Gudibrallan

Vilken kraft styr dessa kvinnor? Vi pratar gospel. Idag på SvD:s ledarsida.

Ibland när man lyssnar på vissa gospelinspelningar får man intrycket av att mötet med frälsaren inte är till hundra procent andligt. Mitt eget favoritexempel är He lives, en soulstänkande gammal inspelning med systrarna The Watson Singers (Vee-Jay), där man verkligen inte behöver anstränga sig för att förstå var de lägger betoningen i återuppståndelsen. Men fenomenet har gått att höra även hos sångerskor som Aretha Franklin eller Tina Turner, och i Sverige är det kanske främst Carola Häggkvist som haft vett att utnyttja att den jordiska publik hon trots allt spelar för har anden fast förankrad i köttet. Psaltarens "han kan göra allt vad han vill" får en dubbel mening.

Det har nu gått nästan en vecka sedan den demokratiska presidentkandidaten Barack Obama talade inför 200 000 åhörare i Berlin, och jag lutar allt mer mot hypotesen att Obama lyckas anspela på samma kluvenhet.

Kolla bara.

Ping

Man kan väl lätt säga att tajming aldrig varit min grej. Häromdagen tyckte jag mig se chans till försoning i FRA-frågan, men efter de senaste dygnens klantigheter vetefan. Från SvD:s ledarsida:

Det är svårt att avgöra vad som är mest pinsamt att se. Att generaldirektören för FRA, i brist på politiskt eldunderstöd, går till pressen för att motivera sin egen myndighets utvidgning, eller att han begår politiskt och medialt självmord genom att påstå att en av hans åsiktsmotståndare begått ”yttrandefrihetsbrott”.

Förresten. Det finns en avhandling att skriva för hugade statsvetare eller journalistikstuderande. Ur ett nyhetsekonomiskt perspektiv är det uppenbart: skriver man om FRA, även om det skrivna är mediokert som idag, får man drivor av länkar till sin nyhetstext. Och just nu, just under detta år eller möjligen under denna epok, drivs mycket av journalistiken av viljan att driva trafik till den egna sajten. Vad hade FRA-frågan varit utan Twingly?

Hoppsan!

Moraliskt sinnade lyssnare hörde förhoppningsvis att jag nyss "råkade" säga trosrunkare i Sveriges Radios P1, Godmorgon, världen! Ser fram emot folkstormen och bemannar telefonslussen.

Panelen med Per Gudmunsson, Svenska Dagbladet, Göran Greider, Dala-Demokraten och Katrine Kielos, Dagens Arena, debatterar veckans politiska händelser.

Ordet kommer ursprungligen från min favorit Britta Svensson i Expressen.

Försoning i FRA-frågan?

Expressens förre politiske chefredaktör PM Nilsson läxar upp de liberala debattörer och folkpartister som han tycker verka sakna insikten att Sverige behöver signalspaning och att hotbilden inte längre är sovjetiska tanks. På bloggen (som han har gemensamt med geniet Leo Lagercrantz och kvinnan Karin Eder-Ekman) stakar han ut en vettig liberal debatt som bejakar FRA.

Det påminner om den debatt som fördes här på min bloggs fåtaliga små inlägg, men är signifikant mycket viktigare. Expressens förre politiske chefredaktör väger tungt.

Thomas Gür visar på annat håll hur politikerna kan rädda sina ansikten.

Kanske kan vi ändå mötas på mitten och desarmera frågan med en kompromiss som alla normala och vettiga kan köpa, och lämna pirat- och vänsterpartister därhän?

Tidningskrönika, på mitt sätt

Ekots tidningskrönika citerade min lilla notering om Obamas tal i Berlin. Så här skrev jag:

... nog känns det skamlöst att en ung senator jämför sig med giganter som John F Kennedy och Ronald Reagan, bägge för övrigt notoriska kapprustare. Och sättet sedan. Vi måste riva ner murarna! Javisst, men hur då? Tillsammans, i detta ögonblick. Jaha.

Svenska strateger tindrar. Hoppas de inte lär sig för mycket. Jag vill inte höra att omvalet av Fredrik Reinfeldt innebär "det ögonblick då oceanerna slutade stiga och vår planet började helas", som Obama sa den 3 juni.

Men Melanie Phillips, Victor Davis Hanson och Charles Krauthammer säger det bättre, förstås. Eller Mark Steyn, som när det begav sig fyllde sin text med den sexuella/religiösa hänförelse som många tycks känna:

"I felt this thrill going up my leg," MSNBC's Chris Matthews said after one of the senator's speeches. "I mean, I don't have that too often." Au contraire, Chris and the rest of the gang seem to be getting the old tingle up the thigh hairs on a nightly basis. If Obama is political Viagra, the media is at that stage in the ad where the announcer warns: if leg tingles persist for more than six months, see your doctor.

