Pastor Green yrar

Pastor Åke Green i Borgholm dömdes igår till en månads fängelse för hets mot folkgrupp efter en predikan med rubriken "Är homosexualiteten medfödd drift eller onda makters spel med människor?". Dessutom skall han betala 27716 kronor i rättegångskostnader.

Tyvärr hittar jag inte domen från Kalmar Tingsrätt i sin helhet någonstans på nätet, men dock citat ur den.

Pingst.nu:

"I ett demokratiskt samhälle måste den fria debattens princip råda och skyddet för alla människors fri och rättigheter värnas så långt det är möjligt. Det skulle dock föra för långt om man i dessa rättigheters namn accepterade uttalanden och meddelanden som i sin tur kränkte andra människors rättigheter.

Den rättighet homosexuella som grupp har att inte utsättas för kränkningar måste, enligt tingsrättens mening, vara mer skyddsvärd än Åke Greens rätt att få göra dessa kränkande uttalanden i religionens namn.

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tingsrätten sålunda att Åke Green gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp i enlighet med åtalet genom att i sin predikan uppsåtligen ha gjort uttalanden som klart uttrycker missaktning mot människor på grund av deras sexuella läggning och det får därtill anses vara ställt utom allt rimligt tvivel att dessa hans uttalanden gjorts i syfte att miss och ringakta homosexuella som grupp.

Brottet hets mot folkgrupp är enligt lagstiftaren av särskilt allvarlig art då det hänför sig till en kränkning av människor på grund av deras sexuella läggning och då detta i förlängningen allvarligt förringar de demokratiska värden vi värnar och det skydd minoritetsgrupper åtnjuter i vårt samhälle.
Det brott Åke Green gjort sig skyldig till är, såsom åklagaren gjort gällande, hänförligt till straffstadgandets normalgrad.

Påföljd

Åke Green förekommer inte i belastningsregistret.

För hets mot folkgrupp, som inte är ringa brott, är stadgat fängelse i högst två år. Brottet är ett så kallat artbrott för vilket påföljden skall bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl för att välja en inte frihetsberövande påföljd. Då några sådana särskilda skäl inte föreligger och sålunda annan påföljd inte kan komma ifråga för Åke Green skall påföljden bestämmas till ett kortare fängelsestraff."

Dagen:

"Åke Green har inte endast citerat avsnitt ur bibeln och tolkat dessa utan själv gjort utfyllnader av nämnda citat och utvecklat dessa till direkta påhopp om att homosexuella gör sig skyldiga till straffbara handlingar som av samhället i stort anses vara av särskilt allvarlig art. Enligt tingsrättens mening har Åke Green genom sina påståenden djupt kränkt de homosexuella som grupp och hans predikan har klart syftat till att missakta de homosexuella som grupp."

Det är vad jag hittar ur själva domen.

Predikan finns dock att läsa (vad jag tror manuellt transkriberad, och kanske inte i helhet) på nätet. Men pastor Greens virrigheter tänker jag inte citera. Jag nöjer mig med att konstatera att predikan är full av faktafel, såsom påståendet att homosexualitet eller sex mellan olika arter inte förekommer i djurriket, såsom påståendet att AIDS uppstod som en följd av homosexualitet, samt såsom påståendet att homosexualitet är en sjukdom.

Pastor Green är uppenbarligen dåligt påläst. Men hetsar han mot folkgrupp? Jag är inte säker på det. Men jag vill nog läsa tingsrättens dom (Kalmar tingsrätt, Rotel 5, mål nr B 57-04) innan jag uttalar mig.

Det är första gången den nya hetslagstiftningen prövas. Och det finns all anledning att tro att tingsrättens dom inte kommer att stå sig, naturligtvis, som det brukar vara med tingsrättsdomar i principiellt viktiga mål. Likväl vill jag läsa den.

Även tidigare har fällande domar enligt hetslagen gått att ifrågasätta. Jag har fått intrycket att många högerextremister som dömts har blivit dömda för att uppsåtet att uttrycka missaktning så att säga är inbyggt i den högerextrema ideologin, och alltså egentligen inte behövts bevisas. Ringaktning torde inte allmänt anses inbyggt i den kristna "ideologin" (även om jag anser att det uppenbart är så), vilket borde resa frågetecken i uppsåtsdelen av åtalet.

Men, det har vi inte fått läsa, som sagt. Kanske kommer de obehagliga typerna på Homosexuellt.com att publicera domen i sin helhet? De torde i all fall frukta för sin frihet, och har allt att vinna på en dialog om lagstiftningen.

Nåväl.

Det är viktigt att vi kämpar för rätten att älska vilka vi vill. Och det är viktigt att vi diskuterar med vilka medel vi ska föra den kampen - så att vi inte ödelägger de andra friheterna.

Uppdatering:
Dagen publicerar hela domen.

Bakfyllebot!

Så till dagens viktigaste nyhet.

Såväl Tranan som Dining Club har ju öppet över sommaren. Tranan flyttar upp källarbarens alla insignier till gatuplanet med start den 13 juli (smygpremiär den 10 - nån som vill haka?). Dining Club kör som vanligt hela sommaren, trots att de hotat med att ta semester. Och allt det är ju bra för oss som stannar i huvudstaden över sommaren.

Men det finns ju nackdelar med att krogarna håller öppet. Väl kända nackdelar.

Vetenskapsmännen arbetar dock för att finna bot för mänsklighetens tråkigaste problem, och nu rapporteras (bland annat i New Scientist) att forskare från Tulane University i en rapport i Archives of Internal Medicine hävdar att de funnit ett naturmedel som reducerar bakfyllan med omkring en femtedel. Och de riktigt svåra bitarna i bakfyllan lindras till hälften!

Det är Kaktusfikonet (Opuntia ficus indica) som erbjuder extraktet. Och Kaktusfikon säljes faktiskt av livsmedelshandlarna i Sverige. Tyvärr äter man dem skalade, och extraktet tas ur skalet - varför det alltså inte hjälper att äta lite frukt innan man går ut på kvällen.

Lösningen är dock given. Mosa hela kaktusfrukter och använd som del i drinken (som ett slags kaktus-caipirinha).

Man kan alltså kröka bort sin bakfylla redan på festkvällen. Nu är det bara upp till Vasastans bartendrar att komponera en vettig kaktusdrink. Jag ska utlysa en tävling, redan ikväll.

Pressetik

Man har ju alltid undrat hur arabiska tv-stationen Al-Jazira alltid lyckas få tillgång till bilderna från när terroristerna halshugger människor. Ofta kan ju Al-Jazira sända terroristernas krav bara timmar efter att offret kidnappats. Har de Al-Zarqawi på länk?

Nej, det är värre än man tror.

Al-Jazira samarbetar med terroristerna. När en terroristgrupp tagit gisslan, ringer de helt enkelt till tv-kanalen och ber om en fotograf, som kan dokumentera kravspecifikationen och det livrädda offret.

Irakiske bloggaren Hammorabi berättar om en saudier som lyckades fly från kidnapparna (med hjälp av amerikanska trupper) och som nu ska försöka dra Al-Jazira inför rätta för medhjälp till brottet. Hammorabi har fått storyn från tidningen Al Sharq Awsat (ej på engelska), men skriver själv på knagglig engelska om saudiern Saaedan.

Saaedan added that he heard one of the terrorist calling Al Jazeera TV reporter to come to record a video tape. He was then forced to sit in front of Al Jazeera reporter and camera and one of the terrorists read the statement. He was then moved into another place waiting for the execution on 4 June 2004.

On the early morning of the same day there were an exchange of fire between the terrorists and the US forces which helped Saaedan to escape with the help of one of them.

Mr Saaedan now taking legal action against Al Jazeera TV because they joined the terrorist in his death and have not informed the officials about what it has happened with him especially they know all about it including his place and the execution.

Det är ju ett intressant pressetiskt dilemma, som man gärna vill höra Olle Stenholm tala ut om. Om redaktionen blir uppringd av en terrorgrupp som vill att man skickar en fotograf, ska man göra det? Om terroristerna säger att de mördar gisslan annars, då? Att källskyddet även gäller terrorister är ju etablerat, men kan man föreställa sig en redaktion som tycker att man kan tafsa på det vid händelse av terroristdåd?

Frågeställningarna är oändliga.

Men en sak torde vara säker. Al-Jazira samarbetar med terroristerna.

Ebba ut

Bara några minuter med Ebba Lindsö som sommarpratare räcker för att inse vilket gigantiskt kommunikationsproblem den företagarvänliga delen av politiken har. Lindsö formligen stinker av klubblazers, gated communities, Rotaryluncher och stadsjeepar. Hon, och hennes låtlista i programmet, är argument för, och inte emot, att knyta upp direktörernas slipsar i lyktstolparna.

Va fan!

Vill ni vara opinionsbildare eller vill ni tala till redan frälsta?

Motsvarande problem är tydligt i Skattebetalarnas förening. På omslaget till senaste numret av tidningen Sunt Förnuft har redaktionen satt Ulf Brunnberg. Och även om Brunnberg vann några ungdoms- och smartpoäng genom sin roll i Fyra nyanser av brunt, så är han den yttersta symbolen för hjärndöd privatteater, golfkläder och moderat förakt för svaghet.

