Sweden Heaven and Hell

Hmm. Ett dukat bord, eller vad var det sossarna kallade det hela?

Den här film-trailern är i vilket fall ett måste när det gäller målande beskrivningar.

(via: FNA)

Lästips

Following Borat's chimes hides Kazakh crimes.

Vilhelm Konnander sammanfattar, i en mycket välskriven, initierad och detaljerad text, varför Sacha Baron Cohens Borat i själva verket kanske hjälper Kazakstan.

(via Publius Pundit- inte dåligt, Vilhelm!)

Uppdatering:

Och nu ser jag att Vilhelm med sin analys kom med i norska Aftenposten. Hehe.

Puff

På min lite eftersatta sidoblogg Val 2010 har idag postats en sammanfattning av de tecken på socialdemokratisk eftervalsreform som skådats. Japp! Kanske skrapar jag ihop nåt om Folkpartiet också, någon dag.

Dissident avskedad

Ärligt talat: när ska vi börja behandla människor som röstar med Sverigedemokraterna som människor?

Idag berättar tidningarna att Kent Ekroth, 25, har blivit sparkad ifrån sin praktik på ambassaden i Tel Aviv, på grundval av sitt politiska engagemang.

Det är Sydsvenska Dagbladet som avslöjar för ambassadören att han har en sverigedemokrat i tjänst, men vi som läser Tommy Funebos Objektiv SD-blogg har känt till det något längre.

Ambassadören Robert Rydberg säger det rakt ut i Svenska Dagbladet:

...slutsatsen jag drog var att ett aktivt engagemang i ett parti som samtliga svenska riksdagspartier anser vara odemokratiskt och främlingsfientligt inte är förenligt med att arbeta på en svensk utlandsmyndighet.

Och detta är ett helt bisarrt uttalande. Jag tvivlar på att kommunister eller syndikalister är förbjudna att arbeta i staten.

Kent Ekroth har en blogg där han kommenterar.

Sa 14.40 den 30 oktober blev jag inkallad till ambassadoren dar han angav “vilseledande ansokningshandlingar” och att Sverigedemokraterna ar ett “anti demokratiskt” parti som motivering till min uppsagning. Argument bet inte. “Beslutet var fattat”.

Sa jag gick runt till de jag jobbat med pa ambassaden och sa hej da, allt under mycket trevliga former. Alla dar visade sin uppskattning for min tid pa ambassaden och tyckte det var synd att jag var tvungen att ga. Sjalv tycker jag ocksa att de pa ambassaden har varit mycket trevliga, hjalpsamma och mycket bra att ha och gora med.

Man kan undra om man skulle blivit uppsagd om man var engagerad i Miljopartiet eller Vansterpartiet eller nagot annat. Det skulle knappast handa. Motivet var enligt ambassadoren att Sverigedemokraterna “ses som antidemokratiska”. Ses? Av vem? Givetvis finns det inte ett spar av antidemokrati eller den pastadda “framlingsfientligheten”, men jag antar att det ar bekvamt att anvanda en klassisk offensiv.

Mitt blogginlagg var katalysatorn, men inte anledningen. Eftersom det ar nagon som tipsade om min blogg, mitt arbete och mitt nummer skulle detta kommit till ytan oavsett vad jag hade skrivit eller inte pa bloggen. Sverige ar sannerligen inte en fullvardig demokrati. Istallet rader asiktsforbud aven nar det bara galler en annan syn pa immigrationspolitiken.

Tommy Funebo listar möjliga lagbrott staten/ambassaden kan ha begått:

...att ställa ett sådant krav på en sökande, vare sig det rör sig om anställning eller praktik, är ett brott mot regeringsformen. Det framgår av 2 kap 2 § regeringsformen (1974:152) att "varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende." Frågor i rekryteringssammanhang om enskildas politiska sympatier strider ö.h.t. mot god sed på arbetsmarknaden.

Det hela är mycket olustigt.

Medlemmar i ett parti, som är representerat i hälften av landets kommunala församlingar, behandlas som djur. Det är inte värdigt Sverige.

Den allt mer oumbärliga bloggen Kulturrevolution kommenterar:

Jag anser att den här typen av politiska förföljelser, som det faktiskt är fråga om, är både oacceptabla och dessutom en sällsynt dålig taktik för den som vill motverka sd. Att en person inte får framföra i stort sett identiska kulturella analyser som väl ansedda harvardprofessorer och journalister är bisarrt.

Sverige måste ta och vakna till.

Och förresten. Kulturrevolution har redan berättat när nästa tillfälle kommer att med statens gillande spöa dissidenter. På torsdag ska ligister, enligt offentliga planer, sätta demokratin ur spel i Göteborg. Samhället kommer säkert inte att lägga fingrarna emellan.

Om det är så att ordningsmakten fortfarande inte lärt sig så skriver jag nu i förväg att vänstergrupper planerar aktioner vid kommunfullmäktiges öppnande i Göteborg den andra november.

Socialisterna ska i första hand demonstrera sitt missnöje med att några göteborgare valt en sverigedemokrat som sin politiska representant. Men vissa debattörer menar också att det egentligen är folkpartiet man borde angripa eftersom de är ett större problem.

Solidaritet kallas det.

Det är skamligt att förföljelserna kan fortgå.

Uppdatering:

Den som vill sparka en misshaglig människa har i dagens samhälle naturligtvis inga svårigheter att fabricera grund för avsked. Till Ekot säger nu UDs personalchef, i strid mot vad ambassadören uttalar, att det inte råder något åsiktsförbud, och att Ekroth kickas för att han missbrukat ambassadens dator:

– Det finns andra omständigheter runt den här personen som har mer att göra med hur han har utnyttjat ambassadens faciliteter i form av datorer och liknande, säger Ann-Marie Dierauer, personalchef på UD.

Löjeväckande, om det inte vore ett så allvarligt övertramp på våra demokratiska grundprinciper.

Ingen har glömt inte att det var utrikesdepartementet som stampade på yttrandefriheten förra gången också. Olämpligt, tyckte Justitiekanslern då. Vi andra börjar skönja ett mönster.

Uppdatering 2:

Det är värt att upprepas: när det gäller försvar mot statens övergrepp på medborgerliga rättigheter är det definitivt inte statsradion man ska lita på. I kampen mellan David och Goliat hamnar statsradion nästan alltid på Goliats sida. I Studio Ett var man snabb att rusa till utrikesdepartementets försvar, genom att i sitt inslag intervjua enbart en forskare, Ulla Ekström von Essen, som ansåg att det var rätt att sparka praktikanten, och motiverade detta genom att tillskriva praktikanten uttalanden han inte gjort. Någon som motsade detta kunde redaktionen tydligen inte hitta.

Producenterna Marie-Jeanette Löfgren och Carlos Garat hade säkert ansträngt sig till det yttersta. Säkert.

Carmencita

OK. Krogar är bäst i verkligheten. Men ändå. Legendariskt sunkiga men suveräna restaurang Carmen på Tjärhovsgatan/Östgötagatan har en sida på MySpace.

(via Marla)

Uppdatering:

För den som undrar vad detta inlägg har med politik och livet att göra kan jag berätta att senaste gången jag var på Carmen träffade jag typ halva den liberala bloggosfären.

Man bites dog

Martin Jönsson på Svenska Dagbladet noterar att SVT tycks ha förlorat beröringsskräcken för bloggmediet.

NY POLICY En gång i tiden såg Sveriges Television medarbetarnas bloggande som en risk för integriteten och trovärdigheten. Nu tycks man snarare se det som smart marknadsföring.

En av SVT:s största programsatsningar i höst är pratshowen Hos Jihde, som snart ska ha premiär i ettan. Men redan nu är redaktionens blogg i full gång - inte på SVT:s sajt, utan via blogspot. (tips via Bloggvärldsbloggen).

Här skriver Peter Jihde och hans redaktion om stort och smått: internt skvaller, vimmelbilder från SVT:s 50-årsjubileum och lite försök till läsardialog inför programstarten.

Ingen revolutionerande, men ändå intressant. SVT:s hållning till bloggar har ju varit minst sagt rigid: minns rabaldret för två år sedan då Jan Axelsson, chef för Nyheter & Samhälle, förbjöd SVT24-redaktören Per Gudmundson att blogga, med motiveringen att kriverierna strider emot kravet att "SVT-medarbetare i offentliga sammanhang bör avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas."

Tiderna förändras, även på SVT. Tack och lov.

Jag har jobbat med Peter Jihde, och tvekar inte att påstå att han är ett geni, så jag förvånas inte över att det är i samband med hans program som gammalt tänkande överges.

Men det är nog bra betalt

Det är en ganska kul annons, faktiskt, som AMS har ute när de letar efter ny kommunikationsstrateg.

Välkommen till Sveriges mest utskällda myndighet!

Jag började på Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) för några månader sedan. Sedan dess har det blåst ganska hårt i medierna – både på nyhetsplats och debattsidor. Ett av skälen är att jobbfrågorna verkligen stod i fokus i valdebatten. Trots det, eller kanske just på grund av det, tycker jag att jag har ett av landets mest spännande jobb.

Jag vet att vår myndighet har ett viktigt uppdrag, som berör väldigt många – både enskilda människor och företag. Jag vet också att våra medarbetare på Arbetsförmedlingen gör ett mycket bra jobb. Men vi är inte nöjda – vi behöver bli bättre.

Något vi definitivt behöver bli bättre på är att helt enkelt göra oss förstådda. Vi behöver hitta bättre sätt att beskriva vad vi gör och vad man kan förvänta sig av oss. Med en ny arbetsmarknadspolitik står vi nu också inför stora utmaningar, inte minst kommunikativt.

Vi har alltså mycket att göra på informationsavdelningen och vi saknar en medarbetare – en kommunikationsstrateg. Skulle du vilja kavla upp ärmarna och hjälpa till? Då är du varmt välkommen!

Greta Svensson, informationsdirektör

www.ams.se/ledigajobb

Sen kan man ju ha invändningar, förstås, mot själva betraktelsesättet att AMS problem skulle kunna avhjälpas med bättre kommunikation, eller mot att kommunikationen överhuvudtaget följer en strategi.

Sofia Nerbrand skriver om det på Svenska Dagbladets ledarsida.

Av de 40 senast utnämnda generaldirektörerna med politiskt förflutet var 23 socialdemokrater, två miljöpartister och en vänsterpartist, enligt en kartläggning som Rapport gjorde i våras. Göran Persson har också medvetet placerat de sina på strategiskt viktiga myndigheter, såsom Bo Bylund på Ams och Ines Uusmann på Boverket.

