Why women don´t propose

Mina chanser att bli uppvaktad med ett frieri idag är redan lika med noll, så den här texten kan sannolikt inte göra så mycket skada. Men jag vill ändå, redan i inledningen, lägga in ett förtydligande: jag tycker verkligen att kvinnor ska få fria när som helst. Bara så ni vet.

På skottdagen ges kvinnor, enligt traditionen, möjlighet att fria. Kvällstidningarna har kampanjer om detta, kvinnligt frieri diskuteras på särskilda webb-platser för bröllopsplanering och, helt väntat, de fåvitska jungfrurna rasar.

Frågeställningen har således dykt upp: varför tar inte tjejer initiativet att fria oftare nu när det moderna samhället faktiskt tillåter det på andra datum än den 29 februari?

Jo, kan jag berätta, det beror på det som kallas sexuell selektion.

Sexuell selektion är en del i den förklaringsmodell, alltså evolutionsläran, vi använder för att förstå allt liv i vår omgivning men som av någon anledning nästan aldrig får nämnas i samband med mänskligt psyke och beteende.

I alltid utmärkta Godmorgon, världen! (lyssna bland annat på den goda nybörjarguiden till rockmusikens födelse) imorse, exempelvis, så diskuterades Paris Hilton under rubriken Kvinnokamp och bimbos, frågan vart fyrtio år av kvinnokamp egentligen lett oss?

Paris Hiltons livsstil dög inte åt statsfeministerna. Att hon, som har alla chanser man kan drömma om, valt ett liv som går ut på att visa upp sig halvnaken (samt att lyxkonsumera) var inte gott nog. Självklart så föll det inte journalisten in att med en endaste mening bedöma Hiltons beteende ur ett evolutionärt perspektiv. För ur den synvinkeln gör hon ju bara det som förväntas av en hona i den åldern.

Nåväl.

Varför friar inte kvinnor?

Sexuell selektion är, skulle man kunna säga, ett resultat av det ojämlika förhållandet på fortplantningsmarknaden. Bland människor tar den ojämlikheten sig uttrycket att hannens investeringskostnad för fortplantning är typ fyra sekunders arbete, medan honans kostnad är fyra sekunders arbete plus nio månader. Minst.

För hannen är det en ganska blygsam arbetsinsats att fortplanta sig tjugo gånger. För honan är det näst intill omöjligt. För honan innebär varje enskilt fortplantningstillfälle en enorm investeringskostnad. Alltså är det viktigt för honan att noga välja sin partner, medan det för hannen är mindre viktigt - han har ändå så många chanser.

I marknadstermer skulle man kunna säga att det råder brist på honor (eller ägg) och överskott på hannar (eller spermier). Denna ojämlikhet resulterar i olika egenskaper mellan könen.

Bland hannarna, som konkurrerar med varandra om tillgången till honor, vilka alltså det finns ett underskott på, är utslagningen hårdare (även den minst lyckade honan får ju tack vare underskottet fortplanta sig). Sexuell selektion får alltså tydligare följder bland hannar. Vissa egenskaper är bra att ha i hannarnas tävling. Dels finns egenskaper som används för att rent fysiskt göra sig av med konkurrenter - alltså styrka, aggressivitet och kroppsstorlek. Dels finns egenskaper som signalerar manlighet till det andra könet - som kroppsbehåring och stora händer och fötter.

De flesta håller med om att den genomsnittlige hannen är större och starkare än den genomsnittliga honan. Och att hannar och honor har olika könsorgan. Det brukar bli kinkigare när man talar om de beteenden och mentala mekanismer som skiljer den genomsnittlige hannen från den genomsnittlige honan.

För även vissa beteenden kan ju vara bra, eller mindre bra, att ha i tävlingen.

Bland hannar kan man förvänta sig att finna följande beteenden: intresse för sex med främlingar, benägenhet att ta till våld över struntsaker, onödigt risktagande, samt inte minst villighet att fjäska, ljuga, hota, betala, eller ta till våld för att få sex. Den som tvivlar kan kolla upp lite statistik på Brottsförebyggande rådet.

Bland honor gynnas andra beteenden. En vilja att vårda sin avkomma, exempelvis. En förkärlek för monogami (undrar hur många män som besöker den här sajten). Och, apropå dagens datum, noggrannhet vid val av partner.

Människors känslor förstärker och försvagar vår benägenhet att utföra vissa handlingar, beroende på om det är evolutionärt gynnsamt eller inte. Det känns bra att tänka på att fortplanta sig, till exempel. Det känns å andra sidan äckligt att tänka på att fortplanta sig med sitt syskon. I normalfallet, alltså. Det finns psykon.

Genomsnittliga honor tycker inte om att fortplanta sig utan att dessförinnan bli uppvaktade. Det känns inte okej, helt enkelt. Den genomsnittliga honan vill träffa ett val mellan flera potentiella partners. Om hon blir tvungen att själv söka upp sin partner är det ett tecken på att hon inte fått välja. Och det känns inte bra.

Därför friar inte kvinnor. Allra minst till mig.

Summary in English:
Today is leap day - traditionally a day when women get to propose marriage. I give a brief evolutionary explanation of why they usually don´t. Read more here.

... has left the building.

Igår flyttade de ut, ockupanterna i fabrikslokalen vid Telefonplan i södra Stockholm.

De skriver i ett pressmeddelande att de i en vecka lyckats upprätthålla "ett utrymme som har attraherat grannar och en bredare allmänhet för spelningar, sociala rörelsers möten, dygnetruntöppet bokkafé, gratis biograf, folkkök och bostad för behövande."

Hur det nu var med den där breda allmänheten vet jag inte, men Gustav Fridolin har i alla fall varit där. Honom belönar redan skattebetalarna med ungefär 45 papp i månaden och bostad i Gamla stan, så han behövde nog inte äta av frukostgröten på Telefonplan. Men det är ju fint att vänsterynglen identifierar sig med Fridolin - med tanke på hans lön, bostad och allt... Jag gillar också Gustav. Verkligen. Mitt förtroende för honom bara ökade av att det publicerades bilder på honom, dyngfull i Hultsfred. Det är synd att han är kommunist. Vi får hoppas att det går över.

Ockupanterna, eller Nätverket Ingen Bostad 2004 som de kallar sig, hotar också med en demonstration på Sergels Torg idag, lördag, klockan 15. Demonstrationen lär bli spännande. Ockupanterna är ju ute efter upprättelse.

Upprättelse? Varför då?

Jo, ockupanterna har nyss lidit ett fruktansvärt nederlag. De har inte dragit åt sig ordningsmaktens uppmärksamhet i tillräckligt hög grad. Som jag skrivit tidigare är det varje ungkommunists dröm att bli utburen av polisen, och på så sätt inrättas i samma martyrtradition som alla stora röda kämpar. Men den här gången så struntade polisen, mer eller mindre, i ungdomarna. Snopet.

Hell hath no fury, som det brukar heta.

Vi får väl se om det blir någon stenkastning. Det är ju lite dåligt väder idag, så revolutionärerna kanske hellre sätter sig på Carmen och dricker eftermiddagsöl i stället.

Slutligen en påminnelse: det handlar inte om bostäder. Antalet tomma hyresrätter, mars månad, förra året, i Sverige: 26 250.

Summary in English:
The squatters in southern Stockholm have now left the building - without any clashes with the cops. I guess the commies are disappointed. Hell hath no fury, as we say.

Why bug Hans Blix?

Den person som det funnits minst anledning att bugga under de senaste åren påstår sig nu blivit utsatt för avlyssning.

Men varför skulle någon vilja bugga Hans Blix?

För det första: varje ord han sagt har han yttrat rakt in i tv-kamerorna.
För det andra: han har sagt exakt samma sak varje gång.