Såväl Svenskt Näringsliv som Skattebetalarna borde byta byrå. Och plocka in Tove Lifvendahl, Gunnar Strömmer, Carolin Dahlman, Johanna Möllerström, Christofer Fjellner, Fredrik Malm, Erik Jennische, Birgitta Olsson, Nyamko Sabuni - ja faktiskt nästan vem som jävla helst som är under 40.

Eller så får man nöja sig med att kommunicera med invånarna i Vellinge. Och missa makten.

Uppdatering:
Carolin Dahlman påpekar att hon sitter i Skattebetalarnas styrelse. Och det är ju en bra början. Måtte hon få ta över blaskan också. Eller nån annan som förstår att det inte är Ulf Brunnberg det är synd om - utan dem i socialgrupp tre, som man sa förr, vilka är inlåsta i fattigdom och maktlöshet.

Doku-politik

Liberala Ungdomsförbundets ordförande har synts på Strix, och mitt huvud fylls av tankar.

Det är två och ett halvt år sedan jag senast jobbade för Strix television, ändå känner jag en genuin solidaritet med företaget. Märkligt, va?

Strix tillverkar, som ni vet, främst en ohygglig mängd dokusåpor. Strix gör också dejtingprogram, galor, lekprogram, skönhetstävlingsprogram och vad-som-helst-program. Dessutom tillverkar företaget vad de själva, och TV3, kallar samhällsprogram. Det var i den sistnämnda genren jag jobbade. Ja, jag gjorde lite nakengolf och nakentennis, och någon dag på Fröken Sverige, men mest jobbade jag med ett så kallat samhällsprogram.

Vi hade fantastiskt roligt på redaktionen för Folkhemmet, som programmet hette. Kollegorna var, undantagslöst, underbara personer. Och att jobba med Robban Aschberg är kanske det roligaste jag gjort. Han är verkligen som en femåring. När han är på gott humör är han enormt kreativ och skämtsam, som en femåring, och när han är på dåligt humör är han grinig och motsträvig – som en femåring. Jag har aldrig varit så nöjd i mitt yrkesliv som under tiden på Strix. Faktiskt.

Häromdagen, när jag såg intervjuprogrammet Allvarligt talat, där Jasenko Selimovic frågade ut Strix VD Anna Carrfors Bråkenhielm satt jag framför tv-apparaten och applåderade och jublade. Bråkis, som hon kallas, formligen mosade Selimovic. Hon sopade banan med honom. Hans indignerade kulturvänsterfrågor funkade verkligen inte. Jag busvisslade av glädje när Bråkis pucklade på. (Intervjuprogrammet går i repris måndag kväll 28/6. Ställ videon!)

Sån lojalitet känner jag gentemot Strix att jag aldrig egentligen berättat det jag ska göra nu, trots att jag tycker att det skulle utgjort en bra nyhet. Men eftersom Anna Bråkenhielm talat om det offentligt, och eftersom fenomenet nu existerar internationellt, så skriver jag.

Om Strix ringde och erbjöd jobb så skulle jag naturligtvis inte tveka (under förutsättningen att jag kan klara jobbet, förstås).

Men då, för ett par år sedan, tvekade jag inför ett erbjudande. Erbjudande, förresten. Det var mer en idé jag hade svårt med.

Vi var på utvecklingsseminarium på Robbans sommarställe i Roslagen. Redaktörer, producenter, projektledare, chefer och kreatörer bussades ut på landet där vi tävlade i typiska Robban-sporter som grävskopekörning, bågskytte, lerduveskytte, salongsgevärsskytte och sånt. Också lagade vi Robbans lök- och potatissoppa, och drack en massa vin. Men så skulle vi ju utveckla, var det tänkt. Strix formatutvecklare Jock Millgårdh bollade två programidéer till oss, som vi skulle spåna runt.

Vid den här tiden, alltså för ett par år sedan, såg tv-klimatet lite annorlunda ut än idag. Dokusåpan Baren hade precis, som första format nånstans i världen, konkurrerat ut Endemols Big Brother. Strix hade just klättrat upp i ledningen vad gällde formatutveckling. I världen. Det var läge att hitta på nästa generations provocerande program.

Jock hade två idéer.

Den ena programidén var den bästa jag någonsin hört. Jag kommer till den strax.

Den andra programidén har redan blivit en av landets mer utskällda tv-projekt, trots att inte ett enda avsnitt tillverkats. Det finns en pilot, inte mer, till Solidarity, som formatet heter, och bara presentationen av den satte igång ett drev som fick tilltänkta samarbetspartners att dra åt sig öronen. Solidarity är tänkt att vara en dokusåpa i u-landsmiljö, där tv-tittarna alltså får styra ett biståndsprojekt. Formatet blandar alltså vilt bland redan existerande företeelser som radiohjälpen, stödgalan och dokusåpan, och blir biståndsunderhållning. Makabert, kan tyckas. Eller ett genialt sätt att väcka solidaritetstanken hos soffpotatisarna. Vi får väl se. Strix arbetar fortfarande med formatet.

Men det var inte Solidarity, som sagt, som var den bästa programidé jag nånsin hört.

Det var Partiet. Japp! Partiet.

Vid den här tiden var det också begynnelsen på ett valår. Och när man i tanken kombinerade riksdagsvalet med Baren, så uppstod formatet Partiet. Arton lellar, eller tolv, eller nåt, startar ett parti och ställer upp i valet. Det var det bästa jag hört. Men också det värsta.

Jag tyckte att det var en obehaglig tanke att ett gäng Stenbecksägda doku-idioter skulle få tillgång till en timme tv-tid om dagen i Stenbecksägda TV3, med nästan obegränsad möjlighet till crosspromotion i Stenbecksägda tidningen Metro och Stenbecksägda radion RIX FM, för att driva politisk kampanj för, ja vadå? Stenbeck?

Berlusconi, släng dig i väggen, liksom.

Men samtidigt tyckte jag att det var häftigt. Att det var så förbjudet, alltså. Att ta oskulden på politiken. Att göra krass underhållning av det allra heligaste. Precis som Bingo Rimér tagit över Fröken Sverige, Bert Karlsson tagit över musiken, och precis som idrotten sedan länge underordnats nöjesindustrin (som jag ju skrivit om tidigare). Bort från högtidstalen, och ner på jorden. Skönt.

Jag sa till Jock Millgårdh (som, förresten, när han var hårdrockssångare kallade sig Tai Russel – kunde inte låta bli att peta in det…), att, visserligen var det den bästa idé jag hört, men om det här programmet blir av, så måste jag sluta på Strix.

- Men… Du kan få bli utrikesminister, sa Jock.

Det blev nu aldrig nån såpa Partiet. Beslutet fattades på Long Island, hette det. Så sa man när Jan Stenbeck själv gett tummen ner. Och han månade ju alltid om goda relationer med det riktiga partiet, vilket Lars Engqvist, Odd Engström och nu senast Björn Rosengren utgör bevis för. Eller så insåg Stenbeck det svåra i att göra politik sexigt. Jag vet inte.

Strix var nu inte ensamma i världen att fundera kring politik och dokusåpor. I USA har Showtime formatet American Candidate, och i Australien ska det visst finnas en också. Men det är mer politiskt korrekt – ett slags lite duktigare Fame Factory. Sannolikt inga tittarsucceer, och sannolikt inga shower som levererar löpsedlar i samma takt som Robinson. Vilket ju är ett krav.

Nåväl.

Nuförtiden tror jag på att göra underhållning av valrörelsen. Jag tror rentav att det är en oundviklig utveckling. Och jag kommer att ansöka om att få jobba med det om tillfälle ges. Men rätt formel är ännu inte uppfunnen.

Jag vet att jag inte är ensam om att tänka i den här riktningen. Inte minst inom den borgerliga oppositionen borde det finnas intresse för att urholka värdet av partier, och alltså i förlängningen Socialdemokratiska Arbetarpartiet.

Men tyvärr verkar politikerna inte ha tänkt på saken tillräckligt noga. När de närmar sig nöjestelevisionen är det för att de vill använda underhållningens genomslagskraft för att lansera sig själva inom systemet, inte för att rubba systemet.

Senast in på doku-banan är folkpartisten Fredrik Malm. Malm är, som ni vet, ordförande i LUF, samt ledamot av huvudstadens kommunfullmäktige.

I torsdagens Resumé avslöjas att Malm sökt att bli deltagare i nästa säsong av Farmen, och att han varit på intervju hos Strix för detta.

Jag vet inte om jag tycker att det är så smart. Men det kommer väl tiden att få utvisa.

Om Malm går långt i tävlingen, vilket alltså inte är helt lätt, och således blir Farmen-Fredrik med svenska folket, så kan det vara lyckat. Genomslagskraften är enorm i televisionen.

Men nackdelarna är oändligt fler. Farmens tittare är mestadels idioter, röstskolkare och/eller vanesossar. Så de lär knappast bry sig. Medierna blir inte betagna i önskad grad av sjyssta grabbar, och Fredrik kan knappast tjäna politiskt på att framstå som en Farmen-Qristina eller Naken-Janne. Så de automatiska rubrikerna lär inte heller komma.

Men det lär bli en del kritik. Och det kan ju vara kul.

Jan Emanuel Johansson lyckades ju etablera en politisk plattform efter att ha deltagit i Robinson, även om han hånas då och då. Men bortsett honom dräller det inte av politiker som agerat tv-pajasar. Paolo Roberto lyckades aldrig med sin personvalskampanj. Tor Enqvist (lokalpolitiker, tidigare sakkunnig, nu pr-konsult på Hill & Knowlton, som synts i underhållningsprogram på femman, tror jag) tycks nöja sig med att vara consiglieri åt andra sossar (men det kanske beror på hans mörka hemlighet att han aldrig tycks bli riktig politiker på högre nivå – nu blev ni nyfikna va?).

