Carl Johan De Geer och jag

Vissa saker är man inte beredd på. Som att slå upp kvällstidningen i eftermiddagssolen och upptäcka att en av landets bättre konstnärer ägnat ett helt uppslag åt att polemisera mot några saker jag skrivit. Jag har kluckat belåtet hela eftermiddagen.

Carl Johan De Geer är en av mina största idoler, och att han har blivit så irriterad på vad jag skrivit att han suttit sig ner och skrivit sin egen version är enormt kul. För några dagar sedan skrev ju även en irriterad Tore Berger – precis som De Geer också från Blå Tåget – ett svar på min beskrivning av proggen.

Jag får intrycket av att proggvänstern inte riktigt är vana vid att någon ifrågasätter deras historieskrivning. De är vana att få kritik för att de är kommunister etcetera, men de är inte helt bekväma med att få beröm för sin konst och samtidigt få höra föreläsningar om att det är kapitalism och marknadsekonomi som är förutsättningen för den. Och att det vore bra med mer.

Deras angrepp på mig blir därför lite komiska. Jag utmålas som en egoistisk kapitalist i hög hatt och kritstreck, som inte kan begripa att en konstnär vill vara solidarisk.

Min poäng är ju den motsatta. Jag älskar proggen, och vill se ett ännu mer vildsint kulturliv. Förutsättningen för detta är marknadsekonomi, en bred och köpstark medelklass, samt många vitala små aktörer. Det är därför jag menar att en liberal politik är bättre. Marknadsekonomi är bättre på solidaritet än socialistisk kommandoekonomi.

Ett utsnitt ur Carl Johan De Geer i dagens kultursida i Aftonbladet:

Gudmundsons stackars hjärna går i spinn. Hur kom det sig att en person från en så borgerlig miljö som min … valde att bli proggare? Att bli kommunist?

Svar: en allvarlig tro på att engagemang kunde förbättra världen. På solidaritet med hela jordklotets befolkning. Denna solidaritet är inte lätt. Den kan aldrig bli konsekvent för en svensk. Och G-son kommer också i fortsättningen att tro att det är fråga om hyckleri, galenskap eller bristande omdöme.

På en väns bröllop för några år sedan slog jag mig i slang med brudgummens fader. Jörgen Widsell var förr, under det galna kvartsseklet, redaktionschef för SKPs tidning Gnistan. Sedermera blev han en av Jan Stenbecks handgångne män. Jag frågade honom om drivkrafterna bakom detta, att han gick från hårdför maoism till Stenbecks råa kapitalism. Han menade att den ideologiska utgångspunkten fortfarande var densamma. Han ville att världens fattiga skulle få det bättre och att de förtryckta skulle befrias. Dessa mål kunde bättre infrias av kapitalismen, hade han omsider insett.

Det är något sådant jag försöker påpeka med mina texter om kulturvänstern. Kanske borde jag vara tydligare.

De Geer avslutar sin långa artikel med att referera min centrala punkt, att ökat privat välstånd även gynnar smal och alternativ konst, men utan att vilja försöka förstå den.

Min orkesterkamrat Tore Berger lånade en gång ut en stor del av sitt arv till det alternativa skivbolaget Musiknätet Waxholm. Detta får Gudmundsson att skriva i sin blogg: ”Det går ju enklare att vara ideell när någon riking lägger in ett par hundra tusen i rörelsen.”

Viktigare än privatförmögenheter var att ge musikrörelsen en plattform för att föra ut sitt budskap om världens tillstånd. Vänstern hade rätt, då som nu.

Ordet solidaritet är inte retorik. Det är en verklighet som tillhör framtiden. Och en sönderfallande värld kommer att göra solidariteten nödvändig.

Jag antar att jag måste skriva fler artiklar i ämnet så att min poäng blir tydligare. Tills vidare rekommenderar jag min programförklaring från OBS kulturkvarten, om varför jag skriver om kultur.

Vår förståelse av samtida och historisk kultur är begränsad till de mytbildningar och historieskrivningar som vänstern författat. Kulturdebatten är instängd. När någon tänker utanför boxen – som marknadsliberalerna Stegö Chiló eller Stael von Holstein – möts hon med oförståelse. De traditionella kulturdebattörerna förmår inte koncipiera dessa tankar.

Kulturlivet behöver avpolitiseras. Befrias från de kedjor som socialdemokratin fjättrat det med. Det är det jag håller på med. Konsten ska ju, precis som forskningen, vidga våra vyer, skapa tankar som inte tidigare tänkts. Inte dikteras av ministrar.

Fråga vem som helst varför Göteborg alltid haft de bästa rockbanden. Svaret blir att det är en arbetarstad, och att arbetarklassens angst utgör grunden till all bra rock. Mitt arbete är inte slutfört innan stadens hamn, och alltså internationella handel och tidiga tillgång till importerade grammofonskivor, tillskrivs samma betydelse.

Union Carbide Productions kom från Göteborgs övre medelklassiga villakvarter. Deras debut, en flexisingel inbladad i Carl Abrahamssons fanzine Lollipop, hette Financial declaration och hade refrängen I want more. Det är borgerlig kultursyn.

Karolina och Tobias

Nazism kallas ofta för högerextremism, men jag tycker inte att det är så enkelt. På SvDs ledarsida har jag ett exempel idag.

Karolina var kvicktänkt, välartikulerad och energisk, som många av tjejerna inom Uppsalas radikala vänster var. Hon och hennes kompisar drev det litterära och politiska fanzinet Kaos , och när de i början av 90-talet startade kulturföreningen Sine qua non kändes det självklart för mig att hjälpa till med lokal i källarvalvet i den studentnation där jag var aktiv.

Några år senare dök Karolina upp i nyheterna. Hon hade då blivit doktorand i Umeå, och bjudit in en av landets ledande nazister att föreläsa om sin ideologi. När journalisterna pressade henne blev det allt mer uppenbart att hennes nyfikenhet var uppriktig. Senare blev det känt att nazisten var Karolinas pojkvän.

Jag tyckte då att förloppet var obegripligt. I efterhand har jag tänkt att den skala som används för vanliga politiska rörelser, mellan höger och vänster, är oanvändbar för de mest radikala. Snarast tycks extremvänstern gränsa till sin förmodade motpol.

På den här tiden var Karolina ihop med den ökände vänsterextremisten Tobias. Han ansåg att studenterna i Flogsta var sövda av imperialistisk propaganda, och försökte väcka dem ur slummern genom att riva parabolantennerna – men det uppskattades, otippat nog, inte alls. Då tyckte vi att det var ett komiskt misslyckande i den socialistiska kampen. Idag är jag mer benägen att se det hela som en föraning om hans våldskantade karriär, som snuddat vid mordbrand.

Ringside

Igår hamnade jag på Svenskt Näringslivs framtidsdagar i Globen. Ett fantastisk väloljat arrangemang, så proffsigt som det kan vara när ljud, ljus, rörlig bild, debatter, publikmedverkan, utställare, mat och övrig logistik flyter helt skvalpfritt. Döm om min förvåning när ett bekant ansikte dyker upp, inramat av ett headset. Det var Göran Widham, som jag känner från åren i Uppsala, och som bloggosfären känner som en av bloggarna på Sagor från livbåten. Han visade sig ratta hela evenemanget. Kanske alla de där konsertarrangemangen på Ungdomens hus var till nytta ändå? Så kan det gå.

Själv var jag där för att ta del av fajten mellan Anders Borg och Svenskt Näringsliv. Om detta skriver jag på SvD:s ledarsida.

Inför tungviktsmötet den 30 oktober 1974 i Zaire var stämningen stenhård. Domaren fick hota med att ställa in matchen för att boxarna skulle sluta att psyka och håna varandra. Den odrägligt självsäkre Muhammad Ali svarade att det vore den enda räddningen för opponenten George Foreman. ”Han är dödsdömd.” The rumble in the jungle ses än idag som en av historiens mest laddade uppgörelser.

Globen är nu inte Stade du 20 Mai. Efter en somrig lunch på lax är heller inte publiken fullt så aggressiv som 1974. Och finansminister Anders Borg är inte heller en odrägligt självsäker… Eller, ja, någon Muhammad Ali är han i vilket fall inte.

Uppladdningen har annars hållit boxningsklass. Borg har i medierna kallat Svenskt Näringsliv för ett ”särintresse för väldigt rika”, och sagt att detta kan ”skada tilltron till näringslivet och marknadsekonomin”. Svenskt Näringsliv har kallat Anders Borg populist.

Även om de inte ropade bomaye – döda honom – var de drygt 1300 tillresta företagarna förväntningsfulla inför att få se Anders Borg i ringen.

Somalia lika viktigt som Afghanistan?

Säkerhetspolisens analytiker Malena Rembe uppskattar att omkring tio svenska medborgare befinner sig i de stridande islamistgrupperna i Somalia. Totalt antar Säkerhetspolisen att minst ett tjugotal svenskar varit i Somalia för att träna för eller delta i strid. Detta uppger Svenska Dagbladet i ett fint uppslag av reportern Carina Stensson.

Det betyder att det heliga kriget i Somalia riskerar att få större betydelse för svensk jihadism än Afghanistan hade och har. Magnus Norell konstaterade i Swedish National Counter Terrorism Policy after 'Nine-Eleven' (pdf) att omkring 20 svenskar sökte sig dit.

Mot slutet av 90-talet började mer människor i Sverige, med kopplingar till mellanöstern och nordafrika, knyta band till och aktivt stödja den globala islamist-rörelsen. Aldrig en stor grupp - idag hävdar Säpo att omkring 20 i Sverige boende har besökt islamistläger i Pakistan (och kanske också Afghanistan innan kriget som fällde Talibanregimen hösten 2001). Några av dessa påstår Säpo vidare har kopplingar till Al Qaidas kärna.
(min övers.)

Kopplingen till al Qaidas kärna som Norell antydde var inte gripen i luften. Idag vet vi att den svenske medborgaren Mohamed Moumou, alias Abu Qaswarah, som åkte till Afghanistan och tränades i Khalden, sedermera blev känd som andreman i al Qaida i Irak. Vi vet att Ghouled Hassan Dourad, en av fångarna på Guantanamo, som bodde tre år i Sverige innan han åkte på jihad i Somalia, tränades i Afghanistan.

En stridszon kan bli som ett träningsläger för framtida ännu grövre engagemang.

Antalet som drar till Somalia är oroväckande.

– Vi bedömer att ett 20-tal personer har rest från Sverige till Somalia för att delta i våldshandlingar eller utbildning. För närvarande bedöms ett 10-tal svenskar finnas på plats i Somalia som antingen deltar i våldshandlingar eller finns på träningsläger, men det kan finnas ett mörkertal. Det som oroar oss är att det är pågående och ökande, säger Malena Rembe.

Även anledningarna att åka till Somalia är oroande. Det verkar inte vara en nationell kamp, som så ofta hävdats av dem som försvarat Shabaab.

– Det här är personer som åker ned på eget initiativ. De ser sig som en del av en global kamp och vill bidra. Till viss del handlar det också om våldsglorifiering. Det är främst unga män i åldern 20–30 år. De söker själva kontakterna och resvägarna. Vi ser inte extern påverkan i så hög grad.

Det föreligger ingen risk för terrordåd i Sverige, understryker Rembe.

– Men om vi talar om kompetens är det ju bland dessa personer som den finns. Det är en potentiell risk på sikt, men det är viktigt att understryka att vi inte ser något sådant hot för närvarade.

