Den kallas islamofobi, den känslan jag fick.
Två timmar in i seminariet stormar sex eller åtta män nerför trapporna. De hade inte varit med och lyssnat på föredragen, utan suttit en våning upp i kafeterian, för sig själva. Nu, när det snart var dags för publikens frågor, ställer sig männen med korslagda armar i gångarna mellan stolsraderna. De har yviga skägg. Huvudbonader. Den man som ser ut att vara deras ledare har kaftan. De tränger sig framåt. Markerar närvaro.
Kontrasten kunde inte vara tydligare. Framme vid podiet står tre kvinnor som flytt islamistisk fascism i Iran, och nu som många andra gånger ägnat sin fritid åt det ideella arbetet med att upplysa om det institutionaliserade religiösa kvinnoförtrycket, genom den organisation de bildat för ex-muslimer. I gångarna män. Bestämda män. Män som utsett sig själva till representanter för mer än en miljard människor. Män av den rätta läran. Män med uppgift att visa att avfällingar aldrig kommer att respekteras. Män på besök i det lilla andningshål i historien vi kallar för moderniteten, upplysningen.
Vid podiet står också konstnären Lars Vilks, sedan månader mordhotad av bokstavstroende, och Dilsa Demirbag, sedan år förföljd av rättrogna.
Jag är rädd, och mitt hjärta bultar. Jag skäms för det. Rädd för vad då? Fromma människor?
Deras ledare får mikrofonen. Han presenterar sig som Husam. Efter några meningar på bruten svenska om hur sårade rättrogna muslimer är vänder han sig direkt till Lars Vilks. Men för själva hotet använder han arabiska, vilket tolkas omgående av en panelist. "Jag hoppas att ditt öde blir en lärdom för andra", säger han menande. Exakt hur Lars Vilks öde kommer att gestalta sig lämnade han till fantasin.
Husam förklarar sedan hur "en sann muslim" är. "Han älskar Muhammed mer än sin fru, mer än sina barn, och mer än livet självt".
Det där med livet självt känns extra verkligt. Utanför Berwaldhallen stod flera polisbilar. I entrén användes metalldetektor. Bara anmälda släpptes in. Inga ytterkläder tilläts därinne. Två Säpo-män, den ene välbyggd, med manchesterkavaj som putade ut under armen och snäcka i örat, den andre krum och med ett trött utseende som bara snutar kan få, vaktade inne. Att det fanns en hotbild mot arrangören Humanisterna, och paneldeltagarna, var tydligt. Jag gissar att pådraget var lite större än brukligt vid teologiseminarier.
Till de iranska kvinnorna och de andra i föreningen för ex-muslimer sade Husam: "Det finns en domedag". Vi åhörare fick veta att "de som inte följer profeten nu kommer att gå med jävlarna".
Jag blev faktiskt rädd. På riktigt. Och skämdes, som sagt. Jag kom att tänka på en frågeställning i SVT. Det var efter att al Qaida utlyst en belöning på 100 000 dollar för den som mördar Lars Vilks - 50 000 extra om han slaktas som ett lamm. Den självklara frågeställningen i SVT då var om detta kunde öka islamofobin i Sverige. Problemet var alltså inte att fundamentalistiska fascistiska islamister hade hotat Lars Vilks, den fria konsten och det fria ordet. Problemet var den oro som människor känner inför detta hot. En högst berättigad oro för fascismens återkomst som slentrianmässigt buntas ihop med rasistiska vanföreställningar.
Det är galet på så många plan. Problemet, om jag får uttrycka mig drastiskt, är inte i det här fallet islamofobin, utan att islamofoberna alltför ofta har rätt.
När jag satt där i publiken kände jag en jävligt berättigad rädsla för islamistisk fundamentalism. En grupp bokstavstroende män som utan att bemöda sig om att delta i dialogen stormar ner i seminariet för att hota en konstnär till livet och bespotta några befriade kvinnor, för att sedan marschera ut igen utan att ens lyssna på de efterföljande svaren. Om det inte är islamofascism finns det inget ord som passar. Ni kan kalla mig islamofob. Men jag känner en fullt rationell skräck - tyvärr. Män som Husam Medini (om han nu stavar så) är lika skräckinjagande som medeltiden.
I övrigt var seminariet uppfriskande.
Först talade Afsaneh Vahdat, en persisk kvinna som är ordförande i Ex-muslimer i Sverige. Hon betonade hur lam den svenska offentligheten står inför den organiserade islamismen. Ett av hennes exempel var "en moské i Jakobsberg som drivs av iranska regeringen och som rekryterar självmordsbombare", vilket enligt Vahdat orsakat för få ifrågasättanden.
