Ekonomiskt intresserade läsare får gärna kasta ett getöga på ett nytt Working Paper från Lars Johansson, Stockholms Universitet: Fiscal Implications of Emigration.
Jag tycker det ser våldsamt intressant ut, men kan ju inget om ekonomi (heller).
This study examines the fiscal effects of emigration. A dynamic macroeconomic framework is used. The net present value of the fiscal effects of different types of individuals' emigration decisions is calculated. Individuals are differentiated w.r.t. age, gender, education, being immigrants or born in Sweden and how long they choose to stay abroad in case of emigration. This study expolores how the fiscal effects of emigration are contingent on these different personal characteristics and is applied to the case of emigration from Sweden in 1998. The estimated aggregate fiscal cost is SEK 11.6 billion or 0.62% of GDP. This cost is significantly larger than the cost of immigration.
Aftonbladets utrikesreporter Wolfgang Hansson belyser i en fin artikel idag några av problemen med det amerikanska fånglägret på Guantanamo. Hansson beskriver det fruktansvärda öde som drabbat Bisher al-Rawi, inspärrad på Guantanamo under snudd på omänskliga förhållanden sedan snart fem år.
– Det finns inga som helst bevis mot någon av dem.
Mickum har fått ta del av de hemligstämplade bevisen men är förhindrad att berätta några detaljer.
– Bevisen är löjeväckande. Världen kommer att bli chockad när det en gång offentliggörs på vilka grunder man torterade och fängslade människor på obestämd tid.
Tyvärr refererar Aftonbladet inte USAs ståndpunkt i artikeln, vilket lämnar läsaren helt oförstående inför grymheterna.
Fångarna på Guantanamo är inte helt rättslösa, även om ordningen i lägret är totalt olikt vårt eget juridiska system. Viss inblick i fallet kan även vi utomstående få, då USA faktiskt publicerar skälen till varför Guantanamofångar hålls. Fångarna genomgår en slags militärtribunal (kallad Combatant Status Riview Tribunal, CSRT) som har till syfte att granska om fångarna kan klassas som kombattanter, och protokollen från förhandlingarna offentliggörs till viss del.
Vad gäller Bisher al-Rawi anser USA det vara bevisat att han står nära en högt uppsatt medlem i Al Qaida, Abu Qatada, som han ska ha hjälpt undkomma brittisk polis och skött ekonomiska affärer åt. Vilket han - och detta kanske förvånar en trogen Aftonbladetläsare - erkänner själv.
In sum, the detainee testified that he was, in fact, associated with Abu Qatada. The detainee spoke at length about his close association with Abu Qatada, and admitted that he found an apartment for Abu Qatada at the latter's request when Mr. Qatada decided to go into hiding in London. The detainee further admitted that he therefore knew where Abu Qatada was when he was wanted by British authorities, and visited Mr. Qatada several times while he was in hiding. He also delivered messages to and from Mr. Qatada during this period...
...The important facts, for CSRT purposes, were that the detainee did find an apartment for and fail to reveal the location of, this important Al Qaida leader. Further, classified information revealed a much more involved relationship than the detainee was willing to admit. Please see the classified evidence for more details. The detainee also admitted transferring funds for Abu Qatada, but claimed that he sent money only to Abu Qatada's father a few times. He said this money was meant to help the poor in Jordan. This explanation also conflicted with certain classified information. Finally, the detainee claimed that his trip to Gambia was for the purpose of setting up a peanut processing business. The Tribunal did not believe this portion of the detainee's statement, and felt it was a contrived "cover story" rather than his actual reason for traveling to Gambia. This conclusion resulted from several factors, including the fact that the detainee and his partners had absolutely no prior knowledge of the peanut processing business, the proximity of their trip to the capture of Abu Qatada in Great Britain, and certain other factors raised in the classified evidence.
In summary, the Tribunal found that the unclassified evidence showed that the detainee was a close associate of Abu Qatada, a known al Qaida figure. The detainee provided direct support to Mr. Qatada, enabling Mr. Qatada to continue his active participation in al Qaida activities. Therefore, the detainee meets the definition of an enemy combatant found in the CSRT Implementing Directive.
Om någon undrade.
(ps: uppmärksamma läsare kanske känner igen namnet Abu Qatada. Det kan bero på att han kan kopplas till terroriststämplade svensken Mohamed Moumou (som för övrigt ingen vet var han finns). Läs mer i min text Terroranklagelserna punkt för punkt.)
Om du var företrädare för ett litet politiskt parti utan greppbar identitet och ville vinna stort genomslag i medierna, hur skulle du göra då?
Se och lär.
Dagens smartaste pr-kupp kommer från centerns Fredrick Federley och Dominika Peczynski, som lagt bud på fackligt omstridda salladsbaren Wild'n'Fresh i Göteborg.
