Den stora illusionen

Det var den tredje juli 1973 som den tog slut, rockhistoriens största illusion.

Efter nästan två timmar närmade sig konserten på The Hammersmith Odeon det nummer som avslutat nästan varje spelning bandet gjort under de två gångna åren. Men den här gången blev det annorlunda. Den här gången greppade Ziggy Stardust mikrofonen inte bara för att tacka bandet - och vilket band The Spiders from Mars var - utan också för att tacka för alltid.

Of all of the shows on this tour, this particular show will remain with us the longest because not only is it...not only is it the last show of the tour, but its the last show that we´ll ever do. Thank you!

Sen drog de igång sista låten.

Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette
The wall-to-wall is calling, it lingers, then you forget
Oh, you're a rock 'n' roll suicide

Han var den optimala rockmyten. Han hade modellerats fram efter ikoner som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Brian Jones, Janis Joplin, Iggy, Lou Reed och Marc Bolan (och en ganska okänd kille vid namn Ronald "Vince" Taylor), men han var ändå helt annorlunda, eftersom han kom från rymden och var transsexuell. Det var en Elvis i rymdåldern: Ziggy Stardust.

Men bara en dröm.

Och ibland måste man vakna.

Jag gillar inte att skriva om jobbet, men idag är det oundvikligt.

För en vecka sedan berättade jag för min chef om gudmundson. Eftersom det närmade sig tiden att förhandla om nytt visstidskontrakt på Sveriges Television tänkte jag att det vore reko att berätta om mina skriverier i den händelse de skulle strida mot de regler som styr vad anställda i så kallad Public Service får göra på sin fritid.

Mot bakgrund av debatten om Cecilia Uddén och hennes förkärlek för John Kerry var det ju uppenbart att jag var en vandrande PR-katastrof för företaget. Jag menar, vad skulle det inte betyda för allmänhetens förtroende om det i en verksamhet där 70 procent av de anställda sympatiserar med vänsterblocket skulle finnas en enda som öppet stödjer kriget mot terrorismen?

Så jag gjorde det enda rätta, och erkände.

Och idag ställdes jag inför valet.

You're too old to lose it, too young to choose it
And the clocks waits so patiently on your song
You walk past a cafe but you don't eat when you've lived too long
Oh, no, no, no, you're a rock 'n' roll suicide

Jag önskar att jag hade David Bowies känsla för melodram. För jag skulle vilja kunna förmedla lite av den sentimentala känsla jag har just nu.

Kanal-ledningen har bestämt sig för att de program jag är redaktör för ska få vara kvar under det kommande året. Och jobbet är mitt, om jag vill ha det.

Men jag får inte fortsätta skriva. Min chef har konstaterat att skriverierna strider emot kravet "att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas", om jag förstod den muntliga informationen korrekt.

Och det där är inget svårt val för mig. Jag har alltid varit till salu, som alla andra journalister.

Men det är klart att man kastar några avundsamma blickar mot de stora bjässarna vars fnaskande aldrig skulle kunna bedömas fläcka företagets rykte, eller mot de där redaktionerna som har förmånen att sända material producerat av lobbyister utan att bli solkade, eller mot den där ministern vars partibok aldrig stod ivägen för programledarskapet, eller mot de där proffstyckarna som får ha vilka åsikter som helst i sina böcker och inslag och ändå anses som otadliga.

Men, som sagt, det är inget svårt val. Min röst är till salu.

Det svåra för mig är att formulera den här texten så att den blir så där kristallklar som den framstod i mitt huvud när jag promenerade hem från redaktionen genom den tidiga vinterkvällen.

Chev brakes are snarling as you stumble across the road
But the day breaks instead so you hurry home
Don't let the sun blast your shadow
Don't let the milk float ride your mind
They're so natural - religiously unkind

Enligt ryktet trodde David Bowie vid den här tiden ibland att han var den där figuren med vars gester han tvangs uppträda varje kväll. Ziggy Stardust hade blivit ett monster. Ett monster som inkräktade på det verkliga livet. Och om David Bowie nånsin skulle få ett normalt liv, så måste Ziggy Stardust dö.

gudmundson måste lägga ner.

Jag lägger av.

Bloggen hindrar mig i min karriär, och jag måste vidare.

Ni får läsa nån annans texter. De finns i drivor därute.

Oh no love! you're not alone
You're watching yourself but you're too unfair
You got your head all tangled up but if I could only make you care
Oh no love! you're not alone
No matter what or who you've been
No matter when or where you've seen
All the knives seem to lacerate your brain
I've had my share, I'll help you with the pain
You're not alone

På filmen ser man hur publiken gråter. Säkerhetsvakten får släpa bort sångaren från publikens klamrande händer. I det ögonblicket var det naturligtvis omöjligt för de närvarande att förstå att det var Ziggy Stardust som gav sin sista spelning, och inte David Bowie.

Och jag känner mig lite grann som publiken.

Jag kommer aldrig att veta säkert vad det är jag ser avslutas nu.

Min egen dröm om att få uttrycka mig i just de frågor som berör mig? Eller är det min uppgörelse med myten om den objektiva journalistiken?

Jag vet inte. Men en tanke gnager extra mycket.

Kanske uttryckte jag helt enkelt fel åsikt.

För det är väl inte så att någon tror på den där stora illusionen fortfarande? Det är väl ingen som går och tror att journalister inte har åsikter? Att vi skildrar verkligheten helt utan filter eller egna värderingar?

Jag vill att illusionen ska dö nu.

Jag vill att alla som läst här ska förstå att statligt reglerad verksamhet inte alls är fri från värderingar. De ljuger för dig. Det är en myt. En illusion. Ett trick som inte får avslöjas – för då uppstår följdfrågan om varför vi tvangs betala för att se på just det där tricket. En bluff. Det är inte bara jag som tycker saker.

Jag känner mig inte heller ensam.

Just turn on with me and you're not alone
Let's turn on with me and you're not alone
Let's turn on and be not alone

Jag vill bara säga tack till alla läsare och debattörer som uppmuntrat mig, skällt på mig, och slösat värdefull arbetstid på mina plumpa vitsar och låga personangrepp.

Gimme your hands cause you're wonderful
Gimme your hands cause you're wonderful
Oh gimme your hands.

Som sagt.

gudmundson lägger av.

Per Gudmundson lever vidare.

Det var ungefär så han menade med sina berömda, men vid tiden sanslöst misstolkade, sista ord 1973:

...not only is it the last show of the tour, but its the last show that we´ll ever do.

Glada gossar arga

Alla är inte nöjda med den huvudlösa inriktning försvarspolitiken tagit sedan socialdemokratin börjat betrakta den som gottepåse att muta trädkramare och kommunister med.

Min vän Daniel tipsar om en hemsida med information om bakgrunden till det vettlösa beslutet att flytta flottan till Karlskrona.

Sidan har tillkommit på initiativ av anställda i Försvarsmakten som kommer att drabbas av ett genomförande av det, enligt vår övertygelse, felaktiga och illa underbyggda beslutet att förlägga en huvudbas för Marinen i Karlskrona.

Vår uppfattning är att Marinens nya Huvudbas skall förläggas vid Muskö/Berga inom Haninge garnison.

Anledningen är att Muskö/Berga i motsats till vad som anges i regeringens proposition har de bästa förutsättningarna för en marin huvudbas. De argument som redovisas som stöd för att flytta verksamheten till Karlskrona är inte korrekta. Detta redovisas med önskvärd tydlighet på sidorna för Argument, Fakta och Bakgrund.

Vad är det då som är fel? Exempelvis får man inte plats med fartygen i hamnen.

När vi ändå tittar på hamnförhållanden kan vi inte låta bli att kommentera den fartygsförläggning som man redovisat rörande en marinbas i Karlskrona. För den som vet hur man manövrerar medelstora och större fartyg är Karlskrona kommuns presentation av hur man tänkt sig kunna förlägga fartygen rena skämtet. I bild 4 nedan kan vi se hur man tänkt sig det hela.

Bild 4. Förläggning av samtliga fartygsförband enligt Karlskronas presentation. (bilden är hämtad från kommunens broschyr och något redigerad med röd märkning av ett fartyg)

Det fartyg vi märkt med röd färg är en av de fem nya Visbykorvetterna. Hur fartyget skall kunna lägga till innanför den inre "avgränsningen" tvärs över hamnbassängen är en gåta. Jo, visst, det finns en passage in i denna inre hamnbassäng, men hur manövrerar man fartyget? Det finns ju ingen plats för manövrar annat än vid absolut stilltje och med hjälp förhalning från land.

Den enda rimliga lösningen till detta, och även många av de andra fartygens lika omöjliga förtöjningsplatser, är att Karlskrona-alternativet pga de enorma kostnader det kommer åsamka Försvarsmakten resulterar i att fartygsflottan blir ständigt stillaliggande i hamn. Det kanske är därför försvarspropositionen nämner ökad turism i Karlskrona vid val av staden som huvudbas - se svenska flottan, alltid samlad i hamn!!

Eftersom Daniel har humor skickade han samtidigt en detaljerad artikel ur Expressen om hur man jobbar med lobbying i Karlskrona.

I mitten av juli bar det av till Karlskrona tillsammans med Anitra Steen, vd på Systembolaget. De äkta makarna skulle hälsa på Perssons goda vän och tidigare regeringskollega Ingegerd Wärnersson, numera landshövding i Blekinge, skriver Sydöstran.

De två trerättersmiddagar som serverades sköljde Persson, Steen och värdparet ned med sydafrikanska, franska, italienska, ungerska och portugisiska viner.

"Skvättar kvar"

Notan för alkoholen gick på totalt 1 433 kronor.

– Allting dracks inte upp, säger Anders Ovander, ekonomichef på länsstyrelsen i Blekinge till Expressen.

– Det finns några skvättar kvar.

Under besökets andra dag införskaffades två flaskor snaps – en flaska Skåne Akvavit och en flaska Aalborgs Jubileums Akvavit. Men spriten rördes aldrig, enligt Ovander.

Sju hekto lösgodis

Förutom mat och dryck bjöd residenset på färska blommor, dagstidningar, sju hekto lösgodis och choklad. Festandet kostade cirka 2 500 kronor, enligt länsstyrelsen i Blekinge.