Man skulle lika väl kunna avlyssna en speldosa.

Summary in English:
Hans Blix has been bugged. As if he had anything interesting to say.

Castro-huggers galore!

Dolda budskap i till synes sakliga texter - det är något som diskuteras på flera ställen i dagarna. En journalist på Dagens Nyheter har fått sparken därför att han infogat dikt-strofer, enligt tidningschefen riktade till sin exfru, i ytligt sett normala nyhetstexter.

Jag har själv använt samma grepp. Min förra text, som på ytan är en riktig nyhet (alltså att Mauricio Rojas inte ställer upp till omval) innehåller i själva verket följande budskap:

Förlåt! Jag var korkad som skickade det där förhastade mejlet. Jag trodde att jag skulle få ett skämtsamt "dumbom!" till svar, men inser att jag klev över en gräns. Hoppas att vi kan samarbeta ändå!

Nåväl.

Dagens stora scoop levereras av Arbetaren, och citeras av Expressen. Jag har tidigare skrivit om framträdande vänsterpartisters vurm för diktaturen Kuba och förtryckaren Fidel Castro. Men jag har helt missat Eva Björklund, nyvald ersättare i Vänsterpartiets styrelse. Eva Björklund jobbar som arkitekt med att renovera miljonprogrammets undermåliga bostäder, vilket bara det borde väcka en eftertanke hos henne. Men icke.

Till Expressen säger hon fantastiska saker.

- På Kuba finns en deltagardemokrati på kommunal nivå som är väldigt intressant. I Sverige är ju medborgarnas inflytande över ekonomin till exempel väldigt begränsad, på Kuba är medborgarnas inflytande större än i Sverige.

Man tror till en början att Expressen och Arbetaren har intervjuat henne när hon varit nyvaken, eller möjligen på fyllan (som av någon outgrundlig anledning ju brukar hända just vänsterpartister), men det är faktiskt sant. Hon har verkligen sanslöst bisarra åsikter.

"Kubas grundlag garanterar många friheter och rättigheter, och en del av dem är ganska unika. Som t ex att inte bara riksdagsledamöter har rätt att lägga motioner i parlamentet, utan även folkrörelserna och t o m medborgarna i allmänhet, under förutsättning att minst 10.000 väljare med sina namn ansluter sig. De tillägg till grundlagen som de kubanska folkrörelserna krävde, och som över 8 miljoner kubaner anslöt sig till med sin namnteckning, och som nationalförsamlingen diskuterade i 3 dagar, gick ut på att “ekonomiska, politiska och ekonomiska relationer med andra länder aldrig ska förhandlas under hot eller påtryckningar från främmande makter”, och att Kubas grundlag för en självständig socialistisk, demokratisk republik inte är förhandlingsbar. Det handlar inte om illusioner om att kunna låsa historiens gång, utan om en bred, folklig, politisk manifestation till försvar för en liten nations självständighet mot supermaktens anspråk på världsherravälde."

Eva Björklund, som alltså varit ordförande för Svensk-kubanska föreningen och är ansvarig utgivare för tidskriften Kuba, levererar fullkomligt hisnande uttalanden om diktaturen, som på löpande band. Citatet ovan är ur en hyllning till den kubanska författningen, publicerad på fourth of July år 2002. Hennes egna ord, inte förvrängda av någon journalist.

Till Amnesty press har hon, efter en debatt där hon hyllat valsystemet på Kuba, sagt:

– På Kuba hålls både riksdagsval och kommunalval och det nämns aldrig. Kanske för att det går lugnt till och aldrig är något bråk i samband med valen. Det är inga partival utan personval.

Ja, ja.

Korkskallar kan komma in i styrelser. Sånt händer, om valberedningen inte är på sin vakt. Kongresser kan kuppas.

Men man ska komma ihåg att Eva Björklund är valberedningens förslag. Vänsterpartiets högsta ledning tycker att Eva Björklund har något att tillföra svensk politik på riksnivå. Majoriteten av kongressdeltagarna i helgen instämde.

Nå.

Det hemliga budskapet i Eva Björklunds texter är illa dolt.

Det står "Jag är fascist och tillräckligt dum i huvudet för att vara öppen med det. Lyckligtvis är jag bland likasinnade."

Summary in English:
Eva Björklund is a new board member of the Left Party. The Left is the former communist party, which is now starting to go back to it´s old ideals. The new party leader Lars Ohly openly states that he is a communist, and today it was revealed that Eva Björklund considers Cuba to be a perfectly sound democracy.

Mauricio Rojas not to run for re-election!

Mauricio Rojas, riksdagsledamot för Folkpartiet, kommer inte att ställa upp i nästa riksdagsval.

Det berättade han på tisdagkvällen i intervjuprogrammet Korseld, som sänds i Sveriges Televisions digitala nyhetskanal 24.

Rojas, som under betydande uppmärksamhet valdes in i riksdagen på ett folkparti-mandat utan att tillhöra partiet, uppgav partipolitikens dominans, och bristen på individuellt inflytande för den enskilde riksdagsmannen som anledning till att han inte ställer upp till omval.

- Vi som enskilda riksdagsmän, har så få resurser, att vi har ingen chans, på riktigt, att sätta oss in i frågorna. Vårt politiska system gör oss individer till ingenting, praktiskt taget, i riksdagen.

- Nu ser jag inifrån, hur det här maskineriet är gjort för att partierna ska ha all makt, och individerna blir helt oväsentliga.

- Tror du att du kommer att kandidera till omval?

- Nej, det kommer jag inte att göra, för att det här gillar jag inte.

- I riksdagen har vi ingen chans! Partierna har monopoliserat resurserna. Vi har en partidemokrati, inte en demokrati baserad på individerna. Det där måste vi förändra.

Hela intervjun går att se på webben.

Summary in English:
Member of parliament and liberal heavyweight Mauricio Rojas will not run for re-election. Mauricio Rojas told this in a tv interview this tuesday evening, in Korseld (Swedish Crossfire, also streamed).

Go see Carl Johan de Geer!

Jag gick på Zita ikväll, för att äntligen se Med kameran som tröst, del 2, som är Carl Johan de Geers senaste film.

Man kan säga mycket om den, men det första jag kommer att tänka på är:

RICHARD HOBERT! GE TILLBAKS PENGARNA DU STULIT FRÅN CARL JOHAN!

Richard Hobert började sin brottsbana 1992, då han regisserade biofilmen Den femtonde hövdingen. Därefter har inte mindre än nio långfilmer producerats för bidragsmedel Hobert stulit från Carl Johan de Geer.

Tre solar, Hoberts senaste skymf, kostade Carl Johan de Geer fem miljoner kronor. Alla älskar Alice, från år 2002, berövade Carl Johan två miljoner kronor. En snabb överslagskalkyl ger vid handen att Hobert kan ha försvunnit med så mycket som 20 till 25 miljoner kronor som rätteligen tillhör Carl Johan de Geer. Snacka om dödssynd.

Summary in English:
If you are even remotely interested in modern swedish art, you have to go and see the new film Med kameran som tröst, del 2, by Carl Johan de Geer.

New features - Atom and Comments

Jag har nu, vilket jag hoppas kan skänka läsaren extra tillfredsställelse, ordnat så att min blog syndikeras med hjälp av Atom, samt fixat till en kommentar-funktion som jag fick gratis från Haloscan.

Men allt detta var väl lite onödigt, eftersom jag nog förr eller senare kommer att flytta min blog till inköpta domänen gudmundson.se, och använda nåt annat publiceringsverktyg.

Summary in English:
New features available on gudmundson. Atom feed and commentary function added today.

