tisdag, november 30, 2010

Guldstrand idag

Pipskägget gjorde honom omedelbart misstrodd, eftersom det antogs vara en rysk influens. Och att han skaffade en fotboll till ungdomarna ansågs vara ett brott mot den djupt förankrade religiösa traditionen.

När den nyligen examinerade teologie kandidaten Sven Danell endast 27 år gammal sändes ut för att tjänstgöra i Estlands svenskbygder 1930, till en början som hjälppräst i Nuckö pastorat, mötte han en befolkning som var sällsynt traditionsbunden. Nordvästra Estland hade börjat koloniseras av svenskar på 1200-talet, och på vissa områden fick han intrycket att uråldriga vanor bevarats sedan dess.

När Danell deltog i skördearbetet noterade han exempelvis att bönderna tröskade skörden med klubbor, trots att den ledade slagan varit i allmänt bruk i resten av Europa åtminstone sedan senmedeltiden. Visst kände bönderna till att det fanns bättre moderna redskap, men nej, sade de, så gör inte vi svenskar.

Om detta kan man läsa i hans förtjusande bok Guldstrand: minnen från sju år i Estland (senast återutgiven av Rickul/Nuckö hembygdsförening, 2004).

Jag läste Guldstrand i en sommarstuga i Roosta i Estlands svenskbygder en sommarvecka för några år sedan. Den blev en förklaring till upplevelserna där, av en minoritet som bevarat sin kultur trots yttre tryck i århundraden. Sånär, mot slutet, utplånad av Sovjetunionens koloniseringspolitik med fördrivning och avrättningar, men fortfarande såpass stark att farbrorn i skoaffären talade svenska.

Nordvästra Estland känns ännu förbluffande svenskt. Att semestra där kan kanske liknas vid en resa till Gotland, om man bortser från att esterna har en något modernare fordonspark och talar mer begripligt.

Kultur har betydelse. Ändå verkar man här hemma utgå från att de växande etniska och religiösa minoritetsgrupperna i Sverige skulle vara beredda att kasta av sig sina egna särdrag efter första bästa möte med de svenska.

Den nederländske professorn emeritus Geert Hofstedes forskning om regionala skillnader i värderingar har hjälpt åtskilliga företagare att bedriva handel över gränserna. Att betrakta ett främmande land med hans så kallade kulturdimensioner ger förstås grova generaliseringar, men har visat sig vara tämligen fruktbart för den som vill förstå, exempelvis, hur en kinesisk mellanchef fungerar. Eller en svensk.

Hofstedes forskning har förstås fyrtio år på nacken. Men att han fortfarande används som kurslitteratur i företagsekonomi på våra olika handelshögskolor antyder ändå en viss beständighet.

Hofstede finner att Sverige utmärks av icke hierarkisk organisering, en hög grad av individualism, mycket små värderingsskillnader mellan könen samt hög tolerans för oliktänkande. Hans summering av arabvärlden, varifrån en stor del av invandrarna till Sverige kommer, ser ut på ett annorlunda sätt. Arabländerna snittar 80 vad gäller respekt för hierarkier (på en skala till 100) när Sverige får 25. Man når 38 i individualism, där Sverige har 68. I måttet maskulinitet, där jämställda Sverige alltså ligger på 9, hamnar arabländerna på 52. När det gäller kulturell oemottaglighet för det avvikande får arabvärlden 68 mot Sveriges 22. Det är oklart hur den SFI-undervisning ser ut som ändrar på det.

Ändå hörs förvånade utrop när det rapporteras om religiös åsiktspolis i förorterna, machismo, intolerans eller taskig kvinnosyn i invandrargängen.

Man verkar inte beredd på att svaret kan bli som i Nuckö pastorat: javisst känner vi till de moderna redskapen, men nej, så gör inte vi.

lördag, november 27, 2010

Framtiden är ett svävande skepp

Framtiden. Kommer ni ihåg den? Jag skriver om den på SvDs ledarsida idag.

Kraftwerk utgör så klart den uppenbara musikaliska referensen. Men vem ser den dolda?

