Talking heads

Det är hektiska dagar för någon som intresserat sig för Somalia, islamism och terrorism. Igår var jag med i en kort kommentar i TV8, i Erik Arnérs utrikesmagasin Världen i fokus (går att se här). I eftermiddags diskuterade jag och Abdirisak Aden om somaliers stöd till Islamiska Domstolarnas Förbund i Studio ett (går att höra här). Och på söndag är jag med i panelen i Godmorgon, världen, där det väl inte är någon dum gissning att ämnet återkommer. Jag har varit extremt snäll i mina uttalanden. Misstankarna är allvarliga som de är mot somaliesvenskarna i utredningen, och än så länge vet vi väldigt lite.

Samtidigt, ska jag kanske påminna mig själv om, har jag skrivit på ledarsidan om hederlig gammal inrikespolitik också. Och fått in ordet partyhatt i rubriken: En partyhatt blir så lätt en dumstrut.

Allt var bättre förr

Så här är det att möta mig.

Svårt läge för Säpo

Tre män i Stockholmsområdet med kopplingar till Somalia har gripits misstänkta för terrorismbrott. Min snabbanalys ligger på SvD:s ledarblogg: Det här blir svårt för Säpo.

Svenska hotkvintetten

Noterar i förbigående att bloggen Abu Usama El Swede är nersläckt. Här är skärmdumparna från den bloggpost som innebar ett förtäckt hot mot mig:

Allt jag begär är, ge facket en chans

O'boy. Johannes Wahlström är nominerad till Journalistförbundets styrelse. Mitt fackförbund, alltså. Blir han vald blir det pinsamt. Å andra sidan kommer jag att sluta betala några hundra kronor i månaden.

Ur Wikipedia:

I Ordfront magasin nr. 12/2005 publicerades Wahlströms uppmärksammade artikel "Israels regim styr svenska medier", som handlade om den svenska medierapporteringen av Israel-Palestina-konflikten. Artikeln kritiserades av bland andra historikerna Lars M. Andersson och Henrik Bachner, samt av forskaren Heléne Lööw som ansåg att artikeln innehöll "alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori". Artikeln försvarades till en början av Ordfronts chefredaktör och ansvarige utgivare Johan Berggren, men sedan flera av de journalister som intervjuats i artikeln ansåg sig flera ha blivit felciterade och fått sig åsikter tillskrivna valde Berggren att gå ut med en offentlig ursäkt där han förklarade att artikeln hade förlorat sin trovärdighet och att man beslutat att uppsäga allt samarbete med Wahlström i framtiden.

Mirsad Bektasevic begår mened i dansk rätt

Rättegången i Glostrup-saken, där den svenske självmordsbombaren Mirsad Bektasevics kumpaner står för skranket, förevisade i går ett vittnesmål på videoband inspelat i Sarajevo, där Bektasevic påstår att danskarna inget visste om terrorplanerna.

Politiken:

Maximus: Jeg snød danskerne

Maximus' forklaring ligner den, EIH selv har givet retten. Den tiltalte har forklaret, at Maximus bad ham samle penge ind til muslimske indvandrere, der gerne vil rejse til deres hjemlande.

»Det var det, jeg fortalte, men det var ikke sandt. Pengene gik til andre formål, men det var der ikke nogen af dem (danskerne - red.), der vidste«, siger Maximus.

De andre formål, som Maximus henviser til, er at købe sprængstof, våben og andet, der kunne bruges til en terrorhandling i Sarajevo.

Maximus erkender, at han kender de danskere, der har været sat i forbindelse med terrorcellen, men hævder, at ingen af dem kendte til hans skumle planer.

Danmarks Radios kommentator på plats är dock övertygad om att Mirsad "Maximus" Bektasevic ljuger, vilket framkommer i detta videoklipp.

Nyhetsbyrån Ritzau berättar att Bektasevic ansåg sig tillhöra en terroristgrupp, men ingen i Danmark. Och absolut inte tillsammans med klantarna i Glostrup, som Bektasevic tydligen anser vara mycket sämre jihadister än han själv.

Her kaldte han terrortiltalte EH samt de dømte Abdul Kadir Cesur og Abdul Basit for "uansvarlige unge fyre, der aldrig har haft et gevær i hånden".

- EH havde intet med terror. Han vidste kun, at jeg var kommet til Danmark for at skaffe penge, lød det fra Maximus.

Den dømte svensk-bosnier svarede generelt afvisende på alle spørgsmål. Han afviste også, at han havde dannet en terrorgruppe i Danmark.

- Jeg tilhører allerede en gruppe. EH og de andre var ikke med i den gruppe.

Tyvärr hittar jag inget filmklipp ur själva vittnesmålet. Är videoklipp inte allmän handling i Danmark?

Moderaterna gaskar upp sig

Efter att HG Wessberg klivit in som statssekreterare i statsrådsberedningen har Fredrik Reinfeldt stått med rakare rygg. För att beskriva detta uppfanns Wessberg-effekten på ledarsidan.

Wessbergeffekten visar sig inte bara i att statsministern syns mer utåt. Statsrådsberedningen har också fått en annan tyngd i det interna spelet gentemot de andra departementen.

En anledning att ringa flickvännen oftare

Enligt min erfarenhet ser män och kvinnor olika på kommunikation: funktionellt respektive socialt. I videoklippet nedan ges dock en fantastisk anledning till snubbar att ringa och småprata flera gånger om dagen, precis som hon ju vill.

Den japanske musikern och forskaren Dr Hideto Tomabechi använder sig av ljud för att påverka kroppen. Han påstår sig ha uppfunnit en ringsignal som, genom att påminna om hungriga spädbarn, kan få kvinnors bröst att växa. Tills Vetenskap och Folkbildning motbevisar honom betraktar jag detta som absolut sanning.



(via Sanna Rayman)

Mirsad Bektasevic ångrar inget

I ett brev hem till Sverige och dem som givit honom sitt stöd under tiden i bosnisk fångenskap visar Sveriges första självmordsbombare Mirsad Bektasevic ingen ånger. Brevet, som publicerats på vännen Abu Usama el Swedes blogg, är tvärtom fyllt med stolthet. Uppenbarligen jobbar inte bosnisk kriminalvård tillräckligt hårt med vårdledet i verksamheten. Allt blir nog bättre när han kommer hem.