Ingegerd Wärnersson anser att man fått bra valuta för skattepengarna.

– Jag har redan fått beröm för att statsministern var här före försvarsbeslutet. Det bästa var att jag kunde visa dem vad som händer om vi mister marinbasen och flyget, säger hon.

Lögner, dålig information, jäv, dumhet och regionalpolitik. Där har ni svensk försvarspolitik idag.

Gary Brecher hade rätt:

A battalion of armadillos could take Sweden these days.

Jam

Jag verkar ha svårt att krysta fram texter den här helgen, men vill i vilket fall delge läsekretsen ledtrådar till omistlig information annorstädes.

Beskåda exempelvis detta makalöst informativa bildband över krigsförbrytelserna i Falluja.

Begrunda denna berättelse från en amerikansk soldat som var med.

We crossed the train station just before midnight and led the way for the Marines by killing everything we could in our way. It took our tanks and brads until 10 am the next day to get 2 miles into the city. They killed about 200 insurgents in the process and softened the enemy for the Marines. 5 of our soldiers were wounded in this first 10 hours, but we accomplished our part of the plan.

The Marines' mission was to follow TF 2-7 and fight the enemy by clearing from building to building. A lot of the insurgents saw the armored vehicles and hid. They waited for the Marines to come and took their chances by fighting them since the Marines weren't protected by armor like we were. In that first day of fighting, the Marines took 5 x KIA and many more wounded, but they also did their job very well. Along the way, they found HUGE caches of weapons, suicide vests, and many foreign fighters. They also found unbelievable amounts of drugs, mostly heroin, speed, and cocaine. It turns out, the enemy drugged themselves up to give them the "courage" and stupidity to stay and fight.

The enemy tried to fight us in "the city of mosques" as dirty as they could. They fired from the steeples of the mosques and the mosques themselves. They faked being hurt and then threw grenades at soldiers when they approached to give medical treatment. They waived surrender flags, only to shoot at our forces 20 seconds later when they approached to accept their surrender.

Missa icke denna text om vad som kommer att ske härnäst med de stackars invånarna i den plågade staden.

Here's how it worked. About one week after we (the 101st) arrived in Mosul (approx. May 8th), every major subordinate command in the 101st (including mine, of course) received an order to report to Finance Headquarters, draw $10,000 US cash (seized assets recovered from the old regime) and go out and spend it. There were rules and guidelines- no single purchase over the amount of $2,000. Any expenditure must benefit the Iraqi people only, and may not result in any kind benefit to Coalition Forces whatsoever. No spending on entertainment for the Iraqis. Other than that, it was pretty much go out there and spend. I was selected to be my brigade's project manager because of my experience handling budgets and my history of successfuly dealing with Iraqis.

Eller läs Gary Brechers, aka The War Nerd, cyniska harang över äventyret i Falluja.

A hundred years from now, people will be scratching their heads at the way American voters dealt with war. It's a tale of two Bushes: Bush the Father was forced into the first Gulf War when Saddam invaded Kuwait. He handled it just about perfectly. First he organized the only Middle East coalition in history that actually worked, then fought and won the war with hardly any American losses. He handed us our only strategic victory since 1945.

And we voted him out.

Ten years later, his kid becomes president, pisses off all our allies, invades Iraq for no reason, screws up the war so we've got 1100 dead GIs by election time...and wins reelection.

I guess the lesson is, if you want to get reelected, make war as badly as an Argentine. We'll love you for it. Just whatever you do, don't win. That's the one thing we won't forgive.

It just proves what I always thought: people are stupid.

Apropå The War Nerd, Gary Brecher skriver om Sverige igen i sin senaste text (som egentligen handlar om Ryssland).

Actually you could say Russia destroyed three great powers in a row, if you count Sweden. Believe it or not, Sweden was a great power in the 1600s, one of the biggest players in the Thirty Years War. Then they decided to invade Russia, with the standard result: half their army was dead before they'd fought a real battle, and when the battle came, at Poltava down in Ukraine, the Swedes lost so badly their king had to run off to Turkey. And Sweden, to put it mildly, was never a player again. It's been peace, socialism and exporting blondes ever since. A battalion of armadillos could take Sweden these days.

Inhämta alla nyheter om Oil-for-food-skandalen samlade i en blogg.

This blog exists to document, in one place, all that I can find about the UN Oil for Food scandal, Saddam's global friends, and (eventually) Saddam's own crimes.

Starting with al-Mada's list of 270 bribees in late January, this story has been slowly building steam. Safire called it the "scandal without any friends." Now, Paul Volcker will head a UN investigation and the US Congress has started one too. This blog will follow those investigations and other reports.

Och när vi nu betar av alla världsfrågor så måste jag tipsa om specialisterna på internationell diplomati, The Diplomad, som behandlar såväl FN som Frankrike.

With genuine admiration we must say that there is no other country on earth that pursues its core national interests in as determined and ruthless a manner as France. Unlike the USA which has three thousand interests all competing for number one, France has pared down its interests essentially to:

-- Pursuit of French economic and commercial interests above all else. Do whatever it takes to get the deal for a French firm! [A personal note: The Diplomad recalls lobbying the President of a small country to buy Boeing aircraft for the national airline; with Boeing reps we reviewed in detail the superior price and performance of the Boeing over the Airbus product. The President and the local airline representatives agreed with us that the Boeing was the better plane at a better price. So, as you would expect, Airbus got the deal. The French had bought the President a house in southern France.]

-- Do whatever is needed to prevent American "hegemony." Suffice it to say for now, that France does not see the United States as an ally; it sees no country as a permanent ally or friend. France sees the world in terms of preventing any other country -- read, America -- from becoming too powerful or influential. France sees itself as offering the world a way of life much closer to the existing ways of thinking and cultures of most of the world than that of the horrid Anglo-Saxons. This includes spending huge sums of money around the world in a quixotic "fight" against the spread of English and active promotion of French cinema as an antidote to Hollywood movies.

Eller varför inte lite inrikesgodis?

Läs Lars Jonungs äreminne över Bosse Ringholm i Dagens Nyheter.

Ringholm framstår som den mest konservative av alla finansministrar under efterkrigstiden. Han har slagit vakt om det bestående. Hur kan denna konservatism förklaras?

Njut av principlöshetens manifestation i Miljöpartiet, såsom den presenteras av Dibbuk.

Miljöpartiet har alltså redan röstat för svenskt deltagande i EU:s militära styrkor. Resten är uppenbarligen förhandlingsbart. Allt för maktens skull.

Men det är ett högt spel. Partiet ligger snubblande nära riksdagens fyraprocent-spärr, och få frågor mobiliserar partiets väljare lika mycket som EU-motståndet.

Ha så kul!

Stamkrogen prisas - 5

Vad gör du ikväll?

Själv hade jag tänkt sitta hemma och lära mig allt om Firefox, som nu fått ersätta Internet Explorer i min burk. Men underhållningsindustrin vet var de ska sätta in sina stötar.

I dagens nöjesbilaga (pdf) i Stockholm City så hyllas återigen min stamkrog Dining Club på Gästrikegatan 3. Betyget blir fyra av fem.

Ett nyskapande ljus i mörkret

Härligt – vi ser ett klart lysande ljus i mörkret!

Dining Club är den ovanligt lyckade kombinationen av läcker mat, nytänkande, unga entreprenörer, mycket bra priser och höga ambitoner.

Här är trångt, tätt och ombonat. Proffsig servis visar gärna vägen till rätta mixen av förrätter, smårätter och varmrätter och vad man ska dricka till.

Maten är en påhittig mix av svenskt, franskt och nytt. Befriande fritt från feta såser.

Och det är ju helt sant. Vilket Gourmet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Nöjesguiden, Dagens Industri och andra tidigare noterat.

Häromveckan hade dessutom tidningsgruppen Innerstadspress (vi i Vasastan, Södermalmsnytt etcetera, ett stort hyllningsporträtt till krögarna (pdf).

Succé för Dining Club

När Lukas Moderato, 28, och Christopher Ellertsson, 26, bestämde sig för att öppna en krog tillsammans var de överens om att det inte skulle vara lätt.

– Antingen tar man över en krog som redan finns. Eller så gör man som vi och hittar en lite "bråkig" adress på en återvändsgata där ingen går förbi och jobbar upp ett ställe, säger Christopher.

– Vi gillade lokalen på en gång, sedan var det just det där att den låg där man inte tror att det ska ligga något, säger Lukas.

Menyn skulle inte heller följa strömmen – klassisk fransk mat utan några aspirationer på trendighet var utgångspunkten.

– Både vi och kökschefen Erik Fröderberg hade samma plattform: vi ville göra någonting riktigt bra, inte bara nyskapande. Grunderna är klassiska och vi satsar mycket på basråvaror och tillagningssätt, säger Christopher.

Maten följer vinerna

– Tänket bakom menyn är att maten ska följa de viner vi har. Sedan måste det finnas en balans mellan rätterna.Vi har till exempel en lättare fisk och en tyngre, vi har fågel, nötkött, kanin och lamm. Det ska finnas en stor spridning utan att det blir spretigt, fortsätter Lukas.

Så nu blev jag plötsligt sugen på lammlägg.

Boka bord du också! Och glöm inte att säga hej till killen i brillor som sitter med en mellanöl och en gammeldansk och läser tidningen i baren när du kommer dit - det är sannolikt jag.

No spin zone

Oj.

Titta på klippet från Fox News (till höger, under rubriken special series) om islamiseringen av Malmö.

Eurabia: Scandinavian strain
See why Sweden has its hands full dealing with an explosion of Muslim immigrants

Fair and balanced, sa Bill O´Reilly.

Korrekta faktauppgifter, visst. Men makalöst onyanserat.

Storyn (Swedes Reach Muslim Breaking Point) kommer säkert från sammanställningen från Robert Spencers Dhimmi Watch, som ju Jonas Söderström på Blind Höna sågat sönder med den äran.

Fair and balanced, sa Bull. Oh, really?

Dispatches

Inte bara en webkamera rapporterar från Ukraina. Det finns en till.