My life as a communist

Några vänsteryngel har ockuperat en fastighet i södra Stockholm. Mina bakfulla ögon tåras.

Jag var kommunist när jag var yngre. Det är väl därför jag skriver så mycket om vänstern. Jag hade också sex en gång när jag var yngre, vilket förklarar den andra delen.

Okej. Jag var kommunist, alltså. Men nu är jag frisk.

Året var 1988, platsen Uppsala. En tjej som heter Helena W, som var en teatertjej som brorsan hade skruvat, tipsade mej om att det var en aktion på gång. Man skulle ockupera ett hus. Jag och Jeppe Bank gick, eftersom vi var unga revolutionärer, på ett planeringsmöte. Mötet hölls, om jag kommer ihåg rätt, på vpk:s bok-café. I mötesrummet satt alla Uppsalas snygga tjejer som jag och Jeppe trånat efter men aldrig vågat snacka med. Elin. Jossan. Clarisa. Vi insåg snabbt att den här husockupationen hade potential att förändra våra liv.

Hjärnorna bakom aktionen utkristalliserades ganska snabbt. Det var ett gäng som kom ifrån Socialistiska Partiet (ett pyttelitet bokstavsparti som är mest känt för att Staffan Ling var medlem), och deras bok-café Röda Rummet. Socialistiska partigängarna hade en längre tid arbetet med att kartlägga tomma kåkar i Uppsala, och slutligen fastnat för en ganska bedagad fastighet på Bäverns Gränd. Eftersom det inte fanns så många tomma hus att välja mellan beslöt vi att ockupera det där huset på Bäverns Gränd.

Det fanns varken el eller vatten. Det struntade vi i. En sen natt tog vi oss in i huset, och gick till verket med det som socialister gör: vi hade stormöten. På stormötet får man en chans att visa upp sig för kommebrudarna. Och kommebrudarna, som inte fattar just denna funktion av mötet, får äntligen nån som lyssnar. En syndikalist som hette Hansen visade sig vara en jävel att snacka. Som belöning fick han ligga med Helena några dar senare. Stormötets sekundära, men dock viktiga, uppgift är att införa regler. Ett spritförbud var det första vi införde, märkligt nog.

Vi skickade väl iväg någon slags presskommuniké också. I alla fall var Upsala Nya Tidning där på morgonen. Grannarna kom och hälsade på. Eftersom vi hade barrikaderat nedervåningen så fick besökarna klättra på en repstege. Det var lite bökigt.

Folk var glada över att vi ungdomar gjorde nånting åt bostadsbristen. Och de var glada att vi som var hemlösa hade hittat nånstans att bo.

Problemet var naturligtvis att vi inte var bostadslösa. De flesta av oss var så unga att de bodde hemma hos föräldrarna forfarande. En grabb, Danne, kunde i bästa fall kvala in i gruppen hemlös. Danne hade faktiskt ingenstans att bo. Han var skinnskalle, halvt nynazist, och spelade i ett band som hette Robot Sjuttio. Han hade problem med att få bostad eftersom han inte hade nåt jobb. Danne hade sovit i en trappuppgång någon gång på fyllan. Så vi kallade honom hemlös. Men han var liksom inte sånt material man gör löpsedlar på. Det var svårt att tycka synd om Danne, helt enkelt.

Nästan alla på Bäverns Gränd var med i någon politisk organisation. Kommunistisk Ungdom (så hette Ung Vänster förr). Syndikalisterna. Socialistiska Partiet. Till och med några SSU-are var med, bland annat Lisa Pelling. Men inga hemlösa.

Vi bodde på Bäverns Gränd en vecka. Jag lyckades faktiskt bli ihop med en av ockupanttjejerna. Kattis var söt på ett fransyskt sätt, och konstnärligt lagd. Idag är hon en begåvad illustratör, men det hade ju inte med mig att göra, förstås. Politiskt så var det en ganska lyckad aktion, eftersom HSB, som ägde kåken, faktiskt gjorde renoveringskontrakt för en fastighet i Svartbäcken som stod tom. Så det uppstod faktiskt nya bostäder tack vare ockupationen. Men det var inte så viktigt.

Det viktigaste av allt var att vi till slut blev utburna av polisen, som alla riktiga aktivister blir. Det kändes otroligt skönt, men var förstås jobbigt för polismännen.

För de politiska organisationerna var aktionen lyckad. Många nya medlemmar anslöt. Det är liksom så de jobbar. För det handlar ju inte så mycket om bostadsfrågan. Sedan ett tag så rivs varje år fler tomma lägenheter i landet än det finns hemlösa.

Summary in English:
My life as a communist, a period piece from Uppsala in the eighties. I squatted. But don´t worry. I´m in good mental health nowadays.

Ali and the sexual revolution

Dagens nyhetsflöde toppas av sex och kommunism i kombination, och ingen som besökt denna blog tidigare tvivlar på vad dagens inlägg kommer att handla om.

Just det. Sex och kommunism. I kombination. Sexkommunism.

Sexkommunismen har inte uppfunnits av Ung Vänsters förbundsstyrelse, om nån trodde det. Sexkommunism är ingen ny företeelse.

Wilhelm Reich var en österrikisk psykolog som föddes 1897 och dog 1957. Reich forskade på just vänsterns ungdomsförbundare och deras sexualliv.

Wilhelm Reich spenderade sin så kallade vetenskapliga gärning på att försöka förena marxism och psykoanalys. Eftersom psykoanalysen drar stora växlar på undanträngd sexualitet så kom Reich också att arbeta mycket med sexualforskning och -upplysning (och gärna med barnet i centrum).

Den i Sverige vanligt förekommande (därför att sjuttiotalsvänstern läste den med nöje) pocketboken "Den sexuella revolutionen" (Pan/Norsteds 1971), hette i original "Die Sexualität im Kulturkampf", och utgavs första gången 1930 (fjärde upplagan 1949 fick namnet "Die sexuelle Revolution").

I "Den sexuella revolutionen", ja redan i förordet faktiskt, skriver Reich:

"När jag i Wien år 1928 grundade Socialistische Gesellschaft für Sexualberatung und Sexualforschung (Socialistiska Sällskapet för Sexualrådgivning och Sexualforskning), var barnens och ungdomarnas genitala rättigheter inte i minsta mån erkända. Det var otänkbart att föräldrar skulle tolerera sexuella lekar, än mindre betrakta dem som yttringar av en sund, naturlig utveckling. Själva tanken att de unga skulle tillfredsställa sitt kärleksbehov i ett naturligt famntag var en horrör."

Raderna om barnens och ungdomsförbundarnas "genitala rättigheter" låter förstås tvivelaktiga idag, men man ska ha i åminnelse att de skrevs i en tid när ungdomarna fick stryk om de onanerade.

Det är först senare i boken Reich berättar om sina fallstudier bland ungdomsförbundarna:

"En typisk bild av situationen fick jag då jag under en tid stod i ytterst nära kontakt med en ungdomsarbetargrupp i Berlin. Gruppen bestod av omkring sextio unga arbetare i åldern fjorton till arton år. Pojkarna var i majoritet. Också här pratades det en del om sexuella ting, men blott i skämtsam form, och huvudsakligen om könsumgänge, sällan om onani. Ungdomarna retade varann och sade försmädligheter när de såg att en pojke "polade" med en flicka. Nästan alla hade könsumgänge och växlade partner tämligen ofta."

"Partiarbetet stördes alltsomoftast av sexuella konflikter. Alltemellanåt fick pojkar och flickor förebråelser för att de gått med i partiet bara för att deras pojk- respektive flickvän var med förut. Det förekom mycket ofta att flickor stannade kvar i föreningen uteslutande för någon pojkes skull."