Några citat som understryker viljan att mörda och dö för vad han uppfattar som islam, samt visar att han har vänner här hemma:

"Jag har läst dem brev som jag har fått från några bröder och systrar, så jag kände att jag måste skriva något tillbaka. Må Allah belöna er för den tid ni tog för att skriva till mig.

Jag vet att många av er tror att det är helt förfärligt för mig här i fängelset, men det är inte så. Tvärtom så känner jag mig hedrad för att jag sitter fängslad för Allahs skull."

”Gud har slutit ett avtal med dem troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem Paradiset.”

"Så varje gång när bröder i Jihaad lämnar denna värld, eller blir fängslade av fienden, kom alltid ihåg att detta är Nåd från Allah och ett steg närmare till vinst, för martyrerna väcker Imaan hos andra troende som kommer att fortsätta där vars deras bröder stannade, medans dem fängslade stärker sig själva med kunskap och erfarenhet och tålamodigt väntar på att deras tid ska komma.

Alla dessa prövningar och alla dessa smärtsamma vägar särar dem svaga troenden och hycklarna från dem starka troende och endast dem starka i Tron kommer att segra över shaytans armé och ge seger till Islaam.

En man frågade Profeten sal Allaahu ’aleyhi wa sallam: ”Vem är bäst bland människorna?” Han sal Allahu ’aleyhi wa sallam svarade: ”En troende som kämpar för Allahs sak med hans egendom och liv...”

Så dem ”… Kämpar för Guds sak och dödar eller dödas…” och fruktar inte det som inte förtjänar att fruktas, utan frukta Allah som har gett oss våra liv, och det är Han som kommer att ta dem ifrån oss.

Varje Mujaahid vet att döden kan komma när som helst och var som helst, Allah säger i Qur’anen: ”Var ni än befinner er kommer döden att hinna ifatt er, även om ni skulle fly upp i höga torn.”

Jag ber Allah subhanahu wa ta’ala att stärka våra hjärtan med tawakul och taqwa och att han ’azza wa jall höjer vår sabr och ’ilm. Ameen

Subhanak Allahumma wa bihamdik, ash-shadu an laa ilaha ila ant, astaghfiruka wa atoobu ilayk.

Er bror; Abu ’Imaad ( Mirsad )"

Även i officiella sammanhang har Bektasevic uttryckt samma sak: ingen ånger.

Dagens hot

Ett hedersomnämnande, om något, från Abu Usama el Swede, mer känd som islamisten Ralf Lennart i filmen Det svider i hjärtat, på den ganska nya bloggen ABU-USAMA EL SWEDE:

För mig är det en gåta att en pajas som Per ens får skriva en rad i Svd , min personliga åsikt är att han borde få på hälsning och få lära sig en liten läxa.

Detta lilla förtäckta hot kommer i samband med en bloggpost om min artikel om säkerhetsrisker, där vi också får veta att Abu Usama el Swede är vän (min mycket nära vän som nyligen greps i Paris) med den svenske medborgare som just nu på oklara grunder sitter gripen i Frankrike.

Men det är nog ingen fara. Abu Usamas jihad verkar mest utspela sig på internet.

På läktaren

Har vi verkligen rätt politiker, frågar jag idag på SvD:s ledarsida.

En eftermiddag på läktaren i riksdagen kan få den mest förhärdade demokratientusiasten att tvivla. I torsdags var det både särskild betygsdebatt begärd av miljöpartiet, interpellationsdebatt samt statsministerns frågestund. Lyckligtvis hade jag en intressant bok med mig (Varför public service?, Timbro 2008, läs den!).

När jag då och då lyfte blicken och såg ut över kammaren, fylld till högst en tiondel, var det blott ansiktet som bytts ut runt den mun som med stapplande halvt innantill lästa ord förde mig tillbaks till Jan Gradvalls fantastiska essä.

Och det bara fortsatte. Anders Ygeman (s) frågade något om klimatet. Aleksander Gabelic (s) frågade något om klimatet. Karin Svensson Smith (mp) frågade något om klimatet.

Men den fråga som återkom i mitt huvud var en helt annan. Hur kunde de här människorna bli valda?

Svaret på den frågan är också en av förklaringarna till varför en förändring av det svenska valsystemet i riktning mot ökade inslag av personval möter sådant starkt motstånd hos vissa: det skulle de inte ha blivit om vi haft personval utan åttaprocentsspärr.

Fredrik Malm skrev en rolig debattartikel efter valet på detta tema. I den finns många intressanta frågeställningar underliggande. Om personval leder till identitetspolitik och klanröstning, till exempel. Och om det kanske rentav är önskvärt.

Det finns en terrorstämplad svensk, Maryam

Gårdagens interpellationsdebatt mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraten Maryam Yazdanfar var intressant ur två aspekter. Dels avslöjade Carl Bildt en hel del nytt om hur Sverige agerade när svenske medborgaren Mohamed Moumou terroriststämplades av FN. Dels avslöjade Maryam Yazdanfar hur gruvligt okunniga så kallade medborgarrättskämpar kan vara - hon verkade inte ha en aning om att fallet Moumou ens existerade, och argumenterade därefter som om han inte fanns. Men Moumou finns, och hugade do-gooders kan ju alltid försöka driva hans fall. Han är faktiskt terrorstämplad och utsatt för de gruvligaste sanktioner utan att vara dömd i svensk domstol. Men hans case är inte så tacksamt att driva, vilket jag har visat tidigare i inlägget Terroranklagelserna punkt för punkt, och då är plötsligt inte principerna så viktiga längre, eller?

Några utdrag ur riksdagsprotokollet:

MY: "Vad händer om en svensk medborgare återigen skulle bli föremål för de här sanktionerna? Skulle den personen kunna åtnjuta någon som helst rättssäkerhet enligt rättsstatens principer?"

CB: "Vi har också under den tid jag haft en mer direkt inblick, och i någon utsträckning politiskt ansvar, haft ett listningsbeslut. Jag hade då anledning att penetrera mekanismen på ett annat sätt för att se hur det hela fungerade och såg att systemet nu är mycket annorlunda än det var tidigare.

Nu granskas underlaget på ett helt annat sätt av en större grupp länder, nämligen säkerhetsrådets medlemsstater. I det fall där den listning skedde som jag åberopar tillhörde Danmark denna krets. Det är ett land som vi kan ha visst förtroende för, åtminstone vad gäller delar av de bedömningar de gör i dessa frågor.

