Svärta

Svärta inte ner vänstern, manar Aftonbladets Åsa Linderborg, med anledning av de al Qaida-liknande attackerna mot handlare i Södertälje. Hon skriver inte att mordbrand är fel i sig, förstås, utan att den i förevarande fall är kontraproduktiv: 'vill man förändra världen måste man ha folkflertalet med sig, och då kan man inte elda upp deras butiker.' I samma korta text understryker ÅL att mordförsök är ok: 'som när några AFA-aktivister nyligen misshandlade en nazist - även det något som bara spelar Sverigedemokraterna i händerna.' Tydligare kan knappast stödet för mobben uttryckas.

Detta måste få ett stopp

Vanligt folk har normalt inget problem med demokrati, frihet och likabehandling. På några platser i Sverige anser man dock tvärtom att en extremistiskt smal tolkning av islam ska vara talande för hela minoriteten - och att vanligt folk vill ha könsseparatism, religionshets och medeltid. SvD skriver om kvinnotider i badhusen, särskilda kvinnokläden för badstunderna, och kvinnors roll i religionerna. Och de tilltalade får det att framstå som om kvinnoseparatismen är ett framsteg.

Inget kan vara mer fel.

Oavsett.

Antingen är det som jag anser: att könsseparatismen är en prästerskapets tolkning av islam som drabbar menighetens demokratisträvan. Eller så är det som man har all anledning att frukta: islam är oföränderligt kvinno- och minoritetsförtryckande. Oavsett vilket är utvecklingen helt fel för vårt moderna samhälle. Nej, det är inget framsteg att kvinnor måste bada på egna tider i badhuset med särskilda döljande skynken. Nej, det är inte så att "medborgare med den här kulturen" med nödvändighet medför återgång till medeltida eller liknande system.

Det ÄR bra att invandrarkvinnor lär sig simma, javisst. Men det är inte bra om det sker till priset av att vi avskaffar vårt jämställda samhälle.

Dansk jihadistdokumentär

Den danska statstelevisionen har visat en entimmes dokumentär med inblickar i de islamistiska radikala miljöerna runt Danmarks terroristfall. De inblandade intervjuas. De anser sig oskyldiga och förföljda, såklart. Filmen "De danske terrorister" går att se på webben.

För svenska tittare kan mötet med Abdulkadir Cesur, som tillsammans med svenske Mirsad Bektasevic sitter dömd för terroristbrott i Bosnien, vara extra spännande. Cesur menar att han själv var så gott som oskyldig och att svensken var pådrivande. Cesurs pappa menar vidare att kontakterna mellan Bektasevic och Cesur var ganska få innan avresan, och inskränkte sig till ett par tre korta möten i en moské i Köpenhamn. Otippat.

En varning utfärdas dock till alla islamologer: Magnus Ranstorp förekommer flitigt i filmen.

Magnus Ranstorp fra det svenske forsvarsakademi analyserer i programmet, hvad det er, som får unge danske muslimer til pludselig at vende sig mod det samfund, de er opvokset i.

"De søger efter stærkt sort-hvide svar. Det er en form for rebelaktivitet. Nogen vil endog argumentere for, at det er cool. Bin Laden er blevet Che Guevara. Denne tids store revolutionære helt, som står imod USA - De unge er søgende, og til sidst ender de i det forkerte hjørne."

Från Ebbe till Ibbe

Blockpolitikens återkomst avhandlas i förbigående av undertecknad på SvDs ledarsida, vilket föranledde den oerhört rockiga underrubriken Back i block. Värt att notera på samma bog är att DN/Synovate noterar att skillnaden i opinionsstöd mellan blocken fortsätter krympa i takt med att Mona Sahlins alternativ utkristalliseras. I Fokus bjuder Anita Kratz på bra läsning om Sahlin, och hur "Regeringen var nere för räkning och en ny vänsterallians var formad. Sedan gick det snabbt utför."

I valet kommer det att bli otroligt jämnt.