Hur troligt är det att dessa personer - som har fått sina maktpositioner på att ha rätt värderingar och kontaktnät snarare än genom "förtjänst och skicklighet", som regeringsformen stadgar - kommer att ta sig an nya direktiv från en borgerlig regering med lojalitet och effektivitet?

Det finns onekligen problem att kommunicera bort.

Tusen och en tuss

Vi lever i moderna, öppna och frigjorda tider. Med axelryckningar avhandlar vi miljö- och migrationsministrars sexuella preferenser och med glada utrop bemöter vi avklädda bilder på kulturministern. Men detta är inte något gudagivet tillstånd. För bara decennier sedan härskade mörkret.

I vissa traditionsstarka fästen härskar fortfarande smygandet och hukandets kultur.

Svenska Dagbladet har idag en dunderartikel under strecket, signerad fantastiske förläggaren Carl-Michael Edenborg. Understreckaren berättar, spännande som en detektivhistoria, om den fantastiska litterära skatten som göms i Kungliga Bibliotekets giftskåp.

Varje gammalt bibliotek med självaktning bör ha en giftkammare för den erotiska litteraturen. I Paris Bibliothèque Nationale kallas avdelningen för "L"Enfer". I British Library för "Private Case". Och det Kongelige i Köpenhamn har sitt "gemme". Kungliga biblioteket i Stockholm hade fram till 1937 ingen erotica att skryta om. Men i maj månad det året räddades nationalbiblioteket som genom ett trollslag ur den skamliga bristen. Oscar Adolf Borgström (1877- 1945), 1:e expeditionsvakt i vid Kungliga pensionsstyrelsen, överlämnade då en samling om 1 312 volymer erotisk litteratur och sexualia till KB, närmare 42 hyllmeter, med titlar från 1500-talet och framåt och från världens alla hörn. Samtidigt skänkte han en del "erotiska konstsaker" till Nationalmuseum.

I vår samtid är pornografin ett starkt fenomen. Den debatteras, analyseras, attackeras, försvaras, stöts och blöts. Berättelsen om den Borgströmska samlingen kan bidra till att ge diskussionen något den ofta saknar: en historisk kontext. De drygt tusen titlarna bildar ett tvärsnitt genom de senaste 500 årens erotiska texter: de är som årsringarna i en gammal, obscen ek.

Den Borgströmska samlingens främsta värde ligger i att den är så väl sammanhållen och innehåller en lång rad ovanliga förstaupplagor och obskyra titlar, till och med ett och annat unikum. Men även samlingens kondition är över lag exemplarisk: den pryds av en lång rad lyxiga bokband från den Hedbergska firman, den förnämsta i det tidiga svenska 1900-talet, sida vid sida med de ofta ytterst påkostade förlagsbanden.

Det finns inga uppenbara tendenser i urvalet av böcker och bilder. Där finns allt från billiga samtida porrfotografier till 1500-talsklassiker, från Voltaire till tysk 1900-talssexologi; erotisk lyrik och prostitutionsutredningar; sadism, homosexualitet, pedofili, onani och pinuppor. Hela spektrumet av könslivets mångformiga avtryck är representerat. Den som lider av sjukdomen "det var bättre förr" blir snabbt botad av samlingen.

Det är inte svårt att instämma med förläggare Edenborg om att detta måste ställas ut och göras tillgängligt på alla sätt!

Nu återstår bara att öppna den Borgströmska samlingen för läsare och forskare genom att infoga den i Libris och blotta den för publiken i en utställning som gör rättvisa åt dess magnifika, erotiska monument.

Samtidigt undrar man ju. Hur ser det ut med giftskåp på våra bibliotek? Vad finns där? (kanske några av våra bloggande bibliotekarier kan svara?)

(och ja, titeln Tusen och en tuss står i mina egna, mer blygsamma, hyllmetrar av erotica - det är den första i serien av sju böcker om hjälten John Stake, agenten från P.I.C.K.)

Hela sanningen om Tolgfors

Det var bara en tidsfråga, naturligtvis, innan nån skulle gräva fram the shit om de nya ministrarna. Hakke snackar har mer än någon vill veta om nye handelsminister Sten Tolgfors på Örebro-bänken.

Örebro minsann. Örebro???

När jag var liten kom Sten från Åmål, precis som jag själv. Han var också lärarbarn precis som jag. Däremot är han född året efter mig, och eftersom jag dessutom gick i klassen med de födda året innan såg jag honom nog som en liten pojkvasker. Fast jag vill minnas att jag ändå spelade mot/med honom i någon idrott. Det kan ha varit handboll (i Karlbergsskolans A-hall), bandy (på Kotorget vid Södra Skolan) eller möjligen pingis (som fritt valt arbete, senare omdöpt till fria aktiviteter, i Åmåls församlingshem under ledning av kyrkoherde Tore Nyrén).

Stens pappa Sture Tolgfors var min SO-lärare på Norrtullsskolans högstadium. Sture var med i ett ompa-ompa-band (vars namn jag glömt) tillsammans med några andra lärare (jag minns bara Björknell). En gång på en SO-lektion under den mörkare halvan av året insåg han att vi behövde muntras upp, och avbröt lektionen för en sångövning.

Han delade in oss i grupper och lät oss sjunga följande fyra stämmor. Först fick vi sjunga en stämma i taget, sedan alla tillsammans:

1. Zum Gali-gali-gali Zum Gali-gaaali
2. Gummiguttaperka-galoscher från Kongo
3. På tisdag, på torsdag, på tisdag, på torsdag
4. A-a-a-a A-a-a-a Aaaaa

Mr Clean. Om nu inte galoscherna från Kongo kan räknas in under nån hatbrottsparagraf. Och att välja pingis som fritt valt arbete ligger ju kanske inte i linje med hans skolpolitik idag.

Svensson lämnar Expressen

Politiske reportern Niklas Svensson lämnar Expressen med omedelbar verkan, meddelar Dagens Media.

- Sedan jag kom hem från en resa i Asien har jag fört samtal med Otto (Sjöberg, chefredaktör för Expressen). Vi kom fram till att det är bäst att jag slutar med tanke på den skada jag utsatte Expressen för när det blåste så hårt kring tidningen, säger Niklas Svensson.

Niklas Svensson är misstänkt för att ha begått intrång i socialdemokraternas interna nät SAP-net. Detta skedde innan valet. Nästa vecka delges Niklas Svensson och fem andra misstänka.

Jag som gillar Niklas Svensson, och Expressen, tycker naturligtvis att detta är trist. Förra veckan sade ju också Cecilia Garme upp sig, vilket gör att det nu tycks ovanligt skakigt på politikbevakningen. Förvisso rekryterades ju Fredrik Sjöshult från Dagens Industri häromdagen, men det var ju enligt uppgift för att jobba med webben Expressen.se.

Kan Expressen hämta upp detta? Jag hoppas naturligtvis på att Sofia Hartung ska få en chans efter sitt makalösa wallraffjobb i somras.

Var det värt det?

En ständig fråga som maler i mitt inre: var det värt det? Exil-irakiske bloggaren Treasure of Baghdad har ställt den, och andra frågor, till mängder av irakiska bloggare i och utanför landet.

Svaren är synnerligen läsvärda, oavsett inställning till kriget. Och för den som inte orkar läsa citerar jag ett svar som väl sammanfattar, från ihath:

Hard question to answer.

Och det är nog så det är. Om något eller några decennier vet vi.

(Via: Healing Iraq)

Uppföljning: svt reagerar

Efter mitt avslöjande igår om att svt.se och redaktionen för litteraturprogrammet Bokbussen under lång tid publicerat reklamtexter på sin sajt svt.se/bokbussen har svt.se tagit bort den rullgardinsmeny som ledde till den dolda marknadsföringen. De sju reklamtexter jag länkat till ligger dock ännu kvar.

Ingen förklaring ses i skrivande stund på Bokbussens sajt. Ingen förklaring har heller mejlats till mig.

Avslöjande: smygreklam på svt

Under mer än ett och ett halvt års tid har Sveriges Television visat dold reklam på sin webbsajt svt.se. Det är programmet Bokbussen, lett av John Chrispinsson, som bryter mot idén om att verksamheten inom public service inte ska innehålla reklam. Det som presenteras som redaktionens boktips är i själva verket rena reklamtexter författade av förlagen själva.

"...en spännande psykologisk thriller...", "...en skakande och provocerande rapport...", "...en bok du inte kommer att kunna lägga ifrån dig...", "...fantastiska bilder...", "...en betydligt bättre bok än Dan Browns efterföljare...". Ja, dessa smickrande bok-omdömen är bara några, nästan slumpvalt plockade, av dem man kan läsa på svt.se/bokbussen. Och det hade ju inte varit något problem om det var programledaren John Chrispinssons eller någon annan ur redaktionens superlativ. Men det är det inte. Berömmet kommer direkt från bokförsäljarna.

Sajten svt.se/bokbussen innehåller inte mycket. Den litteraturintresserade kan dels titta på de gamla programmen och dels bläddra ibland vad som benämns boktips. Utan att mäta exakt är det ändå lätt att konstatera att "boktipsen" står för merparten av all text på Bokbussens sajt. Men "boktipsen" är inte vad man kan tro. Det är inte redaktionen för Bokbussen som står för de hyllande omdömena om böckerna. Knappt någon redaktionell bearbetning tycks ha skett av reklamtexterna.

Identiska reklamtexter går att hitta på förlagens hemsidor.

Alla "boktips" på sajten som kontrollerats består av reklamtext, men här förevisas bara två exempel.

*********

Bokbussens "boktips" om Bin Ladin i våra hjärtan, av Mattias Gardell:

Osama bin Laden har blivit symbolen för vad som uppfattas som ett muslimskt hot mot västerlandet. Politisk islam är måltavla för USA:s "krig mot terrorism" och har utmålats som vår tids största fara. Men det är få som vet vad politisk islam egentligen är och vad det står för.

I frånvaron av social välfärd och mänskliga rättigheter tänder tanken på en islamisk samhällsordning hoppet för miljoner muslimer om att en annan värld är möjlig. De diskuterar vad som menas med en islamisk samhällsordning. Vad det innebär att den islamiska lagen ska vara landets konstitution. Hur en islamisk samhällsekonomi ska fungera.
Men det finns ingen enighet om svaren på sådana problem? Vi får möta underjordiska väpnade celler, företrädare för islamistiska fackföreningar och den ickevåldsinriktade fredsrörelsen.

Gardell diskuterar skillnaderna mellan politisk islam i opposition och som ideologi för makthavarna i den muslimska världen. Han behandlar de politiska systemen i Saudiarabien, Libyen och Iran - muslimska länder med helt olika samhällssystem och ideologi.