Vi försökte också underrätta personen i fråga om detta. Nu var det av olika skäl inte möjligt. Det fanns inte, och finns fortfarande inte, några kontakter inom svenskt territorium med personen i fråga. Jag kunde dock konstatera att de förbättringar som vi sökt genomföra i alla fall gett vissa resultat."

MY: "Jag undrar dock vad som händer nästa gång vi i Sverige får ett uppmärksammat fall."

CB: "Vi har under min tid, eller vår tid eller vad det nu är för något, haft ett fall där en person har listats. Vi gick igenom det ganska noga och konstaterade att förhållandet var ett annat.

Vi försökte brevledes informera personen i fråga om möjligheten till omprövning av beslutet. Vi hade dock bara en adress att skicka brev till. Vederbörande hade inte varit synlig på den adressen på mycket länge, men vad skulle vi göra? Det fanns inte mycket annat att göra än att skicka brevet till just den adressen. Vi sade också att vi var beredda att göra vad oss ankom för att se till att hans intressen tillgodosågs ifall han i sanktionskommittén ville föra talan i sin sak. Han har emellertid inte kontaktat Utrikesdepartementet, och vad vi vet har han inte heller kontaktat Förenta nationerna eller haft kontakt med någon myndighet i något land över huvud taget som vi har ordnad kontakt med.

Det som vi kunnat göra i detta fall tycker jag nog att vi gjort. Om situationen däremot varit sådan att han omedelbart tagit kontakt och sagt att han var oskyldig, att allt var fel, att han ville ha en omprövning, skulle vi ha fått möjlighet att pröva ifall omprövningsmekanismen verkligen höll, om den var tillfredsställande. Den prövningen har inte varit möjlig eftersom han försvunnit från radarhorisonten av skäl som jag inte närmare vill spekulera i."

MY: "Precis som utrikesministern säger är vi överens om att terrorismen ska bekämpas. Frågan är dock vilket pris vanliga, hederliga människor ska behöva betala, människor som kanske har ett ursprung som stämmer väl in med den rådande terroristnormen eller råkar tillhöra en religion som stämmer överens med den rådande terroristnormen."

CB: "Jag håller med om att ”vanliga, hederliga människor” inte ska känna sig oroade.
Nu svarar vanliga, hederliga människor i allmänhet på brev och går att få tag på. Jag ska inte göra någon bedömning. Jag konstaterar bara att vi i detta enstaka fall tyckte att det material som fanns och var underlag för listning var mycket tungt vägande. När vi sedan sökte kontakt med individen i fråga fanns han över huvud taget inte tillgänglig på någonstans, på något sätt och på någon tid.

Vi försökte också via medierna säga att om vederbörande känner sig oskyldigt behandlad var vi beredda att hjälpa till, men ingen kontakt etablerades. Jag har i varje fall rätt gott samvete för handläggningen av detta konkreta fall. Handläggningen av det kan inte ha gjort någon så kallad vanlig, hederlig människa på något sätt oroad. Tvärtom har handläggningen i just detta fall visat att vi i det här fallet sannolikt tillämpar instrumentet med betydande precision, och det är väl bra."

Återigen bekräftas, förresten, att Moummou lämnat Sverige. När jag träffade chefen för Säpos kontraterrorismenhet för någon månad sedan frågade jag om Säkerhetspolisen visste var han var. Det ville man inte kommentera, men man bekräftade att man var säker på att han inte befann sig i Sverige.

Hvar fjortonde dag

Jag har en egen nyhet idag på ledarsidan, där jag för första gången kan berätta hur många personer det egentligen rör sig om som stämplas som säkerhetsrisker men inte kan utvisas:

I vissa fall av utlännings- och medborgarskapsärenden granskar Säkerhetspolisen om den sökande kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. De kontrollerar då den misstänktes bakgrund, och ibland rekommenderar man Migrationsverket, som är den instans som fattar beslutet, att avslå ansökan om uppehållstillstånd.

Sett till invandringen i stort är det få ärenden – under promillenivå – som är problematiska. Det framgår av en ännu ej publicerad sammanställning från Säkerhetspolisen. Förra året behandlades cirka 36 200 utlänningsärenden, varav Säkerhetspolisen granskade omkring 1 200. I 121 fall gjordes en djupare utredning. För 14 personer rekommenderades avslag (totalt lämnades 19 avslagsyttranden, men där fanns också äldre eller återkommande ärenden). År 2006 var det cirka 24 000 sökande, cirka 1000 granskade, 140 djupare utredningar, och 25 föreslagna avslag (totalt 40 yttranden). Till detta läggs att 16 personer under 2007 samt 12 under 2006 rekommenderades avslag på medborgarskapsansökan av samma skäl.

Men ingen kan tvingas lämna landet. I hemländerna kan de nämligen riskera dödsstraff eller tortyr. Följden blir att mer än två nya säkerhetsrisker i månaden permanentas i Sverige.

Kränkt i Uppsala

Idag skriver Jenny Westerstrand sådär bra som alla vet att hon kan om hon bara hämtar andan. Det handlar om Maciej Zarembas makalösa artikelserie. Och eftersom det är komplexa tankar tar jag ett långt citat - men läs hela, för er egen skull.

En minnesbild kommer till mig: Min tid i Uppsala Kvinnliga Studentförening. En förening med stolta anor från 1890-talet med knivskarpa pionjärer som Lydia Wahlström och Klara Johansson i sina led. Också Karin Boye var dess ordförande ett tag. Jag önskade att vi i föreningen skulle odla vårt arv och våra förmödrars gärningar; hålla koll på vilka segrar som var vunna och vilken mark som var bruten, allt för att inte hamna i den historielöshet där kvinnor så lätt börjar jubla över att de alls får vara med i undervisningen, för man uppfattar den gamla tiden som så kopiöst svart och förtryckande. Jag ville att vi skulle hålla dessa minnen levande för att får kraft från dessa tidiga kvinnor, för allt banbrytande de gjorde: Som när UKS:arna började bära studentmössa, något kvinnor inte fick göra, för att markera sin tillhörighet som studenter, vilket ådrog dem väldiga mängder spott och spe. Ja, jag tycke att det var värt att betänka att de brutit in i dittills helt manliga bastioner, och hämta inspiration för fräcka och självklara aktioner för kvinnliga studenters rättigheter och intressen vid vårat universitet.

