För allmän kännedom:
Min mobiltelefon befinner sig just nu i antingen Minsk eller Warsawa på hemresa från Kuba - och det kommer nog dröja en vecka eller så innan den återkommer hem till Sverige - varför det är ganska lönlöst att messa eller ringa mig. Mer lönlöst än vanligt, ska tilläggas, med tanke på hur dålig jag normalt är på att prata i telefon.
Rasmus Fleischer är ett geni. Läs alltihop:
Under en första session på Historikermötet presenterade jag en artikel som inom kort kommer att ges ut i en forskningsantologi från Statens ljud- och bildarkiv: Kampen mot musikmekaniseringen och makten över högtalarna [pdf, 12 sidor]. Tyngdpunkten i den texten ligger på epoken 1975-85, och dess specifika farhågor om hur “tekniken” kunde göra mänskliga insatser onödiga. Intressant nog gällde detta även ett annat bidrag till samma session, Hotet från datan [doc] av umehistorikern Jonny Hjelm.
Medan jag undersökt hur Musikerförbundet försökte agera mot diskoteken, tittar han på hur Handelsanställdas förbund blåste till strid mot streckkoderna. Parallellerna är tydligare än vad man kan tro. Respektive förbunds farhågor tycks ha kulminerat exakt samtidigt, närmare bestämt på senvåren 1979.
Då larmade Handelsnytt: “10000 jobb hotas av EAN-koden”. Samtidigt berättade Claes Elfsberg i tv-rutan med allvarlig stämma att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet, enligt Rapport, inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.
Jag märker hur svårt jag har att förklara. Människor som jag litar på och respekterar, som Gunnar med bloggen Pressylta, tycker att jag är onyanserad.
Och det är troligen helt sant. Världen är tyvärr full av galna diktaturer, och Kuba är bara ett av alla samhällen där befolkningen hålls som gisslan av systemet och ledarskapet. Jag har, som Gunnar skriver, exempelvis hört svänget - Kuba skulle verkligen kunna svänga.
Men det är en djupt deprimerande upplevelse att träffa folk i vad som, helt tydligt, skulle kunna vara paradiset personifierat.
Folk kan inte leva på sina löner, helt enkelt. Och det beror inte på allmän fattigdom eller resursbrist. Arbetsgivaren staten, som mer eller mindre garanterar arbete, betalar så dåligt att det är fysiskt omöjligt att leva vad vi västerlänningar skulle betrakta som ett liv. Enbart om du har ett jobb där du kommer i kontakt med turistpengar kan du köpa det som skiljer din tillvaro från den de genomlever i subsahariska länder.
Några exempel. Som västerlänning blir man hela tiden på kvällstid approcherad av prostituerade. De är inga pundare eller lycksökare med extrema vanor. Det är vanliga unga småbarnsmorsor med helt normala behov, som bara inte kan leva på sina löner i de jobb staten har gett dem. Dagisfröken på dagen - hora på natten.
I Holguin så är det taxichauffören som letar upp oss. Han är verkligen angelägen. Dagen efter så dyker han upp vid vår bostad helt opåkallad. Han erbjuder oss att vara chaufför hela vistelsen och förklarar varför hyrbil, som vi ändå väljer senare, skulle bli dyrare.
Egentligen är han musiklärare. Men när han ärvde sin fars bil - en gammal sovjetisk Lada från åttiotalet - blev han tvungen att lämna sitt egentliga statliga yrke som lärare. Det var omöjligt för honom, att på den legala lönen, betala reparationer och avgifter för bilen. För att ärva tvangs han sluta jobba.
Som chaufför har han närmare kontakt med den valuta som krävs för att skaffa vanliga varor. Han kan få dricks.
Inom systemet, som musiklärare, kan han bara tjäna skitpengar. För vilka han bara kan köpa skitvaror som råkar finnas i de butiker som kubaner förväntas få sina basbehov täckta i. Och jag skojar inte när jag säger att det är skitvaror.