Detta skrevs alltså 1929. På ungkommunistfronten intet nytt.

Reich trodde, som många på den tiden, att det gamla, det vill säga sexualförtrycket, skulle tryckas bort av det nya, det vill säga kommunismen.

Reich avslutar boken med ett flödesschema över mänsklighetens utveckling: den börjar i vegetativt liv, klassamhälle och sexuell förnekelse, och slutar i "Sexuell bejakelse som kärna i en livsbejakande kulturpolitik grundad på socialistisk planhushållning".

Om man tror att Reich, och ungdomsförbundarna, var ute och cyklade så har man rätt. För detta var bara början på Reichs galenskaper.

Under åren i amerikansk exil "upptäckte" Reich vad han kallade Orgoner. Orgon-energin var, enligt Reich, ett slags kraftfält som var ansvarigt för väderleken, gravitationen, galaxernas formationer, samt, framförallt, sjyssta orgasmer. Man kunde till och med använda orgoner för att driva rymdfarkoster, trodde han.

Reich uppfann också ett slags orgon-ackumulator i form av en metallbox, så att man skulle kunna lagra och koncenterera orgon-energin. Det var då bara att kliva ner i metallboxen och suga i sig orgonerna.

Har vi alltså riktig röta, så är ungdomarna i Ung Vänster väl pålästa vad gäller Wilhelm Reich. Och då kan det bli hur kul som helst att läsa tidningarna i framtiden. Sexkommunism, relationskartor och orgon-ackumulatorer på löpet varje dag.

Summary in English:
The Young Left, Ung Vänster, is going through a sex-crisis. Young female members have been harassed, the chairman Ali Esbati has been harassed, well, pretty much everyone has been harassed.

Mixing sex and communism is nothing new.

The legendary nutcase Wilhelm Reich described similar situations as early as 1929 in his book "The sexual revolution", and he imagined fun stuff his whole life. He pioneered the communistic sexual revolution. He invented the Orgone-accumulator.

So, let us hope that the Young Left know their Reich. It could turn out pretty fun!

George W Bush or Fidel Castro?

Det börjar bli en tradition nu, att tunga vänsterpartister får den försåtliga lilla frågan: George W Bush eller Fidel Castro?

Idag, i tv-programmet Korseld (som också går att se på nätet), i den digitala nyhetskanalen 24, var det Lars Ohlys tur. När Gudrun Schyman fick frågan i förra valrörelsen valde hon utan att tveka Fidel Castro. När America Vera Zavala fick frågan av Claes Elfsberg i 24 minuter i våras var valet lika enkelt: Fidel Castro. Elfsberg ställde då om frågan, dock med valet mellan Tony Blair och Fidel Castro. America valde åter Fidel. När valet slutligen stod mellan Fidel Castro och Göran Persson vägrade hon svara...

Lars Ohly valde också Fidel Castro före George W Bush. Men efter uttalad tvekan, föredrog dock Ohly Blair framför Castro.

"Med mycket stor tvekan Tony Blair."

"Av det, då, skälet att Tony Blair faktiskt är en del av det här internationella världsomspännande systemet som George Bush också tillhör."

Senare förtydligade Ohly:

"Tony Blair, han är en knähund i Bushs knä."

Inte heller Ohly begrep alltså frågan om valet mellan demokrati och diktatur. För Lars Ohly är uppenbarligen demokrati ett främmande begrepp. Det visades, med all önskvärd tydlighet, när frågorna handlade om EU.

"Europeiska unionen och den överstatlighet som utvecklas där hela tiden, den är motsatsen till demokrati."

Ohly är naturligtvis inte demokrat. Därför är det helt naturligt att den "demokrati" som Ohly verkar för inte tillåter enskilda att ha inflytande över sina ägodelar.

"...vi ska se till att ägandet, det privata ägandet, ges så liten makt som möjligt, av demokratiska skäl, för vi ska kunna välja dem som fattar de avgörande ekonomiska besluten."

Hur mycket vill då Lars förstatliga?

"En del, faktiskt."

Summary in English:
Lars Ohly, who probably will be elected party leader for Vänsterpartiet, the swedish Left Party, gave an interview today on his beliefs. "The EU is the opposite of democracy", he stated. Also, in a choice between George W Bush and Fidel Castro, he chose Castro. Without hesitation. While explaining his views on economics, he stated that "...we will take care that owners, private owners, are given as little influence as possible, out of democratic reasons, because we should be able to elect those who make the cruicial economic decisions."

Born to lose

Idag presenterade Kristdemokraternas valberedning förslaget på ny partiledare. Göran Hägglund är 44 år, har varit riksdagsledamot sedan 1991, boende i Bankeryd med härkomst från Degerfors.

Under dagen trädde flera tunga intresseorganisationer fram för att ge Hägglund stöd.

- Han är helt rätt man för oss. Om någon kan sägas vara en kamrerssjäl så är det Hägglund, säger Erik Larsson från Nordiska Revisorsförbundet.

- Ett bra val. Hägglund är en äkta pappersvändare, säger Bo Perstorp från Myndigheten för Svensk Arkivstandard.

Göran Hägglund väntas bli vald till Kristdemokraternas sista partiledare på extrastämman två dagar efter den första april.

Summary in English:
Göran Hägglund is from today the top candidate for leadership in Kristdemokraterna, the Swedish Christian Democratic Party.

Don't read! I told you!

När man går för att köpa mjölk i ICA-butiken ställs man inför ett val. Man kan köpa ekologisk mjölk, eller så kan man köpa vanlig mjölk. Köper man ekologisk mjölk räknas man till gruppen medvetna och upplysta konsumenter. Köper man vanlig mjölk räknas man... ...inte alls!

Tidskriften Axess hade i decembernumret en serie artiklar om politisk konsumtion. Artikelserien hette "med kvittot som röstsedel". Här skriver docenten i statsvetenskap Michele Micheletti att

"Formellt definierad är politisk konsumtion att välja mellan producenter och produkter med målet att förändra anstötligt uppförande hos institutioner eller marknader. Dessa val grundar sig på attityder och värderingar i fråga om rättvisa och rimlighet, eller icke-ekonomiska frågor som rör personers och familjers välbefinnande och etisk eller politisk bedömning av agerandet hos stater och företag."

I en annan artikel skriver doktorn i sociologi Adrienne Sörbom att

"Valet av politiskt goda varor, liksom bojkotten av dåliga, är exempel på samtida politiskt handlande."

Även Axess-redaktörerna Kay Glans och Sofia Nerbrand deltar i serien med en text om den vänsterideologi som ligger bakom exempelvis rättvisemärkt kaffe.

Tre långa texter med samma fel: det är bara minoritetens konsumtion som definieras som politisk.

Tre fylliga artiklar alltså, där man påstår att politisk konsumtion är motsatsen till normal konsumtion. Varför räknas inte mitt mjölkköp?

Rättvisemärkt kaffe har i Sverige en marknadsandel på 1 procent. Vi som köper normalt kaffe utgör alltså 99 procent. Men vårt val definieras inte som politiskt. Vi förmodas handla i blindo.

I Sverige finns högst ett par tusen djurrättsaktivister. Samtidigt säljs omkring hundra miljoner kilo fjäderfäkött årligen. Jag räknar hundra miljoner röster på kycklingfabrikerna. Ändå är det den lilla högljudda minoriteten som definieras som politisk.

McDonalds säljer miljoner Bic Mac i Sverige i år - trots att det finns inhemskt producerat potatismos i varje Sibylla-kök som vi kunde ha valt om det inte var så att vi gillar företaget McDonalds och vill stötta dem. Ändå är det de stenkastande idioterna som räknas som politiskt aktiva.

