SVT hjärta Kuba

Det är inte ofta som jag reproducerar utskicken jag prenumererar på, men detta (från Mattias Svensson) är fan i mig genialt:

Tablå 2/12 Fidel Castro

20.00 Tema: Fidel Castro
20.01 Historien ska frikänna mig
21.00 Aktuellt
21.15 Historien ska frikänna mig (forts)
21.30 Fidel Castro och Kuba
21.35 Comandante
23.10 Käre Fidel

"Den 2 december firar Kuba dubbelt: Dels firas Fidels försenade 80-årsdag¹ dels La Révolutión som fyller 50. Fidel Castro har suttit vid makten i Kuba sedan 1959. Rykten om hans hälsa har satt igång spekulationer kring vad som kommer att hända med Kuba när han dör. Vem är han, mannen som överlevt mot alla odds och som sett 10 amerikanska presidenter komma och gå?

Det var för 50 år sedan den lilla skaran rebeller steg i land på Kuba för att starta kampen mot Batistas diktatur. Bland annat om detta berättar Fidel Castro i filmen Historien ska frikänna mig.

Gäster under kvällen:

Tv-producenten Dick Idestam-Almquist fick tillsammans med journalisten Gaetano Pagano och fotografen Anders Ribbsjö följa Castro på Kuba för 30 år sedan.

René Vázquez Díaz, författare, var 8 år då Batista störtades. Nu bor han i Sverige. Hans mamma bor kvar på Kuba medan andra släktingar finns i USA.

Anja Karlsson Franck, debattör, växte upp med den romantiska bilden av Fidel. Hon reste till Kuba för att se hur bilden stämmer med verkligheten."

Notera att statstelevisionen firar en diktator och ett kommunistiskt maktövertagande. Detta med två propagandafilmer som hyllar Castro, eller "Fidel" som han tydligen är med SVT. De lyckas att inte någonstans nämna att Castro är en diktator, han har bara "suttit vid makten" i 50 år.

Samtliga tre studiogäster är kommunister eller kommunistapologeter.

Anja Karlsson Franck är tidigare ledamot i vänsterpartiets styrelse och Lars Ohlys "favoritkommunist".

"Vem är hans favoritkommunist?
Han tänker länge medan Marx blickar ner från väggen bakom honom.
- Anja Karlsson, säger han till slut. Hon sitter i partistyrelsen."

Författaren René Vázquez Díaz stödjer Castroregimen och försvarar mord på oppositionella. skriver i Ordfront och Flamman. Honom har "public service" gullat med förut.

Sommar, sommar, Castro

I morgon rattar vi in ”Sommar ” i P1 för att lyssna på författaren René Vázquez Díaz, den enda kubanen i Sverige som stöder regimen i Kuba.

För den som vill läsa mer av och om Vázquez Díaz rekommenderar vi artikeln ”Utan USA är allt möjligt" ur Ordfront. Här försvarar han Kubavåren 2003 och fängslandet av över 70 oppositionella och dissidenter - däribland författarkollegan Raúl Rivero - som alla sedermera adopterats som samvetsfångar av Amnesty International. (Bara några månader senare lär dock René ha gjort ett lappkast på ett seminarium med Svenska PEN och hävdade att samma personer absolut skulle släppas fria.)

Missa inte heller artikeln i Flamman , där René påstår att socialdemokraterna, kristdemokraterna och folkpartiet har bjudit in terrorister till en konferens i Sveriges riksdag. Varianter på samma tema vevade han samtidigt i Sydsvenskan och i P1:s Obs .

Dick Idestam Almqvist berättar öppenhjärtigt i "Mera Historia" om att den film som statstelevisionen nu sänder, "Historien kommer att ge mig upprättelse" är en okritisk hyllning av Kubas diktator.

"Fidel var ju Kuba på den tiden."

"En vänster behöver ju förebilder." och Sovjet, Kina, Pol Pot och Nordkorea "hade gjort bort sig" och "korrumperats".

"Det verkade gå rätt bra."

"Castro verkade populär"

Han berättar att "man" försökte tänka bort kritiken mot politiska fångar.

"Man försökte på alla sätt att skruva till det så att man fick ha sin förebild ifred."

"Palme hade ju varit där och pratat spanska och varit charmant och det hade säkert breddat vägen."

"Man får ju förstå att vi behövde förebilder, alla vi i massmedievänstern som trodde på en bättre värld."

Här har vi Fidel Castro som "the big star" (intervjuaren apropå filmen.)
- Det var han, "the big star". Jag var jätteimponerad.

"Hans tal är ju otroliga."

"Han var ur alla synvinklar någon sorts föredöme."

"Klart man blir imponerad av det. Det ska man ju vara."

Han berättar om hur filmandet gick till:

Sitta på hotellrum och läsa på. Sedan längst bak i bilkaravan. Ute i Sierra Maestra och filmade som galningar. Så fort Castro kände för att säga någonting kasta vi oss fram (i bilkaravanen).

Det var ändå han som styrde showen?
-Absolut. 100 procent. Det han ville, det gjorde han.

"Det får man ju förstå att nästan hela massmedia var ju befolkad av vänstermänniskor då. Det var ju så. ... [det] fanns ingen debatt, det fanns en vänsterdebatt. Det var ju så i tio år. Och då gör man ju på ett visst sätt. Därför ser filmen ut som den gör."

"Jag tror att det var bra att vi gjorde såhär. Då fick han berätta vad han hade på hjärtat."

"Han, det vill säga Kuba"

"Vi försökte tänka oss att det var Kubanernas sätt att se på saken. Det kanske var det, det vet inte jag. Det är i alla fall Fidels sätt att se på saken."

"Jag tycker det är okej, det är ju en av de stora revolutionärerna under 1900-talet. Det är väl okej att man får filma honom "in extenso"."

Har du varit tillbaka på Kuba?

- Nej, jag tror att jag skulle bli ledsen. Då var det ju fullt ös, folk hade mat, det byggdes överallt det fanns någon sorts sikte framåt och då kunde man överse med en massa saker. Men idag när det är cementerat eller till och med går bakåt, då tror jag inte man kan ursäkta systemet.

"Jag vill inte åka dit och ta reda på det ens, jag tror bara att jag skulle må dåligt då."

"Det var en hel generation som var misstänksamma mot den representativa demokratin. Därför att... ja, Amerika osv. Då var man villiga att testa vad är ett folkligt inflytande? vad är en verklig demokrati?"

"Jag är ju verkligen ingen politisk expert."

Polisen mörkade diskrimineringen

Idag tar Högsta Domstolen upp fallet där Uppsala Universitet använt etnisk diskriminering i antagningen till juristlinjen. Vad passar då bättre än att uppmärksamma hur polishögskolan nyligen ertappats med att göra likaledes?

Via en kommentar till mitt tidigare inlägg pekades jag vidare till polisfacket i Stockholm, som har ett webforum, Blåljus.nu. Där debatteras avslöjandet att ett 40-tal personer antagits till PHS utan att ha klarat språkkraven.

Signaturen "Svensk född i Mellanöstern" skriver:

Jag är förbannad. Jag är elev på PHS sedan några terminer. Jag är född i ett utomeuropeiskt land. Mina föräldrar flyttade till Sverige när jag var ett år för att min far fått ett jobb här. När det uppdraget var slut fick han ett annat jobb efter ett tag och familjen blev kvar eftersom alla trivdes här och mitt hemland var drabbat av oroligheter. Min far har på jobbet lärt sig tala felfri svenska, min mor kan ha lite svårt med något ord ibland men umgås obehindrat med svenskfödda vänner. Båda mina föräldrar har varit noga med att jag ska lära mig svenska ordentligt. De har bland annat köpt svenska böcker för alla åldrar och ställt i bokhyllan. Samtidigt har mitt gamla hemlands språk varit det naturliga i hemmet för mig och mina syskon. Vi har kontakt med det gamla hemlandet och har kvar en del traditioner därifrån. Jag har ändå haft bra betyg i svenska under skolgången. Nu upptäcker jag att inget av det här har varit något värt. Mina föräldrar kunde struntat i mina språkkunskaper och jag kunde tagit den enklaste vägen och talat mitt gamla modersmål med släkt och vänner och sett svenskan som ett nödvändigt ont. Jag upptäcker nu att jag kommit in på PHS ändå. Härkomst är det som gäller – svenska behöver man inte vara godkänd i.

Signaturen"Mankan" påpekar att detta inte bara är en rättvisefråga, utan att språkkunskaper faktiskt har betydelse:

Att det görs avsteg från kraven och att man låter ändamålet helga medlen är inget nytt. Jag har via källor som jobbar med just rekrytering vetat att det inte är någon rättvisa som styr. Det handlar mycket om kvotering, att visa resultat. Framför allt i mångfaldens namn. Jag har sedan länge lämnat PHS bakom mig men ser ibland effekten av dåliga svenskakunskaper hos en del aspiranter och nybakade polisassistenter. Jag arbetar på krimjouren och får då läsa många handlingar som är upprättade på utryckningsavdelningen. Många skriver riktigt bra men allt för ofta är svenskan rent bedrövlig. Det är avstavningar av ord vid upprepade tillfällen i samma handling. Stavfel och språkliga galenskaper förkommer också. Nu ska ju handlingen kunna presenteras i hela rättskedjan. Vad får den för trovärdighet när det kanske står: "kniv slagsmål, bil krock, blå märke", o.s.v? Svenska är ett svårt språk och emellanåt gör jag själv fel. Men det får finnas gränser... Nu sade visst rektorn att dessa "undantagselever" skulle få svenskaundervisning på PHS så att de är klara vid examen. Så om några dessa inte håller måttet, får de sparken då efter 2,5 år? Jag tvivlar... Jag har full respekt för att man vill och behöver öka mångfalden. Det är nödvändigt att spegla samhället så gott det går. Har man nu problem med att rekrytera viss typ av elever så tycker jag inte att det här är rätt väg att gå.