Tänk Odenplan. Alla butiker säljer disktrasor, ris och cykelhjälmar (som ser ut som bygghjälmar) utom 7-11 på hörnet Upplandsgatan där du också kan köpa tvättmaskin, utländska tidningar och chips, eller vad du nu behöver. De pengar du får som utbyte för ditt arbete går inte att använda i den bra butiken.
I de butiker där du kan handla för med dina pengar finns som sagt bara disktrasor, ris och cykelhjälmar. Vill du ha något annat, som säljs på 7-11, måste du komma över den tjugofem gånger dyrare valutan. Det enda sättet att få tillgång till de riktiga, användbara pengarna är att antingen jobba inom turistindustrin eller vara korrupt på något sätt. Alla är korrupta, så det är inget skamligt.
Ärver du en bil så säger du upp dig från ditt normala statliga jobb och börjar köra utlänningar. Annars har du inte råd att ha den kvar.
På landsbygden reser folk med häst och vagn. Det är inte någon turism-grej: det är helt enkelt så nergånget att häst är det transportsystem som folk har råd med.
Antagligen är det också det bästa sättet att transportera sig. Jag har kört bil på vägar på Kuba där det, helt allvarligt, var bättre väglag på åkern eller i diket bredvid. Jag körde bredvid.
Den oberoende journalisten Fornaris sade det bäst, tror jag. Han sa att Kuba inte är något experimentsamhälle där man råkat applicera en ideologi felaktigt. Det är helt enkelt så att kommunism inte fungerar. Kuba har kommunism - och det går inte.
Jag har skickat kanske tio texter hem. Den första handlade om att vår ambassad inte precis hjälper de oppositionella. Den sista kommer om någon dag, och handlar om vårt möte med de vita damerna. Idag handlade det om fria bibliotekarier och statliga sanktioner i civila kläder. Det som inte tryckts på papper har gått ut på ledarsidans webb.
Jag är fortfarande trött, och ledsen över att jag inte förmår vara tydligare.
Uppdatering:
Sista texten från resan här.
Tillbaks i Sverige. Tio dagar på Kuba. Jag lovar, helvetet på jorden. Jag är så lycklig att jag är hemma igen.
Sista kvällen gav jag bort det mesta jag hade. Folk är så galet fattiga under kommunistiskt styre. Det var inte meningen att min mobil skulle bli kvar på Kuba, dock. Men nu hittar jag den inte. Jag skulle i och för sig ändå inte svara i kväll...
De människor jag mött är ofattbart modiga. Jag skäms nästan för att påstå att jag är journalist, nu när jag vet vad riktiga journalister gör, med livet som insats.
Mitt ressällskap har varit helt fantastiskt. I vilket annat sammanhang som helst hade jag friat. Men Kuba är ganska deprimerande.
- Om du drack lite mindre och åt lite mer så skulle du leva längre, sade hon.
Exakt, tänkte jag.
Nu har jag tagit av mig halmhatten. Dusch. Nu, efter tjugo timmars resa, vill jag bara ligga ner.
Om du ska aka till en semesterort i ditt liv och valjer Kuba ar du dum i huvudet. Jag har skickat nagra texter till tidningen, sa kanske kommer ni att kunna lasa dar. Jag ar kvar ett tag till och kommer inte att kunna blogga. Det gar inte at forestalla sig hur svart det var at fa tillgang tillden har minuten internet.
Jag hade tankt ladda upp en bild pa en vag med en femtiotalsbil med en svensk flagga i bakgrunden (men internet suger har), sonderriven och anvand som vindskydd av folket. Tyvarr.
Men det ar en bild som sager nagot. Vi har nog statt pa fel sida nar det galler det har landet. Tack, Palme. Och tack, nuvarande regering, for att ni inte hjalper de oppositionella oberoende journalisterna ens med internetuppkoppling. Svin.
