Trains and boats and planes

Arctic Seas "försvinnande" och helikopterrånarnas framfart är illavarslande. Just båtar och flygfarkoster är ju vad vi föresagt oss att hålla extra koll på. Om detta skriver jag på SvDs ledarsida.

Den elfte september 2001, när fyra passagerarflygplan omvandlades till massförstörelsevapen, och tretusen människor miste livet, inleddes en ny säkerhetspolitisk epok. Den gamla hotbilden kompletterades med en ny, betydligt mer nyckfull. Över hela världen uppmärksammades bräckligheten i de säkerhetsarrangemang som ytterst byggts för annan ordning. Samordningen mellan samhällets olika delar sågs över för en effektivare krisberedskap. Förmågan att kontrollera luftrummet sattes förstås i fokus på ett annat sätt än tidigare, men debatten har inte uteslutande handlat om flygfarkoster.

Förrförra sommaren angjorde exempelvis den ståtliga amerikanska jagaren USS Cole Stockholms hamn. Den pryds av sjutton stjärnor. En för varje man ur besättningen som omkom då USS Cole, den 12 oktober 2000, rammades av en liten motorbåt, bemannad av självmordsbombare.

Om de gångna månaderna ses som mätare av den svenska krisberedskapen finns det anledning till viss oro.

Den 30 juli ”försvann” lastfartyget Arctic Sea ute på Östersjön, i vad som kan ha varit en hemlig operation för att stoppa vapensmuggling. Fartyget, som alltså kunde vara fyllt med missiler, hade kapats på svenskt territorialvatten sex dagar tidigare.

Från UD hördes då, i den allmänna förvirringen, viss irritation över att man inte fått ta del av polisens information i ärendet. En kapning på svenskt vatten var ett brott, och förundersökningssekretess sades hindra information till Carl Bildt. Låt vara att det gällde en potentiell säkerhetspolitisk kris i vårt närområde, regler är regler...

När det i fredags visade sig att två Jas Gripen kunde målfölja helikopterrånarnas färd blev det ingen insats, därför att det ansågs vara en polisiär fråga.

Rubriken anspelar förstås på Burt Bacharachs ord om saken:

The trains and boats and planes
Took you away, away from me

Bokföringsbrott

I dag och i morgon pågår i Sthlm:s tingsrätt (mål nr B23273-07) huvudförhandling mot Yassin Ali Mohamed.

Yassin är åtalad bl a för grovt bokföringsbrott i den ideella föreningen Salam Haj & Umra avseende betalningsöverföringar till Somalia. Yassin har varit misstänkt för att ha fört över pengar till terroriströrelsen Shabaab i Somalia. Den förundersökningen lades ned i september 2008. Nu aktuell rättegång rör samma pengaöverföringar – ur en bokförings- och skatterättslig synvinkel.

Dagens citat

Jag är otroligt nöjd med en mening i min kortkorta sågning av Örjan Svedbergs biografi över Hoola Bandoola.

De flesta gamla proggare har vandrat långt från Sendero Luminoso till Ica-Stig, men Örjan Svedbergs biografi Hoola Bandoola – om ett band, en tid, en stad (Ordfront) rör sig inte ur fläcken.

Från Sendero Luminoso till ICA-Stig. Där har du hela proggen i sex ord.

Guillou och lögnen som politisk metod

Under några dagar har jag sysselsatt mig med Jan Guillous oerhört läsvärda självbiografi Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv.

Den handlar till stor del om lögner, skriver jag idag på SvDs ledarsida. Politikens lögner, rättsväsendets lögner, mediernas lögner - men också de egna lögnerna, vilket är modigt.

Hur vet man vilken dag Guillou slutade ljuga?

Med licenstillverkad svensk kpist drog han under en ­månad runt i gränsbergen. Under ständigt bombhot var han med om att planera ­anfall mot israeliska posteringar.

Så hette det i ingressen till Jan Guillous reportage för Lektyr 1969, som inbäddad hos DFLP.

I Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (Piratförlaget) skriver Guillou att det hela var ”en bluff” och att ”ingenting särskilt hände”. Men avsikten med lögnen kan ”sägas vara god”, därför att den varit att ”locka in ­läsarna i en lång föreläsning om den palestinska saken”.

Huruvida läsekretsen greps av sympati när de fick läsa om Guillous insatser för den maoistgerilla vars terror kulminerade i massakern vid skolan i Ma’alot (22 döda, 50 skadade) kan vi låta vara osagt. Det intressanta i boken är hur Guillou blottlägger den systematiska lögnen som politisk metod. Politikers, rättsväsendets, andra journalisters, men inte minst egna, och den egna bokstavsvänsterns lögner.

En bedräglig variant är enhetsfronten. Taktiken är vanlig än i dag, och går ut på att samla bred uppslutning under någon aktuell och lagom harmlös paroll, såsom Rädda hyresrätten, men i hemlighet styra proteströrelsen ovan­ifrån – för helt andra syften.

”Saken var den att FNL-grupperna, den svenska vänsterns absolut viktigaste organisation, helt och fullt styrdes av KFML”, skriver Guillou. Han tillhörde själv det maoistiska, antidemokratiska KFML. Vilket sätter hans gärning i ett mindre smickrande ljus. ­Boken ger intrycket att hans journalistik stundtals har fungerat som en enhetsfront. Inbjudande yta, dolskt bakomliggande syfte.

I tidskriften FiB/Kulturfront avslöjades underrättelseorganet IB, som övervakade vänsterextremister, i en av sjuttiotalets stora journalistiska bedrifter. Men FiB/Kulturfront styrdes också av KFML, som sedermera blev SKP, för deras syften. ”Alla viktiga beslut var i verkligheten fattade i förväg på fraktionens hemliga möten. Alla öppna diskussioner var bara teater”, berättar Guillou. Ett slags lögn. Journalistik som enhetsfront.

I vilket syfte? Tja, det kan man undra, men vi känner resultatet. ”Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss”, konstaterade KGB-översten Boris Grigorjev, i 32 år underrättelseofficer i Sverige för Sovjets räkning, i Spioner emellan (Efron & Dotter, 2006).

Problemet med systematisk lögn är att det aldrig går att veta när den tar slut.

Guillou hävdar att han ångrar att han inte tog avstånd från PFLP:s och JRA:s terrorattack på Lod-flygplatsen i Tel Aviv 1972 (26 döda, 80 skadade). Politiken då tillät honom inte att säga vad som var sant och rätt, menar han. Men inte heller nu förmår han ju ta avstånd. I boken är tillfället då Norbert Kröchers gäng skulle kidnappa justitie­minister Anna-Greta Leijon för att hjälpa RAF något som Säpo ”hade fått för sig”. Och i sina kolumner skriver han ännu om terrorismstöd som ”solidaritetshandling” (AB 2/3-08). I vilket syfte?

Idag skriver han förresten om hur svenska debattörer går i israeliska politikers ledband. Är det sant? Och varför skriver han så?

Men boken är, som sagt, mycket läsvärd.

Om svenskarna i Pakistan

Telegraph skriver om en pakistansk by av västerlänningar som kommit för det heliga kriget.

The village, in Taliban-controlled Waziristan, is run by the notorious al-Qaeda-affiliated Islamic Movement of Uzbekistan, which plots raids on Nato forces in Afghanistan.

A recruitment video presents life in the village as a desirable lifestyle choice with schools, hospitals, pharmacies and day care centres, all at a safe distance from the front.

In the video, the presenter, "Abu Adam", the public face of the group in Germany, points his finger and asks: "Doesn't it appeal to you? We warmly invite you to join us!"

Men artikeln berör också de svenskar som sökt sig till Pakistan.

Khalid Khawaja, a former Pakistan intelligence officer, who describes himself as a friend of Osama bin Laden, said he was aware of a German contingent and that there were a number of Swedish converts too who had arrived in Pakistan "for Jihad".

"The Europeans are there [in Waziristan]. The most dedicated people there are from Europe. They will do anything for Islam. They are not there because their father's are Muslim, but by choice," he said.

Svenskkopplingar igen i Marocko?

24 personer anhölls idag i Marocko, enligt myndigheterna för att de utgjorde ett nätverk för att värva jihadister till Irak. Enligt nyhetsrapporteringen fanns det bland de anhållna kontakter till Sverige.

NY Times/Reuters:

Morocco's security services have broken up a militant network that sent volunteers to carry out suicide bombings for al Qaeda in Iraq, and arrested 24 of its members, the official news agency MAP reported Wednesday.

The group was working with militants in Sweden, Belgium, Syria and Iraq and was recruiting candidates to join al Qaeda fighters in Afghanistan and Somalia, MAP quoted the Interior Ministry as saying in a statement.

It said the network had sent 20 volunteers to Iraq and was in the process of recruiting 10 more Moroccan Islamists.

The group was also planning large attacks in Morocco and intended to meet al Qaeda members to learn from their bomb-making expertise, MAP said.

It said members of the group were arrested in several towns and were still being questioned. It did no specify when the arrests took place or whether those detained had been charged.

AFP ligger kanske närmare bakgrunden till den möjligen lösa Sverigekopplingen:

On September 2, the court in Sale postponed to early October a hearing into another case involving 43 people charged under anti-terrorist legislation and suspected of links with Al-Qaeda in the Islmaic Maghreb.

Evenemangstips lördag 3 oktober

Lördagen den 3 oktober deltar jag i en paneldebatt på Bio Rio vid Hornstull.