Framtiden har krympt. Så kan det i alla fall kännas för någon i min generation. När jag var barn, på 1970-talet, var framtiden storslagen. Man hade just placerat en man på månen, och nästa steg var naturligen Mars. På KTH hade man en dator som kunde prata, Ove hette den, och det var självklart att om samhället bara kunde samla ihop tillräckligt med datakapacitet i en ännu större stordator skulle KTH kunna räkna ut svaret på allt. När man tänkte ett par decennier framåt, ja då var städerna byggda med rullande trottoarer, och bilarna flög.

Det fanns till och med ett coolt soundtrack. Kraftwerk skapade framtidens musik. Den var befriad från historiens belastning, och var helt ägnad den nya människan i det nya samhället.

Nu ser framtiden helt annorlunda ut. I antologin Framtiden är nu (Volante) ställer redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson frågan om hur Kultursverige ser ut år 2040 – vad vi vet, vad vi tror, vad vi vill. Bidragen är författade av bland andra Googles Nicklas Lundblad, piratfilosofen Rasmus Fleischer, kulturekonomen Emma Stenström och förre Färgfabrikvisionären Jan Åman. Och ska man våga sig på en sammanfattning, ser det ut som att framtiden kommer att innebära mer av allt. Marknaden och individualiseringen kommer att ge nästintill oändliga möjligheter till skapande. Vilket förstås är häftigt. Men trottoarerna rullar inte.

Var är min flygande bil? På ett seminarium i serien Från järnbruk till hjärnkraft, som Axel och Margareta Ax:son Johnsons Stiftelse arrangerar vid världsarvet Engelsbergs bruk i Bergslagen, förankras framtidens svävande skepp obevekligen i forntiden.
Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden. Så hette albumet Älgarnas Trädgård släppte 1972. Så krautigt och psykedeliskt att man knappt kan tro att det gick att göra i Sverige. Men i den svenska proggen fanns allt. Den blickade både framåt, bakåt och inåt.

YouTube-användaren suburbanbatherson har bildsatt kongenialt.



Vi tar en till, helt annorlunda.



Bandets historia visar vilken fantastisk frihetsrevolution som var på gång – en medelklassens egen kultur sprungen ur en ungdomsgeneration som hade fritid, pengar på fickan och universitetspoäng – men som vänstern inte kunde tolerera. Dan Söderqvist, som senare blev synthpionjär i Twice A Man, berättar:
Vår första offentliga spelning gjorde vi julen -69, på Hagahuset i Göteborg. Då kallade vi oss Innerst Inne. Mikaels då nio-åriga syster Isabella läste ur "Det Artificiella Paradiset" av Baudelaire. Under våren -70 skaffade vi oss en replokal i Haga och kunde där sitta flera timmar i sträck och spela enkla upprepande melodifraser. "Två timmar över två blå berg med en gök på vardera sidan, om timmarna...alltså". Det var ett kollektivt skapande som jag tror var alldeles unikt. Vi lyssnade till varandra och lekte med toner. Vi kallade oss inte musiker, vi skapade musik ur känslor. Vi experimenterade med att plocka fram konstiga ljud ur instrumenten, började använda förstärkare och lekte med ekoeffekter. Det gick så långt att vi till och med drack te med eko. RF hade byggt ihop ett par tongeneratorer, psykedeliskt målade. Vi utökade hela tiden våra klangmöjligheter, med orglar, mungigor och pedaler. Dennis spelade då trummor i All These Blues och var, tyckte vi, helt grym. Han ville vara med och Älgarnas Trädgård var ett faktum. Från hösten -70 och fram till Gärdetspelningen -71, gjorde vi ett antal framträdanden i Hagahusets källare, inrett med stora väggmålningar av RF. De spelningarna var ett slags musikaliska installationer, där tonerna hämtades från bilder av Hieronymus Bosch-målningar. Vi var löjligt intresserade av den tidiga renässansens bilder, ju fler madonnor desto bättre, ungefär. Sebastian och jag åkte ner till Brügge och lekte munkliv. Jag skrev långa dikter om "den medeltida galaxen". Ja, herregud vad vi var unga och poetiska!