Landet är statt i förfall. Så jag rasar, som det heter på tidningsspråk, på SvDs ledarsida.
Det är lördag kväll den 1 mars. Det knackar på dörren hemma hos pensionärsparet Bertil och Elly Jakobsson i Vikbäcken. En främmande man vill låna vatten till bilens kylare, och hans sällskap undrar om de kan få hjälp med att ta ut färdriktningen på kartan. Elly sitter i rullstol och ser illa, så Bertil hjälper först till med vattnet, och sedan med kartläsningen. Efter 15 minuter tackar männen och ger sig av.
Men Bertil anar oråd och springer in på sitt kontorsrum. De har blivit bestulna på sammanlagt 18000 kronor ur olika plånböcker och skåp. Bertil ringer polisen och kan lämna ett gott signalement på både gärningsmännen och bilen. Polisen kan snart gripa männen, som har över 20000 kronor i fickorna.
Slutet gott, allting gott? Nej, det här är Sverige.
När ärendet en tid senare avhandlats i Östersunds tingsrätt visar det sig att Bertil och Elly troligen aldrig mer får se sina pengar. Tjuvarna – som förvisso döms till fängelse och skadestånd samt görs återbetalningsskyldiga – har nämligen andra och större skulder. Skulder som kronofogden med lagen bakom sig kan hävda går före.
”Eftersom tjuvarna har pengarna på sig räknas det som att männen är i besittning av en tillgång som vi kan utmäta. Och då går vissa skulder före andra. I det här fallet har statens krav företräde”, säger kronofogden Susanna Sörlin (Östersunds-Posten 10/4).
Nå, försäkringsbolaget då?
”På Trygg Hansa sa de att vi får stå vårt kast eftersom vi öppnade dörren och släppte in männen, så vi får ingen ersättning av dem heller”, säger Bertil.
Klassicisten och militärhistorikern Victor Davis Hanson har tidigare framhävt betydelsen av enstaka befälhavare i krig, och i minst en artikel också kopplat detta till general David Petraeus i Irak. Jag lånar resonemanget till dagens text på SvDs ledarsida.
Ingen krigsplanering överlever längre än till den första kontakten med fienden. Ungefär så uttryckte sig den gamle preussiske generalstabschefen Helmuth von Moltke, och det är ett konstaterande som har stått sig.
Det tar tid att få bitarna på plats. Åtskilliga berömda fältherrar har kommit sent in i striden. Under det amerikanska inbördeskriget dröjde det tre år innan man fick upp ögonen för general Ulysses S Grant, senare president, och gav honom befäl över nordstaternas trupper.
Under andra världskriget slog sig amerikanerna blodiga i Nordafrika innan man befordrade general George S Patton. I samma krig dröjde det till hösten 1942 innan Storbritanniens nytillsatte fältmarskalk Bernard Montgomery lyckades vända ödet genom att besegra motståndaren Erwin Rommel vid el-Alamein.
För den som har som politisk idé att vara mot en militär insats är generaler som dessa ett problem. Vad medborgarna tidigare sett som oundviklig reträtt kan plötsligt förbytas till hägrande seger. Visst kan man fortfarande locka med fred och vila. Men det är ett bedrägligt resonemang. Tar man bort Montgomery kvarstår Rommel.
I januari 2007 utsågs general David Petraeus till ledare för den multinationella insatsen i Irak. Kriget hade då pågått i tre och ett halvt år. År fyllda av motgångar.
Jag hamnade på ett märkligt evenemang i går. För första gången firades Arabförbundsdagen i riksdagshuset, möjligen på initiativ av ambassadörerna från Arabförbundets medlemsstater, men hur som helst arrangerat av riksdagen. Det visade sig att det hela gick ut på att svensk demokrati skulle krypa i stoftet inför några av världens mest efterblivna samhällskonstruktioner. Jag skriver om det på SvDs ledarsida idag.
