För ett år sedan avslöjade brittiska säkerhetsorganet MI5 att de identifierat 1 200 aktiva jihadister i Storbritannien, alltså islamister beredda att bedriva eller understödja terror i hemlandet eller utomlands. Landet har mellan 1,5 och 2 miljoner muslimska invånare, och opinionsmätningar pekar på att runt 400 000 av dessa sympatiserar med jihad runt om i världen. 1 200 övervakas alltså.
Det är lite för tidigt att dra slutsatser efter de senaste dagarnas misslyckade bilbombningar i London och Glasgow. Man kan lika väl säga att britterna lyckats stoppa hotet så pass att det bara återstår klumpiga amatörer, som man kan påstå att britterna totalt misslyckats eftersom de inte hade koll på just de här killarna. Men det kan ändå vara värt att ställa sig frågan om man har övervakat för få eller för många.
I senaste numret av Neo försöker sig terrorismforskaren Magnus Norell på en kvantifiering av hur stort islamistproblemet är i Sverige. Som utgångspunkt tar han siffror från det tyska författningsskyddet och överför till svenska förhållanden med vissa justeringar. Han kommer fram till att det finns 1 500 islamister i Sverige, och delar upp dem i tre inriktningar: konstitutionellt inriktade, nationalistiskt inriktade, och mujahedin-grupper. Det är den sistnämnda gruppen, som alltså troligen utgör mindre än en tredjedel av totalen, som jag kallar för aktiva jihadister.
...av de mellan 300 000 och 400 000 muslimer som finns i Sverige skulle, enligt detta sätt att räkna, antalet islamister som antingen är medlemmar eller stödjer islamistiska aktiviteter vara 1 500.
[...]
Slutsatsen av situationen i Sverige och Danmark är att det mest direkta hotet mot de skandinaviska länderna är mujahedingrupperna och vad som ibland kallas non-aligned mujahadins - ensamma individer eller tillfälliga grupper redo att använda sig av extremt våld mot värdlandet.
I mitten på maj gjorde jag själv
en grov (och medvetet låg) skattning baserad på samma siffror som Norell. Jag kom fram till 500 islamister i Sverige, men då hade jag verkligen inte fördjupat mig. Det finns all anledning att hädanefter betrakta Norells siffror som de mest sannolika.
Nå. 1 500 personer. Varav en liten del, säg 100 eller 200, kan tänkas begå våldshandlingar. Är det lite eller mycket?
Britterna övervakar 1 200 personer, säger MI5. Färre än en av tusen muslimer. Och om Sverige har mellan 300 000 och 400 000 muslimer så borde vår kvot hamna på, ja, ett par hundra. Allt annat lika, förstås. Vilket det ju inte är eftersom vi inte har så många pakistanier, exempelvis.
Och de andra islamisterna då? Ska man vara vaksam även på dem som inte direkt propagerar för våld?
Norells slut på artikeln är tänkvärt.
Unga män, inte nödvändigtvis kopplade till en grupp eller organisation, har tidigare genomfört terrorattacker i Europa. Vid sidan av politiska mål kan så kallade non-aligned mujahadin anse att genomförandet av en terrorattack är ett mål i sig, det vill säga en handling baserad på en känsla av hat eller hämnd för en upplevd orättvisa eller personliga problem. Det ibland ovänliga samhällsklimatet, arbetslöshet eller en tonårsdepression kan för en ung man (det är mycket sällan frågan om kvinnor), i kombination med till exempel en identitetskris, göra att islamismen bidrar med en mening som de söker. I sådana sammanhang kan till och med grupper som inte direkt uppmanar till våld fortfarande ge en osäker individ tillräckligt med ideologiska motiv för en terrorhandling. Små grupper kan göra stor skada.