Idel ädel adel

Karin af Klintberg och Jane Magnusson har gjort en mycket sevärd film om Ebbe Carlsson. Den har premiär på Zita imorrn, men kommer förstås förr eller senare till tv. Formmässigt arbetar berättarna väldigt mycket med animationer: gamla stillbilder ges liv, på ett liknande sätt som i The kid stays in the picture. En hel del av handlaget känns också bekant från tidigare tv-produktioner där Karin af Klintberg varit inblandad. Man skulle kunna säga att Ebbe - the movie känns som ett välgjort en och en halv timmes inslag i Kobra, men om en mytisk politisk figur.

Men när jag såg den kunde jag inte låta bli att bli tårögd över förlusten av en av landets främsta politiska skribenter. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Bara en dryg månad efter att Anders Isaksson avlidit står det klart vilket tomrum han lämnat efter sig. Ingen kunde som han visa hur den politiska adeln inrättade sina egna förläningar.

För Isaksson var det ingen slump att utrikesminister Lennart Bodström fick en framgångsrik son i Thomas. Ingen tillfällighet att barn till S-tjänstemän, som Ants Nuders son Pär och Hans Anderssons dotter Mona, senare skulle bemanna partiets nyckelfunktioner. Ingen gåta att en studentförbundsordförande, som nyss i Laboremus, kunde ståta med efternamnet Lindgren Åsbrink – efter Anne-Marie, vid Arbetarrörelsens tankesmedja, och Erik, tidigare finansminister. Isaksson menade att aristokratin återuppfunnits, och nu reproducerade sig i den särskilda klass som sade sig vilja skapa det klasslösa samhället.

Detta är inget specifikt socialdemokratiskt. En genomlysning av borgerligheten skulle avslöja samma typ av förbindelser. Vad som var unikt med den socialdemokratiska aristokratin var att den satt vid makten under osunt lång tid. Decennium efter decennium kunde den nya adeln förnya och utvidga sina privilegier. Allt det, och mycket mer, skulle Isaksson kunnat säga om han levt i dag.

Tittarnas val

På vilken sida kan man läsa om både Linda Rosing och kronprinsessan Victoria? Svenska Dagbladets ledarsida, så klart.

Linda Rosings dejtingprogram Den rätte för Rosing , som premiärvisades i Kanal 5 i tisdags kväll, mosades av konkurrensen från de extrainsatta specialprogrammen. Premiären, som marknadsförts stenhårt särskilt gentemot unga vuxna, nådde enbart en rating på 4,3 procent i målgruppen 15-44 år. Tittarna valde kronprinsessan Victorias förlovning med Daniel Westling. I morgon torsdag klockan 20.00 kör därför Kanal 5 en repris av Rosing.

Folk känner igen äkta kärlek när de ser den.

Oboj, oboj. Och på webben startar ledarredaktionen en ny serie: YouTubeTorsdag. Med en ung – och skitsnygg – Mona som första första tv-klipp.

Victoria!

En dag som denna firar man bäst med The Kinks och Victoria.

Long ago life was clean
Sex was bad and obscene
And the rich were so mean
Stately homes for the lords
Croquet lawns, village greens
Victoria was my queen
Victoria, Victoria!

I was born, lucky me
In a land that I love
Though I am poor, I am free
When I grow I shall fight
For this land I shall die
Let her sun never set
Victoria, Victoria!

Eller som Docent Död sjöng i sin hyllning till monarkin (eller ja, det kanske inte Kinks-stölden Standardiserad värld ska tolkas som, men idag tar vi oss friheter):

Den bor i oss. Vi bor i den.

Aftonbladet kultur rättar

Hedersamt nog har Åsa Linderborg en rättelse idag. Därmed leder Ab över DN, som väl aldrig ångrat en falsk tillvitelse. Att jag stavar efternamnet med ett s låter jag vara onämnt.