Out there in the voting booths, however, Democrat legs stayed admirably unthrilled. The more the media told Hillary Clinton she was toast and she should get the hell out of it and let Obama romp to victory, the more Democrats insisted on voting for her.

The more the media insisted Obama was inevitable, the less inclined the voters were to get with the program. On the strength of Matthews's vibrating calves, Obama raised a tonne of money - more than $US300 million ($316 million) - and massively outspent Clinton, but he didn't really get any bang for his buck. In the end, he crawled over the finish line. The Obama Express came a-hurtlin' down the track at two miles an hour.

But what does he care? Obama has learned an old trick of Bill Clinton's: If you behave like a star, you'll get treated as one. So, even as his numbers weakened, his rhetoric soared. By the time he wrapped up his "victory" speech last week, the great gaseous uplift had his final paragraphs floating in delirious hallucination along the Milky Way: "I face this challenge with profound humility and knowledge of my own limitations. But I also face it with limitless faith in the capacity of the American people. I am absolutely certain that generations from now, we will be able to look back and tell our children that this was the moment when we began to provide care for the sick and good jobs to the jobless; this was the moment when the rise of the oceans began to slow and our planet began to heal.

"This was the moment, this was the time, when we came together to remake this great nation."

It's a good thing he's facing it with "profound humility", isn't it? Because otherwise who knows what he'd be saying. But mark it in your calendars: June 3, 2008, the long-awaited day, after 232 years, that America began to provide care for the sick.

Just a small test program: 47 attendees of the Obama speech were taken to hospital and treated for nausea. Everyone else came away thrilled that the Obamessiah was going to heal the planet and reverse the rise of the oceans. When Obama wants to walk on the water, he doesn't want to have to use a stepladder to get up on it.

There are generally two reactions to this kind of policy proposal.

The first was exemplified by The Atlantic Monthly's Marc Ambinder: "What a different emotional register from John McCain's; Obama seems on the verge of tears; the enormous crowd in the Xcel Centre seems ready to lift Obama on its shoulders; the much smaller audience for McCain's speech interrupted his remarks with stilted cheers."

The second reaction boils down to: "'Heal the planet'? Is this guy nuts?" To be honest, I prefer a republic whose citizenry can muster no greater enthusiasm for their candidate than "stilted cheers" to one in which the crowd wants to hoist the nominee on to their shoulders for promising to lower ocean levels within his first term.

Uppdatering:

Gerard Baker i The Times är underbar.

And it came to pass, in the eighth year of the reign of the evil Bush the Younger (The Ignorant), when the whole land from the Arabian desert to the shores of the Great Lakes had been laid barren, that a Child appeared in the wilderness.

The Child was blessed in looks and intellect. Scion of a simple family, offspring of a miraculous union, grandson of a typical white person and an African peasant. And yea, as he grew, the Child walked in the path of righteousness, with only the occasional detour into the odd weed and a little blow.

When he was twelve years old, they found him in the temple in the City of Chicago, arguing the finer points of community organisation with the Prophet Jeremiah and the Elders. And the Elders were astonished at what they heard and said among themselves: “Verily, who is this Child that he opens our hearts and minds to the audacity of hope?”

In the great Battles of Caucus and Primary he smote the conniving Hillary, wife of the deposed King Bill the Priapic and their barbarian hordes of Working Class Whites.

And so it was, in the fullness of time, before the harvest month of the appointed year, the Child ventured forth - for the first time - to bring the light unto all the world.

He travelled fleet of foot and light of camel, with a small retinue that consisted only of his loyal disciples from the tribe of the Media. He ventured first to the land of the Hindu Kush, where the Taleban had harboured the viper of al-Qaeda in their bosom, raining terror on all the world.

And the Child spake and the tribes of Nato immediately loosed the Caveats that had previously bound them. And in the great battle that ensued the forces of the light were triumphant. For as long as the Child stood with his arms raised aloft, the enemy suffered great blows and the threat of terror was no more.

From there he went forth to Mesopotamia where he was received by the great ruler al-Maliki, and al-Maliki spake unto him and blessed his Sixteen Month Troop Withdrawal Plan even as the imperial warrior Petraeus tried to destroy it.

And lo, in Mesopotamia, a miracle occurred. Even though the Great Surge of Armour that the evil Bush had ordered had been a terrible mistake, a waste of vital military resources and doomed to end in disaster, the Child's very presence suddenly brought forth a great victory for the forces of the light.

And the Persians, who saw all this and were greatly fearful, longed to speak with the Child and saw that the Child was the bringer of peace. At the mention of his name they quickly laid aside their intrigues and beat their uranium swords into civil nuclear energy ploughshares.