Min mors sambo Fredrik dricker gärna vinet Carmel. Det är tillverkat i Israel. Fredrik begår en politisk handling till stöd för Israel, men det begriper inte de som definierar politisk konsumtion.

Jag kommer att tänka på allt detta när jag sitter och tvingar mig igenom en bok som heter "Deltagande demokrati". Det är America Vera Zavalas senaste skrift som jag är tvungen att läsa i yrket.

Hon gör samma felslut som de som skriver om politisk konsumtion. För America räknas, som politiskt aktiva, enbart de som demonstrerar. De som går på möten för att föredra något som heter Den Deltagande Budgeten, eller nåt. De som affischerar.

Andra är oupplysta.

För varje första maj-demonstrant finns det tusentals som väljer att inte demonstrera. Men de räknas inte. Varför då?

America hyllar olydnaden. Människor som ockuperar hus. Människor som strejkar vilt. Men America exkluderar den andra olydnaden, den som är minst lika politisk.

För varje husockupant finns det tusentals skattesmitare. Men att jobba svart är inte en politisk handling, enligt America.

Varför?

År 2000 omhändertogs 48 029 personer för fylla. Men det är de 49 799 medlemmarna i IOGT-NTO som räknas. Varför är det så?

Summary in English:
Don't read Deltagande demokrati by America Vera Zavala. It is boring, and she is wrong.

Belinda finally re-released!

Fredagen tillhörde Tom Zacharias.

Jag lärde känna Tom när jag jobbade på Strix television. Robban Aschberg och Bert Willborg hade lågbudget-talkshowen Glasberget under ett par vårmånader. Jag hade precis fått jobbet som springshas och fixare efter Joel Karsberger som skulle åka till Asien för att jobba med Robinson.

- Du kan väl göra ett inslag om nakengolf, sa Robban.

Gert Fylking hade veckan innan gjort ett obehagligt inslag om nakenbiljard, och nu ville Robban ha en uppföljare.

- Estelle von Schinkel har ett golfset, sa Robban.

Golfklubborna var naturligtvis inte något problem. Problemet var att det inte finns någon sån sport som nakengolf. Jag var tvungen att uppfinna den. Jag var tvungen att skaka fram människor som kan tänka sig att golfa nakna. Och det fick inte kosta något.

- Ring Tom, sa Robban.

Tom Zacharias är statisten som, för ett par hundralappar, fixar de svåra uppdragen på Strix television. Han har gått på NK insmord i surströmming. Han har deltagit i SM i lavemang. Han har raggat horor med dold kamera.

Tom ställde naturligtvis upp på att smyga in på Ulriksdals golfbana och spela lite nakengolf. Tillsammans med min gamla flickvän Karin Pedersen gjorde Tom en serie nakensporter framför min skakiga dv-kamera. Både jag och Karin älskade Tom från första ögonblicket.

Tom var proggare på sjuttiotalet. Han gav ut sin debutsingel på Green Light, som var en underetikett till MNW. Men det som skulle ge Tom plats i historieböckerna var för starkt även för de sexuellt frigjorda proggarna. Tom Zacharias är nämligen mannen bakom de första pornografiska rockplattorna som gjorts: Belinda och Belindas döttrar.

- Vadå, det här är väl också progg? Så tänkte Tom när han gav ut porrplattorna 1975. Men det tyckte inte de andra proggarna. Tom never knew what hit him.

Stefan Kéry har nu gjort (ännu) en kulturgärning, och gett ut klabbet på cd, och slängt på några inspelningar på engelska som var tänkta för den internationella porrmarknaden.

I fredags var det releasefest på Tiki room. Tom var där. Han hade varit jättenervös. Som skydd mot omvärlden hade han tagit med sina coola, roliga och snygga döttrar. Men det behövdes inget skydd, naturligtvis. Hundratals (kändes det som) människor kom och bad om autografer, och Tom bjöds på exotiska drinkar hela kvällen. Robban ringde och gratulerade. Jag själv gick och myste, eftersom jag var nämnd och tackad i bookleten.

Revansch. Nu var proggarnas moderna elit på plats, fyllda av beundran. Stefan Dimle. Reine Fiske. Till och med några musikkritiker syntes smyga runt i lokalen.

Jag tror faktiskt att Tom var riktigt lycklig. Jag vet att jag var det i alla fall.

Summary in English:
Buy the re-release of the ultra-rare Belinda albums, originally recorded in 1975 by pornographic rocker Tom Zacharias.

Modern art by my brother!

I onsdags var jag stolt som en tupp.

Moderna museet firade sitt nyöppnande med gratis skumpa till tusentals inbjudna gäster. Jag följde med min bror Anders och hans sambo Ellen, som är konstnärer, till festen. Museet var sprängfyllt med Stockholms intellektuella glitterati. Anders och Ellen kände säkert hälften av alla som var där, så jag fick skaka lika mycket händer som Sultanen i Brunei.

Museet hade bättrat på belysningen, och därtill hängt verken lite tätare. Före renoveringen kändes det som att Moderna slösade lite med tillgångarna, men nu fick man äntligen intrycket av att större delen av samlingen faktiskt är utställd.

I rummet för ny grafik så hängde två verk av Anders Gudmundson. Jag var stolt som en tupp, som sagt. Moderna museet har köpt fler grejer av brorsan, men de brukar ligga på lagret... Nu fick jag äntligen tillfälle att skryta.

Min gamla kompis från Falun, Kattis Löfström, var också representerad, med ett videoverk. Kattis hade kommit hem till Stockholm från stipendiatlivet i Berlin, och var genialiskt rolig och ful i mun som vanligt.

I besökarskaran träffade jag en hel del gamla bekanta. Blivande doktorn i konstvetenskap Charlotte Bydler var där, blivande doktorn Marie Ulväng minus sådär tio kilo sedan sist, reklamgiganterna Jakob Lind och Micke Storåkers, min undersköna och superbegåvade kollega Karin af Klintberg (jag blir alltid mållös när jag träffar henne - hon måste tycka att jag är ett totalt pucko), arkitekten Daniel Norell, och en hel hop med konstnärskompisar. Tyvärr var det arbetsdag dagen efter - annars hade jag minglat och druckit skumpa till stängningsdags.

Summary in English:
The museum of contemporary and modern art, Moderna museet, was reopened this week, and I visited one of the opening parties held on wednesday. It was a big moment for me, since two of my brother Anders Gudmundson's works were exhibited. I was so proud.

Kraftwerk!

Efter tjugo års väntan. Tjugo år har jag väntat. Tjugo år. Kraftwerk spelade på Cirkus och jag var där. Jag var där!

Jag kan faktiskt inte beskriva upplevelsen. Jag var där. Jag höll på att falla i gråt två gånger. Herregud.