Och det är ju rimliga argument. Det riktigt intressanta är dock att signaturen "H" noterar att PHS försökt dölja diskrimineringen:

Ja, om det inte vore för att uppgiften "råkade" komma upp i offentligheten, så skulle detta tydligen mörkas.

Och att man mörkat verkar bekräftas på flera håll.

På privata forumet Polisman.se (reg krävs) så har uppgifterna om diskriminering i antagningen till PHS diskuterats i flera veckor (kanske kom scoopet därifrån?). Och med tanke på hur illa debattörerna på detta forum skriver, så tycks svenskprovet inte vara någon större utmaning för den normalbegåvade.

Nå.

För att sammanfatta debatten (235 inlägg i skrivande stund) så kan jag säga att tonen är ganska upprörd, och att enbart ett par skribenter tycker att diskrimineringen är försvarlig - i stort summeras argumenten i inläggen från Blåljus.nu ovan. Ett par intressanta länkar ges: en SOU (pdf) där målsättningen att öka vissa befolkningsgruppers andel i poliskåren stakas ut, och en artikel av Carin Götblad där hon förklarar att hon vill se en förändrad rekryteringsprocess.

Men det finns en del avslöjanden också.

Att rekryteringsförfarandet avsiktligen hållits i det fördolda bekräftas i ett inlägg på torsdagen den 23 november från signaturen "JörgenG":

Ikväll har Birgit Hansson rektor för polishögskolan och Marie Andersson chef för rekryteringen, bekräftat att 40 personer som inte klarade svenskprovet är kallade till fystesterna i Stockholm vecka 49.

Projektledningsgruppen med rikspolischef Stefan Strömberg, länspolismästare Carin Götblad, rektor Birgit Hansson samt rekryteringschef Marie Andersson ville inte att detta skulle läcka ut på grund av mobbningsrisk mot de 40 personerna. Deras svepskäl är att de skulle kunna säga att de inte är säkra på att någon av de 40 skulle komma in. Dock medger Birgit Hansson att de 40 tränger ut andra sökande.

Längre ner i tråden berättar "JörgenG" att diskrimineringsprojektet är tänkt att spridas till hela landet, och att hemlighetsmakeriet varit omfattande.

Källorna är både Marie Andersson och Birgit Hansson i telefon idag med mig + två olika rekyterare. Marie och Birgit hade stora problem att förklara när de hade tänkt offentliggöra nyheten, om en ens alls. Enligt dem skulle de lika gärna kunna låta dessa börja i augusti 2007 blandat in bland de andra klasserna utan att det skulle märkas. Enligt Marie Andersson råder det stora meningsskiljaktligheter mellan henne och rekyterarna, medan projektledningsgruppen hållit samman om att inte läcka ut nyheten. De kunde tänka sig att inte berätta. Av de 40 på fystesterna i Stockholm vet de inte hur många som kommer att gå vidare. Detta använde de som argument för att slippa berätta om projektet.

Projektet är tänkt att spridas till alla andra län i Sverige efter att detta första Stockholmsprojekt genomförts. Rekryterarna i Stockholmsområdet har redan ufört sin del i arbetet genom att genomföra extra intervjuer med personer som inte klarade svenskprovet. Alla polisläns rekryteringsansvariga är dock medvetna om Stockholmsprojektet.

JörgenG fortsätter:

En kollega till Marie Andersson på RPS rekrytering låtsades om att hon inte visste nånting om projektet. En annan rekryterare i Stockholm låtsades heller inte känna till uppgifterna, trots att hon själv varit med och informerat underkända på svenskprovet om deras möjligheter att ändå komma vidare till fystesten.

Att det hela är ytterligt pinsamt för polisen är klart. De ska ju förkroppsliga tanken om likhet inför lagen. Syrligt noterar signaturen "Chevy, aspirant" följande förnekande från polisens hemsida:

Är det en fördel att vara invandrare då jag söker till polisutbildningen?
Det sker ingen kvotering till polisutbildningen. Alla söker på lika villkor och bedöms efter sina personliga egenskaper. Däremot ses det som en merit att ha kunskap och kännedom om andra kulturer och språk.

Och det är ju stor humor.

Vem är vad?

En är korthuggen och ler aldrig i bild. En pratglad och ler alltid. En lyckas alltid göra det obegripliga i politiken begripligt. En gör det begripliga obegripligt nästan jämt.

Manuel Ferrer, tidigare presschef för Socialdemokraterna beskriver i Dagens Media de tyngsta politiska kommentatorerna. Vem är vad?

We will always have Paris

En espresso på en sunkig Tabac. Ett halvdussin ostron och ett glas vitt på trottoarkanten vid fiskhandlarens stånd. Kanske lite maghreb Chez Omar. Det är min plan för helgen - genomförbar tack vare att miljövännerna och skattehöjarna ännu inte krossat lågprisflyget. Jag drar till Paris, och är tillbaks på måndag kväll. Alltså kommer jag att vara ännu sämre än vanligt att svara på mejl och i telefon. Och inte lär det bli så mycket bloggat heller.

Tyvärr innebär detta att jag inte kan bevaka MUFs stämma som går av stapeln just nu. Men jag skrev ju så roligt förra gången jag gjorde nåt liknande, att man lika gärna kan läsa den texten. Däri finns förstås också de första tankespånen till den just nu pågående omröstningen här på bloggen.

Au revoir!

Tjänstemännens löner - hela listan

Alla politruker som läser här uppmanas att klicka på länken till Dagens Industri idag, så att ni vet vad ni ska begära i nästa löneförhandling.

De tio bäst betalda politiskt sakkunniga i Rosenbad. Månadslön i kronor.

Jörgen Eklund, 38 år, finansdepartementet 60 000
Magnus Wallerå, 39 år, statsrådsberedningen 59 000
Anders Holmestig, 38 år, statsrådsberedningen 56 000
Daniel Johansson, 36 år, statsrådsberedningen 56 000
Anders W Jonsson, 45 år, statsrådsberedningen 55 000
Patrik Joyce, 42 år, statsrådsberedningen 55 000
Håkan Jevrell, 38 år, statsrådsberedningen 52 000
Johan Davidson, 34 år, statsrådsberedningen 51 000
Karin Karlsbro, 36 år, justitiedepartementet 50 000
Therese Wallqvister, 34 år, utbildningsdepartementet 50 000

Polisens etniska diskriminering

Bara fyra dagar innan Högsta Domstolen ska pröva om det var rätt av Uppsala Universitet att använda etnisk kvotering vid antagningen till juristlinjen avslöjar Dagens Nyheter att även polishögskolan låter etnicitet gå före kompetens vid rekryteringen.

Den som drömmer om att bli polis måste genomgå en långdragen rekryteringsprocess för att bli antagen till grundutbildningen. Genom tuffa fysiska och psykiska prov sållas de sökande ut. Men vad polisen inte informerar om är att den nya satsningen på mångfald gör att en stor grupp som inte klarat svenskproven ändå klarar sig vidare.

- Det är klart att de som klarar alla tester men inte kommer in kan känna sig lurade. Men jag har väldigt svårt att se hur man ska kunna nå vår målsättning med större mångfald om vi inte vågade oss på att göra den här typen av försök, säger Birgit Hansson.

Man riktigt ser framför sig hur Gunnar Strömmer på Centrum för rättvisa ställer sig i startblocken.

I väntan på rättsprocessen bör den som är intresserad av de svåra frågeställningarna om hur man kan göra för att få en poliskår som speglar befolkningens sammansättning läsa en mycket bra artikel från The Star-Ledger, där polisen i New Jersey granskas.

Seven years and millions of dollars after the State Police conceded their minority recruiting efforts were "significantly flawed" and pledged improvement, the race and gender makeup of the rank and file remains effectively unchanged.

A Star-Ledger analysis of recruiting data since 1999 shows more minorities and women than ever are applying for the force but are being rejected because they fail admission tests at disproportionately higher rates.

This rejection, according to the newspaper's analysis, occurs at various stages of the multitiered selection process: Hispanics and black candidates failed the background check at least three times more often than white applicants; women were nearly three times as likely as men to fail the physical; seven in 10 black applicants didn't pass the written test.

Why the failures persist and how to fix them have perplexed four successive attorneys general and four State Police superintendents. And they linger despite an overhaul of the recruiting and testing process, the hiring of outside consultants to grade applicants, and regular monitoring by the National Association for the Advancement of Colored People, which sued the state a decade ago to address the issue.