*********

Reklamtexten från Leopard Förlag:

Osama bin Laden har blivit symbolen för vad som uppfattas som ett muslimskt hot mot västerlandet. Politisk islam är måltavla för USA:s ”krig mot terrorism” och har utmålats som vår tids största fara. Men det är få som vet vad politisk islam egentligen är och vad det står för.

I frånvaron av social välfärd och mänskliga rättigheter tänder tanken på en islamisk samhällsordning hoppet för miljoner muslimer om att en annan värld är möjlig. De diskuterar vad som menas med en islamisk samhällsordning. Vad det innebär att den islamiska lagen ska vara landets konstitution. Hur en islamisk samhällsekonomi ska fungera.

Men det finns ingen enighet om svaren på sådana problem? Vi får möta underjordiska väpnade celler, företrädare för islamistiska fackföreningar och den ickevåldsinriktade fredsrörelsen. Gardell diskuterar skillnaderna mellan politisk islam i opposition och som ideologi för makthavarna i den muslimska världen. Han behandlar de politiska systemen i Saudiarabien, Libyen och Iran – muslimska länder med helt olika samhällssystem och ideologi.

Den enda skillnaden mellan texterna tycks vara styckeindelningen.

Det andra exemplet är snarlikt.

*********

Bokbussens "boktips" om Orientalism på svenska, av Moa Matthis m.fl.

"Orienten finns inte bara till, liksom inte heller Västerlandet bara finns till. Vi måste ta Vicos betydelsefulla iakttagelse på allvar, nämligen att människan gör sin egen historia", skrev Edward Said i sin klassiska bok Orientalism.

Det är hoppfulla rader. Historierna om det förflutna, nutiden och framtiden skapar vi själva. Historien om Sverige och kolonialismen, Orienten och Västerlandet, Vi och Dem är oavslutad och öppen för omskapande och omskakande berättelser och nya historieskrivningar. Allt som krävs är vår nyfikenhet och kunskap.

I Orientalism på svenska skriver några av Sveriges främsta skribenter om den samtida orientalismen, om vår egen syn på arabvärlden och "österlandet" - men även om arabvärldens syn på västvärlden. Det är spännande, upprörande, fantasieggande texter.

*********

Reklamtexten ifrån förlaget Ordfront:

»Orienten finns inte bara till, liksom inte heller Västerlandet bara finns till. Vi måste ta Vicos betydelsefulla iakttagelse på allvar, nämligen att människan gör sin egen historia«, skrev Edward Said i sin klassiska bok Orientalism.
Det är hoppfulla rader. Historierna om det förflutna, nutiden och framtiden skapar vi själva. Historien om Sverige och kolonialismen, Orienten och Västerlandet, Vi och Dem är oavslutad och öppen för omskapande och omskakande berättelser och nya historieskrivningar. Allt som krävs är vår nyfikenhet och kunskap.
I Orientalism på svenska skriver några av Sveriges främsta skribenter om den samtida orientalismen, om vår egen syn på arabvärlden och »österlandet« - men även om arabvärldens syn på västvärlden. Det är spännande, upprörande, fantasieggande texter.

Även här tycks den redaktionella bearbetningen bestått av sånt som förändrad radbrytning och andra sorters citattecken (men, för att vara fullständigt redovisande: förlaget Ordfront har även en detaljerad innehållsförteckning som Bokbussen tydligen valt bort). Texten är helt identisk.

Till Bokbussens försvar kan man hävda att "boktipsen" faktiskt innehåller källhänvisning (exempelvis "Källa: Forum"). Men ett sånt användande av källor är inte vedertaget. Om exempelvis ett av svts nyhetsprogram i ett inslag om en ny bilmodell använde sig av tillverkarens egen förskönande beskrivning av produkten och vid inslagets slut sa att man använt biltillverkaren som källa, så skulle tittaren naturligtvis tro att företagsuppgifterna rörde prestanda eller andra tekniska detaljer - och inte själva kvalitetsomdömet. På liknande sätt leder Bokbussens källhänvisning tankarna snarast till sidomfång och upplagesiffror - och inte till värdeomdömena.

Det är för mig just nu oklart hur Sändningstillstånd och Radio- och TV-Lag förhåller sig till internetpublicering av text, men Bokbussens illa dolda reklamtexter är onekligen parallellt till vad Granskningsnämnden brukar bedöma som otillbörligt gynnande. Mer solklart är publiceringarna i strid mot de mer självsanerande normerna i de etiska reglerna för press, radio och tv (länk till svts regelsamlingar).

Värdet av exponeringen är naturligtvis svår att uppskatta, men torde, efter omständigheterna, ha varit tämligen lågt. Bokbussen har inte haft särskilt många tittare (runt 250.000 per program, vilket inte är särskilt bra för ett kulturprogram på svt med lite bredare inriktning), och därför har nog inte särskilt många, med tv-mått mätt, lockats till sajten. En sökning på google visar dessutom att nästan ingen annan sajt har länkat till Bokbussens, varför det är lätt att anta att inte särskilt många letat sig dit den vägen. Å andra sidan är svt det medieföretag som åtnjuter högst förtroende ibland allmänheten.

SVTs litteraturprogram Bokbussen tillverkas i Sundsvall, och har ny säsongspremiär tisdag den 7 november.

(Förtydliganden: Jag jobbade på svt fram till mitten av september. Uppgifterna i denna bloggpost har jag fått efter anställningens upphörande, och uppgifterna har inget att göra med information jag fått under min anställning överhuvudtaget. Tipset kom från en bekant jag träffade på en middag för några veckor sedan. Citera gärna min artikel, men ange bloggen gudmundson som källa.)

Uppdatering:

På fredagen tog svt.se bort den rullgardinsmeny på Bokbussens sajt som ledde till reklamtexterna. Vid skrivande stund har ingen förklaring setts till.

Kulturkonservativ avklädning

Såväl Expressen som Aftonbladet gör stort nummer av nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths uppenbarelse i avklätt skick. Kvällspressen menar att ministern gjort ett så kallat utvik, men missar att den nya ministern ju är kulturkonservativ, och aldrig skulle delta i något slags nyliberalt utvik. Vad bilderna i själva verket sannolikt föreställer är en statyett: troligen Lilla Havsfrun. Genom detta knyter ministern an till en lång tradition.

På den gamla så kallade goda tiden var nämligen pornografien förbjuden och striptease, alltså avklädning genom utmanande dans, fick inte förekomma på scen, ens på de folkligaste varietéer. Nakenhet kunde endast förevisas bakom kulturens fikonlöv. Därför uppfann varietéföreståndarna den finurliga lösningen att nakenmodellerna skulle föreställa statyer, så att det hela kunde passera som ett slags folkbildning.

Om detta kan man läsa i Bo Sjökvists nyutkomna "Bland strippor och fakirer" (Vertigo, 2006, ISBN 91-85000-08-6, köp!), där den legendariska Miss Manàna, född 1931, säger följande om hantverket:

Det var väldigt mycket restriktioner på 50-talet. När jag började hade jag en morgonrock på mig som jag danskade av mig för att visa mig i en genomskinlig negligé. Sen dansade jag med morgonrocken framför mig som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sig alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. "Lilla Havsfrun" eller "Våren". Jag kommer inte ihåg alla. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Men då var det helt naket, när det var statyetter?

Ja, och man var tvungen att vara absolut still, annars gick det inte hem enligt lagen.

Bo Sjökvists utmärkta bok firades när den utgavs med kalas på Café Edenborg, där det bjöds såväl fakirkonster som strippor. Och ja, kära läsare, Miss Manàna var där. Och ja, kära läsare, hon förevisade statyetter. Och ja, kära läsare, hon är, som jag sagt, född 1931. Och ja, igen, kära läsare, det finns förevigat på en liten filmsnutt:

Titta och njut av kulturkonservatismens återkomst!

Smart val av Borg

Nu har finansminister Anders Borg utsett sin ansvariga för presskontakter. Anna Unsgaard, gift med pressekreretaren hos Fredrik Reinfeldts statsrådsberedning, har enligt Resumé redan gjort sin första arbetsdag.

Och det här är, i mina ögon, fantastiskt roligt, på flera sätt. Jag har ju jobbat både med Anna och Edvard, och vet att de är så kompetenta som människor kan bli. Och nyutnämnda Anna är verkligen en ordningssam, brett kunnig journalist, precis som maken.

Men hon har även en specialitet som kan komma väl till pass i det nya yrket.

Medielogiken är som den är. Om en regering presenterar en ekonomisk reform, exempelvis, så presenteras den av en nyhetsredaktion enligt en given formel.

Först berättar man om själva reformen: om siffrorna, om tidsramen, och om beslutsgången. På rapport görs ett sånt reportage företrädesvis av Kerstin Holm.

På detta klipper man på reaktioner från opposition, folk på gatan, samt representanter för närings- och föreningsliv. Insamlandet av dessa repliker sköts av de reportrar som finns tillhands på rätt plats - vilka som helst.

Sedan analyserar man. Och med man menas KG Bergström, om det är i rapport, eller Mats Knutson, om det är i aktuellt.

Men medier bygger också på känslor. Så nästa steg i berättandet är vanligtvis att påvisa hur reformen slår för en vanlig människa. Och med vanlig människa förstås i detta fall någon som drabbas av reformens negativa konsekvenser.

Det är här Anna kommer in. Hon är mästare på snyftarhistorierna. Elsa, 64, som väntar på ny höftled, men som efter reformen blir tvungen att amputera, well, Anna hittar henne. Johannes, 45, den tillnyktrade alkoholisten som efter reformen tvingas ut på gatan igen, well, Anna letar upp honom. Med inkännande skånsk dialekt har hon förevisat en enorm mängd offer för regeringspolitiken genom sin karriär.

En sån specialkompetens är naturligtvis värdefull för en finansminister. Redan i taxin på väg till morgonsoffan får nu Borg konfronteras med de svåra frågorna. Vad säger du till Elsa, 64? Vad har du att säga till Johannes, 45? Ska Maria, 9, verkligen behöva sälja sin kanin för att få råd med skolmaten?

Det uppväger med råge skvallerfaktorn att ett äkta par sköter de tyngsta ministrarnas medierelationer.

Siewerts grabb blir stor!

De nya ministrarna, Lena Adelsohn Liljeroth på kultur och Sten Tolgfors på handel, skapar luckor för andra att fylla. Ny riksdagsledamot från och med idag är, om jag räknar rätt, Siewert Öholms son Oskar.

Oskar Öholm blir ersättare åt Tolgfors. Gläds med Oskar gör förstås inte bara pappa Siewert, utan även hustrun Regina (f Kevius), som också är aktiv moderat.

