Jag har alltid undrat hur en svensk version av Barbara Ehrenreichs Barskrapad skulle se ut. Jag har till och med funderat på att skriva en själv. Men jag är för dålig på långsiktiga projekt, brukar jag skylla på när det aldrig blir av. Sanningen är väl närmare den att jag inte vill dra ner på drickat.
Lyckligtvis slipper jag skriva den svenska versionen.
Staten har skrivit den redan. Den har till och med ett Ehrenreich-slagkraftigt namn: På marginalen.
Fast egentligen är det en statlig utredning. SOU 1998:161 (pdf) är en del i Demokratiutredningen som ville belysa socialtjänsten ur klienternas perspektiv – i intervjuform.
Det är upprörande läsning.
Följande text är den enda ni behöver läsa ur SOU 1998:161. Det finns många fler. Men detta är den nödvändiga. Under existensminimum, heter den.
Jag lovar. Det är upprörande.
Under existensminimum.
Christina är 24 år. Hon har en stark självkänsla och personlighet, lätt för att uttrycka sig och för att visa känslor. Hon bor i en liten kommun i Mellansverige. Där, som på andra håll, har arbetslösheten svept fram och folk har flyttat till jobb i storstäderna.
Christina och hennes kille har tre barn. Hennes utbildning räcker inte till för att tävla om de arbetstillfällen som kan finnas. Hennes liv är som för tiotusentals andra unga mammor. De lever i ett socialt utanförskap. De saknar a-kassa och har inte kommit in i det välfärdssystem som är en självklarhet för alla dem som har ett arbete.
Christinas familj drar sig fram på en ekonomisk standard som ligger 2 500 kronor under existensminimum. De tvingas att vända på varenda krona. Men till socialtjänsten vägrar hon numera att gå.
– Jag låter mig inte förolämpas fler gånger. Hellre lånar vi av släktingar eller svälter, säger hon.
När Christina var 14 år dog hennes pappa. Hemmet lämnade hon samma dag som hon slutade i grundskolan.
– Då var jag 16 år. Jag flyttade till min kille som bodde hos sin pappa. Efter fem månader var jag med barn. Min kille gick då på fordonteknisk linje. Han hade ingen inkomst. Efter ett år slutade han på gymnasiet.
Vad hade du själv för framtidsplaner då?
– Jag tycker om barn och ville helst börja på dagis. Under en månad var jag också på ett daghem. Men det var för tunga lyft som jag inte orkade med då jag var gravid.
Efter några månader flyttade vi från killens pappa till min kusin i Norrköping. Men vi var snart hemma hos hans pappa igen. Under tiden jag väntade barn gick min kille på beredskapsarbete. Så kom var dotter sommaren 1991 och i februari 1992 flyttade vi till vår första egna lägenhet.
Hur vi klarade ekonomin?
– Jag hade föräldrapenning och en barnpension efter pappa. Min kille hade lön från sitt beredskapsarbete. Jag var 17 år då vår dotter föddes. När min föräldraersättning var slut var jag med barn på nytt. Då hade jag ännu inte fyllt 18 år.
På hösten när vi väntade vårt andra barn tog vi för första gången kontakt med socialen. Jag hade inte längre kvar barnpensionen efter min pappa. Det var min sambo som ringde och frågade om vi kunde få komma. Vi behövde stöd.
Vi trodde att vi snabbt skulle få hjälp, att socialen skulle säga: Skicka in ansökan och kom hit om en vecka så att vi får prata genom situationen. Vi hade räkningar, men inga pengar. Vi behövde ett handtag just denna månad för att komma ikapp.
Upplevde ni ångest eller skuld över att behöva söka hjälp?
– Nej. Det var inte svårt för oss att ta kontakt. Det kändes naturligt. Vi behövde stöd, och trodde att vi skulle få det. Men jag ville inte ringa, eftersom det var min sambo som stod för lägenheten och han hade den största delen av vår lilla inkomst. Han berättade att vi hade ett barn – men inte att vi väntade ytterligare ett. Det första socialan frågar är hur stor lägenhet man har, vad man tjänar och hur många barn man har, om man har lån och bil, och i så fall vilken årsmodell. Det är standardfrågor.
Fick ni den hjälp ni då behövde?