From there the Child went up to the city of Jerusalem, and entered through the gate seated on an ass. The crowds of network anchors who had followed him from afar cheered “Hosanna” and waved great palm fronds and strewed them at his feet.

Serveringar

Det är nästan 30 grader varmt i huvudstaden, så bloggandet är inte riktigt lika populärt som uteserveringarna. I torsdags var jag på fika med dem som styr det här landet, något som jag sedan skrev om i SvD:s ledarsida. Och jag skojar inte när jag säger att Nyamko Sabunis kjol var fantastisk. Hon är häpnadsväckande tjusig, alltid en headturner.

Men det anmärkningsvärdaste var egentligen frågan om biståndet.

”Hur mycket har man slösat bort hittills?”, frågar en journalist på främsta raden när biståndsminister Gunilla Carlsson tillkännager att regeringen beslutat om ytterligare 50 miljoner kronor till palestinska myndigheten. När till och med vanliga nyhetsjournalister säger ”slösa” om bistånd finns det viss anledning att stanna till och fundera.

Kanske gör regeringen rätt. Kanske är det just nu, när palestiniernas företrädare på Västbanken och Israels regering faktiskt åtminstone ser ut att dra i samma riktning, som Sveriges pengar behövs. Den bräckliga situationen och förhandlingsläget, som just nu faktiskt är en smula speciellt, kanske mycket väl kan berättiga stödet. Det är inte alltid parterna omfamnat varandra.

Svaret på den inledande frågan är dock att Sverige avsatt 700 miljoner kronor per år, och att Sverige länge tillhört topp tio i bidragsligan till palestinierna.

Men sommarfikat med ministrarna gav ganska goda vibbar ändå. Det känns som om vi har en regering som gör vad nu regeringar gör, varken mer eller mindre. Hade alternativet varit mer stabilt?

Efter det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, och efter tidigare borgerliga regeringars misslyckanden, har det etablerats, särskilt i vänsterkretsar och kanske också bland journalister, en tro på att socialdemokratin skulle vara överlägsen borgerligheten när det gäller regeringsduglighet. Bland socialdemokrater odlas rentav tanken att de själva är de ”naturliga” makthavarna. Men när man sitter och lyssnar på de borgerliga ministrarna får man inte alls det intrycket. Det är nästan förvånande hur självklart det känns.

Det gäller inte bara ministrar. Häromveckan sprang jag ihop med den moderata riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra (ja, hon är gift med komikern David Batra, men är framförallt ordförande i riksdagens EU-nämnd, vilket hon sägs sköta mycket gott). Hon berättade att hon precis varit i Paris och träffat president Nicolas Sarkozy, med anledning av att vi i Sverige ju tar över ordförandeskapet i EU efter Frankrike snart. Personligen hade jag varit helt starstruck efter ett sådant möte, men för Kinberg Batra var det uppenbarligen helt normalt att då och då sammanträda med några av Europas tyngsta maktspelare. Inget konstigt alls.

Regeringsdugligheten kommer att bli en central fråga i nästa riksdagsval. Och så här två år in i mandatperioden börjar det kännas att regerandet faktiskt satt sig. Det blir såklart halvdana beslut ibland, och bråk kring både FRA, försvar och rättsväsende, men hade det egentligen sett bättre ut med alternativet? Hade en presskonferens eller sommarfika efter regeringssammanträdet, med, säg, Mona Sahlin, Per Gahrton och Josefin Brink känts mer stabil? Tillåt mig tvivla.

De tre namnvalen var förstås inte slumpmässiga.

Laszlo Carreidas får ursäkta

Det ondas genius, sade man i Tintin och därför också i min bekantskapskrets under hela uppväxten, eller snarare hela livet. Nu har detta förevigats på SvD:s ledarsida.

När det ondas genius Dr Evil i Mike Myers komedi Austin Powers (1997) ska bestämma hur mycket pengar han kräver för att inte förgöra världen med atomvapen sufflerar hans råd­givare att en miljon dollar inte precis räcker så långt nuför­tiden. Dr Evil kiknar nästan av förvirrad upphetsning när han höjer budet till för honom otänkbara ett…hundra…miljarder… dollar.

I veckan kom verklighetens Dr Evil, Robert Mugabe, ikapp fiktionen. Zimbabwes centralbank började då cirkulera sedlar med just den valören. Och eftersom inflationen i Zimbabwe (i skrivande stund) officiellt har nått 2,2 miljoner procent (andra menar att den snarare ligger på 12,5 miljoner procent) räcker den nya sedeln inte alls till särskilt mycket. Den räcker till en limpa bröd, för den som har turen att hitta en butik som fortfarande har bröd.

