Tajming

I Svenska Dagbladet ser jag att Socialdemokraternas riksdagskansli har värvat helt ny kompetens.

- Vi har alldeles nyss rekryterat två nationalekonomer för den kompetensen hade vi inte.

Men i Dagens Nyheter klargörs att nationalekonomerna inte börjat jobba ännu.

... a-kassan ska stimulera till omställning, inte omöjliggöra den. När vi återtar regeringsmakten avser vi därför att återställa ersättningen från a-kassan till 80 procent av inkomsten, skriver socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin ...

Trist, sånt. Ekonomerna kanske hade kunnat hjälpa till med utformningen av politiken.

(via alltid briljanta John Bubbers journal)

Privat presstöd

Nu har jag gjort som Gunilla, och satt in 500 kronor på Dick Erixons konto. Det finns otaliga anledningar att göra det. Inte minst är hans bevakning av amerikansk politik värd allt stöd, om jag ska nämna en.

Jag hoppas Dick kommer att fortsätta driva sin blogg. Men mest av allt hoppas jag på att någon driftig annonssäljare börjar kontakta de högprofilerade och välbesökta bloggarna därute (Dicks blogg, till exempel, har runt 3000 dagliga läsare, varav många tunga beslutsfattare - det borde vara värt ganska mycket i annonsvärlden) för ett samarbete.

Första maj

Någon elak person har klistrat en socialdemokratisk paroll på en bild där journalisten Niklas Svensson, dömd i den folkpartistiska dataintrångsskandalen, tar det lugnt med Fredrik Sjöshult, reportern som avslöjade hela härvan. Och det är ju precis en sån bild som jag inte kan motstå att publicera.

En gjuten affisch för första maj-firandet, om inte annat.

Dirty campaigning

Legendariska porrkungen Al Goldstein, som grundade Screw Magazine när den sexuella revolutionen stod i farstun 1968, ställer upp i det amerikanska presidentvalet 2008. Jag antar att han behöver ett fast jobb efter konkursen 2004, då han ju blev tvungen att gå ifrån både hus och fuck off-staty.

Hans kampanjsajt är ganska jobbsäker.

Everyone knows politics is a dirty business. Who better to run than a veteran of an even dirtier business?

Han har en blogg också, såklart, med mycket fula ord och yttrandefrihetsfrågor.

Oh, oh, ooh, sommartid

Sandalerna är på. Det är officiellt sommar.

Stockholms stad har dock mottagit detta mitt påstående med visst tvivel. Det är rätt kallt. Kanske beror stadens tvekan på att ett av de tydligaste tecknen för sommarens inträdande inte längre finns.

Jag pratar såklart om Lion Bar.

Någon begåvad skribent, jag gissar på Nöjesguiden, beskrev för något år sedan området som krogstockholms bermudatriangel. Människor sögs in som av en mystisk kraft, och om de någonsin kom ut igen var det som zombier. Dovas, vid korsningen St Eriksgatan/Alströmergatan, utgör ett av hörnen. Fridhem, på Fridhemsgatan, det andra. Det tredje hörnet var fram till nyligen Lion Bar, där Fridhemsgatan möter Hantverkargatan, alldeles nära gamla biografen Draken (kommer ni ihåg Tom Waits på Draken - japp).

Lion Bar hade en av stans bästa solplatser - kombinerat med liberal och prisvärd utskänkning (26 kronor halvlitern) gjorde detta Lion Bar till ett sommarmåste. Stället var, öh, otvunget. Slagsmål kunde utbryta redan vid tvåtiden på eftermiddagen. Och misskötsel bestraffades med att man var tvungen - inte att lämna stället, nej, nej - straffet var att man var tvungen att sitta inomhus.

Nu har stället köpts av stekar-wannabes, och körts i botten. Det heter nu Grabbarnas, och saknar all charm, för den som inte råkar vara ekonomstudent från Kungsholmens gymnasium, alltså. Det enda försonande draget är att fönsterdekorationerna från lokalens tid som frukt- och grönsaksaffär (FC - Fruktcentralen) bevarats.