15.45-17.00 Varför rapporterar svenska medier som de gör om muslimer?
Paneldiskussion med Mikael Olsson (SR Konflikt), Anna Dahlberg (Expressen), Niklas Ekdal (tidigare DN) och Per Gudmundsson (SvD)

Resten av heldagen, som arrangeras av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), innehåller ännu mer spännande saker:

12.00-13.00 Film: Breaking the Silence – Truth and Lies in the War on Terror, av John Pilger

13.10-13.40 Skapande av samtycke – Sverige förbereds för ”Kriget mot terrorismen”
Föreläsning av medievetaren Bino Ghebrehawariat

14.10-14.40 Storbritanniens muslimer och media
Föreläsning med Massoud Shadjareh, ordf Islamic Human Rights Commission, UK

14.40-15.30 Samtal med Massoud Shadjareh, Malaak Shabazz, Moazzam Begg och Asim Qureshi

Massoud Shadjareh beskrivs i arrangörens mejl till mig som "en av upphovsmännen till begreppet islamofobi". Moazzam Begg är en tidigare Guantanamo-fånge som nu driver Cageprisoners (Gitmo-tolvan?) – en organisation som tidigare varit inblandad i försvaret åt två av de svenskar som nu sitter fängslade i Pakistan.

Hamiltons blandning

En förmiddag på läktaren i kammaren resulterade i följande referat av budgetdebatten, på SvDs ledarsida.

Den här budgeten, utbrast Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton, skulle Martin Luther ha kunnat lägga fram!

För yngre läsare kanske det är bäst att understryka att detta var menat som beröm. I motsats till den idag mer kände Lex Luthor, den flintskallige vetenskapsmannen som ständigt sysselsätter Stålmannen, menade Martin Luther att ”arbete befordrar hälsa och välstånd, och förhindrar många tillfällen till synd”.

Enligt Hamilton kvalificerar sig finansminister Anders Borg i och med budgetpropositionen, som fått namnet Jobba Sverige ur krisen, till ”en modern Martin Luther som bytt ut katekesen som hjälpmedel till förmån för nationalekonomin och kalkylatorn.”

Riksdagsdebatten igår var i övrigt ganska förutsägbar. Den var faktiskt så förutsägbar att Borg hade med sig rekvisita för att omedelbart kunna undergräva kritiken från – apropå tunnhåriga män med vetenskaparambitioner – Thomas Östros, Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesman. När Östros menade att regeringen sänker skatterna för ”lånade pengar”, kunde Borg dunka regeringen Perssons gamla höstbudget från 2005 i pulpeten, och påpeka att det gjorde Socialdemokraterna också när de satt vid makten.

Jag måste säga att Hamilton var debattens höjdpunkt. Tyvärr verkar hans blogg inte lika humoristisk (bortsett det pipdoftande namnet).

Rätta!

Noterar att användaren Suladna ändrat Wikipedia-artikeln om mig så att den nu påstår att jag "förespråkade i tidskriften Svensk Linje (2009) ett förbud för muslimska kvinnor att bära slöja på vissa håll", vilket är felaktigt. Tvärtom förespråkar jag religionsfrihet. Jag diskuterar gärna slöjan, även som instrument för institutionaliserat kvinnoförtryck, men förespråkar definitivt inget förbud.

I den artikel i Svensk Linje (pdf) som lexikografen troligtvis åsyftar men sannolikt inte läst, spekulerade jag i vilka politiska reformer jag tror Sverigedemokraterna skulle finna önskvärda.

Rockens framtid

Två unga tjejer lirar kraut, på grytlock och melodica, utanför åhléns. Jag ger dem drygt 30 spänn i mynt.

Islamisterna isolerade

Mohamed Omars firande av al Quds-dagen möttes av tusentals, främst exiliranska, motdemonstranter. Den antisemitiska klicken ropade 'död åt Israel' men fick 'Hizbollah-mördare' i ansiktet. Och en del ägg, tyvärr. Hur som helst vann demokratin mot islamisterna, den här gången.

Nya byxor

En bra sak med att gå på bröllop är att man får chans att bära de nya skinnbrackurna. Som gjutna!

Blodspengar

Donald Boström, som skrev i Aftonbladet om påstådda israeliska stölder av palestiniers organ, har fått Algeriska journalistförbundets hederspris, enligt Al Arabiya en summa motsvarande 5000 dollar. Han befinner sig på en turné som också gör anhalt i Egypten, Jordanien och Syrien.

I Algeriet träffade Boström också flera höga representanter för den algeriska staten, såsom premiärminister Abdelaziz Belkhadem, som prisade hans journalistik.

Det visar sig att Boström är en stor inspiration för arabvärldens journalistkår. Exempelvis har man i Algeriet nu en egen organstöldsstory, vars spridning understöds av statens representanter som del i hjärntvätten av den förtryckta befolkningen (Algeriet ligger på plats 121 i pressfrihetsindex). Al Manar:

The organ theft scandal in Israel is likely to have a domino effect as similar crimes by Israeli organizations in the Arab world have been unearthed; an international zionist conspiracy to kidnap Algerian children and harvest their organs.

The story was first reported by Algeria's Al-Khabar daily which revealed that bands of Moroccans and Algerians have allegedly been roaming the streets of Algeria's cities kidnapping young children, who are then transported across the border into Morocco. From the Moroccan city of Oujda, the children are then purportedly sold to Israelis and American Jews, who then harvest their organs for sale in Israel and the United States. The organs are said to fetch anywhere from $20,000 to $100,000.

Dr. Mustafa Khayatti, head of the Algerian National Committee for the Development of Health Research, has linked the crime to the group of pro-Israeli US politicians and rabbis who were arrested recently in New York. But Khayati warned that although “these Jewish organ trafficking gangs have been arrested, other such gangs remain active in several Arab countries.” The Iranian Press TV linked the gang to Israeli Rabbi Levi Rosenbaum who was recently arrested in New Jersey for his direct role in illegal human organs trade.

Åsa Linderborg känner sig säkert stolt över att hennes kultursidas story – som hon själv medger inte håller – nu göder antisemitismen i hela arabvärlden.

(via Elder of Ziyon)

Aningslöshet

Pressmeddelande från SSU idag:

SSU uttalar sitt stöd för Alia Khalifa

SSU anser att det är självklart att även studenter som bär niqab ska kunna studera i Sverige. Därför stöttar SSU Alia Khalifas krav att få bära den heltäckande slöjan. SSU menar att förutsättningarna för att gå på barnskötarutbildningen borde handla om att studenten har en känsla och engagemang för barn och pedagogik inte om hur man ser ut eller går klädd.

- Så länge studenten fullföljer utbildningsmomenten och klarar av utbildningen ska inte samhället lägga sig i om någon bär niqab, säger Jytte guteland förbundsordförande SSU.

- Vi tycker att samhället ska uppmuntra inte försvåra för studenter som vill läsa en utbildning, särskilt inte i ekonomiskt svåra tider. Här har vi en student som vill lyckas med sin utbildning då ska samhället inte hindra henne, säger Emma Lindqvist ledamot i SSU:s förbundsstyrelse.

Fakta:
Stockholms stad vill förbjuda en kvinnlig elev som studerar till barnskötare att bära heltäckande slöja, en så kallad niqab. Studenten som heter Alia Khalifa föreslog att hon skulle få sitta längst fram i klassen, för att kunna ta av sig slöjan, men skolan tycker inte att det var en bra lösning. Alia Khalifa gjorde därför en anmälan till diskrimineringsombudsmannen, där ärendet nu ligger. Undertiden får hon gå kvar på skolan tills det kommer ett utslag från DO.

SVERIGES SOCIALDEMOKRATISKA UNGDOMSFÖRBUND

Några roliga detaljer, bortsett från att SSU nu sätter rätten till institutionaliserat kvinnoförtryck högt på dagordningen:

Efternamnet delas med den radikale predikanten Anas Khalifa.

Alia Khalifa finns på Facebook. Oh, the irony!

Kassirdomen - inget tack till Sverige

Med anledning av att den svenske medborgaren Oussama Kassir nyligen dömdes till livstids fängelse för terroristbrott i USA publicerade åklagaren ett pressmeddelande (pdf). Där förklaras i viss mån vad Kassir dömts för, och där citeras domarens bedömning om att Kassir är "ett klart hot mot allmän säkerhet". Åklagaren passar också på att tacka dem som varit behjälpliga.

United States Attorney BHARARA stated: "Oussama Kassir trained men to become terrorists on American soil. Today's life sentence underscores our unwavering commitment to prosecute to the fullest extent of the law anyone who supports al Qaeda's mission of violence and hate."

Mr. BHARARA praised the New York Joint Terrorist Task Force, which includes agents from the Federal Bureau of Investigation ("FBI") and detectives from the New York City Police Department. He also expressed appreciation to the U.S. Embassy in Prague and the FBI's Legal Attache Offices in Prague; Copenhagen; and London, for their assistance in the investigation. Mr. BHARARA further expressed his appreciation to FBI Headquarters and the FBI field offices in Seattle, Salt Lake City, Utah, and San Francisco, California, as well as the United States Attorney's Office in Seattle and the Counterterrorism Section at the Department of Justice, for their assistance in the investigation of KASSIR.