Om han och tv-profilen Dominika Peczynski vinner budgivningen på salladsbaren tänker inte de heller skriva på något kollektivavtal, så länge personalen inte kräver det.
- Vi fortsätter kampen för deras vilja att inte vara med i något fack och att inte ha kollektivavtal, säger Fredrick Federley till DN. Vill vi ha ett anställningsavtal som är minst så bra som kollektivavtalet, och visa att personalen kan känna sig trygg ändå.
Det går inte att ana hur facket ska svara på det här.
Federley har haft en enastående förmåga att reta upp facket. Han har föreslagit avregleringar av arbetsmarknaden. Han har kritiserat fackliga stridsåtgärder. Vid snart sagt varje tillfälle som givits har Federley presenterat marknadsliberala ideer som medicin mot den svenska modellens skleros.
Och det funkar. Det är nästan så att facket har utnämnt Federley till huvudmotståndare, trots att han egentligen bara är en riksdagsman som vilken som helst.
Alltså, redan som ordförande för lilla ungdomsförbundet CUF (hur mäktiga är de, egentligen?) så hamnade han i debatter med ordföranden för LO. Och jag undrar om det var så klokt av LO att ge honom den rollen.
För Fredrick Federley har manövrerat så snyggt så att han för stora delar av opinionen framstår som Asterix i den enda lilla galliska byn som gör motstånd mot romarna. Och det är inte en tacksam uppgift för Wanja Lundby Wedin att framstå som Julius Caesar. Det är liksom inte så svårt att lista ut vilken sida medierna fattar mest tycke för i den konflikten.
Man kan bara applådera det lysande smarta pr-arbetet. (via Politikerbloggen, nästan alltid först numer)
57-åriga Brigitte Mohnhaupt är dömd för bland annat inblandning i mordet på industriledaren Hanns-Martin Schleyer 1977 och kommer efter 24 år i fängelse att få åka hem den 27 mars.
Detta är ingen benådning, utan ett juridiskt beslut. Beslutet om villkorlig dom fattades utifrån bedömningen att ingen säkerhetsrisk föreligger , meddelade en domstol i Stuttgart på måndagen.
Mohnhaupt greps 1982 och dömdes till livstids fängelse. Förutom mordet på Schleyer dömdes hon även för dödandet av bankdirektören Jürgen Ponto och åklagaren Siegfried Buback.
Men med den historieskrivningen missar man en viktig detalj, som har bäring även på den nutida kampen mot terrorismen.
Det var ju ingen felskrivning av terroristerna i Sverige när de begärde Brigitte Mohnhaupt fri.
Mohnhaupt satt faktiskt inne före 1982. Brigitte Mohnhaupt greps redan i juni 1972 för att hon var medlem i en kriminell organisation (ett begrepp som inte finns i svensk juridik), nämligen Röda Armé-Fraktionen. Hon dömdes till fängelse, ett straff som delvis avtjänades i Stammheim-fängelset. Den 8 februari 1977 släpptes hon - ett beslut som det tyska samhället rimligen ångrade.
Brigitte Mohnhaupt gick efter frigivningen omedelbart under jorden. Under den terrorvåg som drabbade Tyskland samma år (som förändrat vår förståelse av begreppet "tysk höst") var Mohnhaupt en centralfigur.
1978 greps Mohnhaupt igen. Denna gång dock i det terroristsponsrande kommunistblocket, som ju inte hade några dubier mot att hjälpa sina bröder och systrar på andra sidan järnridån. Efter ett halvår var hon således fri att lämna Jugoslavien och åka till vilket land hon önskade.
Därefter, långt därefter, närmare bestämt den 11 november 1982, greps hon och kunde ådömas det straff staten nog helst önskat ge henne från början, det straff som räckt till idag. Fem gånger livstid, med ett minimum på 24 år.
Hur många liv hade skonats om det ursprungliga fängelsestraffet för att vara medlem i RAF hade varit strängare? Eller om man betraktat dessa samhällets fiender som unlawful combatants som man kunnat hålla till konflikten var över - som en viss kritiserad amerikansk president gör?
(pps: och ja, ungjävlar, rubriken anspelar passande på en låt på andra albumet av tyska industrimusikerna SPK, som ju fick sitt namn från Sozialistiche Patienten-Kollektiv, där Mohnhaupt var medlem) Uppdatering:
Sedan ovanstående skrevs har DN kompletterat TTs med en egen text på samma länk som ovan.
Popvänstertjejen Nabila, som kritiserades för sin Hizbollah-kramande text i Metro, bemöter på sin blogg. Och hennes svar visar den vilsenhet vänstern uppvisar inför de islamistiska rörelserna.
I Libanon står jag med Oppositionen (där Hizbollah ingår) i tanken men aldrig i mitt liv att jag skulle kunna stå med dom rent fysiskt. Jag håller helt med om att regeringen bör ändras men jag är absolut inte för att alternativet (alltså Oppositionen, 8e mars) är de som ska styra landet för jag tror verkligen inte att det kommer bli bättre med dom.