In efter kulturministern kommer stockholmspolitikern Margareta Cederfelt. Om henne har jag inget skvaller.

Uppdatering:

Man kan inte annat än jubla åt nya kulturministerns humoristiska förhållningssätt till sitt gamla vapenbrott (hon innehade ju tårgas, och ådömdes 30 dagsböter för detta):

"När jag satt i tingsrätten kunde jag konstatera att det finns saker som är mycket farligare på marknaden än tårgas. Nu har jag överfallsalarm, skunkspray och en allsköns grejer. Jag har en hel arsenal. Jag har dessutom vapenlicens och hagelbössa men den är inlåst."

De kulturkonservativa tycks vara nöjda med valet. Reaktionen sammanfattas av HAX: "Fler cocktailpartyn på Strandvägen!" Men kan kulturvänstern verkligen andas ut? Resumé noterar att kulturministern tidigare tyckt att uppdraget för public service är för brett:

”Breda underhållningsprogram och viss sportproduktion behöver inte nödvändigtvis finansieras av offentliga medel för att produceras."

Mina universitet

Brothers and sisters, I wanna see a sea of hands out there! I want everybody to kick up some noise, I wanna hear some revolution! Brothers and sisters, the time has come for each and every one of you to decide whether you are going to be the problem or whether you are going to be the solution! You must choose, brothers, you must choose. It takes five seconds, five seconds of decision, five seconds to realize your purpose here on this planet. It takes five seconds to realize that it's time to move, it's time to get down with it. Brothers, it's time to testify. And I want to know -- are you ready to testify? Are you ready?! I give you a testimonial: The MC5!

Bortsett från att jag än idag kan skriva ovanstående märkligt ordagrant, förvånas jag, när jag nu tänker på saken, på det andra som poppade upp i mitt huvud, samtidigt just nu.

I want all you skinheads to get up on your feet, put your braces together, and your boots on your feet. And give me some of that old moonstompin.

Det senare inleder en klassiker för idag vita skinheads, av Symarip, den tidigare en klassiker för då vita revolutionärer, av MC5, i princip samtida, och med en sån uppenbar gemensam rot att man förstår den idag, även som ateist, för det är som vanligt pastorerna som gapar, och gospeln, som borde blivit den självklara slutsatsen av dessa två plattor.

Men trots att jag mycket väl visste att Detroit födde Motown och Iggy och att bandnamnet kunde utläsas Motor City Five blev min logiska fortsättning Sveriges bästa liveband genom tiderna Union Carbide Productions. Det svarta fanns där, allt annat var omöjligt efter gymnasium med 2tone och mods, men fick under några år hålla tillbaks för utforskandet av vad det vita kunde lägga till.

Extremt kraftfulla ljudanläggningar, säger cynikern idag med en blinkning mot The Who, ett revolutionärt stenhårt jävla riffande, och vi blinkar till The Kinks, eller den vita medelklassens ankomst till universiteten, köpstark, kåt och utan social kontroll. Var det så?

Vänta!

En utvikning till. Läsare som varit på den här bloggen ofta vet att jag brukar vara generös med länkar, men att den här pågående musikutläggningen ofta saknat dem. Och ja, det skulle jag kunna skylla på browserproblem om jag varit en fin kille. Men nu kommer jag på att det faktiskt är ett pedagogiskt redskap i den händelse att det finns kvar någon under 30 i läsekretsen som sitter och undrar varför gubben har så svårt att komma till poängen.

Det var en annan tid, kanske omöjlig att sätta sig in i, men jag vill ge några exempel. Nätet fanns inte. Mobiltelefoner fanns inte. CD-skivan, den där som ser ut som DVD, var inte vanlig. Detta var före vad vi kallar informationsåldern. En rad konsekvenser: musikupplevelser krävde att en person faktiskt fysiskt fick förflytta sig. Man kanske läste i ett rocklexikon hemma hos en kompis och upptäckte ett namn som verkade spännande. Då blev man tvungen att masa sig iväg till den speciella skivaffären. Man lånade ut skivan till en tredje kompis. Nätverk av likasinnade uppstod långsamt. En annan konsekvens: musik lät olika på olika platser för det skapades lokala musikaliska kulturer i minsta håla. Mina gymnasieår i Borlänge, arbetarstad i centrala Dalarna, lät helt annorlunda än tre samtida gymnasieår i Falun, borgarstad av samma storlek två mil bort, vilket bägge parter fortfarande gnabbas om snart i kommentarsfältet, hoppas jag. Att byta stad var således att komma till en ny musikalisk kultur. Som i sig skulle ta några år att erövra, om jag uttrycker det milt.

Hon som fick det tvivelaktiga nöjet att beskåda inledningen på denna transformation var den oändligt vackra Marja. Som sagt, det var en annan tid.

Men Uppsala var synnerligen väl lämpat. Inte bara hade staden en lokal musikalisk kultur, förkroppsligad i exempelvis Webstrarna, passande nog namngivna efter en serie lexikon, om jag minns rätt, utan staden var också en mötesplats för likasinnade lantisar, som där kunde dra nytta av varandras surt förvärvade kulturella kapital. Ja, som bröder, som kunde peka dig vidare i en ny riktning när du gått vilse.

Det hela underlättades av att några av ännu idag inflytelserika namn drev musiklivet i Uppsala, killen som väljer plattor i P3 stod i skivaffärn, killen som väljer plattor på SVT drev svartklubben Apollo, killen som bokade banden på Barowiak driver favoritbaren Snotty på Skånegatan. Etcetera. (Och aktuellt nu: landets just nu mest kända infiltratör hade en enklare tillvaro på svartklubben Utopia).

Så det som började i ett gutturalt vrål på Ungdomens Hus, med vad som senare blev Mother Superior, som gjorde habil så kallad Detroit-rock, kunde efter loppisgrävande. senare höras i ett otal variationer kulminera i barförrådet på Uplands Nation. Men där träffade jag Neil Young, som ju kan spela både högt och lågt, och visa män försökte påpeka countryns betydelse (de skulle försökt då med att gå via The Byrds, för då hade jag nog gått på det och inte behövt vänta). På Kalmar föddes indiepopen lite senare, och på Uplands kanske grungen (Neil Young igen), (och när jag jobbade på Ungdomens Hus nobbade vi en spelning med Nirvana, eftersom 25 tusen betraktades för dyrt. That's a pretty rock'n'roll moment!), och Barowiak var en av landets bästa rocklubbar, på V-Dala uppstod plötsligt jazzen som idag är Koop. Mina polare, som kan ses i kommentarer nedan, eller i länkfältet Normalt liv, och faktiskt till och med jag själv någon enstaka gång, vände plattor på varannat evenemang under hela tiden, men då var sannolikt jag redan för gubbrockig egentligen. Och den svarta musiken återkom på Klubb Apollo, med både hip-hop och funk.

Jag blev ihop med Karin, som är ett geni, och som gav mig två betydelsefulla plattor jag har lovat hålla hemliga, men det var svenskt sjuttiotal.

Fan, vi åkte till Roskilde och såg ett återförenat Velvet Underground. Jag tror de sa så här när de klev på scenen:

We're the Velvet Underground. We're the only band in the world that can say that.

Men vad var bäst? Vad var viktigast?

Slutet, tror jag.

Och jag skulle vilja beskriva det i två händelser.

Ett:

Jag och polaren går in i källaren som då hette Far Out records, tror jag, och hör musik så vacker vi aldrig kunnat föreställa oss den. Polaren gissar på ett för mig okänt namn, och vi frågar killen i disken.

- Det är Nick Drake, säger han.

- Jag tar den, säger jag. Vad kostar den?

- Jag bjuder över, säger polaren.

Japp. Jag fick den, för jag frågade först. Och jävlar. Nick Drake blev vägen därifrån, tror jag, Boxen köpte jag inte själv förrän i huvudstaden.

Två:

Det sista riktigt livsavgörande i Uppsala var att jag blev ihop med Rebecca. Hon räddade mig nog lika mycket.

Upp och ner

Texten nedan är korrigerad på grund av mitt osakliga påhopp, som jag vill be oerhört mycket om ursäkt för, som riktades mot journalisten Thomas Nordegren, som ju inte, vad jag vet, gjort något fel. Viss kritik riktas nu istället mot påannonseringen, som jag blandat ihop med själva reportaget.

----------------------------------

Jag vaknade oförklarligt tidigt, och fick chansen att lyssna på några utrikeskorrespondenter i P1 Morgon.

Först rapporterade Thomas Nordegren om, vad som i påannonsen varufördes som tortyr i Guantanamo Bay, men exemplifierades med att fångarna under ramadan får dadlar och baclava till efterrätt, och att femte Harry Potter är den mest utlånade boken i det fem tusen volymer stora biblioteket.

Och det är lite komiskt, faktiskt, givet hans bakgrund i sjuttiotalets (r)-rörelse.

Som han skrev i "När botten stack upp", som är en trevlig antologi om några av de mest sympatiska av sjuttiotalets bokstavskombinationer, var det ett annat tankemönster som dominerade då.

Vi levde i en brytningstid. Diskuterade Erwin Goffmans teorier om institutionaliseringens förbannelse. Fängelser och dårhus var förtryckarsystemets yttersta redskap. Släpp fångarna och dårarna loss! Bort med allt tvång och in med psykoterapi, kamratstöd och solidaritet.

Jag har förstås aldrig diskuterat Erwin Goffman, men det där med kamratstöd verkar inte funka på vare sig Usama Bin Laden, Hizbollah eller Hamas. Men det kanske är nya tider, helt enkelt.

Efter Nordegren kom en rapport från New York-korrespondenten Sara Stenholm. Hon förklarade de republikanska valframgångarna med att den amerikanska södern impregnerats av gudsfruktig countrymusik, en insikt hon delgivits av en "karriärdiplomat" som hon dock gjorde tjänsten att inte namnge. Det är naturligtvis ett helt vansinnigt påstående, som inte minst motbevisas av att den amerikanska södern tills helt nyligen röstade på demokraterna, vilket Sara Stenholm skulle veta om hon någon gång i sitt liv tänkt utanför boxen och träffat en person som Erik Lakomaa, som avhandlat saken i en läsvärd recension i nr 2:2006 av Nyliberalen, tyvärr ej på nätet, av boken Rednecks & Bluenecks: The politics of Country Music.

Ett citat klargör:

Paradoxalt var de enda större städer i den amerikanska södern som röstade för demokraten John Kerry i presidentvalet 2004 Austin och Nashville, countrymusikens två huvudstäder.