Osignerat

På en ledarsida är det ju alltid någon medarbetare som skrivit den osignerade texten också. Tränade läsare kan skönja vem i stilistiken.

Ibland avslöjas författaren av tekniken. Idag, till exempel, berättar webbens automatiska publiceringssystem att jag står bakom dagens huvudledare på SvD.

Sexton

Hamnade på plats sexton i kategorin åsiktsmaskiner när resumé listade bästa och mäktigaste. Inte illa alls!

Uppdatering:

Resumés motiveringar:

1. Janne Josefsson (1)
journalist/programledare SVT
”Leder samtalet i landet.”

2. Lena Mellin (5)
chef för samhällsredaktionen Aftonbladet
”Slår lika hårt åt alla håll.”

3. Leif GW Persson (9)
författare och supertyckare
”Mumlar vassare än någon annan.”

4. Isabella Löwengrip (23)
bloggar som Blondinbella
”På 1900-talet var musik viktigt för unga människor. I dag är mode och politik det kids snackar om när de inte kan komma in på krogen. Inte alla drömmer om att leva Blondin­bellas liv, men alla har en åsikt om det. Hon är sin generations Linda Skugge.”

5. Simon Bank (ny)
sportjournalist Aftonbladet
”Har tagit över Mats Olssons roll som Sveriges ledande sportjournalist.”

6. Göran Greider (13)
politisk chefredaktör Dala-Demokraten
”Han är överallt hela tiden. Från ’Babel’ till morgonsoffan till P4. Regeringens viktigaste och argaste kritiker. Har dessutom en klädstil som får Leif GW Persson att framstå som uppklädd.”

7. Peter Wolodarski (6)
chef ledarredaktionen Dagens Nyheter
”Sveriges äldsta gymnasist är tillbaka på DN efter en sejour på Harvard i USA. Nu ännu mer spränglärd än tidigare.”

8. Linda Skugge (17)
skribent SvD, författare och vd för Vulkan.se
”Lyckas behålla greppet om debatten genom att kasta verbala brandbomber om allt från Ebba von Sydow till mammarollen. Har efter separationen från sin man och Expressen åter börjat synas rent fysiskt i Stockholms innerstad. Kul.”

9. Marcus Birro (ny)
krönikör och författare
”Klichéernas okrönte mästare eller vår mest produktive poet. Åsikterna går isär om Marcus, men i rollen som nybliven pappa har han hittat ännu en nyckel till det svenska folkdjupet.”

10. Åsa Linderborg (34)
biträdande kulturchef Aftonbladet
”Vi förstår att LO inte ville att Åsa skulle bli chef för Aftonbladets kulturredaktion. Arbetarrörelsen har aldrig kunnat hantera intellektuella kommunister. Speciellt när de är mer förankrade i arbetarklassen än rörelsen.”

11. Maria Abrahamsson (29)
ledarskribent SvD
”Hennes vita igelkottshår minns man alltid, hennes vassa åsikter glömmer man inte.”

12. Sofi Fahrman (ny)
redaktör Sofis Mode
”Får 50 000 unga att köpa Aftonbladet varje vecka på grund av sin egen bilaga. Stil- och prismässigt ligger Sofi helt rätt.”

13. Katrine Kielos (2)
ledarskribent Aftonbladet
”Den enda anledningen att läsa Aftonbladets ledarsida. Sin generations Annette Kullenberg.”

14. Jan Guillou (4)
journalist, krönikör och författare
”Jägaren som ständigt söker efter nya byten.”

15. Johan Croneman (14)
tv-recensent Dagens Nyheter
”Som bäst när han är arg. Är näst bäst när han är sur. Vi har ännu inte sett Johan glad. Men det kanske kommer när all kommersiell tv i Sverige går i konkurs och UR tar över hela SVT.”

16. Per Gudmundson (12)
ledarskribent Svenska Dagbladet
”Svenska Dagbladets högtrycksspruta rör sig över en mängd områden.”

17. Björn Ranelid (ny)
författare
”Tänker, pratar och skriver som ingen annan. Är hatad som ingen annan. Och tänk, inte en enda gång har Björns slagit tillbaka mot sina belackare. Växer under de andras slag.”

18. Mats-Eric Nilsson (ny)
matdebattör
”Genom att läsa det finstilta bak på alla förpackningar har han startat en folkrörelse för bättre råvaror. Kan man bli mer rätt i tiden?”

19. Robert Aschberg (ny)
programledare
”Ständigt denna Aschberg. Det är lätt att avfärda honom, men omöjligt att förtränga honom.”

20. Liza Marklund (22)
författare och krönikör Expressen
”Tog mycket stryk i ’Gömda’-debatten. Men än står Liza upp och slåss för utsatta kvinnor och sin egen romanfigur Annika Bengtzon.”

Högerns svar på Göran Greider

Ikväll utser mediebranschtidningen Resumé landets "bästa och mäktigaste". Jag är liksom förra året nominerad i kategorin "åsiktsmaskin". Förra året kom jag på plats 12 och fick epitetet "Svenskans mest intressanta röst".

I år ser väl oddsen sämre ut. Dels har Resumé satt ihop en riktig jury, vilket gör att ens placering inte är avhängig om man har varit ute och groggat med Resuméredaktörerna. Dels är det väl inte lika spännande med mitt namn i år. När man sätter ihop listor ska det finnas överraskningar.

Hur som helst är det kul att bli uppmärksammad för vad man gör i jobbet.

Efter mitt deltagande i SVT:s morgonsoffa igår – orakad med yviga gester och i gubbsandaler – blev jag kallad "högerns svar på Göran Greider" av en Facebookvän. Det är stort nog.

Ansvar kontra reform?

De moderata partistrategerna ger sig ut på farliga vatten när de slopar reformagendan och i stället enbart fokuserar på ansvar och regeringsduglighet. Det noterar jag på SvDs ledarsida idag. Detta med anledning av den moderata partistyrelsens förslag till ekonomisk politik för nästa mandatperiod, som är helt rensat på offensiva åtgärder.

– För bara något år sedan var ni Europas mest reforminriktade parti, säger jag till några partistrateger efter presskonferensen.

– Nu är vi Europas mest ansvarstagande, svarar en av dem med ett leende.

Knäppa klipp

På morgonen deltog jag i SVTs Gomorron Sverige i ett avslappnat samtal om de politiska partiernas kampanjer i EU-valet. Åtminstone en tittare blev nyfiken på var jag köpt mina gubbsandaler.

7.15 Partierna använder reklamfilm för att ragga väljare inför EU-valet. Men blev det så lyckat egentligen?

I snacket deltog Arenas Nisha Besara, reklamgurun Bosse Rönnberg och jag. Det hela går att se på SVT Play en tid framöver.

En komisk detalj för mig är att det är min gamle bekant Staffan Fredén (nej, inte han från JMK och DI – den andre) som ligger bakom MPs filmklipp.

Mitt Afrika

The Times har sett nya uppskattningar av antalet utländska jihadister i Somalia. Man antar att det kan vara upp mot 1000 stycken. Gissa varifrån de kommer.

Senior security officials in the region say that the foreign fighters are behind the recent success of the extremists. More than 290 fighters from Britain, the US, Canada, Pakistan, Afghanistan and Saudi Arabia entered Mogadishu in the past two weeks.

An intelligence report seen by The Times, which is due to be presented to the US Congress next week, states: “An estimated ten foreigners have taken the lead to command both Somali and foreign fighters in Mogadishu and other parts of Somalia.”

“I have no doubt that some of the foreign fighters are British as well as North American and Scandinavian,” said Ahmedou Ould-Abdallah, the top Somali diplomat for the United Nations.

(Via Shimron letters)

Africa addio

Den stora berättelsen under innevarande decennium är den om hur Kina koloniserar Afrika. Om detta skriver jag på SvDs ledarsida idag.

I tisdags fick Kina beröm. Av Zimbabwes utrikesminister. Kina, sade han, har fått många afrikanska vänner genom sitt veto i FN, där man stoppade föreslagna sanktioner mot Zimbabwe. Det, fortsatte han, var en triumf för den gemensamma principen om att inte lägga sig i andra länders interna angelägenheter. Kina är en vän för alla väder, poängterade han, som kommer med bistånd utan obekväma hållhakar.

Hyllningen är en närmast perfekt sammanfattning av de farhågor som hyses inför Kinas ökande inflytande i Afrika. Despotiska afrikanska regimer kan klara sig undan krav på demokratiska reformer. Det globala samarbetet inom säkerhet, utveckling och miljö kan komma att hindras av en ohelig allians mellan de värsta skurkarna på området. Västvärlden kan få vinka farväl till en hel kontinent.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ger i den nya rapporten China’s emerging role in Africa – a strategic overview en snabb överblick över hur Kinas expansion i Afrika har sett ut. Trots att sifferuppgifterna ibland kan vara oprecisa eller skakiga, på grund av bristfälligt kinesiskt eller afrikanskt källmaterial, tecknas en tydlig bild. Visserligen ligger Kina fortfarande efter EU och USA, men man växer sig allt starkare på den afrikanska kontinenten, genom jakten på råvaror.

Handeln mellan Kina och Afrika växte femfaldigt mellan 2000 och 2006, och passerade 100 miljarder dollar 2008. Allt fler länder är direkt beroende av Kina. För exempelvis Angola och Sudan är Kina den dominerande handelspartnern. Från 2003 till 2006 ökade Kinas direkta investeringar i Afrika sjufaldigt. Huvudsakligen investerar man i tillverkningsindustri och råvaruexploatering. En fjärdedel av Kinas oljeimport kommer från Afrika. Ungefär 800 kinesiska företag är aktiva på kontinenten.

Enligt vissa uppskattningar har så många som 750000 kinesiska medborgare bosatt sig i Afrika.

Dagens fynd

North Korean Economy Watch är en enastående blogg om Nordkorea, i synnerhet genom ett fantastiskt arbete med att koppla informationen till Google earth. Ladda ned bloggens egna applikation North Korea Uncovered!

(Via Belmont Club och Wall Street Journal)

Vänsterextremister misstänks ha infiltrerat MIgrationsverket

Göteborgs-Posten avslöjar att Säkerhetspolisen misstänker att vänsterextremister anställda på Migrationsverkets förvar för asylsökande i Kållered motarbetar polisen och hjälper avvisade att rymma.

"Enligt Säpo arbetar en handfull aktivister med knytning till Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten på Migrationsverket i Kållered. De antas ligga bakom rymningar och försök att hindra avvisningar."

Ett av de exempel som tidningen återberättar, ger en bild av hur konflikten mellan de anställda på förvaret och polisen kan te sig.

"Tidigt på morgonen knackade polisen och transporttjänsten på dörren med stöd av en husrannsakningsorder och en styrka på 15-20 personer. Personalen vägrade först att öppna.

- När en kvinna ur personalen till slut öppnade kom en man rusande och skrek 'vem har släppt in polisen?', berättar en av dem som var med.

Väl inne vägrade personal att öppna dörrarna då polisen skulle gå ut med mannen som skulle avvisas. Först när polisen hotade att slå sig ut öppnades dörrarna."

Tidningen pekar specifikt på en medlem i den våldsbejakande extremistgruppen Revolutionära fronten.

"En av handläggarna har i vart fall tidigare varit ledare för Revolutionära fronten i Göteborg.