Det bloggas också:

Le Sabot Postmoderne:

We've spent the day surrounding the Parliament building. Unfortunately, the Communists have kept on the side, and so there was no quorum to overturn the vote. Nevertheless, the Opposition gave some great speeches on the Parliamentary TV channel that'll be heard all over Ukraine. Needed, needed information, given the blackout the mainstream channels are keeping up.

Reuters is reporting about 200,000 people outside parliament. Add to that about an equal number on main street and a bunch more in other parts of the city, and you begin to get an idea how big this is getting. Yesterday the militia enforced a near-blockade of Kiev, but today a lot of buses were able to get in to support us.

I'm heading down to Independence Square after this. Yuschenko is going to do an unofficial sweatring-in to underscore his legitimacy as the real elective choice of Ukraine. And then it's back to the barricades. Our tent town has grown since this morning, which is encouraging.

Neeka´s backlog:

You should've seen the crowd walking past our windows, along Khreshchatyk and towards the Central Election Commission... This is a wonderful time here in Kyiv.

När kommer utspelet?

En god men krass anledning att ställa upp i debatt mot rasister är att man själv framstår som godhetens ädla försvarare. Efteråt kan man bli beskylld för att vara naiv, förstås. Eller bli beskylld för att legitimera marginella extremrörelser. Men det vägs upp av att den nyförsäkrade godheten rycker bort mattan under dem som vill kritisera en själv för att vara omänsklig och hård i sin politik.

Med anledning av Lars Leijonborgs framträdande i SVT-programmet Debatt på tisdagkvällen finns det all anledning att fundera en smula över kronologi.

Söndagen den 5 maj 2002 debatterade Lars Leijonborg mot Sverigedemokraternas toppnamn Sten Andersson.

Lördagen den 3 augusti 2002 föreslog Folkpartiet skärpta krav för svenskt medborgarskap: det så kallade språktestet.

Tisdagen den 23 november 2004 debatterade Lars Leijonborg mot Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Jimmie Åkesson.

När kommer utspelet?

Stackars Lönnroth

Jag har aldrig haft så roligt inom partiet som nu med Vägval Vänster.

Precis så sa förre riksdagsledamoten och tidigare vice ordföranden i Vänsterpartiet Johan Lönnroth. Vad nu det betyder. Man ska ju ha i åtanke att Lönnroth under långa stycken i sin politiska karriär varit sjukskriven för klinisk depression.

Jag befann mig på Socialistiskt Forum i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm på söndagen. Ville med egna ögon se vad Janne Josefsson åstadkommit med Uppdrag Granskning.

Det var en ganska sorglig samling.

Och om jag ska sammanfatta, för er som inte orkar läsa så långa texter, så gick mina associationer till vad som hände med religionen efter att Ingmar Hedenius tagit död på gud.

Socialistiskt Forum kändes som en New Age-mässa, med mängder av små bokbord, där en sökare kunde plocka ett löfte här, en förhoppning där, och en vision där borta, för att slutligen kunna sätta ihop en alldeles personlig socialistisk utopi, nu när den officiella blivit obrukbar.

En New Age-mässa alltså. Men ändå fylld av ortodox självspäkning.

Först besökte jag ett seminarium anordnat av Clarté. "Vänsterns väg - folkrörelse eller NGO" var rubriken, och i panelen satt Mikael Nyberg, författare och ansvarig utgivare för Clarté, Aron Etzler, chefredaktör för Flamman, samt Jörgen Hassler, partistyrelseledamot i Socialistiska Partiet.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i en artikel av Mikael Nyberg där han påvisat hur idealistiska proteströrelser förlorar sitt folkliga stöd när de blir alltmer etablerade NGOer ( Non Governmental Organizations) och anpassar sitt arbete efter bidragsströmmarna från staten. Som exempel använde Nyberg Svenska Freds, vars antal aktiva medlemmar sjunkit i takt med att andelen statsbidrag i budgeten ökat.

Panelen var sedan, under de följande två timmarna (herregud vilka långa sittningar socialisterna har – man måste sannolikt ha varit med i sjuttiotalets långdragna splittringsmöten för att gilla tempot!), helt överens om att proteströrelserna drunknar i statsbidrag. Och att detta var av ondo, eftersom de förlorade sin radikalitet.

Jag har inte varit så förvånad sen…

Jag vet inte.

… sen ett maktskifte förespråkades av Sverker Åström, kanske.

Glädjande bekant kändes dock Aron Etzlers glada utrop

- Flamman får massor med presstöd. Tack och lov!

Flammans radikalitet stod inte i omvänd proportion till statsbidraget, alltså. Men Aron kände igen fenomenet hos andra.

Den uppenbara konsekvensen av resonemanget formulerades dock aldrig. Ingen (med förbehåll för vad som kan ha sagts de sista tio minuterna, då jag smitit ut) föreslog en sänkning av bidragen.

Det mest häpnadsväckande var dock när Etzler pratade om det goda socialistiska exemplet. Ni känner igen debatten från tidigare, när kommunisterna pekat ut indiska delstaten Kerala, som en lyckad kommunistisk stat. Eftersom folket inte vill ha det som i Kerala har nu Etzler letat upp en ny socialistisk utopi.

Trondheim.

Tydligen har norska LO genom en valkampanj tvingat Trondheim att återkommunalisera reningsverket. Och därmed är Trondheim vänsterns nya socialistiska utopi. Och det känns ju sådär hotfullt.

Snacka om att ha förlorat sina visioner.

Snacka om att vara på defensiven.

Björn Rosengren fick rätt, liksom. Norge ÄR den sista Sovjet-staten.

Jag smet vidare till ett extrainsatt föredrag av Johan Lönnroth om bakgrunden till Vägval Vänsters uppkomst. Den lilla salen var proppfull, åhörarna bar in extra gradänger från korridoren, och jag fick stå upp (två timmar igen – praktisk socialism!) lutad mot bakre väggen. På andra raden satt en ung kille i Ho Chi Minh-tröja. Jag skojar inte. Ho Chi Minh-tröja. Dressman är tydligen inne på rätt spår.

Lönnroth var i högform. Då och då blev han avbruten av irriterade ungdomar som ville få förtydligat vad han sa. Kunde han verkligen mena? Men det betyder ju att? Men vad förändrar det?

Med avstamp i Karl Marx, och med mellanlandning i först Rosa Luxemburg och sedan CH Hermansson, försökte Lönnroth förutspå vad socialismen kommer att ha för spelrum under de kommande hundra (!) åren. Och det var inte muntert för ungdomarna att höra om Lönnroths socialistiska utopi.

Han hade nämligen ingen. Han hade bara ett par för ungdomsförbundarna (och oss andra) förvånande slutsatser. Och man fattar vreden detta väcker.

Förvånande slutsats ett: Socialismen kunde inte upprättas inom nationalstatens ramar, alltså krävs mer överstatlig lagstiftning. Ett starkt EU, alltså. Ungdomarna slet sitt hår.

Förvånande slutsats två: Marknadsekonomin kan inte avskaffas. Socialiseringen får arbetarna sköta med egna medel. Arbetarna ska köpa andelar i företagen de jobbar i, alltså. Och sedan konkurrera med varandra. Ungdomarna blev helt vansinniga.

Förvånande slutsats tre: Partiväsendet som vi lärt känna och älska det är slut. Ungdomarna grät.

Johan Lönnroth har i alla fall en vision. Det måste jag ge honom.

Vad den har med socialism att göra är dock mindre klart.

Det avgjort mest intressanta Lönnroth talade om var partiväsendets död (och då har han ändå snott tanken från LO-dissidenten Olle Sahlström). Lönnroth beskrev sin vision av federativa partier. Alltså inte partier i egentlig mening, utan allianser av rörelser som enas under korta punktprogram som man sen utpressar regeringsbildaren med. Och det är ju inte svårt att tänka sig en, låt säga, Feminist-lista vinna vågmästarmandat om den lanserades vid rätt tillfälle. Eller att ett parti inkorporerar feministkraven i sin valrörelse. (Detta påminner alltså om Lars Wohlins resonemang som jag skrivit om förut).

Intressant, onekligen.

Men knappast socialism.

Ungdomarna hängde med huvudena.

Sen tog jag lunch. Och för den som funderar över hur trädkramarna, husockupanterna, proffsdemonstranterna och alla andra någonsin får i sig näring när de är så kritiskt inställda till såväl varuproduktion som slakt och odling så kan jag avslöja vad som gäller.

Det är inte McDonalds, annars lämpligt beläget vid Sveavägen.

Halvtaskiga Falafel-Kungen bredvid hade fullt hus.

Även mitt stamhak Orontes kebab på Odenplan fick sig en släng av snäckskalen, eller vad de nu använder för valuta i Parecon.

Så nu vet ni det.

Men vänstern kunde väl inte bara hänga läpp, tänkte jag, och gick på ett seminarium om hur gratis kollektivtrafik ska införas. Där borde det väl vara livat? Utgiftssidan är ju ändå vänsterns bästa gren, liksom. Inget kan locka så många glada aktivister som höjda statsutgifter.

Men det var samma sak där. Sorg och splittring.

Syndikalisterna i publiken var arga på arrangören för att de inte inbjudits i panelen. Grön Ungdoms glitterpinne Zaida Catalán dissade syndikalisterna för att deras kampanj planka.nu legitimerar borgarbrackornas smitande på kollektivtrafiken, och Ung Vänsters Tove Fraurud irriterade sig på att Zaida tyckte att privatiseringar visst kunde leda till effektiviseringar.

Och det sistnämnda kanske låter som en sjysst cat-fight, men det var bara ideologisk splittring. (Ååh vad jag saknar forna tiders sex-bråk i vänstern!)

Tove Fraurud berättade dock inträngande om varför Ung Vänster valt nolltaxa som sin kampanjfråga. Det handlar om att applicera rättighetstänkandet på något som inte nu betraktas som en rättighet, och på så sätt kickstarta ett socialistiskt tänkesätt i vänsterynglens små skallar. Komiskt nog gjorde hon misstaget att jämföra med "rättigheten" vägnätet, som ju ingen skulle komma på tanken att ta betalt för. Utom vänstermajoriteten i Stadshuset, tänkte jag.