And we're gonna use it!

Som sagt. Bara på SvD:s ledarsida.

Den kom vid tiden enbart ut som bilaga till Bildjournalen, men är ändå en av Sveriges fränaste rockinspelningar någonsin. När Malmögruppen The Namelosers spelade in Do-Ao skapades historia. Det beror till stor del på gitarrljudet.

Hemligheten var ett besök hemma hos trummisen P O Alm i Sundbyberg, kvällen innan inspelningen i Europafilmstudion. Alm var nämligen tekniskt begåvad och byggde under natten in inte mindre än tre egenhändigt tillverkade fuzzboxar seriekopplade i Johnny Anderssons Vox AC 100.

Snart hade åtskilliga av huvudstadens gitarrister beställt Alms fuzzboxar.

Uppslaget stals från Rootsy.nu.

Nightclubbing, we're nightclubbing, we're what's happening

Bara på Svenska Dagbladets ledarsida får ni läsa om diskotekskulturens pionjärer och vilka som ville stoppa utvecklingen. Idag skriver jag om Sydney Onayemi.

Han startade diskoteket Big brother 1972 och drev senare 1984 och Confetti. Stockholms klubbscen och Sveriges musikliv hade inte sett ut som det gör utan honom.

Han kallas The hardworking dj med all rätt. Det var inget lätt jobb han gjorde. En svart man som drev diskotek var inte välkomnad av alla läger.

Kjell E Johanson, chef för socialförvaltningens fritidsavdelning i Stockholm, var en av alla dem som bekämpade Sydneys diskotek. Han utvecklade sin syn i Dagens Nyheter (17/2-1978): ”Vår egen kultur utarmas och hederliga och nödvändiga dygder som sparsamhet och arbetsamhet slås ut. Diskoteken motverkar eget aktivt skapande bland ungdomar och serverar dyrköpt och färdigtuggad kultur.”

Johanson var, om nu någon tvivlar, tungviktare i det som i dag heter vänsterpartiet. Han utredde om diskoteken verkligen var lämpliga ungdomsmiljöer.

”Min kritiska inställning till dem utgår från de kulturpolitiska mål som riksdagen fastställde våren 1974. I dem sägs bland annat att vi måste motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Vi menar att diskokulturen profiterar på ungdomens behov av dans, gemenskap och nöjen.”

Att Onayemi och Big brother kunde tillföra samhället något verkar man inte ha reflekterat över. Klubbkulturen sågs som nedskräpning.

"Den arabiska nationens hjälte"

I dagens SvD skriver jag om fångutväxlingen mellan Israel och Hizbollah.

Mamman gömde sig i garderoben med den yngsta, tvååriga dottern, så hennes sista minne av den fyraåriga storasystern Einat är helt svart. Hon minns bara ropen till pappan: ”Var är mamma? Jag vill ha mamma!”

Samir Kuntar och de tre andra männen hade tagit sig in i Israel med båt. Väl inne i kuststaden Nahariya ertappades gruppen av en polisman, som de hade ihjäl. På Jabotinskys väg 61 gick männen in i ett flerfamiljshus där de delade upp sig i två grupper. Kuntar och hans medhjälpare tog sig in i familjen Harans lägenhet och tog Danny, och hans dotter Einat, som gisslan.

Mamman, Smadar Haran, lyckades hålla sig undan med den yngsta, Yael. Men hon kramade henne så intensivt för att hon skulle hålla tyst att barnet kvävdes till döds.

Pappa och storasyster fördes ner till stranden. I tumultet dödades ytterligare en polisman.

Samir Kuntar sköt Danny, från nära håll, i ryggen och dränkte honom därefter, inför dotterns ögon. Fyraåriga Einat Harans skalle krossade han sedan mellan gevärskolven och klipporna.

Igår eftermiddag frigavs Samir Kuntar. Han ingår med fyra andra i den uppgörelse som Israel gjort med den libanesiska terrorist- och gerillarörelsen Hizbollah.

Rätt och fel från Almedalen

Har varit i Almedalen. Och jag har inte bara skrivit för Almedalsbloggen.se. Jag har också bevakat det tyngsta seminariet - det om FRA:

”Kryptera!” uppmanar Anders Wik, före detta överdirektör på Försvarets radioanstalt (FRA), de svenskar som är oroliga för att deras mejltrafik ska avlyssnas av samma myndighet. Hans syfte är naturligtvis att påvisa att FRA inte bryr sig ett dyft om svenska kommunikationer, men publiken – hundra sittande och minst lika många på ståplats – uppfattar hans svar som närmast arrogant.