Bermudatriangeln har förlorat en dimension, och sommaren en viktig beståndsdel. Jag förstår att vädergudarna förvirras.

Sunkiga ställen kan vara dåliga på ett bra sätt. Vanligtvis är de dock bara sunkiga. Gudsförgätna Hirschenkeller, vid kanalen där Kungsgatan lämnar city och går över bron till Kungsholmen, har två enorma terasser på solsidan, men detta hjälper föga. Inte heller priset (29 kronor för stöl) glädjer mig tillräckligt. Stället är helt enkelt ocharmigt. Till ställets försvar skall dragas att kyparen var reko nog att redan när vi frågade om menyn upplysa att det var kaos i köket. Det räddade mig från en på alla sätt billig plankstek.

På söder glömde jag bort det där med årstiden.

Fantastiska Amida Kolgrill, mittemot Folkets kebab på Folkungagatan, tog mig närmare orienten, och där är det ju sommar jämt. Deras lammspett med bulgur för 75 kronor var värt det dubbla.

På Snotty var det som en familjefest. Alla var där. Mattias, en gång popstjärna i Superswirls, nu rockstjärna i The Horror The Horror, vände plattor förtjänstfullt. Jeppe och Per, forna rockstjärnor i Äppelkarters (som ju sedan transformerades till Mother Superior) drack öl förtjänstfullt. Sten, gammal rockstjärna i Webstrarna, kom sent, men så äger han ju stället. Dante, gammal rockstjärna i Able, hade vi med oss. Sörbom, gammal rockstjärna som fortfarande rockar i The Chrysler, var där. Och så vidare. Roligast förstås för mig att träffa min gamla sambo, doktor Rebecca. Att hon stod ut är fortfarande ett mysterium.

Kvällens sensation var annars att min coola brorson var med i Rapports huvudsändning (25.56 in i sändningen, i mamma Ellens knä). Man får konkurrens i etern. Men så har han ju rimligen mellan 25 och 50 procent av mina gener.

Det är sommar. Jag lovar.

Var stolt, Niklas Svensson!

Journalisten Niklas Svensson är en av tre som fälldes för dataintrång. Till Resumé säger han att han ångrar sig.

– Jag begick ett brott som politisk reporter på Expressen. Det är klart att jag ångrar det idag. Tingsrätten har nu klargjort att så får man inte göra, säger Niklas Svensson till Resume.se.

Men Svensson ska inte ångra sig. Han gjorde sin förbannade plikt som journalist, och borde med stolthet bära straffet.

Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson har förklarat varför i Journalisten.

Niklas Svensson fick ett lösenord till socialdemokraternas intranät Sapnet av en ung folkpartist – som fått det av en SSU-are – och använde det för att logga in och läsa. En meddelare gav honom information på ett för IT-samhället typiskt sätt.

För 15 år sedan skulle Svensson ha fått en pärm med SAPs interna cirkulärskrivelser, avsedda endast för partiets förtroendemän. Naturligtvis hade Svensson tittat på innehållet, för att se om där fanns något som borde berättas för allmänheten.

Ingen hade då kommit på tanken att kalla honom brottslig. Det hade varit hans förbannade plikt som journalist att öppna pärmen och läsa.

Men nu förvandlas alltså det som var en plikt till ett brott. Ingen reagerar. Tydligen är hela historien så upphetsande i sig – nästan som Watergate! – att varken reportrar eller redaktionschefer funderar över vad som hänt med de medborgerliga rättigheter som är den fria journalistikens förutsättning.

Begreppet dataintrång skrevs in i brottsbalken på 1990-talet utan att man i förarbetena seriöst diskuterade frågorna om informations- och anskaffarfrihet. Lagregeln lyder nu: ”Den som (…) olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år.” (4 kap 9c §)

Det värsta med dataintrångs-skandalen är att en vansinnig ordning nu cementeras. Ledande politiker, jurister och ledarskribenter har i åtta månader offentligen fördömt, med stämmorna darrande av indignation, det moraliska förfallet i fp-leden och den brottslighet som avslöjats. Av prestigeskäl kommer de inte på många år att kunna vända på klacken och förklara att den lagregel som allt ståhej bygger på är orimlig.