Inledningsvis var också föreningen en skön plats för intellektuella diskussioner, seminarier och intressanta föredrag, ibland i samarbete med Kvinnliga Akademikerföreningen, men oftast på egen hand. Jag har haft det fantastiskt givande i UKS genom åren, men saker förändrades. Gradvis började en grupp medlemmar utkristallisera sig som mest ville ha basgrupper om sexualitet, och där man tyckte att det var patriarkalt att trycka på studentaspekten av vår förening. Det är ju ett arv som förtryckt kvinnror och hbt-personer så varför låna sig till deras verksamhet (ja varför? varför vara med i en kvinnlig studentförening?) Istället följde långa trevanden om eventuell lesbisk identitet och drag king-workshops . Att däremot bedriva studentfacklig verksamhet, hålla koll på utbildningspolitik, universitetsbeslut i olika ärenden eller personalpolitik vid vårt lärosäte, nej tack - jag håller på att göra slut med Pia nu och hon är kanske bi, så det är en kris för mig.

Arbetslinjen

Besökte ett seminarium med Philippe Legrain igår, vilket resulterade i en ledare i SvD.

Invandrare – ditt land behöver dem, stod det alltså på tavlan bakom Philippe Legrain, från London School of Economics, skribent i allt ifrån The Guardian till The Financial Times och författare till en bok med samma namn (se SvD 17/2-07).

Som grund för detta påstående ger Legrain en rad argument. Först och främst det ekonomiska, så klart, där det är lika självklart att en rörlig arbetskraft är bra för ekonomin precis som att handel över gränserna är det. Det leder till bättre resursallokering, högre specialisering och starkare innovationsförmåga. Vidare pekar Legrain på den demografiska utvecklingen. Den svenska befolkningspyramiden står upp och ned, och arbetskraftens krav och utbildningsnivå är stigande. Men det finns många fler sorters jobb som måste göras, varför arbetskraftsinvandring är ett krav.

Slutligen framhåller Legrain det moraliska argumentet. Varje år drunknar massor med människor som försöker paddla in i Europa, när vi vägrar att låta dem ta de jobb vi själva inte ens vill ha.

Oron för det som Göran Persson kallade för social turism avfärdas. Nästan ingen flyttar till ett land för att parasitera på bidrag, tvärtom är migranter ett urval av särskilt driftiga människor, menar han. I vilket fall kan staten begränsa tillgången till de sociala förmånerna, men ge tillgång till arbetsmarknaden.

Men Legrain lever förstås i en ekonomisk modell, och inte i den svenska verkligheten. Den stagnerade arbetsmarknaden stänger ute invandrare och unga. Lågproduktiva eller lågt lönesatta jobb har utrangerats, företagande är krångligt, och kriminaliteten och den informella sektorn erbjuder andra karriärvägar för den som trots allt vill försöka försörja sig. Välfärdssystemen har en passiviserande effekt inte bara på de nyanlända. Och våra invandringsregler baseras inte på det naturliga urvalet, lyckligtvis. Där är bara några av de problem som måste adresseras för den som vill slippa ”kulturella konflikter”.

Ett fantastiskt läsvärt (både för att det säger något skrämmande om journalistikens utveckling och lika skrämmande om hur tacksamt det är att spela på fördomar när man bedriver förtäckt opinionsbildning) exempel på de "kulturella konflikter" som uppstår när välfärdsapparaten skenar finns i brittiska tabloiden News of the world. Inget citat här kan göra artikeln rättvisa. Den måste läsas i sin helhet.

En annan värld är möjlig

Sakta, sakta försvinner 1900-talets galenskaper. Idag avgick Fidel Castro.

Olof Palme, Pierre Schori och den idag avgångne diktatorn.

Uppdatering:

Men det går sakta. Ur TT:s faktaruta, utsänd 09.41:

Landet har haft val sedan 1976 då författningen ändrades. Nuvarande valsystem tillkom 1993. Kubas demokrati är dock ifrågasatt av omvärlden, då grundlagen fastslår att kommunistpartiet PCC är högsta ledande kraft inom samhälle och stat. Vanligen anses partiet i princip ha maktmonopol.

Sociala rättigheter

Idag om kontrollfri vab och andra grundläggande rättigheter:

Vab betyder Vård av sjukt barn, och är en mänsklig rättighet: att kunna ringa sin chef och begära betald ledighet utan att visa upp något intyg. Rätten stadfästes redan i Västgötalagen: "intet intyg kräfvas, vid manfall av mödraplikt". I 1809 års regeringsform infördes vab i rättighetskatalogen strax nedanför lagen om stöd till kulturtidskrifter. "För utbetalandet av tillfällig föräldrapenning, där Kungl Maj:t ersätter med 80 riksdaler av 100, krävs att tjänstehjon anmäla frånvaro med minst ett sms. Kontroll får ej förekomma."

Hamagazine

Ni läser väl Olle Lidboms medieblogg Vassa Eggen? Han berättar idag att Hamas har startat ett livsstilsmagasin: "80 sidor, glassigt papper och en kvinno-avdelning". Namnet är Qassamis, så klart. Bara hos Olle.

Abu Usama El Swede samlar in pengar till Mirsad Bektasevic

Abu Usama El Swede, också känd som Ralf Lennart i jihadistdokumentären Det svider i hjärtat, har startat en insamling till stöd för Mirsad Bektasevic, svensken som sitter fängslad i Bosnien för att ha planerat en självmordsbombning.

På sajten Maktabah al-Firdaws uppmanas envar att avstå vad man kan för att den dömde terroristen Bektasevic ska ha råd med en juridisk process för att bli transfererad till svenskt fängelse. Men den religiösa motiveringen som framförs till varför man bör hjälpa en fängslad broder handlar om att "frige dem från fiendens händer".

Imam al-Qortobi (2/26) sade: ”Våra lärda har sagt att det är obligatoriskt att ge pengalösen för fångarna, även om en dirham inte finns i den islamiska förmögenheten. (…) Det har också återberättats från Allahs Sändebud (sallallaho ’alayhi wa sallam) att han gav lösen för fångarna och beordrade andra att göra likadant. Detta är också den riktlinje som muslimerna och deras konsensus har tagit, [d.v.s.] att det är en förpliktelse att frige fångar genom att ta pengar från den islamiska förmögenheten. Om detta inte är möjligt, så blir det fard kifayah (en allmän obligation): om en person verkställer det, så lyfts synden från de andra muslimernas axlar.”