Sen var allting över.

Roligt?

Pruttkuddar är roligare.

Stackars Johan Lönnroth.

Rörelse i vänstern

En historia jag inte riktigt kan släppa är den om den politiska instabiliteten i Piteå kommun. Två politiska vildar har hoppat runt bland extrempartierna, och nu har det visst hänt grejer igen.

Så här skrev jag senast:

Kommunen Piteå har ju varit plågat av partipolitisk instabilitet under en period. Ett missnöjesparti vid namn Norrbottens Sjukvårdsparti, som fick sammanlagt 8769 röster i senaste valet, har rört upp känslorna.

Så mycket rördes känslorna att två fullmäktigeledamöter för Sjukvårdspartiet, Lars-Göran Nilsson och hans kollega Ingvar Leijon, hoppade av och blev politiska vildar.

Då blev de värvade av lilla kommunistsekten SKP, Sveriges Kommunistiska parti, som i ett trollslag ökade sitt politiska inflytande i världen med 66 procent.

- Det är här jag har mina politiska rötter, sa Ingvar Leijon, en av de politiska vildarna, om SKP då.

Men de där omtalade politiska rötterna verkar vara väl spridda. För nu har vildarna hoppat av SKP, rapporterar Norrbottens-Kuriren. Och blivit Sverigedemokrater.

Men, nu har det hänt grejer igen.

Romansen med Sverigedemokraterna är nu över, rapporterar såväl Norrbottens-Kuriren och Piteå-Tidningen som Expo. Vildarna anser nu att de blivit lurade av Sverigedemokraterna. Att de aldrig hört talas om att det skulle vara ett parti byggt på rasistiska värderingar.

Den ene idioten, Ingvar Leijon förklarar sig i kuriren:

–Ja, herregud, det är det största misstag vi har gjort, men vi visste inget om vad de stod för, säger han och tillägger att det är korrekt att de aldrig gått med i partiet.

–Däremot ingick vi i en arbetsgrupp med syftet att så småningom bli medlemmar, men så här i efterhand känns det så jävla dumt att vi ens lät dem komma hit och diskutera med oss. Vårt förtroende är helt förbrukat.

Leijon känner nu att han omöjligen har en chans få plats i något parti efter allt hattande. Han tänker sitta kvar mandatperioden ut, som vilde.

Idiot-kollegan, däremot, Lars-Göran Nilsson, säger att han...

... helst skulle vilja vara med i vänsterpartiet.

Hjälp till att leta!

Jag har varit på Socialistiskt forum under dagen och bland annat försökt flörta lite med min favorit Zaida Catalán, och tänkte skriva nåt om det, men när jag nu satt mig vid datorn utsläcktes min skaparkraft.

Litterära geniet Niklas Darke förnyar (igen!) min uppfattning om vad en blogg är.

Tidigare rekonstruerade han ju sin blogg till Såningsmannen, till synes i ett försök att komma i kontakt med Gagnefs centerpartistiska mylla - men kanske kanske kanske egentligen för att skapa en egen litteraturvetenskaplig diskussion. Gissar jag. (Fråga Errata, som säkert har tänkt ut nåt!)

Nu slår han till igen, som sagt, Darke.

Bloggen Där är Greider bygger ännu mer på interaktivitet. Läsarna måste hjälpa till. Varje post är helt dedikerad till målet att lokalisera chefredaktören för socialdemokratiska Dala-Demokraten Göran Greider. Varje dag.

En anonym kommentator skriver: "Klockan tolv imorgon. Restaurang Cirkeln, Sveav 41" Bra!

Men det är i morgon det. Var är han i dag?

En orsak till att jag frågar är att jag var med på en uppläsning i Västerfors bystuga i vintras där Greider var affischnamn. Men han dök aldrig upp. Inte hörde han av sig heller. Han gör visst så där ibland. Jag minns att jag tänkte "gud vad bra det skulle ha varit med en hemsida där man kunde få lite tips om var han är någonstans, så att man kunde få tag på honom menar jag".

Jag är golvad.

Och jag lovar att rapportera varje framträdande jag får reda på.

Popova löste Orbackgåta

Alldeles nyss levererade Susanna Popova ett scoop: den statsfeministiska lobbyn bedriver en fruktansvärt smutsig kampanj.

Äntligen!

Till slut har politiken blivit precis så smutsig som gudmundson vill ha den!

Nåväl.

Till saken.

Henrik Alexandersson frågade sig nyligen på sin blogg (saknar permalänk) varför han får så många besökare som enligt statistikprogramvaran har googlat på "+Orback +misshandel".

När vi ändå är inne på Orback... Enligt denna bloggs statistikprogram återkommer ständigt en och samma Google-sökning. Sökorden är "Orback" och "misshandel". Detta gör mig våldsamt nyfiken. Är detta rök? Finns det i så fall eld? Någon som vet..?

Gåtan fick sin förklaring i P1, i Godmorgon Världen.

Susanna Popova deltog i panelen (lyssna här, ca 40 minuter in i programmet). Hon avslöjade att en statsfeministisk mejlinglista sprider ryktet att Jens Orback, som ju eftersom han är man anses vara olämplig som minister i jämställdhetsfrågor, skulle vara hustrumisshandlare. Trots att varken dom eller åtal setts till!

Kan det vara denna lista? Eller denna?

Lucia i Sollentuna

Vilken dag! Bloggarna Frihet framför allt, Argast i Uppsala, Globlog, Henrik Alexandersson samt undertecknad (och säkert några till) i samma lokal.

Bloggforum?

Tja, nästan.

Moderata Ungdomsförbundet, MUF, avhåller sin årliga stämma i Sollentuna. Förbundet fyller sjuttio år och firade detta med ett idéseminarium på lördageftermiddagen.

Första debattpanelen gick rakt på sak, och förklarade omedelbart vad ungdomsförbunden är till för. Eller vad sägs om följande dialog?

Moderator Mattias Thorsson: Vad har MUF betytt för dig?
Ulf Kristersson: Ja, en fru först och främst. Utan att skämta kan jag väl säga att det är det mest bestående intrycket.
Per Unckel: Jag fick också en fru!
Ulf Kristersson: Inte samma!

Senare framkom det att även moderatorn hade fått en fru genom förbundet. Och även om det inte framgick av debatten, så försäkrade Gunnar Strömmer mig efteråt att det naturlitvis var så, att även paneldeltagaren Tove Lifvendahl fått sin sambo genom partiets koppleriverksamhet.

- Det är bara jag som håller mig utanför, berättade Strömmer.

När Fredrik Reinfeldt senare äntrade scenen förklarade han nästan omedelbart hur koppleriet går till rent praktiskt. I vad som ytligt föreföll vara en kommentar om nyttan av arbetsro i presidiet försade han sig nämligen.

Det tillhör ofta de stora tillfällena i tillvaron när man får vara lite mer allena.

Salongen fnissade. Längst bak satt hustrun Filippa Reinfeldt, moderata kommunalrådet i Täby, och tindrade, som mindes hon något högtidligt.

Den första debattpanelen pratade inte bara om sex. Ämnet var ju ändå "MUF 70 år - ett samtal från då till nu".

Så de pratade en del om sprit också.

Timbros nya chef Cecilia Stegö Chilò berättade om sitt kall.

Jag gick med i MSU en gång i tiden för att festerna var roligast och killarna var snyggast.

Detta var även en av anledningarna till att Lars Stjernkvist nästan gick med i MSU Östergötland på den tiden.

Kanske är det något Stjernkvist inte varit helt öppen med?

Festerna är ju centrala för MUF. Det är ingen slump att Michael Bindefeldt är gammal MUFare. Spriten är en effektiv selling point.

Eller som Per Unckel uttryckte det:

Vi har ju alla gått med av den anledningen.

Med ovanstående ringande i öronen kändes det lite märkligt att läsa verksamhetsrapporten i stämmohandlingarna. Det visar sig där nämligen att förbundsledningen inte inser att de besitter en stor selling point i sprit och sex. Ledningen vill radera ut detta. Ett jämställdhetsprojekt har under året arbetat med att:

Jobba med att arbeta bort den negativa sprit och sexkulturen inom Moderata Ungdomsförbundet.

Snacka om att inte ta tillvara på sina resurser. Förresten finns det ingen motsättning mellan sprit, sex och jämställdhet.

Nåväl. Tillbaks till politiken.

Fredrik Reinfeldt höll tal, som sagt. Och om jag ska sammanfatta så lämnade han ett smakprov på den retorik som kommer att användas fram till valet. Reinfeldt ställer två värdeladdade ord mot varandra som bägge egentligen beskriver bräckliga koalitioner. Vänsterkartellen kallas det nuvarande regeringssamarbetet. Alliansen är namnet på den borgerliga fyrklövern.

Kartell mot allians.

Ni hajar.

En kartell drivs av krasst egenintresse. En allians byggs av uppslutning bakom ädla idéer.

Och det finns väl ganska goda förutsättningar för det retoriska greppet att fästa, måste jag säga. I alla fall så länge som fackpamparna roffar åt sig attraktiva lägenheter i innerstan, och så länge som sosse-höjdarna köper gods och gårdar för sina miljonlöner. Och det problemet tycks det ju inte finnas nån ände på.

Lite oroad blev jag dock över den hängivna respekt som ungdomsförbundarna visade moderpartiets ordförande. Jag hade hoppats att MUFarna skulle hålla upp en tydlig kompass som kontrast mot Reinfeldts glidande mot mitten.

Men nej.

Det var ingen Judas som skred in i auditoriet. Det var stående ovationer vid så väl inträde som utträde, värdigt en Messias. I ungdomsförbundarnas ögon, alltså. Inte mina. Jag satt mest och tittade på snygga hustrun Filippa.

Glädjande respektlöst var det dock av nya Timbro-chefen Cecilia Stegö Chilò att ljudligt klampa runt i salen under Reinfeldts anförande, letandes efter sittplats åt sig och debattören Thomas Gür. Så visas oberoendet i praktisk, barnslig, handling.

Även Reinfeldts egen familj var märkbart uttråkad. Men de har väl hört pladdret förut. Dottern hoppade i alla fall ivrigt runt i de bakre bänkraderna när pappa pratade värdegrund. Fri uppfostran, någon?