Så kom det sig att vi att vi åkte upp till Gärdetfesten -71 och spelade, iklädda medeltida kläder, otroligt långt hår och huvudet vända mot nya världar. Vi upptäckte att i Stockholm fanns en massa andra band som höll på med att utveckla ny musik, att det var en rörelse på gång. Inte nog med det. Silence ville ge ut en platta med oss. Det här var häftigt! Tänk er ett gäng experimentella 16-20-åringar som får göra en platta i en riktig studio. Nu skulle vi göra våran "Sgt Pepper". Det hörs ju så här efteråt att vi ville testa allt. Vi fick händerna på den första Moogmodulsynten som precis kommit till Sverige. Vi blandade den med medeltida instrument som zinkor och rebec, ljudeffekter, som kyrkklockor, fragment av både Bach och Beatles, och improviserade fram första plattan. Till saken hör ju att vi bodde och sov i studion och att Torbjörn som skötte spakarna arbetade dygnet runt. "Framtiden är ett svävande skepp förankrat i forntiden", som plattan kom att heta, blev grammisnominerad. En sak är synd, det var inte så här vi lät live. (En tröst är att den cd som kom -95 innehåller två extraspår med live-upptagningar som kanske ger en bild av hur det lät "på riktigt".)

Under de två följande åren turnerade vi runt på en massa olika festivaler och gjorde dessutom två skolturnéer i Rikskonserters regi. Vi spelade på en mängd olika ställen, från mörka källarhål, till muséer och slott. Bandet hade utökats med en ljusshow, som sköttes av "The Spotlight Kids". Vi hade egen landsvägsbuss. Nu hade vi en livecirkus som hette duga. Vi utvecklades naturligtvis på våra instrument, så när det var dags att börja spela in andra plattan -74, var musiken mycket mer arrangerad, elektrisk och tyngre. Det politiska klimatet hårdnade och polariseringen mellan oss och vissa av r-arna gjorde att vi blev ganska kasst behandlade, exempelvis av föreningen Spartacus som skulle stödja progressiv antikommersiell musik. Dom tyckte att vår målsättning "att stärka publikens upplevelser" inte var tillräcklig för att vi skulle få inträde i föreningen. Det var många gliringar på stan.
Den mest kända psykonauten i bandet, Sebastian Öberg, gick till Fläsket Brinner (och sedan Fläskkvartetten). Fläsket Brinner har en fantastisk sajt.

Visste ni att Fläsket Brinner har spelat på Hjortnäs brygga? Bandet erinrar sig 1971:
"I juli spelade vi i Hjortnäs i Dalarna.

Det var någon smartskalle på rikskonsert som kläckt idéen med att återuppliva den gamla dansbanetraditionen. Folkparkerna hade sedan några år börjat sin svanesång. Meningen var att vi skulle försöka få igång en ny dansvåg!

Banan som fick äran att vara först var av modellen liten kur med tak för orkestern och dansbana utan tak.

Tyvärr var det ganska kallt den här kvällen och dessutom var det var något strul med strömmen, (det är möjligt att strömmen gavs av ett dieseldrivet elverk.)

Hur som helst så räckte strömmen inte riktigt till vilket märktes mest på orgeln som åkte upp och ner i tonarterna. Det lät för jävligt.

Det var som sagt kallt vilket säkert var en av anledningarna till den klena publiktillströmningen. Det var milt sagt ödsligt. Framför oss var det helt tomt på dansgolvet.

Längst bort stod det ett tiotal Hjortnäsbor och hängde mot dansbaneräcket. Alla spelade så gott det gick utom Gunnar som bara stod och glodde stort rakt fram med gapande mun. När det blev paus hade han inte hade spelat en enda ton.

Det visade sig då att han hade fått i sig ett olämpligt hallucinogent preparat som gjorde att han trodde sig vara på Woodstock.

Han upplevde att det var hundratusentals människor i publiken och att vi andra spelade som gudar."



Även Fläsket Brinner kände av vänsterns intoleranta sidor. 1973:
"När Bosse och Bobo började i bandet bytte vi delvis repertoar.

Vi körde in en hel del Bosse teman och en del låtar i udda taktarter (från början Turkiska folklåtar) som Maffy Falay arrangerat plus delar av vår gamla repertoar.