Nå.

Fredrik Malm blir först att som etablerad politiker delta i en dokusåpa för att maximera sin igenkänning. Och det är ju ett intressant experiment, om än inte så långtgående som jag skulle vilja se.

Men det är ett högriskprojekt.

Blir han inte antagen till Farmen, så kommer han för alltid ha det sämsta eftermälet en politiker kan tänka sig:

- Han kunde inte ens komma med i en dokusåpa.

Rättelse

Chefredaktören för Smedjan, Carl Rudbeck, är "fortfarande" hetero. Det har jag från säker källa. Alltså hade jag fel i min text om familjepolitik. Beklagar.

Som självspäkelse fortsätter jag min semester - nu mot Hjortnäs. Jag åker inte med regeringsplanet, dock, som vissa andra semesterfirare.

Snöblandat regn

Det blir tunnsått med bloggande i helgen, eftersom jag blivit lurad att segla en sväng i skärgården på A-22:an Kismet. Det blir regnigt, kallt, och tidiga morgnar, precis som på denna grådaskiga bild. Men sällskapet garanterar i alla fall en utsökt middag (eller i alla fall som en sämre restaurang) ute på klubbholmen Lilla Skratten.

Grattis Johan!

Stort grattis till gamle vännen Johan (för er mer känd som bloggaren HedJohan) som äntligen fick komma till för nio månader sedan och följaktligen därför nu har blivit världens bästa far.

Johan har nu, för att stilla folkets nyfikenhet, officiellt öppnat baby-bloggen HedMajas pappa fundrar (som ju jag avslöjade fanns för en hel vecka sedan). Där kan vi få all information om färgen på avföringen och frekvensen på rapandet.

17.55 Maja äter i 40 minuter och rapar på pappas axel
18.40 Sover till 21.20
21.25 Börjar äta igen
22.03 Rapar hos pappa (jag har en funktion, en faktiskt, förutom att ge kärlek)
22.05 Äter igen………

Jag ska genast gå och köpa en bra knallpulverpistol, chokladcigaretter och en tuff jeansjacka i storlek mikro, så att Maja inte blir nån vekling.

Tagesbuch

SEB-ekonomen Klas Eklund tycks ändå lite besvärad över sonen Fredrik Eklunds (numer känd som Tag Eriksson, som jag ju skrivit om förr) val av karriär.

Ni vet it-direktören som blev gay-porrskådis.

Dagens Nyheter gör förtjänstfullt textreklam för familjens senaste produkt: porr-Fredriks kommande bok Bananflugornas herre.

Men 27 årige Eklund tröttnade på it-karusellen och flyttade till USA där han spelade in en porrfilm.

- Jag blev utsedd till årets filmstjärna och min film sålde bäst av alla gayporrfilmer, skriver Fredrik Eklund i tidningen Svensk Bokhandel.

I höst planerar han att ge ut boken "Bananflugornas herre" på Debutantförlaget.

- Det är en mörk värld jag presenterar. Läsaren får följa med in i det förbjudna tillsammans med en förvirrad men stolt huvudperson, skriver Eklund.

Pappa Klas Eklund verkar ta uppståndelsen med ro.

- Fredrik har alltid velat pröva nya saker. Jag har kluvna känslor inför Fredriks val, men han är min son och som förälder försöker jag stödja vad han än väljer, säger Klas Eklund.

Hela DN-artikeln här. Storyn har de snott från Svensk Bokhandel, men de lägger inte ut texten på nätet förrän efter sommaren. Debutantförlaget söker förresten efter nya manuskript - kanske nån läsare har en lika smaskig historia som Tag?

Timbro och bönderna

Pågår det en liberal revolution inom Centerpartiet?

Ja, i alla fall inom toppskiktet.

Idag inledde Centerpartiets Ungdomsförbund sin 85:e ordinarie stämma. (Inom parentes kan jag väl nämna att ett sätt CUF:arna firar detta med är genom en ny layout på hemsidan). Ungdomsförbundet antog på stämmans första dag ett nytt idéprogram. Det nya programmet är, om det inte blev några större ändringar ändringar, publicerat ibland stämmohandlingarna.

Idéprogrammet har tydliga influenser. Och jag tror jag vet varifrån de kommer.

Men man behöver egentligen inte läsa idéprogrammet. Man kan ana en del genom att bara kasta ett getöga på schemat för stämmans första dag.

Stämman smygstartade med ett idéseminarium med Timbro-anställde nyliberalen (och bloggaren) Dick Erixon. Erixon inledde seminariet med ett anförande under rubriken "Varför frihet underskattas och trygghet feltolkas". Det råder ingen tvivel om i vilken riktning Erixon (som faktiskt är gammal centerpartist - ibland misstänkliggjord av vänstern för att ha varit planterad i centern som en slags nyliberal variant på trotskiist) vill att Centerpartiet ska röra sig.

Jag skulle alltså vilja hävda att trygghet kan bara uppnås genom frihet. Självklart behövs en statlig grundtrygghet vid svårare olyckor i människors liv, men i huvudsak är det frihet som i dag saknas för att människor ska kunna känna sig stolta och tillfredsställda med sina liv.

Varför inte göra centerpartiet till den frihetsrörelse som står på de enskilda medborgarnas sida mot staten?

Efter idéseminariet med Dick Erixon kom ett föredrag. Rubriken löd "Till världskapitalismens försvar", och, ja, ni gissar rätt, föredraget hölls av Timbro-anställde nyliberalen (och bloggaren, nu med permalänkar...) Johan Norberg, vars bok med samma titel sprids över världen som klamydia på Kvarnen. Eller nåt.

Efter en paneldiskussion invigdes så stämman på riktigt med ett linjetal av duktige ordföranden Fredrick Federley. Varefter idéprogrammet klubbades.

Idéprogrammets influenser är som sagt ganska tydliga. Programmet har, skulle man kunna säga, skrapat dyngan av skorna och skvätt på lite rakvatten från Grev Turegatan 19.

Det finns gott om exempel världen över som visar att handelshinder håller människor och länder kvar i fattigdom. Vanföreställningar om att protektionism kan lyfta ett land ur fattigdom eller hålla en nations ekonomiska välstånd kvar förlänger bara fattigdom. De länder som liberaliserar sitt land och sin ekonomi har en möjlighet att förändra sin ekonomiska situation och skapa välfärd för mer än en liten elit.

Till världskapitalismens försvar, någon?

Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor.

Till världskapitalismens försvar, NÅGON?

Tänkte väl det. I det tolvsidiga programmet används ordet liberal sexton gånger. Ord som innehåller center förekommer 12 gånger. Bara så ni vet.

En reservation fanns inlämnad angående idéprogrammet inför stämman. Reservanten ville att programmet skulle heta det mer centertraditionella Ekohumanistiskt manifest, istället för det av styrelsen föreslagna Grönt socialliberalt manifest.

Nåväl.

Ni fattar poängen.

Man kan ju undra hur detta genombrott i centerrörelsen har uppkommit. Men man behöver inte undra så länge, eftersom en artikel i senaste Axess, skriven av gamla folkpartisten Sofia Nerbrand (och Johan Norbergs flickvän, för övrigt) ställer just de frågorna.

Mauderniserade socialliberaler, heter artikeln, och finns på nätet. Nerbrand djupdyker genom intervjuer med Maud Olofsson och Fredrick Federley i det nya Centerpartiet och dess tydliga ställningstaganden för frihandel, för fri rörlighet, för EU, och mot främlingsfientlighet, och mot samarbete med socialdemokratin.

Svaren passar bra ihop med nämnda idéprogram.

Centerns alldeles egen ideologi, ekohumanismen, har försvunnit ut i periferin. I dag betecknar sig både Federley och Olofsson som "socialliberaler" som "sätter människan, marknaden och miljön i centrum".

Centern har fått en tydlig ideologisk linje.

– Pragmatismen är borta, slår Federley fast. Det är bara värderingar som styr oss. Hade du gjort den här intervjun för tio år sedan hade du inte hittat så många ideologiska drivkrafter över huvud taget. Det var ett främmande koncept.

Och det är ingen mjuk linje Federley drar (och inte helt olik citatet från Erixon ovan).

Han menar att medborgaren så långt det är möjligt bör klara sin egen försörjning och hjälpa sina nära och kära. Staten ska garantera en ekonomisk grundtrygghet, inte mer.

– Där frivilligsamverkan inte räcker kan det offentliga vara med och finansiera, men det betyder inte att kommunen ska äga och driva till exempel fritidsgårdar. Ofta är det bättre att den nöjer sig med att subventionera lokaler, så får det civila samhället organisera och utveckla verksamheten.

Intressant nog menar Nerbrand att nydaningen av partiet faktiskt hade ursprung i Maud Olofssons föregångare. Nudisten.

Efter katastrofvalet 1998 satte Lennart Daléus i gång det intellektuella arbetet att strukturera och modernisera politiken, vilket resulterade i ett nytt partiprogram med liberala drag 2001. Men stockholmaren Daléus lyckades inte få fäste i centerleden eller väljarkåren och han efterträddes samma år av den folkliga Maud Olofsson från Robertsfors. Hon fick fadersgestalten Thorbjörn Fälldin att komma tillbaka till centerstämman, partiet slöt leden och återgick till att vara ett borgerligt parti i tydlig opposition mot den socialdemokratiska hegemonin.