”Det har varit mycket fint prat, men vi vill ha handling!” Det är när Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi får ordet som det spårar ur på riktigt. Han har en hel lista med krav till de svenska parlamentarikerna. Han pratar om förolämpande publiceringar och vill att vi ska ”kriminalisera islamofobi”. Han frågar när vi ska ”modernisera” yttrandefrihetslagarna så att internet inte ska kunna underblåsa internationella kriser. Och han undrar varför vi, när vi högtidlighåller minnet av Förintelsen, inte uppmärksammar ”andra förintelser”. Han syftar förstås på palestinierna och påstår att Israels agerande ”liknar nazisternas förbrytelser”.
När riksdagen arrangerar ”firandet” av Arabförbundets dag lyder rubriken ”Dialog, demokrati och mänskliga rättigheter”. Det blir mest ”dialog”, om man med detta ord menar den liberala och sekulära demokratins moraliska självutplåning.
Pssst. Sprid inte det här vidare till dem, men jag tror att Lars Ohly är det största hindret för vänsterpartiet. Om han avgick, och lämnade över till någon annan och yngre medial begåvning, så skulle partiet kunna växa igen. Om man dessutom var så smart att man valde en kvinna, exempelvis Josefine Brink, så skulle medierna gå i taket av glädje. Pressen skulle lansera vänsterns partiledare - Mona, Maria och Josefine; tjejligan - som om det vore boten mot cancer.
Men nu är det Ohly som styr, och partiet saknar växtkraft. Om detta skriver jag en smula på SvDs ledarsida.
Porträttet på Karl Marx tronar fortfarande över ingången till vänsterpartiets samlingslokaler på Kungsgatan 84. Vem trodde något annat? Partisekreterare Anki Ahlsten berättar om de ärenden som ska behandlas på partiets kongress i juni.
Luntan är förvånande tunn. Blott 324 motioner har inkommit till kongressen, vilket är en ungefärlig halvering jämfört med till den förra, och långt under de bortåt tusen som det kunde vara förr. Visst är det ett mellanår i år, men det är ingen orimlig gissning att partiet smalnat av under ledning av Lars Ohly. Dissidenterna tycks ha tröttnat, och kongressmaterialet har därmed förlorat en stor del av kuf-faktorn. Det saknas nu inte galenskaper (stoppa glassbilen!), de är bara lite mindre diversifierade.
Jag återkommer med ett kärt gammalt ämne, sex och politik, och detta under den magnifika rubriken Blev pornografin så bra som Leif Silbersky ville?:
Få kommer ihåg det idag, men advokat Leif Silbersky var en tongivande kraft i den sexuella revolutionen. Under åren kring 1968 var Silbersky försvarare i ett trettiotal ganska godtyckliga åtal mot pornografiska tidskrifter. Och i Såra tukt och sedlighet: en debattbok om pornografin (Prisma/RFSU, 1969) kämpade Silbersky och medförfattaren Carlösten Nordmark för porrens frihet.Leif Silbersky gjorde film också, förresten. I mondoupplysningsrullen Kärlekens XYZ (återutgivning) pratar han juridik. Allt var bättre förr.
”På samma sätt som det är varje medborgares rätt att fritt berusa sig, om han bara har pengar till sprit, måste det vara hans och hennes rätt att fritt upphetsa sig med pornografi om han har pengar till inköp. Det är friheten det gäller. Släpp därför pornografin fri!”
Det var också en kvalitetsfråga. ”Sverige har, med vissa undantag, en dålig pornografi. Den är avancerad men rå. Omväxlande men känslolös. De som behöver pornografi förtjänar en bättre”, hette det.
Boken var ganska långtgående i sina förslag (”Inför bordeller”, ”Starta pornografisk teater med samlag på scenen”) men i grunden fick författarna som de ville. Porren släpptes fri och den blev bättre. Men blev människor lyckligare? Blev det som Silbersky tänkte sig?