Men nu började det blåsa andra vindar inom musikrörelsen det märktes t.ex. när vi spelade på Hagahuset i Göteborg, ett ställe som vi hade varit populära på, plötsligt var publiken uppenbart kallsinnig. Mellan två låtar skrek någon ”jävla coktailmusik”.

På något sätt var öppenheten inför musiken borta hos publiken.

Det hade också kännts av när vi ringde för att ragga spelningar.

Det första man frågade efter var om vi hade politiska texter.

[...]

Många med mig tycker att den "progressiva" musikrörelsen i sin ursprungliga utformning ,där det fanns en öppenhet mot alla möjliga musikformer och där alla var välkomna att delta efter bästa förmåga , att den rörelsen dog ut i och med de "politiska" banden från i första hand Malmö och Göteborg, mer eller mindre tog över scenen .

Plötsligt var öppenheten som bortblåst, musiken började låta misstänkt likt den musik som spelades på olika "topplistor", dom mest uppmärksammade grupperna började kunna konkurrera kommersiellt med dansbanden osv.
Men det där visste ni förstås redan, ungjävlar. Allt finns ju på internet nuförtiden. Ingen behöver längre samla vinyl i ett helt liv för att börja förstå sammanhangen. Wasa Express i porrshow på Kiviks marknad? Klick, klick. Framtiden.

Nå. Älgarnas Trädgård återfinns med sex spår på myspace.

Så, var det någon som såg den referensen i min ledare? Well, om Mellotronens Stefan Dimle fortfarande prenumererar så har i alla fall en läsare upptäckt den. Gott nog för mig.

fredag, november 26, 2010

Okunskapsregimen

Mitt namn förekommer på Dagens Nyheters ledarsida idag, där Annika Ström Melin sågar professor Mattias Gardell vid fotknölarna.

"Liksom många ideologibyggare har Mattias Gardell stora ambitioner. Han vill krossa den ”islamofobiska kunskapsregimen” som han anser genomsyrar vår tid. Denna regim har enligt Gardell vuxit fram efter murens fall och bygger på att Margaret Thatchers nyliberala politik har segrat överallt – också i Sverige.

Folkhemmet har monterats ned och möjligheten att utforma en självständig politik i EU har blivit ”försumbar”.

I detta gigantiska systemskifte har både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt deltagit. Redan här börjar den politiskt intresserade läsaren att dra öronen åt sig. Beskrivningen är så grovt vinklad att det mest liknar en pamflett från yttersta vänstern. Och värre blir det.

På folkhemmets ruiner har den islamofobiska kunskapsregimen vuxit fram. Inom dess ramar sägs allsköns lögnare och bedragare härska.

I Sverige är det enligt Gardell till exempel tidskriften Axess, forskaren Magnus Ranstorp, Folkpartiets Fredrik Malm, SvD-journalisten Per Gudmundson, författaren Dilsa Demirbag-Sten, konstnären Lars Vilks och utbildningsminister Nyamko Sabuni som på olika sätt bidrar till framväxten av en stämning som kan leda till häxprocesser i vår tid.

Det är både grovt och grundlöst."
Min egen anmälan av Gardells bok Islamofobi finns här.

Gyllene cirkeln

En försvagad socialdemokrati oroar även borgerligheten, eftersom den politiska kartan riskerar att ritas om. För Miljöpartiet innebär situationen snarare en möjlighet. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida, och summerar MPs vision:

Socialdemokraterna är en sluten cirkel, en historia som började med August Palm och slutade med Veronica Palm.

We will always have Paris

Den så kallade Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) har dramatiserat och publicerat ett brev från en svensk medborgare, Josef (mer känd som Tahar) Guemir. Han sitter, på oklara grunder, fängslad i Frankrike. Vilket garanterat är en fruktansvärd upplevelse.

I MMRKs kampanj framställs Guemir som ett offer för en västvärldens kampanj mot muslimer. Enligt Guemirs uttalande i brevet är han fängslad för att ha velat kämpa "för Mauretanien".

Det råder inga tvivel om att den franska säkerhetsapparaten, med sina försänkningar i Nordafrika, kan vara tvivelaktig. Eller att fångenskapen är brutal.