Nån vettig journalist borde förresten göra en svensk rewrite på The Star-Ledgers knäck. Här finns mycket att gräva i.

Ett nej är ett nej

Aftonbladet har träffat Margot Wallström, som resolut säger nej. Ett riktigt nej, hugget i sten, och som inte går att påverka med övertalningskampanjer. Margot tycker i stället att Carin Jämtin vore ett bra namn.

–Jag står fast vid vad jag sagt hela tiden, att mitt nej gäller.

Som hugget i sten alltså?
– Precis.

Men om rörelsen kallar som det heter, om Ingvar Carlsson försöker övertala dig? Hans namn har ju nämnts när det gäller operation övertalning.
– Äsch, det står så mycket som bara är påhitt. Min inställning är densamma, ingenting har ändrats.

Vad tycker du om Aftonbladets ledarsidas förslag att välja Carin Jämtin till partiordförande?
– Jättebra, det vore väldigt roligt!

Och det, sammantaget med de nya opinionssiffrorna, där Socialdemokraterna rusar uppåt, stärker mina argument från igår. Den som tar över efter Persson kommer att få svårt att föra partiet mot mitten.

Apropå Persson. Pigga vänstertidningen Flammans chefredaktör Aron Etzler har fått en större intervju med honom, som är mycket läsvärd. Inte minst för att Etzler tar med det där trivsamma grabbsnacket som man kan få uppleva om man träffar en Göran Persson på gott humör.

– En Etzler – från Bromma, säger han långsamt. Det är fan inte bra, alltså... Det är ingen miljö som fostrat några klasskämpar.

Men intervjun ger också intressanta bilder av Perssons eftervalsanalys, hans syn på mediepolitik och internet, hotet från Sverigedemokraterna, och partiets framtid. Kul läsning!

Liberal film?

Det här lilla seminariet verkar ju hur kul som helst:

Somliga menar att Woody Allen och Ronald Reagan har gett goda liberala argument för ett fritt samhälle. Men är Woody Allens filmer för den skull exempel på liberal film? Hur har frihet skildrats från ett liberalt perspektiv genom filmhistorien? Hur skildrar liberala filmare frihet i dag? Finns det över huvud taget någon liberal film?

Tisdagen den 5 december klockan 17.30 på Rival vid Mariatorget är det som gäller. Föranmälan på länken ovan. Timbro arrangerar. Vi ses (Robin och Murén, jag menar er också)!

Det dukade bordet

När alliansregeringen tillträdde påpekades från socialdemokratiskt håll att den nya regeringen kom till ett dukat bord. Ju mer jag ser av det socialdemokratiska eftervalsarbetet desto mer börjar jag tro att det faktiskt är sant. Men kanske inte på det sätt som Göran Persson menade.

Visst går ekonomin bra. SEBs konjunkturprognos var mer än förutspått positiv. Till stor del, naturligtvis, för att grunden var lagd, men också för att ekonomerna uppskattat Anders Borgs reformer. Och det är ju kul att det går bra för AB Sverige. Men det är bara en liten del av det dukade bordet. Förrätten, kanske.

Till varmrätt får man äta upp en väldigt mörbultad socialdemokrati.

För dagens sanning är den att alla de som vill påverka rörelsen just nu ger allt de har för att driva partiet i önskad riktning. Särskilt intressant är det att processen med att hitta en ny ledare och en ny politik för partiet sker samtidigt som det är avtalsrörelse. Fackförbundens mobilisering påverkar naturligtvis vad en socialdemokratisk tronpretendent kan säga. Och fackförbundsrörelsen pucklar på från vänster med alla tänkbara tillhyggen. Alltså, politisk strejk som protest mot väl förankrade demokratiska beslut är ungefär som att rösta med gevärspipan. Fackförbunden genomför en otrolig mobilisering emot just den politik som förmår vinna medelklassens väljare. Kan någon tänkbar sosseledare gå emot en sån opinion?

Några naiva drömmare inom rörelsen går och hoppas på att Margot Wallström ska komma hem och sluta leden bakom sig. Men det är ju så osannolikt att de lika gärna kan fantisera om att blixten ska slå ner i Reinfeldts huvud.

Istället formerar sig nu realisterna bakom de troliga kandidaterna. Idag ställde sig Aftonbladet bakom Carin Jämtin. Och ryktesvägen har vi tidigare fått höra att de gamla kanslirävarna ivrigt drar i trådarna för sin kandidat Pär Nuder. En tredje kandidat är Mona Sahlin.

Carin Jämtin är ideologiskt diffus, visst. Men jag tvekar ändå inte att etikettera henne vänster. Dels för att hon så uppenbart stöds av vänsterkrafter som Aftonbladets ledarredaktion och vänsterfalangen i Stockholms arbetarekommun, men också för att jag aldrig hört henne säga någonting som antyder att hon skulle vara beredd att ompröva den ekonomiska politik som fjärmat socialdemokraterna från mittenväljarna.

Pär Nuder skulle kunna tänka sig att omforma den ekonomiska politiken, tror jag. Men skulle han våga göra det om hans mandat inte gav honom det uppdraget? Om den opinion som råder när han väljs tydligt motsätter sig alla tänkbara förändringar av arbetsmarknadspolitiken? Knappast. Den politiska linje han företräder just nu går inte emot vänsterrösterna. Inte heller Nuder kommer alltså att kunna nå mittenväljarna.

Mona Sahlin är i mina ögon den mest pragmatiska av kandidaterna. Hon kan nog tänka sig vad som helst, i den mån hon tänker. Men hon är genuint hatad av stora delar av befolkningen (inte minst av de många sosseväljare som är beredda att gå till Sverigedemokraterna). Hon kanske kan vinna några mittenväljare, men hon skulle tappa minst lika många till populismen hos de bruna protektionisterna.

Till detta ska läggas att alla tankar på att gå till val i en vänsterkoalition fortfarande är helt frånvarande i den socialdemokratiska mentaliteten. Den kraftiga uppgången i opinionsmätningen vi såg häromdagen gör att sossarna tror att tiderna kan bli som förr igen. Att de kan få kanske upp emot 45 procent. Att de kan få styra landet med en enpartiregering. Den som strax får förtroendet att leda socialdemokraterna kommer att få svårt att vinna gehör för en idé om att gå till val i en koalition. Men det är långt kvar till nästa val, och den dagen ser ju opinionen ut annorlunda - för då har skattesänkningarna känts av i plånböckerna och några till fått jobb, om borgarna nu inte klantar till det som de brukar.

Visst kommer Miljöpartiet sannolikt att stiga i opinionsmätningarna därför att det är ett parti som gör sig bäst i opposition, när man slipper ta ansvar. Men räcker det? Är det mittenväljare som går dit? Och i Vänsterpartiet sker ingen som helst självkritik efter valförlusten, vilket knappast underlättar ett tänkt koalitionsarbete.

Vad kan då vänstern göra?

Jag vill påstå att fönstret krymper snabbt för vänsterblocket. Jämställdhet och miljö är två paradfrågor som man snabbt kan identifiera där vänstern har fördel, om man nu inte väljer att reformera sin ekonomiska politik. Men hur länge har man fördel i jämställdhetsfrågor när motparten är en svart kvinna: Nyamko Sabuni? Och hur länge är miljöfrågorna vinnare för vänstern när mediefavoriten Centerpartiet deklarerat nysatsningar?

Ett dukat bord för alliansen.

Till efterrätt en valseger 2010. Möjligen i minoritet, eftersom Sd kanske kommer in som vågmästare. Men dock fortsatt alliansregering.

Är det verkligen fred vi vill ha?

Här är den.

Dialogen.

Jo. Det är så här den ser ut, den där dialogen som enligt fredsrörelsens dogmer ska lösa problemen i mellanöstern.

I åratal har man ropat efter förhandlingar.

Samtal. Dialog. Multilateralism.

Varsågoda.

Bara att prata!

Mordet på Libanons industriminister Pierre Gemayel är en naturlig följd av de senaste veckornas världspolitiska utveckling. Eller för att tala med Wretchard på The Belmont Club:

If the Cedar Revolution came on the coat-tails of Operation Iraqi Freedom, on the crest of the wave of belief in the "purple stained fingers" of voters, then the assassination of Lebanese Minister Pierre Gemayel comes upon its ebb.

Stora delar av västvärlden har givit upp hoppet om en demokratisk utveckling i mellanöstern och i stället röstat fram företrädare för mer "pragmatiska" och "relistiska" lösningar. I USA har Demokraterna vunnit det senaste valet just med parollen att involvera hela regionen för att "stabilisera" Irak. Donald Rumsfeld har fått ge plats åt en ny linje i försvarspolitiken. Nu är det den efterlängtade dialogen som gäller. Iran och Syrien har bjudits in att samtala om regionens säkerhet och framtida utveckling.

Det är som om vi inte fattat nånting.

Som om vi lever i en värld där de främsta hoten mot vår trygghet är balkongrökning och cyklister utan hjälm.

Som om vi inte längre begrep hur ett riktigt hot ser ut.

Som om det inte fanns fiender.