Shaykh al-Islam Ibn Taymiyyah sade (al-Fatawa 28/635): ”Att frige fångar är en av de största obligatoriska handlingarna, och att spendera pengalösen och andra saker vad gäller detta är ett av de bästa sätten att komma nära Allah.”

Ibn Hadjar al-Asqalani sade (Fath al-Bari 6/167): ”Imam al-Bokharis benämnande ’Bab fakak al-asir’ (’Kapitlet om att frige fångar’) refererar till att frige dem från fiendens händer antingen med hjälp av pengar eller andra sätt. Ordet ’Fakak’ (…) betyder att frige. Detta ord nämns i två ahadith. Den första är haditen [som återberättas] av Abo Mosa: ’Frige fångarna.’ Ibn Battal sade att det är fard kifayah (en allmän obligation) att frige fångarna, och denna åsikt har tagits av majoriteten bland dem lärda.”

Det krävs inte många tankar för att föreställa oss hur våra fängslade systrar och bröder har det. Instänga i en cell, tomma väggar, tryckande tystnad eller psykiskt påfrestande ljud från tortyr… Detta tär på ens mentala tillstånd. Det gick så lång att en fånge bad en lärd om lov att få begå självmord, men sedan började han få brev från muslimer, och detta förnyade hans ork och motivation att leva.

Det räcker inte att vi tycker synd om dem! Det räcker inte att vi fäller några tårar när vi sitter och tänker på vad de går igenom. Inte heller räcker det att vi lutar oss tillbaka och väntar på att andra skall ta ansvaret att hjälpa dem. Vi kan inte svika våra syskon i denna kritiska tid! Vi måste skynda oss att hjälpa dem och stötta dem, för de är i stort behov av hjälp. Vi måste bli deras väg ut ur fängelset, hjälpa till med våra förmögenheter. Vi måste visa att de inte har blivit bortglömda...

Avstå att köpa en onödig sak idag, och se att du kommer få ett par tior att skicka till dina behövande och torterade syskon… Den som uppnår denna nivå av godhet kommer finna att Allah belönar med det mångdubbla, och på Domedagen kommer detta vara en orsak till glädje. En muslimsk fånge berättade att när han skulle bi förhörd så sade en av vakterna; ”Hans ansikte passar inte för förhör; det finns inte tillräckligt mycket blod på det.” Följande är vad samma fånge berättar: ”…De tog mig till ett rum och tvingade mig att stå, tills vidare. Jag trodde att jag bara skulle behöva stå en dag och att jag skulle få mat. I verkligheten tvingade de mig att stå i åtta dagar, och de gav mig bara vatten, ingen mat eller sömn. När jag utförde bön så brukade jag göra långa sodjod (nedfallandet med pannan mot marken) för att få lite vila. En av officerarna brukade komma och sparka mig och sedan lyfta upp mitt huvud med sin fot och säga: ’Gör inte långa sodjod, upp med dig!’ Och han svor åt mig. Han gjorde detta mot mig när jag stod i bön!”

Oss tillhör skammen… Vi bryr oss inte när vi läser vad som händer med våra syskon innanför stängda dörrar. Och oavsett hur mycket vi läser om vad de genomgår kommer vi aldrig att förstå det minsta av vad de egentligen går igenom! Så låt oss skynda med vår hjälp. Låt oss bidra med en summa, stor eller liten, men sannerligen är även den lilla summan pengar en betydande hjälp i strävan att kunna förbättra situationen för de muslimer som sitter fängslade.

Ett aktuellt fall just nu är en broder vid namn Mirsad Bektasevic från Sverige som sitter fängslad i ett land utanför Sverige. Vår tjugoåriga broder har utstått hemska saker, han har ex. blivit knivhuggen av en kriminell i fängelset, och lever under omänskliga förhållanden i sällskap med djupt kriminella medfångar. Vi kämpar med att kunna få honom överflyttad till ett svenskt fängelse, för det han genomgår nu är outhärdligt. Dock kräver denna process med advokat och annat juridiskt arbete en summa på 20 000 – 25 000 kr.

Denna summa är enkel att samla in om vi alla hjälps åt. Brodern mår psykiskt och fysiskt dåligt, och tiden är knapp.

En reklamfilm för insamlingen har också tillverkats.

Führern på häktet

Skriver om Lennart Erikssons blogg Sapere Aude! på ledarsidan idag. Den har föranlett hans arbetsgivare att omplacera honom.

Arbetsplatskonflikter kan ha dolda orsaker. Men då Migrationsverket säger att det är bloggen som är orsaken får jag bedöma saken därefter. Är den förkastlig?

Eriksson skriver mycket om konflikten i Mellanöstern. Och för svensk debatt kan sättet kanske vara provocerande. Han benämner Hamas ”terrorister” istället för ”aktivister”. Under Israels krig mot Hizbollah i Libanon skrev han att ”Israels sak är vår”. Helt nyligen påpekade han att palestinier delade ut blommor och godis för att fira självmordsbombningen i Dimona, efter att en israel dödats och många skadats.

Men vad som helst kan man ju inte säga. Arbetsdomstolen (1991/106) diskuterade, när det gällde en extremistisk nationalist som arbetade på häkte, frågan om vad som skulle ske om en tjänsteman ”hos invandrarverket med en utpräglad förtroendeställning [...] tillhör eller sympatiserar med en öppet rasistisk organisation utan att därmed göra sig skyldig till brott”. Man kom fram till att det teoretiskt kunde finnas tillfällen då omplacering vore motiverad. ”Führern på häktet” fick dock vara kvar.

Försvar av demokrati kanske betraktas annorlunda.

Ett referat av den gamla domen om Lars H, "Führern på häktet", kan läsas här.

Alla hjärtans dag

Dagen till ära uppmärksammar vi fenomenet att strippor som är i den mest fruktsamma delen av menstruationscykeln får mycket mer dricks än när de har mens eller om de äter p-piller. Detta avslöjades i höstens banbrytande studie Ovulatory cycle effects on tip earnings by lap dancers: economic evidence for human estrus?