– Nej, svaret vi fick var att de tyckte att vi skulle ha planerat bättre och kontrollerat vår ekonomi så att vi inte stått utan pengar. Socialen satte ut ett möte med oss först efter två månader. Där tyckte de tydligen att vi skulle kunna vara utan pengar så länge.
Vilka råd hade socialen hur ni skulle klara er under två månader?
– Vi fick inga råd. För att överleva den månaden ringde vi istället min killes pappa och fick låna pengar av honom.
Jag blev ledsen och arg när de sa att vi skulle få komma först om två månader. De sitter ju där för att hjälpa människor - inte för att man ska få tid långt senare. Så mycket folk bor det ändå inte på vår lilla ort så att det krävs en sån väntetid. Vi gick aldrig dit efter två månader.
Hur levde ni som arbetslösa med ett barn och ytterligare ett på väg?
– Det var knapert, framför allt efter det andra barnet. Vi försökte ta oss fram genom lån och med hjälp av släktingar. Mellan det andra och tredje barnet jobbade jag i två månader i en modeaffär och fick praktiklön. Då hade vi det lite bättre ställt. Nästa gång vi tog kontakt med socialen var 1994. Då hade vi två barn och jag ett tredje i magen. Jag hade inga pengar eller inkomster alls. Jag var 19 år. Min kille stämplade som arbetslös och fick ut 5 500 kronor. Vi hade runt fyra tusen kronor i hyra. Först får man ringa till socialen – och då talar de om ifall man är berättigad eller inte. Jag pratade med en sekreterare. Hon var trevlig och skickade papper som vi skulle fylla i.
Det som är konstigt är att du får hem ett papper där det står att socialen vill gå in och kontrollera att man inte har någon förmögenhet. Det papperet måste du skriva under och ha med dig till första mötet.
Men det märkliga var att då hade de redan varit inne och synat. Innan de ens fått tillåtelse av oss. Det är klart att de ska kontrollera folk som söker, så att de inte sitter på en ny bil eller massor av pengar. Men det ska de göra först sedan de fått tillbaka medgivandet underskrivet av oss.
Det här var alltså andra gången som ni var i kontakt med socialen?
– Ja. Jag gick dit ensam. Mötet med socialsekreteraren upplevde jag som fördömande. Jag var ju åter med barn och fick höra att det var en dålig planering av livet att försätta sig i en sådan situation att vänta ett tredje barn och samtidigt behöva söka socialbidrag. Jag svarade inte på anklagelsen. Men jag satt där och skämdes för det som jag hade i magen. Det tycker jag inte man behöver göra på ett ställe där man ska få mänskligt stöd.
Socialsekreteraren undrade ifall det var någon av oss som var på väg att få ett fast arbete. Det enda vi då visste var att min kille kanske skulle få ett sommarjobb.
Vi fick hjälp den gången. Men när jag gick därifrån mådde jag jättedåligt. Jag skulle också få mindre pengar till mat än min sambo för att jag var nitton och han tjugoett. Då sa jag att jag som är med barn ska väl egentligen ha mer pengar eftersom jag behöver äta mer.
Hur kände du det att gå till socialtjänsten nästa gång?
– Första gången blir man ledsen och tar emot anklagelserna. Andra gången är man arg i tre eller fyra dagar innan och försöker mopsa upp sig när man är där. När man gå hem igen har man lika ont i magen, är lika blöt inombords.
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men det är inte bara deras sätt att prata, utan också deras sätt att vara. De är inte förstående människor när de sitter där bakom sitt skrivbord. De har den där nedlåtande attityden, just för att man är i en situation där man behöver hjälp.
Ibland får jag för mig att det även handlar om godtycke. Att vissa får, och vissa inte. Andra som har det svårt har sagt till mig: Jag fick pengar, mot mig var de hur trevliga som helst.
Hur närgångna upplever du att frågorna är?
– Ett möte brukar vara under 20 minuter. De har i princip rätt att fråga vad de vill. Vilka framtidsplaner man har. Vilket ansvar man har. Hur länge man har tänkt söka bidrag. De berättar att stödet bara är till för att rätta upp ekonomin under en kortare tid. Visst förstår jag att de också har regler att följa, att tolka, att de arbetar under ekonomisk press. Jag skulle inte vilja byta med dem. Men de måste väl kunna vara lika trevliga mot alla – även om de som socialsekreterare sitter i en trängd ekonomisk situation. Man behöver ju inte någon uppläxning när man kommer in. Man känner sig tillräckligt liten, tillplattad och underlägsen ändå.