Finally, Mr. BHARARA also thanked the Office of International Affairs of the Criminal Division of the Department of Justice, Interpol, the Department of Homeland Security, the Czech Ministry of Justice, the Police of the Czech Republic, and the Prison Service of the Czech Republic for their assistance during the arrest and extradition proceedings involving KASSIR.

Bortsett från att prisa de inhemska myndigheterna delade alltså åklagaren rosor ut till Interpol och en rad tjeckiska myndigheter.

Sverige nämndes inte.

TV personalities

Ikväll deltar jag i SVT:s Debatt:

DEBATT 17 SEPTEMBER. Tidigare Guantanamo-fången, Mehdi Ghezali, sitter anhållen i Pakistan. Är han dömd på förhand? Ska Sverige återigen agera för att få honom fri? Dessutom är det rätt med rökförbud på arbetstid? Eller är rökare rent av effektivare än icke-rökare?
Ikväll 22:00 i SVT1, även LIVE på webben med Eftersnack.

Bland debattörerna syns enligt planeringen Anders Carlgren (journalist), Jan Hjärpe (islamolog), Yvonne Ruwaida (MP), Henrik von Sydow (M) och Mohammed Kharraki (Sveriges unga muslimer).

Connect the dots

Ghezali. Kassir. Benaouda. Hur hänger allt ihop?

Ett sätt att se på saken är att fundera över de miljöer där olika intressen ibland kan mötas. I dagens SvD skriver jag om ett tillfälle där de tre efternamnen förenades.

Mehdi Ghezali gjorde ett av sina få framträdanden den 4 juli 2006. Han höll ett anförande vid en demonstration arrangerad av den lilla fria vänstergruppen Eurocolors, som ville ”använda konst som vapen mot fördomar”. Men protesten gällde inte bara Guantánamo. Man bar även plakat med porträtt av Oussama Kassir, nu dömd till livstids fängelse för terroristbrott i USA. Bland talarna fanns ordföranden för Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda. Hon är mamma till Safia Benaouda, som tidigare suttit fängslad i Etiopien och som nyligen greps med Ghezali i Pakistan.

Andra talare var Yvonne Ruwaida, styrelseledamot i Miljöpartiet, och Eva Björklund, då styrelseledamot i Vänsterpartiet.

Terrorism har aldrig existerat i ett vakum.

En oskyldig demonstration mot Gitmo – men ändå ett exempel på när omdömet sviktar, eller när synbart skilda intressen visar sig vara gemensamma. Den som är motståndare mot Guantanamo är naturligtvis inte per automatik terroristsympatisör. Men den som undrar hur Stockholmsfamiljen Benaouda har kommit i kontakt med Örebrofamiljen Ghezali kanske inte behöver leta längre.

I SvD:s nyhetsdel ställde man sig just den frågan häromdagen.

Men hur träffades trion? Och varför tog de ännu en gång risken att åka in i ett stridsområde?

Av allt att döma beror det på att Mehdi Ghezahlis långa fångenskap på Gauntánamo gett honom ett slags hjältestatus i vissa kretsar. I de sammanhangen träffades de tre, efter Ghezalis återkomst till Sverige 2004.

Jag bloggade för några år sedan sedan om det möte som inleder min ledartext idag. Bilderna och citaten kommer från nu nerlagda sajten Eurocolors, en konst- och kulturförening som ville "använda konst som vapen mot fördomar, hat, diskriminering, krig, rasism, extremism, fanatism, destruktivitet, våld, agression, terrorism, brott mot mänskliga rättigheter, förstörelse och missbruk av naturen samt djurplågeri."

"Den 4 juli 2006 (på USA's national dag), anordnade Eurocolors ett protesttåg mot existens av skrämmande fängelser och det så kallade 'Guantanamo-systemet'... Alla i protesttåget bar orange t-shirts, kända som 'Guantanamo tröjor'"





"Vi bar även hade bild på den svenske medborgare Usama Kassir som USA stämplade som terrormisstänkt, utan att redovisa bevismaterial mot honom, helt enkelt för att den saknades. På lösa grunder begärde USA hans utlämning och på så sätt bröt mot FN-s stadgar, Human Rights och Genévekonvektionen."




"Med oss var även Mehdi Ghezali, tidigare fånge i Guantanamo, som fick tala offentligt för första gången efter 2 år sedan han släptes fri."







"Följande personer talande utanför ambassaden: Eva Björklund (Vänsterpartiet)"








"Helena Benaouda (Sveriges Muslimska Råd)"









"Yvonne Ruwaida... Gustav Hjertén (Miljöpartiet)"

Kanske visar bilderna hur svårt det är att välja rätt sällskap. Låt oss hoppas det. Alternativet, att det föreligger sammanfallande intressen, är inte bra.

Självupplevt?

I går var jag i riksdagshuset för att lyssna på Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring, vilket kommenteras i dagens SvD. Talet var egentligen en redovisning av den hittills förda Allianspolitiken, men klädd i retorisk högtidsdräkt, skriver jag.

Anförandet stal någon passage från Churchill, och när talet kom in på utanförskapet blev det så sentimentalt att man börjar undra om någon ung talskrivare boffat på den i regeringskansliet numera obligatoriska handspriten.

Eller vad sägs om den här biten ur regeringsförklaringen?

Arbetslöshet tär snabbt på en människas själ. När företaget kring vilket livet kretsat lägger ned eller flyttar från orten. När klockradion inte längre sätter igång en ny arbetsdag. När telefonen tystnar. När spegeln på väggen är det enda sällskapet och det sociala nätverket trasas sönder. Om sedan dagarna utanför blir till månader och månaderna blir till år. Om den egna utbildningen känns föråldrad och man inte längre känner sig sedd eller efterfrågad. Då är det lätt att ge upp.

Det är inte utan att man börjar undra hur Kristofer Tamsons och de andra har det.

Oussama Kassir får livstid

Oussama Kassir döms till livstids fängelse av domstolen i New York, fälld på alla elva åtalspunkter (pdf).

Den som undrar över grunderna kan med fördel läsa åtalet, eller Evan Kohlmanns expertvittnesmål.

Ghezali troligen inte med i Tablighi Jamaat

När det gäller rapportering om terroristmisstankar är det alltid bra att inte tro allt som skrivs. Det mesta som förekommer i de officiella utredningarna är sekretessbelagt, så journalister får använda anonyma källor som uppgiftslämnare. Dessa kan ha varierande motiv för sina utsagor.

Icke desto mindre kan det vara värt att notera vad som rapporteras.

Idag berättar Ekot att pakistanska utredare misstänker att Mehdi Ghezali träffat en efterlyst terrorist i Pakistan.

Pakistanska myndigheter tror att Mehdi Ghezali efter ankomsten till Pakistan träffat åtminstone en betydande person inom terrornätverk i landet, det säger källor till Ekot.

De tror också att den pakistanier som fanns med i fordonet han greps i, en man som tidigare tjänstgjort inom militären, var utsänd för att på ett säkert sätt föra Ghezali till möten med andra religiösa extremister i Waziristan-regionen.

Därför betraktas Ghezali som en farlig person, ett hot mot Pakistan, där många poliser och militärer på senare år dödats i jakten på terrorister.

Det kan vara sant. Han kanske har träffat Rashid Rauf, vad vet jag? Men det kan också vara ett svepskäl för att hålla någon häktad i en stat där rättssäkerheten inte riktigt är hundra. Jag tvivlar, men noterar. Det kan ju vara sant: man har kanske bevakat sällskapet för att se vart deras resa ledde, och arresterat när informationsinhämtningen var klar.

Ekots uppgift tidigare, om skottlossning i samband med gripandet, har exempelvis visat sig svår att få bekräftad. Uppgiften har rentav dementerats - men också av en anonym källa.

Dagens Aftonbladet innehåller den sensationella uppgiften att sällskapets blöjpaket innehöll något helt annat:

Under tiden söker polisen igenom minibussen. På skilda håll hittar de kontanter – sammanlagt 10 900 dollar.

När de öppnar ett paket med Pampers blöjor upptäcker de enligt uppgift två strypsnaror i metall, femtio centimeter långa med öglor i båda änderna.
Viktiga bevis

Något Ghezali förklarar med att han ville kunna försvara sig mot rövare, uppger en myndighetskälla.

Kanske det. Enligt beslagsprotokollet nämns en löpsnara av wire. Men ändå - det låter lite för bra för att vara sant, va? Jag tvivlar, men noterar.

En ny uppgift som verkar spännande utan att vara monstruös kommer dock i samma artikel.

En av de gripna – en ryss från Moskva som konverterat till islam – ska ha gjort vissa medgivanden till polisen.

Här är ett journalistiskt territorium att utforska: vilka är de andra 9 passagerarna i bussen? Vad skriver turkiska medier om de gripna? Vad skriver iranska tidningar?

Medierna kommer inte att få allt rätt. Men genom att rota i de sanna eller falska uppgifter som seglat upp kommer att kunna avfärda villospår och gallra fram en sann bild.

Ett exempel på det är SvD idag. Enligt Mehdi Ghezali så tillhörde sällskapet Tablighi Jamaat. En snabb sökning på nätet visar att Tablighi Jamaat finns också i Sverige, och har kontaktuppgifter som leder till moskén vid St Eriksplan i Stockholm.

En imam med insyn i rörelsen kan därmed ställa Ghezalis uppgifter i tvivelsmål.