Många goda principer begravs i övergången till IT-samhället.

Upp med hakan, Niklas!

Svensk koppling?

Stefan Wisniewski pekas ut som den som egentligen mördade den västtyska statsåklagaren Siegfried Buback 1977.

Det ringer en klocka.

Har inte den grabben varit i Stockholm?

Rätta mig gärna om jag minns fel, för jag har inget exemplar av boken Kommando Holger Meins i närheten, men var inte Stefan Wisniewski den sjunde, länge okände, medlemmen av just Kommando Holger Meins? Killen som inte var med inne i västtyska ambassaden under själva ockupationen eller sprängningen? Killen som delade ut terroristernas krav i nyhetsbyråernas brevlådor? Killen vars insats gett upphov till omfattande spekulationer om lokala medarbetare till den tyska terrorcellens aktion i Stockholm? Killen som bara försvann ut genom Sveriges gränser samma dag?

Minns jag fel? Och om jag minns rätt - är det någon som tror att våra gränskontroller är bättre idag?

Uppdatering:

Jag minns rätt, påpekar en läsare.

Stefan Wisniewski var den sjunde terroristen i dramat på västtyska ambassaden i Stockholm. En mördare vi kunde ha tagit.

Fredlig?

Jag blir inte riktigt klok på ett telegram från TT-NTB, som berättar att 200 norska demonstranter gripits. Telegrammet återfinns i Svenska Dagbladet, bland annat, och förvirrar mig vad gäller begreppet "fredlig".

I SvD puffar man på webben:

200 greps i Oslo

Omkring 200 demonstranter greps i Oslo på i går efter en fredlig demonstration mot Norges medlemskap i Nato.

Men texten i telegrammet talar om allt annat än fred.

Polisen satte in tårgas för att driva bort demonstranter som kastade sten och plankor efter att demonstrationen avslutats.

Ett stort polispådrag sattes in för att tränga undan de upp emot hundra demonstranter som samlats vid Rådhuset. Tio piketbussar och flera militärfordon stod parkerade vid Youngstorget och poliserna angrep demonstranterna med hjälp av hästar och hundar.

Men själva demonstrationen var, enligt texten, fredlig. Och det är ju som att skriva att krig utbrutit efter en fredlig truppsammandragning vid polska gränsen.

Men ok. Först hölls en fredlig demonstration. Sen blev vissa av demonstranterna ofredliga, och våldsamheter uppstod.

Och det var ju otippat.

Norska Dagbladet berättade redan i onsdags om att det fanns konkreta planer på upplopp, planer med upphov i miljön kring Blitz-huset i Oslo. Samma tidning har även ett tv-klipp från när polisen gör razzia i Blitz-huset. Enorma mängder gatsten bärs ut. Enorma.



På Blitz hemsida kritiseras razzian. Förekomsten av tillhyggen och knallskott i Blitz-huset bara understryker Blitz-folkets fredliga intentioner och ansvarstagande, menar man.

...Blitz har utvist stor ansvarlighet, gjennom å ta hånd om dem og hindre at enkeltpersoner har tatt dem med til en demonstrasjon med mange mennesker.

Fredlighet kan inte bli mycket sexigare än så här.

Något säger mig att första maj kommer att bli spännande i Oslo.

Säpo bemöter Mp-kritik

Säkerhetspolisen har, då man inte lyckats få plats för replik i Dagens Nyheter, på sin webbplats publicerat ett bemötande av den artikel på DN debatt vari miljöpartisterna Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan kritiserade stora delar av myndighetssverige för att underblåsa islamofobi.

Absurda anklagelser om islamofobi

2007-04-25

Säkerhetspolisen brukar normalt sett inte polemisera mot politiker. Men söndagens debattartikel i Dagens Nyheter författad av miljöpartiets Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida får inte stå oemotsagd eftersom den underblåser fördomar och skapar motsättningar.