To see whether estrus was really “lost” during human evolution (as researchers often claim), we examined ovulatory cycle effects on tip earnings by professional lap dancers working in gentlemen's clubs. Eighteen dancers recorded their menstrual periods, work shifts, and tip earnings for 60 days on a study web site. A mixed-model analysis of 296 work shifts (representing about 5300 lap dances) showed an interaction between cycle phase and hormonal contraception use. Normally cycling participants earned about US$335 per 5-h shift during estrus, US$260 per shift during the luteal phase, and US$185 per shift during menstruation. By contrast, participants using contraceptive pills showed no estrous earnings peak. These results constitute the first direct economic evidence for the existence and importance of estrus in contemporary human females, in a real-world work setting. These results have clear implications for human evolution, sexuality, and economics.

(Via John Hawks)

Terroristcell grundades ifrån Märsta

Thaer Alhalah greps i Sverige i mars 2007. Då hade han enligt uppgift bott här i över ett år med uppehållstillstånd. Idag erkände han inför domstol att han grundat en terroristcell.

AP:

A Jordanian man confessed in a plea agreement to co-founding a terrorist group, telling a German court as his trial opened Wednesday that he participated in online discussions about setting up a training camp in Sudan.

Thaer Alhalah, 33, told the Schleswig-Holstein state court he had contact with other group members through online chat groups and telephone calls starting in April 2006.

Asked when the plans to start a camp in Sudan took form, Alhalah said: "They just developed."

Speaking in Arabic through a translator, he told the court that jihad, or holy war, "for a Muslim is self defense."

"If someone attacks my country or my belongings with violence, I am ready to defend my country and my belongings with weapons," he said.

The confession to charges of founding a terrorist organization abroad was part of a plea deal that means Alhalah will be sentenced at most to two years in prison, compared to the legal maximum of up to 10 years.

With the time he has already served while awaiting trial and German laws requiring only a percentage of a sentence be served, he will most likely be freed and sent back to Jordan in April, prosecutors said.

Born in Kuwait in 1974, Alhalah moved to Jordan in 1990, then to Iraq in 1994 to attend university in Baghdad. He spent time living in Australia and was back-and-forth to Jordan before moving in 2005 to Sweden, where he was arrested in 2007 on a warrant from Germany for his alleged involvement in forming the terrorist group.

Prosecutors claim he founded the group in June or July of 2006 along with four other people. Among them was 38-year-old Redouane El Habhab, a German of Moroccan heritage whom prosecutors consider the group's ringleader, who was convicted by the same court in January. El Habhab was sentenced to five years and nine months in prison; he is expected to testify Thursday in Alhalah's trial.

Så här skrev Svenska Dagbladet/TT om utlämnandet då det begav sig:

I början av april lämnade svenska myndigheter över en 32-årig jordanier till den tyska riksåklagaren. Beslutet togs under den europeiska arresteringsordern, som gör det möjligt att lämna ut brottsmisstänkta EU-medborgare och andra som uppehåller sig inom unionen till rättsväsendet i det land där de misstänks för brott.

Nu har alltså en 26-årig marockan åkt samma väg, uppger tyska åklagarmyndigheter för AFP.

De båda männen greps i mars av svensk polis, efter tysk efterlysning. De anhölls, häktades, och tingsrätten har därefter fattat beslut att båda ska utlämnas.

Männen bodde tillsammans i en lägenhet i Märsta utanför Stockholm. 26-åringen kom till Sverige i början av året och sökte asyl. 32-åringen ska ha vistats i Sverige i över ett år med uppehållstillstånd.

De misstänks av tyska riksåklagaren för stämpling till terrorbrott tillsammans med en tysk-marockan som sitter häktad i Tyskland.

Svensk kulturdebatt: en blind leder ett fyllo

I dagens OBS i P1 talade jag om varför jag skriver om kultur med tydlig politisk agenda:

"Situationen var galen och fullständigt livsfarlig. Vi borde ha spärrats in hela bunten.

Mina glasögon hade, som vanligt, krossats i publikkaoset framme vid scenen. Jag kunde inte se en meter framför mig i den mörka natten. Turnébussens förare, Ebbot Lundberg, var, som vi andra, höggradigt berusad. Under konserten, som om jag minns rätt slutade med att Ebbot lindade in sin penis i gaffa-tejp, hade han dessutom stukat handen. Union Carbide Productions var landets bästa och vildaste band – kroppsskador var legio. Ebbot klarade vänstersvängarna hyggligt, men varje gång bussen skulle åt höger - vilket var högst oklart när eftersom jag, den enda roddaren med lokalkännedom, var praktiskt taget blind - så var jag tvungen att hjälpa till att vrida den stora och tröga ratten. Naturligtvis stannades vi av polis.

Som borgerlig ledarskribent förutsätts jag inte veta vad rock’n’roll är. Varje gång jag skriver om musik, film, konst, litteratur, kort sagt nämner ordet kultur, griper mängder med kulturtyckare efter sina Powerbooks. Jag garanterar att min inkorg sett helt annorlunda ut om jag skrivit för socialdemokratiska Aftonbladets, och inte för moderata Svenska Dagbladets, ledarsida.

I måndagens OBS poängterar Magnus Eriksson att borgerlig kultursyn är opolitisk. Han har naturligtvis rätt. Kulturen har ett egenvärde, och skall inte användas som instrument för att fostra medborgarna till underkastelse. Eriksson kritiserar därför mig för att jag, som borgerlig med kulturintresse, ändå skriver om kultur med en tydlig politisk agenda.

I den bästa av världar skulle denna min kulturpolemik inte behövas. Tyvärr bor vi någon helt annanstans, där den röst i kulturdebatten som kommer från höger och alltså menar att marknadsekonomi ger mer kultur än planekonomi automatiskt diskvalificeras som icke kunnig, icke trovärdig och oförstående.

Konstnärer har i alla tider smickrat de furstar som stått för deras försörjning. Den diktator har aldrig funnits som inte lyckats köpa sig ett ståtligt monument av sin kulturelit.

Av någon outgrundlig anledning inbillar sig den svenska kulturmaffian att den är annorlunda än sina historiska föregångare, och att den, till skillnad från gamla fursteslickare, är fri.

Besök en genomsnittlig svensk centralort och ta en titt på den offentliga utsmycknaden. På torget står en skulptur till minne av de arbetare som tjänstgjort i ortens pappersbruk. I kommunalhuset hänger en tavla som hyllar arbetarrörelsens betydelse för det demokratiska genombrottet. På vårdcentralen en vepa med motiv från Ådalen.