Men innan man försöker göra Josef Guemir till rikshelgon bör man ha några detaljer klar för sig. Han är tidigare dömd till 26 års fängelse för terrorbrott (i en med rätta kritiserad dom men dock). Och Sveriges mest uttalade jihadist – en före detta nazist som numera spenderar all sin fritid med att propagera för terror – kallar honom för "mycket nära vän". Det är förstås inga bevis, men antyder ändå att man bör vara försiktig med hjälteglorian.

MMRK på YouTube:

torsdag, november 25, 2010

Misstänkte jihadisten Munir Awad: vi muslimer är dagens judar

Expressens duktige reporter Kassem Hamadé påminner idag i en artikel (ej online) om att Munir Awad har talat ut om sin äventyr i kenyanskt och pakistanskt fängelse.

Munir Awad har ju annars varit lika tyst som hustrun Safia Benaouda – som varit med bägge gångerna – och den andre resekamraten i Pakistan, Mehdi Ghezali. Men för en tid sedan sjöng han ut, och då inte för kritiskt granskande press, utan för organisationen Cageprisoners, som, nota bene, har som mål att samtliga Guantanamofångar i kriget mot terrorismen ska ges ovillkorlig amnesti.

Enligt Munir Awad var det majoritetssamhällets förtryck och förföljelse som fick honom att fly landet.

Som Cageprisoners Asim Qureshi skriver i förordet till den 22-sidiga rapporten:

Monir Awad has now been detained twice in the past four years. His first detention in 2006 occurred when he accidentally found himself in the conflict zone of Somalia when Ethiopian forces invaded in December 2006. He was visiting there from the UAE for a short stay, evaluating whether it would be suitable for him and his pregnant wife (who was travelling with him) to settle. It was at this point that war broke out and in attempting to escape to Kenya, as the Swedish authorities advised, they were captured by Kenyan forces and their first experience of detention, rendition and abusive interrogations began.

After some time in Sweden and being reminded why they had originally decided that they should emigrate to a different part of the world, Monir and his partner along with their friend Mehdi Ghezali, a former Guantanamo prisoner, who shared their opinion of the intolerance of Swedish society again decided to try and find a place for themselves somewhere they would be comfortable settling. This time they decided also to couple this with a tour of the Muslim world to take in sites to see their heritage.

The interview conducted by Cageprisoners in Sweden with Monir Awad in October 2009 is the source for the information presented here.
Munir Awad känner sig uppenbarligen förföljd i Sverige, världens mest toleranta land. Det kan man utläsa i ett av svaren han ger till Cageprisoners, där han berättar om vad han sagt till en förhörare:
I told this officer from CIA, she was a black woman; she was the in charge in those three weeks. She was the in charge of interrogation. She asked me that why I thought they had been doing this. I told her that they were doing this because they hated Muslims and it was a war against Islam. I said that we are like Jewish people in this time. We are the Jewish people of today.

Hizb-ut-Tahrir på väg till Sverige?

Den extrema radikala politiska och religiösa rörelsen Hizb-ut-Tahrir, som har som mål att avskaffa demokratin och upprätta ett kalifat där sharialagen råder, har ännu inte etablerat sig i Sverige. Men igår kom ett pressmeddelande som antyder att man blickar över sundet från Danmark, där rörelsen lever i högsta välmåga sedan 1990-talet, trots diskussionen om att förbjuda den.

Hizb-ut-Tahrir uppmanar boende i Malmö att verka för införandet av kalifatet.

Pressmeddelande

Köpenhamn 2 Thu-lhidjah 1431 e.H. / 8 november 2010 e.Kr.

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn

Gripandet av Malmös ”laserman” löser inte det riktiga problemet!

Skottincidenterna i Malmö började i oktober förra året. Svensk polis har
registrerat minst 15 skottincidenter, där unga och kvinnor med
invandrarbakgrund fanns bland offren. Det stod klart för polisen i Malmö
redan i fjol att en serieskytt hade sitt vapen riktat mot invandrarna.
Polisen uttalade sig: ”Förmodligen föreligger det ett rasistiskt motiv.”
Lördagen den 6:e november griper svensk polis en 38-årig man som misstänks
ligga bakom denna våg av skottlossningar. Frågan kvarstår dock: Kommer
gripandet att sätta stopp för problemet?