I Trelleborg är Reepalus drömbojkott klar

I Trelleborg behöver man inga politiska beslut. Där sköter mobben judebojkotten på egen hand. Skånska Dagbladet berättar om hur den israeliska taekwandotruppen skrämdes bort:

Enligt organisationen European Jewish Congress i Paris ska företrädare för det svenska taekwondoförbundet ha informerat de israeliska ledarna att "tiotusen medlemmar av en muslimsk organisation hotar att göra upp räkningen med er med anledning av kriget i Gaza."

Men uppgifterna förnekas av Chakir Chalibat, huvudtränare i arrangerande Trelleborgs Taekwondoklubb.

/.../

Men när SkD ringer upp Adi Davidov, den israeliske huvudtränaren för taekwondolaget, låter det annorlunda.

– Tyvärr är det så. Vi har varit med varje år med en trupp på cirka 40 personer. Men Chakir Chalibat varnade oss för en grupp så vi bestämde oss för att inte komma den här gången.

Beslutet har i efterhand fått kritik från den israeliska OS-kommittén, berättar Adi Davidov, eftersom turneringen i Trelleborg ingick i lagets program för 2009. Det var Ferenc Böö, generalsekreterare i Svenska taekwondoförbundet, som skrev till den israeliska truppen.

– De har fått ett brev från mig som jag skrev på uppdrag av Chakir Chalibat.

Hm. Chakir Chelbat har ju fått stryk förr av diktaturens kreatur.

Mingelbild

Med skrämd blick ses jag i senaste Resumé. Bilden är från UD. På mina nya visitkort ska jag skriva Gudmunbdsson.

Hemköp

Melodifestival i Leksand, söndag.

Borgerlig kulturpolitik efter Eva Swartz

I onsdags deltog jag i ett lunchseminarium om borgerlig kulturpolitik efter kulturutredningen, arrangerat av Timbro. Aftonbladets kulturskribent skriver idag att jag "hävdade att all nyskapande konst sker utanför den statliga kulturpolitiken."

Det gjorde jag inte, vad jag kan minnas, varför jag har bett Aftonbladet och Claes Wahlin om att han belägger sitt påstående - eller inför en rättelse.

Nedan följer mitt manuskript (med undantag från ett citat som jag röck - vi säger röck i Leksand - direkt ur en bok, och plus några hyperlänkar):

Lyssnade ni på Kulturnytt i morse? Kritikern Mårten Arndtzén förklarade där att inte bara graffitikonstnären NUG och hans tunnelbaneverk stod under attack – utan även att själva konstbegreppet stod under attack. Detta efter att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avfärdat verket Territorial Pissing som vandalism. Ministerns uttalande, menade han, såvitt jag kan förstå, hotade den fria konsten. Arndtzén bortsåg, i vad jag misstänker avsiktlig vilja att utmåla ministern som ett hot mot kulturlivet, från att Kulturministerns kaka bara är en liten del av kulturen. Han överdrev ministerns inflytande. Det är inte hon som definierar konsten. Konstbegreppet i en demokrati kommer fortfarande att styras exempelvis av vad kritiker anser vara konst, eller vad galleristerna anser vara konst, eller vad konsttidskrifterna visar som konst. Men analysen i Kulturnytt var talande.

För här ligger det strukturella problem som en borgerlig kulturpolitiker har. Man uppfattas per definition som okunnig, och som ett hot, och de redskap man vill bedriva sin politik med anses inte vara ’riktig’ kulturpolitik. Det man egentligen säger misstolkas.

Kulturutredningen har drabbats av samma störtskur av kritik. Och visst kan viss kritik vara berättigad, som exempelvis frågan om de 900 sidorna inte snarare är en beskrivning än en utredning. Men Aftonbladet kallade den ”ett skott i hjärtat”. Så är det bara inte. Frågan om huruvida kulturutredningen är bra eller dålig tycks snarast egentligen vara en fråga på hur man ser på effektivitet inom förvaltning. Innebär den decentralisering och frihet, eller centralisering och styrning, som Magnus Eriksson i SvDs kulturdel frågade?

