Bektasevic och integriteten

Gripandet av och domen mot Mirsad "Maximus" Bektasevic var ett framsteg för traditionellt rättsväsende, till skillnad från FNs terroriststämplingar av Mohamed Moumou och andra, om man får tro tyckare i denna bloggs kommentarsfält. Bektasevic dömdes i en öppen rättegång där han fick veta vad han blev anklagad för, exempelvis, i motsats till hur vår terroristlagstiftning i normalfallet brukar misstänkliggöra personer som säkerhetspolisen inte har tillräcklig bevisning för att fälla. Han blev dessutom dömd för handlingar som egentligen är kriminella enligt brottsbalken (förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, etcetera), vilket skulle kunna visa på att särskild lagstiftning är onödig.

Alla önskar vi naturligtvis att alla terrorister som hotar oss kunde fångas på samma sätt. Öppenheten skulle kunna ge legitimitet åt centralmaktens tvångsåtgärder.

Men verkligheten är inte så enkel. Och inte heller är fallet Bektasevic så klockren reklam för det normala polisarbetet som integritetsförespråkarna önskar, tror jag.

En fråga som inte särskilt mycket belysts i rapporteringen om fallet är hur polisen i Sarajevo kunde veta att de skulle inleda spaning mot just Mirsad Bektasevic, av alla tillresta unga män. Svaret ges i en artikel i Aftonbladet:

Bektasevic hade kommit till Sarajevo tidigare samma månad, och efter underrättelseinformation från svenska Säpo började den bosniska polisen att skugga honom.

Säpo hade haft ögonen på honom en tid...

Om Aftonbladets uppgifter stämmer var det alltså svensk säkerhetstjänst som sade till bosnisk dito att hålla ett öga på Bektasevic.

Varför då?

Vittnesmålen om Bektasevic pekar alla på att ingen i hans närhet kunde tro att han planerade ett terroristbrott. Visserligen ansåg människor i hans omgivning att Bektasevic blev fundamentalistiskt religiös under högstadiet. Och visserligen hade han enklare trubbel med rättvisan i bagaget. Men det är ju inget, om vi ska bevara individens integritet gentemot staten, som ska ligga till grund för övervakning från säkerhetspolisen.

Och inget av det vi bedömer vara del i själva terroristbrottet (inskaffande av sprängämnen, osv) har skett i Sverige.

Ändå kunde svensk säkerhetstjänst varna bosnisk för Bektasevic. Hur gick det till? Och om vi vänder på frågan: vad hade blivit resultatet om inte svensk säkerhetspolis kunnat tipsa kollegorna?

Kan det vara så att svensk säkerhetstjänst bevakade Bektasevic på legalt lösa boliner? Att SÄPO avlyssnade telefonen och läste mejlen hemma hos Bektasevic? Helt utan laglig grund? Att skägg, korta byxor och extremistiska uttalanden i den lokala moskén var det enda som säkerhetstjänsten hade att gå på? Och att detta förhindrade landets första självmordsbombare från att nå sitt mål?

Hur förklarar vi annars påståendet att Säpo tipsade bosnierna?

Och, kära integritetsvänner, var det värt kränkningen av hans privata sfär?

Ekot, Johannesburg

Vincent Dahlbäck rapporterar i Ekot om Somalia men sitter i Johannesburg:

Livet i Mogadishu har återgått till det som var före islamisternas hårda, men korta styre. Högtalare dånar ut musik av Britney Spears och Mogadishu Stars, ett band som piskades för sina ogudaktiga sånger.

Gatuförsäljarna säljer återigen den narkotiska växten khat, biograferna visar engelska ligan i fotboll och skottlossningen dånar med jämna mellanrum.

Det är inte utan att jag misstänker att han läser samma tidningar som jag. AFP rapporterar:

Distorted woofers blare out Britney Spears tracks, noisy hawkers are back and deafening gunfire is frequent: the familiar chaos has made a swift return after Mogadishu's brief brush with Islamist rule.

On the streets of the Somali capital, vendors hawk bunches of the mild narcotic herb khat and FM radio stations belt out tunes by the scantily-clad blonde bombshell Spears or the Mogadishu Stars, a rag-tag band whose members went to ground after being flogged for performing "unholy" songs.

Det var väl bråttom.

Nå.

Bandet Mogadishu stars uppmärksammades i somras, då sångaren berättade för AP hur de fått stryk av islamister med avklippta elkablar efter att ha framfört hädisk musik på ett bröllop.

Radiotips

I eftermiddag efter klockan 17 är det meningen att jag ska delta i Studio Ett i P1 och diskutera runt min kolumn i Svenska Dagbladet.

Kul, men ovant. Mitt jobb de senaste åren har ju varit att arrangera såna meningsutbyten - inte att delta.

Ny kolumn - Sverige och somalisk islamism

Min nya text handlar om vårt förhållande till Somalia. Här nedan tänker jag utveckla den artikeln en smula. Den som följer min blogg regelbundet kommer kanske tycka att det är skåpmat, men jag vill att de som sökt sig hit efter att ha läst tidningen ska få mer kött på benen.

Men först en utvikning. I veckan blev jag intervjuad av författaren Niklas Darke för en text i Falu-Kuriren, tror jag, som ännu inte finns på nätet. Darke undrade om mediernas fokusering på bloggen som publiceringsform inte i själva verket missade att internet främst har förändrat vårt sätt att läsa. Jag höll med, men kunde inte låta bli att påpeka att för mig är det sannerligen ett annorlunda sätt att skriva.

Niklas: När man presenterar bloggar i andra medier framställer man det gärna som att det handlar om ett annat - typ "nytt" - SÄTT ATT SKRIVA. Det är en av orsakerna till att bloggbevakningen fortfarande ofta ter sig lite valhänt: man gör en halvdan formanalys ("en blogg är ett slags dagbok på nätet") och kommer inte så mycket längre.