Kulturarbetarna ser inte. De inbillar sig att de kulturyttringar som vuxit sig starka under det senaste seklets massiva socialdemokratiska maktdominans är - fri kultur. Och att allt som ifrågasätter denna genompolitiserade verksamhet ifrågasätter den fria konsten, den fria teatergruppen, den fria televisionen.

Jag önskar naturligtvis att jag slapp påpeka detta. Men en stor del av den begreppsvärld som definierar vårt kulturliv har formats under stark socialdemokratisk styrning. Vår förståelse av samtida och historisk kultur är begränsad till de mytbildningar och historieskrivningar som vänstern författat. Kulturdebatten är instängd. När någon tänker utanför boxen – som marknadsliberalerna Stegö Chiló eller Stael von Holstein – möts hon med oförståelse. De traditionella kulturdebattörerna förmår inte koncipiera dessa tankar.

Kulturlivet behöver avpolitiseras. Befrias från de kedjor som socialdemokratin fjättrat det med. Det är det jag håller på med. Konsten ska ju, precis som forskningen, vidga våra vyer, skapa tankar som inte tidigare tänkts. Inte dikteras av ministrar.

Fråga vem som helst varför Göteborg alltid haft de bästa rockbanden. Svaret blir att det är en arbetarstad, och att arbetarklassens angst utgör grunden till all bra rock. Mitt arbete är inte slutfört innan stadens hamn, och alltså internationella handel och tidiga tillgång till importerade grammofonskivor, tillskrivs samma betydelse.

Union Carbide Productions kom från Göteborgs övre medelklassiga villakvarter. Deras debut, en flexisingel inbladad i Carl Abrahamssons fanzine Lollipop, hette Financial declaration och hade refrängen I want more. Det är borgerlig kultursyn.

När Ebbot fördes iväg med polisbilen var jag uppjagad. Hur skulle det gå med turnén om sångaren burades in? Från baksätet Patrik ”Kakan” Caganis, en av landets vassaste och mest självförbrännande gitarrister: ”Ta det lugnt. Detta är tredje gången.”

Polisen körde oss till efterfesten."

Vem har skrämt den?

Om enhetsfronter idag.

Samordnaren för nätverket Rädda hyresrätten heter Elin Gauffin. Extremt minnesgoda läsare erinrar sig ledarsidan för tio år sedan, då Johan Hakelius uppmärksammade hennes antiporraktivism (SvD 29/11-97). Hon hade då fått frågan om hon trodde att hennes och kamraternas kampmetoder skulle bli hårdare i framtiden. ”Ja”, svarade Gauffin, ”som att blockera politikers kontor, strejka, blockera vägar, ockupera fabriker och ta ledningen som gisslan”.

Det var ungdomligt oförstånd, förstås. Istället har Gauffin kanaliserat sitt engagemang i ett föreningsliv så aktivt att statsvetaren Robert Putnams teorier om Den ensamme bowlaren tycks för evigt förpassade till historiens skräphög. En snabb nätsökning kopplar hennes namn till nätverket Sälj inte Dalen, nätverket Gemensam välfärd, nätverket Rädda vården, nätverket Nej till ombildning, Elevkampanjen, Kampanjen för kvinnors rättigheter, kampanjen Vägra kallas hora, Göteborgsaktionen 2001, organisationen Demokratinätet, nätverket Elever mot krig och, ja, ni förstår.

Det måste vara jobbigt att vara med i alla dessa organisationer, tänker ni. En enklare lösning skulle ju vara att engagera sig i ett parti som redan driver alla de där frågorna. Nja. Snarast är det partiet som är problemet.

Kommunister arbetar sedan länge med så kallade enhetsfronter. Under en gemensam parolls täckmantel kan extremister samlas med mer sansade politiska krafter, utan att de organisationer som saknar legitimitet fläckar de etablerade namnens trovärdighet. Elin Gauffin är vice ordförande i trotskistiska Rättvisepartiet Socialisterna, som fick 309 röster i valet till Stockholms kommun 2006. De själva undrar säkert varför det gick så dåligt, men Gauffins inlevelsefulla uttalanden i Offensiv (nr 773) från höstens 90-årsfirande av ryska revolutionen förklarar en del: ”Det är idag den 2 november och fem dagar kvar till det som kom att bli inledningen på maktövertagandet [...] 600 sovjeter finns och representerar 23 miljoner väljare, ett fantastiskt exempel på demokrati [...] Vi ropar stolt ut vårt arv från ryska revolutionen”. Vilket kanske inte funkar så bra att säga vid en demonstration för hyresrätter.

Svarta tupp

This is good:

[P]å ett känslomässigt plan kan jag ibland känna starkare band till vänstern än till högern. Inte minst när vänstern är som bäst; antiauktoritär och tonsatt. Att den i verklig handling aldrig varit någotdera är naturligtvis en annan sak.

Jag själv är inbjuden till OBS kulturkvarten att framlägga en borgerlig kultursyn i veckan. Jag kommer att ligga nära Ingerö, som i citatet ovan visar hur vänstern konsekvent kvävt arbetarklassens strävan.

Är det verkligen fred vi vill ha

Om krig idag:

”Vi kräver ett absolut förbud mot atombomben, detta vapen för terror och massutrotning av hela folkslag.” Så inleddes Stockholmsappellen, som Världsfredsrådet antog i Stockholm 1950. Den undertecknades av miljontals fredsvänner världen över, inte minst inom den svenska vänstern. Att Världsfredsrådet stod under sovjetiskt inflytande har länge varit känt. Men i senaste Axess (1/08) berättas att nya arkivstudier skänkt ytterligare insikt. Den citerade inledningsmeningen skrevs av – Josef Stalin. Allt är inte vad det synes vara.

Eva Dahlbeck

Eva Dahlbeck 1920 - 2008

Yada yada

Deltog i P1 Morgon med anledning av regeringens utredning om försörjningskrav vid anhöriginvandring (SvD), med den alltid trevlige Ingvar Persson från Aftonbladet (de letar vikarier till ledarsidan - sök!). Jag drog inte en enda vits.

De nya moderatorerna

I tisdags modererade jag paneldiskussioner på en valvaka. Det var kul. Jag drog vitsar och drack öl. Det blev en text, också.