Nåväl. Rent objektivt var det detta som hände:

-- Vocoder-intro

# Ridån går upp

-- Från vänster till höger står Ralph Hütter, Henning Schmitz, Fritz Hilpert och Florian Schneider i mörka kostymer framför varsitt litet bord med laptops på

-- The Man-Machine (på väggen bakom projiceras datagrafik med motiv från skivomslaget)

-- Expo 2000 (datagrafik från videon)

-- Tour de France 2003 (film från videon)

-- Vitamin (datagrafik med animerade vitaminpiller)

-- Tour de France (RUNDGÅNG!!!, gammalt Tour de France-filmfoto)

-- Autobahn (bilder från skivomslaget, trafikbilder och gammal bilreklam)

-- The Model (glamourösa kvinnor ur videon)

-- Neon Lights (fotografier av tyska neonljus)

-- Sellafield (atomkraftskritisk textprojektion)

-- Radioactivity (varningssymboler)

-- Trans Europe Express (sanslöst snyggt klippt tågfoto)

# Ridån går igen

# Ridån går upp, och Hütter, Schmitz, Hilpert och
Schneider har bytt slipsar (!), och har alltså nu slipsar med dioder, som i Robots-videon

-- Numbers/Computer World (datagrafik med siffror)

-- It's More Fun to Compute/Homecomputer (gammaldags datagrafik)

-- Pocket Calculator (animerad miniräknare)

# Ridån går igen

# Ridån går upp, och nu har bandet ersatts av robotarna från The Mix, som dansar.

-- The Robots (projektioner av robotarna)

# Ridån går igen

# Ridån går upp, Hütter, Schmitz, Hilpert och Schneider har nu bytt om till tajta dräkter med gröna självlysande streck

-- Elektro Kardiogramm (oscillatorgrafik)

-- Aero Dynamik (cykel/aerodynamik-grafik)

-- Musique Non Stop (bilder ur videon)

# bandet lämnar scenen en medlem i taget, Schneider först, sen Hilpert, sen Schmitz, och sist Hütter. Varje medlem avslutar med ett litet solo)

Den som vill ha bilder hittar dem hos bloggaren Henrik. (Tack Chadie, för tipset.).

Publiken bestod av 80 procent ingenjörer, och det var inte många fler än jag som dansade. Herregud. När dansade jag senast? Nykter? Inte många där jag kände igen, bortsett från min vän Patrik, min gamla jobbarkompis Anders som kom med Fredrik Strage, snubbarna som alltid sitter på Ritorno, samt liberalernas Jesus Johan Norberg.

Märkligaste ögonblicket under konserten var när det under Tour de France plötsligt blev rundgång. Ralph Hütter såg mycket förvånad ut. Rock´n´roll!

Den som har möjlighet måste gå dit under någon av de två återstående konserterna. Svartabörs-hajarna har gott om plåtar - det borde inte vara omöjligt att komma in för fem hundra kronor.

Summary in english:
I saw Kraftwerk live this evening. I have waited twenty years for that. Now I can die in peace.

Minority report

I år har frågan om tidelag verkligen blommat ut. Till och med justitieminister Thomas Bodström har diskuterat saken i en interpellationsdebatt i kammaren. Annars har det mest varit miljöpartister, som Gustav Fridolin, Ulf Holm och Maria Wetterstrand som har drivit frågan de senaste åren. Jag vet inte varför just miljöpartisterna känner sig extra manade att åtgärda att människor vill ha sex med djur. Men man känner ju till att de hade en hel del problem med trädkramare förr om åren.

Uppenbarligen råder det en del förvirring i frågan. Allmänheten känner inte till rådande lagstiftning, menade Sven-Erik Sjöstrand i Vänsterpartiet när han interpellationsdebatterade i fredags.

Tidelag är alltså tillåtet i Sverige. 1944 avskaffades förbudet, i samma veva som förbudet mot homosexuella förbindelser mellan personer över 18 år togs bort. Det låter kanske märkligt, men förr i tiden, innan web-indexeringen uppfunnits, buntade man ihop sodomiterna i en enda grupp.

Förbudet mot tidelag var urgammalt. I Tredje Moseboks artonde kapitel, där de kristna reglerna för sexuallivet utvecklas, står det till exempel att företeelsen är en "vederstygglighet". Straffet för att ha sex med djur var inte lindrigt. De bibliska straffbestämmelserna hittar man i tjugonde kapitlet.

"Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas med döden, och djuret skolen I dräpa. Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed, så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem."

Nåväl. Idag är tidelag alltså tillåtet. Men det råder förvirring om lagstiftningen. Inte minst ibland de folkvalda.

I flera riksdagsmotioner, bland annat Fridolins, hänvisas till att förbudet fram till 1944 varit del i något slags djurskydd. Så var det tydligen inte. I en debattartikel i Aftonbladet, införd den 25 januari i år, reder folkpartisten Birgitta Ohlsson och representanter för alla övriga riksdagspartier - som tillsammans utgör en sammanslutning i parlamentet som kallar sig "Riksdagens Djurskyddsforum" - ut begreppen.

"1944 avkriminaliserades tidelag i den svenska lagstiftningen. Tidigare fanns det en paragraf i strafflagen som förbjöd sådana handlingar. Mellan åren 1880 till 1944 dömdes 751 personer för att ha begått sexuella handlingar med djur. Det fanns dock inga djurskyddsskäl bakom det tidigare förbudet mot tidelag, utan tidelag sågs som en pervers form av sexualitet."

Så nu vet ni det.

Djurplågeri, däremot, är förbjudet. Djurplågeri regleras i brottsbalkens sextonde kapitel, trettonde paragraf, och anses vara ett ganska allvarligt brott mot allmän ordning, med upp till två års fängelse på straffskalan. Djurens välbefinnande garanteras av en egen lag, som inte har så mycket med sex att göra: djurskyddslagen. Där stadgas att djuren har rätt att leva under betingelser som låter djuren bete sig "naturligt".

Djurskyddslagen skyddar dock inte djuren från den art av psykisk kränkning som spridandet av djurpornografi antas utgöra. Och det retar upp djurrättsvännerna. Innehav och distribution av djurpornografi är alltså tillåtet. Miljöpartisterna Gustaf Fridolin, Ulf Holm, Maria Wetterstrand och Åsa Domeij, vänsterpartisten Sven-Erik Sjöstrand, moderaten Marietta de Pourbaix Lundin, centerpartisten Johan Linander med flera, vill alla ändra på det.

"Användning av djur i pornografiska sammanhang är en grov kränkning av djuren som uttryckligen ska förbjudas", skrev Maria Wetterstrand med flera miljöpartister i en motion hösten 2002.

Ett helt annat synsätt på sex mellan människor och djur lanserades på sextiotalet. I Lars Ullerstams fantastiska debattbok "De erotiska minoriteterna" normaliserade författaren snart sagt varje sexuellt beteende. Sex med djur var inget undantag.

"Könsumgänget med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. Tidelag har varit ett ceremoniellt inslag i religiösa kulthandlingar hos många folk, t.ex. hos de klassiska grekerna. Allra rikligast förekommer detta slags könsumgänge i trakter, där det till följd av religiösa och sociala förhållanden råder sexuell nöd, t.ex. i Sydeuropa och Främre Orienten."

Ullerstam tyckte synd om de människor som tvingades smyga med sin sexualitet, och ville förändra synen på tidelag.

"Är det inte på tiden att vi kastar av oss detta moralok? Kinsey berättar om många framstående män, som fått sina liv förstörda av en mer eller mindre konstant ångest att deras ungdomliga zoofila eskapader skall uppdagas för omgivningen. Själv har jag träffat på ett tragiskt fall där fruktan för omgivningens dom sannolikt starkt bidrog till att patienten råkade in i ett gravt psykiskt insufficienstillstånd med tveksam prognos ("sensitiver Beziehungswahn"). Skall detta vara nödvändigt i ett modernt samhälle?"

Det var andra tider, helt enkelt. Den radikala ståndpunkten för trettio år sedan var att det var synd om människan, och att pornografins stora problem var att den var av så låg kvalitet.

"Sverige har, med vissa undantag, en dålig pornografi. Den är avancerad men rå. Omväxlande men känslolös. De som behöver pornografi förtjänar en bättre", skrev Leif Silbersky i debattboken "Såra tukt och sedlighet" 1969.

Nu har Ullerstam fallit i glömska, och Silbersky skriver inte så mycket om sex längre. Helt andra röster har givits plats.

"Vi i Vänsterpartiet säger att all form av pornografi innebär någon form av exploatering om det inte finns ett aktivt medgivande från alla parter. Ett aktivt medgivande för sexuella handlingar är nödvändigt för att det ska ske på lika villkor för alla parter. Djur kan inte ge ett aktivt medgivande och bör därför betraktas som exploaterade av människan", sade Sven-Erik Sjöstrand i interpellationsdebatten i fredags.