Men en stor del av de bloggare som kan räknas som framgångsrika står ju med ena benet i andra medier: dagstidningar, teve, radio osv. De skriver och uttrycker sig redan, och så värst "olika sig själva" är de inte i sina olika roller.

Med de senaste årens svenska "bloggexplosion" (som många hänför till 2005, själv hade jag intrycket att den redan hade inträffat när jag själv yrvaket "upptäckte" bloggformen hösten 2004), utvecklingen av rss, webbtjänster som Google reader och Knuff.se osv. i bakhuvudet - rör det sig väl snarare om ett annat SÄTT ATT LÄSA?

Jag: Jovisst har du rätt i att det främst är ett nytt sätt att läsa. Men du kommer ändå inte undan att det också är ett nytt sätt att skriva. I vilket fall finns det en hel serie bloggspecifika egenskaper som påverkar hur jag skriver. Länkar, kommentarer, sökmotorer, omedelbarhet, ja bildskärmsstorlek, påverkar. Det är ett socialt sätt att skriva, där jag är beredd på att mina texter fylls på med andras reflektioner i mitt kommentarsfält, där jag utformar min text så att den ska passa sökmotorer och bloggportaler som knuff.se och alltså kunna generera interaktion, och där jag ständigt är beredd att utveckla, förnya och förlänga, eftersom publiceringen sker fortlöpande, nästan i realtid.

Det är det som det här blogginlägget handlar om. Dagens artikel i Svenska Dagbladet är begränsad till 3150 tecken. Några saker som jag skriver om är helt nya uppgifter för svenska tidningsläsare. Här, på bloggen, försöker jag kombinera det gamla statiska sättet att skriva och det nya interaktiva sättet. Jag försöker underbygga mina påståenden med fakta och källhänvisningar - klicka på länkarna! Men jag vet att mina kunskaper är begränsade, och därför välkomnar jag dialog och korrektioner - kommentera! På internet skriver vi tillsammans.

Nog om det.

Min text utgår ifrån iakttagelsen att jag sett väldigt få avståndstaganden från Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia. Med detta menar jag få fördömanden av officiell karaktär, för jag har faktist läst om en somaliskättad vänsterpolitiker som gjort uttalanden som privatperson i Göteborg-Posten där han kritiserat såväl Domstolarna som insamlingarna till dem i den lokala moskén (vilket uppmärksammades här på bloggen i texten Bellevues islamister). Men svensksomaliskt föreningsliv och tyngre svensksomaliska företrädare tycks ha intagit positionen att Domstolarna är bra för Somalia.

Det är djupt mänskligt att i ett tillstånd av anarki önska sig ordning, även om priset blir högt. Och jag, som sitter i välorganiserade Sverige, kan tyckas vara förmäten som rackar ner på desperata människor som vill undkomma gangsterväldet som rått de senaste femton åren. Men den islamism som Domstolarna driver är inte en rörelse mot frihet och demokrati.

Visst kan religiösa rörelser tvinga fram positiv förändring. Och visst kan religionen vara en styrka och en tröst för människan. Men en religiös rörelse som med vapen i hand försöker ta över en nation är något annat. Det är snarast fascism.

I min text klandrar jag Abdirisak Aden. Han, och den förening han leder, har kritiserat Etiopien för dess intåg i Somalia, och USA för dess flygattack på Somaliskt territorium. Han har använt fredsargumentet ena stunden, för att i den andra propagera för Islamiska Domstolarnas Förbund, vilket jag tycker klingar falskt. Det är inte fred - det är underkastelse. I texten Svenskt fredsrop var islamiststöd här på bloggen beskrev jag närmare detta. Däri finns också länkar till källdokumenten, såklart. En annan anteckning om honom var Abdirisak Aden fördömer USA.

Ett avsnitt i min nya artikel handlar om hur pengar insamlade bland svensksomalier lämnats över till Islamiska Domstolarnas Förbund. Detta finns dokumenterat med text och bild av somaliska medier (inte minst av islamisterna själva), och här på bloggen har särskilt tre texter beskrivit detta: Svenska stödet till jihadisterna i Somalia, Svensk julklapp: 9.000$ till jihad, och 300.000$ från norden till jihadisterna i Somalia. Den sistnämnda refererar till, och länkar till, den FN-rapport från november som jag också nämner i artikeln.

Artikeln beskriver också, troligen för första gången i svensk press, en svensk som högt uppsatt i Islamiska Domstolarnas Förbund. Han heter Sheikh Fuad Mohamed Qalaf (men stavningen varierar - det kan lätt bli så när man transkriberar från somali till svenska). Jag har beskrivit honom, och hans jihadinriktade skolpolitik, i texterna Svenska stödet till jidadisterna i Somalia och Barnens jihad.

Kolumnen berättar också, för första gången i svensk press, om att det finns en fånge på Guantanamo som ska ha bott i Sverige under tre år på 90-talet. Uppgifterna om svensksomaliern Gouled Hassan Dourad, som han heter, tillkännagavs i höstas av USA (pdf). Jag har här på bloggen skrivit om honom ett flertal gånger. Senast var i samband med USAs flygräd in i Somalia då jag skrev om USAs måltavla: Gitmosvenskens kompis. Första texten hade rubriken Okänd svensk på Gitmo.

Det finns relaterade saker, beskrivna här på bloggen, som inte fick plats i kolumnen. Texten Den missade talibanen är flera år gammal och beskriver en svensksomalier som dog på slagfältet i Afghanistan och fick sitt eftermäle skrivet av den svenske terroristsympatisör som går under pseudonymen Abu Usama el Swede. Jag har aldrig sett honom omskriven i något annat medium.