Man vill både ha kakan och äta den.
I senaste numret av Neo skriver pseudonymen Tryffeln om fenomenet.
Säga vad man vill om George W Bush, men han har gjort underverk för vänsterns idéutveckling. För bara ett decennium sedan var vänstern fastlåst i en rigid mall där ont var ont, och gott var gott - eller åtminstone lite mindre ont. Då gick det att förutsäga vad vänstern skulle tycka. Efter sex år med Bush kan man lika väl spela på lotto.
Ta till exempel det här med religion. Den som för ett decennium sedan erkände sin gudstro kunde kallt räkna med att förklaras helt från vettet. Religion var ett opium för folket, och den religiöse borde inte få ha åsikter om politik över huvud taget.
I dag är det helt annorlunda i radikalernas ögon. Under det senaste året har vi sett delar av vänstern demonstrera hand i hand med Hizbollah, som vill upprätta en gudsstat i Libanon. Vi har fått höra krav på fortsatt miljardrullning till de palestinska territorierna så att regerande Hamas, vars mål är att skapa ett teokratiskt kalifat som täcker hela arabvärlden, inte ska tvingas bort från makten.
Och detta samtidigt – och här är det fina med George W Bush och hans inflytande över vänsterns tankesmedjor – som ropen skallat mot religiösa friskolor, mot påve Ratzinger, och mot adventsfirande i grundskolan.
Bush har skapat nya tankebanor i vänstern. Motsatta åsikter ryms plötsligt i en ståndpunkt.
Ta det här med vapen. På den gamla tiden blev det ramaskri så fort man antydde att man hade för avsikt att sälja en haubits till nåt outtalbart u-land i Asien. Och nåde den som antydde att han hade ett kärnvapenprogram hemma på bakgården. Nuförtiden står hela Aftonbladets kulturredaktion i kör och försvarar Irans vettvilling till diktator för att han också borde få, nej förlåt, för att han också har rätt till, kärnvapen. På samma gång som den anser att det är det fel att det som en gång var svensk vapenindustri säljer reservdelar till Storbritannien.
Vänstern tänker utanför boxen, helt enkelt. Och det hade naturligtvis inte varit möjligt utan Bush och hans politik i Mellanöstern.
Nabila avslutar sitt inlägg med några egna fotografier. Men det räcker med att citera bildtexten.
Här är några män som gör hitlerhä... ehh.. jag menar har Ashoura... Det var faktiskt inte tyskarna som kom på den hälsningen. Islam kom före nazimen och före Hitler...
9. The Treaty of Svres following World War One dissolves the 600-year-old Ottoman Empire and creates British mandates in Iraq and Palestine (1920).
10. Al Quaeda's coordinated attack on the Pentagon and the World Trade Center, bringing the twin towers down in 90 minutes, begins the Age of Terrorism, paralleling the waves of sporadic attacks by Huns and Vandals on the late Roman empire (2001).
Svensken som kallat sig "Bin Ladins hit man", Oussama Kassir, var ytterst nära att få en betydligt behagligare rättegång än han kunnat tro.
En av de personer som lovat vittna mot svensken avvek nämligen från landet, men sitter nu, sedan en dryg vecka, säkert i amerikanskt förvar. James Ujaama greps utanför en moské i Belize den 18 december, och dömdes i Seattle den 1 februari till två års fängelse för att ha brutit mot de regler som var förutsättningen för hans villkorliga frigivning, och alltså lämnat landet. Vid gripandet bar han ett mexikanskt pass i namnet Jose Luis Ramirez Ramirez, berättar Seattle Times. Ujaama, som år 2003 erkände sig skyldig till att ha stöttat talibanerna (åtalet, pdf), fick i en uppgörelse med åklagaren lägre straff bland annat förutsatt att han lovade vittna mot svensken.
Svensken Oussama Kassir hotas av åtal i USA misstänkt för att ha försökt bygga upp ett träningsläger för jihadister i Bly, Oregon (pressmedd om åtalet, pdf). Kassir sitter sedan mer än två år fängslad i Tjeckien, där myndigheterna överväger om de kan lämna ut honom till USA. Kruxet ligger i att utlämningsavtalet mellan Tjeckien och USA inte innehåller de brottsrubriceringar Kassir misstänks för, eftersom avtalet härrör från 1920-talet.
James Ujaama var den som ursprungligen ville grunda träningslägret i Bly, och därför faxade till Abu Hamza al-Masri i London och berättade att han hittat en plats som "ser ut precis som Afghanistan". Åklagaren påstår att Abu Hamza al Masri i sin tur skickade Oussama Kassir, tillsammans med Haroon Rashid Aswat, till USA för att bygga upp lägret. Såväl Abu Hamza al Masri som Haroon Rashid Aswat sitter fängslade i Storbritannien.