Jag är inte säker, men det låter som om Vänsterpartiet lämnar en liten öppning för sex mellan djur och människa, bara det sker på djurets initiativ. Och sånt kanske kan hända, vad vet jag?

Ullerstam hänvisade i alla fall till att sex över artgränserna förekommer rikligt i naturen.

"Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren (National Research Council Conference on Mammalian Sex Behavior, New York 1943). Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då den förekommer hos homo sapiens?"

Och då faller ju djurskyddslagens tanke om att djuren ska leva under betingelser som möjliggör "naturligt" beteende. Tänkte inte på det, som det hette förr.

Nåväl.

Frågan debatteras mer än någonsin. Exempelvis Johan Hakelius undrar varför djursex diskuteras så mycket just nu.

Min teori är att det är ett fullkomligt riskfritt sätt att ställa sig in hos den påtryckningskraft som djurrättsrörelsen utgör. Riskfritt, därför att ingen lär ställa sig upp till försvar för djurknullarna. Ingen i kammaren lär harkla sig och säga "Ursäkta, men jag och Rosa tycker faktiskt om varandra", och så vidare. Riskfritt för att det sannolikt är ett oerhört begränsat beteende.

Frågan debatteras i alla fall mer än någonsin, som sagt. Sven-Erik Sjöstrand och de andra i riksdagen gläder sig säkert. Och nu har även jag dragit mitt strå till upplysningsstacken. Tidelag är tillåtet. Djurplågeri är förbjudet. Så nu vet ni det.

Summary in english:
Contrary to popular belief, sex between man and beast is legal in Sweden. It is not legal, though, to inflict pain in the ass...

Solid jackoff material!

Min favorit America Vera Zavala har precis publicerat en ny bok, denna gång om deltagande demokrati (vad det nu var för fel på den gamla vanliga demokratin har jag ingen aning om). I samband med boksläppet lanserar America även en ny websajt.

Sajten har ingen blog tyvärr, men några bra bilder på Americas putande läppar och våtskimrande ögon. Och en snygg layout. Det betyder att America tagit web-ledningen ifrån Tove Lifvendahl, som fram tills nu alltså haft snyggaste hemsidan. Tove får nöja sig med att ha de bästa argumenten.

Som vanligt när det gäller America Vera Zavala kan jag inte låta bli att associera till det terroristiska våldet i Irak. Häromdagen blev jag påmind av Dick Erixon (i streamade tv-programmet Pressklubben på digitala nyhetskanalen 24) om den blog som hängivit sig åt att publicera gamla analyser av hur det stod till i Tyskland efter befrielsen 1945. Det är synnerligen givande läsning. Här finns alltså inscannade artiklar om vad omvärlden, och tyskarna, tyckte om det "misslyckade" amerikanska demokratibygget.

Summary in english:
Leftist hottie America Vera Zavala has launched a new website. The pictures are sizzling and steaming. America, who defends the terrorism in Iraq, should read this blog, that publishes old articles on Germany under american occupation 1945.

Fridolin frolic!

Moderaternas efterbearbetning av självbilden och kommunikationen - efter valnederlaget alltså - fortgår, trots att Reinfeldteffekten satt in.

Det är i Fria Moderata Studentförbundets tidning Svensk Linje (unket namn, eller hur?) som ordväxlingarna är som allra fränast. Det är även i Svensk linje taket är som högst.

I det sprillans nya numret har redaktionen frågat Gustav Fridolin (mp) vad moderaterna gjort för fel. Fridolin skräder inte orden. Det är faktisk den elakaste, och roligaste, politiska analys jag läst på mycket länge.

"Lundgrens avgång lämnade plats för en politiker som jag betraktar med en lika stor portion ointresse som han betraktar mig: Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt är allt det jag beskylls för att vara. Inkarnationen av en politisk broiler."

Reinfeldt beskylls för att pressa in moderaterna mot den överfyllda politiska mitten.

"Moderaterna har aldrig varit något ytterkantsparti, utan tvärtom vilat i den socialdemokratiska konsensusfamnen. Partiledarbytet från en intressant Bo Lundgren till en politisk broiler som Fredrik Reinfeldt förstärker orienteringen mot mitten."

Gustav Fridolin introducerar oss för ett nytt, roligt begrepp när han beskriver Reinfeldts arbetsmetod.

"... Fredrik Reinfeldt, som mångårig ledamot av finansutskottet, gör med moderaterna vad Johan Lönnroth gjort med vänsterpartiet. Får siffrorna att gå ihop. I vänsterns fall handlade det om att inte längre lova mer än penningpungen kan hålla. I de vänsterpartistiska budget-motionerna finns numera inte större löften än vad ekonomin och dogmerna om de sunda statsfinanserna klarar av. En "Lönnrothifiering" av moderaterna, under ledning av Fredrik Reinfeldt, skulle alltså handla om att tona ner kraven på skattesänkningar till nivåer där de kan framstå som praktiskt genomförbara."

Fridolin sörjer bortgången liksom av en kär ovän - den militanta högerideologin - som han grälat med många sena kvällar.

"Därför behövs det ett moderat parti som konsekvent står på en ideologisk grund till höger, väcker liv i (den i mina ögon helt förkastliga) nyliberalismen och för det ideologiska samtalet. Människor efterfrågar klara och tydliga alternativ i politiken, meningsskiljaktigheter som baseras på ideologisk grund, inte käbbel för gallerierna."

"Som ideologiskt sinnad grön ser jag med sorg och förskräckelse på vad jag befarar blir insomnandet av det ideologiska spåret inom högern. Även om jag politiskt givetvis kan applådera detsamma."

Läs hela texten. Den är kul såväl för vänstermän som för högerspöken.

Summary in english:
Gustav Fridolin, the young Green Party member of parliament, has been invited to analyze the recent defeat suffered by the Moderate Party. His text is printed in Free Moderate Students magazine (only in swedish).

Fridolin is cruel, on the spot, witty and damn right. His main point is that the new Moderate party leader Fredrik Reinfeldt is a boring political broiler who pushes the party into the crowded middle.

I´m a believer!

Det ryktas om att världens bästa blog inte alls är vad den utger sig för att vara - en prostituerad kvinnas dagbok - istället påstås den vara en fiktion skriven av någon av de yngre framgångsrika brittiska författarna. Högst på listan över misstänkta står Zadie Smith.

Jag kanske borde läsa Zadie Smith, är det första som slår mig.

Belle de Jour är verkligen en bra dagbok. Och de litterära kvaliteterna försvinner naturligtvis inte bara för att det är fiktion, om nu de misstänksamma har rätt. Men det förlorar lite av gnistan.

Men jag vet inte. Misstankarna känns lite politiskt korrekta. Som regimtrogen kan man ju bara inte tro att en hora skulle ha förmågan att tänka klart och skriva vackert - den bilden stämmer helt enkelt inte med statsreligionen, vilket jag skrivit om tidigare.

Nåväl.

När jag ändå är inne på ämnet. Det är svårt att göra pornografi. Men det tycks, efter internets genombrott, vara en folksport att försöka. Så här är en litet bildband från Pogo Pedagog, eller nåt, om vad som utgör dålig porr.

Om ni ändå envisas, era snuskhumrar, så finns det passande musik här.

Såna här bra länkar hittar man bara på Fleshbot.

Summary in english.
There are rumours that the world´s best blog is not what it seems. Rumours that it is actually written by new and upcoming brit author Zadie Smith.

I don´t want to believe it. But who knows?