I artikeln påstår Ruwaida och Kaplan bland annat att Säkerhetspolisen "ägnar sig konsekvent åt att trakassera muslimer", verkar i en "lagstridig anda" samt deltar i krisövningar som "helt bygger på att muslimer i allmänhet utgör ett akut hot". Författarna har inte tillstymmelse till underlag för sina påståenden.

Sant är att Säkerhetspolisen är en av många myndigheter som i veckan deltar i krisövningen Samverkansövning 2007, som arrangeras av Krisberedskapsmyndigheten. Övningen är, enligt artikelförfattarna, baserad på "islamofobiska antaganden". Det är den inte alls. Övningen är i grunden baserad på de tragiska terrordåden i Madrid och London de senaste åren.

Det går inte att bemöta kritik som till sin natur är svepande, kategorisk och helt utan konkretisering. Men vi försöker ändå. Kan exempelvis Kaplan och Ruwaida ge ett exempel - bara ett enda exempel - på när Säkerhetspolisen har "varnat för muslimer i allmänhet"? Givetvis kan de inte det. Och ändå påstår de detta och mängder med andra befängda saker i sin debattartikel.

För formens skull: Säkerhetspolisen har aldrig någonsin jagat eller trakasserat muslimer i vare sig skolor eller bostadsbolag. Säkerhetspolisen är en av riksdag och regering noga reglerad säkerhetstjänst som skyddar den svenska demokratin mot brottsliga angrepp från bland annat terrorister, andra extremister och spioner. En av våra viktigaste uppgifter är att bekämpa flyktingspionage. Vi skyddar landets medborgare vare sig dessa är muslimer, kristna, företrädare för andra trossamfund eller är sekulariserade.

Hur kan det faktum att vi öppet rör oss ute i samhället i samband med vår förebyggande kontaktverksamhet, och bland annat träffar företrädare för närpolisen och diverse organisationer, på något sätt anses utgöra trakasserier av vare sig muslimer, poliser, hyresgäster eller någon annan samhällsgrupp?

På en enda punkt håller vi med artikelförfattarna: det är bra med en skärpt kontroll av och ökad medborgerlig insyn i Säkerhetspolisen. Det har vi själva sagt gång på gång i olika sammanhang, långt innan Ruwaida och Kaplan började debattera.

Anders Thornberg
Informationsdirektör, Säkerhetspolisen

Oussama Kassir - dokumenten i original

För den som vill ta del av amerikanska originaldokument rörande svensklibanesiske misstänkte terroristen Oussama Kassir, som domstolen i Prag beslutat utlämna till USA, publicerar jag här några länkar.

Kassir står alltså åtalad i USA, misstänkt för förberedelse till terroristbrott, vilket svenska medier rapporterat om utförligt (DN, SvD, Ab, Exp, Ekot). Huvudpunkten rör Kassirs inblandning vid försöket att etablera ett träningsläger för terrorism i Bly, Oregon.

Det amerikanska åtalet mot Kassir sammanfattas bra i ett pressmeddelande i pdf-format.

Mot Kassir vittnar bland annat James Ujaama, efter att ha accepterat strafflindring och åtalseftergift i en uppgörelse med åklagaren. Ujaama förklarade sig därmed skyldig till anklagelserna i ett åtal som finns i fulltext i pdf-format. I detta åtal benämns Kassir "co-conspirator #2".

James Ujaama var den som ursprungligen ville grunda träningslägret i Bly, och därför faxade till imamen Abu Hamza al-Masri i London och berättade att han hittat en plats som "ser ut precis som Afghanistan". Åklagaren påstår att Abu Hamza al Masri i sin tur skickade Oussama Kassir, tillsammans med Haroon Rashid Aswat, till USA för att bygga upp lägret.

Också det amerikanska åtalet mot Abu Hamza al-Masri finns i fulltext (och i pdf). Al-Masri avtjänar dock just nu ett sju-årigt fängelsestraff i Storbritannien. Även Yemen vill ha honom utlämnad, för att åtala honom för terrorbrott. I det amerikanska åtalet mot al-Masri nämns dock inte Oussama Kassir specifikt, även om gärningen beskrivs.