Det har dessutom hänt saker sedan jag i fredags skickade texten som jag skulle velat ha med om jag kunnat. Igår noterade jag att en talesman för Somaliska regeringen påstått att en svensk eller flera svenskar gripits då de stridit för Islamiska Domstolarnas Förbund. Men det förblir nog en story att bevaka här på webben.

Någon kanske undrar varför jag lagt så mycket energi på att skriva om såna här saker. Om jag har något emot somalier, eller om jag vill misstänkliggöra invandrare, kanske. Så är det inte. Jag drömmer om att Afrika utvecklas till den västerländska nivån av frihet och välfärd. Jag förespråkar så öppna gränser som möjligt och vill ha en generös asylpolitik och väl tilltaget bistånd. Men jag är motståndare till islamism och tänker exponera den varje gång jag har möjlighet.

En till grej:

Jag försöker skämta i artikeln. Om Mussolini, Jan Björklund och FN, till exempel. Och somalier. Det hör inte till god svensk kolumnistsed, om jag förstått saken rätt, att skämta när man skriver om allvarliga saker som oroligheter i fattiga länder. Men jag tycker att humor är viktigt. Och jag menar att man måste skämta även när det gäller somalier, istället för att behandla dem som offer. Att vi måste möta dem som människor och inte som biståndsobjekt. Det är det första steget på vägen mot jämställdhet.

Svensk gripen i Somalia?

Enligt en talesman för interimsregeringen så har en svensk medborgare gripits i Somalia, misstänkt för att ha deltagit på islamisternas sida i striderna. TT rapporterar:

Den somaliska interimsregeringen grep i fredags "gerillasoldater från Tjetjenien, Eritrea, Sverige och Storbritannien som är lojala mot islamisterna" sade talesmannen Abdirahman Dinari enligt nyhetsbyrån AP.

Lokalradion i Somalia talar om svenskar, britter och andra som gripits vid gränsen mot Kenya, säger en svensksomalier till TT i telefon från Mogadishu.

Det kan antingen vara helt falska anklagelser mot folk som försökte lämna landet. Eller också handlar det om svensksomalier som faktiskt hörsammat uppmaningen från den islamistiska organisationen SICS att ansluta sig, säger han.

Det AP-telegram jag hittar nämner bara Sverige i förbigående.

Dinari said Sunday that government troops had captured Muslims from Chechnya, Eritrea, Sweden and Britain who were fighting for the Islamic movement.

Tyvärr får vi nog sväva i ovisshet om ovanstående är korrekta uppgifter eller inte. Sedan det nyligen påståtts att britter infångats har Storbritannien försökt få Etiopien att verifiera, men så har inte skett. Kanske har man andra prioriteringar - kanske är utpekandet av utlänningar del i en propagandaoffensiv (det är givetvis lättare att få somaliernas stöd för sina och regeringssoldaternas hårdhänta insatser om man kan peka på att man slår till mot farliga utlänningar).

Förhoppningsvis är våra diplomater mer framgångsrika.

Jag och Gudrun

Expressen: Norska meteorologer döper stormarna.

NY(amko) Times

Vid regeringsförklaringen, och under en kort tid därefter, var det nog många som tippade att den minister som skulle hamna mest i blåsväder var integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Efter hundra dagar känns det som att Nyamko Sabuni har varit den kanske stabilaste ministern. Klockrena medieframträdanden har varvats med raka beslut - inte sällan nedläggningsbeslut.

Det är ohyggligt viktigt i modern politik att kunna kommunicera. Sannolikt är Sabuni regeringens bästa på det området. Men det räcker ju inte, förstås. Man måste ha något att kommunicera också.

As an opposition politician, Ms. Sabuni proposed banning the veil for girls under the age of 15. She proposed that schoolgirls undergo compulsory medical examinations to check for evidence of genital mutilation. She denounced what she called the “honor culture” of some immigrant groups, proposed outlawing arranged marriages and called for an end to state financing of religious schools.

Even as furious immigrant and minority groups demand that she be removed from her post, Ms. Sabuni, 37, insists that she is not as extreme as people make her out to be. Given that Sweden is governed by a coalition in which parliamentary votes cannot always be counted on, it is unlikely, anyway, that most of her ideas could plausibly translate into actual law. Nonetheless, she stands by her basic premise: that immigrants must try harder to fit in to their adopted country.

“A lot of people misread their rights,” she said recently. “They think that freedom of religion means that they can do anything in the name of religion, or that human rights means that they can act however they want against others.” Not true, she said. “If they want to live here, have kids, have grandchildren, they must make an effort to adapt to the society where they live.”

New York Times tecknar idag ett stort uppslaget porträtt av Sabuni. Det är anmärkningsvärt på så många grunder.

Jag är säker på att, säg, Åsa Torstensson och Christina Husmark Persson ligger sömnlösa inatt, och undrar, varför blev det inte jag?

Nyamko har något att säga. Hon säger det högt. Alla håller inte med - men jag vågar tro att alla respekterar henne just för att hon står för det hon säger. Nyamko lyckas även med konststycket att ha åsikter som hon som minister aldrig kan få stöd för, utan att detta kritiseras av pressen eller konkurrenterna. Carl Bildt, exempelvis, kan inte säga vad han tycker i, låt säga, skattefrågan, utan att det skulle utmålas som ett gräl i regeringen. Sabuni har klart och tydligt deklarerat att vad hon tycker och regeringens politik är skilda storheter, och därefter fortsatt hävda sin egen hållning, vilket såväl väljare som medier accepterat. Hennes kommunikativa begåvning gör att hon kan fortsätta positionera sig själv samtidigt som hon genomdriver den politik som regeringen fått mandat för. Hon pekar därmed ut en tydlig riktning för väljarna att ta ställning till, och för journalisterna att skriva om, där de andra ministrarna tycks administrera ett status quo.