De första mötena med socialtjänsten – som inte blev särskilt bra för dig – har de präglat din fortsatta syn på samhället och socialen?
– Ja. Jag vill inte gå dit på några villkor. Jag försöker istället surfa fram med hjälp av släktingar eller att leva på små marginaler.
Men med tre barn hade nöden ingen lag. 1995 var Christina tvungen att åter söka hjälp.
– Jag och min kille hade då flyttat isär. Det blev ett nytt möte med socialen för mig, eftersom det tar tid innan underhållsbidraget blir klart. Och det var nog det värsta jag varit med om.
Då hade vi tre barn, två flickor och en pojke. Orsaken till att vi bröt med varandra var att vi inte orkade längre. Vi hade levt i ekonomisk knipa praktiskt taget hela tiden sedan barnen kommit. Vi fick inte tid för att prata, vi kände oss utnötta på varandra. Vi tyckte det var lika bra att flytta isär – för att sedan kanske kunna återkomma.
Den ständigt dåliga ekonomin satt som en käpp i hjulet mellan oss. Det som vi ständigt tjafsade om var pengar, och hur vi skulle få dem att räcka till.
Det skulle ta två månader innan jag fick underhållsbidraget, så jag ringde till socialen och frågade om jag kunde få hjälp. Jag berättade om min situation, att min kille och jag skulle gå ifrån varandra. Hennes första fråga var då vem av oss som ville bryta upp. Jag undrade varför hon ville veta det. Då fick jag till svar att jag var dum om det var jag som satte mig i den situationen eftersom jag inte hade någon inkomst. Beskedet från henne var i princip att om det var jag som ville flytta från min kille så hade jag fått skylla mig själv för det var ju han som ändå hade den största ersättningen.
Under tiden när barnen kommit hade vi flyttat från trean till en fyra. Hon sa att när jag kom till socialen så skulle jag ha bestämt mig för att flytta tillbaka till en trea för att kunna få hjälp. Hon ansåg att det var för stor kvadratyta för mig och barnen. Samma dag som jag pratade med henne åkte jag till bostadsförmedlingen och skrev kontrakt på en trea. Jag tror till och med att jag hann flytta innan jag gick till socialen.
Med min kille hade jag hållit kontakt för att det skulle kunna fungera bra med barnen.
Fram till jul 1995 fick jag socialbidrag. Då flyttade jag till Norrköping med barnen. Där har jag alla mina släktingar. Jag ringde till socialen där, och de förklarade att första månaden som man är ny på en ort så ska socialen i den gamla kommunen betala bidraget.
Jag berättade det för kommunen jag kom ifrån. De svarade att de aldrig kunde tro att det stämde. De tyckte att hyran var för hög i Norrköping. Jag försökte förklara att de måste förstå att det är skillnad eftersom Norrköping är en mycket större ort än den jag flyttat ifrån. Det handlade om femhundra kronor mer i hyra. Själv klarade jag inte med mer förebråelser då. Min kusins fru fick gå in och prata med socialtjänsten på min gamla ort. Hon läste upp den paragraf som gällde – och då betalade de mig för den första månaden. I Norrköping orkade jag inte ta kontakt med socialtjänsten utan försökte leva på min föräldrapenning.
Jag började 1996 på Komvux i Norrköping. Där gick jag i ett halvår för att läsa in grundskolenivån. I maj bestämde jag och barnens pappa att vi skulle flytta ihop igen. Då hade en kompis och jag pratat om våra ekonomiska situationer. Hon hade högre bidrag än vad jag hade, och hon tyckte att jag skulle söka pengar för den sista månaden eftersom jag låg under gränsen och det kostade pengar att flytta tillbaka till min gamla kommun.
Jag ringde socialen i Norrköping. Där var de jättetrevliga. Jag behövde aldrig gå dit, jag skulle ju bara ha hjälp en gång och sedan flytta. Det visade sig att jag hela tiden legat tvåtusen kronor under existensminimum. Jag fick då tvåtusen för den sista månaden.