Haroon Rashid Aswat sitter fängslad i Storbritannien, misstänkt för att vara en av hjärnorna bakom bombdåden i London den 7 juli 2005. Även han väntar åtal i USA, men åtalet mot honom finns såvitt jag vet inte publicerat.

Bildt avsätter Bush

Lite kul är det ändå att utrikesminister Carl Bildt på sin blogg Alla Dessa Dagar skriver att president Bush inte längre har kvar sitt ämbete.

USA sänder de två f d presidenterna Bill Clinton och George W Bush.

Men jag förmodar att Bildt egentligen syftar på pappan George H W Bush, som var president mellan 1989 och 1993.

Terror i centrala Stockholm

De flesta av er märkte antagligen ingenting, men strax efter klockan 8 imorse drabbades Stockholm av terrorangrepp - i simulerad form.

I en tunnel vid Eriksdalsbadet, på Södermalm i Stockholm, hade en sprängladdning exploderat i ett pendeltåg. Omkring tio personer var döda, ett trettiotal skadade. I den rökfyllda tunneln fanns ytterligare ett tåg vars passagerare fick utrymmas vid tunnelns andra öppning, omkring en halv kilometer bort.

Räddningsinsatserna såg ganska blygsamma ut. Däremot stod det drivor av myndighetspersoner, kommunpolitiker, militärer, poliser och journalister vid observationspunkten på gångstigen vid badet.

Krisberedskapsmyndigheten anordnar tillsammans med allt från Banverket till Statens Strålskyddsinstitut övningen SAMÖ2007, som syftar till att träna deltagarnas förmåga att skapa en gemensam lägesuppfattning och att samordna kommunikationen till allmänhet, media och andra aktörer. Och det kändes som att varenda kommunchef i landet ville vara med och titta. Kaffe, pappersmappar och mingel i morgonsolen.

Räddningsarbetet, däremot, såg mindre intensivt ut. Det berodde dels på, berättade informatören, att man var osäker på strålningsrisken. Man visste inte vilken sorts bomb det var. Men framförallt berodde det på att pendeltågsbomben inte var den enda attacken.

Under en bro inte långt ifrån Stockholms central, vid den så kallade getingmidjan där innerstadens spår- och vägtrafik är oerhört koncentrerad, hade samtidigt en lastbil plötsligt exploderat i morgontrafiken. Såväl järnvägsbron som viadukten hade raserats delvis, och antalet döda uppskattades till ett hundra, antalet skadade flera hundra.

När resurserna är begränsade och man måste prioritera är planen tydligen sån att man tänker låta Södermalmsborna ligga och dö, antar jag. Det är väl så uttänkt, får man förmoda, eftersom det är på Södermalm man brukar skrika högst om polisstat, övervakningssamhälle och islamofobi.

Nu var det förvisso inte islamistiska terrorister den här gången. Bara nästan. I scenariot kom terrorhotet, som Säpo kunnat snappa upp i förväg vilket resulterat i denna relativt goda beredskap, från de förhatliga Bogalandierna.

För en vecka sedan visste jag inte mycket om dem, men Bogalandierna bor tydligen i miljonprogramsområden, deras religion är uppdelad i två huvudströmningar som har stridigheter sinsemellan, och de protesterar mot ockupation av helig mark i Bogaland, om man får tro miljöpartisterna Yvonne Ruwaidas och Mehmet Kaplans artikel på DN debatt häromdagen, där de klagade på att övningen om Bogalandier i själva verket underblåste islamofobi.

Yvonne Ruwaida var naturligtvis på plats vid Eriksdalsbadet. Jag stod bredvid henne när informatören, ungefär klockan 9, berättade att ytterligare en katastrof inträffat. Flygledartornet på Arlanda hade oförklarligt börjat brinna, och därmed så var lejonparten av huvudstadens kommunikationer alltså utslagna. Mina misstankar föll direkt på Bogalandierna, men jag vågade inte fråga vad Ruwaida trodde.