Man kan tycka att det är tråkigt med kulturpolitik som administration. Jag ser utredningen som en naturlig följd av alliansprojektet och moderaternas kliv in mot mitten. Den kulturrevolution som befarats av många har om den inträffat möjligen gällt borgerlighetens syn på sig själv och statens roll, men knappast kulturutövarna.

Läste ni Fokus i torsdags? Landets bästa kulturskribent Ulrika Knutson hade ett omöjligt uppdrag: att i förväg skriva en analys av en kulturutredning som ännu inte fanns att tillgå. Hon gjorde det rätta och gick till Harry Scheins tidlösa memoarer för att beskriva hur kulturpolitik egentligen alltid går till. Här (Schein s 270) beskrev han hur han och Gunnar Sträng skulle sätta ihop ett förslag till s-kongressen för att skapa en sammanhållen socialdemokratisk kulturpolitik.

"Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi började med sju substantiv; pengar, satstningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkoma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer."

Allt Schein skriver där är helt sant, även under borgerlig regim. Det finns nämligen en lång rad institutioner, som muséer, bibliotek, teatrar etcetera, som alltid kommer att brottas med ekonomi och som all kulturpolitik för all framtid kommer att finansiera, oavsett vad nyliberala debattörer eller det sunda förnuftet vill. Det är institutioner som vårdar och bevarar det svenska kulturarvet. Kalla det unken nationalism, eller vad som helst, det kvittar. Så vill folk nämligen ha det.

Schein ger också, omedvetet, förklaringen till hur man ska kontra argumenten om att liberala kulturpolitiska lösningar, som ju ofta snarast liknar näringspolitik i synnerhet ifråga om skattenivåer för kulturutövare och –företagare eller avdragsrätt för donationer, inte är ’riktig kulturpolitik’. Han visar att socialdemokratisk kulturpolitik är en variant på dess arbetsmarknadspolitik. (Schein sid 371)

Här ett citat ur Schein, som jag inte har i skrivande stund, som visar hur man lät finansiera filmarbetare genom en post hos AMS. Budget som budget, oavsett principer, ungefär."

Här visar alltså Schein en variant på den ganska nyligen avhandlade debatten om a-kassan och skådespelarna, där vänstern påstod att reformer i a-kassan medförde att skådespelare inte skulle kunna delfinansiera sin kulturverksamhet med arbetslöshetsersättning under repetitionsperioderna. För socialdemokratin är arbetsmarknadspoltik kulturpolitik.

Men om socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är kulturpolitik, varför är då inte borgerlig arbetsmarknadspolitik det? Här finns en stor opinionsbildande och upplysande insats att göra. Men det är möjligt. Precis som alliansens sedan länge planerade skattesänkningar blev ’stimulanser’ när lågkonjunkturen slog till, så kan man märka om skattepolitiken till kulturpolitik.

Men jag anser att det ändå finns en borgerlig kulturpolitik - som är ett amalgam av konservativa och liberala värderingar.

Frågan är för mig hur det nya ska stimuleras. Att det gamla ska bevaras har vi redan konsensus om. Men det nya, hur ska det komma fram?

Jag tänker ofta på film och det svenska filmundret. Och då handlar det ju om Schein återigen. Han brukar få äran för att ha skapat ett svensk filmunder. Men filmundret inträffade ju redan på 10- och 20-talet. Då fanns ingen filmpolitik, borträknat censuren. Roar man sig med att upprätta en kanon för alla svenska filmer man behöver ha sett för att kunna föra en allmänbildat insatt diskussion om film ser man att hälften av filmerna är gjorda innan 1963 och filmpolitiken, och några därefter helt utanför filmpolitiken. Idag ligger kreativiteten minst lika mycket utanför: Roy Andersson, Johan Kling, all reklamfilm, alla musikvideor och all undergroundfilm.