Alla vi journalister gör skitjobb ibland, när redaktörn pressar. Jag har gjort massor. Och kanske är jag onödigt grinig tidigt på morgonen. Men kanske är Lakomaa något på spåren ändå, när han sågar country-tesen:

Problemet med boken, som är välskriven och lättillgänglig, är att författaren, i kombination med hans illa dolda politiska tillhörighet (till vänster), inte alls har samma kunskap om amerikansk politik som om countrymusik.

Uppdatering:

Texten ovan är ändrad efter saklig granskning av min kompetenta och rättvisa läsekrets. Jag ber om ursäkt för mitt misstag.

Garme blir frilans

En av mina favoriter, ja nästan idoler, Cecilia Garme, slutar på Expressen, skriver Resumé.

Om hon inte blivit uppringd av SVT, SR eller Fyran idag har det begåtts tjänstefel. Hon är en briljant analytiker som jag älskat att ha med i mina program. Doktor i statsvetenskap, dessutom, och inte främmande för de mer underhållande delarna av den politiska bevakningen som kvällspressen, och främst Expressen, ibland briljerar i.

Med Garme borta och Niklas Svensson på utvisningsbänken känns det lite tunt, just nu, för favoritblaskan. Ta åtminstone in Svensson på banan igen, Otto! Jag saknar honom.

Makten

I en sällsynt genialisk kommentar ställdes frågan:

När förvandlades denna blogg till en "minnenas blogg" för gamla trötta rockstofiler som delar in världen i Beatles-fan och Stones-fan?

I den frågeställningen ser jag, bortsett den glimrande ironin, ett av Reinfeldt-högerns grundläggande problem. Musik är politik för många av oss. Framför allt inom den så kallade kultursidesvänstern, som jag mycket väl skulle kunna tillhöra, är musikvalet något som definierar människan. Som skiljer oss, på Tranan, ifrån dem, på Grand Garbo. Beatles mot Stones. Eller kanske snarare Lea riders mot Lenne and the Lee kings.

Detta är en av de centrala anledningarna till att en nyutnämnd kulturminister hälsas med orden "nu dör konsterna".

För vad vet vanligt folk ifrån förorten om kultur?

Fredrik Reinfeldt brukar referera till Magnus Uggla i sina tal. Och inte då till "Sommartid" som ju förtjänar sin plats i en rock-kanon, utan till betydligt mer profana titlar. Marita Ulvskog, som mer självklart umgås i den tjattrande klassen, brukar nämna Bruce Springsteen. Det är något som kultureliten noterar.

Kanske borde det inte spela roll, men det gör det. Den elit (eller mobb, välj själv) som definierar tankeutrymmet i landet tycker att musik är viktigt som livet självt, och tolererar inte avvikelse.

Någon måste visa att det går att kombinera. Någon annan än Ted Nugent. Kultur och höger.

Jag själv kan inte skilja på liv och musik. Försökte skriva något om det, eftersom jag blivit tillfrågad, men råkade radera större delen av texten.

Det blir nog en följetong. Efter Min barndom kommer som alla vet Mina universitet.

Men eftersom jag har många idoler får det här inlägget heta Makten. För det är väl makt som det handlar om, makten över det kulturella kapitalet.

But I digress.

När jag till slut fick se Kraftwerk på en scen föll jag i gråt. För mig förkroppsligar Kraftwerk ambitionen att söka sig mot det okända. Att resa dit ingen tidigare nått. De byggde sina egna instrument och uppfann sitt eget universum. Av bara farten blev de upphov till en mängd musikgenrer.

Idag vet jag att Kraftwerk var del i en progressiv tysk rörelse som vi idag lite föraktfullt kallar kraut, vari jag gärna framhäver Can och Neu, men det spelade ingen roll när jag var tonåring. Det gick rakt in i hjärtat.

Att Deutsch Amerikanische Freundschaft, DAF, var en logisk konsekvens av krautrocken begrep jag heller inte. Men det är nog en viktig anledning till varför deras tidiga plattor låter intressanta ännu idag.

Utforskandet av synthpopens ursprung har sedermera lett mig till rariteter som Silver Apples och White Noise, för att inte nämna svenske legendaren Hans Edler. Men det har snarast varit intellektuella upplevelser. Inget för magen. Jag grämer mig idag för att jag aldrig fick höra Suicide som ung. Det hade varit en kick.

Jag tror att kärleken till psykedelian har samma grund. Önskan att komma utanför de givna tre ackorden. Som tonåring svalde jag förstås allt. Inte minst den sannolikt överskattade San Fransisco-scenen bländade. Idag kan jag bara lyssna på The Doors om jag först får läsa några kapitel ur Wonderland Avenue av Danny Sugarman. Istället för Janis finns Turid, liksom.

Märkligt nog är ett av mina tidigaste minnen oförklarligt kopplat till Pink Floyds Interstellar Overdrive, som jag alltså måste snappat upp någonstans i en barndom annars dominerad av tuggummirockade Sweet.

Kraftwerk tillhör den sällsynta krets som gjort tre perfekta album på rad. Album, alltså. Inte låtar. Jag brukar framhäva Pink Floyds sjuttiotal i den tävlingen, också, trots att jag idag nästan uteslutande lyssnar på Syd Barrett-eran. På svenska har nog bara Pugh Rogefeldt varit i närheten, med sina tre första plattor. Om jag är riktigt packad kan jag kanske också gå med på att Docent Död gjorde det, men det är nog inte sant.

Reeperbahn var livsavgörande, tyckte jag. Inte så längre, men jag har nog en soft spot ännu för Olle Ljungström och allt han tar i. Jag tackar Webstrarna varmt för att de lyckades rädda tillbaks Olle från reklambranschen, och gläds fortfarande åt den julshow de hade på Barowiak där Ljungström sjöng duett i "Islands in the stream", mer känd med andra. Webstrarna spelade också "Fantastic voyage". Såna covers görs inte längre.

Bowie var naturligtvis betydelsefull. Och är fortfarande. I rockgymnasiet är det särskilt prov på "Hunky Dory", "The Rise and Fall of Ziggy Stardust", körsången på Lou Reeds "Transformer", och självklart "Low". Krautrock, är svaret på fråga fyra.

Tom Waits har också tröstat mig många nätter sedan gymnasietiden.

I Borlänge, där jag spenderade mina gymnasieår, fanns det mods. Flera stycken. Om det fanns hundra mods i Sverige bodde säkert tio i Borlänge. The Who spelade i Borlänge. För sådär en elva betalande. Av modsen lärde jag mig vikten av korrekta pressveck och sneda kostymfickor. Och sen dess äger jag Martha Reeves and the Vandellas och Booker T and the MGs (idag, efter Barfly, är det dock "Hip-Hug-Her" som är favoriten snarare än "Green Onions"). Men den samtida modspopen, som dåvarande gudarna The Style Council har jag skakat av mig, tror jag.

Under åttiotalet fanns även i Borlänge en av landets bästa rockklubbar. Mellotronen hette den, och drevs av snubben bakom skivaffären med samma namn. Där spelade alla viktiga band. Märkligt nog begrep jag inte då att Stefan Dimles favoriter November faktiskt varit landets bästa band. Någon borde gett mig en kassett.

Jag kanske inte hade hajat ändå. Jag hade fullt upp att upptäcka mer uppenbara ikoner som Desmond Dekker, förstås, salig i åminnelse. Först på senare år har jag lyckats sluta lyssna på ska, efter att ha överdoserat Rico Rodriguez soloalbum.

Reeperbahns återföreningsspelning var förstås en bidragande orsak till att jag åkte till den första Hultsfredsfestivalen 1986. Där såg jag konstigt nog också Gudibrallan, som alltid funnits med mig sedan dess.

Hultsfred var viktigt för mig, länge. Jag åkte på de fjorton första festivalerna.

Samtidigt som The Jesus and Mary Chain spelade på den stora scenen 1987 så intogs teaterladan, jag sprang emellan, av Union Carbide Productions. Det var det fulaste band jag sett. Hawaii-shorts, liksom. Jag fattade inte ett dugg.

Först senare under året, när jag fått debutalbumet "In the air tonight" i julklapp av min dåvarande flickvän Lotta, fattade jag att mitt liv tagit en ny och sämre riktning.

Brorsan hade spelat Iggy and the Stooges för mig. Och Velvet Underground. Och MC5. Att ett svenskt band kunde komma i närheten gick inte att föreställa sig.

Alla mina pubertala destruktiva drifter fick kropp: Ebbot.

Och så blev jag kommunist. För borgare kan ju inget om musik.

Skillnad på folk och folk

För första gången någonsin får jag läsa något begåvat om Folkpartiet liberalerna.

På frågan "Betyg ska ges från årskurs 6" svarar 74 procent av ett urval svenskar "Mycket bra" eller "Ganska bra" förslag. 23 procent svarar "Ganska dåligt" eller "Mycket dåligt" förslag.

Vi vet av en tidigare opinionsmätning, utförd av Sifo på uppdrag av de båda lärarförbunden, att svenskarna vill att lärare och rektorer ska ha instrument för ökad disciplin i skolan. 73 procent anser att det är rätt att kunna ge elever kvarsittning, 91 procent att lärare ska ha rätt att beslagta exempelvis mobiltelefoner och 89 procent att en elev som stör lektionen för övriga elever ska kunna avvisas från klassrummet (nu tillåtet endast i tio minuter).

Krav för medborgarskap. Fp har hävdat att medborgarskap är en stor sak, som medför både rättigheter och skyldigheter. Till rättigheterna hör att få rösta. Till skyldigheterna för att få medborgarskap, när man kommer från ett annat land, bör höra att man kan förstå vad som sägs på landets språk inför ett val.

Sverige är ett av ytterst få länder som helt saknar kriterier för att få bli medborgare. På frågan "För medborgarskap i Sverige ska man ha klarat ett språktest i svenska" svarar 69 procent av svenskarna att det är ett bra förslag, 29 procent att det är ett dåligt förslag.

Kamp mot grov brottslighet. I en demokrati måste rättsstaten kunna behålla monopolet på legitimt våld. När människor börjar känna att rättsstaten inte förmår skydda dem mot andra maktbärande krafter, som maffia och gäng, är det fara å färde. När vittneshot och organiserad brottslighet med internationella förgreningar blir mer allvarliga, behöver den demokratiska staten få starkare motinstrument.

Så, ungefär, lyder den grundlinje som fp numera (liksom Thomas Bodström) hävdar. På frågan om "Hemlig avlyssning (buggning) ska tillåtas vid bekämpning av grova brott" svarar 88 procent av svenska folket "bra förslag", 9 procent "dåligt förslag".

