturella framryckningar leds av Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Enligt honom är det inte Kommunala Musikskolan som lett till band som Broder Daniels framgångar, utan avsaknaden av medlemskap i facket. Och proggen var ingen arbetarrörelse, utan driven av en kulturell medelklass.

I studion: Svenska Dagbladets Per Gudmundsson och Aftonbladets Martin Aagård.

En genomgång i textarkivet visar på att det blivit en del kulturartiklar under de senaste två åren. Här är några länkar:

Om jazz och tidig rock:
Det svenska musikundret

Om proggen:
När proggvänstern mötte döden

En klass saknas alltid i klasskampens historia

Därför blomstrade proggen i Sverige

En marknad för kulturell revolution

Om punken:
Ivriga bävrar hade varit ett bra punknamn

Om postpunken:
Sanningen om Ian Curtis röst

1980-talet startade med 1984

Om disco:
Vi kan plocka upp skräpet själva

Om musikers levnadsvillkor:
Tänk om facket hade stoppat Broder Daniel

Diskoteken kunde heller inte stoppas

Vad gör man inte för ett avdrag?

Eddie Meduzas sista ord

Om film:
Istället för Bergman fick vi Hobert

Inte är väl Lukas Moodysson kvinnofientlig?

Årets svenska film är typiskt nog dansk

Om konst:
Ingen konstkris i betraktarens öga

Omätbara värden kallar man det visst

Anna Odells tvångsvård säger ju ingenting

Om matkultur:
Här är dörren till det svenska matundret

Slutligen min programförklaring från OBS Kulturkvarten.

Six degrees av jihad

Till det nya numret av Neo har jag pratat med "Gunilla", en svensk fyrabarnsmor på 33 år bosatt i Rinkeby som är övertygad islamist och vars make har tagit värvning i al Qaida.

Jag frågade henne om hon hade något stöd från likasinnade.

- Ja, stöd från andra personer med samma åsikter som jag, javisst får jag det.

- Jag har inte några siffror, men det är många, säger Gunilla. Sen kanske det finns fler som har män som har dött, eller som har blivit fängslade någonstans på vägen. Den siffran är högre än de som verkligen kommit fram.

I artikeln påvisar jag också att det bara gjorts en offentlig skattning av hur stor islamismen är i Sverige (som jag berättat tidigare här på bloggen), som beräknar antalet islamister till cirka 1500 och antalet rena jihadister till något hundratal.

Men det är väl allt vi vet. Därefter får man leta själv.

På internet kan man hitta kluster. Titta exempelvis på Shaarias blogg. Hon skriver i ett inlägg om "Jihadister och niqabister" att "vi är hur många som helst både jihadister och niqabister och det bästa av allt är att vi tillhör den första generationen i sverige och vet ni att vi har hur många ungar som helst". I ett annat inlägg samlar hon in pengar till förmån för Abderazzak Jabri, en ung man som umgicks så intensivt med den svenske al Qaida-terroristen Mohamed Moumou att han utvisades till Marocko (vilket upprörde en del journalister och politiker). I korthet ger inläggen en hyggligt god bild av personen Shaariah och dennas politiska sympatier.

Om man tittar på vilka Shaariah skriver kommentarer hos, och efter vilka bloggare som länkar till Shaariah, så framgår ett litet kluster (lustigt nog alla inhysta på bloggverktyget bloggspace). Bloggarna har namn som Black Dressed (som har ett imponerande antal inlägg med al Qaida-aktuelle Anwar al Awlaki) och ligger bara ett par klick bort från den göteborgske hatpredikanten Anas Khalifa.

Att jihad och martyrskap inte bara är en pose i det här gänget blir uppenbart hos bloggen Ghareeb-främling. Sista inlägget (Shuhadaa från 5 juli 2009) handlar om att skribenten (som kallar sig Abu Muminah) har fått besked om att en broder blivit martyr.

Bissmillah....

Sitter i inernetkafe, har ingen tid till gora det fint fint...men jag hoppas att budskapet nar er...

Allahu akbar for Allah gav oss Islam... Jag visste aldrig att Allah har skrivit for mig i min bok... att jag skulle lara kanna Broder, som ar arorika, nobla som standigt ber layl och grater och laser Quran... som sedan jag far ett samtal.. han har blivit shaheed innan han gick ivag han sa.. lamna mig for Wallahi min stund har kommit for jannah doftar for mig.... En annan hans blod... fatta mina syskon... hans blod doftar... Allahu akbar... Nahno qadimon ya yahood, Nahno qadimoon Ya Ubada salib.... Vissa drommer om deras plats i Jannah... vissa ser deras namn i himlen vissa ser deras fruar i jannah, vissa ser deras palats.. olika nationaliteter... men en enda grej samlar oss Laa illah ilal allah

Profeten sager. Shaytaan gor 3 stora krig...

nar du vill ta hand om din religion( for vissa bli muslim} 2. Gora hijrah 3. gora Jihaad

den basta hijran ar Jihad...

Ikhwah frukta Allah..och ta ditt beslut...

Ma Allah forlata oss for vara brister....

Men sammantaget blir klustret ändå inte så stort. Tvärtom tycks det ganska begränsat. Långtifrån "hur många som helst".

Allvarligt är det hur som helst. Blogginlägget om martyren är skrivet "på internetkafe", att döma av tecknen utomlands. Det är bloggens senaste. Är det också det sista?

Är fullständiga rättigheter bra för alla?

Den alltid lika intressanta Integrationsbloggen, som drivs av Nyamko Sabunis medarbetare Henrik Emilsson, redovisar en ny studie, som visar skillnader mellan olika länders integrering av invandrare - och vilken roll välfärdsstat och mångkulturalism spelar.