Vilka planer hade du och barnens pappa när ni återförenades?
– När jag kom tillbaka till min kille och till den gamla orten studerade vi båda och fick studielån. Det var första gången som vi levt på två inkomster och det kändes konstigt när man inte behövde rota i fickorna i slutet av månaden för att få det att gå ihop. Men i mars 1997 råkade jag ut för en depression, fast jag inte visste vad det handlade om. Jag klarade liksom inte mer. Det kanske var den ekonomiska pressen. Jag orkade inte att läsa och sköta hemmet och de tre barnen. Jag var alltid stressad och jag kände mig ledsen. Jag fick panikångestattacker. En dag när jag skulle köpa strumpor åt ett av barnen föll jag bara ihop med en blixtrande huvudvärk. Jag kom till läkare, och fick tabletter som inte var beroendeframkallande. De skulle jag äta i sex månader. Medicinen skulle hjälpa mig tillbaka.
Det blev jobbigt – för jag tyckte inte jag hade någon att riktigt prata med. Jag hoppade av skolan, och efter ett tag gjorde även min kille det. Han är en starkare människa än vad jag är, men han hade också känt stressen.
Vårt mål var att läsa in grundskolenivån. Vi funderade på att sedan läsa vidare. Men vi visste inte riktigt hur vi skulle ha det. Jag hade aldrig tidigare haft en sådan här depression eller mått så dåligt. Det sade bara pang. Jag åt tabletter och slutade med dem på nyårsaftonen 1997/1998. Jag blev sjukskriven. Eftersom jag då studerade hade jag studieersättning.
Vi bodde åter hemma hos hans pappa under en tid för att få ned kostnaderna och försöka få ordning på ekonomin. Så här har vi hållit på hela tiden. Det kommer en hoper med räkningar och då får man trolla, ta hjälp av vänner eller flytta till anhöriga.
Läkaren ville inte att jag skulle gå sjukskriven längre – utan tyckte att vi skulle ringa till socialen. Under den sommaren hade jag inga pengar. Men jag vägrade att ta kontakt med dem. Jag förstod ju hur det skulle vara så jag sa: Nej, nej. Jag ville absolut inte gå till socialen, så dåligt som jag då mådde.
Det jag upplever som allra jobbigast är människan som man möter: Jag har aldrig stött på en trevlig socialsekreterare. De sitter där, på den höga stolen – och jag, jag sitter långt, långt därnere. Man ska veta sin plats, och det gör man ju.
Jag har en kompis som hela tiden gått på socialbidrag. Hon har upplevt både positiva och negativa saker. Hon har träffat en socialsekreterare som hon tycker är mänsklig. När hon lägger fram sin ekonomiska situation förstår han och hjälper till. Det är så man vill att det ska gå till. Att de är trevliga, bestämda och rättvisa.
Jag vet inte vad deras attityd mot mig beror på. Jag vet bara att jag inte är ensam om att uppleva att man blir illa behandlad. I dagens samhälle är det ju så att man har kompisar som haft tur och fått ett jobb, men också många kompisar som är arbetslösa och som är tvingade att söka socialhjälp. Vi mammor som är utan arbete och utbildning får sitta mellan. Vi upplever oss kränkta när vi kommer innanför de där dörrarna och ber om stöd. Man känner sig dum inför människan framför en när man ska försöka förklara varför man behöver ha de där pengarna.
Även om det är en myndighet man vänder sig till så känns det som om det är människan – den som sitter framför en – som man ber att få pengar av. Man vänder ut och in på sig och blottlägger hela ens liv. Man känner sig dum för att behöva be om stöd och undrar om det upplevs att man kanske har för fin jacka på sig för att kunna få hjälp.
Eller som i mitt fall: Varför man har tre små barn och inte orkar att samtidigt ha ett jobb. Det är en fråga som jag ofta får. Jag förstår ju hur de tänker: Här är det en ung mamma med tre barn, utan fast inkomst, som inte har planerat sitt liv och sin framtid.
Jag tycker att man har rätt att kräva ett bättre bemötande. Precis som man får när man kommer in i en affär. Det är ju ändå människor dom arbetar med, och för, andra människor.
Har du fått hjälp att slussas vidare till nya möjligheter? Är det en bra samordning mellan olika myndigheter och medel?