De politiska handlingslinjer för vilka folkpartiet nu beskrivs som udda, på gränsen till extremt, har i snitt stöd av tre svenskar av fyra. De möter bred anslutning långt in i socialdemokratiska väljarled. På varje medborgare som är emot folkpartiets inriktning i de här sakfrågorna går det tre som är för.

Föga förvånande fördubblades fp:s andel bland de inbjudna i studion för SVT:s
valtest, när de jämfört sina egna åsikter med partiernas.

Slutsatsen styrks av Vallokalundersökningens bild av väljarströmmar. Sedan framgångsvalet 2002 har fp vunnit ytterligare väljare netto från vänster (både s och v). Däremot tappade partiet hela 5 procentenheter till m. Möjligen kan ett visst tapp till centern skrivas på kontot för den liberala pressens hyllning av Maud Olofsson som liberal internationalist.

Det mesta talar för att folkpartiets tydliga hållning i frågor som skola, brott och medborgarskap bidrog till att partiet inte drabbades ännu hårdare av affären med dataintrånget.

Glöm inte att folkpartiet i Lars Leijonborgs första val som partiledare 1998 - före uppgörelsen med "snällismen" - fick endast 4,7 procent och var nära att åka ur riksdagen.

Glöm heller inte att Bengt Westerbergs stora framgångsval 1985 kom i hägnet av att han framstod som en ytterst tuff, och kompetent, sanningssägare om svensk ekonomi - inklusive hårda besparingar för att sanera statsfinanserna.

Journalisterna som kår vill framstå som företrädare för "folket" men befinner sig åsiktsmässigt på långt avstånd från dominerande folkliga stråk och erfarenheter (se journalistundersökningarna från Göteborgs universitet).

Medieradikalismen älskar ett liberalt parti som inte är folkligt och som få röstar på. Det bör partiets medlemmar vara medvetna om när de idkar eftervalsprövning.

Kanske är jag inte sinnessjuk ändå.

Min barndom

Vi hade ingen skivspelare i mitt barndomshem. Det fanns en gammal
radiomöbel, visst, men den fungerade bättre som svarv än som den var tänkt.

Likväl köpte min far tre skivor till mig och min bror när han var i
London, tre skivor som än idag betyder mer för mig än alla borgerliga
kulturministrar lagda i en hög. Tre skivor i början av sjuttiotalet, som
jag inte ens kunde lyssna på när jag fick dem, rockar fortfarande.

Jag fick samlingsplattan “A golden hour of the Kinks II”. Låten “I need
you” är fortfarande idag så sylvasst riffande (den är lite överkurs:
normala lyssnare framhäver vanligen ”All day, and all of the night”) att
ingenting varit i närheten. Jag fick ”House of the rising sun” med the
Animals. Och om nån sätter på “We´ve gotta get out of this place” så
står jag fortfarande och skrålar med ena handen i luften. Om nån sätter
på “The story of Bo Diddley” dansar jag pogo tills korna går hem. Jag
fick också en samling med the Beatles. Deras betydelse är oändlig, men
det betyder inte att jag nånsin skulle lyssna på dem. Jag är mer Stones.

Att be mig svara på vilka låtar som betytt mest för mig, det är som att
fråga om guds betydelse. Det finns inget kort svar. Ska jag svara
måste det bli en lång redogörelse om alla livets detaljer.

Det är bara möjligt att skriva om musik för mig om jag gör det som en
redogörelse för mina olika utvecklingsskeden i livet.

Någon gång under mellanstadiet köpte min mor en stereoanläggning. Min
inflytelserika storebrorsa använde den till att lyssna på Gary Numan och
John Foxx. Jag själv gick med i Gyllene Tiders fanclub (medlemsnummer
158, om man får tro specialsingeln ”För dina bruna ögons skull”, utgiven
bara till medlemmar). Än idag vill jag påstå att Per Gessle är en av
landets bästa låtskrivare genom tiderna. Men det var inte låtskrivandet
som var Gessles egentliga bidrag till mig. Det som fick betydelse var
hans erkännande av musikaliska influenser. I var och varannan intervju
bekände han att sextiotalets genier lagt grunden för vad han själv
åstadkom. Det var, tror jag i efterhand, en av orsakerna till att mitt
musikintresse haft en ganska arkeologisk karaktär.

Den första singeln jag köpte var ren genremusik. Rockabilly.
Åttiotalsproducerad rockabilly, dessutom. Straycats hette bandet, som
gjorde ett par fina singlar, men är mest ihågkommet för att basisten
sedermera gifte sig med en svensk pinuppa och skådis. Det köpet blev
inledningen på en musikalisk djupdykning som ännu inte nått botten. Den
som frågar idag om historiens bästa låtar inom rockabilly blir tvungen
att lyssna inte bara på grundläggande material från Sun Records, som
Carl Perkins, utan också sanslöst obskyra guldkorn som High School
Ceasar och Date Bait Baby med betydligt mindre kända Reggie Perkins.

Mina högstadieår fylldes till en början av synthpop (som var något
samtida på den tiden) och vad som kallades New Romantic, men i själva
verket var Lustans Lakejer. Idag skulle jag aldrig lägga på en platta
med dem, men det vore lögn att påstå att de inte spelat roll.Jag kan
låtarna utantill om jag blir väckt mitt i natten. Det är som DNA. Inget
intellektuellt.

Av all synthmusik som konsumerades i ungdomen är det inte mycket som
fastnat. Jo, jag såg Depeche Mode live 1984, men det är Human Leagues
”Being boiled”som låter intressant idag, liksom.

Kraftwerk kan man förstås inte komma förbi. När jag sent om sider såg
dem på Cirkus härom året så föll jag i gråt, faktiskt. Flera gånger.

Men min storebror gjorde lumpen. Han kom hem med en kassett som
förändrade mitt liv. På bandet hörde jag för första gången I wanna be
your dog med Iggy and the Stooges, och Venus in Furs med Velvet Underground.

Jag tror jag var sexton, men jag blev omedelbart nyfödd.

En dag i kulturens tecken

Det blev en hygglig start på veckan. Först tog jag en efter-jobbet-öl (ja, inte för att jag jobbar just nu, men ni hajar principen) på uteserveringen på Sturehof. Där träffade jag passande nog det som nu också officiellt heter Stureplanscentern. Nyvalda riksdagsledamöterna Frederick Federley och Annie Johansson skulle äta, och vi växlade några ord om kulturpolitiken. Frederick förordade stenhårde nyliberalen Mattias Svensson som ny kulturminister. Och det skulle ju vara en markering som heter duga.

Sen gick jag till Publicistklubben, i kulturhusets Café Panorama, och debatten om den så kallade Public service. Där fick jag veta att nya vd:n för SVT, Eva Hamilton, haft svartbetald barnflicka. Vilket inte precis kom som en överraskning, och inte upprör någon. Inte heller blev jag förvånad över att den samlade debattpanelen (inklusive debattledarna) så självklart betraktade en borgerlig regering som ett hot. Däremot skrämdes jag av att de så tydligt tyckte att förändring i sig var skadligt. Precis som om det var något slags museiverksamhet. Den mentaliteten skulle medarbetarna på SR och SVT må bättre utan.

I publiken satt drivor av borgerliga kulturministerkandidater: Mats Johansson och Cecilia Wikström till exempel. Kanske ville de ställa sig in hos pressen i den händelse att det ringer från Rosenbad.

Men det var också en stor bloggnärvaro. PromeMorian, Berghs Betraktelser, Redaktörn och jag själv.

Vi, alltså Andreas, Jonas, Jonas underbart roliga fru Stina, och jag, vi gick när ingen ställde den uppenbara frågan: om nu public service är så bra, varför utvidgar vi det inte, varför startar vi inte en statligt styrd marknadsdominerande morgontidning, varför startar vi inte en statligt styrd marknadsdominerande blogg?

Vi satte oss på rysk-kitschiga baren KGB (på den så kallade Flyktvägen, i hörnet Tunnelgatan och Malmskillnadsgatan) istället, och hade egen eftervalsanalys. Inga vettiga argument framfördes, vad jag minns, för varför man överhuvudtaget ska ha en kulturminister.

Atomic telephone

Telefonerna tycks ringa hemma hos vissa. En av valets verkliga vinnare har blivit uppringd och på så sätt funnit nya arbetsuppgifter.

Therese Bengtsson, som kampanjade in Centerpartiet i Stockholm igen, går nu att finna som pressekreterare åt jordbruksministern Eskil Erlandsson.

Hennes sambo Henrik Nerlund, som gjorde Moderaterna till populäraste parti bland unga väljare, har dock ännu inte kommit ut och berättat om han också ska upphöjas. Men det är väl bara en tidsfråga.

Tillsammans driver de bloggen Modernisma.

(och ja, rubriken anspelar på att musik var bättre förr, ungjävlar!)

Gudibrallan lägger av

Herregud. Brallan lägger av. Högern vann verkligen valet.

Från hemsidan:

Kära vänner!

Efter år av strul och tjafs framförallt med avstånden mellan bandmedlemmarna så har vi bestämt att inte framträda offentligt under överskådlig framtid. Det finns en gräns för hur mycket divighet ett arbetskollektiv kan ta i form av uteblivna repetitioner, vägran till media och inställda spelningar.

Så efter nästan 23 år i denna konstellation lägger bandet relativt av.
Större delen av bandet ingår i kollektivet Public Service Sweden AB som just släppt singeln "Vem kan man lita på?" för nedladdning på CDON.com

Brallan kommer tillbaka men just nu ser "Big Ben" spelningen den 17:e oktober ut att bli den sista på ett bra tag! Som gäster denna gång kommer; Stina Berge, Johan Johansson, BoAnders Persson & Torbjörn Abelli (fr TGS) och Olle Ljungström att "ersätta" ingenjör Tejre. Giget kommer också att spelas in och delar kommer att läggas ut på nätet!

Övriga upplysningar om hur bandet kommer att se ut eller om Örjan återbildar det band som fanns under lite drygt ett år i början av 70-talet som han kallar "det riktiga".

Telefon till Örjan är 026 659109 eller 0702767312.

Tack tack goa vänner.

Mikael

(Tack, Robin, för mejlet!)

Bra retorik dåligt?

Den som liksom jag hade stort utbyte av Pär Nuders helt galet påpucklande retorik i budgetdebatten idag gör rätt i att läsa Karin Johanssons analys i Sydsvenskan. Där redogör hon för nya statsvetenskapliga rön som fastslår att vi som njuter av budgetdebatter inte är särskilt representativa: väljarna vill inte ha bråk.

När Göran Persson inledde SVT-duellen med att prata om socialdemokraternas satsningar på äldre steg tittarnas betyg successivt. När Göran Persson anklagade moderaterna för att vilja införa en pensionärsskatt dök betygskurvan raskt nedåt. Kritiken kom i retur till kritikern, gång på gång under duellen.