Nu har partiet föryngrats.

En tydlig generationsväxling har bidragit till detta. Den siste från Olof Johanssons krets, Agne Hansson, lämnade sitt uppdrag som gruppledare i riksdagen i vintras, och många politiska handläggare på riksdagskansliet var nyligen aktiva i centerns högskoleförbund, som länge haft klara liberala stråk.

Och här är vi idag.

Centerpartiets ledning hyr in konsulthjälp från Timbro för att sälja in sin nya liberala ideologi till medlemmarna. Men det finns all anledning att fundera över hur det kommer att gå med att övertala väljarna i glesbygden.

För som jag skrivit tidigare, och som exempelvis Johan Karlsson på Mothugg diskuterat, så hyser centern många knäppgökar i leden, som mer än gärna utökar statens makt på medborgarnas bekostnad. Och dom övertalas nog inte så lätt.

Men kanske byter Centerpartiets ledning helt enkelt väljare?

Andrea Fraser

Pål Holländer, som alla minns från dokumentärfilmen/konstverket Buy Bye Beauty där han knullade lettiska horor, har nu fått sin kvinnliga motsvarighet. Tyvärr inte boende i Sverige.

38-åriga konstnärinnan Andrea Fraser ställer ut två verk på Friedrich Petzel Gallery i New York. Hennes videoverk Untitled visas bredvid Don´t Postpone Joy, or Collecting Can Be Fun, som är en utskrift av en intervju med konstnärinnan.

I Untitled säljer sig konstnärinnan till en konstsamlare, beskriver galleriet på hemsidan.

Untitled, 2003, was initiated in 2002 when Andrea Fraser approached Friedrich Petzel Gallery to arrange a commission with a private collector on her behalf. The requirements for the commission were to include a sexual encounter between Fraser and a collector, which would be recorded on videotape, with the first exemplar of the edition going to the participating collector. The resulting videotape is a silent, unedited, sixty-minute document shot in a hotel room with a stationary camera and existing lighting.

New York Times rapporterar (länk för registrerade) också om prislappen.

In it, the artist is seen having sex in what some have characterized coyly as 'every imaginable position', with an unidentified American collector who paid close to $20,000 to participate in this curious 60-minute work of art.

Varför? Det handlar om relationen mellan konstnär och köpare, säger galleristen.

Untitled is a continuation of Fraser's twenty-year examination of the relationships between artists and their patrons.

Precis vad som saknas i Sverige, tänker ni. Det finns dock en svensk koppling. Andrea Fraser ställs just nu, och fram till åttonde augusti, ut på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Med andra verk.

Inte slut än!

Valet är inte slut ännu!

På Valmyndighetens hemsida kan du följa den slutliga sammanräkningen av personrösterna. Och det är nog så spännande, särskilt för oss som är intresserade av hur det går för ungdomskandidaterna.

Men först nåt annat på samma sida. När 915 (av 6271) valdistrikt räknats visar det sig att sossarnas enda EU-kritiker Anna Hedh har fått 6,45 procent av räknade kryss (6563 st), vilket pressen rapporterat om. Journalisterna hoppas på ytterligare ett bakslag för etablissemanget. Men jag vet inte om det är något att hoppas på. Jag är inte säker på att hon kommer in, i vilket fall, även om hon ligger trea just nu. Som vanligt så är det glesbygden som räknat sina kryss först, så Anna Hedhs framgångar är nog en smula tillfälliga. Som alltid på en valvaka så rusar kommunisterna i höjden i inledningen, som ni vet, eftersom röda Norrbotten räknas klart först. Sist av alla blir stockholmarna klara, och då återställs ordningen.

Däremot kan det vara intressant att se vilka som fått mycket kryss trots att bara norrland räknats. Och då ser det väldigt ljust ut för exempelvis Åsa Westlund, som ju är sossarnas ungdomskandidat. Kanske får hon ändå sin välförtjänta slev vid köttgrytan.

Folkpartiets Cecilia Malmström ser ut att kunna ta plats.

Däremot går Christofer Fjellner knackigt än så länge, men lita på att hans spurt kommer när storstäderna räknas.

Spännande.

Dessutom pågår sammanräkningen av övriga partier, där vi finner de roliga extremisterna. Där ser det ut så här just nu:

EU-motståndarna 1804 - 0,43%
Nationaldemokraterna 1221 - 0,29%
Rättvisepartiet Socialisterna - 331 - 0,08%
Europeiska Arbetarpartiet-EAP 26 - 0,01%
Sverige ut ur EU /Frihetliga rättvisepartiet 23 - 0,01%
Insynspartiet 21 - 0,01%
MOTBOKSPARTIET - SVERIGE UT UR EU 6 - 0,00%
Unionens medb. kamp för en EU Superstate 4 - 0,00%
Sveriges Nationella Demokratiska Parti 3 - 0,00%
VIKINGAPARTIET - SVERIGE UT UR EU 2 - 0,00%
Högerpartiet de konservativa 2 - 0,00%
IIP: Internationella IntegrationsPartiet 2 - 0,00%
EU-KRITISKA TOMTEPARTIET 2 - 0,00%
Övriga partier 228 - 0,05%

Med övriga partier under rubriken övriga partier menas alltså handskrivna röster på annat parti än dem som beställt valsedlar, om ni undrar.

Vinnarna och förlorarna

Många har hört av sig, som vi journalister brukar säga när vi vill motivera konstiga publiceringar, med en undran om hur det gått för den tjeckiska porrstjärnan Dolly Buster, som kandiderat till EU-parlamentet för tjeckiska missnöjespartiet Nezávislé iniciativy (NEI).

Och det gjorde att jag hade lite dålig faktakoll när jag på min lunchrast publicerade en text som en halvtimme senare raderades. Så nu skriver jag som det är istället.

Dolly Buster, aka Nora Baumberger, aka Nora Baumbergova, aka Katerina Bochnickova, aka whatever, toppade alltså kandidatlistan för missnöjespartiet NEI.

Men tyvärr, kära medhumrar, fick NEI inget mandat i helgens omröstning, varför Dolly Buster kan sluta drömma om Bryssel och istället återgå till sitt sk dayjob.

Om det inte vore för att hon kandiderat i en nybliven demokrati. Det slutgiltiga valresultatet presenteras inte, precis som i Sverige, förrän på onsdag. Och mycket kan dessutom hända därefter.

Tjeckerna har en regel i vallagen där resultatet, under en tiodagarsperiod kan överklagas, skriver den tjeckiska nyhetsbyrån CTK. Och detta skriver dom med anledning av att det varit något trubbel vid registreringen av Dollys kandidatur och röstregistrering. Vilket alltså skulle kunna överklagas.

The proposal to proclaim the elections of a candidate as invalid can be raised by a voter who is of the view that the law on European elections was violated in a way which could have influenced the candidate's election.

This alternative was hinted at by Nora Baumberger, a former adult film star of Czech origin widely known as Dolly Buster, the number one candidate for the extra-parliamentary Independent Initiative (NEI), and Petr Pekny, the deputy chairman of the far- right Republicans.

They were not in the list of voters and election officials did not let them vote.

Spänningen är olidlig. Men ärligt talat så är chanserna små att en överklagan skulle kunna rädda Dolly. Hennes parti fick bara 0,7 procent, och kan knappast hävda att hennes registreringsproblem förändrade valutgången. Men man vet ju aldrig...

För supermodellen Carmen Kass är äventyret dock slut. Hennes parti Res Publica lyckades inte placera henne i EU-parlamentet. Men hon behöver inte vara ledsen. De fick inte in nån annan heller, med sina 6,8 procent.

Men deppa inte.

Parlamentet blir nu inte en samling tråkmånsar. Av de två portugisiska författarna som ställde upp fick vi förvisso tyvärr nöja oss med den sämre, Vasco Graca Moura, istället för nobelpristagaren Jose Saramago. Men det finns annat godis. Vi har fått, som våra folkvalda representanter, en kosmonaut, nämligen Vladimir Remek, tjeckernas enda rymdfarare, vi har fått grekernas främsta specialist på italiensk fotboll, Manolis Mavrommatis, vi har fått två tv-personligheter, britten Robert Kilroy-Silk och italienskan Lilli Gruber, vi har fått två representanter från IRA:s politiska gren Sinn Fein, samt en ungersk radiopratare tillika zigenare vid namn Livia Jaroka.

Kan bli kul!

Historiskt resultat

Detta var det sämsta valet någonsin för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Någonsin! SAP fick 24,7 procent av de giltiga rösterna. Och av alla röstberättigade var det bara 8,8 procent som röstade socialdemokratiskt.

Det är tankeväckande.

Men eftersom alla europeiska regeringspartier backade kan vi tyvärr inte dra några växlar på resultatet. EP-valet tycks ha blivit som en extra stor opinionsmätning, där de svarande får en chans att racka ner på makten. Men när det verkligen gäller så kryper väljarna till korset.

Vem tar över?