Mehdi Ghezali ska enligt pakistansk polis ha uppgett att gruppen varit på väg till ett religiöst möte med gruppen Tableeghi Jamaat, vilket polisen ifrågasätter.

–Det är en väldigt stor rörelse som är opolitisk, missionerande och pacifistisk. Man kan gå ut och in ur den och vara med en dag, en månad eller längre, säger Mohammad Muslim, imam vid moskén vid Sankt Eriksplan i Stockholm och tidigare aktiv i rörelsen.

Höstmötet i norra Pakistan som de gripna sade sig vara på väg till samlar hundratusentals personer.

–Men de som åker dit brukar åka organiserat, man brukar ha koll på varandra och man brukar flyga dit. Det är lätt att få visum, men kanske inte om man suttit på Guantánamo. Vägen som Ghezali kom in via är en ökänd smuggelväg, säger han.

–Om Ghezali varit mycket aktiv i rörelsen tror jag att jag skulle ha känt till det.

Alibit gällande Tabligi Jamaat ser helt enkelt inte ut att hålla.

Tjetjensk jihadistpropaganda från Sverige

Missa inte P1s Medierna, som på lördagen hade ett mycket hörvärt inslag om Kavkaz Center, en nyhetssajt till förmån för tjetjenska jihadister - som är baserad i Sverige.

Terroristkopplade i skydd av svensk grundlag

Medierna handlar den här veckan om den svenskbaserade webbplatsen Kavkaz Center som Ryssland anklagar för terroristkopplingar. Nu begär en rysk åklagare svensk rättshjälp för att få ut en anonym skribents identitet. Justitiekansler Göran Lambertz avvisar begäran eftersom Kavkazcenter.net har ett svenskt utgivningsbevis och därmed är skyddad av svensk grundlag. Medierna tittar närmare på denna webbplats och konflikten mellan ryska intressen och svenska yttrandefrihetsprinciper.

Kavkaz Center är inte precis det första exemplet på terroriströrelser som väljer att placera propagandagrenen i Sverige, på grund av våra generösa yttrandefrihetsregler. Tidigare har GIA publicerat nyhetsbrevet Al Ansar från Sverige, och kommunistiska FARC hade sin nyhetsbyrå Anncol här.

Mediernas reportage om Kavkaz Center är (om jag hörde rätt) signerat Martin Wicklin; samma journalist som förra veckan satte dit Jan Guillou för att densamme hyllat grundlösa anklagelser i kultursidesartiklar när det gäller Israel (organstöldsmyten) men dissat kultursidesspekulationer när de handlat om saker han inte hatar (lyssna på Youtube). Snart har Wicklin tjänat ihop en medalj - kul med en reporter som tänker utanför boxen!

Hör Mehdi Ghezalis favoritpredikant och döm själv

Det är nu officiellt bekräftat att de tre svenskarna Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda (samt de sistnämndas tvååriga barn) sitter gripna i Pakistan. De greps i ett sällskap om tolv personer en bra bit in i landet, och att döma av medieuppgifter har de varit mer eller mindre bevakade under delar av den långa resan via Iran och in i Pakistan. Pakistansk polis menar att sällskapet inte hade korrekta resedokument, och att gängets uppträdande, sammansättning och utseende väcker misstankar om terrorism. Men mycket mer än så vet man inte.

Aftonbladet redogör bäst för rutten och gripandet (och har bilder från Daily Khabrain).

Det var strax före gryningen den 28 augusti. Klockan hade ännu inte slagit sex på morgonen när den stora skåpbilen närmade sig vägspärren i Dera Ghazi Khan i Pakistan.

I fordonet satt tolv personer: Sju turkar, en pakistanier och fyra svenskar.

– De försökte ta sig förbi checkpointen medan det var mörkt. De ville passera före gryningen eftersom det inte brukar vara lika välbevakat då, säger en källa med insyn i utredningen.

– De var klädda i likadana kläder och huvudbonader som lokalbefolkningen vanligtvis bär och de hade falska dokument. De försökte utge sig för att vara från området.

Men planen slog fel. Bilen stoppades och när vakterna började prata med personerna i bilen insåg de snart att de inte kom från trakten. Alla tolv greps och fördes till polisstationen.

/.../

Enligt källor med insyn ska det under utredningen ha framkommit att resan startade i Turkiet. Gruppen fortsatte sedan vidare till Iran, som är hemlandet för sju av dem. De tog sig därefter in i Pakistan via Zahidan och vidare till Quetta.

– De bytte hela tiden fordon för att inte bli upptäckta och de hade falska papper, säger källan.

Sedan ska gruppen ha åkt vidare till Loralai där de bytte fordon igen och fortsatte till Dera Ghazi Khan där de greps.

Ekot har en mer dramatisk bild av gripandet.

Gripandet av Ghezali skedde när fordonet han färdades i tillsammans med flera andra utlänningar stoppades vid en vägspärr vid staden Dera Ghazi Khan. Fordonet vägrade först stanna och polisen öppnade då eld och sköt sönder däcken, enligt källorna. Då ska Ghezalis sällskap förgäves ha försökt betala för att släppas fri, enligt källorna.

Aftonbladet publicerar också delar av beslagsprotokollet. Beslagen är inte särskilt iögonenfallande; bortsett från 10.940 dollar, två knivar och en polislegitimation finns inget som antyder förberedelse för brott. De beslagtagna telefonerna och datorerna kan förstås vissa sig innehållsrika - men ryktena om självmordsbombarbälten får inget stöd i beslagsprotokollet såsom Aftonbladet visar det.

Sällskapet ska vid gripandet ha uppgivit att de är religiösa missionärer från rörelsen Tablighi Jamaat. Mycket riktigt medförde man också, enligt protokollet, 16 cd-skivor betitlade "Hereafter" (protokollsanteckningen lyder "16 CDs Titled 'Hereafter' Qartaba Production Riyadh"). Vilket ju låter religiöst så det räcker. Men detta är inte vilken paradisskildring som helst.

Hereafter (som mycket riktigt utgivits av bl a Qurtubah Productions) är en predikan av den i Jemen boende amerikanske medborgaren Anwar Al-Awlaki. Han är en predikant som inte bara är bra på bloggar och sociala nätverk - han predikar också att det är muslimers plikt att delta i jihad. Ett av hans verk heter "44 ways to support jihad". Terrorismexperten Evan Kohlmanns NEFA Foundation har skrivit ett porträtt av honom, och menar att han har kopplingar till al Qaida. Han har förbjudits att framträda i Storbritannien.

Anwar Al-Awlakis Hereafter finns på Youtube, för den som vill lyssna.



En sökning på google visar att predikanten tyvärr har sina beundrare också i Sverige.

Enligt Ekot beslagtogs ingen jihadistlitteratur. Må så vara. Men mängden material av Anwar Al Awlaki pekar ändock på att sällskapet influerats av den mest extrema varianten av jihadism.

Colibri

På mållinjen tog även Colibri sig förbi Skipjak, något vi i Ellen 3 redan gjort. Nu blir det ärtsoppa och punsch. Livet är kanske inte enbart jihad.

Skipjak igen

På spurten gick Skipjak om oss.

Skipjak

Skipjak förbiseglad utanför Gäddviken av oss i Ellen 3.

Crazy Inga nu i Pakistan

TV4 blev först med nyheten att den svenska som gripits tillsammans med Mehdi Ghezali sägs vara en 19-årig svenska som tidigare har gripits "för två år sedan i Somalia, även den gången gällde det misstankar om terrorism".

Vilken story!

Den tillbakadragne Mehdi Ghezali från Örebro på gemensam resa med stockholmskan Safia Benaouda. Törs man gissa att den tredje svensken är hennes man? Jag har i alla fall en källa som menar att detta har hävdats i Pakistan.

Inte nog med att Safia Benaouda en gång greps på flykt från Somalia när de etiopiska styrkorna störtade de Islamiska domstolarna. Hon är också dotter till ordföranden i Sveriges muslimska råd.

Förra gången menade den muslimska ledaren Helena Benaouda att dottern "kidnappades och fängslades i januari 2007 när hon hade rest till Somalia under sin semesterresa". Vad hon inte talade så högt om var att dottern greps tillsammans med hustrun till Daniel Maldonado - dömd terrorist.

Den här gången lär hon få förklara hur det kommer sig att dottern är på resa med en före detta Guantanamofånge och uttalad religiös fundamentalist i Pakistan. Man får hoppas att diskussionen kommer in på den politiska och religiösa grundsyn som lett dem dit - och huruvida denna grundsyn har något gemensamt med Helena Benaoudas egen.

I radio om Ghezali

Medverkade i P1s Studio ett i eftermiddags. Med sedvanlig fingertoppskänsla jämförde jag Gösta Hulténs stödgrupp för Ghezali med Gula korset, typ.

Mehdi Ghezali

Den före detta Guantánamo-fången, svensken Mehdi Ghezali, har på nytt gripits i Pakistan och förhörs nu av säkerhetspolis, det uppger en pakistansk poliskälla för Ekot. Förändras bilden nu av Kubasvensken i och med gripandet? Hör Gösta Hultén, författare och journalist som var ordförande i Guantanamogruppen, Nils Horner, korrespondent och Per Gudmundsson, ledarskribent Svenska Dagbladet.

Går att höra på webben.

Vill någon regga Abu Usama El Swedes domän?