Det drabbade främst Göran Persson, eftersom Göran Persson var mest aggressiv. Medierna må gilla konflikter. Väljarna gör det inte.

Lite kul. Förresten är Karin Johansson inte bara en bra skribent och politisk analytiker. Hon är skitsnygg också. Jag tror att hon haft ihop det med PM Nilsson en gång i tiden. Måste ha varit ett grannt par.

Förresten.

Ni kanske undrar vad det här med ministrarnas avgångar betyder egentligen. Det har jag skrivit något om på min sidoblogg Val 2010. Där har jag idag också avhjälp problemet med kommentarerna, som nu fungerar helt utan åsiktsfilter.

Nuder avundsjuk

Anders Borgs budget är så populär att regeringens webbsajt kraschar.

Kulturministern går!

Cecilia Stegö Chilò avgår.

Hennes pressmeddelande:

Genom att inte betala TV-avgift och att anlita s.k. svart hemhjälp, har jag under tiden innan jag blev statsråd begått förseelser som inte är acceptabla, men som jag på alla sätt försökt att rätta till. Den ambitionen har nu stoppats av Radiotjänst i Kiruna AB och Svenska Transportarbetarförbundets polisanmälningar. Eftersom det inte kommer att vara möjligt att inom rimlig tid reda upp situationen ser jag inte längre någon möjlighet att genom ett engagerat och kompetent arbete reparera den skada jag åsamkat regeringen.

Vid tillträdet uttryckte jag i ett flertal medier att jag accepterat att vara moderat kulturminister i Sveriges nya alliansregering. Ändå har många redaktioner valt att ifrågasätta den lojalitet och låta andra människor spekulera om hur jag ser på mitt uppdrag. Jag har kritiserats för att jag inte har förklarat mig, men idag presenteras en kulturbudget som öppnar för fyra års reformarbete på kulturens område. Svensk kultur behöver förnyelse och svensk borgerlighet behöver en modern och självmedveten kultursyn. Jag önskar min efterträdare all lycka i det arbetet.

Jag är naturligtvis mycket ledsen över att behöva lämna det blivande kulturdepartementet efter så kort tid. Att få arbeta tillsammans med en ytterst professionell personal med frågor jag brinner för var ett privilegium - om än kort.

Jag vill också rikta ett varmt tack till alla dem som på olika sätt stöttat mig och min familj under några utsatta dagar. Jag har blivit föremål för mycket värme, men också mött en stor oro: Hur blir det med vår demokrati om politiken bara har plats för felfria människor? Det är en stor och svår fråga som jag inte kan diskutera här. Men jag hoppas att mina upplevelser inte ska avskräcka "sådana som jag", kvinnor, företagare, journalister och fria samhällsdebattörer från att utveckla sina tankar, följa sina övertygelser och engagera sig partipolitiskt.

Slutligen vill jag önska den nya regeringen lycka till med sitt viktiga arbete att förnya Sverige. Jag är uppriktigt ledsen för att jag bidrog till att ni inte fick den flygande start på fyra års viktigt arbete som ni så väl förtjänade efter det hårda arbetet i valkampanjen.

Uppdatering:

Den stackars presskillen som fått sköta Fias mediehaveri heter Carl Johan Swanson. Han hade tidigare en blogg, men den tycks vara raderad eller kidnappad.

Uppdatering 2:

Jag gillar verkligen Fia Stegö. Tycker det är otroligt synd att hon inte pallade trycket. Med ett par vettiga framträdanden inför pressen tror jag faktiskt att hon klarat att sitta kvar.

Undrar nu naturligtvis om Maria Rankka får behålla jobbet som vd för Timbro, eller om Stegö ska återgå. Det är ju uppenbart att den liberala idéutvecklingen inte kommer att föras i regeringen, så hur det går på Timbro är naturligtvis viktigt för oss som gillar debatt.

Jag noterar att Lena Adelsohn Liljeroth förs fram som namn på ny kulturminister. Hon är dömd för olaga vapeninnehav, vilket är ett allvarligt brott. Men naturligtvis ingenting mot att avstå från att betala apparatskatten.

Uppdatering 3:

Isobel Hadley-Kamptz skrev redan i morse precis vad jag önskar att jag kunde formulera:

Jag ser mer och mer Cecilia Stegö Chilòs usla problemhantering som en personlig förolämpning. Det hade varit så lätt (förhållandevis i alla fall) att ursäkta sig och samtidigt få en vettig debatt om licenssystemet och public service. Och jag tror fortfarande att hon hade varit en bra person att driva igenom de kvalitetshöjande förändringar i den senare som jag (och hon) tror är nödvändiga.

Men icke då. Lögner och undanflykter och slingrighet har i stället gjort det helt omöjligt att ens prata om förändringar i public service utan att det ses i ett ljus av futtigt, girigt pubertaltrots.

Uppdatering 4:

Stegö skulle ju varit på Publicistklubben ikväll, vilket av naturliga skäl inställdes. Istället utfrågas nya vdn för Sveriges television Eva Hamilton. Hon kommer naturligtvis inte att ifrågasätta det rimliga i statskontrollerade etermedier.

Eva Hamilton är för övrigt kompis med Maria Borelius, har jag hört.

Uppdatering 5:

Leif Pagrotsky, som ju varit både handelsminister och kulturminister, kommenterar till TT:

– Jag måste vara svår att ersätta. Undrar om det inte är någon voodoo inblandad.

– Men jag tycker det ser ut som regeringen har tappat kontrollen över utvecklingen. Det här stör deras stora dag med budgetpresentationen och det kan väl knappast vara resultatet av någon planerad styrning.

Kul.

Uppdatering 6:

Även vid den här avgången skriver Expressen en BLIXTLEDARE.

Det heter faktiskt åskledare.

Furtenbach

I många år har Ekots Fredrik Furtenbach varit den utvalda reporter som kunnat, ungefär ett dygn i förväg, avslöja huvudpunkterna i regeringens budget.

Hans källor är uppenbarligen sanslöst bra. För Furtenbach fortsätter att briljera:

Den öppna arbetslösheten ökar nästa år. Orsaken är att regeringen drar ner kraftigt på arbetsmarknadsjobben. Det framgår av regeringens budget, som presenteras på måndagen men som ekot redan har läst.

Den nya borgerliga regeringen drar ner kraftigt på arebetsmarknadsjobb som till exempel plusjobben.

Det blir 52 000 färre platser i amsåtgärder. Det innebär också att den öppna arbetslösheten faktiskt blir högre nästa år än i år. Fler kommer alltså stå helt utan jobb.

Den öppna arbetslösheten väntas enligt regeringen bli 5,6 procent i år och 5,8 nästa år.

Även sysselsättningen dämpas lite av att regeringen drar ner på amsåtgärderna.

Budgeten presenteras klockan 13 på måndagen. Men, som sagt, Furtenbach har redan siffrorna.

Sjödin tar ledigt

Anna Sjödin tar Time-Out, påstår Expressen. På SSUs webbplats finns inget pressmeddelande om att detta är sant (däremot finns Anna Sjödins sanslöst världsfrånvända försvarstal där, med den lämpliga rubriken Mitt ord är inte värt någonting).

Uppdatering:

Nu har SSU lagt ut ett meddelande:

Sjödin tar time-out

SSU:s ledning lade under söndagskvällen fram ett förslag för SSU:s förbundsstyrelse om att Anna Sjödin tar time-out. Sjödin väljer att ta time-out fram till att beslut om prövningstillstånd för överklagan till hovrätten behandlats.

Anna Sjödin vill den närmaste tiden ägna tid och kraft åt den kommande juridiska processen samtidigt som SSU får möjlighet att arbeta i lugn och ro.

Under Sjödins time-out kommer SSU:s förbundssekreterare tillsammans med förbundsstyrelsen att ta ett extra ansvar för de utåtriktade aktiviteterna.

Anna Sjödins time-out innebär att hon inte är tillgänglig för vidare kommentarer.

Uppdatering 2:

Elin Lundgren, styrelseledamot i SSU, bloggar om hur det gick till:

Vid 18.30-tiden ikväll var det klart. Anna lade själv fram förslaget att hon tar en timeout tills beslut om resning eller inte resning kommer, vilket kan ta ett par månader. Får hon inte resning avgår hon, då den nu fastlagda påföljden ligger kvar. Får hon resning tar vi en ny diskussion. Så enkelt är det.

Uppdatering 3:

Alltid läsvärda Helena Markstedt, som var medhjälpare åt SSUs skandalbefläckade förre ordförande Ardalan Shekarabi, har ställt upp en kortfattad handbok till hur unga politiker bör hantera ifrågasättanden. Fyra frågor avgör den politiska framtiden:

1. Är jag själv kritisk till hur jag har agerat?

2. Påverkar den uppkomna situationen mina möjligheter att arbeta för det jag fått förtroendet att arbeta för negativt?

3. Tror jag att det skulle förbättra eller förenkla situationen för mina medarbetare/kollegor/de andra som jobbar för samma mål som jag genom att jag avgår?

4. Skulle min privata situation förbättras om jag avgår?

Om svaret på större delen av dessa frågor är ja gör man klokt i att avgå.

Aktivism

Aktivister?

Dagens Nyheter:

Vänsteraktivister och Sverigedemokrater drabbade under söndagen samman vid Medborgarhuset i Eslöv.

Svenska Dagbladet:

Ett trettiotal vänsteraktivister stormade på söndagen ett möte i Eslöv som hölls av nyvalda fullmäktigerepresentanter för sverigedemokraterna. De attackerade och slog sönder föremål, bland annat ett flertal fönster. En person kom till skada.

Sydsvenska Dagbladet:

Sverigedemokraten Björn Söder fastnade med armen i dörren samtidigt som en av aktivisterna sparkade igen den. Enligt de första uppgifterna ska armen vara hårt åtgången, men inte bruten. Han fördes sedan med ambulans till sjukhus för vård.

Expressen:

Ambulanspersonalen sa att man inte kan utesluta benbrott. Men jag ville hellre åka till Helsingborg eftersom jag kommer härifrån, säger Björn Söder.

Han såg ett 40-tal svartklädda, maskerade aktivister kasta stenar och byggskrot genom fönsterutorna. För honom är syftet klart.

- De vill skrämma våra nya ledamöter.

Aftonbladet:

Aktivisterna hann ge sig iväg innan förstärkningen kom, och hoppade på ett tåg.

Ursäkta min grinighet, men aktivister delar ut flygblad och knackar dörr. Det är inte samma sak som att dela ut dagsedlar och knacka meningsmotståndare.