En stund senare intervjuades hon av en tv-reporter, förmodligen för att hon skulle få framföra synpunkten att det är förtäckt islamofobi när samhället förbereder sig inför terrorattentat från islamistiska galningar.

Jag sprang ihop med Expressens Leo Lagercrantz en stund senare, och vi snackade en del om Ruwaidas och Kaplans argument. Det är ju helt galet, sa han, att påstå att Krisberedskapsmyndigheten underblåser islamofobi. Det vore ju, fortsatte han, som att påstå att inrättandet av Ekobrottsmyndigheten var ett utslag av antisemitism. Det är ju vi judar, sa Leo, som driver bankerna...

Nå.

Det sista jag såg vid övningsplatsen var rätt talande.

Strax efter 9 så dök det upp en man som delade ut flygblad. Han var uppenbarligen inte en del av övningen, utan där för att protestera mot någon orättvisa i samhället. På ryggsäcken hade han en knapp med slagordet "USA ut ur Irak", och en annan som det stod "Nätverket mot krig" på (RÄTTELSE 26/4: MANNEN HADE INTE EN "NÄTVERKET MOT KRIG"-KNAPP). Han gav mig ett flygblad, som varnade för att amerikansk imperialism i mellanöstern (denna gång gällde det Iran) skulle få "bitterhet och hat [att] eskalera ytterligare".

Fantastiskt.

Till och med helt simulerade terrorattacker går att skylla på USA.

Kuba

Kuba kommer den närmsta tiden efter Fidel Castros förestående död inte att bli så sexigt som vi som förläst oss på James Ellroy drömmer om. Inga svettiga Miami-kubaner med insmugglade vapen. Inga drogfinansierade nattliga räder. Inga amerikanska landsättningar. Nej, Kubas övergång till demokrati kommer att bero på kubanerna själva, säger Caleb McCarry, som jag fick tillfälle att lyssna till på måndagen när han besökte Sverige.

Caleb McCarry är den tjänsteman som utsetts av president Bush att särskilt övervaka och koordinera de amerikanska ansträngningarna att demokratisera Kuba. Han är tystlåten och återhållen, närmast tråkig, och hans jobb verkar mest gå ut på att inskärpa för omvärlden att USA inte kommer att utgöra något militärt hot mot Kuba.

Att överhuvudtaget hoppas för mycket på tiden efter Fidel är kanske naivt. Under de senaste åtta månaderna, sedan Fidel blev sjuk och mycket makt förflyttades till brorsan Raoul, har repressionen ökat på Kuba. Dissidenter har fängslats i högre takt (även om vissa också frigivits). Större press har satts på journalister. Även utländska journalister har märkt av det hårdnande klimatet - flera svenska reportrar har den senaste tiden nekats inresetillstånd till Kuba, vittnade mina kollegor vid träffen med McCarry.

Så vad gör USA? McCarry upprepade ett par punkter under sitt framträdande: Kubanerna vill ha demokrati; Vi vill hjälpa kubanerna; Demokratiseringen kommer att vara avhängig kubanerna på Kuba; Steg mot demokrati kommer att belönas med amerikanska investeringar; Vi är inget hot.

Det mer konkreta berättade Ekot om:

USA har anslagit 80 miljoner dollar under två år för att demokratisera Kuba.

Pengarna går bland annat till att sprida nyheter och information direkt till kubanerna via tv, radio och internet, men också via privata bibliotek och läsestugor som hålls i privatpersoners vardagsrum.

James Ellroy kanske kommer in den vägen.

Top 10 George W Bush moments

Dave Letterman hjälpte president George W Bush att driva med sig själv på den senaste middagen för journalisterna som rapporterar i Vita Huset.



(via Hot Air)

Uppdatering:

11: President Bush to Welcome Prime Minister Fredrik Reinfeldt of Sweden

President Bush will welcome Prime Minister Fredrik Reinfeldt of Sweden to the White House on May 15, 2007. Sweden is an important partner of the United States and this visit underscores the close ties and strong cooperation between our two countries, particularly in promoting democracy, supporting international development assistance, and combating terrorism. The two leaders will discuss a range of issues, including Afghanistan, Kosovo, Darfur, and enhancing cooperation between the United States and Sweden on alternative energy.