När man svänger om sin politik, mitt under ett brinnande krig, och bjuder in sina fiender till förhandlingsbordet, under det uttalade målet att man vill dra hem sina styrkor, då är det självklart att motparten uppfattar det som att hans position stärkts. De senaste veckorna har Syrien och Iran fått uppleva att de blivit spelare på banan igen. De har blivit viktiga. Oumbärliga för en framtid i fred.

Här har Syrien och Iran under åratal bedrivit det mest cyniska och människorättsfientliga krig möjligt via ombud (Hizbollah, Sadr, sunniterrorism, etcetera) och plötsligt ses dom som fredsvänner! Man undrar om de är förvånade. Eller om de helt kallt litat på att CNN, och alla andra organ som ständigt pumpat ut budskapet om västmakternas snara förestående förlust, förr eller senare skulle bryta ner moralen hos de folk som har ledare som måste bry sig om sina folk.

Svaret från fienden lät inte vänta på sig i många dagar.

I Libanon har Hizbollah allt sedan omvärlden tvingade Israel att avbryta sin offensiv blivit allt mer påstridiga. De har bunkrat upp sin vapenreserv, med benäget bistånd från Iran och Syrien, till samma nivå som innan kriget. De har börjat ställa krav på större inflytande i regeringen, och hotat med att störta styret. En stor Hizbollah-demonstration är planerad till imorgon (jag har inte hört om planerna ändrats efter ministermordet). Hizbollah är på offensiv, helt enkelt, för att skapa ett nytt Libanon tillsammans med de Syrienvänliga krafterna i landet.

Walid Phares på the Counterterrorism blog förklarar:

Hezbollah and the Syrian-Iranian axis have considered the last legislative elections in the US and the formation of the Baker Commission as a signal to wage terror campaigns to crumble the political process in Iraq and the cabinet in Lebanon. This week, secretary general of Hezbollah Hassan Nasrallah and his allies were preparing to wage an urban uprising against the Government. But the supporters of the Cedars Revolution said they will take the streets again.

Hence, as we witnessed today in Beirut, the "Terror arm" of the Syro-Iranian camp moved forward to strike the Government instead.

Exakt vem som mördade Pierre Gemayel kommer vi att få veta förr eller senare. Men redan nu kan vi vara säkra på att det var någon av alla de aktörer som är motståndare till demokrati.

I förlängningen var det förstås vi här i väst som låg bakom. Vi som inte lyssnade när Hoola Bandoola sjöng.

Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Med freden kommer segraren och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huvet lågt ta emot den starkes fred.
Och när sen tungan slitits ur hans mun och hans ögon skrapats ut
och när ben och armar bundits hop med övermaktens knut
och när han har fått en trasa i sin mun
så att ingen hör ett ljud
då har allting blivit normalt igen
och ett krig har tagit slut.

Men är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand
och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.
"Så tag du halva jorden bror och halva månen med
så tar jag andra halvan, så är vi bägge två tillfreds."
Och om man då kämpar mot förtryck och hot
för den frihet som man valt,
då blir varje krig en segerstrid
och varje fred ett nederlag.

Så är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Där har ni freden. Där har ni dialogen.

Det är så det går när man vill samtala med terroriststater.

Dags att flytta?

Rykten i Chiles finanskretsar säger att Fidel Castros nära och kära letar efter fastigheter i gränstrakterna mellan Chile och Argentina. Kan det vara så att de känner att slutet är nära för den socialistiska diktaturen?

Babalu Blog:

Real estate purchases of the rich and evil

NuevoAccion.com has a report of a rumor floating around Chilean financial circles that certain family members of the soon-to-be-worm-food leader of Cuba are looking to buy property in Chile. I wonder where they got the money, being equal under socialism and all.

Here's a full translation in English by our ever-vigilant colleague, Henry Gomez:

Friends of this publication, who reside in Chile, have notified us of a rumor that is currently circulating in Chilean financial circles, which we transmit to our readers exactly as they are, as unconfirmed rumors, without knowledge as to their truth, but we make them public, because this news, along with the news that the Swiss banking institutions have cancelled all transactions with Cuba, may be related.

According to these Chilean sources, Max “the Guaton" Marambio, has received instructions from Mrs. Dalia Soto del Valle, (in the photo above) wife of the “Emperor of the Cuban Archipelago”, that he should explore the possibility of acquiring for her or some relatives, a pair of great properties in Chilean Pampas, on the border with Argentina, and if possible, that the properties include part of the Pampas of both nations.

As published previously in “Nuevo Accion”, Max Marambio, known in Cuba as “the Guaton” has become a multimillionaire doing businesses with and for the Cuban tyranny and serving as a front for many of the countless businesses scattered around by the world owned by Fidel Castro.

Marambio, who was a chief of the personal bodyguards of Salvador Allende and an intimate pal of the de la Guardia twins with whom he participated in all their sordid business, and today is a multimillionaire tycoon thanks to his businesses with the Cuban tyranny, resides in Chile.

(via Publius Pundit)

The Long Goodbye

Robert Altman 1925 - 2006

Gammalt och nytt

Peter J Olsson har veckans smartaste inlägg:

Ett moderat regionråd i Västra Götaland har åtalats för att ha orsakat kroppsskada under en julfest genom oförsiktighet vid avfyrandet av en salutkanon. Samtidigt har en yngre moderat kommunpolitiker i Skåne polisanmälts för att ha förfalskat ett studieintyg för att vidimera sin lärarutbildning - han föll på att han stavat fel...

Kan man tydligare visa skillnaden mellan gamla och nya moderater?

Men Peter J missar att länka till ursprungshistorierna, så jag får väl hjälpa till.

Historik ett:

(2005-12-15) Regiondirektör skadad när regionråd sköt salut

Det var i tisdagskväll som regionstyrelsens politiker och tjänstemän samlats på residenset för att äta julbord. Det bjöds inte på sprit och glöggen var alkoholfri. Den som ville kunde köpa snaps till julbordet.

Sent på kvällen skulle moderaternas regionråd Lars Bergsten skjuta salut från balkongen, med sig egen salutkanon som han tagit med sig. Det var då det hände. Regionens utvecklingsdirektör Bertil Törsäter fick träsplitter i ena ögat och fick föras till sjukhus.

Historik två:

(2006-11-18) Moderatpolitiker förfalskade studieintyg

Stefan Augustin arbetade som lärare på en skola i Höör, och det var när skolledningen ville kontrollera lärarnas kunskaper, som han lämnade in ett examensintyg från lärarprogrammet i Karlstad.

Eftersom intyget bland annat innehöll stavfel, så blev skolledningen misstänksam och kontaktade universitetet i Karlstad. Då visade det sig att Stefan Augustin aldrig ens påbörjat några lärarstudier, och i onsdags fick han därför sparken från sitt jobb på skolan i Höör.

Vilka konsekvenser det här kan få för hans politiska karriär är ännu inte bestämt, menar Marianne Dahlgren.

Lågt tak i kristdemokratisk himmel

Kristdemokratiska bloggaren Cold Lazarus har stängt sin blogg - efter påtryckningar från högre kristdemokratisk ort.

Läs mer hos Syskonskap.

Partibidrag och nytta

Det ytterligt bisarra system vi har i Sverige där politikerna delar ut pengar till sig själva för att de ska kunna kampanja till sig våra röster effektivare har idag givit i bieffekt att vi skattebetalare, via ombud, beslutat dela ut 333.300 kronor under kommande år till Sverigedemokraterna.

Detta meddelar Partibidragsnämnden i ett pressmeddelande:

Partibidragsnämnden har vid sammanträde i dag beslutat att bevilja Sverigedemokraterna partistöd med 333 300 kr enligt lagen om statligt stöd till politiska partier. Stödet avser tiden oktober 2006 - oktober 2007.

Sverigedemokraterna fick 2,93 procent av rösterna i hela landet vid riksdagsvalet 2006. Vid förra valet fick partiet 1,44 procent. Nämnden har funnit att bestämmelsen i 3 § tredje stycket i lagen är tillämplig i detta fall.

Kanske man skulle ha funderat ut en annan modell redan för några år sedan?

Svensson bloggar igen

Förre politiske reportern Niklas Svensson är tillbaka med Politikerbloggen. Återlanseringen sker via en artikel i Expressen, som Svensson lämnade efter att ha anmälts för dataintrång i Socialdemokraternas intranät SAP-net.

Efter en kväll på Spy Bar glömde dåvarande ministern Mona Sahlin kvar hemliga dokument - på nattklubben.

Det avslöjar journalisten Niklas Svensson på Politikerbloggen i dag.

Helt frostiga kan relationerna inte vara mellan reportern och tidningen. Kul, säger jag, och hälsar Niklas välkommen tillbaks!

Valets stora kommunikatör

Jag missade den här texten när den kom för några dagar sedan, men vill ge andra chansen att läsa något om hur viktig kommunikationen är för ett parti. Realtid har intervjuat Michael Storåkers, vars reklambyrå skötte Moderaternas kampanj. Några stycken:

Det var byrån Storåkers McCann som utformade moderaternas kampanj, och Michael Storåkers, som är firmans ordföramde, var den på byrån som hade det direkta ansvaret för kampanjen.