Men det är väl en logisk konsekvens av att terroristerna i Al Aqsas Martyrbrigader kallas motståndsmän, antar jag.

"Aktivisternas" egna ord finns på forumet Socialism.nu, såklart. De verkar nöjda med etiketteringen.

Borelius går!

Maria Borelius avgår från posten som Handelsminister, berättade Fredrik Reinfeldt i Ekots lördagsintervju.

Uppdatering:

Maria Borelius orkade inte vänta på resultatet av den utredning som Moderaternas advokat Johan Gernandt skulle göra. Beslutet fattades på lördagsmorgonen.

Beslutet att avgå betyder också att Borelius lämnar sin riksdagsplats. Den hålls sedan tidigare av Eva Öbohm Ekdahl från Nacka, eftersom egentliga ersättaren Mikael Sandström nyligen utsågs till statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Maria Borelius var handelsminister i åtta dagar.

Uppdatering 2:

Jag sträcker mig inte så långt att jag säger att bloggvärlden, förkroppsligad av Magnus Ljungkvist, fällde Borelius. Jag tror att pressen hade drivit fram detta ändå, givet ministerns usla mediehantering. Men nyhetsledande var Ljungkvist. Inget snack. All heder!

Uppdatering 3:

På måndag kväll intervjuas kulturminister Cecilia Stegö Chilò på Publicistklubben i Stockholm. Detta är hennes chans att vända mediestormen. Samma dag presenteras budgeten, vilket borde lindra kraften i stormen mot henne. Men tvåhundra av Stockholms journalister kommer att sitta laddade med sina mest utstuderade elaka frågeställningar under utfrågningen, så det är ingen lätt uppgift. Misslyckas hon torde avgången annonseras bara dagar efteråt.

Uppdatering 4:

Borelius pressmeddelande:

Uttalande från Maria Borelius med anledning av avgången som minister och riksdagsledamot

- Jag avgår i dag från mina uppdrag som minister och riksdagsledamot.

- Skälet är den press som satts på min närmsta krets. Min familj, mina vänner, mina grannar och deras barn, affärsrelationer, släktingar, till och med mina barns vänner, har utsatts för en närgången bevakning som medför att ett normalt familjeliv blir omöjligt.

- Jag brinner för att göra Sverige till ett ännu bättre land, där företagandet blommar, där forskning och utbildning hjälper Sverige till en tätplats i en komplex och global värld. Jag sattes för att sälja Sverige utomlands, och för att förbättra den internationella handeln, eftersom det är främsta medlet för att lyfta människor i tredje världen ur fattigdom. Jag bedömer nu att det uppdraget är omöjligt för mig att utföra.

- Den information om mig som är relevant finns i offentliga register. Enda undantaget har varit informationen att jag använt svart hjälp i hemmet för mellan 1990 och 2000. Detta har jag varit helt öppen med under mina år i politiken.

- Jag har lärt mig mycket. Att Sverige fått en fenomenal ny regering, med varma och kloka människor som nu tänker kämpa för jobb åt alla, för äldres rätt till en ålderdom i värdighet, för en skola som inte lämnar någon på efterkälken, för naturen vi ärvde och lämnar våra barn.

- Tack alla ni som trodde på mig. Tack alla på UD för ert engagemang och hårda arbete under en tuff vecka. Tack nära och kära. Jag är bedrövad över den press ni fått gå igenom och är tacksam för allt stöd i en svår tid.

Uppdatering 5:

Den stora frågan kvarstår. Som Håkan Jacobson undrade häromdagen: hur skriver man i sitt CV att man varit minister i åtta dagar?

Uppdatering 6:

Ur ett spinn-perspektiv måste man vidgå att Socialdemokraterna skött opinionsbildningen exemplariskt - genom att göra ingenting. Inga galna uttalanden om våldtäkter från Ulvskog, liksom. Möjligen nåt vilset krav på granskning, men det tunga artilleriet har inte tagits fram. Man har förstått, den här gången, att drevet gått av sig självt. Litat på att regeringens brist på erfarenhet och avsaknaden av pr-staber runt ministrarna skulle räcka.

Idag fortsätter Göran Persson med den lågmälda hållningen, och uttalar via sin pressis till TT:

"Beskedet att Maria Borelius avgår var väntat. Mindre väntat var att hon tar detta steg själv, och att statsministern inte har agerat mer kraftfullt för att skilja henne från uppdraget. Inför omfattande och klandervärda handlingar var hennes situation omöjlig. Därför faller hennes avgång tungt tillbaka på regeringsbildaren som borde vidtagit nödvändiga kontroller i tid. Nu vänds intresset mot kulturministern som också gjort mycket klandervärda handlingar och som kunnat stå i skuggan av Maria Borelius de senaste dagarna."

Uppdatering 7:

Om statsminister Reinfeldt nu söker en person att ersätta Maria Borelius, så har jag ett förslag med alla hennes kriterier uppfyllda. Karolin A. Johansson är både journalist och toksnygg.

Utöver dessa Borelii egenskaper är Karolin politiskt skolad genom enträget partiarbete på kommunal nivå samt moraliskt oförvitlig (eftersom hon är nykterist). Bara att plocka in i regeringen!

Framtidens politiker i ett nötskal.

Uppdatering 8:

Analytikerna summerar:

Lena Mellin i Aftonbladet:

– Hon är väl inte helt dum i huvudet. När statsministern säger en sån sak måste hon förstå att det är dags att gå.

Henrik Brors i Dagens Nyheter:

- Affärerna kring Borelius och det licensskolk som många moderater ägnat sig åt har avslöjat att Reinfeldts omvandling av partiet inte varit så genomgripande. De nyliberala strömningarna och överklassbeteendena från Carl Bildts tid lever kvar i partiet. Det kommer att krävas mer än Borelius avgång för att återupprätta bilden av att moderaterna verkligen är ett parti som förflyttat sig från långt ut på högerflanken mer mot mitten i svensk politik.

- För regeringen har affärerna framför allt inneburit att man förlorat det guldläge man hade vid maktskiftet. Det fanns ingen verklig opposition, eftersom Göran Persson meddelat att han ska avgå, och det såg inte ut att finnas några allvarliga hinder för att börja genomföra den politik man gått till val på. Nu har man förlorat den chansen till kanske sex smekmånader, och har i stället en uppförsbacke av minskad trovärdighet framför sig.

Räcker det med att Borelius går - eller måste även kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgå för att fokus ska hamna på sakpolitik igen?

- Det kommer naturligtvis att bli fortsatta diskussioner kring Stegö Chilò, och hennes position är starkt försvagad. Men för resten av regeringen är det nu ett klart bättre läge för att kunna ägna sig åt sakpolitiken framöver.

Göran Eriksson i Svenska Dagbladet:

Det var just de extrema inslagen i de gamla moderaterna som Fredrik Reinfeldt tonat ned, vilket bidrog till att de nya moderaterna vann valet.

Och handelsministerns skatteaffärer verkar hämtade ur en subkultur i överklassen som det "nya arbetarpartiet" moderaterna inte vill associeras med.

Frågan är nu om Maria Borelius avgång är tillräcklig för att återupprätta förtroendet för Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna, eller om kulturministern kommer att tvingas följa efter.

Uppdatering 9:

Någon måste reda ut hur listan ser ut nu, över statsråd med kortast tid på ministerposten. I en kommentar hos promemorian gissade Nisse att Röde Börje, alias Börje Andersson från Borlänge, var den som suttit kortast hittills. Från 8 oktober till 1 december 1982 var han försvarsminister, enligt Wikipedia. Finns det några andra att minnas?

(Jag gick för övrigt i gymnasiet med Börjes dotter Karin, vill jag minnas)

Uppdatering 10:

Centerpartistiske riksdagsmannen Johan Linander skryter med att han minsann betalar hela två tv-licenser. Ministerämne?

Uppdatering 11:

Hur ofta händer så viktiga saker att Expressens PM Nilsson känner sig manad att skriva en BLIXTLEDARE?

Inget fel på analysen, i vilket fall:

Orsaken till Borelius snabba avgång var inte mediedrevets hårdhet eller eventuella moraliska problem med olika ägarkonstruktioner för fastigheter.

Orsaken var att den förre handelsministerns privatekonomi riskerade att blockera Alliansregeringens viktigaste fråga: jobben.

...//...

Snålheten i Djursholm förklarar knappast varför 800 000 personer jobbar svart, de flesta vid sidan av, eller varför två miljoner köper svarta tjänster varje år.

Alliansregeringens viktigaste fråga är reformer för småföretag, skattelättnader på arbete och punktinsatser för vissa sektorer, som avdrag för hushållsnära tjänster. På måndag ska regeringen lägga fram sin första budget och möjligen kommer hushållsavdragen redan då.
Här väntar en hård politisk strid, inte minst med LO, och med Borelius i regeringen hade reformmotståndarna lätt vunnit en populistisk och moralistisk debatt. Varför sänka skatten för att underätta för Djursholmsdamerna att ha fillippinskor i källaren?

Uppdatering 12:

Topplistan! Håkan Jacobson briljerar i politiskt minne i kommentarsfältet:

1) Maria Borelius, handelsminister, 8 dagar, 2006.

2) Anders Sundström, socialminister, 21 dagar, 1998 (han hade dock haft annan ministerpost tidigare)

3) Börje Andersson, försvarsminister, 53 dagar, 1982.

Uppdatering 13:

Expressen har frågat Anders Isaksson och Anders Jonsson om råd och gjort följande lista (utan Anders Sundström, nota bene):

De har suttit kortast:

1. Maria Borelius, moderat handelsminister 6 oktober-14 oktober.
Totalt: Åtta dagar.
Orsak: Massiv kritik efter avslöjanden om att hon bland annat anlitat svart arbetskraft.

2. Börje Andersson, socialdemokratisk försvarsminister 8 oktober 1982-1 december 1982.
Totalt: Knappt två månader.
Orsak: Hemlängtan till Dalarna

3. David Hall, socialdemokratisk finansminister 1 juli 1949-17 oktober 1949.
Totalt: Knappt 4 månader.,
Orsak: Efterträdde Ernst Wigforss som finansminister men tvingades lämna posten efter knappt fyra månader på grund av anklagelser för att ha utnyttjat sin ställning som påtryckning på en partikollega i en uppmärksammad lokal konflikt - den s.k. Hall-affären.

4. Nils Wohlin, finansminister 2 oktober 1928-10 juni 1929.
Totalt: Drygt åtta månader.
Orsak: Riksdagen kritiserade hans åtgärder i samband med krisen i Jordbrukarbanken samma år.