Nej, helt entusiastiska var faktiskt inte ungmoderaterna under Reinfeldts tal, även om det bemöttes med sympati och respekt. Anförandet saknade go!, helt enkelt. Enda spontana applåden kom när Reinfeldt plockade en billig poäng på bostadsfifflande fackpampars bekostnad. Han sa LO - lägenhetsombudsmannen.

Piggt och ungdomligt, kommenterade Gunnar Strömmer det hela efteråt, och man anade att han åsyftade den enda populärkulturella referens som partiordföranden hade levererat under sitt anförande: till Magnus Uggla...

Filippa Reinfeldt, förresten, var en av ytterst få brunetter i denna veritabla ocean av blonda amazoner som en MUF-stämma utgör.

Alla mina favoriter var där. Anna König, fixad som om hon skulle direkt till Riche efteråt. Anna C Johansson, stilfull i proper dräkt. Regina Öholm, lite mer anpassad till Sollentuna-stilen i fritidskläder. Timbros Anna Wilson, som det anbelangar den filosofiska Timbro-verksamheten jordnära i kjol och mormors-sjal med ponchostuk. Rena rama Fröken Sverige-tävlingen. Eller i alla fall som ett bättre lucia-tåg.

Dessutom fanns där en hel kader med andra, för mig hittills mindre kända, blondiner. Lyckligtvis hade de namnskyltar. Emilie Pilthammar, hette nån. Karolin A Johansson, hette en annan.

Under kvällen hålls det fest i Scandic Star Hotel i Sollentuna. Men jag skippade den och åkte hem och skrev istället. Stämman har ju redan hållit på i tre dagar, så jag antar att alla blondiner redan är paxade.

Nå. Vad finns mer att säga om MUF-stämman?

Jo just ja! Christofer Fjellner hade visst nåt krångel med magen, eller nåt. Och fick uppsöka lasarettet. Sista dan på jobbet, och allt. Så dramatiskt kan det vara i politiken. Jag hoppas få mer detaljer om hans hälsotillstånd senare, och ber att få återkomma.

Men det var nåt mer. Vad?

Jo.

De valde visst ny ordförande också. Och för den som följt HAX livebloggande så är ju det ingen nyhet. Det var två killar som kandiderade. Den ene är en spinkig nyliberal från det extremt frifräsiga Uppsala-distriktet som heter Maths Larsson, den andre är ledningens kandidat Johan Forsell, som ser ut att ha fått lite för mycket steroider i vällingen. Han påminner lite om Henry Rollins, faktiskt. Vissa hade spekulerat i att det skulle bli en blodig uppgörelse dem emellan, eller kanske snarare mellan två falanger i förbundet, men så blev det inte. För att göra en lång historia kort: den spinkiga killen förlorade, och broilern vann.

Och det gör nog ingen skillnad. Som Henrik Alexandersson konstaterar:

Tiden då striden om ordförandeklubban i MUF stod mellan "goda" och "onda" kan nog anses vara över för gott. Nu för tiden är det de facto övertygade frihetsvänner som kandiderar mot varandra. Rätt sympatiskt.

Nu återstår att se om Moderata Ungdomsförbundet och Johan Forsell klarar av att hålla fast vid friheten - samtidigt som moderpartiet glider åt vänster.

Och Maths Larsson - tja, nu kan han ju bli narkotikaliberal igen. Välkommen tillbaka i klubben!

Det var fler debatter under eftermiddagens seminarium. Riktigt bra sådana, dessutom. Det var just det ambitiösa seminarieupplägget som lockade dit mig (och pressansvarige Henrik Nerlund som lovade att det skulle finnas ölförsäljning - LÖGNARE!).

Gunnar Strömmer låg bakom debatterna, om jag förstod saken rätt. Han är ordförande i stiftelsen med det unkna namnet Stiftelsen för konservativa samhällsstudier. Tydligen så inrättades denna stiftelse på sextiotalet när ungdomsförbundet låg i konflikt med moderpartiet, som ungdomarna tyckte var helt ur spår på den tiden. Och för att moderpartiet inte skulle kunna sno ungdomsförbundets tillgångar (!) så upprättades en stiftelse i vilken man stoppade vinsten ifrån försäljningen av en kursgård. Och de pengarna (några hundra tusen, sägs det) är Gunnar Strömmer ordförande för. Stålarna används till att hålla idépolitiska seminarier där nya och gamla MUFare får mötas över generationsgränserna.

Exempelvis så intervjuade unga och duktiga Anna Johansson de två herrarna Gunnar Hökmark och Sven Johansson om kampen mot kommunism och nazism. Gamle Sven, som han uppenbarligen kallas, visade sig verkligen vara en krutgubbe. Han var ungdomsförbunds-ordförande 1957-59, och hade tydligen inte slarvat bort kompassen sen dess. Även notoriske tråkmånsen Gunnar Hökmark levde upp i samtalet. Det kanske är så med politiker, att de gör sig bäst när de inte blir emotsagda. När de kan ta ut svängarna, liksom. Det är då visionerna kommer fram. Gunnar Hökmark var så i gasen att man fick intrycket att han personligen rivit järnridån, vilket ju inte alltid är fallet annars.

En uppsjö spännande namn diskuterade sedan behovet av demokratisering i arabvärlden. Lysande skribenten Thomas Gür, briljante folkrättsdoktorn Gustaf Lind, slagfärdige domaren i Haag-tribunalen Krister Thelin, ja ni förstår att det blev intressant. Fast någon omedelbar lösning på världsproblemen kom inte fram, förstås.

Slutligen hölls en debatt om hur man ska vinna över ungdomen från popvänstern. Och trots att toksnygga Natalia Kazmierska inte kunde komma så höll panelen toppklassigt underhållningsvärde. Susanna Popova hävdade att ungdomen är värdekonservativ, Thomas Idergard summerade ungdomars livsstil med parollen "silikonbröst och a-kassa", Erik Zsiga efterlyste en borgerlig Michael Moore/Lukas Moodyson och trodde inte att räddningen fanns i att lansera sig som backslick-höger, och Johan Norberg tyckte att MUFs image skulle stärkas med en tydligare science fiction/goth-profil, samtidigt som han hyllade Christian Gergils (numer Farmen-Cristian) insatser för att åskådliggöra välfärdsstatens kris.

De hade fel allihop, förstås, men på ett roligt sätt.

Jag, däremot, har rätt.

Sprit och sex.

That´s the selling point.

Och det är därför jag för all framtid vill brännmärka pressansvarige ungmoderaten Henrik Nerlund som lögnare.

Den utlovade barserveringen existerade inte.

Men vad vet jag?

Kanske hade de stängt baren för att undvika de problem med ordningsmakten som lätt uppstår när man har både Per Bill och Anders Björck i lokalen?

Unket, Dagens Nyheter!

De senaste två veckorna har jag varit så glad över att Dagens Nyheter är tillbaks på arenan. Vareviga dag har tidningen toppat med ett nytt avslöjande om hur fackförbundstoppar myglat till sig lägenheter - på bekostnad av fattiga, svaga, sjuka och behövande.

Visserligen har DN varit blygsamma med analys av skeendet (planekonomi genererar ju nomenklaturer, vilket kunde understrykas), men ändå måste jag säga att artikelserien varit ett sundhetstecken ifrån en tidning som jag länge ansett avsomnad.

Det nyvunna förtroendet raderades dock snabbt.

Igår publicerade Oivvio Polite den mening som Dagens Nyheter strök ur hans rapportering från Bloggforum (berättar Erik).

Tillsammans med dryga hundratalet likasinnade kom de i måndags till Stockholm Bloggforum, ett seminarium om bloggar som dataförlaget IDG stod värd för. Bland arrangörerna fanns Erik Stattin, Sveriges meste bloggare. Han ledde en paneldiskussion med kvällens akademiker. Kan man lita på dem som bloggar?, var en given fråga. Kan man lita på dem som inte bloggar?, replikerade vetenskapshistorikern Gustav Holmberg. Vad har till exempel alla ickebloggande journalister att dölja? En hel del, om man skall tro bloggaren som avslöjade att DN-journalisten Peter Borgström lånat lite väl flitigt ur New York Times.

Den sista meningen strök alltså Dagens Nyheter.

Unket!

Varför så få?

Efter brottaren Mikel Ljungbergs död så har diskussionen kretsat omkring hur vi kan förhindra människor att ta livet av sig.

Det är en allvarlig fråga.

Men jag vill vända på hela frågeställningen, och säga:

Varför så få?

Det finns ju tillfällen, menar jag. Inte minst för att världen är grym, men också för att folk tappar ansiktet. Är det så att svenskar saknar den där särskilda hedersuppfattningen som gör att japanerna är stolta över att gå vidare? Vi är väl inte sämre?

Så jag upprepar - varför så få?

När LO-chefen Wanja Lundby-Wedin tvingats erkänna att hon myglat med bostäder åt sig själv och sönerna - då borde hon ta svärdet i hand och säga "farväl".

När Göran Persson köpt sitt gods i Sörmland samtidigt som väljarna bor i kommunala pappkartonger - då borde han ta upp värjan och föra den mot magen.

Vi kunde behöva skam-faktorn här hemma.

För frågan är inte hur det kan komma sig att folk tar livet av sig - frågan är varför så få gör det...

Uppdatering:
Wanja har naturligtvis inte gjort fel, påpekar Chadie i kommentarerna. Det förändrar dock inte på något sätt mina förhoppningar.

Bara en liten paus

Nej, jag har inte försvunnit från jordens yta. Jag har inte lagt ner verksamheten här på gudmundson.

Men jag har tagit lite ledigt, eftersom jag har överjävligt mycket jobb och överjävligt mycket extracurriculära grejer att se till. Så tempot är lite lågt.

Jag kommer snart tillbaks.

Överviktigt

En medveten satsning på opinionsbildning på internet har gått långt över förväntan för näringslivets tankesmedja Timbro. I en våg av konstant expansion har planerade framgångar varvats med lyckokast - i skrivande stund har den liberala blogosfären tecknat in åtminstone en fjärdedel av alla svenska domännamn, känns det som. Och eftersom allihop länkar till varandra konstant så utgör det hela en liberal google-bomb; varje sökning på nätet efter information om ett politiskt problem ger en nyliberal lösning som första resultat.