Han dömdes för våldsamt upplopp i samband med EU-toppmötet i juni 2001. Enligt domen stod han i Vasaparken med knuten näve och ropade "klass mot klass", bar gatstenar och kastade sten mot polisen.

I tingsrätten dömdes han till två års fängelse. I en senkommen men vägledande dom från Högsta Domstolen mildrades straffet till fyra månaders fängelse."

Svenske Oussama Kassirs instruktioner: träningsläger för jihad

Svenske medborgaren Oussama Kassir befanns nyligen skyldig till att försökt ha skapa ett jihad-träningsläger i Bly i Oregon. Bland bevisningen mot honom fanns de handledningar i jihadträning han själv delvis skrivit och distribuerat på internet, genom sin "organisation" Islamic Media Center.

I expertvittnet Evan Kohlmanns inlaga till rätten (pdf 1 och pdf 2) kan man läsa delar ur en av de instruktionsböcker som spreds. Boken uppges vara författad av en Abu al-Khansaa med hjälp av en Abu Khadijah. Det sista namnet anses vara Oussama Kassirs nom de guerre – hans epost var khadija1417@hotmail.com.

Abu al-Khansaa är noga med att påpeka att Abu Khadija – svensken – varit medförfattare.

"Tack till Abu Khadijah och broder Abu ad-Dardaa som gav mycket hjälp."

"Pris vare Allah har vi lyckats etablera många läger i våra länder med hjälp av broder Khadija."

"Några av [kurserna] tar bara två dygn, till exempel 48-timmarskursen och 72-timmarskursen, som är skrivna av Abu Khadija i Salafibreven, så tack till honom."

Att instruktionerna haft värde försäkras också.

"Den här snabba handledningen är nödvändig för att träna en nybörjar-mujahid, som kan arbeta fritt i lätta operationer som patrullering, transport och dödande. Med andra ord behövs inte så mycket för att en aspirerande mujahid ska kunna manövrera på slagfältet, förutom kurser i säkerhetstänkande, signalgivning, kartor, vapen och annat. Om lägren i Afghanistan fortfarande opererar är det bättre att åka till dem, men läget är tufft, så det är oundvikligt att förflytta lägren bakåt, och förkorta träningsperioden till en vecka för att ge plats för träning åt alla medlemmar. Då tidspressen är hård på alla bröder, och det är nödvändigt att på alla sätt förbereda sig, kommer denna kurs att vara en metod för bröder i olika länder att etablera ett läger snabbt och stänga det snabbt utan att dra till sig uppmärksamhet eller misstankar. Pris vare Allah har vi lyckats etablera många läger i våra länder med hjälp av broder Khadija, och vi har dragit stor nytta av dem, därför att de gjort det möjligt för bröderna att slippa resor, och slippa leta efter flyktvägar. Några av dem tar bara två dygn, till exempel 48-timmarskursen och 72-timmarskursen, som är skrivna av Abu Khadija i Salafibreven, så tack till honom."

Handböckerna ger detaljerade råd. Och även om min översättning av Kohlmanns översättning från arabiskan har sina brister går innehållet inte att missförstå. Kassir jobbade verkligen med att etablera träningsläger för jihad.

"Att etablera ett läger idag är inte lätt, förutom genom bestämda och starka händer som vill ha träning och heligt krig. Det gives inte utrymme för skämt och skratt, för Allah har beordrat oss att träna och förbereda oss tills dess att det heliga krigets frukter kommer. Genom Allahs nåd har de grupper som varit mest framgångsrika kontinuerliga och mobila gömda träningsläger, men den grupp som bara ligger i sin linda är i sig själv ett läger i berg och skog. Den som vill skapa en godhjärtad grupp, för att bekämpa Allahs fiender och sprida Allahs ord, kan etablera ett läger i skepnad av scouter, så att inga misstankar väcks."

"Antalet i en grupp behöver vara 14 bröder, och de måste ledas av en man som har erfarenhet av heligt krig motsvarande säkerhetsofficers grad. Leta efter en plats totalt avskiljd från staden, i en bergig region, helt isolerad, såsom områden med tjock skog, berg och höjder. Samråd med bröderna om en plats, och om avresa till denna plats för att inleda lägret. Packa ryggsäcken med yxa, kniv, små men ordentliga rep, vattenflaska, kamouflagekläder i rätt färgskala. Som mat lämpar sig fiskkonserver, och erforderliga mängder dadlar, svartfrön och honung. En spade och fyra hackyxor, en nedmonterad Kalashnikov, 200 kulor, två granater, granatgevär och två kommunikationsradioapparater – allt helt undangömt och militäriskt packat."

"Lägret måste vara 30 meter långt och 10 meter brett, utanför måste omgivningen lämnas orörd och naturlig, och lägret måste förläggas till en plats med tät skog så att det blir svårt att se från ovan, vid foten av ett isolerat berg eller i en dalgång nära vatten."

"Starta den första lektionen i en cirkel med Emiren som ledare. Det är en kurs i handeldvapen: att öva att ta isär och sätta ihop en Kalashnikov, och andra vapen, fram till klockan ett. Håll lunchbön. Ät kokt ris med saltat vatten. Vila en timme och ät lättare sötsaker av honung och socker. Återgå till vapenlektionen, montera och ta isär. Ta tid och tävla om vem som tar isär och plockar ihop vapnet snabbast. Klockan fyra leder Emiren en tur i omgivningarna; två män måste stanna i lägret med vapen och kikare. Klockan fem återsamling, följd av lektioner i det heliga krigets skrifter. Klockan sex, en halvtimmes vila. Klockan sju: Emiren ger en kort instruktion om nattpatruller, kommunikation inom gruppen med lösenord, och annat. Klockan åtta är det kollektiv bön vid solnedgången. Klockan nio äts middag och fördelas patrulltjänst, varefter det bjuds dadlar, honungsvatten och svartfrön. Vid tio är det total tystnad i lägret. Emiren kontrollerar alla lägrets avdelningar, och nattpatrullerandet inleds."

"Vakten är viktig för lägret, och har ingen annan uppgift än att tidigt varna från långt och kortare håll. Två män inne i lägret, och två män på utsidan, på en höjd. Man signalerar med djurlika eller insektslika läten för olika händelser, och bröderna ska öva på att använda lätena. Bröderna utanför lägret ska ha en granat och en Kalashnikov, och den andra granaten och granatgeväret stannar inne i lägret med Emiren. Bröderna utanför ska stå i direktkontakt med Emiren. Eld och eldande är totalförbjudet, och allt ska vara tyst som om ingen fanns i lägret eller i skogen. De fyra i vaktpasset byts av varannan timme. Ersättarna väcks i tystnad utan att störa de andra, och utan att positioner överges."

"När den tredje dagen kommer görs samma övningar fram till klockan nio, när det riktiga arbetet startar. Emiren håller ett möte i böneutrymmet, och övningarna innehåller ålning medelst hasning, brottning, skyttegravsgrävning, snabba metoder för att döda, knopar, övervakning, kartläsning, planering och annat som hinns med om Allah vill:

– En snabbkurs i att gömma lätta vapen under kläder, och hur man nedmonterar en Kalashnikov och gömmer den i kläder.

– Två bröder: en med vapnet och en med ammunitionen, övar på förflyttning framåt och runt, och hur man lämnar över ammunition till varandra, och skiftar vapnet från den ena handen till den andra. Denna övning görs av två bröder tillsammans med två andra, både ålande och upprätt, i en timme.

– En snabbkurs i att klättra snabbt i träd, tillsammans med en snabb kurs i hemliga signaler, och hur man gör koder och förvränger sin röst.

– En snabbkurs i tekniker att döda, i metoden att sticka i nacken, närstrid med kniv, och hur man avväpnar sin fiende med dödliga attacker mot kroppen – som hjärtat, ryggen, nacken och andra platser.

– Kort kurs i mentala förberedelser när det gäller planering, studier av måltavlor, förberedelser att resa till målet och därifrån, attackera målet, och en lektion i möjligheten att attacken misslyckas.

– Kort kurs om andra vapen, bilar, motorcyklar och deras hastigheter, och vad som nu används i respektive region.

– En kort kurs om organisationerna, om att skapa celler, och hur de kommunicerar med och reser till varandra.

– Kort säkerhetskurs om patruller, och hur Emiren ska skyddas med vaktgruppens kroppar, och hur man förflyttar Emiren samtidigt som han skyddas med vaktens kroppar."

"På den fjärde dagen är det dags för en expedition utanför lägret, förberedd av en motoriserad grupp bröder försedd med Kalashnikovammunition och en granat. Målet är en specifik plats som en grotta som Emiren bestämt och inte berättat för någon om. Knivar, ammunition, nödvändigheter och saker packas, och marschen går till man kommer till en lämplig plats där packningen tas av. Platsen bör ligga omkring en timme från lägret, mot bergen till, och efter allmänna förberedelser bär varje broder sin egen packning, och turas om att bära Kalashnikoven, granaten, och granatgeväret. Avbytt broder får gå i täten, i bakersta ledet går de som bär vapnen. Längst fram går Emiren och den av Emiren utsedde patrulledaren. På väl avvägda platser, där det inte finns risk för eko, och där inte oljudet hörs, startar eldgivning med Kalashnikov och annat vapen. Tre kulor för varje broder, i tre olika stridspositioner vardera. Stående, lutande, liggande och springande. En snabb uppvisning i ålning, inbrytning, klättring, repkastning och hinderlöpning företas av två bröder. Emiren applicerar ett stort stycke tyg, inklätt med tvättsvamp och limmat, på geväret vid eldgivningen för att tysta oljud och eko. Han ger även en kort instruktion i hur man tillverkar ljuddämpare, och hur man bygger dem snabbt av plastburkar och annat, varefter bröderna övar prickskytte på olika mål."

"På den femte dagen, dagen för avfärden, kommer bröderna att sova ut efter en väldigt tröttande kväll, och efter skymningsbönen vilar de tungt i fyra timmar. Därefter:

– Samling med Emiren i böneutrymmet, fysiska övningar i en halvtimme.

– En lektion om Profetens liv, hans krig, och en påminnelse om Allah och livet efter detta, lidandet och fasorna i helvetet, samt om det ohyggliga i Allahs bestraffningar."

"Den här föreläsningen har en fortsättning i andra kurser om hur man etablerar celler och opererar med dem, men här har det helt kort handlat om att skapa underjordiska hemliga väpnade träningsläger, för bröder som vill dra iväg för att söka Allahs förlåtelse. Jag ber till Allah att instruktionen är fullständig i sina grundelement, och att det hålls många kurser, och att bröderna kan studera dessa enkla stycken, fulla av förtjänster och valmöjligheter. Tiden pressar oss alla, och varje själ kommer att få en smak av döden, så jag vill tacka Islamic Media Center, som utmärkt sig genom kurser för alla deltagande bröder, och jag önskar publicera denna kurs i en manual som andra kan dra nytta av. Först och sist tackar jag Allah, upphöjd och ärorik, att han höll oss levande länge nog att avsluta denna kurs."

Dagens citat

Robert G Picard är professor i medieekonomi vid Jönköpings, hrm, universitet. I en debattartikel i CSMonitor skriver han om journalistyrkets historia och framtid.

"Actually, journalists deserve low pay.

Wages are compensation for value creation. And journalists simply aren't creating much value these days."