Jag har skrivit om Moderaternas dag:

Det är så typiskt. Man hoppas att regeringen ska angripa samhällsproblemens gordiska knutar med alexanderhugg, men många utspel är istället som misslyckade salomoniska motsvarigheter: vårdnadstvisten löses genom att barnet huggs mitt itu. Ingen blir nöjd.

För regeringen känns det säkert som att den oförtjänt får löpa gatlopp under borgerliga opinions- bildares piskor. Men en modlöshet har faktiskt spridit sig bland dem som normalt betraktar sig som borgerliga kärntrupper.

Lite orättvist är det förstås. I Almedalen är förväntningarna så högt uppskruvade att hyggliga politiska ansträngningar inte har en chans att tillfredsställa dem. Man kan nästan läsa svaret i Fredrik Reinfeldts ansiktsuttryck: vad hade ni väntat er?

Ja, kanske mer av vision och mindre av välfärdsförvaltning.

Samma dag var jag med i en debattpanel i Axess TV, där tidskriften Resumé och samarbetspartners lät sända programmet Pratbar. Jag, Maria Rankka och Christoffer Fjellner analyserade Fredrik Reinfeldts tal och Moderaternas position. Programmet går att se på webben.

Idag uppfinner jag ett nytt ord: stolpillerspolitik. I skrivande stund ligger dock texten ute fel på SvD:s webb. Det ska vara:

PÅ PLATS | Missnöjets mekanismer i Almedalen

Ingen har väl glömt stolpillerspolitiken?

VISBY Stolpiller. Det är kanske det enda ord som behövs för att poängtera hyckleriet i den pågående debatten om intrång i den personliga integriteten. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet försöker påskina att den borgerliga regeringens politik skulle innebära sämre skydd för individen än deras egen.

Men låt mig säga det igen: stolpiller. Det var när socialdemokraterna satt vid makten - genom stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet - som staten körde upp bedövningspiller i rektum på asylsökare, bakband dem och flög dem till egyptiska torterare. Det går inte att påstå att man värnar den personliga integriteten om man gjort sig skyldig till detta. Det hänger inte ihop.

De tre oppositionspartierna gör allt för att fånga upp missnöjet. Och med tanke på att de är så ideologiskt flexibla kunde man tro att de skulle lyckas fånga upp varenda gnällspik i landet. Men några har slunkit emellan.

Det senaste tillskottet i missnöjesfloran kallar sig piratpartiet. De drar stora växlar på den senaste tidens uppståndelse kring FRA och signalspaningen. Piratpartisterna gör anspråk på att representera ett folkligt integritetsintresse mot statsmakten. Och vissa goda liberaler är beredda att hålla med, eftersom regeringen varit ganska klantig just på den punkten. Men tittar man närmare på piratpartisterna ser man att de inte är ett dugg representativa. Tvärtom tycks det vara ett intresseparti för medelålders män i kortärmade skjortor med datakonsultjobb och intresse för fildelningsnätverk.

Grattis. Om du är en av dem som vill att killarna på IT-supporten ska få ännu större makt över din tillvaro så är piratpartiet något för dig.

Landets mest sofistikerade missnöjesrörelse heter dock vänsterpartiet. De säger verkligen nej till allt. När partiledaren Lars Ohly talade i Almedalen i går framhävdes nej till EU, nej till regeringens arbetslinje, nej till Alliansens skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och nej till allt annat man kunnat förvänta sig.

Mer förvånande är kanske dock vänsterpartiets nej till blockkamraterna – och blockkamraternas motsvarande nej till vänsterpartiet. Under politikerveckan i Visby har ju ett närmast komiskt drama utspelat sig. Vänsterpartiet har, för att kunna optimera sin ansvarslösa missnöjespolitik, aktivt fjärmat sig från miljöpartiet och socialdemokraterna, och de har svarat genom att inte ens försöka få med Ohly i sina gemensamma utspel.

”Just nu är socialdemokraterna och miljöpartiet lite närmare varandra” sade Lars Ohly till pressen på lördagen. Varefter han förtydligade att vänsterpartiet dock inte skulle dra sig från att avsätta en vänsterregering som exkluderade honom själv.

Samarbetsklimatet i vänstern verkar, som alla märker, inte precis vara harmoniskt. Ändå gör de anspråk på att vara ett seriöst regeringsalternativ. Men det är som med stolpillerspolitiken och den personliga integriteten. Det är inte trovärdigt.

Det nya medielandskapet

Almedalsbloggen.se - där jag bloggat en del i veckan - donerade idag 5000 kronor till Föreningen Grävande Journalister, som drabbats av ekonomisk kris.

Vad som ytterligare understryker det ironiska är att en av Almedalsbloggens grundare, Magnus Ljungkvist, av samma förening en gång snuvades på den Guldspade som i stället gavs till Expressen – för scoopet som gällde Maria Borelius au pair-källare.