– Det var moderaterna själva som hade satt etiketten ”nya” på partiet, och vårt uppdrag blev att förmedla förändringen till väljarna, säger Michael Storåkers, som påpekar att det emellertid var de på reklambyrån som kom upp med att beteckna moderaterna som det nya arbetarpartiet.

– Det var ju det partiet som fokuserade mest på jobb, förklarar han.

Med tanke på valresultatet så kan man väl säga att ni lyckades?

– Vi gjorde ett bra jobb. Det var stimulerande och kul. Och det tror jag de flesta på byrån kände, även de som inte är moderater, säger Storåkers, som inte tillhör den sistnämnda kategorin. För ett antal år sedan arbetade han själv aktivt inom moderaterna.

Men det var inte därför jobbet gick till just Storåkers McCann, utan byrån fick jobbet på sedvanligt sätt.

– De gjorde en utvärdering av ett antal byråer. Vi var en av dem, och vi fick jobbet, säger Storåkers.

Var ligger de största skillnaderna i att marknadsföra ett politiskt parti och att marknadsföra en produkt?

– När det gäller ett politisk parti så är det kommunikationen budskapen som är själva kärnprodukten. Dessutom är kunden, i det här fallet moderaterna, betydligt mer involverad i kampanjen än när det gäller en vanlig produkt. Vi arbetade kontinuerligt tillsammans med moderaternas kampanjstab.

Chefen för kampanjen på den moderata sidan var Per Schlingman, som i dag är partiets nye partisekreterare.

Så ni hade inte fria tyglar när ni utformade kampanjen?

– Snarare var det ett tätt och nära samarbete mellan oss och partiet. De visste vad de ville. Vårt uppdrag var som sagt att kommunicera förändringen i partiet.

Storåkers McCann arbetade egentligen med två parallella kampanjer under valrörelsen; en för moderaterna specifikt och en för den borgerliga alliansen.

– Man kan säga att vårt jobb gick ut på att väljarna först skulle välja alliansen, och sedan rösta på moderaterna, säger Storåkers.

Uppmärksammade blev deras helsidesannonser för alliansen, där syftet var att jämföra alliansens samstämmighet med den socialistiska sidans (påstådda) brist på samstämmighet. Uppmärksammade blev också deras ”jobbsökaraffischer” för moderaterna.

Förresten. När jag i tonåren sprang ihop med Storåkers på somrarna i Hjortnäs var det slående vilken framgångsrik typ han var. Han kunde fan inte köpa en lott utan att vinna chokladasken. Brudar som var flera år äldre än han blev kära i honom. Hela tiden. Som Alexander Lukas, eller nåt.

Men jag är inte bitter.

(via Researcher)

Grönköpings outreach

Med anledning av vad jag skrivit nedan om den norska Muhammedkrisen vill jag uppmärksamma det nya numret av Grönköpings Veckoblad, som berättar att den lilla köpingen nu satsar på "nya program för att undvika att reta upp världens muslimer":

En annan viktig åtgärd är att hr grundmagister Ludvig Hagwald lovat att avbryta sitt projekt att översätta Koranen till transpiranto. Hr Helmersson konkluderar:

"Det är viktigt att vi fortsätter betona att Islam är en fredlig religion. Annars vet man aldrig hur det går."

(ur pressmeddelandet)

Norges syndabock

Förra utrikesministern Laila Freivalds fick bra med kredd i den islamistiska världen för att hon lät släcka ner den förargliga webbsajt som publicerade en karikatyr av profeten Muhammed. Men priset blev högt - hon tvangs avgå.

Jag undrar om inte den metod som norska regeringen använde var smartare, om än lika moraliskt förkastlig.

Pigge reportern Haore Suleiman, på Livets Ord-knutna tidningen Världen Idag, har skrivit en intressant artikel om hur den socialdemokratiska norska regeringen fegade för islamisterna genom att peka ut enbart kristna tidningen Magazinet som syndabock, när i själva verket många norska tidningar publicerat Muhammedkarikatyrer.

– Det känns som att regeringen satte en dolk i ryggen på mig, säger Vebjørn K Selbekk, chefredaktör för Oslobaserade tidningen Magazinet.

– Regeringens utpekande av oss som syndabockar för krisen ökade inte bara faran mot mitt och min familjs liv, den skapade även en oerhört farlig situation för hela Norge, säger han och refererar till ett brev som tidigare hemlighållits där norska utrikesdepartementet skrev till sina ambassadörer – och andra regeringsrepresentanter – med tydliga direktiv om att peka ut just den ”kristna tidningen Magazinet” som enda media som publicerade Muhammedbilderna.

– Tänk dig om tv-stationerna Al-Jazeeras och Al-Arabias korrespondenter i Oslo hade rapporterat hem att den norska regeringen berättade osanningar och att den faktiska situationen var att många fler medier än en tidning publicerade bilderna. Regeringens agerande på den här punkten skapade en potentiellt oerhört farlig situation för hela Norge.

Den 10 januari i år publicerade Magazinet ett faximil av danska Jyllands-Postens karikatyrbilder av islams grundare Muhammed. Drygt två månader tidigare hade norska tidningen Aftenposten publicerat samma bilder. Även Stavanger Aftenblad och Bergens tidende publicerade bilderna före Magazinet. Och samma dag som Magazinet tryckte bilderna publicerade Dagbladet dem i sin nätupplaga.

Magazinet var alltså varken först eller ensamma i Norge om att publicera de uppmärksammade karikatyrbilderna. Ändå var det endast Magazinet som skuldbelades av regeringen. Detta har regeringen kritiserats hårt för av en rad tunga röster inom journalistkåren och kulturkretsar i Norge.

– Sanningen är att det är fler norska tidningar än danska som har publicerat Muhammedbilderna, men trots det valde UD att skylla allt på oss. Det var en enkel väg att komma undan, för att de visste att en förhållandevis liten kristen tidning inte hade förmåga att slå tillbaka på samma sätt som de andra stora tidningarna, säger chefredaktören.

Två dagar efter att den norska ambassaden i Damaskus stacks i brand lade statsministern, Jens Stoltenberg (s), en del av skulden för attentatet på Magazinets publicering av bilderna.

I sin nyutkomna bok, Truet av islamister (Hotad av islamister), ägnar Vebjørn K Selbekk ett helt kapitel åt regeringens hantering av Muhammedkonflikten där huvudstrategin var att peka ut Magazinet. Det, menar Selbekk, bidrog till att det uppstod en mycket allvarlig hotbild mot familjen (barnen är 9, 13 och 15 år).

Och nog fick redaktören klä skott. Efter publiceringen utsattes han för 50-tal direkta dödshot och tusentals hatmail med allt ifrån bilder på förbrända lik till hot om att man skulle skära halsen av honom i hans sovrum på natten. Familjen tvingades ha polisbevakning dygnet runt och flyttade till annan ort, bland annat på grund av säkerhetsrisken. Även om publiceringen skedde för tio månader sedan har familjen fortfarande en viss grad av polisbevakning.

– Det blev en fruktansvärt pressad situation för oss, men det som gjorde mig mest ledsen var att min fru och mina barn fick lida på grund av detta. De hade ju inte gjort något men fick ändå uppleva traumatiska situationer som de inte hade kunnat föreställa sig. Det är klart att det kändes jobbigt när barnen frågade om det var på riktigt att någon ville döda pappa, säger Vebjørn K Selbekk.

Turerna kring Muhammed-karikatyrerna ebbade ganska tidigt ut i Sverige men i grannlandet har den blivit den i särklass största mediahändelsen under året. Debatten har pågått sedan i januari och förs intensivt. Norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd har hela krisen igenom gett Magazinet sitt stöd och allt eftersom har fler publicister, och andra försvarare av yttrandefriheten, ställt sig bakom tidningen. Udden av kritiken har vänts mot regeringen för att man hängde ut Magazinet och fördömde publiceringen.

Selbekk uppskattar den vitaliserande debatten om yttrandefriheten bland intellektuella och politiker men är mer glad över att den nått köksbordet.

– Alla i Norge, stora som små, pratar om publiceringen av Muhammedbilderna. Jag tycker att det är positivt att folk tänker till och frågar sig vad det är för krafter som reagerar så starkt över att en tidning publicerar bilder som är inom ramen för pressfrihetens gränser. Folk frågar ”vad händer nästa gång”? säger han.

Det gångna året har stärkt Vebjørn K Selbekks uppfattning om att frihet och västerländsdemokrati hotas av radikala islamister som inte tvekar att ta till våld för att skrämma meningsmotståndare.

– Det kan vi inte kompromissa om, oavsett hur mycket extremister skriker och bränner flaggor.

Boken går att köpa via nätet.

Allt är relativt

Socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i Politiken skvallrar (ej online) att invånarna i sörmländska Flodafors är nöjda för att de känt av åtminstone en viss statushöjning sedan bybon Anders Borg blivit finansminister.

Men då var utgångsläget ändå ganska bra för Borg.

Byns enda tidigare kändis var porrlegenden Torgny Wickman som regisserat obskyra titlar som Ta mig i dalen och Drömsex i 3D, men också klassiker som Anita - ur en tonårsflickas dagbok, Kärlekens språk och Den ståndaktiga kyrkoherden.