Etiopiens diktator framhäver Socialdemokraterna som ledstjärna

Den svenska socialdemokratin är inne i ett förlopp där partiet krymper till ett normalstort europeiskt socialdemokratiskt parti. I det pågående EU-parlamentsvalet kommer med all sannolikhet den trenden fortsätta. Det betyder att Sverige normaliseras, och att Socialdemokraterna hädanefter inte alltid kommer att sitta i maktställning.

Kritiken mot socialdemokratins dominans och den så kallade enpartistaten blir ibland häcklad som vore den extrem borgerlig propaganda. Men det är Sverige, genom socialdemokratins osunt dominanta ställning, som är extremt.

Ett bevis: Etiopiens diktator Meles Zenawi försvarar sina 18 år vid makten med att säga att Sveriges socialdemokrater minsann haft makten nästan hela tiden sedan 1930-talet. Africa Confidential:

AC: It’s been 18 years, which is a long time to be in power. Would you say that this length of time is due to the successes of the EPRDF or to the weakness of the opposition?

Meles: That is a very difficult question, the fact that the EPRDF has been in power [for this long] is both a reflection of its strength and the weakness of the opposition. The fact that the same group of leaders, including myself, have been in leadership positions of the EPRDF is also both a reflection of its strength and weaknesses. So you have two different questions: why the EPRDF has been in power for so long, that is not necessarily something bad. I know, for example, that the social democracy in Sweden [Swedish Social Democratic Party] have been in power for 80-90 % of the time since the thirties. The Labour Party has been in power since the end of the Second World War. Now, what is perhaps more of a concern is that within the same party, the same people have been in positions of leadership throughout the period. This needs to be tackled and I am sure that the EPRDF is aware of it and is trying to address it.

Svenska forskarrapporter om Somalia

För den som söker efter en grundkurs i frågor om pirater i Somalia, islamistiska grupper i Somalia eller helt enkelt varför Somalia fortsätter vara en failed state har Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) lösningen. I slutet av 2008 skrevs, på beställning av Försvarsdepartementet, några översiktliga rapporter om dessa frågor, tillgängliga på internet.

Somalia: Failed State of Nascent States-System? FOI Somalia Papers: Report 1. Peter Haldén.

Islamist Networks in Somalia. FOI Somalia Papers: Report 2. Magnus Norell.

State Failure on the High Seas - Reviewing the Somali Piracy. FOI Somalia Papers: Report 3. Karl Sörensen.

Den fjärde rapporten som ska ha gjorts, Power Play on the Horn: Impact of Ethiopia-Eritrea Relations on the Somalia Conflict, av Mathias Krüger (känd från Uplands nation-tiden!) hittar jag dock icke.

Läsaren bör ta i beaktande att rapporterna är ett halvår gamla. Det är lång tid i somalisk politik. Som historisk fond till dagshändelserna är rapporterna dock perfekta.

Plakat

I Stockholm pågår just nu två sevärda utställningar med progghistoria. På Nordiska museet ställer man ut Håkan Agnsäters samling med proggaffischer, som också går att beskåda på utmärkta webbplatsen proggposters.se. I det lilla galleriet högst uppe i varuhuset PUB, galleri Operatingplace, har man i en vecka till en utställning med foton av Carl Johan De Geer.

Med andra ord är det dags för ännu en revision av den svenska rockhistorien på SvDs ledarsida.

Visst var den svenska proggen speciell. Men man kan också säga att den förlöpte parallellt med liknande kreativa explosioner i övriga västvärlden. Vad som i USA var flower power blev i Tyskland kraut, i Storbritannien prog, etcetera.

Inte minst i Sverige förknippas denna konstnärliga eruption med ett förmodat politiskt uppvaknande. Den vänstervåg som svepte över jorden vid samma tid pekas ut som huvudsaklig drivkraft. Men det finns anledning att betänka andra faktorer. Efter andra världskriget växte medelklassen fram. När deras barn på 1960- och 1970-talet intog universitet, högskolor och konstutbildningar uppstod en helt ny arena. En hel generation medelklassungar med välfyllda plånböcker och rikligt med kulturellt kapital var på jakt efter en egen kulturyttring.

Det var där, i den nya medelklassen, det hände. Dit sökte sig både låg och hög. Inte minst hög.

Ett exempel på det senare kan ses på galleri Operatingplace, högst uppe i varuhuset PUB, där den geniale popkultursamlaren Johan Kugelberg valt bland Carl Johan De Geers fotografier från 1960-tal och framåt. Här visas (i ytterligare en vecka) bilder som verkar tagna i förbigående under De Geers karriärer som konstnär, reklamfotograf och proggmusiker i Blå Tåget. Några fotografier avbildar också den egna adliga familjen. Carl Johan De Geer brukar själv skämta om sin klassresa – nedåt. Kanske är det ett försök att axla en tänkt arbetaridentitet. Det hela illustrerar dock mest hur mycket överklass det egentligen fanns i proggen.

På invigningen av Proggens affischer talade förra kulturborgarrådet i Stockholm Tjia Torpe (S) om sina minnen. Hon föll som brukligt in i vänsterns mytologiserande. Hon jobbade fordom på skivbolaget MNW (Musiknätet Waxholm), proggrörelsens musikaliska flaggskepp. Hennes bild av perioden skimrar i mörkaste rosenrött, och mot slutet av anförandet tårades hennes ögon.

Men hon nämnde inte den andra sidan av historien. Det som fick proggkreativitet att fungera.

En medmusiker till Carl Johan De Geer i Blå Tåget var extra viktig. ”Tore Bergers entré i Vaxholm förändrade allt”, skrev Håkan Lahger i Proggen (Atlas 2002).

Det går ju enklare att vara ideell när någon riking lägger in ett par hundra tusen i rörelsen.

Dramatisk minskning av antalet säkerhetsärenden 2008

I vissa fall av utlännings- och medborgarskapsärenden granskar Säkerhetspolisen om den sökande kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. De kontrollerar då den misstänktes bakgrund, och ibland rekommenderar man Migrationsverket, som är den instans som fattar beslutet, att avslå ansökan om uppehållstillstånd.

Under 2008 minskade antalet säkerhetsärenden radikalt jämfört med 2007.

Säkerhetspolisens årsredovisning (pdf) anger att säkerhetstjänsten granskade 800 av de 24400 asylansökningarna som gjordes 2008. Av dessa blev 237 föremål för en djupare undersökning. Säkerhetspolisen förordade avslag i 4 fall.

Det är en kraftig minskning jämfört med 2007. Då granskades omkring 1200 ansökningar av 36200, och i 121 fall gjordes en djupare utredning. För 14 personer rekommenderades avslag.

Även när det gäller medborgarskapsärenden minskar antalet säkerhetsrisker.

Under 2008 granskade Säkerhetspolisen 1800 av 25600 medborgarskapsansökningar. 252 ansökningar blev undersökta djupgående. I 7 av fallen rekommenderade Säkerhetspolisen avslag på medborgarskapsansökan.

År 2007 förordades avslag på 16 personers medborgarskapsansökningar.

Även jämfört med år 2006 ses stora skillnader. Då var det cirka 24000 asylansökningar, cirka 1000 granskade, 140 djupare utredningar, och 25 föreslagna avslag. När det gällde medborgarskapsärenden rekommenderade Säkerhetspolisen avslag i 12 fall under 2006.

Siffrorna från 2008 skiljer sig alltså radikalt från föregående år. Grovt förenklat kan man säga att Sverige nu tillförs en säkerhetsrisk i månaden, och att takten tidigare varit den dubbla.

Året innebar att 11 bedömda säkerhetsrisker inkom till landet. Inga uppgifter finns om personerna tvingats lämna landet. 2007 kunde ingen utvisas, på grund av exempelvis riskerna för förföljelse i personernas hemländer, och sannolikt har inget förändrats på denna punkt.

Man kan fråga sig vad förändringarna beror på. I stort ligger antalet ansökningar och djupare utredningar på samma nivåer som tidigare. De föreslagna avslagen har dock krympt med mer än hälften. Vilken roll spelar den förändrade situationen i Irak? Hur avspeglas skillnaderna i migrationspolitiken, gentemot tidigare år?

Uppdatering:

Eller speglar siffrorna Säkerhetspolisens prioriteringar och resurser? Det menar i alla fall en av mina källor.

Enlarge your penis!

Valrörelsen är i full gång. En promenad i Stockholms city på lördagen vid lunch ger dock vid handen att valarbetarna ser mer intresserade ut än de tänkta väljarna. På SvDs ledarsida tar jag heder och ära av Socialdemokraternas EU-valmanifest, presentationen av vilken jag beskådade på Medborgarplatsen.

Mona Sahlin kliver upp på trappan och presenterar valmanifestet. Jobben först, heter det.

S konstaterar att arbetslösheten stiger snabbt i Sverige, och har därför som första valfråga ”att EU ska vara en union för full sysselsättning.” Man påstår vidare att man vill ”i ett första steg halvera ungdomsarbetslösheten i EU senast till 2015”.

Detta är inte ett vallöfte. Det är bondfångeri. Det borde tas upp av Sverker Olofsson i Plus och slängas i soptunnan.

Det finns ingenting som EU-parlamentet kan göra för att Sverige ska ha full sysselsättning. EU-parlamentet har inga verktyg att halvera någon ungdomsarbetslöshet, ännu mindre innan 2015. Det kan bara Sverige göra, med svensk politik och svensk tillväxt. Arbetslösheten är helt enkelt inte en fråga för EU-parlamentet.

Socialdemokraternas valmanifest handlar om inrikespolitik. De vill inte prata EU-politik, av begripliga skäl. Det beror till viss del på att de rent allmänt har ett inkonsekvent förhållande till unionen. Leif GW Persson satte fingret på det när han tillkännagav att han tänkte rösta på EU-vännen Alf Svensson snarare än den gamla EU-motståndaren Marita Ulvskog: ”inom mitt parti, Socialdemokraterna, har vi alltid haft en märklig ambivalens till EU som jag inte delar.”

Men huvudanledningen till att S nu kommer med denna bluffplattform står att finna i opinionsläget. De socialdemokratiska strategerna har sett vad alla andra har sett.

Existens

Jag har inte sett det själv, men jag figurerade i SVT:s livsåskådningsprogram Existens igår kväll. Det hela handlar om Andreas Malms bok Hatet mot muslimer.

Avundas inte inslagsproducenten. Programledaren Eva Renström intervjuade mig i tre kvart för något som skulle bli några minuter, och det kan inte ha varit lätt att göra enskilda urval. Jag hade dock inte tråkigt under den långa intervjun. Hon tål att tittas på.

Det hela ligger ute på webben en tid.

Islam och fobin

DEL 7 AV 10. Hedersmord, kvinnoförtryck och terrorhot. I Sverige är bilden av islam präglad av våld och intolerans. Men är den sann? Författaren Andreas Malm menar i sin nya bok "Hatet mot muslimer" att Europa lider av kollektiv islamofobi. Allt fler tror på allvar att muslimerna medvetet är på väg att kolonisera Europa.

Skulden för islamofobin lägger Andreas Malm på liberala ledarskribenter och svenska makthavare. Men Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson tycker att Andreas Malm överdriver. Han menar att islam faktiskt är en problematisk religion som måste tåla kritik. Islamologen Jonas Otterbeck håller med om att det finns en överdriven islamrädsla som grundar sig i okunskap om hur muslimer i Sverige faktiskt lever. Salam Abu Iseifan, Mohammed Kharraki och Nejat Jaffer är tre unga muslimer som motvilligt vant sig vid fördomarna. Men som muslimer är de mycket olika och de har tröttnat på att förklara det självklara; att de är vanliga svenskar som tror på demokrati och tar avstånd från våld och förtryck i islams namn.