Yoav Bartal måste ha regeringskansliets bästa jobb (ja, jag skulle gärna ha det själv) som pressekreterare under Sabuni. Utan tvekan hektiskt, men det måste kännas gott när NY Times ringer upp. Då vet man att man nått ut med sitt budskap.

(via Dick Erixon)

Norbergtisha

Gillar du Johan Norberg? Nu kan du köpa t-shirten.

(via Random Walk)

Skoj

Sprang ihop med Kurdo Baksi utanför Ritorno i eftermiddags. Vi önskade varandra god fortsättning, och jag passade på att säga att hans debattartikel i Sydsvenskan häromdagen, där han tillsammans med Zoran Alagic skrev att "De närmaste fem åren skall alla vita, långa, heterosexuella, blonda och blåögda män mellan 40 och 50 år ställas längst ner i anställningshierarkin, i universitetskorridorerna, på tidningsredaktionerna och i bolagsstyrelserna", var helt galen. Han sa att artikeln "var lite på skoj".

Tur.

Om Lejonroos i Neo

Nya numret av magasinet Neo innehåller en artikel som är resultatet av ett samarbete mellan mig och Gunilla Kinn. Hela artikeln, som handlar om vad TV4 gjorde med en moderat politiker i Sundbyberg, Erica Lejonroos (det skvallras att hon ska börja i moderata riksdagskansliet, men jag vet inte om det är sant), finns på nätet (pdf).

Texten innehåller ett par citat som är lite ovanliga för en moderat politiker:

...genom att jag tog amfetamin klarade jag att hålla mig vaken...

...Missbruk och inbrott... Det är så vi försörjer oss. Även om jag inte själv gör så mycket, för jag är ju skapligt feg i de sammanhangen, är jag ändå med på väldigt mycket. Jag hänger med på tillslag, håller vakt och finns i periferin...

...en dag stod jag hemma i köket och kokade min dåvarande pojkväns sprutor, och upptäckte att jag inte var rädd för att hålla i dem längre. Innan hade jag nästan skakat, om jag alls behövt ha med dem att göra – inte minst för att så många hade både hepatit och HIV. Men jag var inte rädd längre – och då kände jag att nu är steget inte långt. Och så var jag paniskt rädd för att behöva prostituera mig för att få ihop pengar. Det hade jag ingen lust med...

Citaten är här helt ryckta ur sammanhanget, förstås. Hennes story - från knarkarkvart till kommunalrådskandidat - är fantastisk. Köp tidningen.

Terroriststämplat offer i GP

Göteborgs-Posten fortsätter bevaka omständigheterna runt Mirsad Bektasevic. Idag berättar tidningen att SÄPO anser sig ha ett gott samarbete med Bellevue-moskén:

P-O Hellqvist, kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen, anser sig förhindrad att prata konkret om Bektasevic-ärendet. Men han säger att eftersom den terroriststämplade 19-åringen växt upp här, borde myndigheten kanske ha kunnat stoppa den utveckling som gjorde honom till extremist.

- Så bör väl alla poliser resonera? Varje brott som begås är ett nederlag. Den här killen fanns inom det område som vi geografiskt ansvarar för.
Hellqvist konstaterar att Säpo har ett gott samarbete med företrädare för den omdiskuterade Bellevuemoskén.

- Vi för, sedan lång tid tillbaka, en dialog med olika representanter för sunnicentrets styrelse. Jag har själv besökt anläggningen och bland annat informerat om hur polisens funktion i en demokrati och skillnaderna mellan kyrka och stat i Sverige.

Jag noterade att tidningen tycker att Bektasevic är "terroriststämplad", och tänkte låta det passera den här gången, då GP sammantaget varit bästa medium när det gäller bevakningen av Bektasevic.

Men nej.

GPs ledarredaktion tror tydligen inte att människan har ansvar för sina handlingar, och tycker således att det är Mirsad Bektasevic som är Offer för terrorismen.

Så fort kan det gå i Sverige. Från gärningsman till offer på ett dygn.

Alexander den store

Liberalerna Johan Norberg och Sofia Nerbrand har fått barn, meddelar Norberg på sin blogg.

No, he’s not called Milton or Adam or Frédéric. We thought that he should have a life of his own.

He is Alexander, because he is great.

Vilket ger signaturen Tryffeln i Sofia Nerbrands tidskrift Neo rätt. I nummer 5 2006 skrev pseudonymen:

Fram till den elfte september var Usama (eller Osama, Oussama, etc) ett tämligen populärt namn bland vissa befolkningsgrupper. Men kollar man idag med folkbokföringen så visar det sig att terrorattacken satte ett djupt avtryck bland föräldrar i Sverige. Bevisligen delar människor som flytt hit från arabvärldens muslimska diktaturer föraktet för västvärldens mest hatade man. Och det är ju bra.

Vad som kan göra en bekymrad är att efter attacken har ändå 50 barn döpts till Usama. Lite mindre än ett föräldrapar per månad har vägt fördelar mot nackdelar och kommit fram till att, ja, klart gossen ska heta Usama.

Nästan en Usama i månaden. Varför? Vilka?

Jag tror det krävs en viss grad av ideologisk rättrogenhet. Och inte så lite heller.

En jämförelse: två av sveriges tunga liberala ideologer, nämligen den här tidskriftens chefredaktör Sofia Nerbrand och författaren och überliberalen Johan Norberg väntar barn. Och med tanke på att de lät sig vigas av självaste gammelliberalen Per Ahlmark så har det ju spekulerats en del om vilket namn avkomman får. Men inte ens Sofia och Johan kommer att döpa barnet efter förgrundsfigurerna Ayn (Rand) eller Milton (Friedman), kan denna spalt avslöja. Finns inte med på listan. Ungen ska väl ha ett liv, liksom.