Avvikelserna från turordningsreglerna enligt LAS, sist in först ut, vid uppsägningar blir alltfler och slår hårt mot långtidssjukskrivna och deltidssjukskrivna...
...Det är en oacceptabel utveckling och skapar en utslagning av människor som vill och kan arbeta, bara de rätta förutsättningarna finns.
...nu vill partiet göra sig av med flera av dem som jobbat längst på partikansliet.
- Man försöker frenetiskt komma undan las turordningsregler, säger en uppgiftslämnare till DN.
- Det är knappast vad de som nu riskerar att förlora jobbet hade väntat sig. De trodde att de var säkra hos vänsterpartiet, även om några av dem varit halvtidssjukskrivna.
Bilden bekräftas av en facklig källa inom Handelsarbetareförbundet.
- Partiledningen försöker säga upp administrativ personal med relativt lång anställningstid. Man åberopar att personerna inte skulle ha tillräckliga kvalifikationer. Men innan vi får fler och bättre argument för att det verkligen skulle förhålla sig så kan vi inte acceptera förslaget.
- På måndag återupptas förhandlingarna. Finner vi att vänsterpartiet inte har hållbara argument kommer vi att driva saken vidare till central förhandling. Finns inga avgörande skillnader i kvalifikationer ska principen "sist in först ut" tillämpas.
Per Bardh, chef för LO:s enhet för löner och välfärd, tycker att vänsterpartiet verkar agera konstigt.
- Vänsterpartisterna tycker ju annars att lagen om anställningskydd är alltför flexibel, påpekar han.
- Då låter det väldigt underligt i mångas öron när partiet självt som arbetsgivare vill använda sig av den flexibiliteten.
Bakgrunden är att vänsterpartiet efter höstens tillbakagång i valet förlorat stora summor i partistöd. Därför har nu parti- och kansliledningarna kommit fram till att fem av cirka 25 tjänster i partikansliet på Kungsgatan måste skäras bort.
Det är naturligtvis djupt ironiskt att Vänsterpartiet, precis som Socialdemokraternas kansli i höstas, fastnat i det nät som turordningsreglerna utgör (de försöker dock inte komma runt LAS, som DNs rubriksättare tycks tro - LAS ger utrymme för förhandlingar). Regelverket är från en annan tid, anpassat för företag inom enklare tillverkning med tusentals anställda, omöjligt att efterleva för mindre arbetsplatser.
Jag tvivlar dock på att vänsterpartierna kommer att dra några lärdomar av det inträffade.
TT (via Dagens Nyheter) har ett helt obetalbart replikskifte med polisen som ska utreda Göran Perssons misstänkta arbetsmiljöbrott. Utredningen har stannat av för att Persson inte förhörts.
- Tiderna har inte stämt, förklarar kriminalinspektör Jan Törnblom.
TT: Vems tider?
- Våra tider. Perssons, min och advokatens.
TT: Så ni har föreslagit tider som Persson inte har kunnat?
- Nej.
TT: Hur vet ni då att tiderna inte stämmer?
- Vi har pratat med varandra och tittat i almanackorna och inte fått in tiderna.
TT: Kan även en vanlig person säga att han inte har tid att bli förhörd av er, så väntar ni bara tills han har det?
- Javisst, kan han göra det. Men vi har inte föreslagit något datum. Han är inte kallad till förhör.
TT: Kallar man inte till förhör vid den här typen av brott?
- Jo, det gör man.
TT: Varför har ni inte gjort det då?
- Men jag förklarar ju att almanackorna inte har stämt.
TT: Så när man ska kalla till förhör så frågar man alltid personen i fråga först hur almanackan ser ut. Man kallar inte bara till förhör och så får personen anpassa sig till det?
- Jo, så kan man också göra.
Det kan ju inte alls ha något att göra med att polismannen skulle tycka att det vore pinsamt att tvinga förre statsministern, eller?
Nej, nej.
Det beror helt säkert på prioriteringar. På anhopningen av seriemördare och bankrånare - i Flen - som måste gå före.
Sprit, sex, och ond bråd död. Det handlar så klart om brittisk politik.
There are two great parliamentary myths. One concerns drink; the other concerns sex. We are encouraged to believe that not long after Members take the oath, they begin drinking cut-price booze and having illicit relationships with glamorous assistants.
This week, the drinking myth surfaced in connection with Fiona Jones, the former Labour MP for Newark, who died 12 days ago of alcoholic liver disease, just before her 50th birthday. She was found lying in her bed at the Lincolnshire family home, surrounded by empty vodka bottles, by her 17-year-old son. Her husband, Chris Jones, said that she'd learnt to drink in Parliament and that this had been her undoing.