– Nej. Som det är nu får jag en känsla av att olika myndigheter inte tycker om varandra. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialen säger tvärtom om saker och ting. Det känns som om de inte jobbar ihop utan mot varandra.
Upplever du människovärde och demokrati när du kommer till myndigheterna?
– Det jag känner när jag kliver in är en enda stor och orolig klump i magen. Jag vet inte hur de uppfattar mig. Ingen har sagt att jag varit otrevlig eller arg när jag varit där.
Många av mina kompisar är mammor i samma situation som vad jag är i. Vi har inte, som papporna, kommit in i några av samhällets olika system. Vi står utanför. Vi är inte med i a-kassan och omfattas inte av arbetsförmedlingens åtgärder. På socialen får du inte hjälp om du inte har arbetsförmedlingen bakom dig.
Du har nu fyllt 24 år. Hur lång tid har du haft hjälp av socialtjänsten sedan du slutade grundskolan?
– Sammanlagt är det totalt under nio månader. I juni ringde jag till socialen en gång till.
Själv har jag efter depressionen fått en praktikplats genom arbetsmarknadsinstitutet – Ami. Den är bra och framtidsinriktad. Det är ett miljöarbete. Vi skrotar gamla datamaskiner och tar vara på innehållet.
Jag får ut 1 400 kronor. Månadsbiljetten går på 700 kronor, varav försäkringskassan betalar 400 kronor. Resorna kostar mig 300 kronor. Det blir alltså 1 100 kvar i månaden. När jag fick reda på detta ringde jag till barnomsorgen och frågade hur mycket jag skulle betala i avgift där. Det var tusen kronor. Men kvinnan jag talade med var så snäll att hon satte oss på grundnivån. Nu betalar vi femhundra kronor i stället för det dubbla.
Där hade jag ett positivt möte med samhället. Hon på barnomsorgen räknade ihop vår ekonomi och sa: Det här kan ju aldrig gå. På arbetsmarknadsinstitutet sa de också till oss att vår ekonomi var sådan att vi skulle ringa till socialen.
Vi ligger flera tusen under levnadsnivån. När räkningarna är betalda har vi endast ett par hundralappar kvar. Jag ringde till socialen och berättade om vår situation, att jag varit sjuk och att jag nu fått en praktikplats genom Ami, men att pengarna inte räckte till för att leva. Hans första motfråga var om jag hade haft kontakt med psyket.
Nej, det har jag inte, svarade jag. Det var ju konstigt tyckte han. Varför då, undrade jag. Jo, eftersom jag hade tabletter och varit nere tyckte han att jag borde gå på psyk. Det verkade som om det var vanligast för honom. Jag uppfattade det som väldigt kränkande. Varför skulle han fråga mig om jag går på psyk?
Det har han inte med att göra. Det är något som verkligen är privat.
Han frågade också vilka tabletter jag hade ätit. Varför då? Han är ju ingen medicinsk expert eller apotekare. Han ska ha med det ekonomiska att göra.
När Christina berättar om detta möte och förhör blir hon så upprörd att ilskan och förtvivlan åter väller upp.
– Han frågade hur många barn vi hade, vilken årsklass vi hade på bilen, och om min kille hade jobb. Sedan undrade han vilken lägenhet vi bodde i. Då berättad jag att det var i fyra rum och kök. Han förklarade att vi inte hade rätt till en fyra. Men herregud vi har ju tre barn, varav det äldsta är sju och ska börja i skolan. Det spelar ingen roll svarade han. För att ha rätt till en fyra ska äldsta barnet vara tio år. Men vad säger du, frågade jag. Förra gången jag pratade med socialen så sa ni att vi hade rätt till en fyra när äldsta barnet var sju år.
Han frågade vilken hyra vi har, och jag svarade att den låg på 4 800 kronor – och att det ju inte är mycket för en fyra. Nej, sa han, men ni är bara berättigad till 4 080 kronor. Hur ska vi få tag i en trea för fyratusen? Det finns blev svaret, och nästa gång ni kommer hit ska ni ha bytt till det. Om ni inte tänker flytta är det inte säkert att vi kan hjälpa er med några pengar mer än under en månad. Då blev jag arg och sade att det kommer att kosta mer om vi tvingas flytta till en trea, för då hamnar snart hela vår familj någon annan stans. Man kan inte springa omkring fem personer i en liten trea.