Ingen ny Friedrich (Hayek) alltså. Samtidigt frambringar Sverige nästan en Usama i månaden.

Ett annat namn, som dessutom blivit mycket populärare efter elfte september, är Jihad (eller Jehad, Jeehad, etc). Under de fem åren efter terrorattacken har antalet nyfödda med namnet Jihad ökat med över 60 procent. Från låga siffror, i och för sig, men ändå. 32 barn har givits namnet Jihad.

En gosse har givits förnamnen Jihad Osama.

Man börjar osökt att fundera över hur föräldrarna har övervägt sina val. Tänk att gå ut på balkongen och ropa ner mot gungorna: "Jihad Osama - kom in och ääät!"

Alexander blev det.

Grattis!

GP bäst om Bektasevic

Göteborgs-Posten är, som väntat, bäst idag när det gäller att berätta om självmordsbombaren in spe Mirsad "Maximus" Bektasevic.

Det var någon gång i nian som Mirsad Bektasevic förändrades. Det var då han började läsa Koranen allt mer intensivt, han träffade nya vänner på internet och började tillbringa fritiden i Bellevuemoskén. Det var också då som Mirsad Bektasevic bröt med sina tjejkompisar. Tyckte inte att det var passande att umgås med människor av det motsatta könet längre.

- Jag minns honom. Han var ingen dussinperson, säger kammaråklagare Håkan Larsson på åklagarmyndigheten i Göteborg.

- Han hade bestämda religiösa uppfattningar. Väldigt strikta. Han hade kommit in på såna tankar, säger Håkan Larsson.

Håkan Larsson var åklagare i två mål där Mirsad Bektasevic dömdes. Det var för fyra år sedan. Målen var inte särskilt stora, med båda händelserna inträffade på Thorildskolan i Kungälv där Mirsad Bektasevic gick högstadiet.

- Han hade en tendens av att se sig som någon form av ledare. Han figurerade i ett antal utredningar där på skolan. Även om han inte var direkt inblandad, var han där. Ibland stod han till exempel i bakgrunden och lät andra slå och ibland ville han ge sken av att lösa konflikter som en slags medlare, berättar Håkan Larsson.

I det ena domstolsärendet dömdes Mirsad Bektasevic till vård inom socialtjänsten för att ha hotat en kvinna som praktiserade som fritidsledare på skolan. Hon hade sett en elev misshandla en annan och berättat om det för rektorn. Rektorn polisanmälde. Efter anmälan följde Mirsad Bektasevic med sin anmälda kompis in till praktikanten. Han hotade henne och sa att hon skulle passa sig.

- Mirsad satt mycket vid datorn. Det var där han lärde känna sina vänner som han sedan träffade i moskén. Han började vara i moskén mycket. Han säger att han är islamist, men han kan ingenting om islam. Ingenting. Islam säger att man ska ta hand om barn och vuxna, och jag undrar verkligen vem det var han träffade i moskén. Vem var det som manipulerade honom? Det undrar vi, berättar en granne och nära vän till familjen.

GP har också texter om domstolen, kompisen, läraren och bakgrunden. Men Svenska Dagbladets produktive reporter Josef El Mahdi ska som vanligt ha guldstjärna för sin story om internets roll i det hela.

Nu väntar jag bara på de stora texterna om Bellevue-moskén. Vilka går dit? Vad säger imamerna? Vad säger besökarna? Hur många gånger har den varit kontroversiell? Vad säger andra muslimer? Jag håller inte andan medan jag väntar, så att säga.

Från jordkällare till fyrarummare

Arbetarbladets ledarskribent Kenneth Lutti vänder på perspektivet i en text om familjen som hittades rökskadad i en jordkällare efter att ha nekats hjälp av socialen.

Men en alternativ tolkning, långt från den mediala, kan skrivas så här: Efter att ha nekats bostad av Gävles hjärtlösa byråkrater, som nöjde sig med att locka med tågbiljetter till den gamla hemstaden, nedtecknades dramats ingredienser; sjuklig mormor, grotesk trångboddhet, vräkning, hemlöshet och inkallande av ortens medier.

Den gravida moderns broder regisserade, det var han som upptäckte sin systerbarn omtöcknade utanför källaren.

Senare förnekade brodern kännedom om sin syster och hennes familj. Dock är han skriven på den adress där familjen bodde, och senare vräktes från.

De sociala myndigheterna, uppbundna av den vanliga, tråkiga tystnadsplikten, kunde inte göra annat är att diskutera familjens situation i allmänna termer. Det lät inte så bra och några motsägelser kunde tolkas som ljugande.

Fadern trädde fram efter något dygn och redogjorde för sina upplevelser. Barnen ställdes upp framför kameran.

Familjen lastade över ansvaret för sin situation på oförstående, rent hjärtlösa byråkrater. De hade inte fått den begärda hjälpen. Och vem tänkte på barnen?

Efter några timmar hade tillfälligt boende iordningställts. I går överlämnades nycklarna till en större bostad. Familjen kan etablera sig som Gävlebor. Barnen återvänder till sina skolor. Gävle tar över försörjningsansvaret från Malmö. Ett lyckligt slut.

Det är möjligt att den faktiska verkligheten överensstämmer med den verklighet familjen säger sig ha upplevt, och genomlidit.

I nöd kanske jordkällaren var det enda möjliga alternativet, fast utkylt och ohälsosamt. Byråkratin kanske ville forsla familjen åter till Malmö av det enkla skälet att ingen kommun önskar sig en sådan omfattande och utsträckt ekonomisk börda.