Adaktus till åttan

Lars Adaktusson lämnar SVT och går till TV8.

Resumé:

Adaktusson tillträder efter nyår och dyker upp i rutan hos TV8 i februari. Den tungt meriterade SVT-profilen uppges även få en drömlön hos sin nya arbetsgivare på 1,6 miljoner kronor om året.

- Löneuppgifter är inget vi kommenterar, säger Thomas Hall.

Lars Adaktusson är förväntansfull.

- TV8 har gett mig ett erbjudande som jag inte kan motstå. Att få arbeta med en starkt nyhetsinriktad talkshow, som sänds två kvällar i veckan, blir en oerhört spännande uppgift, säger han i en kommentar.

Dagens Media:

Programmet Adaktusson är en talkshow inriktad på inrikespolitik. Programmet är planerat att sändas tisdagar och torsdagar på bästa sändningstid. Ämnena avgörs efter aktualitet men programmet Adaktusson har också ambitionen att själva sätta agenda.

gudmundson:

Det är bara att ringa om ni vill ha en redaktör, TV8!

Google News på svenska

Nu finns den. Google News på svenska.

Den sajten kommer att bli mycket användbar. Den engelska är otroligt viktig för mig, inte minst i yrket. Ett effektivt och pålitligt sätt att söka i världens nyhetskällor - gratis - är inte kattskit.

I USA har det dock uppstått kontroverser i takt med att Google News inkluderat nya medier som bloggar ibland nyhetskällorna. En av världens mest inflytelserika bloggar, LGF, räknas inte som källa av Google News, medan mer obskyra får vara med, exempelvis.

Ska bli intressant att se om nya medier överhuvudtaget kommer att få plats i den svenska utgåvan. Kanske ska man vara tacksam över att man nu fått ett sätt att söka i arkivet hos både Ystad Allehanda och Falu-Kuriren på en gång.

Benkö tar över Ekot

Cilla Benkö blir ny chef på Sveriges Radios Ekoredaktion, avslöjar Resumé.

Cilla Benkö blev så sent som för ett år sedan, den 1 september 2005, chef för Aktuellt. Innan dess hade hon arbetat på SR i 20 år. Före övergången till Aktuellt var hon biträdande Ekochef, efter att ha varit nyhetschef på Ekot och ekonomichef.

Hon började på Radiosporten och har också arbetat som ekonomireporter. Hennes journalistiska bana har inte bara inneburit public service-uppdrag. Mellan 1989 och 1992 var hon i New York för TV4.

- Uppdraget som Ekochef är ett av de tyngsta och mest spännande publicistiska jobb som finns. Jag ser oerhört mycket fram emot att ta mig an uppgiften, säger Cilla Benkö.

Och det är nog den bästa värvning Ekot kan göra efter att Staffan Sonning gått vidare till biståndsverksamhet. Mina intryck av Benkö är att hon är rakryggad, tuff och renhårig. Möjligen saknar hon något av Sonnings pedagogiska förmåga när det gäller att förklara den publicistiska hållningen.

Osäkerheten om vad som skall hända med Aktuellt växer dock i och med detta. Det vore väl tråkigt om onda aningar om Aktuellts framtid har del i Benkös beslut att byta jobb? För nog ska väl SVT ha ett fördjupande nyhetsprogram om vi nu ska ha public service, va?

Stoppa trakasserierna av Anna!

Först var det ordningsvakterna som vände sig emot henne. Och nu har även trafikpolisen slutit upp i hetsjakten.

Var ska det sluta?

Vi måste få ett stopp för förföljelserna av Anna Sjödin. Vi har alla ett ansvar. Du kan göra ditt genom att bära det här bandet på kavajslaget eller kappan.

Försäljning hos Sakine.

Mina drömmars stad

I ett skåp med vinylskivor i en mexitegelvilla i medelklassförorten Upplands Väsby, där jag var på besök hos min dåvarande flickväns föräldrar, låg en musikhistorisk sensation: Rex, andra albumet av svenska psykedeliapionjärerna Hansson & Karlsson. Jag kunde för mitt liv inte begripa hur den hamnat där. Pappan var ju civilingenjör och mamman statstjänsteman. Vad kunde de ha för koppling till flower power, hippies, progg, ja, experimentell musik över huvud taget?

I ett omtalat nummer av tidningen Pop skrevs att pophistorien ständigt måste skrivas om. Det är ett uttalande man ska ha i bakhuvudet när man läser denna del i den utläggning om musik som blivit mitt svar på en fråga från Magnus om vad jag lyssnar på (del 1, 2, 3). Det här avsnittet handlar till viss del om vad jag upptäckt i huvudstaden.

Något som slår en när man flyttar till en större stad som Stockholm är vilket enormt informationsövertag de boende där har. Konsertarenor, klubbar, skivaffärer, cinematek, bibliotek - allt finns överallt och varje dag i en storstad. För mig betydde naturligtvis loppmarknaderna mycket. För tre eller fem eller tio kronor erbjöd Myrorna, Små smulor, eller Mynt och Musik nya musikaliska universa varje dag. Vanligt folk hade ju börjat slänga vinylsamlingarna till förmån för cd. Det blev möjligt att snabbt och tokbilligt bygga upp katalogen med grundläggande sjuttiotalssoul, klassiska garagerockspärlor, måste-ha-soundtrack, livsnödvändiga boxar, oumbärliga soloalbum, mästarna som stod bakom sextiotalets r'n'b, sydstatspop, världens bästa poplåt, sångerskor och låtskrivare, tuggummipop, ja, skivsamlingen växte på alla ledder. På bara några år fick jag tillgång till den skatt som idag ligger ett knapptryck bort. Information som jag som ung aldrig haft en chans att nå.

Och hur smal eller kuriös ens nisch än är, så kan man gräva djupare.

Jag blev nyfiken på svensk rockhistoria. Inga problem. I Stockholm fanns exempelvis Svenskt Rockarkiv, som gett ut samlingen Rotmosrock som smakfullt beskriver den svenska rockens första trevande steg på femtiotalet. Eller så kan man gå till en nischad skivaffär och köpa Searchin' for shakes: Swedish beat 1965 - 1968 ur begagnathyllan. Eller samlingarna med mer psykedeliskt inriktat svenskt sextio- och sjuttiotal: Who will buy these wonderful evils?

Också kan man träffa folk som vet. Eller ännu bättre folk som var med.

I Stockholm kunde jag få svar på min fråga.

För jag undrade ju hur det kunde komma sig att hela västvärlden under en tioårsperiod mellan 1966 och 1975 exploderade av musikalisk kreativitet, medan vi i Sverige inte skulle ha haft något alls enligt den officiella historieskrivningen. Tyskarna hade kraut, britterna hade psykedelia, folk och progressive, jänkarna hade Velvet, Stooges och MC5; varför skulle Sverige ha missat tåget?

Det hade vi inte. Det är en lögn. Sverige var med på tåget.

När Jan Gradvall nyligen skrev att den svenska proggen istället borde ha kallats reggen, eftersom den i hans ögon var regressiv, så är det ett utslag av ignorans.

Sverige hade ett enormt dynamiskt musikliv under perioden.

Men mytbildningen runt proggen gör att folk vanligen tror att den var en förlängning på den vänsterrörelse som samtidigt svepte över västvärlden. Jag vill påstå att sextio- och sjuttiotalets musikaliska och kulturella kreativa explosion beror på något annat än vänsterns ideologiska "uppvaknande". Jag vill påstå att det handlar om den av popskribenterna hatade medelklassens framväxt, och sen får Andres Lokko klösa sig blodig med sin arbetarromantik hur mycket han vill.

Men jag vill lämna ett förbehåll. Kanske är det rentav så att jag med detta påstående vill hitta en ny kontext till min egen ideologiska resa från vänster till höger utan att behöva byta musiksmak. För ideologin existerar ju i ett sammanhang. Musik är politik. Och om man omtolkar sina politiska slutsatser så borde rimligen inte den kulturella kostymen passa längre - om man inte tidigare missbedömt kulturen, förstås.

När man börjar köpa svensk musik från den här gyllene tioårsperioden jag pratar om märker man snart en fantastisk experimentlusta. Hos de mer folkliga artisterna är det välproducerat men tydligt. Pugh Rogefeldts halsbrytande melodier framfördes ibland på ett låtsasspråk, Merit Hemmingsson blandade hejdlöst mellan musik från fäbodvallarna och jazz, Jojje Wadenius barnmusik pendlade mellan funk och vaggvisa (och missa inte Made in Sweden, sent klipp), och Björn J:son Lindh hämtade in orientaliska ingredienser. Mer obskyra artister var ännu mer hejdlösa. Älgarnas Trädgård kunde vara rent atmosfäriska, Fläsket Brinner friformsjammande, Samla Mammas Manna disciplinerat aviga, och Pärson Sound (som senare blev Träd, Gräs och Stenar) nerrökt monotona.

Men de artister som oftast väljs ut att representera eran, som Hoola Bandoola och Nationalteatern, förhöll sig ganska strikt, men kompetent, till tidigare etablerade musikaliska fåror.