Men det mest spännande berättarmediet just nu är förstås inte film. Det var det 1910, och kanske rentav 1950, men inte nu. Nu gäller nåt annat.

En jämförelse. Sverige är ett av världens främsta dataspelsländer. Topp tio. Jag påstår att dataspelen i dag är vad filmen var 1920. Politikerna har ännu inte insett något behov av en samlad nationell tv-spelspolitik, lyckligtvis. Den dagen den kommer, för det gör den, måste borgerlig kulturpolitik inse att det gäller att begränsa den till de rent bevarande, museala, inslagen.

Då blir det administration. Frågan om det nyskapande hamnar i facken näringspolitik, skattepolitik, arbetsmarknadspolitik. De områdena kan ge möjlighet åt allt det där som ligger utanför den lilla smala yta som vi definierat som liggande under kulturministern. Men det blirt svårt att förklara att det handlar om kulturpolitik.

Det hela går att se och höra via Bambuser, för den tålmodige, eller för den som verkligen kontrollera vad jag sade. Claes Wahlin lär behöva titta.

La historia me absolverá

Tidskriften Fokus noterar att min var en av få röster som bedömde Lukas Moodyssons Mammut i linje med den internationella recensentkåren.

Jag skrev ju på SvDs ledarsida att...

...dialogen är intetsägande och handlingen är obetydligt intressantare än i ett akvarium. Dryga två timmar fylls trots detta med detaljstudier av rollfigurernas emotionella tvivel, där intet lämnas till åskådaren. Karaktärernas känslomässiga utveckling kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint. Och inte heller när Moodysson kör sitt favoritknep, att skruva upp popmusiken för en känslochock, tänder det till.

/.../

vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN (30/10-05), får magknip när de lämnar barnet på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel. För dem är Mammut trygg och dekorativ som en brasvideo.

Vilket fick DNs Helena Lindblad att känna sig trampad på tårna.

Francois Truffaut brukade spydigt säga att 'alla människor har två yrken, sitt eget och filmkritikers". Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har verkligen tagit fasta på det när han regelmässigt levererar sina tvärsäkra kvalitetsomdömen om svenska filmer.

Nu ifrågasätter alltså Fokus, och filmskribenten Jon Asp, recensentkåren.

I ljuset av det iskalla mottagande som Berlin filmfestivals samlade kritikerkår häromveckan förlänade »Mammut«, reses – ännu en gång – frågan hur det är ställt med filmkritiken i Sverige? Vid svenska premiären för några veckor sedan var det nästan idel ädel ros från recensenterna, vilket fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att brista ut i »reaktionär konsumtionskritik«. Till exempel gav Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan Lukas Moodyssons film det nästa högsta betyget, en fyra, om än med flera undfallande recensioner som innehöll långa handlingsreferat i stället för självständig analys.

DN:s filmredaktör Helena Lindblad skriver till exempel att »Moodysson bär med sig samma starka lojalitet med barnen som gått som en röd tråd genom hans filmer tidigare«

/.../

Man bör såklart inte stirra sig blind på siffror, men då dessa omdömen kan ha väsentlig betydelse för hur stor publik en film får, förtjänar de likväl att granskas.

I synnerhet när siffrorna, som i fallet med »Mammut« i Berlin, står i bjärt kontrast till en stor samling kvalificerade utländska röster. Allt från tysk morgonpress, där flera kritiker ser Sveriges nye Ingmar Bergman gå upp i rök, till mer tillgängliga Hollywood Reporter, som menar att filmens tunna story tycks bättre ämnad för en tidningsspalt eller blogg. På en fyrgradig skala i viktiga filmmagasinet Screen Daily ger åtta internationella kritiker »Mammut« det torftiga snittbetyget 0,9.