Enligt den mest tillförlitliga forskningen finns omkring 400 000 personer med muslimsk härkomst i Sverige. Endast 60 000 uppskattas vara praktiserande religiösa och av dem är sannolikt en försvinnande liten grupp att betrakta som fundamentalister eller extrema. Ändå händer det titt som tätt i våra största dagstidningar att muslimer buntas ihop och liknas vid ett virus, en grupp som hotar svensk värdegrund och som ynglar av sig. Det enda alla muslimer i Europa verkar ha gemensamt är ett växande utanförskap som alltmer liknar judeförföljelserna under 1930-talet.

Expertvittnesmålet mot svenske Oussama Kassir

Evan Kohlmann vittnade i rättegången mot den svenske medborgaren Oussama Kassir. Hans NEFA Foundation har nu publicerat hela det trettiosidiga dokumentet (pdf). Vittnesmålet berör välkända fakta om al Qaidas struktur, metodik och ledarskap, men har också ett långt avsnitt om Oussama Kassirs roll i propagandaarbetet på internet, via hans Islamic Media Center.

Kohlmann har även publicerat sin PowerPoint-demonstration med illustrationer (pdf) som visades i rättegången.

Åkersberga

Självklart kunde jag inte åka på valmöte i Åkersberga utan att nyttiggöra det hela i en ledare i SvD. Och lika självklart kunde jag inte skriva från Åkersberga utan att referera till Lustans Lakejer. Man har sina rötter.

I Johan Kindes självbiografiska roman Någon sorts extas (Forum, 2008) utgör Roslagsbanans pendelsträcka från barndomshemmet både flyktväg och alltför långsamt rullande fängelse. Boken är ett tidsdokument över ett 80-tal där slutenhet och radhustristess till slut inte kunde låta bli att explodera av en längtan ut till något större. Friheten då låg i musiken i ändhållplatsen Stockholm. Då, för bara något decennium sedan, kunde ett popband sjunga om Rio, Bryssel, Zürich, Haag som om det var oåtkomliga platser. Idag kommer du dit för 300 spänn med Ryanair.

I Berga Teater står Moderaternas förstanamn i EU-parlamentsvalet, Gunnar Hökmark, på scenen. Han är på kampanjturné. Närmare hundra personer har samlats denna spröda vårkväll. Det är inte precis någon ungdomsgård, förstås, men betydligt fler än väntat på ett valmöte en tisdagkväll.

Gunnar Hökmark gör också en återblick. Han talar om 1989, tiden precis innan muren föll och Europa öppnade sig, och om hur lite man vågade tro då. Om någon 1989 hade fått frågan om hur de närmaste 20 åren skulle gestalta sig så skulle ingen ha drömt om Tysklands återförening, demokratiseringen av Sovjets gamla satellitstater, tillväxten, eller ens att Sverige en dag skulle sitta ordförande för det europeiska samarbetet. Men det hände.

Svenske Oussama Kassir dömd för terrorbrott - läs mer

Den svenske medborgaren Oussama Kassir befanns av juryn i New York skyldig till samtliga åtalspunkter. I väntan på att straffet bestäms den 2 september och att domen publiceras är alltså den mest givande läsningen fortfarande åtalet i fulltext (pdf). Och mina utläggningar om hans propagandaverksamhet på nätet, förstås:

Svenske Oussama Kassirs betydelse för al Qaida

Oussama Kassir: en svensk al Qaida-krigare på nätet

Värt att notera är annars att bland åhörarna i rättegången satt blonda dokusåpastjärnan Heidi Ershult. En surrealism som enbart överträffas av Gösta Hultén.

Mindre konst, mer besvär

Besökte (alldeles för kort, så jag hoppas jag hinner dit igen) Konstfacks vårutställning igår eftermiddag för att kunna skriva om Anna Odells konstverk på SvDs ledarsida. Det tycks i alla fall som om min bedömning av vad verket har att säga ligger hyfsat i linje med vad kritikerna säger, exempelvis Mårten Arndtzén i P1.

Personligen tycker jag att det är roligast att vända på perspektiven, nu när vi vet att Odell verkligen levt ett liv kantat av psykisk sjukdom.

Man kunde förstås lika gärna plåga Konstfack med samma frågor. Hur vet ni att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?

Världen var vårt mål, min vän.

Hamnar av en slump på eu-politiskt möte vid min ungdoms heliga plats. Det blir en fin afton, visar det sig. Livet var en dans, kvinnor och champagne, mina skuggor svepte fram!

Konstfack

Anna Odells journal.

Somalisk-svenska terrorkopplingar i fokus

Den hårdvinklade tabloidsajten Nyheter24 har släppt lös journalisten Oscar Levy på ämnet kopplingar mellan Sverige och islamister i Somalia. Den första artikeln handlar om den svenske medborgaren Sheikh Fuad Mohamed "Shongole" Khalaf, som tillskrivs stort ansvar för det extrema styre som hans grupp Shabaab utövar i Somalia. Av intresse här i bloggen är det vittnesmål ur den svensksomaliska diasporan som artikeln innehåller:

För Nyheter24 berättar en svensksomalier från Rinkeby i Stockholm att utvecklingen i hans hemland är katastrofal. Och enligt honom är det personer från Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien och andra arabiska länder som kommit till södra Somalia och kört ut de etiopiska trupperna.

Med vapen skickade från Eritrea och en finansiering genom så kallade hawalas, informella nätverk, från bland annat Sverige kunde Al-Shabaab köra ut de etiopiska trupperna i området.

Ett av de högsta hönsen bodde tio år i Sverige och skaffade sig fru och barn här.

– Han flydde från Sverige 2001. Nu är han chef för de här terrorgrupperna. Under sin tid i Sverige drev han en moské i Rinkeby i Stockholm.

Har du träffat honom?

– Ja, ja. Jag känner honom till och med. Han är en riktig hardcorekille. En läskig man som predikade jihad (heligt krig) i en moské i Rinkeby.

Och han är där nere nu och var med när somalierns hand avlägsnades på fredagen?

– Ja. Alltså han är ju mycket högt uppsatt inom Al-Shabaab nuförtiden. Han är ingen att skoja med. När han bodde här åkte han till Afghanistan och krigade. Nu är han en sorts krigsherre inom Al-Shabaab i Somalia.

– Sedan, efter den elfte september 2001, blev det lite hett här. Han fick säkerhetstjänsten efter sig. Så han flydde härifrån till Somalia.

Finns moskén kvar i Rinkeby?

– Nej, den är stängd nu. Men under tiden den fanns predikade han hela tiden. Det var mycket grovt. Han pratade om jihad och att amerikaner och judar måste utplånas. Du vet, alla de här hardcoregrejerna.

– Han är en mycket skicklig retoriker och kunde trollbinda sina lyssnare i Rinkeby, säger svensksomaliern till Nyheter24.

Den andra artikeln ligger ännu mer rätt i tiden. Samtidigt som det kommer rapporter om extrema stridigheter i Mogadishu, och samma dag som en tidigare terrormisstänkt svensksomalier står inför rätta för bokföringsbrott, skriver Levy om svenske medborgaren Yassin Ali – som är länken däremellan.

Ali Yassin Mohamed är en annan svensksomalier, hemmahörande i Rinkeby, som för bara några månader sedan grundade en annan motståndsrörelse: Hizbul Islaam.

Enligt säkra källor till Nyheter24 befinner sig Ali Yassin just nu i Stockholmsförorten Rinkeby. I februari förra året frihetsberövades han i Sverige och hölls häktad i 105 dagar misstänkt för terroristbrott.

Den 11 juni förra året släpptes han. Och i september lades förundersökningen ner. Bevisningen räckte inte till. Yassins advokat, Thomas Olsson, menade att häktningen och frihetsberövandet av Yassin innebär ett hot mot alla dem som engagerar sig politiskt i världens orättvisor.

Och Yassin själv ställde upp i en efterföljande debatt och gav en bild av hur han fallit offer för den blinda terroristjakten. Yassin hävdade att han inte stöder terror utan frihet för sitt folk.

Ronnie Jacobsson, kammaråklagare vid åklagarkammaren för säkerhetsmål, försökte bevisa att Yassin varit ledande i insamling av pengar. Pengar som gått från Rinkeby till terroriströrelsen Al-Shabaab i Somalia.

Rörelsen som en annan svensksomalier, Sheikh Fuad Mohamed Qalaf, är ledande i. Och som infört strikta sharialagar i södra Somalia vilka satt skräck i lokalbefolkningen genom offentliga avrättningar, steningar och medeltida sätt att styra befolkningen.

Åklagare Ronnie Jacobsson blir förvånad när Nyheter24 berättar att Yassin befinner sig i Sverige.

– Jaså? Det visste jag inte, säger Ronnie Jacobsson till Nyheter24.

Vad var det som brast i bevisningen?

– Det var ju ett antal olika moment. Men främst handlade det om svårigheten att följa pengarna. Vi kunde följa pengarna från Stockholm till Dubai, men där tog det stopp. Främst beror det på att det inte finns ett fungerande banksystem i Somalia.

För bara några månader sedan begav sig Ali Yassin till Somalia. Där startade han upp en ny väpnad organisation, Hizbul Islaam, vars mål är att "befria Somalia från utländska påtryckningar och inhemskt förtryck". Men frågan är: till vilket pris?

Enligt Per Gudmundson, ledarskribent för SvD, som skrivit mycket om radikal islam/islamism och islamisk terrorism, har organisationen utmärkt sig som en av Somalias blodigaste.

Varefter följer ett par citat från undertecknad.

Kul att någon annan journalist äntligen intresserar sig!

Mot ett normalt socialdemokratiskt parti

I Sverige är normaltillståndet att S regerar. S är största parti, och S förutan kan ingenting hända. Men just nu sker en process där S krymper närmare normal storlek för ett europeiskt socialdemokratiskt parti. Det är dock en långsam process, och det kommer att ta lång tid för allmänheten att vänja sig vid ett nytt läge.

Vid horisonten kan man dock skönja en aning om ett tillstånd där S inte längre är lika med Sverige. Och här hemma i verkligheten kommer små antydningar, stötvis, att processen rullar på.

I Demoskop är M största parti i ännu en mätning. Kan någon minnas en situation med två på varandra följande opininsmätningar där S inte varit störst?

I dagens ledare i SvD skriver jag om symbolvärdet av att slå S i ett val – för första gången – och försöker peppa dem som ska jobba för detta.

Mona Sahlins misslyckanden med att förnya partiet och med att etablera ett trovärdigt regeringsalternativ har dragit ner förtroendet för partiet och kylt ner entusiasmen bland fotfolket. Till detta kan man räkna kontroversen kring LO och Wanja Lundby-Wedin.

Inte ens mer förhärdade socialdemokrater har någon större anledning att masa sig i väg till vallokalen i år. De som är entusiastiska inför det europeiska samarbetet skräms bort av att valsedeln toppas av Marita Ulvskog. De som är fientliga till EU har ännu mindre vilja att rösta. Inte ens den som enbart önskar Ulvskog ur landet skulle få valuta för röstsedeln – hon är ju garanterad en plats ändå.