Axén Olin och Pilsäter ligger i lä. Artikeln i Telegraph är helt klart läsvärd, om den generation kvinnor som kom in med Tony Blair, och om livet efter.
Carl Bildt antyder att det kan bli lite glest med blogginlägg på Alla Dessa Dagar i eftermiddag. Han ska nämligen med resten av regeringen till Harpsund, och där är det tydligen illa bevänt med uppkopplingen.
Däremot lär det vara lite si och så med Internet. I början av 1990-talet drogs det in en anslutning till Harpsund, men det sägs att den sedan dess har fallit i träda. Intresset fanns tydligen inte - men nu installeras på nytt.
Det tycks vara nåt som förföljer Bildt, detta med att övriga politikereliten - i alla fall den som föregick den nuvarande - inte fattat hur nödvändigt nätet är. I höstas fick han ju, enligt Dagens PS, ett arbetsrum utan dator.
Calle Bildt blev mäkta förvånad när han tog över i Arvfurstens palats: Det saknades en dator på utrikesministers skrivbord.
Vem hade tagit den?
Förvånad blev även personalen. Nej, det är aldrig någon utrikesminister som behövt någon dator, förklarade en medarbetare.
Ända sedan hon lämnade sitt yrke som servitris för att istället bli modell, och senare miljardärshustru, ljög hon. Hon ljög för sig själv, hon ljög för sina män, och hon ljög för oss som bara läser tidningen. Till slut dog hon i en lögn.
Och tidningen hängde på.
Anna Nicole Smith försökte hela tiden vara del av den stora fina världen, men i själva verket var hon hela tiden så stenad att hon inte kände av någonting alls, allra minst verkligheten. Hon var sinnebilden av en förlorare, och alla visste det.
Hon visste, och medierna visste.
Att Anna Nicole Smith blev berusad av berömmelse må vara förlåtet, men frågan kvarstår varför medierna köpte hennes lögn. Varför ville kvällstidningarna beskriva henne som en stjärna fast hon bara var ett par kokainstinna silikoninlägg med förmögen make? Varför blev ett uppenbart självmordsfall hyllat som en vinnare i tidningen?
Varför kunde vi inte rädda hennes liv genom att avslöja hennes lögn, och acceptera henne som hon egentligen var?
Det är sorgligt.
Samma kväll som Anna Nicole Smith avled så rapporterade all världens nyhetsbyråer från Mecka att mötet mellan palestinska Fatah och deras politiska kontrahenter Hamas lett till en historisk överenskommelse. Fatah och Hamas, som bedrivit lågintensivt krig mot varandra sedan falafeln uppfanns, var helt plötsligt sams.
Tidigare vapenvilor, som varit ungefär lika fredliga som skabb, skulle nu bytas mot en helhjärtad överenskommelse om regeringssamverkan.
Det jag sett av telegrammen hittills tyder på att nyhetsbyråerna hemskt gärna vill att de två rivaliserande palestinska grupperna ska vara sams. Inget telegram antyder att tidigare vapenvilor inneburit lönnmord, kidnappningar, gatustrider, sprängladdningar eller missiler mot Israel. Tvärtom. Från och med idag är det fred, samverkan och demokrati som gäller, och snart kommer man dessutom att erkänna den sionistiska enheten - som vi i demokratiska länder kallar Israel.
Yeah, right...
För oss i Sverige betyder det naturligtvis att vi kan vrida på biståndskranen, så att den strömmar för fullt igen. Nu när terroriststämplade Hamas har delat med sig av makten så har de väl också skrotat målet att förinta Israel, eller? I vilket fall kommer SIDA att anta detta.
Men det är då det är idé att tänka på Anna Nicole Smith.
Kanske är det så att vi håller på att bli lurade?
Kanske enas de palestinska fraktionerna enbart för att låtsas blidka omvärlden?
Kanske kommer Hamas och Fatah att fortsätta försöka förgöra Israel?
Kanske kan vi undvika att göra en ny Anna Nicole Smith?
Kanske kan vi få palestinierna att inte begå självmord, om vi för ett ögonblick förhåller oss kritiska till deras lögner?
Ibland är man glad att man är journalist och får vara del i det ständiga nyskapandet av språket.
Extra Östergötland, en gratistidning som ägs av Östgöta-Corren och Norrköpings Tidningar, hade igår den redan klassiska rubriken: Åkte fast med knark uppstoppat i muttan.
Den som enbart läser svensk press har naturligtvis ingen aning om det, men i Danmark avslutades igår rättegången i det så kallade Glostrup-målet, där kumpaner till den svenske självmordsbombaren in speMirsad "Maximus" Bektasevic står åtalade bland annat för att ha varit delaktiga i det terroristbrott som gav Bektasevic femton år i bosniskt fängelse.