Det är också intressant att notera att när den svenska pressen rapporterar om det svala utländska bemötandet av filmen, så gör man det ofta halvhjärtat. Från undanskymd plats i DN:s kulturdel återger Betty Skawonius bistra tyska angrepp, men hävdar även – helt missvisande – att »engelska Screen är betydligt mer positiva och respektfulla«. I själva verket levererar just denna tidning en regelrätt sågning av Lukas Moodyssons konstnärliga förmåga.

Jon Asp är chefredaktör för sajten Ingmar Bergman Face to Face.

Friheten är alldeles för flyktig

NUGs Territorial Pissing på Market lämnar mig ingen ro. Eller snarare är det diskussionen omkring som inte lämnar mig någon ro. I dagens SvD skriver jag en snutt om vad jag uppfattar som en felsyn. Det handlar om olika konstdebattörers syn på kulturministerns reaktion att NUG-grejen var vandalisering.

I Dagens Nyheter skrev Jessika Kempe igår att ministern ”agerat statlig konstdomstol”. I Kulturnytt i P1 undrade Mårten Arndtzén på onsdagen om ”konstbegreppet hädanefter, i Alliansens Sverige, ska vara behäftat med vissa förbehåll, reservationer och villkor”.

Farhågorna ligger i att Sverige nu går mot, som konstnären Ernst Billgren argumenterade i tisdagens Expressen, ”ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet”.

Diskussionen illustrerar hur stora delar av den svenska offentligheten tycks inbilla sig att samhället och staten är ett.

Det är ett synsätt som förvisso kan komma ur en brist på förståelse för demokrati och pluralism, men som troligare härrör ur att kulturlivet gjorts så beroende av det offentliga att det inte längre kan föreställa sig att frihet faktiskt råder.

Den som hörde mig tala vid ett lunchseminarium om kulturutredningen i onsdags känner kanske igen resonemanget.

Skuggutredningar, spekulationer och otaliga debatter. Den statliga kulturutredningen har rönt intresse från start. Förväntningarna är stora när utredningen presenteras nästa vecka. Men en utredning kan knappast komma med det slutgiltiga svaret på alla frågor, även om det har varit lätt att få det intrycket av debatten.

Timbro vill ta diskussionen vidare och har bjudit in kulturutredningens ordförande, Eva Swartz, samt några debattörer, som med utgångspunkt i kulturutredningen ger sin syn på den framtida kulturpolitiken.

• Eva Swartz, kulturutredare och VD Natur & Kultur
• Per Gudmundson, ledarskribent Svenska Dagbladet
• Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef DIK och tidigare kulturborgarråd i Stockholm
• Johan Bengt-Påhlsson, tidigare rektor för Konstfack och kulturkommunalråd i Malmö (moderator)

Se filmupptagning från evenemanget » (samtalet börjar 03.28 in i inspelningen)

Någonstans har jag ett manus för mitt anförande där, som jag ska försöka posta vid tillfälle, för den som inte vill slösa tid på att se videoklippet.

Stoppa Malmö

Apropå det alldeles vansinniga beslutet i Malmö att låta tennismatchen mellan Sverige och Israel spelas inför tomma läktare kan det vara värt att notera att kolumnisten Mark Steyn - ofta genialiskt provokativ humorist men också stundtals monoman i sin besatthet av den demografiska infallsvinkeln - snuddar vid Malmö i National Reviews blogg The Corner.

Lars Hedegaard looks at Europe and Islam from the left's point of view, starting with a forgotten line by Marx:

There are still a few grizzled post-socialists around that will remember what their old prophet, Karl Marx, had to say about religion in the very first sentence of his Contribution to a Critique of Hegel’s Philosophy of Right from 1843: “Criticism of religion is the premise of all criticism”.

Criticism of religion is not only the starting point of all criticism. It is the prerequisite of any kind of criticism. In a society where religion cannot be criticized, everything becomes religion – from the length of your beard to what hand to use when wiping your backside.

The above would have been unexceptional observations to any Continental lefties a generation ago. Why then are the Euroleft prostrate before Islam? Simple arithmetic:

They are now increasingly dependent on the Muslim vote, which they hope will guarantee them a perpetual foothold at least in the major population centers.