Den moderata valsedeln har namn som tilltalar flera väljargrupper utan att skrämma bort entusiasterna. Förstanamnet Gunnar Hökmarks marknadsliberala konservatism kompletteras av den unge Christofer Fjellners engagemang i aktuella internetfrågor och förmåga att konkretisera en ofta abstrakt politisk verklighet. På utmanarplats återfinns spännande namn som Anna Maria Corazza Bildt.

M-företrädare vill av förståeliga skäl inte formulera ett mål som går ut på att för första gången i historien slå S i ett val. Om man inte lyckas skulle även ett relativt framgångsrikt val kunna stämplas som ett bakslag.

Men möjligheten att bli större än S kommer att sporra valarbetarna. Om man lyckas kommer man att sätta mediebilden inför riksdagsvalet 2010.

Radio från reservbänken

På grund av en förkylning gjorde jag ett snabbt inringt inhopp i panelen i Godmorgon, världen! där den glammiga Therese Larsson var programledare, nyligen hemkommen från exilen i Berlin.

Panelen med Per Gudmundson, Svenska Dagbladet, Peter Wolodarski, Dagens Nyheter och Olov Abrahamsson, Norrländska Socialdemokraten, debatterar veckans politiska händelser.

Wolodarski klagade efteråt på att jag och han var för överens. Han föredrar att sitta i paneler med Maria Abrahamsson, sade han, eftersom hon alltid hittar ett sätt att reta upp sig på honom. Jag får väl jobba på det...

Mer om Svensk linje

I mina ögon finns det två klassiska citat om principer. Groucho Marx sade att "Detta är mina principer. Passar de inte så har jag andra." Pelle Lindström sade att "principer är till för folk som inte har sunt förnuft."

Men principer är viktiga.

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus tycker att jag är principlös. I fredagens ledare om vilka klantskallar Sd är slängde hon in följande stycke:

Kan en regering med självaktning samarbeta med dessa nationalstollar? Det tycker Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson. I högertidningen "Svensk linje" talade han för en tid sedan om vikten av att inlemma Sverigedemokraterna i ett regeringsunderlag.

En framtida alliansregering bör ge SD "politiska köttben", tycker han. Exempelvis kan man förbjuda slöjor "på vissa håll".

Vilken underbar principlöshet. "På vissa håll". Ska slöjor förbjudas i postnummerområden som slutar på jämna siffror för att glädja sådana som Mattias Karlsson?

Strålande idé. För kompromissande med grundläggande principer och speciallagar mot minoriteter har ju aldrig någonsin skadat ett samhälle eller förflyttat vad som uppfattas som anständigt beteende i riktning mot barbari. Hm?

Jag missade Marteus artikel på publiceringsdagen. Då befann jag mig nämligen i Oslo. Där är det snart val. Och Fremskrittspartiet, som har invandringskritik som profilfråga, har efter att de etablerade partierna länge vägrat samarbeta med dem vuxit till cirka 30 procent. Nu är Frp inte Sd, men partiets storlek antyder vad som kan hända när man väljer Marteus principfasta väg. Efter det kommande norska valet är det kanske, rentav mycket troligt, Frp som står som regeringsbildare. Om de etablerade partierna vägrar Sd inflytande kommer de att fortsätta växa.

Det vore naturligtvis bättre om de samhällsproblem som ligger bakom Sds framgångar kunde lösas. En smidigare arbetsmarknad, ett fungerande rättsväsende, en skola där barnen lär sig något, etcetera. Men det kommer inte att hända inom överskådlig tid. Invandring kommer fortsätta att vara en ekonomisk belastning för svensk ekonomi. Invandrare kommer att fortsätta vara överrepresenterade i kriminalstatistiken. Detta är högst reella samhällsproblem som Sds stora röstetal är en reaktion på. Och då blir det problematiskt för Marteus, eller mina för den delen, principer.

Principiellt är jag också för fri invandring. Jag tycker att individens rätt till fri rörlighet ska besegra nationell isolationism och främlingsskräck. Men fri rörlighet är oförenligt med en allomfattande välfärdsstat. Fri rörlighet är oförenligt med ett avlövat rättsväsende och en kraftlös poliskår. Principen måste tillfälligt vika inför mötet med verkligheten.

Frågan om köttbenen handlar innerst om hur mycket som krävs för att Sd ska rösta för en borgerlig regerings politik. En fortsatt alliansregering skulle ju fortsätta att göra vettiga reformer, precis som den att höja försörjningskraven för anhöriginvandring. Förstärka skolan, satsa pengar på polisen. Men räcker det?

Jag gissar att folk låter sig luras av begreppet högerextremism. Men Sd är inget högerparti. Sd är ett mittenparti, som i stort saknar ideologiska förtecken bortom den så kallade nationalismen. Politikens kärna för Sd är kritiken mot invandring. För Sd kvittar det lika om det är höger- eller vänsterstyre.

En borgerlig regering kan inte lita på att Sd röstar för dess politik, bara för att en borgerlig regering har en allmänt bättre politik än en vänsterregering. En borgerlig regering måste försäkra sig om det lilla partiets stöd. Därav köttbenen. Det behöver inte vara stora saker. Ett löfte om att inte införa rätt till vård för så kallade papperslösa. Ett löfte om en SOU om invandringens kostnader eller invandrares brottslighet. Ett löfte om skärpta straff för sexualbrott. Jag tror Sd kommer att nöja sig med ganska lite. De är angelägna om att visa att de vill ta ansvar, och dessutom är de inte så politiskt erfarna i förhandlingarna. Men helt gratis tror jag inte att det blir. Regeringspartierna kommer att få kompromissa, kanske rentav med sina kärnvärderingar.

Det här är nu inget konstigt. Tvärtom. Det är vad demokrati gör. Kanaliserar samhälleliga konflikter och ideologiska skillnader.

Under förra seklet regerade socialdemokraterna länge med stöd av Vänsterpartiet Kommunisterna. VPK var en del av den kommunistiska internationalen, och var alltså en underavdelning till Stalins Sovjet. Ända fram till 1976 hade Sovjetunionen direkt inflytande över VPKs kongresser! VPK syftade till att avskaffa demokratin och göra Sverige till en Sovjetisk satellit – med andra ord utplåna Sverige som suverän stat. Vänsterpartiets nuvarande partiledare har varit med sedan den tiden, och kallade sig fram tills helt nyligen för kommunist.

Vad är värst? Att ha kommunisterna i regeringen eller Sd som stödparti?

Den svenska demokratin har visat sig stabil nog att kanalisera den opinion som var grund för VPK. Tids nog måste även den opinion kanaliseras som ligger till grund för Sds framgångar. Jag gör det hellre nu medan Sd är ett litet parti, än att vänta tills de uppfyllt sin potential om 46 procent.

Jag tror den här debatten kommer att fortsätta. Och jag skönjer redan ett mönster. Jag påstår att det är vettigt och rimligt att resonera på ett visst sätt, och skribenter i den folkpartistiska pressen drar på sig mjukisbyxorna. Men vet någon egentligen vad Fps väljare och den liberala pressens läsare tycker i frågorna? Jag säger så här: varför är Fp starkt i Landskrona? Ja, inte beror det på mjukbrallor.

Så debatten kommer att fortsätta. Nästa gång förväntar jag mig dock att en skribent på Sveriges vassaste tidning citerar korrekt och stavar mitt efternamn rätt.

Vi går till final

SvDs ledarredaktion gick nyss vidare till final i Schibsted Journalism Award. Ikväll koras vinnarna. Håll inte andan, finalplats är stort nog.

Världens bästa jobb

Den som aldrig sett Oslos nya operahus är inte färdig med livet. En exteriör som uppbruten is, och på insidan ett levande notblad som virvlar upp i ljust ribbträ och vit puts. En fantastiskt vågad byggnad. Jag är i Oslo för att SvDs ledarredaktion nominerats till Schibsted Journalism Award, i kategorin Best innovative entry. Det är inte utan att jag känner mig delaktig i detta, så humöret är gott. Nu seminarier och galamiddag!

Minnen

Dagens ledarartikel i SvD handlar om moderaternas hemliga finansiering, men jag kan inte låta bli att viga inledningen åt två gamla favoriter: Siw Persson och hennes ombud Thorsten Sennton.

Ett bisarrt minne från mina år inom tv härrör från de inslag som TV3-programmet Folkhemmet gjorde om en på den tiden uppburen riksdagsledamot. Hon hade blivit galen och insyltad i tvivelaktigheter av rätt grov karaktär.

Eftersom hon upplevde att vi i redaktionen förföljde henne var hon svår att få till studion. En kväll var dock hennes juridiska ombud gäst i direktsändningen, för att tala om de krafter som motarbetade riksdagsledamoten. Hans plansch, med ett schema över världens konspiration, lämnar aldrig min näthinna. Det var streck kors och tvärs mellan de mest fantasifulla storheter. Poängen var att CIA styr över svensk offentlighet via Rotary.

Med viss förvåning ser jag nu att grafen återkommit i något modifierad form, i den nya skriften Makten över debatten – rapport om partiernas opinionsbildande resurser , från Arbetarrörelsens tankesmedja.

APS om svenske Mohamed Moumou, alias Abu Qaswarah,

Arab Press Service Diplomat beskrev i en artikel i oktober 2008 vilken roll svenske Mohamed Moumou, som vid sin död i Irak blev berömd under namnet Abu Qaswarah, spelade i al Qaida. Enligt APS var betydelsen större än hittills känt. Å andra sidan verkar vissa av uppgifterna i texten vara tvivelaktiga.

I artikeln är namnet stavat Mamo.

The APS source says Mamo's killing underlined intelligence US forces had obtained about an alliance between Iran's theocracy and al-Qaeda. This, the APS source says, is a "temporary link" involving Iran's Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), which is the main arm of the supremacists in the theocracy, and al-Qaeda's Iran-based "al-Hay'at-ul-Khassah li-Bilad il-Sham" (the special authority for the Levant - Iraq, Jordan, Syria, Lebanon & Palestine) headed by Sa'd bin Laden, a son of al-Qaeda leader 'Usama bin Laden.

This body includes Kamal al-Shirazi, another Iran-based Qaeda commander of Saudi nationality, and Mamo who led al-Qaeda's operations in Iraq. Mamo was also close to al-Qaeda leaders in Algeria, where its suicide bombers on Aug. 19-20 killed over 55 security forces and police recruits.

Mamo was until early 2008 al-Qaeda's leader in Europe. Wanted in all EU capitals as a top terrorist, Mamo then succeeded Abu Ayub al-Masri in directing al-Qaeda operations in Iraq. A nephew of Qaeda's No. 2 man, Dr. Ayman al-Zawahiri, Masri now is in charge of both Iraq and Syria and has a secret training camp in Aleppo, working closely with the military intelligence of Syria's 'Alawite/Ba'thist regime of Bashar al-Assad. The Syrian military intelligence is headed by Assad's brother-in-law Gen Asef Shawkat.

Working under Mamo in Iraq is a Libyan known as Abu Muhajer, in charge of the north-eastern Iraqi province of Diyala. Working in parallel with Masri are two key Qaeda figures: "al-'Amid Suhail" who is in charge of Palestine and "al-'Amid Tlas" (a relative of Syria's former defence minister Gen. Mustafa Tlas) who is in charge of liaison with the Syrian military intelligence.