The Farc side

Tillbaks efter semestern. Mjukstartar genom att peka ut Farcs propagandagren i Sverige, Agencia de Noticias Nueva Colombia. På SvDs ledarsida:

Om Anncol brukar man säga att ”den står Farc nära”. Det är sant. Men Anncol står också Sverige nära. Stundtals har denna gerillans propagandagren styrts från Sverige. Från en adress i Stockholmsförorten Hägersten, närmare bestämt.

Det är i Anncol man kunnat läsa att vänsterpartisten och EU-parlamentarikern Jens Holm anser att en terroriststämpling av Farc skulle motverka fredsarbetet. Det är här man kunnat läsa Dick Emanuelsson, ­Latinamerika-korrespondent för bland annat Flamman (och som för övrigt pekades ut av Colombias förvisso tvivelaktiga sändebud i Stockholm som ”Farc-gerillans Europaambassadör”).

Och det är i redaktionsrådet för Anncol som man i flera år kunnat hitta musikern Dror Feiler. Just det, samme Feiler som ville bjuda hit Hamas och som med sin fru gjorde konst av en ­palestinsk självmordsbombare. På något märkligt sätt hänger det ihop.

Israel slår mot Al Aqsa Spannmål i Malmö

Israels försvarsminister Ehud Barak utfärdade nyligen en order som förbjuder den svenska stiftelsen Al Aqsa spannmål i Malmö (och deras internationella syskonverksamheter) att verka inom Israels gränser. Israel anser på goda grunder att Al Aqsa spannmål är en insamlingsorganisation för Hamas. Det är den bredaste åtgärden mot Hamas finansiärer hittills, skriver israelisk press.

Defense Minister Ehud Barak recently signed an order declaring 36 funds around the world, members of the "Union of Good" organization, to be banned associations in Israel since they are part of Hamas's fundraising network, and both support and assist it.

This order, the broadest and most comprehensive ever issued in Israel, joins a series of previous declarations against overseas charity organizations that belong to the "Union of Good" and Hamas, including Interpal in the UK, branches of the Al Aqsa Foundation in Europe, the Holy Land Foundation in the US, the World Assembly of Muslim Youth (WAMY) in Saudi Arabia, and additional foundations in Turkey, Qatar, South Africa, Austria, Jordan, France, the Netherlands, Italy, Denmark, Sweden and other countries.

This is a significant step against the global network which assists Hamas in raising funds. The order outlaws a great number of bodies that are active abroad and which are responsible for raising very large sums for Hamas activities in Judea, Samaria and the Gaza Strip.

The "Union of Good" is, in effect, a roof organization for foundations operated by Hamas around the world, especially in Europe and the Persian Gulf countries. It was outlawed by the Defense Minister in 2002 for its massive support of Hamas.

USA har tidigare utpekat stiftelsen som terrorismfinansiär. Här på bloggen har jag utrett att det finns en tydlig koppling mellan Al Aqsa Spannmål och Hamas - men att det tycks vara svårt att hävda att pengarna gått eller går till terrorism. Såvitt jag vet har svensk åklagare fortfarande inte beslutat om åtal mot Al Aqsa spannmål ska väckas i Sverige - och då har utredningen ändå pågått länge. I Danmark misslyckades åklagaren att få till stånd en fällande dom, efter att domstolen underkänt den israeliska bevisning som inte var originalhandlingar utan bara fotokopior.

Smickrande men nog inte sant

Aj då. Ovanför chefen. Det kanske inte var så lämpligt.

Expressen:

Så här ser juryns samlade topplista ut över de tio viktigaste journalisterna i Almedalen:

JOURNALISTER
1. Lena Smedsaas, TV4
2. Lars Adaktusson, TV8
3. Niklas Ekdal, DN
3. Erik Ridderstolpe, SR
4. Katrin Kielos, Dagens Arena
5. Lillemor Idling, TT
6. Per Gudmundson, SvD
7. P J Anders Linder, SvD
8. Pontus Mattsson, SR
9. Ulf Kristoffersson, TV4
10. Niklas Svensson och Daniel Alsén, TV4/Politikerbloggen

En ganska grov överskattning, för övrigt. Men kul. Jag åker ner till Gotland på onsdag morgon.

Cryptonomicon

På FRApedia står att "FRA-lagen är verkningslös mot terrorister..." därför att de "vet att deras kommunikation är känslig, och kommer därför att använda olika typer av stark kryptering."

Det finns många goda argument mot utökade befogenheter för FRA:s signalspaning, men jag tror inte att krypteringsargumentet är det bästa.

Det är inte enbart innehållet i ett meddelande som är intressant. Även ett oläsligt meddelande är informationsbärande. Det är inte svårt att på rak arm räkna upp en mängd upplysningar som kan härledas ur ett oläsligt meddelande från X till Y.