Emilsson sammanfattar:

"Resultatet visar att en integrationspolitik som ger invandrare tillgång till lika rättigheter och svaga incitament att lära sig värdlandets språk leder till sämre arbetsmarknadsintegration, en hög grad av etnisk segregation och överrepresentation av brottslighet bland invandrare. Sverige, Belgien och Nederländerna, som traditionellt sett har kombinerat en politik för lika rättigheter (mångkulturell politik) med en omfattande välfärdsstat, uppvisar sämre integration. Länder med mer restriktiv assimilationspolitik (Tyskland, Österrike, Schweitz och Frankrike) eller en mindre omfattande välfärdsstat (Storbritannien) har lyckats bättre med integrationen."

Abstract till uppsatsen Trade-Offs between Equality and Difference: Immigrant Integration, Multiculturalism and the Welfare State in Cross-National Perspective av Ruud Koopmans:

This paper investigates how integration policies and welfare-state regimes have affected the socio-economic integration of immigrants, focusing on eight European countries: Germany, France, the United Kingdom, the Netherlands, Switzerland, Sweden, Austria and Belgium. It presents comparative data on integration policies and welfare-state regimes. The expectations derived from this comparative policy analysis are tested with cross-national data on integration outcomes regarding labour market participation, spatial segregation and incarceration. The results suggest that multicultural policies—which grant immigrants easy access to equal rights and do not provide strong incentives for host-country language acquisition and interethnic contacts—when combined with a generous welfare state, have produced low levels of labour market participation, high levels of segregation and a strong overrepresentation of immigrants among those convicted for criminal behaviour. Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results. These differences are highly consistent across the three domains of integration that are examined, with the exception of segregation rates in the United Kingdom.

Slutsatsen torde given. Fullständiga rättigheter bör vara något som immigranten över tid kvalificerar sig till.

Anne Frank i keffiyeh

Min långvarigt problematiska relation till elskåp (som inleddes med en tequilainducerad cykelincident) blir inte bättre. På Södermalm relativiseras Förintelsen på elskåpen. Bilden ovan tog jag häromdagen.

Att montera Anne Frank på en palestinasjal är just det: relativisering, förminskning och förakt.

Shabaab-krigare återvänder till Sverige

Flera personer som rest från Sverige till Somalia för att kriga med terroriströrelsen Shabaab har återvänt till Sverige. Det avslöjade Malena Rembe, chefsanalytiker vid Säpos kontraterrorismenhet och ständig veckans babe här på bloggen, i en intervju i P1 Morgon.

Du sa att om man tar det här fallet, om al Shabaab och Somalia, att de flesta har inte någon tanke på att komma hem. Men har folk gjort det?

– Ja, ett par stycken har återvänt.

Hur har ni hanterat dem?

– Ja, där vill jag kanske inte riktigt gå in på vad... Vi kan inte gå in på vad vi gör. Men dels har vi samtal med dem också, naturligtvis, för att ta reda på vad de har lärt sig under den här tiden borta i lägren, och för att visa att vi har koll på dem.

Vad berättar de om det då?

– Väldig lite naturligtvis.

Men betraktar ni sådana personer som hot?

– Vi har inte sett att det finns en förändring i att det, för dem, skulle vara legitimt att utföra attentat mot Sverige och svenska mål – än så länge. Utan det är i Somalia som det är okej för dem att utföra våldshandlingar. Men det är klart att de har en kompetens som de inte hade tidigare.

Nyckelfrasen här är "än så länge". Den tiden är förbi då man överslätande kunde betrakta Shabaab som en nationell kraft eller motståndsrörelse. Shabaab har förvisso alltid varit tydligt kopplat till den globala jihadiströrelsen, men på senare tid har relationen till exempelvis al Qaida blivit närmast broderlig.

Häromdagen, till exempel, kröntes Fazul Abdullah Mohammed till al Qaidas ledare för östra Afrika vid en ceremoni i Shabaab-styrda staden Kismayo. I sitt anförande – tillsammans med Shabaabs ledare – prisade han samarbetet med Shabaab, och lovade att sprida det heliga kriget långt utanför Somalias gränser.

The long war journal:

Fazul also said that al Qaeda and Shabaab would take the fight to neighboring countries.

"Praise be to Allah," Fazul said. "After Somalia we will proceed to Djibouti, Kenya, and Ethiopia."

Zubayr, Shabaab's leader, also spoke at Fazul's appointment ceremony and praised Fazul's skill in training Somali jihadis.

Att Shabaabs ledare tackar al Qaida för hjälpen med att utbilda krigare sätter Malena Rembes fråga om "vad de har lärt sig under den här tiden borta i lägren" i perspektiv. Vi har alltså en situation där det är fullt tänkbart att jihadister skolade av al Qaida – med allt vad det innebär av kontaktnät, kompetens och ideologi – bosätter sig i Sverige.

Den islamistiska terrorismen är ett internationellt fenomen, och Sverige har ett ansvar att delta i kampen mot den oavsett, men det är även fullt möjligt att jihadisterna vänder sig mot svenska mål. Det krävdes inte mer än ett par skämtteckningar för att Danmark skulle bli en måltavla (något som i förlängningen även fick al Qaida i Irak att utpeka Sverige som legitimt mål för attacker). Den svenska insatsen i Afghanistan är en annan tänkbar förevändning för jihadisterna.

"Ett par stycken" Shabaab-krigare har bosatt sig i Sverige. "Än så länge" har de inte visat intresse för attacker på svenska mål. Det är tyvärr knappast betryggande.