These men used to work with Brig Gen Muhammad Suleiman who was assassinated recently near Tartus and who used to be President Assad's top security man in charge of armaments for Lebanon's Hizbullah, al-Qaeda and Fatah al-Islam (FaI) of Shaker al-'Absi. FaI, a Neo-Salafi group, in 2007 fought a war with the Lebanese Armed Forces (LAF) in the northern Lebanese Palestinian refugee camp of Nahr el-Bared in which hundreds were killed.

Mamo was a tall man with black hair aged between 45-50. He was one of the top five men in al-Qaeda's hierarchy whose leadership now is based in the tribal border between Afghanistan and Pakistan. From there, Masri and Mamo used to take orders through the Iran-based body. Mamo was also in charge of "sleeper cells" in Bilad al-Sham (Iraq, Jordan, Syria, Lebanon & Palestine), the GCC region and the rest of the Arabian Peninsula (Saudi Arabia & Yemen). According to a source who earlier this year had a meeting with Mamo, these cells will be activated gradually as US forces begin to leave Iraq. Mamo said some cells were to be activated in tandem with a series of attacks by the Quds Force, IRGC's external arm, and Hizbullah units seconded to Iran-based camps training Shi'ites for operations in Iraq and the rest of the Arab world.

Svenske terrorledaren Fuad Khalaf hotar mörda journalister

Den svenske medborgaren Fuad Mohamed Qalaf (alias Sheikh Fu'aad Maxamed Khalaf, alias Shongole), som är en högt uppsatt ledare i den somaliska terroristorganisationen Shabaab, uppmanade vid ett tal inför åhörare i staden Merka på tisdagen (5/5) sina anhängare att mörda journalister från Waaga Cusub Media. Detta inträffade bara några dagar efter att han själv intervjuats av samma nyhetsförmedlare.

Enligt Waaga Cusub Media beror hoten på att organisationen är en av få i Somalia som vågat visa bilder på Shabaabs blodiga framfart. Den islamistiske svensken menar att nyhetsförmedlaren går ärenden åt de otrogna.

Somalia: Al-Shabab angered by Somali key Media Org

Mogadishu 06 May 2009 Waagacusub Media.

The second man of Somalia’s Islamist radical group ‘Al-Shabab’ Fuad Mohamed Khalaf better known as (Fuad-Shangole) on Tuesday has verbally attacked Waagacusub Media accusing it of working for infidels which he means ‘The Western powers’.

Speaking to hundreds of people who gathered in Merka town, the capital of lower Shabelle region in southern Somalia, Mr. Shangole said Al-Shabab does not kill the Muslim people but Waagacusub Media is accustomed to shame the Mujahideens and give wrong pictures about the Islamists.

His offensive remarks came week after he was interviewed by Waagacusub in which Shangole described the Al-Shabab spokesman Mokhtar Robow Abu-mansor as a man of tribalism after he had freed some of former government ministers because of his kinsmen.

“the outcry of Shangole resulted when Al-Shabab administration had argument with him over the interview he had given to Waagacusub Media,” said Abdirahman Isse Addow, the spokesman of Islamic Courts Union.

Despite condemnations of the latest attacks and threats on the people in the media, Shangole called for Al-Shabab fighters to hunt down the reports of Waagacusub Media.

Associated Somali Journalists (ASOJ) is condemning the insulting words of Al-Shabab second man on Waagacusub Media as violation against the freedom of press and democracy.
213 journalists fled Somalia in 2008 after they received life threats by Al-Shabab group through their telephone lines.

Waagacusub.com became the only Somali website that published the human violations involved by Al-Shabab.

Al-Shabab hardliners which is linked to Al-Qaeda was the first group that carried out suicide bombing which is an act aimed to give bad image about the Islam.

By Mohamed Abdi

Mogadishu-Somalia

Uppdatering:

Svenske imamen Sheikh Fuad verkar för övrigt ha haft hektiska dagar den senaste tiden. Fejder inom rörelsen, rykten om hans död, och dödshot mot journalister kan tyckas nog. Men enligt en somalisk bloggare är han också skyldig till att ha ödelagt ett dussin gravar utanför Kismayo. Gravar som inte är sant muslimska, enligt Shabaab, och därför måste utplånas. I nyhetstexten har dock Sheikh Fuad fått efternamnet Abdullahi, varför det finns skäl att något tvivla på uppgiften.

Garowe online:

At least 12 gravesites were destroyed in the outskirts of Kismayo this week by Al Shabaab, fighters and residents said.

Sheikh Fu'ad Abdullahi, who a senior member of Al Shabaab, said the gravesites were destroyed as part of an "ongoing process."

"The destroyed gravesites were places where people worshipped, and this is forbidden by Islam," Sheikh Fu'ad told reporters.

The town of Kamsuma, which is located 90km north of Kismayo, was the site where many religious scholars were buried, with some graves reportedly older than a century.

Heavy fighting erupted in central Somalia's Galgadud region in late 2008 between Al Shabaab and Ahlu Sunnah Wal Jamee'a, a Sufi group, with reporting linking the eruption of that conflict to Al Shabaab desecration of gravesites.

Svensk medborgare gripen i Libanon

Enligt City Landskrona är en 36-årig svensk medborgare, bosatt i Landskrona, frihetsberövad i Libanon sedan i torsdags. Hustrun säger att han misstänks ha kontakter med al Qaida. Detta baserar hon på samtal med

"makens släkt på plats i Sayda.

– Enligt dem är han misstänkt för att ha skickat pengar och falska pass till al-Qaida i Libanon, säger hon, som själv inte har pratat med sin make sedan i torsdags annat än vid två korta tillfällen."

Det hela låter vagt. Hans blogg och hans wikipediasida visar en poesiälskande man med en önskan om ett fritt Palestina. Och därtill hörande hyllningar av gamla palestinska terrorister. Men det ligger allvarligt talat mycket långt ifrån al Qaidas retorik och praktik.

Pass och pengar, däremot, är det många som har nytta av i Libanon, i synnerhet i de palestinska lägren. Att killen stödjer någon av alla de palestinska väpnade grupper som finns representerade i Libanon låter nog så allvarligt, förstås, och betydligt mer troligt än det släkten säger. Eller att han gripits av libanesisk polis av någon helt annan anledning.

Det går antagligen att hitta mer om honom på webben, men jag ligger hemma i en jobbig förkylning, så jag orkar inte mer.

Uppdatering:

Mystiken tätnar.

Utrikesdepartementet bekräftar att en svensk är häktad i Libanon, och hustrun utvidgar berättelsen hos SvD. Svensk polis, menar hon, har fraktat mannen till Libanon för förhör med dess säkerhetsorgan. Detta angående "samröre med al Qaida i Libanon".

Hans hustru berättar för SvD att mannen har förhörts ett flertal gånger i både Sverige och Danmark angående misstankar om att han skulle ha haft samröre med al-Qaida i Libanon.

– Han övertalades av svenska poliser att resa till Libanon för att komplettera förhören, berättar hustrun som är mycket orolig "eftersom ingen vill ta ansvar för att han är gripen i Libanon nu".

Mannen reste till Libanon den 18 april och kunde då röra sig fritt i landet. Han förhördes flera gånger på plats i Libanon och ska då enligt hustrun också ha haft en svensk polis med sig. Han kunde hälsa på släktingar i det tidigare hemlandet. Men i torsdags greps han och fängslades, bara några dagar innan han skulle ha rest hem. Hustrun har bara fått tala helt kort i telefon med sin man sedan dess och vet inte hur han har det.

– Jag vill bara veta att svensk polis håller i detta fortfarande och tar ansvar för hans säkerhet eftersom det var de som pressade honom att åka och betalade hans biljett, säger hon till SvD.

Kvällsposten har ännu mer detaljer ur hustruns berättelse. Och hon kan peka ut såväl en svensk Säpo-man som en dansk motsvarighet.

"Enligt frun tog svenska Säpo kontakt med Mahmoud El Doukhi i vintras. Han förhördes av säkerhetspolis och kallades sedan till ytterligare förhör - där även en kvinnlig dansk säkerhetspolis medverkade.

- De pratade om personer i Libanon som misstänks för samröre med al-Qaida. De visade bilder på folk och ställde frågor och sa att det var bäst för honom att han svarade."

"Förhören skedde på hotell i Malmö och Köpenhamn. Flera gånger fick Mahmoud pengar för sin medverkan.

Till sist övertalades 35-åringen att resa till Libanon för att fortsätta lämna uppgifter till den lokala polisen. Han fick en gratis biljett och omkring 10 000 kronor i fickpengar."

"Den utpekade svenske säpotjänstemannen svarar inte i telefon. Men det gör hans danska kollega:

- Jag vill inte prata med några journalister. OK?

Säger hon till Kvällsposten och lägger på luren."

Alltså. Det är fortfarande hustrun som är källa. Men UD bekräftar det primära - att maken är häktad - och KvP lyckas spåra två säkerhetspoliser som passar i hennes berättelse.

Det börjar luta mot att vi har ett verkligt säkerhetsärende.

Uppdatering 2:

Ibland är journalistik som ett spel eller en tankenöt. Pusselbitar: Al Qaida i Libanon, Svenska Säpo, Danska PET, Staden Sayda/Saida/Sidon, palestinsk terrorism.

Utanför staden Sayda ligger Ain el Hilweh, det största palestinska ghettot i Libanon, med mellan 70 000 och 100 000 palestinier innanför staketet. I detta läger har den sunnitiska terroristgruppen Fatah al Islam ett fäste. Gruppen är extremt våldsam, och anses influerad av al Qaida. Den bekämpas vidare hårt av den libanesiska staten, vilket inte är fallet med alla terroriströrelser i Libanon. Ledarskapet i Fatah al Islam kan kopplas till ett uppmärksammat europeiskt terroristdåd - försöket att spränga tyska tåg med bomber i resväskor år 2006. Bakom dådet låg åtminstone ett syskon i en familj med namnet Hajdib. Det är en spännande syskonskara. Ett syskon dödades av libanesiska trupper som stred mot Fatah al Islam, ett annat försökte fly till Danmark efter resväskedramat, ett tredje och ett fjärde visade sig bo i – gissa! – Sverige.

Som Stern skrev vid tiden:

Dazu sind die Haijdibs - Ibrahim und Fatmeh haben zehn Söhne und drei Töchter - über die ganze Welt verstreut. Ein Bruder Jussefs arbeitet als Taxifahrer in Dänemark, ein anderer als Fahrer für Ford in Schweden, war sogar mit einer Schwedin verheirat, und auch eine Schwester lebt in Schweden.

Pusslet går att lägga. Bitarna hör ihop. Frågan är hur det hänger ihop med killen från Landskrona?

I mitt kommentarsfält har en anonym läsare lämnat en länk till en artikel från libanesiska Naharnet om Fatah al Islam i Ain el Hilweh, skriven i november. Och tamejfan. Dyker inte Landskronakillens efternamn upp?

Leaders of the Fatah al-Islam terror network have set up a fortified bunker-base at the southern Palestinian refugee camp of Ain el-Hilweh to avert a crackdown by the mainstream Fatah faction.

The pan-Arab daily al-Hayat said Fatah al-Islam's leader in Lebanon, Abed Awad, and his deputy, Ousama al-Shehabi are based at the heavily fortified bunker in Ain el-Hilweh's Ras al-Ahmar district.

The bunker, according to the report, is protected by surveillance cameras and scores of bodyguards to confront a possible attack by Fatah fighters.