1. X var vid liv vid tidpunkten för sändningen.
2. X hade en vilja att kontakta Y.
3. X hade tillgång till den tekniska kapacitet som krävs för att kontakta Y.
4. X hade skäl att tro att Y skulle kunna nås med meddelandet.
5. X hade ett intresse att hålla kommunikationen hemlig för utomstående.
6. Y är intressant att nå för X.
7. Y var sannolikt vid liv vid tidpunkten för sändningen.
8. Y har sannolikt tillgång till den tekniska kapacitet som krävs för att motta meddelandet från X.

Ovanstående gäller lika väl för röksignaler som för modernare kommunikation. Uppsnappad telekommunikation ger dessutom möjligen information även om geografisk plats, exakt tidpunkt, grad av teknologisk sofistikation och så vidare. Om man sedan lyckas fånga fler meddelanden kan man konstruera omfattande mönster av värdefull information.

Jag tror att den som vill rikta kritik mot FRA-lagen gör bäst i att använda andra argument. Det finns gott om sådana. Den som är intresserad av kryptologi bör läsa boken.

Otippade länkar

Milstolpar i bloggen gudmundsons historia, juli 2008:

1. Bloggmojo tycker att denna är en av Sveriges snyggaste bloggar.

2. Rikets utrikesminister Carl Bildt länkar hit, påpekandes att "ett och annat av intresse skrivs dock på olika bloggar, och utan att säga att allt i detta inlägg är i alla delar korrekt ger det i alla fall en del perspektiv som inte skadar i debatten".

Entebbe fortfarande coolast

Alla tycker vi att det är häftigt att Colombias armé lyckades frita Ingrid Betancourt. Men glöm aldrig den coolaste fritagningen någonsin: Entebbe. För något år sedan beskrev jag den så här:

Operation Entebbe är ungefär så sexigt det kan bli inom kontraterrorism. Det är en närmast mytisk insats som fortfarande trettio år senare ger ståpäls på alla säkerhetspolitisk intresserade.

Sommaren 1976. Vänstervågen sveper över Europa. Och då, precis som nu, hade terroristerna i väst stort utbyte med terroristerna i mellanöstern - ideologiskt, ekonomiskt och materiellt.

Den 27 juni 1976 manifesterar sig detta utbyte. Två palestinier och två tyskar stiger ombord på ett passagerarflygplan på väg från Aten till Paris och kapar planet med 248 passagerare ombord. De två tyskarna var grundare av rörelsen Revolutionäre Zellen, ett nätverk av autonoma terroristgrupper. Palestinierna var medlemmar i Folkfronten för Palestinas Befrielse, mer känt som PFLP.

Här kanske det ringer en klocka för några läsare. PFLP? Jovisst. De är aktiva än idag, och är den grupp som Ali Esbati valde att sponsra i ett utspel som hade till syfte att protestera mot att EU betraktade PFLP som terrorister. Som sagt. Inget får en att gå igång som gammal frän sjuttiotalsterrorism.

Så, vad gjorde man på mitten av sjuttiotalet när man kapat en Airbus, när de sovjetiska stödpengarna brände i fickan, och världen låg för ens fötter? Det kan tyckas vara en svår fråga, men på den här tiden var svaret glasklart.

Uganda.

Filmaktuelle Idi Amin var hela världens favvo-diktator. Karismatisk, brutal och bländande. Sovjetstödd. Och palestinavän. Det var där man skulle hänga på den tiden, helt enkelt, om man var radikal.

Flight 139 dirigerades till Entebbes internationella flygplats, Uganda, där kaparna släppte alla passagerare som inte var judar. Japp. Det var en sån där härligt etniskt rensad flygplanskapning. Bara judar och israeler göre sig besvär. Kaparnas krav var det vanliga - släpp fångarna loss - och fick de inte som de ville skulle de avrätta judarna med början den 1 juli.

Lätt som en plätt, tänkte kaparna. Bara att luta sig tillbaks, och njuta av det ugandiska köket, och kanske få provsmaka lite av det där salta människoköttet som Idi Amin sades tillaga då och då.

Men på den här tiden rockade verkligen Israel. Att fienden befann sig långt utanför Israels gränser var inte nödvändigtvis ett hinder för vare sig spektakulära insatser eller lönnmord.

Operation Entebbe/Thunderbolt rullade igång.

Först och främst förhandlade man fram en ny tidsfrist för avrättningarna, som sattes till den 4 juli. Och man kan ju undra varför skurkarna går på det där varje gång. Nån borde berätta för dem att inte förhandla. De blir ju bara blåsta. Men, men, det kanske är därför de är skurkar och inte raketforskare.