Å andra sidan har en familj återförenats, barnen kan gå i skolan, modern får en säker förlossning, fadern piggnar snart till och alla är friska, krya och bor bra. Det kan vi alla känna glädje över.

Men känslan av manipulation släpper inte taget.

En annan text i tidningen kompletterar bilden: Många frågor kring familjen i jordkällaren.

(via Stig-Björn Ljunggren)

Ledarskribent makeover

Få saker är roligare än när politiskt korrekta ledarskribenter visar sig vara förtjusta i glitter och glamour.

Aftonbladets Nisha Besara blir stylad "från vanlig söt tjej till glamourdrottning modell Hollywood". Vilket ger anledning att påminna om Expressens Anna Dahlberg, som på kvällstid förvandlas till en Mambo Sister.

Hehe.

Lästips

Det finns en fin utställning på nätet om retuscheringskonst under Stalin: The Commissar Vanishes.

Med anledning av nyheten om att Carl Bildt försvunnit från Lundin Oils pr-material, alltså.

Expressen:

"Så fort utrikesminister Carl Bildt blev minister togs hans huvud bort från styrelsebilden och ersattes av styrelsemedlemmen Ashley Heppenstalls huvud, som även fick finna sig i att ärva svenskens kropp. Heppenstalls egen kropp retuscherades bort från styrelsebilden."

15 år i Bosnien, oskyldig i Sverige

Mirsad "Maximus" Bectasevic som idag dömdes till 15 års fängelse för terroristbrott betraktas uppenbarligen fortfarande som oskyldig av vissa svenska medier. Och om han inte är oskyldig så är han i vilket fall bara misstänkt. På annat sätt kan jag inte tolka att medierna undanhåller befolkningen den dömdes namn och det frekventa användande av ordet misstänkt.

Ekot:

En domstol i Bosniens huvudstad Sarajevo dömde på onsdagen en 19-årig terrormisstänkt svensk till fängelse i 15 år och fyra månader.

Aftonbladet:

I dag föll domen mot den svenske 19-åring som sitter häktad i Sarajevo, misstänkt för förberedelse till terrordåd.

Man får anta att det är detta telegram från TT som spökar:

En domstol i Bosniens huvudstad Sarajevo dömer en 19-årig terrormisstänkt svensk till fängelse i 15 år och fyra månader.

Varför är jag inte förvånad?

(ps: Svenskan får en eloge för att de, ensam bland de stora, publicerar namnet)

Uppdatering:

Domstolen i Sarajevo har lagt ut bättre information till allmänheten:

Hela åtalet, på engelska! (pdf)

Sammanfattning av åtalet, på engelska!

Men ännu ingen dom, bara ett pressmeddelande:

Mirsad Bektašević, Abdulkadir Cesur, Bajro Ikanović and Senad Hasanović found guilty

(10.01.2007. 17:10)

Today, the Court of Bosnia and Herzegovina (BiH) handed down the first instance verdict in the case of Mirsad Bektašević and Others, which is being processed before Section II for Organized crime, Economic crime and Corruption.

The trial panel found Mirsad Bektašević guilty of:

* Terrorism (under Article 201 (1)(4)(f) of the Criminal Code of BiH (CCBiH))
* Attempted obstruction of an official person in the execution of official activity (under Article 358 paragraph 1 of CC of Federation of BiH (CC FBiH))

and sentenced to 15 years and 4 months imprisonment. The time the Accused has been held in custody since 19 October 2005 will count towards the sentence.

Abdulkadir Cesur was found guilty of:

* Terrorism (under Article 201 (1)(4)(f) of the CC BiH)
* Attempted obstruction of an official person in the execution of official activity (under Article 358 paragraph 1 of CC FBiH)

and sentenced to 13 years and 4 months imprisonment. The time the Accused has been held in custody since 19 October 2005 will count towards the sentence.

Bajro Ikanović was found guilty of Terrorism (under Article 201 (1) (4) (f) of the Criminal Code of BiH (CCBiH)), and sentenced to 8 years imprisonment. The time he has spent in custody since 18 November 2005 will count towards the sentence.

Senad Hasanović was found guilty of illicit possession of weapons or explosive substances pursuant to Article 371 paragraph 2 of CC FBiH, and sentenced to 2 years and 6 months imprisonment.

The Court extended custody for Mirsad Bektašević, Abdulkadir Cesur and Bajro Ikanović until the date the verdict becomes legally binding, or until the sentence is served in full.

Uppdatering 2:

Domstolen har också 3 egna bilder från tidigare under rättegången mot Bektasevic och kumpanerna.




Uppdatering 3:

Svenska Dagbladets artikel, inser jag nu, gör att vi inte behöver invänta någon översatt dom, om texten stämmer:

Domstolen godkände helt och hållet den bosniske åklagaren Ahmed Halebics åtal.

Uppdatering 4:

De internationella telegrammen innehåller inte mycket mer.

Reuters har några uttalanden från domaren, och ett ovanligt påpekande om Bektasevic och hans två självmordsbombarkumpaner:

All three are Muslims.

AP noterar att åtalet var en följd av internationellt samarbete:

Authorities in Denmark, Sweden, Bosnia and Britain have been cooperating in the investigation, officials said.

Uppdatering 5:

Gissar att Göteborgs-Posten är bäst av morgontidningarna imorgon, eftersom ju killen kommer från Kungälv, och eftersom de nu både bild- och namnpublicerar på webben. Jag efterlyser intervjuer med familj och vänner. Hur var han? Gick han till någon moské? Hur kom det sig att han blev så radikaliserad?