Personrösterna är ännu inte redovisade, men om inga mirakel inträffat så ser det ut som att begåvade socialdemokratiska stjärnskottet Åsa Westlund, 27, får stanna hemma på tillväxt. Hennes kampanj Kryssa Åsa har imponerat, med uppbackning från Thomas Östros, Tomas Bodström, Göran Johnsson, Göran Johansson och alla andra i sosse-garnityret som desperat drömmer om att förknippas med ungdomlighet.

Men nej. Inget socialdemokratiskt ungdoms-alibi den här gången. Trist för Åsa, och kanske också trist för oss. Hon är duktig. Men hon kan nog göra nytta här hemma också. Landsfader Göran Persson ska ju utse nya ministrar snart...

För den moderata motsvarigheten ser det ut att ha gått bättre. Christofer Fjellner, också 27 år gammal, lyckades sannolikt med sin fjärdeplacering på listan hugga det sista moderata mandatet. På det beryktade fitthåret, ska tilläggas. Länge såg det ju ut som att Moderaterna bara skulle få tre mandat. Å andra sidan har Fjellner bedrivit en bra personvalskampanj, och man kan lita på att landets alla MUF:are har röstat på honom, så han hade kanske kommit in ändå.

Jag har träffat Fjellner flera gånger, och intygar att det är en reko grabb. Vi har gjort rätt som skickar honom. Han kommer att göra gott.

Grattis Christofer! Lycka till!

Så har då uppstått det delikata problemet att hitta en efterträdare i landets skickligaste opinionsbildande ungdomsorganisation (ja, en av de bästa överhuvudtaget i landet): Moderata Ungdomsförbundet. Sannolikt hittar vi efterträdaren i förbundsstyrelsen.

Mitt stalltips är Anna König, som inte är lastgammal med sina 24 år, som är smart och vältalig, som är tjej, snygg, och framförallt stockholmare, vilket jag tror är viktigt i MUF. Men jag brukar gissa fel på sånt här. Viceordföranden Johan Forsell är visst populär.

3 procent blankt!

Missnöjet var starkt i detta val. Många, som inte ville rösta på Junilistan, valde att uttrycka sitt missnöje på det traditionella viset.

Omkring tre procent av rösterna var blanka. 65675 personer röstade blankt. Vilket är mer än dubbelt så många som dem som röstade på Sverigedemokraterna (utom i Skåne förstås, där Sd fick fler röster än antalet blanka röster). Ja, det är nästan så många blankröster att det skulle kunnat räcka till ett mandat, om vi hade haft ett system med talande tomma stolar.

Det gläder mig att rasismen lockade färre väljare än protesten. Än så länge håller vi dem stångna.

Blankrösterna, och alla andra, redovisas här.

Jag har hela listan

En ny finess i och med detta val på Valmyndighetens sajt är topplistorna. Var har partierna lyckats bäst, var har det gått sämst?

Det är särskilt bra om man vill analysera vilka som röstat på Junilistan, som alltså totalt fick 14,4 procent, enligt valnattsrapporteringen.

De tio bästa kommunerna för Junilistan:

Bengtsfors 26,2 %
Dals-Ed 26,1 %
Mora 24,5 %
Älvdalen 24,5 %
Mullsjö 24,0 %
Säter 23,0 %
Orsa 22,9 %
Nordanstig 22,6 %
Smedjebacken 21,6 %
Rättvik 21,6 %

Det visar sig alltså att Junilistan är som starkast på landsbygden, i nedlagda bruksorter plågade av hög arbetslöshet, dåligt företagsklimat och lågt självförtroende. I Dalarna, som framgår av tabellen ovan, gick det extra bra. Totalt 19,1 procent. Men framgångarna kom inte i de vämående delarna av Dalarna, alltså Falun eller Leksand, utan från missnöjesväljare på länets baksida. Min gissning är att dessa väljare inte har mycket gemensamt med direktör Nils Lundgren, och att de sannolikt inte läst valmaterialet från Junilistan.

Troligen har de inte ens internet, vilket antyds av listan över de valdistrikt där Nils Lundgren gått starkast.

De tio bästa distrikten för Junilistan:

Kårböle 50,0 %
Nössemark 40,4 %
Voxna 40,0 %
Torrskog 40,0 %
Bollnäs 10 39,8 %
Rossön 38,8 %
Våmhus 35,7 %
Rölanda 35,3 %
Håbol 34,8 %
Ovansjö 1 33,8 %

Förteckningen över de sämsta kommunerna för Junilistan visar att de faktiskt nått fram över hela landet, men inte kunnat locka väljare i det kommunistiska missnöjets Norrland.

Junilistans tio sämsta kommuner:

Vännäs 4,2 %
Malå 4,4 %
Övertorneå 4,5 %
Pajala 5,5 %
Haparanda 5,5 %
Sölvesborg 6,9 %
Nordmaling 6,9 %
Vindeln 7,3 %
Lycksele 7,3 %
Överkalix 7,5 %

Nytt för i år är också att Sverigedemokraterna redovisas i en egen kolumn på Valmyndigheten. Då kan vi snabbt konstatera att det är i syd de bor, idioterna. I Skåne fick Sd 3,4 procent, och i Blekinge 3,0.

Listan över Sverigedemokraternas tio bästa kommuner:

Eslöv 7,5 %
Kävlinge 6,9 %
Burlöv 6,7 %
Landskrona 6,2 %
Höör 5,6 %
Svedala 5,6 %
Svalöv 5,3 %
Sölvesborg 5,3 %
Bjuv 5,1 %
Sjöbo 5,0 %

Vissa distrikt vill man ju inte åka till. Och det är synd, eftersom Skåne vore så vackert om infödingarna bara kunde vara lite mindre rasistiska.

Sverigedemokraternas tio bästa distrikt:

Filborna 6 - Dalhem S 23,0 %
Landskrona 10 18,3 %
Västra Skrävlinge 11 18,1 %
Gällaryd 17,0 %
Kulladal 6 12,7 %
Burlöv 10 12,7 %
Landskrona 8 12,5 %
Eslöv 13 12,3 %
Kävlinge Väster 11,9 %
Filborna 7 - Brohult 11,4 %

Familjebloggar

Familjebildningsbloggandet är på uppgång. I alla fall i min bekantskapskrets.

Senast in på banan är Johanna och Andreas, måhända inspirerade av Viggos sida, som drivs av Camilla och Fredrik.

Det står heller inte på förrän HedJohan kan presentera lite andra bilder än den på barnsängen, på HedMajas pappa fundrar.

Olidligt spännande, allt detta.

Anitras mans

Var det fler än jag som missade att Anitra Steen sitter i styrelsen för Södersjukhuset? Trots att Expressen skrev om det?

Jag håller på att tappa greppet.

Fotbollssjukan

Ni kommer ihåg bråket som uppstod när Alf Svensson påpekade detta självklara för nåt år sen: folk fuskar med sjukskrivningarna. Tabu att säga i bidragskramandets Sverige.

Men nu när EM har startat kan det vara på sin plats att upplysa om hur sjukförsäkringen missbrukas av svenska män. För det är faktiskt så. Svenska män sjukskriver sig för att vara hemma och titta på tv.

Fusket undersöktes för två år sedan av nationalekonomen vid Stockholms universitet Peter Skogman Thoursie, i den vetenskapliga uppsatsen Reporting sick: are sporting events contagious? (ladda ner här), vilken förbigåtts med tystnad av pressen.

In the study reported here, I use the incidence of popular sporting events broadcasted on television during regular working hours or at night as quasi-experiments. The hypothesis that men report sick in order to watch sports during working hours is tested by comparing the change in the number of men and women who report sick between the sporting event and a preceding time period.

Det handlar om empirisk forskning alltså. Baserad på statistiken över sjukskrivningarna under vinter-OS i Calgary 1988 och VM i längdskidor, närmare bestämt tre-milen i Oberstdorf 1987.

A conservative calculation suggests male sick days due to the Calgary Games constituted 3.6 percent of all sick days reported during the time period when the Games took place.

Hoppsan! Sjukskrivningarna går upp 3,6 procent vid stora sportevenemang. Skratta lagom, du är med och betalar.

Och det kanske inte stannar vid sport. Det finns gott om tillfällen att sjukskriva sig för den som har en innehållsrik fritid.

The results obtained in this paper show that moral hazard may potentially give rise to a serious problem in the sickness insurance system. If workers abuse the system to watching sports, such behavior might also prevail for other reasons, such as hobbies. The two events considered here were of very short duration. Aggregated over a year and considering various types of events which take place during regular working time, the effects might precipitate considerable losses in production and productivity, as well as substantial costs to the sickness insurance system.

Varför blir det så här då?

Traditional economic theory suggests that workers interested in watching sports on television have strong incentives to report sick if the value of watching a sporting event is higher than the cost of doing so.

Valbevakningen räddad

Lita inte på att de tv-sända valvakorna ger er den sakliga informationen ikväll. Tv går ut på att visa känslor, inte procentsiffror.

Rekommenderar varmt Dick Erixons blog i hjärtat rebell, där han redan börjat posta tabeller och statistik inför resultatredovisningarna ikväll. Till exempel har han en land- och mandattabell, som han lovat fylla i allteftersom resultaten strömmar in.

Jag vågar lova att Dicks bevakning kommer att överträffa såväl Dagens Nyheter som Sveriges television.

Familjepolitik

Högern är mycket mer framgångsrikt vad gäller opinionsbildning än vad vänstern är. Och jag vet att det är många som undrar varför. Jag har emellertid en förklaring till fenomenet, som kanske är lite oväntad. Och eftersom jag är biologist så hittar jag naturligtvis svaren i de grundläggande allmänmänskliga beteendena.