Och inte nog med det.

Den senaste topplistan över landets "viktigaste" bloggar (har Observer gått efter taxeringskalendern, eller?) gav vid handen att inte mindre än fem av av de tio på listan har tydlig knytning till tankesmedjan (nr 2, 3, 6, 8 och 9), och att ytterligare två (nr 4 och 7) åtminstone varit där för att bli fulla på gratis öl och vin (seminarier om offentliga sektorns avreglering blir otroligt mycket sexigare av dricka och snittar - opinionsbildarens första minnesregel).

Men nu har Timbro drabbats av en backlash.

Under många år har opinionsbildningen varit en billig affär för Timbro. Med ett par dunkar lådvin, en korvbit, och kanske lite ostbågar så kunde alla mättas på ett seminarium.

Och en starkt ökad tillströmning av unga hungriga bloggare skulle ju inte vara så svårt att hantera under de formerna.

Men. Kristider stundar.

Vid en brandsyn nyligen sattes en övre gräns för antalet besökare i Timbros seminarie-sal på Grev Turegatan 19. Inte fler än femtio personer får vara där om säkerhetsföreskrifterna ska följas.

Vilket gör att Timbro måste ta ut sina gäster på lokal - och det är inte billigt på Grev Turegatan. När Christian Gergils höll Timbro-föredrag om Dokusåpan som kulturform (nittiotal, någon?) häromveckan så hölls tillställningen i Grodans källare. Alla besökare gavs tre drinkbiljetter. Strax under tvåhundra kronor, alltså.

Om högerbloggarna fortsätter att växa (upptäckta idag: Frihetsblogg samt Rationalisten) så kan det bli ganska kostsamt.

Nästa evenemang hålls onsdag den 17:e på Café Momba på Norrmalmstorg. Då är det nyblivne bloggaren Johnny Munkhammar som föreläser om sin bok Sagan om välfärdens återkomst, vilket, till Timbros ytterligare förskräckelse, torde kräva minst fem drinkbiljetter skallen.

En dyrköpt opinion, med andra ord.

Nåväl.

För ett år sen satt jag och skissade på ett projekt med Pontus Schultz. Vi hade planer på ett tv-program. "Vi måste göra en topplista", sa han. "Det är det bästa och billigaste sättet att få uppmärksamhet och buzz. Topplista eller Hederspris."

Observer fattar såklart det. Jag fattar det också. Men ändå kan jag inte låta bli att skriva om den.

Jag är ju med. På fjärde plats.

Angående Yassir Arafat

I väntan på frånfället utspelar sig en olustig internationell konflikt - hur ska man hantera kvarlevorna?

Inget av många planerade slutförvar för Yassir Arafat har dock ännu tagits i drift. Men långtgående planer finns i de flesta länder att erbjuda slutförvar i berggrunden, i så kallade djupförvar. Eftersom berggrunden varierar mellan länderna, varierar också utformningen av det tänkta djupförvaret.

Exempelvis planerar länder med granitisk berggrund - som Kanada och Sverige - ett KBS-3-liknande förvar, d v s inkapslad deponi i hål borrade från tunnlar djupt nere i berggrunden.

Mycket av det svenska planeringsarbetet sker i Kapsellaboratoriet i Oskarshamn.

Där testar vi elektronstrålesvetsning för att svetsa fast locket på kapseln. För närvarande bygger vi en utrustning för att även kunna svetsa med friction stir welding, en form av friktionssvetsning. På Kapsellaboratoriet utvecklar vi också metoder för att kontrollera att svetsarna uppfyller kvalitetskraven, så kallad oförstörande provning.

I Frankrike, däremot, planeras slutförvaring i djupa lerformationer, i Libanon i bergsalt och i Jordanien i en vulkanisk bergart.

Men i det vakum som uppstått i väntan på en lösning på den internationella konflikten om rätten till Yassir Arafats slutförvar utspelar sig nu en orolig maktkamp.

Här kan vanliga medborgare kan hjälpa till.

Donera du också, till Pups for peace!

Fair and balanced

Strupen hade legat blottad så länge att det inte fanns någon anledning att sätta in hugget just nu. Som ni förstår berodde alltihop på något annat och outsagt.

Många av mina kollegor här i Mellanöstern tycker att det är mycket märkligt att jag kan sända hem telefonrapporter som inte granskas innan de går ut i etern. ”Får du verkligen säga vad du vill?” frågar de misstänksamt, ibland förvånat. ”Jag måste alltid leta fram någon annan som säger det jag tänker”, berättar en amerikansk korrespondent. ”Jag skulle aldrig kunna framföra en egen åsikt. Jag måste ha citat.”

Det är ju ett välkänt journalistknep – att intervjua dem som tycker som man själv. Men i min tolkning av uppdraget att vara Sverige Radios Mellanösternkorrespondent ingår friheten att göra egna politiska analyser och att redovisa egna ståndpunkter utan att tvingas gå omvägen via en expert som man intervjuar. Ändå har jag ofta förundrats över att jag aldrig – hittills – har censurerats. Mina rapporter förhandsgranskas nästan aldrig. Mina överordnade har aldrig ifrågasatt innehållet i mina reportage.

Texten ”Farbror Vederhäftig och Tant Emotion – en saga om public service”, av Cecilia Uddén, ingår i antologin Public Service i praktiken, utgiven 1997 (!), av Sveriges Radios förlag (!), av redaktören Erik Fichtelius (!), då gästprofessor i journalistik på JMK (!), och har dessutom använts som kurslitteratur (!) i olika journalistutbildningar. Boken problematiserar nämligen på ett utmärkt sätt det regelverk som omgärdar public service.

Åtminstone en generation journalister och public service-medarbetare har med andra ord läst boken. Utan att reagera med avsky, förvåning eller ens rop på karantän.

Så när programdirektör Kerstin Brunnberg häromveckan satte Uddén i kylskåpet för en tid så berodde det naturligtvis inte på det famösa uttalandet i P1 morgon - lika lite som att artiklarna från Johan Norberg och Timbro-högern kommit till i en önskan att få rättvis och balanserad rapportering i Sveriges Radio och Sveriges Television.

Nej, nej.

Kerstin Brunnberg agerade, som varje god chef, skade-minimerande i syfte att bibehålla det allmänhetens förtroende som utgör det finansieringsgrundande fundamentet för public service. Inget konstigt alls.

Johan Norberg agerade, som varje god nyliberal opinionsbildare, i syfte att undergräva samma förtroende för att på sikt kunna minska det omfång och det inflytande public service har idag. Inget konstigt med det heller.

Dessa två hållningar kolliderade.

Därför kom beslutet om karantän nyss.

Men som ovanstående citat visar är det uppenbarligen okej att ta ställning, att redovisa personliga ståndpunkter och vara partisk – så länge det inte uppmärksammas av högröstade kritiker. Eller?

Och med Uddén i frysboxen är väl allt klart nu? Eller finns det anledning att vidare diskutera journalisters åsikter och ställningstaganden?

Nej, just det.

Diskussionen måste nog fortgå.

Och har ni orkat läsa så här långt förstår ni nog att den här texten inte skrivs för Cecilia Uddéns skull, eller för Johan Norbergs skull; det handlar om mig. Jag skriver för att reda ut hur jag själv ska hantera frågan. Jag är ju journalist, sedan en längre tid anställd som projektneger i public service.

Jag började blogga för att jag ville testa det skrivna ordet igen. Detta nya medium erbjöd snabbhet, lättsamhet och omedelbar bekräftelse. Det var kul att experimentera fram ett nytt sätt att skriva om politik och samhällsfrågor. Texter som låg närmare snacket i grabbgänget och fikarummet än den sortens kommentarer vi vanligen läser i tidningarna. Mer humor, fler elakheter, och mer bisarra detaljfrågor.

Till en början räknades läsarna i tiotal, och i huvudsak var det väl gamla kompisar, och andra samhällsintresserade bloggare förstås, som läste. Men under våren upptäckte jag ett växande intresse för mina texter, och med hjärtat i halsgropen erfor jag också att de omskrivna ibland surfade runt i blogosfären.

Under den senaste månaden har jag haft 11310 unika besök. IP-adresserna är inte sällan prominenta. Regeringskansliet, riksdagen, partikanslier, opinionsbildande institut, kommunikationsföretag, dagstidningar, tidskrifter, forskningsinstitutioner, universitet, ja, man kan jämföra spridningen med en halvtaskig månadstidning inriktad på unga beslutsfattare i offentlig sektor, eller nåt. Vad som började som privat terapi har övergått till offentlig opinionspåverkan, om än i blygsam mån.

Och då är det problematiskt.

För en traditionell journalist ska väl inte ta ställning i kontroversiella frågor offentligt, enligt de pressetiska regleringarna vi har?

Och jag har verkligen tagit ställning ibland. Inte för nåt särskilt parti, kanske. Jag tror jag har kallat alla partier för idioter. Men i viktiga, kontroversiella frågor.

Den senaste pressetiska debatten har inte riktigt handlat om det. Den har inte berört vad medarbetare i public service, eller journalister i allmänhet, får säga på fritiden.

Debatten har mest handlat om vad som får uttryckas i det redaktionella materialet. Och inte ens där råder konsensus. Några av landets absolut bästa journalister förespråkar subjektivitet och öppet redovisat ställningstagande; jag tänker på Göran Rosenberg och Ulrika Knutson. Representanter för den traditionella skolan, som Stig Fredrikson, Åke Ortmark och Staffan Sonning, menar att journalistiken alltid ska sträva efter opartiskheten.

Jag tillhör den senare nämnda skolan, alltså traditionalisterna, vad gäller journalistiken i public service. På jobbet ska man anstränga sig att tillfredsställa arbetsgivarens önskemål, inte sina egna. Och eftersom journalistik i 95 procent av fallen är ett enkelt hantverk där man går efter formulär 1A så är det verkligen inget större problem.

Men vad får man säga utanför jobbet?