Jag rekommenderar istället lyssning på Hansson & Karlsson, Mikael Ramel, Kebnekajses första platta, Gudibrallan, eller Konvaljen för att få en aning om den spännvidd som fanns bortom Röda Ropet och andra band knutna till KPML(r). Och det finns massor mer att gräva fram efter det.

Nå. Den rådande historieskrivningen menar att sextio- och sjuttiotalets kreativa boom kom ur en reaktion på kolonialismens fall, ur skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, ur krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och ur vänsterns målmedvetna kulturella arbete. Ungefär. Och alla de förklaringarna har kanske giltighet inom enskilda musikaliska nischer.

Men fanns det inte en större bakomliggande orsak? En demografisk förändring som möjliggjorde allt detta?

På sextiotalet såg västvärlden framväxten av en ny klass - medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. En medelklassens kultur.

Inte som rock'n'rollen på femtiotalet, som ju var arbetarklass. Inte som den vita jazzen, som var mer, om jag får säga, borgarklass. Och inte som den klassiska musiken, som var överklass. Nej, en helt egen kulturyttring, fri att skapa för den nya välmående medelklassen på jakt efter en identitet.

Denna nya och konstnärligt sökande medelklass kunde naturligtvis dra nytta av all musik som redan fanns tillgänglig där ute. Det melankoliskt nordiska i Lars Gullins Danny's Dream, det primalt rockande hos Namelosers Do-Ao eller det flippat avantgardistiska hos Karl-Erik Welin, allt kunde få testas. Eller spelmännen i Bingsjö, frälsis och gamla skillingtryck. För till denna medelklass kom ju människor från alla håll. Arbetarbarn blev medelklass. Jordbrukarbarn blev medelklass. Till och med överklassbarn blev medelklass (Carl Johan De Geer eller Mikael Ramel comes to mind).

Konstskolor och universitet belägrades av en köpstark, nyfiken, kåt och identitetshungrig medelklass - på jakt efter en egen kultur.

Det uppstod skivbolag. Och i motsats till vad man kan tro så startades inte vänsterns flaggskepp inom musikutgivning MNW som något arbetarkollektiv med agitprop i åtanke. Nej, från början hette det Music Network, och gav ut amerikanska psykedelialegenden Kim Fowley och svenska fuzzbluesiga Scorpion. Sen tog vänstern över, och blivande socialdemokratiska statssekreteraren Gunilla Thorgren blev producent.

Det uppstod konst i nya former. Det uppstod teater på nya scener. Till och med film! Och det är klart att mycket av de här kulturyttringarna var förknippade med vänstern - men det var inte vänstern som utgjorde dess motor. Det var en starkare kraft i rörelse.

Medelklassen.

Och det var därför jag kunde hitta ett album av Hansson & Karlsson i en mexitegelvilla i Upplands Väsby. Blivande civilingenjörer drev hippie-eran. Inte kolonialismens fall eller skräcken för kärnvapen. Tvärtom. Tillväxt och tillförsikt.

Men. Den här eran tog ju slut också. Och varför det skedde kan man grunna länge på. Jag ska försöka illustrera vartåt mina teorier drar:

Explosionen av kultur trängde långt utanför de etablerade scenerna. Folk började skapa sina egna mötesplatser och arenor för att all denna kreativitet skulle kunna få utlopp.

I Uppsala, till exempel, fanns föreningen Musikforum. Den var otroligt vital, säger de som var med, och stället att hänga på om man var ung och hipp (låter inte som arbetarrörelse, va?) i början av sjuttiotalet. 1973 gav föreningen ut ett dubbelalbum, som jag har i min ägo, betitlat Bygg ett eget musikforum. Omslaget innehåller detaljerade råd och tips för dem runtom i landet som ville skapa en egen arena för sin kreativitet, vinylen gav exempel på hur det låtit på Uppsalas Musikforum.

Och jag tycker att det är en underbar bild av skaparkraften då.

Men nånting hände. Lite drygt tio år senare gick Uppsalas ungdomar (knappast arbetarklass den här gången heller) i demonstrationståg genom staden. Men den här gången var parollen inte "Bygg ett eget musikforum". Nej, nu hette det att "Vi kräver ett Ungdomens hus i centrum!"

Vad hade hänt? Tja, punken förstås, och allt som kom efter den. Men jag gissar att välfärdsstatens elefantiasis spelat större roll. Musiklivet hade under åren blivit allt mer bidragsberoende. Kraven på staten hade ökat, och tron på den egna kraften krympt.

Så kvävdes medelklassens första genuina kulturyttring. Men den kom igen, tror jag, i postpunken. Men det är en annan historia, kanske rentav om en annan mexitegelvilla.

Risk för smutsig bomb i Sverige?

Dagens analys från Totalförsvarets forskningsinstitut känns inte helt betryggande (pdf).

FOI har analyserat hotet från smutsiga bomber – radioaktivt material som exempelvis sprids med hjälp av vanligt explosivämne. Analysen visar att det är möjligt för en tänkt förövare att få tag på radioaktivt material i Sverige. Ämnet är mycket aktuellt i och med att Dhiren Barot i Storbritannien i dagarna dömts till minst 40 års fängelse för att ha planerat ett attentat med en smutsig bomb.

Med tanke på vad som skrivits de senaste dagarna om smuggling av radioaktivt material och olika terroristgruppers ambitioner så måste man ju konstatera att FOI befinner sig helt rätt i tiden.

SKP mot Norrbotten

Inser att jag glömt rapportera att Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, fått ny ordförande. En kvinna, för första gången sedan partiets tillblivelse på sjuttiotalet, vid namn Gun Isaxon valdes på kongressen i Järfälla.

DN/TT:

Isaxon är 66 år och sedan många år politiskt aktiv i Gällivare kommun och i landstinget i Norrbotten.

SKP ska nu också flytta sitt partikansli från Stockholm till Gällivare.

- SKP har sina rötter här uppe. Vi är också flera ledamöter i partistyrelsen som kommer norrifrån, och sedan är det en ekonomisk fråga, säger Isaxon.

Hon uppger att SKP i dag har cirka 1.000 medlemmar. Men Isaxon hoppas att den nya borgerliga regeringen, och dess sociala program, ska locka fler väljare vänsterut. Kongressen i Järfälla utanför Stockholm har också utarbetat ett nytt partiprogram.

Om SKP och framgångarna i norrland har jag skrivit förut här, här och här. Om sig själv skriver Gun Isaxon på partihemsidan:

Jag heter alltså Gun Isaxon. Min familj är Lennart, min sambo sedan 33 år tillbaka och våra fyra utflugna barn. Jag har arbetat 40 år i Norrbottens Läns Landsting som läkarsekreterare och biblioteksassistent. Jag har arbetat fackligt åt SKTF- Sveriges kommunaltjänstmannaförbund - ca 30 år där jag var ordförande för Gällivaresektionen i drygt 20 år samt ledamot i avdelningsstyrelsen för hela Norrbottens Län. Jag har fått mycket utbildning via SKTF och var också utbildare för kontaktombuden de senaste åren inom SKTF. Jag har suttit med i partistyrelsen i 4 år - en givande och lärorik tid. Jag har också suttit med i Gällivares kommuns socialnämnd samt kommunfullmäktige i 2 mandatperioder och i kommunstyrelsen samt kommunfullmäktige den senaste mandatperioden.

Vilket sätter de fackliga protesterna mot finansminister Borgs förändringar i a-kassan i visst perspektiv.

Den riktiga pärlan i SKP heter dock som alla vet Radio Kommunist, som producerar mäktigt gulliga närradiosändningar tillgängliga på webben. Nu senast med ett special om kongressen, med musik vald med övertygelsen som grund, av Jerry Williams och Ronny Erikssons Euskefeurat till exempel.

Det tysta landet är för övrigt en riktigt fin sajt.

Kokain i parlamentet

Danska tidningen BTs avslöjande att man hittat spår av kokain på toaletten i parlamentsbyggnaden Christiansborg får eko i svensk press (DN, SvD). Historien klingar bekant.

Förra året gjorde tysk tv stor affär av att man lyckats hitta kokainrester i EU-parlamentet i Bryssel. Testmetoderna (pdf) kritiserades då från parlamentshåll, förstås. Inte vet väl journalister nåt om droger, sa man. Hunter S Thompson hade man väl inte läst.

Det knäcket var i sin tur en omgörning av ett ännu äldre, där samma redaktion kunde konstatera att tyska förbundsdagen var nerlusat med koks. Vilket förbundsdagen tyckte var så jobbigt att de portförbjöd reportern ett år.

Jobbet verkar funka varje gång. Det är väl bara en tidsfråga innan Insider gör knäcket på svenska. Eller är det redan gjort och jag har missat det?

Gratis lunch, visst

Häromdagen fick vi veta att utrikesministern inte förväntades använda dator. Idag berättar folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson att hon inte får installera Skype i jobbdatorn. För att hon ju ändå får ringa gratis.

...när det gäller skype menar man att det inte behövs(???) Som ledamot anses man ha möjlighet att ringa gratis. Då har man ju som inte förstått något kan jag tycka…

Man får anta att det är någon annan som betalar. Som vanligt.

Marknadslyckande

Inget verkar förvåna journalister lika mycket som när marknadsekonomi fungerar.