Uppdatering 6:

Counterterrorismblog.org, där bland andra terrorismkännaren Evan Kohlmann skriver, bloggar om domen. Inget nytt, bortsett från påståendet att Bectasevic har pekats ut i fler sammanhang än i detta fall:

He was also believed to be running a recruitment operation sending young European jihadi recruits on to Abu Musab al-Zarqawi in Iraq. Moreover, at least one of the suspects arrested in Bosnia-Herzegovina in connection with the Bektašević network was the former accountant of a financial front company run by veterans of the El-Mudzahedin Unit in Sarajevo and Zenica.

De länkar till Kohlmanns essä: "The Afghan-Bosnian Mujahideen Network in Europe"(doc), och två gamla texter från Newsweek (1,2).

Men jag undrar vem som har rätt bild, G-P eller Counterterrorismblog?

Uppdatering 7:

Svenska Dagbladets utmärkta reporter Josef El Mahdi jobbar på med en biografi. Gissa vad! Det är bara "en vanlig kille".

Mirsad Bektasevic föddes 1987 i en bosniakisk familj i Sandzak-regionen i Montenegro i dåvarande Jugoslavien. Han förlorade tidigt sin far i en trafikolycka och 1994 flydde hans mor till Sverige och Kungälv med Mirsad och hans yngre bror. I grundskolan fick han dåliga betyg och han hamnade så småningom i småbrottslighet. För hans mor hemma i Kungälv har perioden sedan hon fick höra att sonen gripits i Bosnien varit omtumlande. Hon är dock fortfarande säker på att hennes son är oskyldig till den allvarliga anklagelsen:

– Han är bara en vanlig kille, en fin kille. Jag tyckte att det var en bra idé att han skulle åka till Bosnien och hälsa på vår släkt. Han skulle komma bort från att vara deprimerad och vara utan arbete här hemma.

Hon ser åtalet som ett stort misstag. De bevis som den bosniska polisen funnit på platsen tror hon tillhör någon annan person som skyllt allt på hennes son.

– Det är bara ljug allting, allting som de säger om honom i Bosnien. Kassetten som de hittade var någonting dumt bara. Det var någonting som de kanske fått från något annat land och med andra personer som filmat sig.

Personer i hans närhet har berättat att Mirsad Bektasevic som 15-åring sökte sig till en moské i Gamlestaden i Göteborg. Enligt uppgifter ska han tidigare ha gått en religiös kurs där men moskéns ledning – som enligt vad Säpos lokalavdelning bekräftat i tidningen Sydsvenskan samarbetar med säkerhetspolisen – har sagt att de inte känner till honom.

Rapport berättar att Bektasevic innan resan till Bosnien skrev ett testamente där halva kvarlåtenskapen skulle gå till Al Qaida (som också GT skriver). Och återger ambassadrådet Monika Jagermans intryck:

Enligt henne är han en målmedveten ung man som studerar koranen och läser mycket böcker.

Uppdatering 8:

Dansk press har vaknat (i alla fall nyhetsbyrån Ritzau). Pappan till dömde danskturken Cesur Abdulkadir hävdar bestämt att sonen inte är terrorist, hans advokat säger att domen är politisk, och de åtalade i det danska Glostrup-målet föll i gråt:

Onsdagens retsmøde i terrorsagen fra Glostrup stod i skyggen af dommen i Sarajevo, hvor tyrkiske AC fra Hvidovre og svenske Maximus fik lange fængselsstraffe for planlægning af terror.

Da resultatet kom de fire tiltalte i Østre Landsret for øre, faldt stemningen til under frysepunktet. Den 21-årige AA lod tårerne trille og tog sig til hovedet, mens han fik et klap af 20-årige IJ.

Dansktyrkerne havde haft et håb om, at hvis de tiltalte i Sarajevo blev frikendt, så ville sagen i Danmark måske helt blive droppet.

I stedet står anklagemyndigheden stærkere, efter de lange fængselsstraffe i Sarajevo, lyder vurderingen fra DR Nyheders kriminalredaktør Claus Buhr.

De fire unge mænd i Østre Landsret er tiltalt for at have forberedt en terrorhandling, og anklagemyndigheden har gjort sit ypperste for at kæde sagerne fra Danmark og Sarajevo sammen. Anklagerne mener, at de tiltalte i Danmark har samarbejdet med de to, der fik lange fængselsstraffe i Sarajevo.

Glostrupkillarna hade anledning att gråta. Domaren i Sarajevo bekräftar kopplingen mellan fallen, enligt Politiken.

Mens den danske anklager endnu ikke har formået at bevise, at der er en forbindelse mellem terrorsagen fra Sarajevo og Glostrup-sagen, lagde dommeren i Sarajevo vægt på, at de to, der i dag blev dømt, har fået hjælp til planlægningen fra de sigtede i Glostrup.

Uppdatering 9:

Sydsvenska Dagbladet förtydligar de utländska implikationerna av domen:

I Köpenhamn står fyra unga danskar åtalade för att på avstånd ha deltagit i planläggningen av terrordåden i Sarajevo. De hade flitig kontakt med Maximus, Mirsad Bektasevics kodnamn, och hans danske vän innan de åkte till Bosnien i oktober 2005.

De anklagas för att på olika sätt ha skaffat fram pengar som betalade för resan till Sarajevo och som betalade för vapeninköp och för att därmed ha finansierat ett terrordåd på en för dem hemlig plats.

Hade de båda skandinaverna i Bosnien frikänts skulle även de fyra danskarna ha friats från terroristanklagelser och försatts på fri fot. Det vore omöjligt för en dansk domstol att fälla fyra personer för medhjälp till ett brott som en annan domstol inte ansåg vara ett brott.