The skepticism feels a bit politically correct, though. A good feminist cannot really believe that a hooker could be so smart to write that kind of masterpiece. Or?

Anyways. While I´m on the subject. Learn how not to make bad am-porn. And listen to this if you still insist!

These links were brought by Fleshbot, by the way.

Why I work

"Socialdemokraterna är aldrig främmande för att gå in med lagstiftning, eller gå in med tvång, där vi märker att vi inte kommer någonvart med kompromisser eller samarbete."

Inger Segelström (s), beskriver sina planer för den kommande tiden i EU-parlamentet, i nya programmet Korseld, som sänds i Sveriges televisions digitala nyhetskanal 24 på tisdagar. Se det på nätet, som en del i Studio 24.

Summary in english:
"The Social democrats are never afraid of using legislation, or coercion, when we feel that we aren´t going anywhere with compromises or cooperation."

Inger Segelström, top candidate for the Social Democrats, running for a seat in the EU parliament, interviewed tonight in the new show Korseld (crossfire-ripoff). Watch it online as a part of the show Studio 24 (Swedish only).

The Billionaire

Det är en ny IT-boom på gång. Tecknen var tydliga i helgen.

Jag var på vernissage på lördagseftermiddagen. Javisst, tjejer, ni kan inte ana vilken fin kille jag är. Konst och rödvin är bara förnamnet.

Peppe Engberg, före detta chef på Resumé, Vision, Finans Vision, och alla tidningar man kan tänka sig, är inte bara krönikör i Dagens PS. Han målar också.

Och eftersom jag är en hängiven läsare av Peppes dagsnoteringar gick jag på utställningen på Galleri Tersaeus på hornsgatspuckeln. Jag kom dit klockan två, det vill säga två timmar efter att vernissagen börjat. Jag tog ett glas rött och tittade mig omkring.

Det var sprängfyllt med folk. Halva galleriet var fyllt av medie-elit. Många gamla omvända SKP:are, säkert vänner sedan Peppes tid på Gnistan. Men även mer moderna ansikten.

Peppe Engberg har en bra affärsidé med sin konst. Han målar mediekändisar som han umgås med på Sturehof. Och de där kändisarna blir naturligtvis smickrade och köper tavlorna. Smart. När jag kom till galleriet var lugnt 80 procent av bilderna sålda. IT-boom på nytt, kändes det som.

Han målar rätt frejdigt. Starka, men varma färger, som ser bra ut på väggen. Han är förtjust i att använda cigarrlådor och spritetiketter i kompositionerna. Hans bilder funkar som heminredning, och som samtalsämnen till fördrinken, skulle jag nog sammanfatta. Inget fel i det.

Bilderna blir bättre när man får läsa anekdoterna om deras tillkomst. Peppe Engberg har berättat åtskilliga gånger i sina dagsnoteringar om att han arbetat hårt på att få utställningen färdig. Internet-hajp. It-boom på nytt. Men det är rara små berättelser.

Nåväl.

En tavla är intressantare än alla andra tavlor tillsammans. Bilden av Jan Stenbeck. Miljardären, heter tavlan. Den kanske inte utgör något starkt porträtt, men den har en annan kvalitet. Jag kommer till den snart.

I alla tider har konstnärer slickat maktens arschlen. Furstarna har beställt tavlor, och konstnärerna har målat. Man måste ju överleva. Bacon på bordet, liksom. Många inbillar sig att en statlig kulturpolitik förändrat denna eviga sanning och att vi i Sverige alltså har fria konstnärer. Men så är det inte, naturligtvis. Gå runt och spana lite i offentliga miljöer så syns det gamla mönstret. I varenda gathörn står ett monument som hyllar arbetarrörelsen. I varje kommunalhus hänger en stor olja som illustrerar arbetets söner. Konstnärerna slickar maktens arschlen, helt enkelt. Även i Sverige.

Och det är det som gör bilden av Stenbeck så intressant. Räck upp handen, alla ni som sett några porträtt av Jan Stenbeck tidigare! Inte det? Nähä. Tänkte väl det.

Peppe Engberg blir alltså först med att tolka det nya Sveriges maktstruktur. Och det är ju i sig ganska talande. Jag är inte säker på att han tänkte på det, dock. Men det kvittar. Konst ska få betraktaren att tänka, inte konstnären.

Det finns en söt anekdot om Stenbecktavlan också. Peppe Engberg skriver:

Vi är i Rom. Jan är på dåligt humör. Han just nobbat att äta lunch med Peres. Vi tar en promenad runt kvarteret.

Jan Stenbeck var som bekant en storväxt man. I sin svarta kostym, mörkblå skjorta, slips och Ray Ban-solglasögon drog han blickarna till sig.

Först tänker jag inte alls på det. Sedan noterar jag att inte minst kvinnorna först tittar på mig, sedan på Jan Stenbeck, därefter åter på mig, den lilla killen.

Det är Jan som får slanten att trilla ner. Vid en uteservering ser vi en ovanligt snygg italienska. Vi ser på henne och ler. Hon ser på oss och ler mot mig. Jag hör honom muttra bakom mig:

"Så här är det jämt. Brudarna tror att det är jag som är torpeden. De fattar inte att jag är killen som har stålarna."

Så mycket för makt.

Summary in english:
A portrait of the legendary entrepreneur Jan Stenbeck can be seen at Galleri Tersaeus in Stockholm. Peppe Engberg, more known as a journalist, is the artist behind the painting.

Lick it!

Kvällstidningarna gick i spinn häromdagen när Posten avslöjade att Eva Dahlgren skulle bli frimärke. Men de mörkade den betydligt viktigare grejen.

Pugh Rogefeldt blir frimärke!

Posten vill fira att rocken fyller 50 - vilket i och för sig är en tvivelaktig åldersbestämning, men man har valt Elvis singel på Sun Records "That´s all right (mama)" som släpptes 6/7 1954 som startpunkt - genom nya frimärken. Av någon fullkomligt outgrundlig anledning valde alltså Posten att trycka ett frimärke med Eva Dahlgren, vilket har givit upphov till en rad gubbiga vitsar, men framför allt totalt missar målet. Eva Dahlgren har inget med rockhistoria att göra. Punkt.

Pugh Rogefeldt, däremot, är ett bra val. Pugh Rogefeldt omdefinierade den svenska populärmusiken. Före Pughs debutalbum "Ja, dä ä dä" bestod svensk pop och rock av pastischer och imitationer. Visst, det gjordes några bra låtar - den intresserade måste köpa samlingsplattorna "Searchin' for shakes", "Who will buy (these wonderful evils)" och "Rotmosrock" - men i grunden saknades originaliteten. Pugh sammanförde pop, psykedelia och det svenska språket. Med ett jävla sväng, ska tilläggas, levererat av Loffe Karlsson och Jojje Wadenius.

Såna plattor tillverkas inte längre, kära barn.

Glädjande nog finns det människor därute som har alldeles för mycket fritid. Några av dem gör en blogg om Pugh. Heja!

Summary in english:
The Swedish rock legend Pugh Rogefeldt is being honored by the Swedish postal services, Posten. A stamp bearing Pugh´s picture, commemorating that rock music now is 50 years old (they use Elvis Presley´s "That´s all right (mama)", issued July 6, 1954, as a starting point) will be printed this fall.

Pugh Rogefeldt´s impact on the Swedish rock scene was enormous. One of his main achievments was that he used the native tounge, thus making people realise that cool music can be made outside the UK and the US.

Pugh´s debut album "Ja, dä ä dä" was, surprisingly, released in the US by the California label Vault. The album was then named "Ja, da a da". Song titles are listed in English, but the recordings are the same old Swedish ones... Collector´s item, definitely. I have a copy, of course...