I en brevväxling med kulturjournalisten och musikern Martin Aagård anförde jag ungefär följande:

Är det okej att berätta på vilket parti man röstar? Är det okej att gå i ett demonstrationståg? Är det okej att vara medlem i ett politiskt parti? Är det okej att vara verksam i facket? Är det okej att sjunga politiska texter i ett rockband?

Om man nu vill sätta en gräns för vad journalister ska göra på sin fritid så torde ovanstående aktiviteter vara uteslutna. Vill vi det?

Jag vet i alla fall att många goda journalister lyckas hålla en rågång mellan egna åsikter och yrkesutövningen, och följaktligen deltar i aktiviteter som ovan. Janne Josefsson har flera gånger berättat att han varit aktiv folkpartist. Jag har sett medarbetare på Ekot gå med kommunisterna i tåget på första maj. Jens Orback var omtyckt programledare på SVTs Striptease med partibok - idag sosseminister. Och fackligt verksamma journalister har vi ju i drivor, precis som om det vore oproblematiskt ur objektivitetssynpunkt.

Nej, jag tror inte att man kan dra en gräns där. Jag tror att det är rimligt att journalister får ha och uttrycka åsikter.

Martins svar komplicerar frågan ytterligare.

Samtidigt finns ett skrå av journalister och halvjournalister vars uppgift stundtals enbart verkar vara att ludda till gränserna mellan åsiktsjournalistik och nyhetsrapportering. De kallas kulturjournalister och är tyvärr den mediokra skara reportrar jag själv tillhör. Ena dagen skriver man en krönika, den andra agerar man kritiker och den tredje förväntas man förutsättningslöst granska den verksamhet man recenserade i förrgår. Jag har själv för länge sedan straffat ut mig från möjligheten att jobba som politisk reporter på en redaktion.

Kanske är det för att jag själv inte riktigt är bekväm i min situation som jag vill ställa högre krav på nyhetsjournalister än på kulturjournalister. Kanske är det rent önsketänkande - att det ska finnas journalister som är "bättre" och lite mer pålitliga än andra.

Å tolfte sidan är utrikesjournalistik en genre där åsikter tillåts florera i mycket högre utsträckning än i inrikesjournalistik. Du kan beskriva en rysk, en turkmenistansk eller en amerikansk politiker i mycket hårdare ordalag än vad du skulle våga använda om en svensk.

Och jag tror Aagård är nåt på spåren här. De som förespråkat ett tydligt subjekt i journalistiken, Uddén, Knutson och Rosenberg, befinner sig ju alla i ett gränsland mellan kulturjournalistikens tyckande och nyheternas förmedlande. Feature, liksom.

Det är frågor som är omöjliga att bedöma konsekvent. I public service finns ett omfattande regelverk, men eftersom de oändligt många möjliga situationerna inte går att förutse, så sköts bedömningen från fall till fall.

Hans Hernborn, chef för SVT:s Programsekretariat, skrev i en krönika i interntidningen Vi på TV:

För SVT gäller samma publicistiska grundregler som för SR och därtill har SVT en utvecklad policy. Regeln om opartiskhet och saklighet är fundamental i public servicebegreppet. Utan den skulle SVT knappast åtnjuta publikens förtroende. Även finansieringen av public service skulle vara hotad.

SVT har åtagit sig att följa det av statsmakterna givna sändningstillståndet . Redan inledningsvis understryks vikten av ett oberoende SVT, som ”har till uppgift att bedriva TV-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället”.

Vidare skall SVT:s rätt att sända ”utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen” (den nuvarande s k portalparagrafen om innehållet i SVT:s sändningar, §6).

Den som, i likhet med programledare, reportrar, redaktionella chefer m. fl., för publiken framstår som företrädare för programföretaget har en yttrandefrihet som är begränsad i den utsträckning som fordras för att verksamheten skall vara opartisk och saklig. Begränsningen är frivillig och vill man inte acceptera den bör man inte söka jobb på SVT.

Den närmare definitionen av saklighet och opartiskhet i detta sammanhang har utvecklas genom SVT:s, SR:s och Granskningsnämndens praxis. I Programsekretariatets ”Opartiskt och sakligt” beskrivs vad det innebär i praktiken.

Det är inte heller så, att kravet på opartiskhet och saklighet skulle vara mindre ju längre bort som den företeelse man skildrar är belägen, t ex valrörelser i utlandet. Även skildringar av Nordpolen eller universums galaxer måste uppfylla rimliga krav på opartiskhet och saklighet.

I de flesta fall är opartiskhetskravet inte särskilt svårt att hantera. Om man i ett program har missat t. ex. att låta en relevant parts synpunkter redovisas kan man korrigera detta i nästa program, exempelvis genom att tillfoga ett genmäle.

Men om en programledare har tillkännagivit sin oförblommerat partiska uppfattning i en klart kontroversiell social, ekonomisk, politisk eller kulturell fråga kan detta misstag inte korrigeras. Man kan knappast ta tillbaka en offentliggjord åsikt. Publiken minns vad man sagt.

Ett, som i det aktuella fallet, klart kontroversiellt, partiskt uttalande kan därför under lång tid påverka allmänhetens bedömning av inte endast denna SVT-företrädare utan även styra uppfattningen om innehållet i den aktuella programgenren och public service.

För att skydda SVT:s och den enskilde medarbetarens trovärdighet och publicistiska integritet finns därför en av SVT fastställd Policy för programledare och programmedarbetare vid SVT. Där återges relevanta bestämmelser i gällande programregler och anställningsvillkor vid SVT, PA-handboken mm.

I punkt 1 i riktlinjerna för medarbetare heter det: ”Medarbetare vid SVT åtar sig att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas. Sedan lång tid tillbaka tolkas detta så att medarbetare som företräder SVT, eller kan uppfattas som företrädare för SVT, inte kan utnyttja sin ställning i syfte att främja politiska partier eller andra som agerar i kontroversiella samhällsfrågor”.

Och i punkt 2 fastslås: ”Medarbetare som företräder SVT som programledare och motsvarande och som, sedan punkt 1 beaktats, utnyttjar sin rätt att offentligt framföra sin mening i sådana sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor som normalt sett kräver en opartisk hållning från SVT:s sida ska avhålla sig från att behandla dessa frågor i programverksamheten”.

Det bör noteras att avhållsamheten förutsätts gälla tillsvidare under obestämd tid. Med tanke på vikten av att SVT uppträder opartiskt samt mediets genomslagskraft förefaller det inte sannolikt att denna tid skulle begränsas till endast några veckor eller månader.

Punkt 3 lyder nämligen: ”Medarbetare som framträder i TV-rutan med bild, namn eller röst som företrädare för SVT ska med särskild omtanke efterleva kraven i SVT:s sändningstillstånd. Det innebär bl. a. att ge korrekta fakta och inte låta privata åsikter styra programmen. Detta är speciellt betydelsefullt för medarbetare som verkar inom nyheter samt samhälls- och faktaområdena”.

Och där har vi det.

I sändningarna så gäller de vanliga kraven. Opartiskhet, och saklighet. Formulär 1A. Och för att man ska kunna ha med Uddénarna, Rosenbergarna och Knutsönerna så behöver man inte ha perfekt balans i varje enskilt program, utan kan kompensera nästa dag, eller nästa vecka eller så.

Privat finns lite andra gränser. Jag upprepar.

Medarbetare vid SVT åtar sig att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas. Sedan lång tid tillbaka tolkas detta så att medarbetare som företräder SVT, eller kan uppfattas som företrädare för SVT, inte kan utnyttja sin ställning i syfte att främja politiska partier eller andra som agerar i kontroversiella samhällsfrågor.

Om jag förstår saken rätt, får man alltså på sin fritid inte kampanja för politiska partier (men man får ha partibok), inte engagera sig i exempelvis Folkkampanjen för kärnkraft eller Ja till Euron (men man får rösta), och inte utnyttja sin ställning hos bolaget för att främja något särintresse.

Och det är ju inga problem.

Likväl är läget inte klart.

Alla läsare har ju sett att jag har tagit ställning. Kanske inte för specifika samhällsintressen, som det står i regelverket, men ändå. Tagit ställning i kontroversiella frågor.

Är det så att det är det nya mediet som krånglar till det för mig? Att det är som Martin Aagård säger, ett suddigt gränsland? Att min blogg, det nya mediet, ligger i ett gränsland mellan dagboksanteckningens intimitet och den politiska journalistikens torra offentlighet? Och att det där gränslandet är outforskat av juristerna?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill sluta skriva om chefen ber mig. För det blir nog han, och inte Timbro, som kommer att komma med första klagomålet.

Hillersberg

Lars Hillersberg är död.

Dagens Nyheter har en runa. Död. Precis när läget var som bäst för en satirtecknare. Han gjorde osmakliga grejer, visst. Tassade i antisemitismens närområde. Men när han var bra, då var han bra. Det ser man på hans hemsida.

Jag skulle önskat mig en sista bild. Hillersberg hade gjort den bra, tror jag.

Lars Ohly, naken i duschrummet med Göran Persson och Peter Eriksson i sällskap. I handen håller Lars Ohly en mycket hal tvål, som det står Vägval vänster på. Peter Eriksson har sin arm insträckt under Perssons handduk. Genom nyckelhålet beskådas det hela av Janne Josefsson.

Rövpulet, skulle bilden kunna heta.

Jag köpte efter många års tvekan ett blad, nyhetsankaret, av Hillersberg i somras. Tur!

Kristallnatten igen

Om det inte vore så djupt tragiskt så skulle jag kalla det ironiskt.

På tisdag är det årsdagen av Kristallnatten. Redan nu berättar dock Rapport att Israeliska ambassaden måste flytta från den lokal de hyrt i femtio år. Fastighetsägaren betraktar de eviga demonstrationerna som hålls på gatan utanför, till stöd för intifadan och liknande, som ett allvarligt säkerhetsproblem.

Israels ambassad har sagts upp från sina lokaler på Östermalm i Stockholm. Fastighetsägaren anser att ambassaden är en säkerhetsrisk, stör grannarna och vållar ekonomisk skada.

Till minne av Kristallnatten anordnar även i år just tidigare nämnda demonstranter en manifestation (eller är högtidlighållande ett bättre ord?).