Journalister, sök mellanösternstipendiet!

I höstas deltog jag i en kurs i mellanösternjournalistik i Libanon. Det är bland det bästa jag varit med om. Ett späckat schema med intressanta föreläsare på hög nivå, möte med lokala politiker, studiebesök på militära anläggningar, erfarenhetsutbyte med kvalificerade kollegor, och kontaktknytande med lokala journalister.

En vecka i Beirut. Lärdomar för livet.

Gratis. Helt gratis.

Journalistfonden utlyser nu detta stipendium på nytt.

Journalistfonden utlyser tio stipendier till en kurs 11–17 november 2007 i Beirut, Libanon, för dig som har användning för bättre kunskaper om arabvärlden i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet. I stipendiet ingår ett förberedande och obligatoriskt seminarium i Stockholm i mitten av oktober.

Kursen ger en bred bakgrund till aktuella politiska, ekonomiska och kulturella frågor i Mellanöstern. Några av ämnena som behandlas är: kolonialismen och dess efterspel, oljan och dess betydelse, Palestinakonflikten, Irakkriget och dess konsekvenser, islams roll i samhället, klantänkandet, etniska och religiösa konflikter, arabnationalismen och framtidsutsikterna för en demokratisk utveckling i området.

Särskild vikt läggs vid hur man som journalist kan arbeta med Mellanöstern som ämne/arbetsfält. Deltagarna får också möjlighet att bygga upp kontaktnät för framtida journalistiskt arbete.

Föreläsningar och möten med arabiska journalister och internationella korrespondenter varvas med studiebesök på redaktioner i Beirut och besök i palestinska flyktingläger och hos etniska/religiösa samfund i Beirut med omnejd.

Utbildningen inleds med ett seminarium i Stockholm där deltagarna orienteras om aktuella frågor. Det förutsätts att stipendiaterna under perioden mellan seminariet i Stockholm och resan läser in vissa bakgrundstexter.

Kursen arrangeras av Fojo på uppdrag av Journalistfonden. Kursledare är frilansjournalisten Peter Löfgren som har lång erfarenhet av att bevaka Mellanöstern för svenska medier.

Sök på Journalistfondens webbplats!

Fp inifrån och ut

En av bloggvärldens konsekvent bästa politiska analytiker, Johan Ingerö, är ju som gammal Folkpartiaktivist i Stockholm särskilt lämpad att skriva om Leijonborgs avgång och Jan Björklunds framtid. Om ni nu inte visste det.

Missa inte...

...att Peter Wennblad på Neo nu blivit uppringd både av Lars Adaktusson och Janne Josefsson, två giganter som genom sitt alfahannebråk blivit insvepta i drevlogiken på ett för dem helt nytt sätt. Kontroversen gäller Josefssons citat om att han är både "åklagare, domare och bödel", men historien berättas naturligtvis bäst på Neos blogg.

Lästips

Sunday Times hade i helgen ett utdrag ur kommande boken The Islamist, där Ed Husain beskriver sin väg in i fundamentalismen, vad han såg där, och vad som fick honom att lämna den. Texten i Times behandlar hans sejour i Saudiarabien.

The problems of Saudi Arabia were not limited to racism and sexual frustration.

In contemporary Wahhabism there are two broad factions. One is publicly supportive of the House of Saud, and will endorse any policy decision reached by the Saudi government and provide scriptural justification for it. The second believes that the House of Saud should be forcibly removed and the Wahhabi clerics take charge. Osama Bin Laden and Al-Qaeda are from the second school.

In Mecca, Medina and Jeddah I met young men with angry faces from Europe, students at various Wahhabi seminaries. They reminded me of my extremist days.

They were candid in discussing their frustrations with Saudi Arabia. The country was not sufficiently Islamic; it had strayed from the teachings of Wahhabism. They were firmly on the side of the monarchy and the clerics who supported it. Soon they were to return to the West, well versed in Arabic, fully indoctrinated by Wahhabism, to become imams in British mosques.