Den evolutionära förklaringen till högerns framgångar i opinionsbildning, alltså.

Socialdemokratin är som alla vet en ren familjeangelägenhet. Socialdemokratiska partifunktionärer gifter sig med varandra, ger varandra jobb och äter på varandras parmiddagar. Det finns inte nån i hela regeringskansliet som inte är släkt med nån annan framgångsrik socialdemokrat. Man behöver inte titta länge i partitoppen innan släktbanden framstår tydligt. Man ser en Tomas Bodström, son till förre utrikesministern Lennart Bodström, man ser en Britta Lejon, dotter till förra justitieministern Anna-Greta Leijon, man ser en Anna Berger Kettner, dotter till förra talmannen Birgitta Dahl (gift med mångårige partistyrelseledamoten Enn Kokk), man ser talmannen Björn von Sydow, son till förra riksdagsledamoten Tullia von Sydow, man ser Pär Nuder, vars pappa Ants Nuder varit sakkunnig i regeringskansliet, och så vidare i all oändlighet. Ända ner på obetydligaste sekreterartjänst är släktingarna placerade. Daniel Färm, till exempel, hade inga problem att få jobb på UD. Rätt efternamn räckte nog.

I senaste numret av LO-tidskriften Alla är det helt uppenbart att denna familjeaffär inte är något rörelsen skäms över. Tidskriftens vimmelbilder från den så kallade tillväxtkongressen ackompanjeras av romantiska bildtexter och röda hjärtan.

Tomas Rudin, kommunsekreterare i Stockholms arbetarekommun ler lyckligt ikapp med nya sambon Inger Henry, informationsansvarig, Stockholms läns partidistrikt.

Love is in the air! Pauli Kristiansson, ombudsman, nygift med Ingrid Persson Kristiansson, informationschef Olof Palmes Center.

Chefredaktör Marja Koivisto gratulerar statsminister Göran Persson och Systembolagets VD Anitra Steen till det nya äktenskapet. Lycka till!

Nepotismen har blivit norm. Den som är nyfiken på hur denna dynasti har uppstått kan läsa artiklar och böcker av den lysande journalisten Anders Isaksson (i dagens DN skriver han om nåt annat, men likväl strålande) som är den som ihärdigast belyst fenomenet.

Vi kan alltså konstatera att socialdemokratin är helt självgenererande. Socialdemokraterna behöver inte längre någon utåtriktad verksamhet för att värva medlemmar. Mängder av små Unga Örnar föds fram av gamla partikamrater nio månader efter varje kongress.

Talande nog utgörs den exceptionellt lågmälda socialdemokratiska tankesmedjan Idé och Tendens följaktligen av Anne-Marie Lindgren (tidigare sambo med förre finansministern Erik Åsbrink, som numera är ihop med förra skolministern Ylva Johansson).

Arbetets söner sjungs inte av en slump. Broderskapet är högst påtagligt.

Nu är dock naturen så grym att medlemsökning via avel inte är allom givet.

En snabb blick på näringslivets blixtrande utåtriktade tankesmedja Timbro ger en talande beskrivning av varför högern jobbar som de gör.

Visst, ytligt kan det förstås se ut som om de är släkt med varandra på Timbro också. Men det är inte som det ser ut. Chefsekonomen på Timbro, Fredrik Erixon, är inte släkt med redaktionssekreteraren på Timbro-tidskriften Smedjan (och bloggaren) Dick Erixon. De är inte ens gifta, även om, ehhöum, Dick kanske inte är helt främmande för tanken.

Och här snuddar vi vid den evolutionära förklaringen till högerns framgångar i opinionsbildning.

Timbro har en väldigt hög, vad ska vi säga, homse-faktor. Familjebildning är inte en bra medlemsökningsstrategi, med andra ord.

Dick är det. Chefen för bygget, Mattias Bengtsson, är det.

Vissa har dessutom riktat sin gaydar mot självaste super-ideologen (och bloggaren) Johan Norberg. Men där gick de på en nit. Sin finlemmade gestalt och skönlockiga uppenbarelse till trots, representerar Norberg faktiskt den traditionella parbildningen på tankesmedjan. Vilket faktiskt framgår för den som läser det finstilta i hans biografi. Och Sofia, som han beskriver så kärleksfullt, är ingen annan än gamla folkpartisten, numera redaktören på duktiga vetenskapstidningen Axess (läs på nätet), Sofia Nerbrand.

Fredrik Erixon är den andra personen på Timbro som tar upp kampen mot socialdemokratins reproduktiva dominans. Jag har själv sett honom, tillsammans med flickvännen, förra ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet, nuvarande styrelseledamoten i Moderaterna Tove Lifvendahl (som också bloggar), stärka sig med ostron och champagne på Wasahof. Och det kan ju bara sluta på ett sätt.

Men det är naturligtvis ett tröstlöst, om än roligt, arbete. Homse-faktorn på Timbro är helt enkelt för hög. Dessutom ryktas firmafesterna på tankesmedjan vara sällsynt dåliga underlag för traditionell parbildning. De brukar inledas med nåt föredrag om globaliseringen i nåt afrikanskt land och avslutas med en diskussion om Hayek vid halv tre. Och så välter man ju inga brudar.

Högern måste som följd av detta vända sig utåt. Opinionsbildning och värvning är helt enkelt fundamentet för deras överlevnad. Socialdemokraterna kunde däremot lägga ner hela A-pressen utan att riskera ett dugg. Socialdemokratin är helt självgenererande.

Ray Charles, 1930 - 2004.

Strangelove ute igen

Statsminister Göran Persson är nu utskriven från Södersjukhuset i Stockholm, uppger Rapport.

Enligt Rapport har behandlingen efter höftoperationen gått bra. Göran Persson vilar nu upp sig.

Och enligt Anna Helsén, pressekreterare hos Persson, uttryckte Persson både glädje och förvåning över sina återvunna förmågor.

- Mein Führer! I can WALK!

EU och Israel

Lite i skymundan har Israeliskt.com gjort en egen granskning av partierna och kandidaterna inför valet till EU-parlamentet.

Israeliskt.com, som verkar för utökat handelsutbyte med Israel därför att handel gynnar fred och demokrati,

När Du handlar med Israel gynnar Du inte bara regionens enda demokrati, och får bra produkter på köpet. Du hjälper även folket på de palestinska områdena att få tillgång till Israels arbetsmarknad - och att själva nå ut på världsmarknaden med egna produkter!

har haft EU-parlamentets beslut att införa handelssanktioner mot Israel som utgångspunkt för sin granskning.

Folkpartiets förstanamn röstade för sanktionerna, och står som en av ingivarna av det slutliga sanktionsförslaget. Partiets andranamn röstade mot.

Moderaternas fem ledamöter röstade mot sanktioner.

Men det handlar inte bara om handelssanktioner. Kandidaterna svarar på andra regionspecifika frågor. Bra information för den som vill skapa ett EU som inte är en motvikt till USA. Och kanske bra info för dom andra också...

Robinson-politik

Med bara tre dagar kvar till valet så pekar opinionsmätningarna på att alltihop ser ut att bli ett fiasko. Valdeltagandet tros bli rekordlågt. Men jag har några idéer.

Det diskuteras i blogosfären om hur man skulle kunna höja intresset för EU-parlamentsvalet. En bloggare, Skeptikern, föreslår att man gör om valet så att medborgarna inte bara har att välja mellan svenska kandidater. Men vem som helst begriper ju att inga väljare skulle masa sig till valurnorna bara för att rösta på nån polack, eller nån italienare (även om några kanske skulle rösta på den protektionistiska tjeckiska porrstjärnan Dolly Buster, som faktiskt kandiderar, hon toppar listan för missnöjespartiet NEI, under parollen älska varandra och reproducera). Det drar inga röster.

Nej, det är nog inte lösningen.

Problemet med demokratin, som vi har organiserat den, är att den drivs av våra ädlare drifter. Hela systemet bygger på att vi vill ha en bättre värld, att vi älskar våra grannar, och att folk i alla lägen förväntas ställa upp. Och hur kul låter det, egentligen? De flesta av oss vill ju bara dricka öl och snacka skit.

Jag tror jag har en lösning på problemet.

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg hur det var innan vi i Sverige införde personvalssystemet. Bättre! Men det tyckte man inte då. Den nuvarande personvalsmetoden bedömdes av statsvetare vara ett steg i rätt riktning, därför att väljarna med kryssets hjälp ansågs få större inflytande över vem som faktiskt skulle få tillbringa några år vid köttgrytorna. Men den analysen stämmer inte.

Hela den här kryss-apparaten var tvärtom ett steg bort från vad folk egentligen vill ha. För innan väljarna fick kryssa, fick de nämligen utföra något mycket mer grundläggande, om man ser det hela ur ett psykologiskt perspektiv. Väljarna fick göra det där som gjorde Expedition Robinson till världens mest framgångsrika tv-program. Väljarna fick stryka. Väljarna fick säga att den där djäveln ska i alla fall inte få komma till riksdagen.

Systemet var naturligtvis långt ifrån fullgånget. Man var exempelvis tvungen att rösta på det parti som lanserade den kandidaten man ville stryka. Och det krävdes många strykningar, om jag minns rätt, för att kandidaten skulle halka ner ett snäpp på listan.

Så behöver det ju inte vara.