Datum: tisdag den 09:e november, 2004
Tid: 18:00
Beskrivning:
FACKLOR I STOCKHOLM
Manifestation och fackeltåg från Norra bantorget tis 9 nov kl 18 till Sergels torg. Arr: SAC, Suf, Ung vänster, v seco, lo-sthlm, ssu, kurdiska riksförbundet, Grön Ungdom, judar för israelisk-palestinsk fred, m fl.

Ironiskt eller tragiskt, jag vet inte.

Det finns andra demonstrationer, för den läsare som till äventyrs skulle vilja visa sina sympatier.

Till minne av Kristallnatten

Det är vår plikt att inte glömma.

Samarbetsrådet för Judar och Kristna inbjuder traditionsenligt till bönevandring i åminnelse av Kristallnatten tisdagen den 9 november.

Samling sker vid Jakobs kyrka kl 17.30 där komminister Monica Regnfors Sjörén står för programmet. Därefter fortsätter vi i Stora Synagogan med minnesböner framförda av kantor Paul Heller samt tal av Tobias Rawet. Programmet avslutas därefter i S:ta Eugenia kyrka ca 19.00.

Det anordnas också ett seminarium på Kungsholmen, där åtminstone en av punkterna borde mana till eftertanke bland vissa demonstranter.

Kristallnatten
Tid: 9 november 18.00
Plats: Piperska Muren, Scheelegatan 14, Stockholm Ingång från Amarantergränd 8

OSA senast måndagen den 8 november 2004 per fax eller e-post till Svenska Kommittén Mot Antisemitism: Fax 08-652 60 90, e-post skma@swipnet.se

Antisemitismens återkomst
Fil dr Henrik Bachner

Men det finns nog att göra i resten av landet också. Tidningen Dagen berättar om det, och förklarar samtidigt en viktig detalj.

I Vetlanda deltar flera frikyrkoförsamlingar i en gemensam manifestation mot antisemitism för att hedra offren på Kristallnatten för sextiosex år sedan.

Holger Nilsson, som är initiativtagare till manifestationen, anser att minnesdagen allt mer fått prägel som en allmän "anti-våldsdag" eller en dag mot rasism. Han vill därför uppmana församlingar på andra orter att arrangera eller delta i manifestationer mot antisemitism.

– Det finns 364 andra dagar om året då vi kan demonstrera rent allmänt mot rasism, men just Kristallnatten ska förbehållas judarna, säger Holger Nilsson.

Extrem intolerans

Ja, jag vet. Det är ingen vidare bra bild. Men en anonym tipsare tyckte att bilden hade nåt att säga, så jag petade in den.

Jag har fått ett brev, från en anonym välgörare alltså, som tangerar en grej jag funderat på med anledning av mordet på kontroversielle holländske filmaren Theo van Gogh. Ni hajar säkert. Är det verkligen så att intoleransen är större hos muslimer?

Forum för levande historia undersökte faktiskt saken nyligen. Och ska man summera huvuddragen i intolerans-rapporten så går den ut på att det är grabbar (inte tjejer) ute på landsbygden som ogillar bögar, judar, zigenare och på de senaste åren även muslimer. Rapporten visar att ungefär sju procent av de manliga unga bonnläpparna är intoleranta, och ofta sympatiserar med högerextrema partier. Men de allra flesta ungdomar är inte intoleranta alls. Ingen anledning till oro, alltså, enligt rapporten.

Men forum för levande historia mätte inte bara intolerans. De kollade på extrem intolerans också. Och det är där siffrorna blir intressanta. Andelen extremt intoleranta judehatare är till exempel dubbelt så stor bland muslimer som hos andra.

"Det finns dock i den muslimska gruppen en ytterlighetsgrupp som andelsmässigt sett är något större än i övriga grupper. Isoleras en grupp som kan betecknas som "extremt intoleranta" (indexvärde>3,0) utgör denna 5,3 procent av de muslimska eleverna, att jämföra med 2,9 procent bland samtliga övriga elever (bland de "ej religiösa" är denna andel 4,1 procent)."

Även böghatet är större i muslimska grupper.

"Den religiösa tillhörigheten har förhållandevis stor betydelse för inställningen till homosexuella. De elever som angett "muslim" som religiös tillhörighet uppvisar en betydligt större intolerans än övriga kategorier. Det genomsnittliga indexvärdet för muslimska elever är 1,38, att jämföra exempelvis med elever som angivit sin tillhörighet som kristna där motsvarande genomsnittsvärde är 0,83."

Jag har skrivit det förut (först och främst här, men också här, dock inte här, här, eller här, där det också hade passat), men jag tycker att det är värt att upprepa. Det är dags att svenska muslimer skapar sig en egen variant av Expo, ni vet tidningen som granskar högerextremismen. Om inte muslimerna själva sköter granskningen så kommer Sverigedemokraterna att stå för informationen och opinionsbildningen – och det är det ju ingen som vill.

Bilden, ja.

Bilden ovan föreställer Dick Cheney på statsbesök i Egypten. Längst ut till höger, i ljus kostym, bakom damen, står en egyptisk general.

Han heter Hitler.

Jodå, jag skojar inte. Hitler Tantawi. Egyptisk general.

Hans brorsa heter Mussolini.

Kan ni föreställa er det mentala klimat där det är okej att döpa sina söner till Hitler och Mussolini? Kan ni föreställa er det mentala klimat där det går att växa upp med såna namn? Där det går att göra militära karriärer?

Min anonyme tipsare skriver:

"General Hitler Tantawis föräldrar måtte ha gillat nassarna. Eller åtminstone fascisterna. För enligt militärattachén hette Hitlers brorsa Mussolini!

Denne Hitler verkar dock vara en hygglig prick, till skillnad från version 1.0:

"Does anyone out there remember Hitler Tantawi? The nation’s top vice cop as head of the Administrative Control Authority, Tantawi brought down El-Wakil and tens of other fat cats after President Mubarak declared war on corruption three years ago. He was retired earlier this year with thanks for his service." (Egypt today)

Hitler har utbildats av amerikanarna, och blev faktiskt kompis med dem, visar det sej:

"Many of the senior Egyptian officers have experienced our professional development courses and have gained so much that it made negotiations with them easier. An example that comes to mind is an experience I had with an officer by the name of Major General Hitler Tantawi, their equivalent to our SGS who worked for the minister of defense. When we were negotiating and coordinating various issues regarding the support the Egyptians' needed for their participation in the Gulf War, he proved to be an excellent point of contact. He directed me to the right people and provided me easy access to the minister of defense, and the chief of staff of the Egyptian armed forces. As a result of the appreciation he had for the way we do business, we collectively reduced the normal bureaucracy. General Tantawi is a product of our War College. He, like so many others who are products of our school system, not only made lasting friendships but, more importantly, obtained a functional knowledge of our cultural ways and the manner in which we prefer to do business. This is just a small example. There are many others." (US ARMY MATERIEL COMMAND)

Och ju mer man gräver desto mer fascinerande blir det:

"Islamist-fascist collaboration did not cease with war's end. King Farouk brought large numbers of German military and intelligence personnel as well as ranking (ex-) Nazis into Egypt as advisors. It was a bad move. Several of the Germans, recognizing Farouk's political weakness, soon began conspiring with Nasser and his free officers (who, in turn, were working closely with the Brotherhood) to overthrow the king. On July 23, 1952, the deed was done and Newsweek marveled that, "The most intriguing aspect [of] the revolt ... was the role played in the coup by the large group of German advisors serving with the Egyptian army ... The young officers who did the actual planning consulted the German advisors as to 'tactics' ... This accounted for the smoothness of the operation." (Asia Times)"

Supernassen Otto Skorzeny hjälpte general Nasser (det är mycket med nassar nu) i Egypten efter kriget:

"Later on, he worked as a consultant to the Egyptian President Gamel Abdel Nasser and the Argentine dictator Juan Peron, and is rumoured to have assisted several of his friends in the secret SS escape network "Odessa" in the years after the war." (Wikipedia)

Annars är den arabiska antisemitismen och dess kopplingar till nazismen inte så kul, utan en konstig historia som man kan läsa mer om här - visste ni t.e.x. att den intensivt judehatande stormuftin av Jerusalem var "farbror" till Yassir Arafat?

Det förklarar ju bland annat detta:

"The New York Times (April 6, 1989) reports that Fuzi Salim Ali Madi, one of the leaders of Arafat's elite unit, Fatah Force 17, selected the moniker "Abu Hitler" and named his two sons "Eichmann" and "Hitler."

Intresset för nazism bland araber är inte helt utdött - för några år sedan låg Hitlers "Mein kampf" på arabiska på bestsellerlistan bland palestinierna och har funnits till salu öppet bland araber i Sverige...

"Nu beklagade visserligen Europaportens vd Tord Dahl i gårdagens Sydsvenskan att skrifter som Hitlers "Mein Kampf" och "Sions vises protokoll", historieförfalskningen som sägs bevisa den judiska konspirationen att ta över världen, fanns på Egyptenmässans bokbord. Faktum är att de låg där väl synliga i en veckas tid innan Sydsvenskans avslöjande ledde till att de plockades bort."

... och i Storbritannien

An Arabic translation of Hitler's Mein Kampf which has become a bestseller in the Palestinian territories is now on sale in Britain.

The book, Hitler's account of his life and anti-Semitic ideology written while he was in prison in the 1920s, is normally found in Britain in academic or political bookshops.

But The Telegraph found it on sale in three newsagents on Edgware Road, central London, an area with a large Arab population.

The book, originally translated in the 1960s and revived by Bisan, a Lebanese publisher in the 1990s, has a picture of Hitler and a swastika on the cover and is selling for £10.

Although the Bavarian state government, which claims copyright in the text, has tried to stop its publication around the world, Mein Kampf became the sixth best selling book in the Palestinian Authority area."
(Daily Telegraph)

Ja, allt detta berättar brevskrivaren om. Med tillägget att LGF naturligtvis uppmärksammat general Hitler först.

Ett tänkvärt brev, må jag säga. Tack!

Uppdatering:
Alicio skrev intressant om intoleransrapporten nyligen. Läs!