Svenska mediers ointresse är lite sorgligt. Rättegången är intressant på flera plan. Dels kan den ge ökad insikt i hur Sverige fick sin första självmordsbombare, dels kan den visa hur radikaliseringen av unga män går till i norden, och dels kan den åskådliggöra kopplingarna till den internationella jihadismen.
De fyra försvarsadvokaterna, däremot, verkar inte ha haft mycket att komma med. Häromdagen lanserade en av advokaterna tesen att det faktum att Bektasevic ertappats med ett självmordsbombarbälte tillsammans med sprängämnena talade till den åtalades fördel, eftersom åklagaren då måste bevisa att bältet skulle användas för att skada någon annan - självmord är ju inte brottsligt...
Uppenbarligen tröttnade rätten på försvarets krumbukter. Igår, när det var dags för slutpläderingar för de två advokater som var sist ut på banan, så halvsov en domare. Och sen avbröt den andre domaren advokaten mitt i en mening och klubbade igenom en kaffepaus.
Hittills har Politiken bevakat rättegången bäst, men tydligen är Jyllands-Posten bättre på mat-och-sov-klocke-bevakningen:
Den ene dommer faldt halvt i søvn, og den anden afbrød en af forsvarerne midt i en sætning under sin procedure - bare for at holde kaffepause.
Domaren Nils Boesen nästan låg ner i stolen.
I det hele taget virkede dommerne ikke synderligt interesserede i at høre de sidste to forsvarsadvokaters procedurer. Under Kristian Mølgaards procedure havde landsdommer Niels Boesen således ualmindelig svært ved at holde øjnene åbne, da først han var gledet så langt ned i den gråpolstrede kontorstol, at nakken hvilede mod ryglænets top.
Jyllands-Postens reporter på plats uttrycker dock förståelse för domarna. Advokaterna hade inget att komma med - utom svada.
Det var ellers lidt af en svada, som både Niels Forsby og Kristian Mølgaard turede frem med.
»Pseudobevisførelse« kaldte de anklagerens dokumentation og harcelerede i det hele taget over brugen af karaktervidner og hele fremgangsmåden i sagen. Forsvarsadvokat Thorkild Høyer beskyldte anklagerne for at være »illoyale«, og Kristian Mølgaard bebrejdede anklagerne for at bryde med dansk retspraksis ved at fremlægge dokumenter under deres procedure, som ikke havde været fremme i selve bevisførelsen. Den påstand tilbageviste anklagerne dog.
Kommerskollegium håller koll på de värsta galenskaperna som Sveriges olika myndigheter och institutioner företar sig för att förhindra handeln inom EUs öppna gränser. Förra året gjordes i Sverige över hundra anmälningar om hinder för den fria rörligheten, varav hälften berör specifikt svenska problem.
En tysk medborgare flyttade till Sverige och tog sin personbil med sig. I samband med flytten måste han betala skrotningsavgift för bilen i Sverige. Vid återflyttningen till Tyskland några år senare ville han få avgiften återbetald eftersom bilen inte skulle skrotas i Sverige. Vägverket och en länsrätt vägrade återbetalning med hänvisning till svensk lagstiftning.
I april 2006 beslutade Länsstyrelsen i Norrbotten att endast i Sverige folkbokförda jägare får delta under jaktens 2 första veckor (från jaktpremiären den 25 augusti t.o.m. 11 september). Dessa veckor är de mest attraktiva från jaktsynpunkt.
Ett svenskt företag tillhandahåller jakttjänster till jägare från andra medlemsländer inom EU, liksom till norska jägare. Företaget säljer, för Länsstyrelsen räkning, jaktkort och erbjuder flera olika tjänstepaket som hittills gett icke-svenska jägare möjlighet att jaga under den mest attraktiva delen av jaktsäsongen. Flera andra företag i regionen erbjuder liknande tjänster. Beslutet har för företaget lett till att alla utländska jaktgäster som tidigare hade anmält intresse för denna säsong har avbeställt.
Det är så mycket som är fantastiskt med Philip K. Dick och hans klassiska frågeställning från 1968, så det är svårt att veta var jag ska börja. Men det är just den frågan jag vill åt. Drömmer datorer om elektriska får?
Nu. Så här:
En underbar sak med science fiction-författaren Philip K. Dick är att man idag egentligen inte behöver läsa hans böcker. De frågeställningar han lyfte fram är i det datoriserade samhället djupt rotade i folksjälen. Han är en given referens. Hans romaner och noveller filmatiseras ständigt.
Do androids dream of electric sheep? blev 1982 i Ridley Scotts händer filmen Blade Runner, där Harrison Ford spelar Deckard, en solkig prisjägare som har som jobb att jaga förrymda androider. Till sin förskräckelse upptäcker han att dessa robotar är mer mänskliga än skaparen önskat.
De har känslor. Drömmar. Vill leva. Och de beter sig som människor. Rutger Hauers android Roy räddar Deckards liv. Deckard blir kär i Sean Youngs Rachael.