Vi bor kvar i fyran och kämpar med ytterligare tusen kronor mindre i månaden. Vi ligger mellan 2 000 – 2 500 under existensminimum. Jag klarar inte av att gå till socialen. Hela tiden upplever man misstroende. Det finns säkert anställda där som är vänliga – men jag har inte träffat dem.
Jag tror också att det är en generationsfråga. Det har min mamma och jag pratat om. Hennes erfarenheter är att de äldre socialsekreterarna är mer förstående. De yngre sitter på sina höga hästar. Jag har på intet sätt missbrukat systemet. Vi går ju inte ens dit, utan lever hellre under existensminimum.
Idag upplever Christina trots allt öppningar. Det nya jobbet har stärkt hennes identitet.
– På praktikplatsen är jag fem timmar om dagen. Det fungerar jättebra. Det är kul att få jobba med händerna. Vi är en grupp som arbetar tillsammans. Cheferna är där för att hjälpa oss. För att jag skall kunna ha praktikplatsen kvar måste jag bli fortsatt sjukskriven. Det vet jag inte om jag blir. Men jag vill stanna där jag nu är.
Hur har barnen påverkats av de ständiga ekonomiska bekymren?
– Vi har hållit dem utanför våra problem. Ekonomin har vi diskuterat när de lagt sig på kvällen. Men det känns när barnen kommer hem och säger att nu har den fått det, och den har fått det. De vill ju också ha. Min femåriga dotter satt på dagiset och diskuterade ekonomi med sina två kompisar. Min pappa och mamma har inte råd att köpa några pengar just nu, sa hon. Då förstår man hur de egentligen känner det.
Ändå: För första gången har vi faktiskt lite framtidsutsikter. Nu tänker vi: Det finns annat att göra som inte kostar så mycket pengar. Vi försöker dela upp allt i små portioner. Vi pratar om hur mycket pengar vi kan lägga på olika saker, och vad vi kan avstå från. Vi tänker hela tiden på att jaga kostnader – som att man inte alltid ska ta bilen när man ska göra något. Min kille jobbar som Alu och hjälper till att samla in prylar till Litauen. Det är meningsfullt.
Vad har ni under åren egentligen haft råd att unna er?
– Vi hade en semesterdag i somras. Då åkte vi till en djurpark tio mil härifrån. Sedan ser man hur folk sitter i TV och beklagar sig för att de inte har råd att åka på semester utomlands.
Hur skulle du vilja att det fungerade på socialen?
–Jag tycker att de ska se människan och individen som de träffar. De måste kunna avgöra om en person sitter och trycker i stolen eller att de tvingas baxa upp sig och försöka ta mod. De ska vara ett personligt stöd, och kunna peka på framtidsalternativ. Helt enkelt hjälpa till så att alla människor får en och samma chans.
Jag skulle vilja att det skapades ett system som fyllde upp ersättningen mellan praktiklönen och den allmänna levnadsnormen. Nu får man vända ut och in på sig varje gång man ringer. Jag tror aldrig att jag har mött samma socialsekreterare, utan alltid ställts inför nya. Samarbetet mellan olika myndigheter måste fungera bättre.
Vilka drömmar har du för dig, och din familj?
– Jag går inte och drömmer om att jag ska bli något stort, eller få jätteinkomster. Man tar en bit i taget. Man är en trebarnsmamma eller pappa som ska försöka jobba ihop till mat och hyra. Man vill ha ett arbete. Det är bara det som gäller. Vårt förhållande har hållit. Vi har kommit fram till att vi ska leva ett liv där vi gör de saker som vi kan och som vi nu har råd med. Någon gång i framtiden så lär vi också kunna göra mer. En dag måste det vända.
Jag hoppas att det jag berättat ska ha ett värde, att det kanske kan hjälpa till att förändra saker och attityder till det bättre. För det är inte bara jag som har ont i magen, eller känner mig kränkt, när jag varit på socialen.
Men allt har inte varit negativt. Jag har fått tid att vara tillsammans, och fått ut mycket mer, med mina barn än vad min mamma fick med mig. Det är positivt.
Intervjuare: Rolf Jansson.
Upprörande, va? (Men kanske inte på det sätt som var tänkt…)