Det var en markant skillnad mot den normalsvenska offentliga debatten, där det betraktas som logiskt att ledningen för det största högerpartiet säger sig stödja Barack Obama, och ledaren för det största vänsterpartiet håller på Hillary Clinton. Skillnaden har sin förklaring. I en intervju i Newsweek hösten 2004 fick den republikanske strategen och svenskättlingen Grover Norquist frågan varför europeer blev så förvånade över att George W Bush blev omvald.

”De tror att USA är ett Europa i väst. Men Förenta staterna utgör en distinkt kultur som har beslutat sig för att inte vara Europa. Inbördeskriget, 1812 års krig mot britterna och bägge världskrigen var alla krig för att inte vara Europa. Kalla kriget – samma sak. Hela landet är fyllt med människor som har beslutat sig för att inte bo i Europa. Vi hade människor som ville bo i Europa men inte orkade flytta tillbaks.

Vi kallar dem kanadensare.”

Och underrubriken "En amerikansk valvaka i Stockholm" anspelar naturligtvis på varulvsfilmen från 80-talet. Oklart varför.

Alltid redo

Ett filmklipp som säger allt om skillnaden mellan dina barn, och hur du ser på dem, och andras barn, som är uppfostrade på ett helt annat sätt.

Fienden bryr sig inte om reglerna:

The Convention [of the right of the child] sets out [...] the basic human rights that children everywhere have: the right to survival; to develop to the fullest; to protection from harmful influences, abuse and exploitation; and to participate fully in family, cultural and social life. The four core principles of the Convention are non-discrimination; devotion to the best interests of the child; the right to life, survival and development; and respect for the views of the child. Every right spelled out in the Convention is inherent to the human dignity and harmonious development of every child.

(via Danger room)

Imamutbildning

Apropå Lars Leijonborgs förslag om skattebetald imamutbildning för att det saknas kunskaper om svenskt språk och samhällsskick:

Varsågod: CSN, SFI, Komvux, pol mag. Klart!

Dear old Clive - this is not a gentleman's war

Två filmklipp. Ett från igår, då självmordsbombare angrep inne i Israel, och avrättning blev ett mer humant val än vård.



Ett annat, från ett av den brittiska filmhistoriens största ögonblick: The Life and Death of Colonel Blimp, av Powell och Pressburger, där den gamle generalen tvingas inse vad krig kan vara.

"If you let yourself be defeated by them, just because you are too fair to hit back the same way they hit at you, there won't be any methods but Nazi methods! If you preach the Rules of the Game while they use every foul and filthy trick against you, they will laugh at you! They'll think you're weak, decadent!"



(via Hot Air och The Belmont Club)

You say you want a revolution

Den som somnade med radion på kanske just vaknade till min ljuva stämma - ett sms från en polare sade att jag lät som Lotta Gröning. Jag var med i Godmorgon världen:

Panelen med Devrim Mavi, Dagens Arena, Aftonbladet, Per Gudmundson, Svenska Dagbladet och Johan Hammarqvist, Norra Skåne

Vi avhandlade jämställdhet, Göran Persson och s-förnyelse.

En tröst för morgontrötta är att programmet också sänds på rimlig kvällstid, kl 22.05.

Roligast var dock att sitta och chit-chatta med Devrim Mavi innan sändning, om Turkiets framtid (AKP är bra för Turkiet, men hon skulle inte röstat på dem), Arenas omgörning (få nya prenumeranter, men något fler lösnummer sålda) och så vidare. Hon läser själv, fick jag veta, SvD - den överlägset bästa morgontidningen, med det enda allvarliga problemet att ledarsidan är antifeministisk, menade hon. Oh, the irony. Men snart vaknar väl också de mest hårdkokta feministerna upp och inser att en liberal gör mer för jämställdhetsfrågan än tusen Lars Ohly. Men att det sitter långt inne är förståeligt när man betänker att Devrim betyder - revolution.

Have you ever been to a Turkish prison?

Från Marocko meddelas att rättegången mot den svenske medborgaren, som nu suttit häktad mer än ett år misstänkt för att ha varit delaktig i ett nätverk som rekryterat jihadister till Irak, för fjärde gången skjutits upp. Nytt datum är, enligt Liberation, den 24 april.

Dans le même registre, le même tribunal a reporté pour la quatrième fois, au 24 avril, le procès de la cellule terroriste de Tétouan composée de 27 membres dont A.E., Suédois d'origine marocaine.
Les membres de la cellule de Tétouan sont poursuivis notamment pour "recrutement de Marocains pour l'Irak" et "constitution de bande criminelle dans le but de préparer et de commettre des actes terroristes".

Electric avenue

Jag vet inte vad den gamle Eddy Grant skulle säga om den här videon, men det är nästan omöjligt att inte smittas av lekfull machismo, om man står ut med den första minutens stilövningar.



Nu ska jag gå till ABF och lyssna på ett symposium om terrorismen och rättsstaten. I panelen Jan Guillou, Gösta Hulthén och hela FIB-vänstern.

(Via Snappedshot)

Vårdval

Därför gör Reinfeldt som han gör, berättar jag på SvD:s ledarsida idag:

I går presenterade SCB den fjärde delen i analysen av valet 2006, skriven av statsvetarna Sören Holmberg och Henric Oscarsson vid Göteborgs universitet. Huvudfrågan är: Varför vann Alliansen? De konstaterar att partiledarnas popularitet har effekt på valutgången, och att Fredrik Reinfeldt och Göran Persson tjänstgjorde som flöte respektive sänke i valet. Men forskningen säger vidare att dessa effekter är mycket begränsade. Annat avgör.

Den svenske väljaren går alltmer från att slentrianmässigt rösta på sitt parti till att låta en eller ett par sakfrågor avgöra. I valet 2006 stod sysselsättningen högst i prioritet. Det betyder inte att jobbfrågan alltid placeras högst. I tidigare val har det i stället gällt skolan eller miljön, för att bara ta några exempel. Nu har väljarna fått en jobbpolitik, och det är naturligt att de letar sig vidare till nästa problemområde.

Moderaternas strateger har tydligt sagt att de identifierat välfärden, och kvaliteten i välfärdstjänsterna, som avgörande fråga i nästa val. Det är därför Fredrik Reinfeldt besökte Kärnsjukhuset i Skövde häromdagen. Han är på jakt efter den problemformulering som ska vinna nästa val, inte det förra. Baksidan av det är att det sett ut som att den regeringspolitik som redan förs stått utan försvarare, trots att den retoriska förmågan finns där.