Sedan kom Dilsa Demirbag-Sten, som föredrog hur hon anser att islam står i vägen för kvinnor. Resonemanget sammanfattas bra i Humanisternas broschyr, där Dilsa säger att hon är Humanist därför att "Religion har alltid varit ett hinder i kampen för kvinnors och homosexuellas rättigheter". Hon avslutade sitt anförande genom att läsa upp filosofiprofessor Per Bauhns debattartikel i SvD i sin helhet. "Om fundamentalister känner sig marginaliserade, så är det helt i sin ordning. I ett fritt samhälle bör de vara marginaliserade."
Efter talade Mahin Alipour. Hennes personliga berättelse gav kött åt teokratins galenskap. Hon blev, sade hon, politisk aktiv efter att ha nekats skilsmässa av sin religiösa ledare. Hon är skild sedan 1992, men om hon landar i Iran så är hon någons maka. Hon har nu två barn och ny man, men om hon åker till Iran blir hon stenad till döds, eftersom hon alltså enligt Sharialagen har två män. Med förskräckelse såg hon hur Sharialagen lever också i Sverige: "Det finns folk som har fyra fruar. En som registreras och de andra enligt Sharia. Och jag kan lova att det i Sverige finns elvaåringar som gifts bort."
Arne Ruth var kvällens mest vältalige. I sitt anförande betonade han individualismen som synsätt, och klandrade såväl religiösa ledare som utger sig för att representera andra, som oss som utan reflektion sprider myten om en islamisk homogenitet vidare. "Det sägs att vi har 300 000, ibland 400 000, muslimer i Sverige. Men ingen har frågat dem om de är troende."
Vidare talade Ruth om yttrandefrihetens grundprinciper, och de svårigheter som uppstår när den krockar med religiositet. Ruth hade ett kul exempel. En österrikisk skämttecknare, Gerhard Haderer, fick en enorm framgång med sin bok Das Leben des Jesus. Den översattes till flera språk, bland annat till grekiska. Men när boken publicerades i Grekland blev österrikaren åtalad för brott mot hädelseparagrafen. Och eftersom Österrike i kraft av EU-medlemskapet har utlämningsavtal med Grekland hotades alltså tecknaren av utvisning till flerårigt fängelsestraff. Lyckligtvis vann satirikern i Högsta Domstolen, men anekdoten ger ändå anledning att fundera över de rättigheter vi tar för självklara.
Tyskan Mina Ahadi, som grundat Ex-muslimerna, berättade varför. När hon flytt från diktaturen i Iran hamnade hon i ett Europa som omedelbart stämplade henne som muslim. "Men jag har varit ateist i trettio år", sade hon.
Konstnären Lars Vilks var tänkt som kvällens höjdpunkt. Och han var verkligen både rolig och
tankeväckande i sina ord. Först visade han - om jag förstod rätt för första gången offentligt - konstverket Muhammed som rondellhund. En anspråkslös teckning, högst ett A4 inklusive ram, som ser väldigt mycket ut som den skiss som tryckts i bland annat Nerikes Allehanda. Sen talade han om de olika krumbukter som förekommit i diskussionen om den (att den är en tom provokation, att den är dålig, att den inte provocerar alls och så vidare). Men eftersom Vilks betraktar inte bara själva teckningen som konstverket, utan också allt som sker omkring den, vidgades frågeställningarna snabbt. "Al Qaida är en färgklick i en komposition. Irans president gör sig också bra som konst. Pakistanska flaggbrännare och iranska presidenter gör sig faktiskt bäst som konstverk. Hade de bara stannat där hade världen varit bättre."
Även Vilks behandlade frågan om hädelseparagrafer i lagstiftningen. Vilks hade nämligen nyss intervjuats i norsk radio, eftersom rondellhundsbråket även nått dit, och eftersom det i Norge reses krav på att åtala mot Vilks rondellhund enligt den sedan länge vilande hädelselagstiftningen. På frågan om vad han tyckte om det hade Vilks svarat: "Ska ni börja bränna häxor också?"
Ordföranden för Humanisterna Stockholm, Ingwar Åhman-Eklund, avslutade anförandedelen med en genial ordvits som andades förhoppning om att utvecklingen faktiskt ska fortsätta att gå framåt. "Låt Lars Vilks rondellhund bli en vändpunkt!"
Det var meningen, tror jag, att alltihop skulle sluta i den positiva tonen. Men det var då islamistern stormade in, och vi fick erfara att seminariet inte bara var en tankelek för Stockholms intellektuella. Vi fick se en fatwa utdelas. Med rak rygg, klar röst, stenhård tro och iskallt hjärta.
Visst, kalla mig islamofob. Men det finns anledning att vara rädd för fundamentalisterna. I synnerhet om du är kvinna, fritänkare eller konstnär. När jag kom hem rapporterade tidningarna om att attacker mot svenska företag diskuteras på islamistiska debattfora.
"Jag hoppas att ditt öde blir en lärdom för andra". Precis så sade han.