Så mänskliga är androiderna att tittaren leds att tvivla på huruvida Harrison Fords Deckard egentligen själv är människa.
Svaret på frågan om androidernas drömmar torde alltså vara att de är som våra. Eller att vi inte är så annorlunda än maskinerna.
Gary Numans singel Are 'Friends' Electric?, från albumet Replicas, släppt 1979, bygger på ungefär samma frågeställning om hur mänskliga vi egentligen är. Ja, faktiskt konstruerade Numan en stor del av sin karriär på sammanblandningen mellan människa och maskin, vilket väl är en förklaring till att Gary Numan känns relevant ännu (Den andra förklaringen är att Webstrarna ju frågade 'Har du nånsin diskuterat Gary Numan?' - och efter att ha läst detta kan du säga att du gjort det).
Nästan fyrtio år har gått sedan Philip K. Dick ställde frågan.
På många sätt är världen sig lik. Vi tittar fortfarande på oss själva för att få idéer till nya maskiner. Och vi tittar på maskiner för att begripa oss själva.
Men vi har fått internet. Och jag kan inte låta bli att tänka på internet som en världsomspännande hjärna. Ett stort sammanknutet medvetande. Varje sajt är ett minne. Varje kommunikation är ett möte mellan två minnen som ger upphov till en ny tanke. Varje möte är en idé.
Och då blir frågan: vad drömmer nätet?
För att förstå vänder jag mig till mina egna drömmar.
Häromnatten drömde jag om Jenny Morelli. Hon är en lyriker, skribent och illustratör vars blogg jag läser då och då. Jag har träffat henne någon gång i rökrutan på JMK - journalisthögskolan alltså - tror jag, men jag känner henne inte. I själva verket tänker jag nästan aldrig på henne. Men jag gillar hennes små anteckningar på nätet.
Hon var i alla fall med i en dröm, som för ovanlighets skull fastnade i mig tillräckligt för att jag ska kunna fundera över den.
Alla har vi någon period i livet då vi fascineras av drömmar. De är så tacksamma att filosofera runt, dels för att alla har drömmar och alltså kan relatera, och dels för att de är så flyktiga att man kan tolka in snart sagt vad som helst. Vissa har närmast en professionell fascination. Som filmvetare kan jag lätt förstå exempelvis Emma Gray Munthes återkommande drömanteckningar på bloggen. Alla som intresserar sig för film hakar upp sig på drömmar - tänk bara på Ingmar BergmansSmultronstället som innehåller en av världens mest berömda drömscener. Jag har aldrig drömt om Emma Gray Munthe, men hon är välkommen hon också. Kanske kan jag styra ihop nåt med Jenny samtidigt, om jag planterar tanken här.
Ok.
Den stora frågan brukar vara om drömmarna betyder något.
Vad betyder det att jag drömt om Jenny Morelli?
I drömmen hånglade vi. Och nu får ni tro mig: visst är Jenny precis så snygg och intelligent som jag vill att hångel ska vara, men det är inte så att jag aktivt går och fantiserar om att kyssas med henne. Det är förstås inte så att jag skulle ha nåt emot det, kanske rentav välkomna det, men det är inget jag går och tänker på. Nej, jag läser henne då och då, det är allt.
Minnet av Jenny Morelli tycks i alla fall vara hyggligt aktuellt, för där stod vi alltså, och hånglade i min dröm.
Inte så länge, dock. Vi lade av, därför att det smakade så illa. Trist.
Nå.
Jag har haft problem med en tand. Högst verkliga problem. I vaket tillstånd. En veckas värk i högra nederkäken. Jag trodde att det berodde på tandsten som krupit ner i tandköttet och förorsakat en inflammation, eller nåt ännu värre. Idag var jag hos tandläkaren, och visst skrapade hon bort en massa tandsten, men inflammationen berodde på nåt annat.
Ur en ficka mellan tand och tandkött grävde hon fram ett skal från ett popcorn.
Skrattretande va? Man tror att det är cigaretterna eller spriten eller atomvapnen eller klimatet som kommer att ta en till slut, men i själva verket blir det nåt man inte alls misstänker. Som popcorn.
Men jag förstår varför Jenny Morelli och jag slutade hångla i drömmen. Rädslan för problem med min äckliga mun har funnits där aktuell i min minnesbank.
Det är så jag föreställer mig att det går till. Två hyggligt aktuella, viktiga eller oviktiga, minnen kopplas ihop och blir en dröm. Bekant men ändå obekant.
Men betyder det nåt?
Nej, jag tror inte det.
En dröm har betydelse enbart i den bemärkelse, exempelvis, en cykel betyder två hjul, ram och styre.
Det är en logisk sammankoppling, men något helt annat än begreppet 'betydelse'.