With Amsterdam, Rotterdam, Antwerp, Brussels, and many other Continental cities from Malmo to Marseilles approaching majority Muslim status in the next decade, the demographic reality of a re-religionized Europe is too hard to buck. For the soft-left establishment, to be unsolicitous of Islam is to condemn yourself to a few fast shrinking redoubts. (It's strange, for example, to hear American Jews still professing bewilderment at the ever more naked hostility in Europe toward Israel. Look at the electoral math: For your average squishy Europol, there is nothing to gain and an awful lot to lose by being perceived as insufficiently hostile to "Zionism".)

Jane's om terrorism i Skandinavien

Jane's Intelligence Review (konto krävs) har publicerat artikeln Safe haven? Radical Islam's Scandinavian links, av Michael Jonsson och Christofer Berglund. Texten är närmast att betrakta som en summering av det senaste året eller de senaste årens utveckling i Danmark, Norge och Sverige när det gäller islamistisk terrorism och länkar därtill.

Det mesta i den långa artikeln som berör Sverige har noterats här på bloggen tidigare, men Jonsson och Berglund ger också inblickar i Säkerhetspolisens arbete och syn på problemens omfattning. Nedan citeras en intressant passage.

Malena Rembe, chief analyst with the counter-terrorism unit at the Swedish Security Service (Säkerhetspolisen: SAPO), told Jane's that intelligence, internet chatter and postings by groups such as AQI are increasingly mentioning Sweden or Swedish interests as a potential target for Islamist terrorism.

/.../

While Sweden may still be low on the jihadist target list, individuals affiliated to various terrorist groups are present in the country. Rembe told Jane's that members of several terrorist organisations are present in Sweden and that they are fairly active in providing logistical support to their organisations. However, as they belong to separate organisations - sympathetic towards but not formally affiliated with the actual terrorist group - it is judicially difficult to act against them. The presence of radical Islamist groups in Sweden is concerning, as sympathisers of these groups travel to conflict areas, gain experience and are encouraged by ideological leaders to attack Western targets. Therefore, if events such as the Prophet Muhammad cartoons trigger an increased wish to carry out attacks in Europe, capacity and outside encouragement to do so tends to be higher.

Martin Wagner, an analyst at the SAPO counter-terrorism unit, told Jane's that contacts between radical Islamists in Scandinavia have been fairly frequent, facilitated by both the ease of travel and sometimes by social ties. However, the high level of trust between the Scandinavian security services makes cross-border co-operation easier than is usually the case.

En krock mellan civilisationer?

Det är intressant att se folkrätten i konflikt med den lokala rätten - det är nästan som ett exempel ur Fredrik Stenhammars avhandling Riktade FN-sanktioner och rule of law i folkrätten.

Domaren i målet mot Al Aqsa spannmål ställer retoriska frågor till Sydsvenskan:

Rättens ordförande, rådmannen Rolf Håkansson, har aldrig varit med om att sänka bevisningen så tydligt i ett större mål.

– Vi tycker inte alls att det här räckte. Och det står väl rätt tydligt i domen. Eller vad tycker du själv? frågar han retoriskt och fortsätter: Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker? Kan man döma på ett påstående om något FBI har gjort för 16 år sedan?

I en parallell värld hade man kanske kunnat ställa frågorna annorlunda. Kan man döma med utgångspunkt i det faktum att folkrätten anser Hamas vara en terroristorganisation? Kan man bortse från legitimiteten i underlag utarbetade av andra demokratiska stater och deras transparanta organ?

För alla vänner av FN torde utvecklingen de senaste åren i svenska terroristmål vara ett problem. Sverige underkänner gång på gång möjligheten att agera juridiskt i enlighet med FN:s och andra organs folkrättsliga sanktioner. Eller missförstår jag?