Läs alltihop.

Svensken fejkar sjukdom 7 dagar per år

För en vecka sedan kokade jag av ilska. Efter en rättmätig men hård mediegranskning av socialförvaltningen i Vetlanda föll socialchefen för trycket - och sjukskrev sig. Precis som om han inte hade semesterdagar att ta ut. Precis som om han inte kunde säga upp sig om det nu var så att han inte klarade jobbet. Precis som om offentlig kritik var en sjukdom i sig.

Sånt här händer varje dag. Sjukförsäkringen används som semesterkassa. Det beror naturligtvis inte bara på ett moraliskt förfall hos enskilda individer. Samhället erbjuder en infrastruktur - sällsynt blödig sjukförsäkring, ryggradslösa läkare, stelopererade arbetsgivare - som skapar fusk.

Enligt en undersökning från Geva Institut i München, som presenteras i tysk press idag, tillhör svenskar de folk som sjukskriver sig oftast - utan att egentligen vara sjuka. Geva, som intervjuat drygt 11.000 personer, har kommit fram till att svenskar i snitt falskeligen sjukskriver sig 7,67 dagar om året. Detta kan jämföras med en annan välfärdsstat som Tyskland, där arbetstagarna utan skäl sjukskriver sig genomsnittligen 1,83 dagar per år.

Fusktoppen enligt Die Welt:

Indien 8,64
Sverige 7,67
USA 3,07
Italien 2,20
Tyskland 1,83

Och fuskbotten:

Sydkorea 1,00
Taiwan 0,99
Belgien 0,93
Turkiet 0,73
Bulgarien 0,67
Mexiko 0,62
Ungern 0,54

Sveriges position förvånar inte (det gör däremot Indiens - what's up with that?).

På torsdag hålls utfrågning om regeringens förslag om en ny Bidragsbrottslag, "en särskild lag om straff för den som lämnar oriktiga uppgifter som kan leda till en felaktig utbetalning från bland annat Försäkringskassan, arbetslöshetskassan, CSN eller socialtjänsten." Det blir säkert intressant. Men så länge de andra fuskskapande mekanismerna kvarstår kommer problemet att fortsätta.

(Tack för tipset, Jörgen. Kom hem snart!)

Leijonborg kan vara nöjd

Lars Leijonborg gör det enda rätta och avstår från att kandidera till omval vid höstens landsmöte, avslöjar Ekot. Enligt Dagens Nyheter blev valberedningen överrumplad av beskedet.

Men att Leijonborg inte skulle sitta som partiledare under valet 2010 har varit uppenbart för alla med ögon. Problemet för Leijonborg har under en tid varit att han inte kunnat säga detta offentligt. För så fort man tillkännager sin avgång förflyttas fokus från all viktig politik till frågor om efterträdare. Nu har dock medierna, med god hjälp av Leijonborgs motståndare inom partiet, bitit sig fast vid frågan om förtroendet för Leijonborg, vilket överskuggat all eventuell politik.

Jag gissar att Leijonborg velat avgå närmare inpå nästa val, för att efterträdaren skulle kunna få en optimal boost i medierna, och bli maximalt uppåtpumpad i opinionen på valdagen, men att situationen nu gjort att han likaväl kan kasta in handduken i höst.

En annan sak som rimligen spelat in i Leijonborgs beslut är hans önskan att påverka vem som tar över rodret. Den enda heta kandidaten att ta över efter Leijonborg heter nu Jan Björklund.
Hade Leijonborg valt att gå senare hade andra namn kunnat blomma ut, på batongsidan Johan Pehrson, och på spinnsidan Cecilia Malmström, exempelvis. Men Leijonborg vill nog ha Björklund, och då blir det bäst att avgå när han står som starkast.

Leijonborg kan vara nöjd med sin insats för partiet. Han har medverkat till att skapa en borgerlig regering, han har stakat ut en politisk linje som utan att vara socialistisk attraherar socialdemokratiska väljare, och han har visat att partiet, när det vill sig, kan nå stora delar av valmanskåren.

Det är inte kattskit för en mjukbralla.