Det är roligt att se hur den här drömprocessen konstant replikeras här på bloggen.
Vid mina skriverier om terrorism kom annonser först om kontraterrorism, sen om världsfred, och till slut om panikattacker.
Men Bengt O. gjorde inte kopplingen till drömmar. Och ju mer jag betraktar annonserna, desto mer ser de ut som bloggen gudmundsons drömmar.
Algoritmen bakom AdSense genererar innehållsbaserade annonser. Begrepp som nämns i mina blogginlägg plockas upp och kopplas till en annonsör som marknadsför något näraliggande. Det behöver inte vara det centrala i texten som blir grund för annonsen. Det kan vara en bisats. Eller något i en bisats kopplat till något i rubriken. Och annonsören behöver inte göra reklam för en vara som ligger i närheten av det jag skriver om - kanske har annonsören bara kopplat sin annons till vissa nyckelord som han bläddrat fram i nåt branschlexikon.
Resultatet är surrealistiskt.
Precis som i en dröm. Precis som i en dröm om ett hångel med Jenny Morelli.
När bloggen handlar om terror - så drömmer den om panikattacker.
PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet kan vara nöjd idag. I höstas skällde han på SVTs Rapport för att de missledde tittarna om fastighetsskatten.
SVT:s Rapport vilseledde tittarna rejält om fastighetsskatten i söndags kväll. Programledaren öppnade med påståendet att ”för de allra flesta husägare betyder Alliansens förslag till ny fastighetsskatt inte ett dugg”, och sedan gjorde man sitt yttersta för att ro hem denna – helt felaktiga – tes.
Idag kom Granskningsnämndens dom, tillkommen på grund av en anmälan som återkommande hänvisar till Linders text. Rapport var osakligt.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
I påannonsen sas att alliansens förslag till ny fastighetsskatt för de allra flesta inte skulle komma att betyda ett dugg, bara var tionde skulle få sänkt skatt och alla dem fanns i Stockholm. Reportern talade om att taxeringsvärdena i ett första steg skulle frysas och att skatten på mark skulle begränsas till ett maximalt belopp. Han sa därefter att förslaget enligt Rapports beräkningar innebar att nio av tio husägare inte skulle påverkas av skatten i jämförelse med dagens nivå och att det bara var i 15 kommuner som skatten skulle bli lägre, samtliga i stockholmsområdet. Programföretaget har i yttrandet redovisat att beräkning hade gjorts på grundval av det genomsnittliga taxeringsvärdet i landets kommuner. Den visade att sänkningen främst berörde villor i stockholmsområdet.
Granskningsnämnden anser att den beräkningsmetod som använts som grund för de kategoriska slutsatser som drogs i inslaget gjorde det svårt för tittarna att värdera de uppgifter som lämnades. Även om det i inslaget nämndes att genomsnittliga värden använts blev inslaget så missvisande att det strider mot kravet på saklighet i sändningstillståndet.
Jag måste erkänna att det var vältajmat av Per Gahrton att få in sitt farväl till partipolitiken på DN Debatt två dagar innan han idag fälldes i hovrätten för rattfylleri. Omvänd ordning hade sett sämre ut. Mycket sämre.
Att vår terroristlagstiftning kan resultera i vansinniga åtal torde vara allom bekant. Att det funkar på samma sätt på försvararsidan är dock en nyhet för mig.
I det så kallade Glostrup-målet i Danmark, där kumpanerna till svenske terroristen Mirsad "Maximus" Bektasevic står åtalade för terrorbrott, krystade idag en av försvarsadvokaterna fram det sämsta argument jag hört på länge. Advokat Anders Boelskifte menar att det faktum att gärningsmännen ertappats med ett självmordsbombarbälte i anslutning till sprängämnena talar till klientens fördel. För då måste åklagaren leda i bevis att man verkligen haft för avsikt att skada någon annan än sig själv. Det är ju inget brott att begå självmord.
Politiken förevigade detta advokatyrkets stora ögonblick.
Begge forsvarere fokuserede på, at anklagemyndigheden har ændret anklageskriftet siden sagen startede. I det oprindelige anklageskrift var de unge mænd mistænkt for en række forhold under terrorloven, herunder frihedsberøvelse, sprængning og grov vold.
Men anklageskriftet er siden blevet ændret, så de mistænkte nu udelukkende er tiltalt for forsøg på manddrab. Og det stiller ifølge de to forsvarere anklagemyndighedens sag i et endnu dårligere lys.
»Dermed skal anklagerne nu bevise, at selvmordsbæltet skulle bruges til manddrab. For det er jo ikke ulovligt at begå selvmord«, som Anders Boelskifte sagde om det selvmordsbælte, som AC og Maximus blev taget med i Sarajevo.
Försvarets slutpläderingar i målet fortsätter i morgon, dom väntas i nästa vecka.