Vi tänker oss en röstprocedur där man kan avge sin röst på flera sätt. Dels kan man rösta som nu: på ett parti, eller på ett parti och en person. Men så lägger vi till det nya, det som spelar på folks lägre känslor. Man skulle kunna rösta emot ett parti, eller emot en person. Tänk!

- Jag vet inte vad jag vill med EU, men den här rösten, den ska jag i alla fall skicka rakt upp i mumindalen på Inger Segelström!

Så noteras ett minus på Inger Segelström (s). Och avskyr man ingen särskild person, så tycker man i alla fall illa om nåt parti.

- Vad som helst, bara inte det där jävla müslipartiet dom gröna!

Ett minus på Miljöpartiet antecknas. Komplicerat, säger ni. Med modern teknik borde det vara enkelt att räkna ihop resultatet, säger jag. Som bonus får man på valvakan se ansiktsuttrycken på de politiker som fått minusresultat. Jag vågar lova tittarsiffror i schlagerklass. Public service i bästa bemärkelse. Och folk skulle strömma till valurnorna.

Det ofta missförstådda politikerföraktet skulle vändas till det sunda demokratiska uttryck det egentligen utgör.

Man behöver naturligtvis inte stanna där.

Visst, valdeltagandet skulle säkert höjas om folk fick möjligheten att rösta bort Hans Lindqvist (c). Kanske till sådär 70, 80 procent. Men vi vill ju ha ett ännu högre valdeltagande. Och många bryr sig ju inte om politik. Många är helt enkelt indifferenta inför såväl partier som enskilda kandidater, även om de heter Gunnar Hökmark (m).

Men alla hatar sina grannar.

Vi tänker oss en röstprocedur där man får lägga sin röst tvärt emot någon annan väljare. Nån, vem som helst, vars röst man vill blockera, helt enkelt.

- Jag skiter helt i politik, men Årjes i 4C, den idioten, han ska fanimej inte få rösta!

Så noteras ett minus på den kandidat som den avskyvärde Årjes röstade på (eller tvärtom). Kul, va?

Jag lovar 99-procentigt valdeltagande om dessa reformer genomförs.

Ett valsystem där man finge rösta emot parti, kandidat, eller granne skulle bli räddningen för den trötta demokratin, och återupprätta det i grunden sunda politikerföraktet, på samma sätt som kapitalismen gjort en dygd av girigheten.

Läs innan du röstar!

Timbro har släppt en rapport om hur svenska (och andra länders) EU-parlamentariker har röstat i frihandelsfrågor. Resultatet förvånar.

Gäsp, säger läsarna.

Men det är ingen liten vedermöda att kartlägga voteringarna i EU.

Att till exempel ta reda på hur en ledamot av parlamentet röstat i en enskild fråga, vilket detta rapportarbete i mångt och mycket handlat om, har ibland varit svårare än att kartlägga den bysantiska byråkratins beslutsordningar. Efter hundratals kontakter med EU:s representation i Sverige, och med dem i Europaparlamentet som arbetar med dokumentation (tack för all hjälp!), i syfte att spåra enskilda ledamöters röster, eller för att få klarhet i vad en omröstning handlat om, slutade det med att vi ombads kontakta självaste ordföranden för parlamentet.

Alltså: Trots ett mycket modernt och databaserat system för omröstningar registreras endast i få fall hur enskilda ledamöter har röstat. När det sker har några i Europaparlamentet uttryckligen bett om det. Metoden är kanske fördelaktig för en del parlamentariker, men den inbjuder inte till medborgerlig delaktighet eller intresse för Europaparlamentets arbete.

Nåväl. De flesta av frihandelsfrågorna görs naturligtvis upp av kommissionen. Men eftersom parlamentet väntas få ökad betydelse i framtiden kan det finnas anledning att uppmärksamma hur enskilda ledamöter faktiskt röstar i frågor om handel. Det menar i alla fall rapport-författarna Fredrik Erixon och Niklas H Rossbach.

Och, som sagt resultaten förvånar. Det är sossarna som har flest frihandelsvänner.

Sverige har fyra – och flest antal – parlamentariker som är frihandlare. En av dessa är Charlotte Cedershiöld (PPE-DE), vice talman i Europaparlamentet. De övriga är Jan Andersson (PSE), vice ordförande för den socialistiska partigruppen, Ewa Hedkvist Petersen (PSE) och Anneli Hulthén (PSE). Med fyra frihandlare av 20 studerade (Sverige har totalt 22) parlamentariker är Sverige det land som har högst andel frihandlare i sin grupp av Europaparlamentariker – 20 procent. Bland de svenska Europaparlamentarikerna har den socialdemokratiska gruppen också högst andel frihandlare. I det avseendet skiljer sig Sverige mycket från andra länder där det är vanligt att socialdemokratiska politiker inte alls är särskilt positiva till ren frihandel.

Som väntat, dock, är de gröna mest protektionistiska. Men då är de ändå mycket bättre än sina kollegor på kontinenten.

Sverige har lägst andel protektionister bland sina parlamentariker – 15 procent. Per Gahrton (Verts/ALE), Hans Karlsson (PSE) och Herman Schmid (GUE/NGL) är de tre svenska protektionisterna i parlamentet. Per Gahrton är dock den mest frihandelsvänlige parlamentarikern i den gröna gruppen. Sverige är också det enda land som bryter det typiska mönstret av fler protektionister är frihandlare. I Sverige är det tvärtom.

Författarna summerar:

De svenska parlamentarikernas sammanlagda voteringsmönster placerade dem i kategorin internationalist. Sverige är det mest frihandelsvänliga landet i EU och har högst andel frihandlare.

20 procent av de svenska parlamentarikerna är frihandlare, 15 procent är isolationister. 15 procent är protektionister och 50 procent är internationalister.

Sveriges mest frihandelsvänliga parlamentariker är, på delad plats, Charlotte Cederschiöld (PPE-DE) och Anneli Hulthén (PSE). Sverige mest protektionistiske parlamentariker är Herman Schmid (GUE/NGL).

Nu blev det ännu svårare att bestämma sig va? Läs Johan Norberg och Mothugg om problemet, så blir det ännu svårare.

Uppdatering:
Jag kan inte nog klandra mig själv. Hur kan jag nämna Timbros Fredrik Erixon utan att påpeka att det är Tove Lifvendahls pojkvän? Skamligt. Jag kanske börjar tappa greppet... Tack JKL blog, för påminnelsen.

Centern ÄR sossar!

Centerpartiet har genom några smarta marknadsföringsknep, så kallad maudenisering, kommit att framstå som liberalernas nya gosedjur. Unga liberaler, exempelvis på digitala liberala ledarsidan Friktion, överväger till och med att rösta på centern i EU-parlamentsvalet.

Maud Olofsson och hennes konsulter har förändrat omvärldens syn på partiet helt. För EU. Mot övergångsregler. För feminism.

Jättebra!

När sällsynt duktige Fredrick Federley blev ordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund mauderniserades partitoppen ytterligare. De fick ett HBT-alibi, vars liljevita lätt parfymerade akedemikerhänder tydligt kontrasterade mot landsbygdens dyngstinkande gubbnävar.

Maudenisering, alltså.

Det senaste greppet är också roligt.

Idag gick centern ut i medierna med en ny affischkampanj, där de på egna bilder klistrat de sanslöst blodfattiga socialdemokratiska slagorden i valrörelsen.

Trygga jobb åt alla - Maud Olofsson, (c)

Välfärd är ingen handelsvara - Lena Ek, (c)

Kul!

Tyvärr är denna affischkampanj inte bara ovanligt rolig, den är också ovanligt mycket mer sanningsenlig än all maudenisering i världen. Centern har nämligen i decennier i realiteten inte bara använt de socialdemokratiska slagorden, utan också fört en socialdemokratisk politik.

Man behöver bara titta på några av Centerpartiets riksdagsmotioner i år för att förstå.

Lägg statliga verk där ingen vill jobba!
Bidrag till affärer där ingen vill handla!
Skriv av skulder för den som flyttar dit ingen vill bo!
Subventionerad kollektivtrafik där ingen vill bo!
Subventionerat bränsle för olönsam verksamhet!
Särskilt stöd till kooperationen!
Sänkt arbetsgivaravgift där ingen vill jobba!

Ett axplock, gott folk, ur den enorma ansamling av bidrag, stöd och åtgärder som Centerpartiet har för avsikt att bränna era skattepengar på.

Dessutom hyser centern en icke ansenlig mängd fullkomligt bindgalna tanter. Min favorit just nu är Birgitta Carlsson. Hon föreslår statsbidrag för promenader, bostadsbidrag åt "elöverkänsliga", och klassikern sommartid året om.

Låt er inte luras av maudeniseringen. Centerpartisterna är sossar i hjärtat. Nu är de det på valaffischerna också.

Ronald Reagan, 1911-2004.

Stamkrogen prisas!

Min stamkrog på Gästrikegatan 3 (Som jag skrivit om tidigare, men framför allt ännu tidigare), sen ett halvår under namnet Dining Club, börjar få sitt erkännande.

Så det är bäst att boka bord!

Den envisa satsningen på matupplevelsen ger uppenbarligen resultat, även om branschtidningarna varit sena i reaktionsförmågan.