Lagom till minnesdagen av den 11 september kan vi konstatera att det svenskstyrda jihadistforumet Al Qimmah ligger nere.


Det verkar dock inte som om AlQimmah.net fallit offer för Internet Haganah, eller någon annan av nätets kontraterroriströrelser. Enligt en snabb whois-koll visar det sig att göteborgaren Abu Usama El Swede tycks ha missat att förnya domännamnsregistreringen.

Visit AboutUs.org for more information about alqimmah.net
http://www.aboutus.org/alqimmah.net"AboutUs: alqimmah.net
Registration Service Provided By: NameCheap.com
Contact: support@NameCheap.com

Visit: http://www.namecheap.com/
Domain name: alqimmah.net
Registrant Contact:
-
Abdu-Raouf Wadman ()

/.../

Creation date: 07 Sep 2007 17: 16: 57
Expiration date: 07 Sep 2009 17: 16: 57

Bara att regga för den som vill, ser det ut som. Ett kap för den som vill logga vilka som surfar på jihadistfora!

Ghezalis moderna jihadism

Mehdi Ghezali är en av de gripna svenskarna i Pakistan, uppger Rapport. Det var i slutet av augusti som ett större sällskap, om 11 eller 12 personer, greps i Dera Ghazi Khan i Punjab i Pakistan, misstänkta för att vara jihadister.

Efter gripandet utbröt viss förvirring, rörande exempelvis om utpekade svenskar egentligen var sudaneser. Förvirringen kvarstår även efter Rapports avslöjande - som avslöjar väldigt lite, mer än namnet.

Det finns dock anledning att fråga sig huruvida Mehdi Ghezali är en oskyldig måltavla för amerikansk aggression eller en jihadist.

På Mehdi Ghezalis sida står den gamle kommunisten Gösta Hultén. Till nackdel för Ghezali ska framhävas två saker (som jag nämnt tidigare här).

Svenske medborgaren Mehdi Ghezali har alltsedan sin fångenskap på Gitmo varit otroligt återhållsam med framträdanden i media. Kanske var det de (få) kritiska frågorna som fick honom att dra sig undan. Att han på frågan om vad han ansåg om Usama Bin Ladin svarade "Jag känner honom inte som person och därför kan jag inte döma honom", antydde att han av en eller annan anledning kände sig obekväm med medieuppvaktningen.

I februari i år dök det dock upp en lång intervju med honom. Den publicerades av det jihadistiskt inriktade al Yaqeen Media Center, vars logotyp avbildas till höger.

Intervjun, som är på arabiska, finns tillgänglig på archive.org. Delen med Ghezali är sammanlagt 38 minuter lång, men i den 1,39 timmar långa filmen finns också andra klipp, bland annat från al Qaidas officiella mediebyrå as Sahab.

En annan anledning att undra över motiven hos Ghezali är att han framträtt i en solidaritetsdemonstration till förmån för en al Qaidas främsta språkrör i Sverige. Men det gjorde han förstås tillsammans med andra ledande samhällsföreträdare.

Uppdatering:

Enligt TV4 kan Mehdi Ghezali inte svara på frågor, då han, enligt källor nära familjen, är på pilgrimsresa till Mekka.

Ghezali ska ha befunnit sig utanför Sverige sedan en tid tillbaka.

För Utrikesdepartementet är gripandena-uppgifterna om Ghezali, en nyhet:

- Vi vet ingenting om detta. Ambassaden i Pakistan jobbar för att få fram uppgifter om det faktiskt är tre svenskar som gripits, men vi har inte fått det bekräftat, säger UD:s presstjänst till Nyhetskanalen.se.

Nyhetskanalen.se var på torsdagskvällen i telefonkontakt med Mehdi Ghezalis fru, dock inte ville kommentera uppgifterna.

En vecka kvar till domen - Oussama Kassir redan bestämd på att överklaga

Gunilla Kinn berättar att hon träffat svenske jihadisten Oussama Kassirs advokat:

Jag talade häromdagen med en av Kassirs två försvarsadvokater, Mark DeMarco, och kan redan nu avslöja att de kommer att överklaga det hela (vilket de kan göra inom tio dagar efter det att straffet förkunnats).

"Vi kommer att överklaga, så snart domen är klar. Vi har gett Usama Kassir rådet att överklaga, och det är också hans önskan," sade DeMarco till mig i tisdags.

Den 15 september ska domaren, John Keenan, meddela straff.

Apropå svenskar som grips utomlands

Av en slump råkade jag nyss springa på ett gammalt tidningsurklipp ur kenyanska The Daily Nation, som handlar om svensksomaliern Osman Yasin Ahmed.

Han var en av dem som fängslades på oklara grunder i samband med att etiopisk militär störtade Islamiska domstolarna i Somalia, 2007. Hans öde blev ganska omtalat (SR:s Konflikt gjorde nästan ett helt program om honom). Exempelvis berättade Ekot så här:

En 39-årig svensk medborgare sitter fängslad i Addis Abeba sedan i början på februari, utan att några brottsmisstankar mot honom blivit kända. Han greps tillsammans med sin fru och två barn på gränsen mellan Somalia och Kenya, när han var på flykt från kriget i Somalia, och även hustrun och de två barnen sitter nu inlåsta i Addis Abbeba.

Jag kan inte minnas exakt, men hur som helst kan jag inte erinra mig att svenska medier berättade om sånt som nämndes i The Daily Nation. Att han greps tillsammans med frun till ambassadbombaren och al Qaida-mannen Fazul Abdullah Mohammed, till exempel.

On January 12, 2007, two men and three women sent word to Kenyan authorities at Hulugho on the Kenya-Somalia border that they wanted to surrender.

The drab town that had been teeming with soldiers, police and members of the Anti-Terrorism Police Unit (ATPU) looking for al-Qaeda suspects was suddenly on high alert.

The security forces thought they had finally smoked out Fazul Abdullah Mohammed, the principal target of a US raid on Ras Kamboni forest on Somali side of the border.

US aircraft struck Ras Kamboni forest after intelligence reports indicated that Fazul and al-Qaeda cell members supporting the Islamic Courts Union (ICU) were hiding there.

But rather than finding Fazul, one of the world’s most wanted terrorism suspects, the forces discovered that one of the women in the group that turned itself in was his wife, Mariam Ali Mohammed.

The group included two other women, two men and eight children who had taken refuge in Kolobio village on the Kenyan side of the Kenya-Somalia border soon after US aircraft bombed the al-Qaeda base in Ras Kambonion January 7, 2007.

Civilians living in the area were forced to flee after the raid, but Ethiopian forces were on high alert, waiting to capture al-Qaeda suspects.

The safest recourse for most residents of the village was to cross into Kenya.

But the then Internal Security minister John Michuki had ordered the porous Kenya-Somalia border closed and stationed soldiers from the 1st, 7th and 15th Kenya Rifles at the key entry points of Amuma, Liboi and Hulugho.

With the increased security and Ethiopian soldiers on the prowl, the group of 13 had to rely on forest cover and darkness for two days to be able to cross into Kenya.

Frightened and desperate, the two men in the group, Osman Yasin Buh alias Osman Yasin Ahmed and Ahmed Hadala Osman, asked villagers to contact the Kenyan security officers and send word that they wanted to surrender.

The operation to receive this group of suspected al-Qaeda members was led by the then deputy provincial police officer, Mr Mbijjiwe.

Security around the Hulugho police station, where members of the Langata-based 7th Kenya Rifles had pitched camp, was quickly beefed up, ATPU officers summoned a helicopter from Garissa. and members of the public were kept at bay.

A team was organised to meet the group of 13 at their hideout.

Because they had expected to find masterminds of the al-Qaeda Somalia cell, the team was very surprised to find Fazul’s wife and his eight children aged from eight months to 12 years.

The two other women were identified as Sofia Abdinassir, 20, and Mulki Abdinassir Omar, 21.

Although the raid did not result in the capture of Fazul, it did produce his wife and children--and a laptop, five mobile phones, a Somali and a Swedish passport and a DVD with Islamic information in Arabic.

It also confirmed that one of the world’s most wanted terrorism suspects had not been very far from the scene of the raid. The two passports each carried the photo of a bearded Yasin Buh, but each had different names.

While Yasin Buh could not communicate in English or Kiswahili, Hadala Osman, 23, claimed he was a Kenyan who had lived in Somalia for the last five years and has been visiting his wife when fighting broke out.

He said he had no documents on him but claimed to be a resident of Juja Road estate in Nairobi. Yasin Buh, on the other hand, was at pains to explain to Kenyan security officers why he had shaved his beard.

While police tried to find out where Fazul was, ATPU officers bundled the group into a heliicopter that flew them to Garissa where they were held for a few hours under tight security before being taken to Nairobi where police booked the men at the Gigiri police station while the women and children were taken to Karen police station.

Fazul is said to be a computer whizz and an accomplished bomb-builder.

At the time, police only revealed that the “computer contained vital information on terrorism training and intelligence collecting including spying”.

Sources close to the ATPU told the Sunday Nation that they found telephone numbers for people around the world as well as email addresses that enabled anti-terrorisim officers to carry out raids in Nairobi’s Eastleigh estate and in Old Town, Mombasa.

The sources said further information mined from the laptops and the mobile phones led to the arrest last year of wanted terrorism suspect Mohammed Abdulmalik. He has been transferred to the US prison facility at Guantanamo Bay, Cuba.