Al Aqsa Spannmål frikänt i tingsrätten

Sydsvenskan:

"I domen döms åklagaren Agnetha Hilding Qvarnströms bevisning, bland annat hänvisningar till israeliska domar, ut helt och hållet."

Skånskan:

Han har skickat mer än fyra miljoner kronor till fyra organisationer på Västbanken och i Gaza som enligt chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström kontrolleras av Hamas. Khalid al-Yousef själv menar att insamlingen handlat om välgörenhetsarbete.

- 90 procent går till föräldralösa barn, resten till humanitära ändamål, har han tidigare sagt till Skånskan.

Under rättegången har har sagt att han aldrig kommit i kontakt med barn som blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar varit självmordsbombare.

Vad jag förstår underkänner tingsrätten den bevisning som Israel anför - Hamasdokument beslagtagna på Hebron - inför världen för att påvisa Hamas organisationsstruktur och arbetssätt. Åklagaren har inte kunnat uppvisa originaldokument, utan bara kopior (som i motsvarande rättegång i Danmark?) Vidare tillskrivs tidningsartiklar, tv-inslag, bokavsnitt och olika hemsidor på internet som åklagaren hänvisat ett bevisvärde som är ”mycket lågt”, enligt TT.

Beslagen hävs, men domen kommer sannolikt att överklagas.

Att vidga det möjligas rum

Tre nya ord ger jag på SvDs ledarsida för de omätbara värden som konsten skapar, helt i linje med Det osynliga. Det handlar om konstskandalen på mässan Market, såklart, som gett oss både "territorialinkontinens" och "rescensentflatulens".

Lagom till att kulturutredningen presenterades förra veckan lanserades en skrift kallad Parlören (Vulkan). Där försöker kulturdebattörer från Det osynliga, en så kallad tankesmedja, sätta ord på vad man betraktar som konstens omätbara värden. Här definieras 183 nyord, såsom empativolym, möjlighetshorisont och motsägelsefullhetsstyrka.

Tankesmedjan hade tydligen inte förutsett vad signaturen NUG skulle ställa ut på konstmässan Market i helgen. Ingenstans förekommer ordet territorialinkontinens.

Verket Territorial Pissing diskuteras förvisso inte i termer av omätbara värden. Tvärtom gäller det högst mätbara sådana, varför Trafiklandstingsrådet har stämt Konstfack på 100000 kronor med hänvisning till att vandaliseringen av ett tunnelbanetåg ingick som ett led i examensarbetet på skolan. Konstfack borde betala utan knussel, precis som de borde ersätta dem som känner sig drabbade av en annan students konstnärligt motiverade framfart på psykakuten. Det är inte en fråga om konstnärlighet, det gäller hederlighet.

Galleristen Andreas Brändström, som normalt sysslar med betydligt intressantare konst i gallericentret på Hudiksvallsgatan, uppger att tunnelbanebesudlingen finns i en upplaga av fem exemplar på dvd, som vart och ett kostar ”mellan 30000 och 40000 kronor, beroende av vilket ex i upplagan man köper”. Hördes någon nämna omätbara värden?

Provokationsfetisch är ett annat ord som saknas.

Ulf Ekman på al-Qaidas dödslista

En alternativ most wanted-lista, som väl är en parafras på den kortlek som USA gav ut för att illustrera vilka man jagade i Irak, publiceras av någon av humoristerna på svenska islamistsajten alqimmah.net. Det ska till mycket vilja för att se ett reellt hot i det, men det kan ju vara värt att notera att det enda svenska namnet på dödslistan är Ulf Ekman.

"Pro-israeli Extrem-right wing christian swede, helps Israel expand the occupied areas by bringing in jews from Russia."

Ekman har kortet hjärter 4. Kortleken ser ut att vara några år gammal.

Sajten Alqimmah sköts av den svenske islamisten och före detta nazisten Abu Usama El Swede. Tilläggas kan också att man nu har börjat posta ganska intressanta handböcker på sajten, bland annat ur svenske jihadisten Oussama Kassirs samlingar.