I det nya numret av Gourmet hyllas Dining Club överväldigande. Krögarna Lukas och Christoffer pekas ut som fanbärare i en ny generation matkonstnärer. Gourmet ger Dining Club 21,8 poäng, varav 7,75 på mat, om jag minns rätt. Jag har inte tidskriften framför mig, och sajten har inte alla, men många, artiklar utlagda.

Recensionen är översvallande positiv, och lyfter särskilt fram den ekivoka lammläggen, krogens paradrätt, som ett måste.

Sa jag att det är dags att boka bord?

Även plågsamt hippa Nöjesguiden har ätit på Dining Club inför juninumret, och inte heller här finns texten på sajten.

Nöjesguiden fastnar särskilt för för rätten variation på oxe (135 kr), men beskriver hela menyn som stjärnspäckad, och hela stället som lite lyxigt.

Gamla Gotchå har gått igenom en transformation, via Villa Nellcôte, till nuvarande Dining club. Allt känns numera lite stiligare och lite dyrare. Matsalen med sina svarta skinnsoffor, bakom vars ryggstöd det är uppåtriktade spotlight. De på höjden rektangulära arty-trashiga kollagen på väggarna. Blommorna, som vi antar är nån form av orkidéer. Till och med personalen ser dyrare ut.

Rollbesättningen på menyn är stjärnspäckad: champagnepocherade ägg, gåslevermousse, avrugakaviar och tryffel. Pampigt! Kalvbrässen (112 kr) fås antingen med vitlök, örter och rödvinsreduktion eller med tryffelsmör, bönor och vitvinsskum. Bland varmrätterna hittar vi en quiche (172 kr) med tryffeläggröra, ostronskivling, späda kronärtskockor och parmesankräm.

När det kommer till betygssättning ger Nöjesguiden inte mer än nöjd gubbe, alltså bra, eller fyra på en sexgradig skala, och detta med hänvisning till att servicen tydligen varit långsam, något jag nästan aldrig råkat ut för. Men tittar man på recensionen bredvid, upptäcker man att stjärnkrögaren Pontus Frithiof får samma betyg. Och det är ju inte nåt dåligt.

Ett annat glädjeämne i livet är krogen El Cubanito på Scheelegatan 3 på Kungsholmen. Den drivs av min gamla kompis Cigarr-Bengtsson, och hans fru Hilde Köves. El Cubanito utses idag av Dagens Nyheter till en av stans bästa barer.

Hur många gånger har man inte dryftat sina drömmar på en bar?

Inte sällan drömmar som har handlat om att resa. Att kliva över tröskeln till El Cubanito är som att komma till Havanna.

Allt från inredningen, personalen, cigarrerna och romen till det vackra taket andas Kuba. Det väcker en exotisk känsla av att man som blek svensk ändå är en smula kosmopolit.

Cigarr-Bengtsson, som alltså har ett krogkoncept där en av kärnpunkterna är rökning, kommer som svar på folkhälsominister Morgan Johanssons rökförbud att låta inreda stans bästa rökrum, har han berättat. Och arrangera middagar i slutna sällskap. Det är en rättighet att få röka cigarr till den mörka rommen!

Nation i skräck!

Jag vill att ni tänker på följande:

Just i detta ögonblick är Lars Engqvist statsminister.

Tänk på det.

Normal sjukskrivningstid efter en höftledsoperation är sex veckor. Sex veckor med Lars Engqvist som statsminister. Som om det inte räckte med att han var tidernas sämsta socialminister, liksom.

FN och palestinierna

Just nu cirkulerar en filmsnutt på nätet, enligt uppgift plåtad av en Reuters-fotograf, men inte visad i tv utanför Israel.

Enligt den här nyhetsförmedlaren, så visar filmen hur militanta beväpnade palestinier använder en FN-ambulans för att fly efter ett attentat.

Much has been reported – albeit not in the Western press – about United Nations and Red Crescent vehicles transporting terrorists and firearms. Now a web site called Access Middle East has obtained footage taken on May 11 in Gaza's Zeitoun district by a Reuters cameraman of UN ambulances being used by Arab terrorists to transport weapons and personnel.

The pictures were taken in the Zeitoun neighborhood of Gaza City the same night that an Israeli armed personnel carrier was blown up by terrorists; six IDF soldiers were killed in that incident on May 11

Access Middle East, som alltså är ursprungskällan, verkar vara en praktisk nyhetsförmedlare för material från mellanöstern. Massor med nyheter från tidningar i mellanöstern. Texter på regionens främmande språk översätts automatiskt! Men läsaren bör nog betänka att sajten drivs av Israel-vänner, och sannolikt inte kommer att sprida så mycket propalestinska nyheter.

Men om historien bakom filmsnutten är sann, om palestinska terrorister använder FN-fordon i sina attacker, är det en skandal att filmklippet inte visats i svensk tv. Med kommentar av alltid helt opartiske Bo Inge Andersson...

Demokratin inte hotad!

Sitt stilla i båten! Demokratin är inte hotad. Nyheterna kommer att fortsätta sändas.

Några (exempelvis Yukio) har noterat att det drar ihop sig till konflikt mellan fack och arbetsgivare i de så kallade Public Service-företagen. Facket varslar om stridsåtgärder. Exempelvis ska man ta ut Annika Lantz i strejk - i en minut.

Själv ska jag försöka få facket att utesluta mig, om det nu verkligen blir konflikt på torsdag.

Kort om vad det går ut på.

I avtalsförhandlingarna har Journalistförbundet bestämt sig för att slå ett slag för de visstidsanställda, som arbetsgivarna behandlar dåligt genom att kringå lagen om anställningsskydd (vilket jag skrivit om tidigare). Journalistförbundet vill förbjuda arbetsgivaren att använda de olika anställningsformer som står till buds, och på så sätt försöka se till att public service-företagen ger vikarier och projektnegrer fasta tillsvidareanställningar. Och förbjuda SVT och SR att köpa in produktioner från bolag som inte har tecknat kollektivavtal - alltså oavsett produktionskvalitet. Dessutom har facket uppvaktat ministern och bett honom utvidga LAS.

Och visst vill väl folk ha fasta och trygga jobb. Jag med. Men de kommer inte att uppstå med fackets metoder. Och fler anställda är för det första inte vad som behövs.

Vad SVT och SR behöver göra är att kicka folk. Jag har tidigare sagt att på en höft 25 till 30 procent kanske är en lämplig och möjlig målsättning. Tittarna skulle inte märka ett dugg. Jag lovar. Det är många anställda som inte gör ett dugg. Många sjukskrivna för att de inte trivs med arbetet. Många som chefar över såna som inte gör ett dugg. Många som borde byta jobb. Så det finns att ta av.

SVT har hamnat i den lyckliga situationen att de äntligen fått en så handlingskraftig ledning att det för första gången i historien ser ut att avskedas folk. Mest med så kallad naturlig avgång, och avgångsöverenskommelser och sånt, förstås. Men ändå.

Facket är emot detta, naturligtvis. Så tvärt emot var facket att, när nedskärningsplanerna presenterades, de omedelbart avgav ett misstroendevotum mot ledningen.

Det var då jag började fundera på att gå ur facket. Trots att jag gillar iden med arbetstagarföreningar, arbetstagarrepresentation, och så vidare.

Jag menar bara att det ändå måste ligga i fackets intresse att företaget ska fungera bra också - och inte bara se till medlemmarnas trygghet.

Så jag funderade på att gå ur, alltså. Hörde mig för om hur det skulle gå till. Men det verkade vara en krånglig process, med tre månaders uppsägningstid, dessutom, så det rann ut i sanden, som mina idéer brukar...

Men så kom avtalsförhandlingarna. De strandade. Och facket hotar med konfliktåtgärder som ska börja träda i kraft på torsdag (3/6). Bland annat ska anställda upphöra med att använda sina privata mobiltelefoner i tjänst. Låta bli att jobba längre pass än åtta timmar. Och lite annat. Punktinsatser som kommer att göra jobbet lite trögare.

Arbetsgivarens (eller rättare sagt vd Christina Jutterströms) infama reaktion kom i ett internt mejl imorse, där det påstods att stridsåtgärderna var ett hot mot demokratin.

"det är med stor oro och ett djupt beklagande jag tvingas konstatera att om Svenska Journalistförbundets konfliktvarsel mot SVT, SR och UR som planerat träder i kraft på torsdag kan Sveriges Television inte leva upp till vårt uppdrag att slå vakt om de demokratiska värdena i vårt samhälle."

Juttan menade i mejlet alltså att det skulle vara omöjligt att genomföra sändningarna av Rapport 19.30, Aktuellt 21, Regionala nyheter 22 och 22.15, EU-valets slutdebatt fredagen den 11 juni, och Valvakan den 13 juni om fackets stridsåtgärder realiserades.

Och det är ju nonsens.

Fackets stridsåtgärder kommer bara visa att medarbetarna mycket väl kan producera kvoten på kortare arbetstid, och att de är så lojala mot produktionen (de enskilda programmen, inte ledningen) att de mer än gärna ringer på egna mobilen trots att det är av facket förbjudet.

Lyckat!

Själv ska jag ringa. Och jobba länge. Och påtala detta för fackklubben. För i stadgarna står det att den som bryter mot stridsåtgärderna ska bli utesluten, om det inte finns starka skäl däremot.

Uteslutningen torde bli omedelbar. Och då slipper jag den tre månaders uppsägningstid som annars Journalistförbundet tillämpar. Och då sparar jag i runda tal tusen spänn.