It is also believed that the information led to the arrests of other suspects, some of whom were transferred to Ethiopia. Police spokesman Eric Kiraithe would not say what ATPU officers found in the laptop and five phones.

“All I can tell you is that we are winning the war against terror,” Mr Kiraithe said when interviewed on the telephone.

Osman Yasin Buh and Ahmed Hadala Osman were transferred to Ethiopia. After rigorous questioning, Fazul’s wife, Miriam, was deported to Somalia.

From there she made her way to Moroni in the Comoros Islands. Fazul Abdullah Mohammed was born in the Comoros and is believed to have many wives. Badroudine Fazul is the name of another.

Nu är kenyansk press inte alltid att lita på. Men ändå. Tänka sig vilken otur. En vanlig svensk som råkar hamna bredvid al Qaida på semestern!

Cambodian Rocks

I går öppnade Forum för levande historia utställningen Middag med Pol Pot. Se den.

På SvDs ledarsida skriver jag om vad man får se där. Jan Myrdal, förstås, men också ett helt samhälle som tycktes vara galet.

Att enskilda kulturskribenter eller kommunistiska aktivister var förblindade kan man på något sätt fördra. Att det officiella Sverige uppträdde på ett liknande sätt är svårare att ta.

När städer tömdes och miljoner tvingades från sina hem, till i bästa fall tvångsarbete på landsbygden, då blundade det socialdemokratiskt styrda Sverige.

”De enda västobservatörer som släpptes in under de första tre åren kom från Sverige: ambassadörerna Jean-Christophe Öberg i Bangkok och Kaj Björk i Beijing. Båda sändebuden uttalade sig positivt om utvecklingen i landet samt tonade ner och kastade tvivel över flyktingarnas hårresande berättelser.

Sveriges biståndsminister Gertrud Sigurdsen samt riksdagsman Birgitta Dahl instämde och påstod offentligt att flyktingarnas berättelser var ’onyanserade skräckskildringar’ som till stor del bestod av ’lögner’” .

En ögonöppnare på utställningen är också Jan Myrdals äckligt glorifierande dokumentärfilm från 1979. Det statsstyrda Sveriges television finansierade och visade den. Hur var det möjligt? Varför ville man ge den uppenbara vrångbilden till Sveriges befolkning?

Efter utställningen behöver man pigga upp sig. Albumet Cambodian Rocks rekommenderas. Här kommer Ros Sereysothea.

Röra

Glömde att påpeka det, men igår skrev jag en smula på SvD:s ledarsida om hur samarbetet mellan de rödgröna brukade se ut.

De rödgröna brukar bemöta anklagelser om att de är ett oprövat vänsterexperiment med att inskärpa att de tre partierna faktiskt kommit överens om sammanlagt femton budgetar ihop. De brukar dock tala tystare om hur dessa förhandlingar gått tillväga.

I budgetförhandlingarna 2005 vägrade exempelvis Miljöpartiets representanter att ens komma till det utlysta inledande mötet på finansdepartementet. Likadant var det 2004 – Miljöpartiet kom helt enkelt inte till förhandlingsbordet. När väl förhandlingarna kom till stånd hotade regeringskris bägge åren. Hösten 2004 var det Vänsterpartiet som hotade att fälla regeringen Persson om inte de ultimativa kraven på fortsatt höga skatter gick igenom. 2005 var det Miljöpartiet som hotade att fälla det Socialdemokratiska budgetförslaget om inte en allmän amnesti för asylsökande infördes, varefter följde tre veckors uppslitande diskussioner och en dyr kompromiss.

Men även när de rödgröna har haft ett relativt gott samarbetsklimat tycks springet i dörrarna ha överträffat varje uppsättning på Intiman.

Sven-Olof Lodin, professor emeritus i finansrätt och sedermera vice vd i Industriförbundet, beskriver i sin nyutkomna självbiografi Professorn som blev näringslivstorped – min tid i skattepolitiken (Ekerlids) hur det gick till när regeringen Persson förhandlade med V och MP.

Han skriver att ”budgetförhandlingarna mellan samarbetspartierna i vissa fall hade ett rent farsartat förlopp. Bristen på förtroende för varandra var monumental.”

Under en förhandling, berättar Lodin, ville en partiföreträdare ge ett bud som hans parti officiellt inte kunde stå för, men skulle kunna acceptera ’motvilligt’, och som därmed inte kunde röjas inför de andra.

”Partiföreträdaren ursäktade sig då för ett toalettbesök, gick dit och ringde på sin mobiltelefon in till finansministern vid sammanträdesbordet, samtidigt som han som i den bästa spionfilm öppnade vattenkranen i handfatet för att ingen skulle kunna avlyssna samtalet utanför dörren. Så lade han fram sitt skamliga förslag för finansministern, som sedan framförde det som sitt eget.”

En dalmas på Hawaii

I kväll har SVT:s dokusåpa Den stora resan premiär. Om detta skriver Jan Gradvall vettigt i dagens Expressen, och befarar "västerländsk kulturmasochism”.

Jag skrev, i början av året, om ett liknande program i Neo 2/09.

Japp. En annan värld är möjlig.

Att se en medelklassdam röka in sin kropp med doftande bark för att få bort menstruationens påstådda skadeverkningar, smörja in sig själv i ockrablandat smör och klä sig i gamla djurdelar, det är god underhållning. I synnerhet för alla som tröttnat på dem som gnäller över livspussel, konsumtionssamhälle och valfrihetsstress.

Men det är de strama speakertexterna som gör att Ett annat sätt att leva (BBC) utgjorde vinterns bästa underhållning på SVT. I ursprungslandet heter serien Tribal Wives, vilket är en mer säljande rubrik på serien där sex kvinnor under en månad placeras i några av världens mest isolerade kulturer.

Det är inte precis Södermalm de möter. Det är som sagt mer ockra än henna. Men berättarrösterna lägger ingen värdering i det. Det är bara ”ett annat sätt att leva”.

En annan värld är möjlig, visar serien, precis som vänstern alltid sagt och fortsätter att säga. I en intervju i tidningen Vi (3/2009) med litteraturvetaren och skribenten Nina Björk, mest känd för den feministiska bibeln Under de rosa täcket, beklagas orättvisorna i kapitalismen. Hon kan inte säkert veta, menar hon, ”hur livet på jorden hade sett ut med en annan ekonomisk ordning. Men vad vi vet är att kapitalismen inte skapar en rättvis fördelning och att den tvingar på oss att bete oss på ett sätt som någon annan bestämmer åt oss.” Hon vill varna för ”myten om att vi är fria”.

Men faktum är att åtskilliga varianter av ”en annan ekonomisk ordning” är prövade. Man har testat socialistiskt slaveri, vilket fortfarande drabbar Nordkorea och Kuba, man har testat präststyre, vilket ännu plågar Iran och andra delar av den muslimskt dominerade världen, man har prövat sig fram med upplysta despoter, auktoritära monarker, kolonialistiska erövringsekonomier, korporativa stater, och rentav anarki, som i Somalia.

Men ändå tycks Björk tycka att den rådande ordningen är problemet och, och att samhället borde läggas om till, ja, ett annat sätt att leva.

Och hon är långt ifrån ensam. Det finns en hel kör av vagt globaliseringskritiska debattörer som alla letar efter något ursprungligt. Ett liv med närhet till familjen, som inte sliter onödigt på jordens resurser, där man kan leva på det sätt som människan är ämnad att leva.

Det är dem tv-serien handlar om.

Yvonne Powers, som är trött på stressen i det moderna samhället och utjagad varje kväll av det orättvisa dubbelarbetet, hamnar hos Himbafolket i norra Namibia. Där är jämställdheten mellan könen, berättar serien sakligt, inte en så stor diskussionsfråga.

Stammen har ett annorlunda sätt att se på uppdelningen mellan manligt och kvinnligt. Yvonne tycker att det verkar avslappnat. Till och med månggiftet kan vara vettigt när männen nu är ute på jakt så ofta, tänker hon.

Men när senare en flicka på kanske tolv år gråtande släpas till sin nya man i grannbyn, för några nätters proväktenskap, protesterar Yvonne. Konceptet att äga rätten till sin egen kropp är dock helt främmande för människorna hon vistas bland.

I ett annat avsnitt sätts Lana Inglis, flygvärdinna med alkoholproblem, ner hos det etiopiska Afarfolket som enligt SVT ”lever strikt muslimskt och där alkohol är totalt förbjudet”. Men ”ett annat sätt att leva” är inte heller här oproblematiskt. Alla tjejkompisarna i syjuntan visar sig samtliga praktisera den grövsta formen av könsstympning, där underlivet efter ingreppet sys ihop för att sprättas upp först vid bröllopsdags.

Tar man inte ett järn efter det samtalet gör man det aldrig.

Dionne Braham, en 33-årig lärarinna och singelkvinna som tröttnat på att leta efter kärleken och nu bor hemma hos mamma, hamnar hos massajer i Tanzania. Där har man också ”ett annat sätt att leva”, vilket blir tydligt inte minst när arrangerade äktenskap kommer på tal. ”Vi kan inte säga nej till våra män” berättar flickorna. Men Dionne ser skeptisk ut. ”Visst har vi sex med våra män”, förklarar en flicka, ”men vi är för unga för att bli med barn”.