Fackförbundstidningen Journalisten:

Trots att de nya gratistidningarna bara ges ut av kommersiella skäl gör de nytta, anser medieforskaren Ingela Wadbring vid Göteborgs universitet.

Göteborgs-Posten:

Morgontidningar som GP bygger på en djupt rotad publicistisk idé om folkbildning, oberoende granskning, källkritik och opinionsbildning i demokratins tjänst. Vinstmaximering brukar betraktas som ett fult ord.

De nya tidningarna, däremot, finns till enbart av kommersiella skäl. Deras uppgift är att hitta en tillräckligt stor och köpstark läsekrets som attraherar annonsörerna.

Det betyder inte mindre läsarnytta, enligt Ingela Wadbring, även om det som brukar kallas för den goda och fördjupande journalistiken inte finns i gratisbladen.

- De blir lästa ändå. Läsningen i sig är en poäng i de svaga grupperna. Men gratistidningarna ger också en överblick över vad som har hänt. Det viktigaste finns med, även om det är i kortformat.

Peppe Engberg på Dagens PS bryter som alltid mönstret:

Länge kunde detta enastående tidningsprojekt låna ledmotiv från författaren John Kennedy Toole: "Hur man känner igen en riktigt bra idé? Svar: Du känner igen den på dumskallarnas sammansvärjning mot den".

Blir det något jultal?

Vanadis Café och Restaurang är inte bara ett ställe för den som gillar krämig fisk- och skaldjursgryta och smörig soul. Det är också skådeplatsen för Fredrik Reinfeldts jultal, som hållits ett par år, vilket för nya moderater berättigar till ordet "tradition".

Men nu undrar krögaren hur det ska gå. Ingen från moderata kansliet har ringt och bokat tid för något jultal i år. Kan det vara så att säkerhetsapparaten blir för krånglig nu när det gäller en statsminister? Eller har man bara inte hunnit planera?

Rösta på Alliansens Lucia 2006

Nu kommer jag väl få skit från queermänniskorna för att jag inte inkluderar Fredrick Federley eller Tobias Billström, men ändå. Det är den tiden på året då det är dags att rösta fram:

Alliansens Lucia 2006!

Kandidaterna:

Annas foto av Peter Knutson.

Anna König Jerlmyr från Stockholm, född 1978.
Riksdagsledamot för Moderaterna, kommunikationskonsult.
Fred på jorden-fråga: Sänk skatten på alkohol!

Ninas foto av Freddy Billqvist.

Nina Larsson från Karlstad, född 1976.
Riksdagsledamot för Folkpartiet, officer.
Fred på jorden-fråga: Mer motorsport i SVT!

Sofias foto från riksdagsfotografen.

Sofia Arkelsten från Stockholm, född 1976.
Riksdagsledamot för Moderaterna, informationschef.
Fred på jorden-fråga: Jag vill rädda världen! (I'm not making this up!)

Kulturministerns bild av Pawel Flato

Lena Adelsohn Liljeroth från Stockholm, född 1955.
Moderat kulturminister, journalist.
Fred på jorden-fråga: Bättre vapen åt tjejerna!

Fridas foto av Robin Govik.

Frida Johansson Metso från Göteborg, född 1984.
Andra vice ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, studerande i Uppsala.
Fred på jorden-fråga: Stötta tjejer med panik!

Karolins foto från hennes hemsida.

Karolin A. Johansson från Ödängla, född 1982(?)
Kommunfullmäktigeledamot i Uppsala, journalist.
Fred på jorden-fråga: Nykterister ska inte förbjuda andra att ha kul!

Reginas foto från hennes valkampanj.

Regina Öholm från Solna, född 1981.
Kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, civilingenjör.
Fred på jorden-fråga: Bilister är inga fiender!

Ellas foto av Johan Palm.

Ella Bohlin från Uppsala, född 1979.
Förbundsordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, fil kand i Statsvetenskap.
Fred på jorden-fråga: Fred på jorden!

Annas bild från MUF.

Anna C Johansson från Lidköping, född 1976 (?)
Andra vice förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet, jurist.
Fred på jorden-fråga: Bygg ut kärnkraften!

Thereses foto av Sara Stiber.

Therese Bengtsson från Skåne, född 198?
Pressekreterare åt centerpartistiske jordbruksministern, pr-konsult.
Fred på jorden-fråga: Rädda rekordårens reliker!

Sofias foto från Centerpartiet.

Sofia Larsen från Örebro, född 1972.
Riksdagsledamot för Centerpartiet, civilekonom.
Fred på jorden-fråga: Sotppa biaganosbiserignshytsr!

Filippas foto av Sune Fridell (?)

Filippa Reinfeldt från Täby, född 1967.
Moderat sjukvårdslandstingsråd i Stockholm, statsministerns hustru.
Fred på jorden-fråga: Mer konstgräs åt fotbollsfolket!

12 kandidater - den trettonde är det ju Luciadagen. Röstningen pågår till andra advent.

RÖSTNINGEN AVSLUTADES NATTEN TILL ANDRA ADVENT. RESULTAT:


Vinnaren presenterades på luciamorgonen.

Varning för bajs

Det har blivit dags att uppgradera publiceringsverktyget på den här bloggen. Blogger har tagit fram Blogger Beta, och när jag flyttat över bloggen dit så blir layout och annat bättre. Men eftersom många haft problem med uppgraderingen (vissa har inte kunnat uppdatera sina bloggar på veckor) så vill jag varna läsekretsen: det kan hända att något skit inträffar som gör att jag inte kan blogga här på ett tag. I såna fall meddelar jag problemen på min sidoblogg Val 2010.

Nu håller vi tummarna!

Uppdatering:

Uppgraderingen misslyckades. Vi får leva med risigt utseende ett tag till - och verksamheten fortsätter som vanligt.

Dagens citat

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Zsiga på heta hundra

Ja, just ja.

Förre pressisen i MUF, numera Timbro-mannen och pr-konsulten Erik Zsiga har hamnat på listan över Stureplans 100 hetaste singlar. Jag träffade honom idag, och han ville att jag skulle skriva om det här eftersom jag har så många läckra politiskt intresserade brudar i läsekretsen.

Eller nåt.

Uppdatering:

Isobel Hadley-Kamptz berättar obetalbart om mingelpartyt runt Zsiga och de andra heta singlarna. Inte minst Dagens Nyheters ledarsidas egen Romeo Peter Wolodarski.

Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.

"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.

"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."

Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.

Utrikesministern nu uppkopplad

Landets bäste krönikör, Peppe Engberg på Dagens PS, har en lysande anekdot om Utrikesdepartementet i sin senaste text:

Calle Bildt blev mäkta förvånad när han tog över i Arvfurstens palats: Det saknades en dator på utrikesministers skrivbord.

Vem hade tagit den?

Förvånad blev även personalen. Nej, det är aldrig någon utrikesminister som behövt någon dator, förklarade en medarbetare.

Se där en plausibel förklaring till varför Laila Freivalds inte hängde med i mediebevakningen av tsunamin?

Till sist fick tjänstemännen fram en dator till Bildt. Men han fick allt koppla in den själv.

Ingen tidigare utrikesminister har behövt en dator. Ska man skratta eller gråta?

Bondepartiet

Dokusåpor och politik är ett kärt ämne här. Tidigare har noterats att riksdagsledamoten Fredrik Malm försökte få komma med i Farmen, och i min sidoblogg Val 2010 att liberala debattören Sakine Madon försökt samma sak.

Nu visar det sig att en av de kärlekstrånande bönderna i TV4-succén Bonde söker fru, Marcus Sjöberg, var centerpartistisk riksdagskandidat på listan i Jönköping i senaste valet. Men tv-serien kom för sent. Hade det varit val idag hade Annie Johansson inte haft en chans, tror jag.

Ur Centerpartiets pressmeddelande:

Du ställde upp i höstens riksdagsval. Hur gick det?

- Valet gick bra utifrån att jag inte drev någon personvalskampanj. Jag fick 144 personkryss. Inspelningarna av Bonde söker fru pågick under sommaren så det blev inte mycket av något personvalskampanjande.

Vilka frågor är det som engagerar dig?

- Jag tycker att det ska vara smidigt att driva företag på landsbygden. Den linje centerpartiet driver med att det ska vara krångelfritt att vara egen företagare är en bra grej. Det måste också vara smidigt för unga att starta eget. Många skräms för att starta eget eftersom de tror att det är krångligt. Det måste vi ändra på.

Just nu är du nog mest känd för att du är en av de bönder i fyrans Bonde söker fru. Finns det några likheter med att jaga röster till riksdagsvalet och att jaga fru i TV4?

- Hahaha det finns inga likheter. Jag ser inget sammanhang. När det gäller riksdagsvalet hade jag ingen taktik alls och när det gällde jagandet av fru så kopplade jag på charmen och försökte vara mig själv.

Inga likheter mellan att jaga fru och väljare, alltså. Låter märkligt. Jag tror man skulle få hur många röster som helst om man bjöd på sprit, middagar och biobiljetter.

Förresten, vad gör Jan Emanuel Johansson idag? Hans webbsajt har bara meddelandet I'll be back.