Omkring midnatt den 3 juli landade ett lastflygplan på Entebbes flygplats. Ut rullade en militärkolonn centrerad kring en svart mercedes - Idi Amins älsklingsbil. Men det var inte Idi Amin och hans följe. Det var israeliska elitsoldater. Den svartlackade mercedesen hade man lånat från en civil israel med löfte om att den skulle återlämnas i sin röda ursprungsfärg.

Kolonnen körde upp till huvudbyggnaden, stormade ankomsthallen och skrek "ner på golvet" på hebreiska - och pepprade dem som stod kvar. En handgranat in i ett angränsande rum tog kål på de kvarvarande terroristerna.

Samtidigt på flygplatsen slog israeliska trupper ut elva av Ugandas parkerade jetplan så att hemresan skulle gå smidigare. Elva MiG, det måste ha varit, typ, Ugandas samlade flygvapen.

Operationen tog runt 30 minuter.

Alla terroristerna dödades. Flera dussin ugandiska soldater dödades. En israelisk soldat, Yonatan Netanyahu, omkom. Alla i gisslan utom tre [fyra, tyvärr, blev det senare] (de förstod väl inte hebreiska) överlevde och kunde transporteras hem.

På en halvtimme, alltså.

Mästaren och ett par margaritas

Det finns alltid en mästare som du kan lära av.

Jag läste ett par terminer filmvetenskap, exempelvis, och hade vansinnigt mycket utbyte av det. Sedan stoppade någon (säkert min bror) François Truffauts "Samtal med Hitchcock" i händerna på mig, och jag insåg att allt jag lärt mig på universitetet överskuggades med råge av ett par timmars läsning. Läs den boken, och du kan allt du behöver om film.

Nu har Gunilla Kinn, frilans och stringer i New York, gjort sin motsvarande blogghandbok för frilansande journalister. Det är obligatorisk läsning för alla som drömmer om journalistik.

"Din uppgift är att lösa ett problem för en redaktör som behöver material, inte i första hand att själv uttrycka dig."

Skatta er lyckliga som kan få all denna kunskap i ett blogginlägg!

Public service-anställd var inte socialist i hemlighet

En stor skandal i Tidskriftssverige har gått helt under rubrikmakarnas radar. I senaste numret av Magasinet Neo (ute i handeln sedan några dagar) avslöjas nämligen att bakom den hemliga pseudonymen Tryffeln, som haft elaka kåserier på sista sidan alltsedan första numret, ligger - tadaaaa - Per Gudmundson!!!

Minsann. Det är jag som skrivit alla de där texterna (som vissa men ändå ganska få anat - hur många gånger har jag inte suttit bredvid folk på redaktionsrådsmötena och lyssnat på deras gissningar...) utom en, då jag inte kunde leverera.

Det hela har sin förklaring i att de första numren kom ut då jag jobbade som journalist på Sveriges Television, och var förbjuden att delta i något som överhuvudtaget kunde uppfattas som liberalt. Så då skapade Sofia Nerbrand pseudonymen Tryffeln (jag själv ville att pseudonymen skulle vara Fröken Höger). Tryffeln har levt kvar, långt efter att jag bytt jobb, men nu var det dags att komma ut, kände vi. Jag menar, om den socialistiska ledarskribenten på Dagens Arena som under alla år jobbat under pseudonymen "inrikeskommentator Björn Elmbrandt" nu kommit ut var det väl dags för Tryffeln också.

I senaste numret handlar texten om vänsterpartiets sekterisering under Lars Ohly, och den innehåller i en passus en ganska halsbrytande parallell:

Lars Ohly håller vänsterpartiet instängt i den källare han började bygga redan när han blev partisekreterare 1994. Bakom trånga hemliga korridorer och tunga dörrar, med kodlås som bara Ohly känner till, kippar en anemisk rörelse efter syre. Här nere kan Ohly tryggt låta partiets ideologiska DNA gå i arv utan inblandning från en hotande omvärld.

Kontakten med världen utanför sköter han själv. När folk undrar vad som hände med Vägval vänster och de andra nytänkarna är svaret uttänkt.

– De har rymt med miljöpartiet och vill inte längre ha kontakt. Men det kommer ett enstaka brev från Fagersta-trakten ibland, säger Ohly.

När folk undrar om det inte är så att Ohly står i vägen för unga starka kvinnor i partiet så löser Ohly det.

– Det här är Alice Åström. Det här är Josefine Brink. Jag hittade dem på farstukvisten, säger Ohly.

Köp tidningen. Inte för att jag har fakturerat någon gång för mina kåserier (om man inte tar betalt blir det svårare att få sparken, tänker jag) - utan för att den är läsvärd.