Det är svårt att föreställa sig en tv-serie mer lämpad att få en svensk motsvarighet. Det kan inte råda någon brist på frivilliga – åtminstone hela Aftonbladets och Dagens Nyheters kulturredaktioner torde vara nyfikna på att testa ”ett annat sätt att leva”.

Nina Björk kanske ställer upp som speakerröst?

Bloggens rubrik? Yngve Stoor.

Tre svenskar gripna i Pakistan?

Tre svenska medborgare ska ha gripits av pakistansk polis, uppgav denna vid en presskonferens i fredags. Svenskarna ska ha ingått i en grupp om 11 (eller möjligen 12) utlänningar som var på väg från iranska Balochistan in genom distriktet Dera Ghazi Khan mot Waziristan, i Pakistans nordvästra delar.

Enligt polisen innehade sällskapet jihadistisk propaganda, och sade sig tillhöra den jihadistiskt inriktade religiösa rörelsen Tablighi Jamaat.

Pakistansk polis misstänker kopplingar till al-Qaida eller till talibanerna.

Pakistans The Nation rapporterar om tillslaget:

Police in Dera Ghazi Khan have arrested 12 Al-Qaeda-linked foreigners from the vicinity of inter-provincial Tirrimin checkpost on Indus Highway, bordering NWFP on Friday.

These foreigners including seven Turks, three Swedes, one each Iranian and Russian were arrested when they illegally crossed the border. They did not have valid documents and were going to Waziristan.

The initial police investigation into the matter indicated that they have links with Al-Qaeda. The top provincial officials may soon hold a Press conference over the issue.

Dera police chief Dr Rizwan Khan said they could be militants as Islamic literature, CDs, laptops were recovered from them. It is said they were coming from Turkey via Iran. They had entered Pakistan through Balochistan.

Tirrimin checkpost is located at Punjab-NWFP border, some 150 km from here towards north within the limits of Vehoa police station.

As per initial reports, the accused hired a vehicle from DG Khan after coming from Quetta on Friday morning.

The border military police remained unaware when they drove past at least its five police stations after entering from Balochistan to DG Khan.

Iranska Press TV rapporterar:

Pakistani security forces have reportedly arrested eleven suspected foreign terrorists at Dera Ghazi Khan district in the eastern Punjab province.

The militants were arrested on the border between the mineral-rich province and the country's North West Frontier Province (NWFP). They could have had links with al Qaeda terrorist network or affiliated groups, district police chief Mohammad Rizwan told a Press TV correspondent on Friday.

The police source added that of all members of the cell seven belong to Turkey, three to Sweden while one suspected militant belongs to Russia.

Rizwan went on to explain that the miscreants were captured as they sought to sneak into Punjab via Trimmu checkpoint. It was when the security agents became suspicious of their travel documents and seized them.

Police also seized CDs, currency, terrorism-oriented literature and other materials from the arrested suspects.

Dawn och nyhetsbyrån APP rapporterar:

According to APP, they possessed CDs, foreign currency and jihadi literature.

Police sources said the suspects claimed to be members of the Tableeghi Jamaat and said that they were on a preaching mission.

AP adds: An official said the suspects ‘had links with Taliban’ and they wanted to go to South Waziristan after having sneaked into the country from Iran.

I Sverige var Expressen först med nyheten.

- Vi känner till de här uppgifterna från pakistanska medier. Vår ambassad i Islamabad undersöker det och vi väntar på svar från pakistanska myndigheter, säger Ellinor Lundmark, på UD:s presstjänst.

IB-agenten slår tillbaks mot Ulf Bjereld

Den gamle IB-agenten Gunnar Ekberg angriper i sin självbiografi professor Ulf Bjereld, som utredde övervakningen av de olika palestinagrupperna för Säkerhetstjänstkommissionens riktning.

Ekberg skjuter in sig på att Bjereld själv tillhört den extremvänstersekt vars kopplingar till internationell terrorism han i viss mån skulle utreda. Vilket blir lite snett, då det ju faktiskt finns en poäng med att låta representanter för dem som blivit övervakade sköta utredningen, så att de kränkta kan få svar på alla sina frågor.

Men Ekberg har mer kött på benen än så, ser det ut som. Ekberg anser att Bjereld uppvisat en godtrogen inställning gentemot svenska Folkfrontens Arbetsgrupper (FFAG) och dess frontfigur Staffan Beckman, vilket Ekberg exemplifierar med hur FFAG reagerade på terroristgruppen Svarta Septembers blodiga attack vid OS i München 1972.

Trettio år senare berättade Staffan Beckman vid ett förhör inför Säkerhetstjänstkommissionen, som tillsattes 1999 för att utreda säkerhetstjänsternas arbete inom Sverige, att han tog avstånd från angrepp mot mål utanför Mellanöstern. Ett uttalande som säkerhetstjänstkommissionens expert, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, tog som exempel på att Palestinarörelsen tog avstånd från terrorism.

I informationsblad nr 7, 1972 från Folkfrontens Arbetsgrupper, FFAG, där Staffan Beckman var den ledande medlemmen, ges en helt annan bild av var lojaliteterna låg:

"Svarta Septembers aktion under olympiaden i München har tillsammans med PFLP:s aktion på Lydda flygplats i slutet av maj effektivt fördröjt de imperialistiska och reaktionära försöken att upprätta en 'fred' mellan Israel och arabstaterna.

/.../

Svarta September är inte en organisation kapabel att leda befrielsekampen – men de operationer den har utfört har varit hjältemodiga insatser som definitivt tjänar befrielsens sak.

LEVE HJÄLTARNA FRÅN MÜNCHEN!"

FFAG:s informationsblad fortsätter med en betraktelse över hur 'borgarklassen' reagerat på München-massakern.

"Sedan Hitler, Krupp & Co. genomförde sitt folkmord på judar, och Per-Albin Hansson och Frankie Roosvelt hjälpte till med att från Sverige och USA utvisa de judar som var på flykt, har det utvecklats därhän att den imperialistiska borgarklassen älskar judar. Maffian älskar judar och vill samarbeta med Judiska Försvarsförbundet (som förtjust tackat ja); Olof Palme sitter och gottar sig i en judisk kalott i synagogan i Stockholm; den västtyska polisen tindrar med davidsstjärnor i ögonen och 'skyddar' vad man uppfattar som 'judiska idrottsmän', och förföljer araber; frimicklarrasisterna på Expressen kräver folkmord på palestinier för att skydda judar; och Fib-aktuellt fyller tretton sidor med israeliska lår, fittor och bröstvårtor för alla judeälskare att runka till."

Mot bakgrund av bland annat detta är det anmärkningsvärt att regeringens 'oberoende utredare' Ulf Bjereld, i Säkerhetstjänstkommissionens rapport konstaterar att '... varken PLO som helhet eller al-Fatah och PFLP (Folkfronten) förespråkade terrorhandlingar.'

Han gick till och med så långt att han påstod att Folkfronten upphörde med terrorhandlingar 1972.

Personligen tycker jag nog att Bjereld är lite mer nyanserad än Ekberg vill göra gällande – men det kan var och en avgöra genom att läsa själv.

Ekberg menar att Säkerhetstjänstkommissionen färgats av Bjerelds förflutna.

"Ulf Bjereld var alltså medlem i Kommunistiska Partiet Marxist-leninisterna (r). Alltså före detta KFML(r), före detta KFML. Mer partisk i en utredning av säkerhetstjänsterna kan man inte bli. Vilket han själv med all tydlighet visar i sin utredning."

Abu Iad och pressetiken

I förre IB-agenten Gunnar Ekbergs självbiografi De ska ju ändå dö återges delar ur ett brev, som IB:s försvarare presenterade i samband med att IB-affären avslöjades. Brevet publicerades tydligen bland annat i Kvällsposten den 7 december 1973.

Brevet ska vara skrivet av Jan Guillou, och är riktat till DFLP, med instruktioner om hur de bör behandla den avslöjade agenten Ekberg vid dennes planerade besök i Beirut.

Ekberg beskriver historien i kapitlet "En dödsdom", vars inledning jag tar med här, för att sedan återge utsnitten ur brevet.

"Någon av de här dagarna i skiftet januari-februari satt Jan Guillou och skrev ett brev till Abu Leila, en av Demokratiska Folkfrontens ledare som jag träffat vid mina resor. I brevet gav han Abu Leila instruktioner att förhöra mig när jag kom ner.

Jan visste sedan ungefär i december, genom Håkan Isacson som skvallrat för Peter Bratt, att jag var agent för IB. I december hade Jan rest till Mellanöstern och diskuterat den svenska underrättelsetjänsten och mig med sina kontakter där.

När han nu satte sig ner för att skriva brevet visste han också. bland annat genom David Kaloti, när jag skulle resa till Beirut. Jag hade samordnat min resa med Anders Eriksson, som troligen ännu inte var informerad av Jan. Det var däremot David Kaloti, som hakade på min resa så fort han fick reda på mitt avresedatum. Min resa var alltså inte någon hemlighet i den inre kretsen kring Jan Guillou och Staffan Beckman.

Brevet skickades med kurir till Abu Leila. Kuriren var troligen David Kaloti, som åkte ner en vecka före mig. Han tog kontakt med mig när jag kom till Beirut.

Brevet var undertecknat Abu Iad, enligt Jan en signal om att innehållet var av största vikt.

Jan gav genom kuriren också instruktioner till Abu Leila att se till att jag skuggades för att kartlägga mina kontakter.