Fighters of Palestinian President Mahmoud Abbas' Fatah had arrested Fatah al-Islam militant Mohammed Hassan al-Doukhi in Ain el-Hilweh and turned him over to the Lebanese authorities.

The report said Awad and Shehabi had smuggled 50 Kilograms of TNT from Ain el-Hilweh to wanted terrorist leader Abdul Ghani Jawhar, who was based at the northern camp of Baddawi.

Part of the explosives shipment was used in Tripoli's Tall and Bahsas bomb attacks against the Lebanese Army, according to the report.

Sources in Ain el-Hilweh told Naharnet the Fatah al-Islam bunker is protected by gunmen from Jund al-Sham group that are deployed on rooftops and entrances to the Ras al-Ahmar neighborhood.

Kanske är ändå historien sannolik?

Uppdatering 3:

En makalöst bra och fyllig artikel om hur Skandinavien (i synnerhet Danmark) fungerar som stöd för Fatah al Islam skrevs i december för tidskriften Dar Al-Hayat: The Role of the European West in Producing Mujahideen and Sending them to Lebanon (Del 1 och 2). Några citat:

"Indeed, this organization is made up of members of numerous nationalities, and listing the various Arab nationalities of those arrested for being implicated on charges of belonging to Fatah Al-Islam allows us to discern the role of Western societies in "exporting mujahideen" to it and nurturing it by way of Arabs residing in their countries.

An inquiry into the list of those arrested and sentenced on such charges in Roumieh Prison reveals that Sweden, Germany, Australia, Denmark and others represent the countries of exile of many of those who have engaged in "Jihadist" activities."

/.../

"Denmark appears more than others in investigations as a country in which "Lebanese and Arab nationals are recruited into extremist organizations", or at least in which the road is paved for "Jihadist ideology to attract a large number of them". Aside from the recurrence of the name Mustafa Ramadan, about whom reports indicate that he was recruited in Denmark, came to Lebanon and then moved to Iraq, where he was killed along with his son, who had not yet reached the age of sixteen at the time, Denmark is again prominent in the arrests that took place during and after the battles of Nahr Al-Bared. The most prominent of those arrested in this case is Walid Hassan Al-Bustani, who had been said to have died in the Nahr Al-Bared battles before being arrested in the Al-Mina district after these battles had started. Also among those detained in Roumieh Prison is Palestinian Mahmoud Fayad Assaad, who, along with Bustani, holds a permanent Danish residency, having resided in Denmark for 17 years with a third "Dane" arrested on the same charges, Ali Ahmad Ibrahim, who holds the Danish citizenship.

Where does the story of those "Danes" begin? In Tripoli's Serail, in Al-Mina or in the Nahr Al-Bared refugee camp, where they were arrested? In Bebnine, Fneideq and the Nahr Al-bared camp, where they were born? In Qalamoun, Zahriyeh and Al-Qubba, where they were residing? Or was it in Denmark, where they spent long years of their lives?"

Artikeln spårar sambanden noggrannt, med hembesök i danska lägenheter och moskéer, och analyser om migrationspolitik och välfärdssystem, men har inga detaljer om Sverige. Gissningsvis finns samma sorts problematik i Sverige, om än i annan grad.

Uppdatering 4:

En utmärkt bakgrund till hur Fatah al Islam uppstod skrevs av Magnus Ranstorp och Bilal Y Saab för Brookings i november 2007. Fatah al Islam: How an Ambitious Jihadist Project Went Awry.

Uppdatering 5:

City gör ytterligare försök att spåra dem som enligt hustrun övertalat den gripne att åka till Libanon. Helsingborgs Dagblad har en bra sammanfattning.

För några månader sedan kontaktades maken och småföretageren Mahmoud el Doukhi av ett par, Lars och Sofia. De sade sig vara från säkerhetspolisen och tog med honom på förhör på olika hotell i Köpenhamn och Malmö. Under ”förhören” framgick det att Mahmoud el Doukhi var misstänkt för att ha skickat pengar och falska pass till terroristorganisationen al-Qaida i Libanon.

– Det har han aldrig gjort. Vi tar med oss lite pengar när vi hälsar på familjen, men aldrig så mycket, säger Nada el Doukhi.

Så småningom tycktes också Lars och Sofia övertygade om Mahmouds oskuld, men tyckte att han borde åka till Libanon för kompletterande förhör.

– De sa att om han inte åkte skulle den libanesiska polisen kunna ta honom när han besökte en flygplats nästa gång. Eftersom han är oskyldig tyckte han att det var lika bra att åka, fast han egentligen inte ville, säger Nada el Doukhi.

Biljetten betalades enligt hustrun av Sofia. Lars följde med för att stötta Mahmoud under förhören.

/.../

Nada el Doukhi har pratat med Lars och Sofia efter att maken åkt till Libanon. De förnekar att de någonsin har utgivit sig för att vara poliser och hävdar att de jobbar med bistånd.

När vi ringer upp Sofia hävdar hon att Nada el Doukhi vet att ”det handlar om bistånd”, men avböjer bestämt att kommentera ytterligare. Lars mobil är först avstängd och sedan stängd för inkommande samtal. På Shah Travel i Köpenhamn, som sålde Mahmoud el Doukhis biljett, är man säker på att han inte hämtade ut den själv.

– Det var en ung dansk kvinna som bokade och hämtade ut den, säger Jassar Shah. Alla våra kunder är pakistanier så jag kommer ihåg henne.

Biljetten betalades kontant.

Terrorismen i Sverige enligt State Department

Det amerikanska State Department presenterade igår sin årliga rapport om terrorism, årgång 2008. Kapitlet om Sverige är inte så tjockt. En intressant detalj är att rapporten tar upp den svensk som sitter fängslad i Irak, och som UD säger sig inte veta vad han anklagas för. Uppenbarligen är det terrorismrelaterat.

Sweden

The Government of Sweden placed a high priority on increasing international cooperation against terrorism. Swedish authorities considered the threat of terrorist attacks inside Sweden to be low, but they monitored a number of known terrorists and terrorist organizations within their borders, including al-Qa’ida (AQ), Al-Shabaab, Ansar al-Islam/Sunna, the Revolutionary Armed Forces of Colombia (FARC), Hizb Al-Tahrir, Hizballah, Islamic Jihad, and the Kurdistan Workers’ Party (PKK). These groups provided logistical and financial support to their respective organizations abroad.

The Government of Sweden did not provide safe haven to terrorists or terrorist organizations. Terrorist organizations exploited Sweden's considerable legal protections of personal freedoms and civil liberties to maintain a presence in the country, however. Sweden’s political asylum policy attracted individuals from areas of conflict.

According to Swedish terrorism experts, members of terrorist groups, such as Ansar al-Islam, Ansar al-Sunna, and Hizballah, used funds earned in Sweden to finance terrorist activities elsewhere. In 2007, the Swedish government shut down the al-Aqsa Foundation in Malmo when it was suspected of facilitating such activity for Hizballah. On December 22, its deputy chairman, Khaled al-Yousef, was charged with financing terrorism in Israel; he has not been sentenced.

Swedish law does not provide the government independent national authority to freeze or seize assets, unless in connection with an ongoing criminal investigation. However, once the EU takes action, the government can and does freeze assets of entities and persons listed on the UN 1267 Sanctions Committee list. This procedure is managed through the Sanctions Act (1995). Sweden can also take action against entities designated by the EU clearinghouse process, although Sweden has not yet proposed individuals or entities for inclusion on such lists.

Sweden played an active role in EU deliberations to develop legal instruments for the listing and de-listing of terrorist organizations and an appeals process after the freezing of financial assets. Without a designation by the UN or EU, Swedish authorities only have the right to seize assets once a criminal investigation has been initiated. Efforts to create a national authority and address existing shortcomings are underway.

Terrorism-related cases in Sweden included:

• On May 8, Ahmad Hamad, a Swedish resident born in Iraq, was arrested and placed in detention by U.S. forces in Iraq. Hamad remained in detention.
• In the spring, three Swedish residents of Somali origin were released from prison after being held for three months on suspicion of funneling funds to terrorist organizations in Somalia. (Three others were arrested in Norway.)
• On October 5, Abu Qaswarah, a Swedish citizen, died in a firefight with Iraqi and U.S. forces in Iraq. He allegedly was the second in command of AQ and was the senior leader of AQ in northern Iraq. A Moroccan native, Qaswarah had historic ties to AQ in Iraq founder Abu Musab al-Zarqawi and senior AQ leaders in Afghanistan and Pakistan. According to the Swedish Security Service, Qaswarah was known for his activities in violent Islamist circles in Sweden and was listed on the UN and EU terrorist lists in December 2006.
• In 2005, the Swedish Court of Appeal found Ali Berzengi and Ferman Abdullah, Iraqi citizens with Swedish residency permits, guilty of financially supporting Ansar al-Sunna terrorist actions in Irbil, Iraq. They remained in custody awaiting a government decision on deportation.
• On August 4, a Moroccan, Abderazzak Jabri, was extradited from Sweden to Morocco. He first arrived in Sweden via Spain in 2002 and applied for asylum. He moved into the mosque in Brandbergen, where he shared rooms with Abu Qaswarah (see above). The mosque was under surveillance by Swedish authorities, who in March 2004 arrested several suspects, including Jabri. Afterwards Jabri was seen as a “security threat," resulting in the rejection of his asylum case. Jabri disappeared but turned up in Vienna two years later (2006) with a fake passport and tickets to Syria. Jabri claimed he was on his way to Spain to apply for amnesty as an illegal immigrant. He was then held by Swedish authorities until his extradition to Morocco in August 2008.

The Swedish government also agreed to pay damages to two Egyptian nationals, Ahmed Agiza and Muhammed Alzery/al-Zari. The men claimed they had been deported by Sweden to Egypt, where they had been tortured. An asylum request to return to Sweden was subsequently denied by Swedish authorities; both men have appealed and remained in Egypt, where Agiza is incarcerated.

Through the European Common Foreign and Security Policy, Sweden continued to contribute to capacity-building projects in Morocco, Algeria, and Indonesia. Sweden participated in EUROPOL and EUROJUST, European law enforcement institutions that coordinated member states’ counterterrorism cooperation and activities. Additionally, it participated in the Nordic Council of Ministers Regional Forum for Nordic Governmental Cooperation. Sweden contributed over USD 1,000,000 to the Terrorism Prevention Branch of the UN Office on Drugs and Crime. In December, Sweden's Parliament voted to raise its troop contribution to the International Security Assistance Force in Afghanistan from 350 to 500.

As a country participating in the Visa Waiver Program (VWP), Sweden continued to comply with requirements in the VWP law related to information sharing and other law enforcement and counterterrorism cooperation. This cooperation was further enhanced by the Implementing Recommendations of the 9/11 Commission Act of 2007.

Värt att notera är också att rapporten nämner att flera svenskar dött i Somalia.

No major terrorist attacks took place in Europe in 2008, but arrests in Italy, Spain, France, Belgium, the UK, Turkey and other countries brought home the scope of the challenge facing European governments and security forces. The level of threat in Western Europe remained high, particularly in the Netherlands, Denmark, Germany, France, and Belgium. The deaths of Swedish extremists in Somalia and Iraq and the first-ever German-born suicide bomber in Afghanistan highlighted the global nature of the threat and the ease with which extremists can travel to conflict areas.