Med domen från Sarajevo i ryggen kan de danska åklagarna nu gå vidare med ”terrorsagen i Glostrup”. Åklagarna valde i december att inleda rättegången med att redogöra för de åtalades motiv. Redogörelsen för vad de misstänkta har gjort har låtit vänta på sig. Den redogörelsen kommer nu att kunna göras med stöd av domslutet från Sarajevo.

Det är ännu inte klarlagt vilken plats som Maximus och hans dansk-turkiske kamrat tänkte spränga i luften. Men det spekuleras friskt i att ett planerat terrordåd skulle gällt USA:s ambassad, Storbritanniens ambassad eller Natos bosniska högkvarter.

Också i Storbritannien kan domen få följdverkningar. Bosnisk polis har via Maximus och hans dansk-turkiske väns datorer kunnat påvisa att de via Internet haft flitig kontakt med tre unga män i Storbritannien.

Därför har de tre britterna suttit häktade i snart femton månader. En av dem – 23-årige Younis Tsouli – visade sig vara identisk med ”dataterroristen” Irhabi 007 (arabiska för Terrorist 007), som sedan knappt två år hade gäckat FBI och MI5 på Internet.

Irhabi 007 antas i likhet med Maximus ha haft direktkontakt med den numera framlidne irakiske al-Qaida-ledaren Abu Mussab al-Zarkawi via nätet. Irhabi 007 spred för några år sedan flera av Zarkawis propagandafillmer till hemliga brevlådor på helt vanliga nätsajter.

Också i Kanada, USA och Sverige finns personer som haft direktkontakter och nätkorrespondens med den svenske 19-åringen i Sarajevo.

Abdirisak Aden fördömer USA

Noterar i förbigående, som väntat, att förre socialdemokratiska riksdagskandidaten Abdirisak Aden och Svensk-somaliska riksförbundet i ett uttalande till TT fördömer USAs flygräder in i Somalia.

"USA:s flygbombning innebär att USA deltar aktivt i den etiopiska aggressionen mot det somaliska folket", heter det i ett gemensamt pressmeddelande från flera svensk-somaliska organisationer.

Mot bakgrund av Abdirisak Adens tidigare stöd till Islamiska Domstolarnas Förbund, som beskrevs i inlägget Svenskt fredsrop var islamiststöd, kan ingen förvånas över att Svensk-somaliska riksförbundet sätter likhetstecken mellan det somaliska folket och jihadisterna som försökte störta den legitima regeringen och härbärgerar terrorister.

300.000 $ från norden till jihadisterna i Somalia

Hur stort har egentligen stödet varit ifrån exilsomalier i Europa till Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia? Det är en fråga som börjar väckas ute i Europa.

I Storbritannien har det blivit viss uppståndelse i pressen, när det nyligen avslöjats att etiopisk och somalisk mititär tillfångatagit och kanske också dödat islamister med brittiska pass. The Times:

Åtminstone sju britter sägs ha tillfångatagits på flykt tillsammans med krigare i den Islamiska rörelsen när de tvingades ut ur huvudstaden Mogadishu.
(min övers.)

The Times skriver i en annan artikel att det är oklart hur många det kan vara frågan om totalt:

Ett antal unga människor från somaliska familjer i Storbritannien återfinns i den internationella brigad som tjänstgör som frivilliga i landets islamiska milis.

Myndigheterna säger att de inte har någon absolut siffra på hur många med brittiskt pass som deltagit i de senaste stridigheterna, men de tror att det snarare gäller något dussintal än hundratal. De flesta tros ha dubbla medborgarskap.
(min övers.)

Nyheten att britter tagit till vapen för islamisterna har också väckt intresse för hur mycket stöd islamisterna har fått ekonomiskt hemifrån England. Times citerar en uppgift från FN om att 600.000 pund skickats ner de senaste månaderna från Storbritannien till Islamiska Domstolarnas Förbund, och att ytterligare bidrag dessutom slussats via Förenade Arabemiraten.

FN-rapporten "Report of the Monitoring Group on Somalia pursuant to Security Council resolution 1676", sammanställd 16 oktober, men publicerad i november 2006, nämner också Sverige. På sidan 39 specificeras hur mycket pengar man tror skickats från de nordiska länderna.

Finansiering från utlandet

Enligt uppgifter insamlade av MG (the Monitoring Group) bad Islamiska Domstolarnas Förbund välbeställda somalier utomlands att lägga på lite extra pengar i varje penningförsändelse hem. De extra bidragen kunde variera mellan 5 och 10 % av det totala. Förklaringen som gavs var att man behövde finansiering för att kunna säkra stabilitet och säkerhet i de områden som kontrolleras av Domstolarna.

Potentialen för Islamiska Domstolarnas Förbund att plussa på sina redan expanderande finanser kan vara avsevärd: sammanlagt kanske flera miljoner dollar per år. Till exempel så har, under de senaste månaderna, donationer från exil-somalier genom Hawala-systemet antagits uppgå till 1.100.000 dollar från Storbritannien. Exil-somalier i Sverige, Norge, Danmark och Finland tros ha donerat uppskattningsvis 300.000 dollar.
(min övers.)

Trehundratusen dollar från norden, alltså, under vad FN i oktober kallade de senaste månaderna. Man kan på goda grunder anta att svensksomalier står för lejonparten av detta, givet storleken på våra respektive befolkningar.

De två donationstillfällen som i bild och text dokumenterats här på bloggen tidigare (Svenska stödet till jihadisterna i Somalia och Svensk julklapp: 9.000 $ till jihad) är alltså inga undantagsfall - snarare sandkorn i öknen.

Prisad

gudmundson kom tvåa i omröstningen hos bloggen Bent om bästa politiska blogg år 2006.

Fantastiskt kul. Tack alla som röstat, och tack alla som läser!

Bent, förresten. Är inte det en Burroughs-titel? Svängd på svenska?