Brevet var ganska långt och innehöll detaljerade anvisningar om hur ett förhör med mig skulle gå till.

Nedan återges valda delar av brevet:

Abu Leila
DPFLP HEMLIGT
Beirut

Kära kamrat!

Detta kommer att bli det mest betydelsefulla brev jag någonsin skrivit. Tyvärr måste jag skriva i stor hast, eftersom kamrat D ska resa till Beirut tidigare än väntat.

Jag hoppas jag kan förklara det hela. Det handlar om Gunnar Ekberg, den svenske spionen. Han kommer till Beirut omkring en vecka efter att du fått detta brev. Han kommer i sällskap med en eller två andra personer, om vilka jag ingenting vet – de kan också vara spioner, de kan vara vanliga sympatisörer med vår rörelse här i Sverige. Inom en tid av ungefär två månader kommer en tidskrift att publicera en mycket omfattande artikel om svensk underrättelseverksamhet och spioneri. Historien om Gunnar kommer att vara en del av det hela.

Därför har jag planer på att själv fråga ut honom (tillsammans med några andra kamrater i vårt parti – eftersom han också har infiltrerat partiet) och jag gjorde upp några planer på att verkställa detta förhör på ett ganska drastiskt sätt. Det vill säga, att hota honom mycket strängt att välja mellan samarbete och ... ja, du kan använda din fantasi.

/.../

IB har hela tiden lämnat vidare all hans information till Israels underrättelsetjänst, till Mossad eller Shin Beth. Jag vet inte om Gunnar själv känner till att han i själva verket har arbetat för israelerna hela tiden, eller om han trodde, att han endast arbetade för militären i Stockholm. Men om så är fallet, vad i helvete tänkte han då om den där operationen i Mellanöstern, varför skulle någon vänta sig att svenska Försvarsstaben var intresserad av den palestinska motståndsrörelsen? Detta är något som du får ta reda på – liksom också avsikten med hans flertaliga resor till Mellanöstern.

/.../

Vilka var hans egentliga uppdrag i Mellanöstern?
Arbetar han också direkt för israelerna?
Är han nu, då han är nere där, denna gång på israelisk eller svensk anmodan?
Hur mycket har han sammanlagt rapporterat om motståndsrörelsen?
Har han hela tiden lämnat rapporter till Försvarsstaben eller har han också rapporterat till någon annan organisationsavdelning, svensk eller israelisk?
Vad känner han till om andra agenter i Sverige?
Varför har han gjort allt detta, av personliga eller ekonomiska motiv?
Om svaret på fråga två är nekande: Känner han till att all hans information har lämnats till Israel?

/.../

Du måste minsann göra klart för honom att om han inte talar, ska du gå till väga med honom på det sätt som är den normala behandlingen av spioner. Slut ett avtal med honom: om han talar får han leva – men gör också klart att du inte tolererar något dubbelspel.

/.../

Gunnar är under alla omständigheter mer värdefull i levande tillstånd än som död. Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas.

Du förstår, detta är något som man måste se mycket vetenskapligt och politiskt på. I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion, den första Svenska spion som avslöjats inom en svensk organisation, som lever.

/.../

Förvisso är denna operation något du måste förbereda omsorgsfullt. Men det vet du redan. Använd en bandspelare. Sänd mig ett band. Lycka till.

Med kommunistisk hälsning,
ABU IAD

Den svenska terrorismens rötter

Det har saknats en begriplig och lättillgänglig förklaring till varför svenska underrättelseorgan på sjuttiotalet var så intresserade av läkare att en av dåtidens stora politiska härvor fick namnet Sjukhusspionaffären.

Ändå lever historien i det allmänna medvetandet: i den fantastiska tv-serien Upp till kamp spelar den undersköna Ruth Vega Fernandez just en ung läkare som blir utsatt för granskning, på grund av hennes engagemang i sektvänstern och förskingring av läkemedel som skeppas till palestinier. Och det låter ju gulligt.

I IB-agenten Gunnar Ekbergs nyutkomna självbiografi De ska ju ändå dö ges dock en begriplig förklaring till underrättelseorganens intresse. Redogörelsen tar avstamp i när Ekberg kort träffar en Saima Jönsson i Malmö för att överlämna ett kuvert från den palestinska "folkfronten" PFLP:s terrorledare Wadie Haddad.

Alltihop tog tre minuter. Sedan dess har jag inte sett Saima Jönsson. Men efterhand har bilden klarnat. Saima Jönsson, som studerade till läkare, hade hösten 1972 kontakt med Wadie Haddad och fungerade som kurir för denne.

Vid ett av mina samtal med Wadie Haddad om barfotaläkare, som organiserades i Folkfrontens regi, menade han att läkare var en utomordentlig täckmantel för olika underjordiska aktiviteter.

"Folk tenderar att lita på läkare", sade han.

I april 1973 ska Saima enligt underrättelsekällor ha fått i uppdrag att överlämna brev från Folkfronten till den senare mördade Basil al-Kubaisi. I maj 1973 ska hon ha forslat vinbuteljer med sprängämne till Paris och till en "Michel" tillhörande Folkfronten. Michel var med stor sannolikhet identisk med en person boende i Sverige.

Saimas täcknamn hos Folkfronten var Dina Carlsson. Det framkom i samband med att ett turkiskt-palestinskt terornätverk avslöjades i Paris i december 1973.

Enligt samma underrättelsekällor ska Saima ha varit inblandad i förberedelserna inför den av Folkfronten och Japanska Röda Armén utförda aktionen mot Shell-raffinaderierna i Singapore i januari 1974.

I juli 1975 dödades två franska säkerhetsagenter och en Folkfrontsrepresentant, Michel Moukarbal, av Carlos. Mordet på Moukarbal motiverades av att denne hoppat av från Folkfronten och kontaktat den franska säkerhetspolisen. Bland Moukarbals tillhörigheter fanns Saima Jönssons namn och telefonnummer tillsammans med uppgifter om KAK och KUF i Danmark.

Under sommaren 1975 sände Saima ett kuvert med fem brev till Centrallasarettet i Karlskrona från läkarstationen Lilldal på Tjörn. Breven var delvis skrivna i kryptisk form och adresserade till personer endast angivna med förnamn och undertecknade med Saimas täcknamn Dina.

Saimas konspirativa kontakter med Folkfronten, och de därpå följande kontakterna med sjukvårdspersonal med anknytning till Folkfrontens hemliga cell i Göteborg, var en av de bärande anledningarna till att Säkerhetspolisen och IB:s avdelning 03 började intressera sig för sjukvården i Göteborg. Detta ledde så småningom till den så kallade sjukhusaffären i Göteborg 1975.

Saima Jönsson gifte sig 1976 med Marwan El-Fahoum, Folkfrontens underrättelsechef, som i maj 1979 blev Folkfrontens främsta kontakt med de danska kamraterna och dessutom stod för deras konspirativa kontakter i Sverige. Dessa innefattade bland annat kontakter i samband med inbrottet i ett av svenska armens vapenlager och i samband med planerna på att kidnappa den svenske miljardärssonen Jörn Rausing i januari 1985.

De underrättelsekällor som Ekberg hänvisar till ska enligt fotnötterna vara "Diverse handlingar i promemoria 1975-10-30 från Justitiedepartementet." Carlos - det är Schakalen, sjuttiotalets mest fruktade terrorist. De danska kamraterna är förstås Blekingegadeligan.

Rebel without a cause

Ett femtiotal supportrar till de tamilska tigrarna vid sergels torg idag.

Tunnelseende

I originalrapporteringen om de sextuggummin som Hamas påstår att Israel sprider bland palestinierna för att bryta ner samhället får man intressanta inblickar. Dels i den föreställningsvärld som Hamas lever av, men dels också i de faktiska förhållanden som världsopinionen inte rapporterar så mycket om.

"The Israelis seek to destroy the Palestinians' social infrastructure with these products and to hurt the young generation by distributing drugs and sex stimulants," said Shahwan.

However, he noted that drugs reach the Gaza Strip by way of Rafah tunnels, and said that the police keep a close watch on the illegal activities going on in the tunnels between Gaza and Egypt.

Själv kräver jag förstås en utredning, på SvDs ledarsida.

Rapporteringen har varit blygsam. ”Omvärlden tiger still av skräck för att stämplas som antisemiter”, skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg nyligen i ett angränsande ärende. ”De som helt avfärdar frågan som bluff och konspirationsteorier, är förblindade av lojalitet” med Israel, hette det.

Det är ”dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet”, skrev Donald Boström. Jag instämmer. Var får man tag i tuggummit?

Frågorna kvarstår, som Donald Boström skrev.

Tältprojektet i Libyen?

I dag är det fyrtio år sedan den ständigt tältande Muammar Khadaffis socialistiska och islamistiska revolution/statskupp. Detta firas av Libyens diktatur och dess alla vänner, så klart. Men man undrar vilka svenskar som är där och uppträder för Khadaffi. Tältprojektet?

The Tripoli Post:

The Show is scheduled to take place on the 1st of September, in the eyes of an estimated audience of at least 750,000 people alongside other African heads of states and governments as well as other foreign dignitaries from all over the world. All these will be attending the commemoration of the 40th great Al-Fatah Revolution.

/.../

Although most of the dancers have been fetched from Paris but most of them bear different nationalities, with some coming from Italy, Sweden, Africa, America, among others.