Faktum är att det inte är första gången vi upplever rasistiskt motiverat
våld riktat mot invandrare i väst. Mordet på Marwa El-Sherbini, genomfört av
en högerextremist i Tyskland, var ett av de senaste och mest omtalade
exemplen. Detta för att inte nämna det ökande antalet angrepp mot muslimska
friskolor, gravplatser och moskéer över hela Europa.

Gemensamt för alla dessa överfall är att politiker och massmedier inte visar
samma intresse som annars gäller när det handlar om våld förövat av personer
med invandrarbakgrund. Under de sistnämnda förhållandena bevittnar vi en
hysteri i massmedierna; politiker med demoniserande uttalanden om att
utlänningars kulturella bakgrund är orsaken; och politiker som överbjuder
varandra med förslag om striktare lagstiftning. Därtill avkrävs utlänningar
att de tar avstånd och deklarerar sin lojalitet till västerländska
värderingar! Därmed förvandlas ett brott till en politisk angelägenhet,
eller terrorfråga, med juridiska följder riktade mot utlänningarna.
Samtidigt blir Malmös skottincidenter, liksom de övriga överfallen mot
utlänningarna i väst, reducerade till en polissak. Lösningen på
säkerhetsproblemet för utlänningarna i Malmö består i förstärkt polisinsats
samt en uppmaning till att stanna hemma och iaktta försiktighet när man går
ut efter mörkrets inbrott!

Därmed slipper både politiker och massmedier stå till svars för
konsekvenserna av att de i åratal har skapat en förvrängd och extremt
skrämmande bild av utlänningarna, och muslimerna i synnerhet. Detta är
tveklöst grogrunden för den växande högerorienterade extremismen och det
tilltagande rasistiskt motiverade våldet.

Denna utveckling är ett starkt vittnesbörd om att västerländska, sekulära
stater, liksom de sekulära diktaturerna i den islamiska världen, inte kan
garantera muslimernas säkerhet och rättigheter. Utvecklingen bekräftar
likaså att muslimerna behöver en politisk entitet som garanterar dem
grundläggande behov som säkerhet. Denna entitet är Kalifatet, som tidigare
garanterade alla medborgarnas säkerhet, och inte bara muslimernas. I
Kalifatet kunde såväl muslimer som icke-muslimer leva i säkerhet utan att
utsättas för rasistiskt motiverade uttalanden eller våldshandlingar. Islams
rättvisa behandling av annorlunda tänkande i Kalifatet bekräftar att det är
muslimerna som har de humana systemen, och inte väst, där minoriteter genom
historien har lidit av förtryck, och där kulturtyranner med hjälp av hån,
bespottning, förlöjligande och hets inskränker muslimernas säkerhet. Därför
uppmanar vi muslimerna att stödja arbetet för tillämpningen av de islamiska
systemen genom etableringen av Kalifatet i den islamiska världen.

Chadi Freigeh

Medierepresentant för Hizb ut-Tahrir – Skandinavien

onsdag, november 24, 2010

Ska man ta debatten med LO?

Det finns många skäl att kritisera den förda invandringspolitiken. Det finns mycket att åtgärda. Men om den som kritiserar uppfinner nya anledningar och nya argument, gång på gång, år efter år, finns det anledning att misstänka ett annat bakomliggande syfte. Så brukar rasister fungera. Men även protektionister. Idag skriver jag på SvDs ledarsida om LO:s ihållande argumentation mot arbetskrafts- och annan invandring. Detta med utgångspunkt i historikern Zeki Yalcins avhandling Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009.

Man kunde tro att LO någon gång handlade utav solidaritet. Men det är svårt att se något annat än organisationens egenintresse.

Argumenten har följt tidsandan. Utomnordiska arbetare har varit ”mindre önskvärda” på den tiden det var gångbart. Man har oroat sig för att arbetskraftsinvandring skulle inverka menligt på ”strukturrationalisering och ekonomisk tillväxt”. Det har hetat att arbetskraftsinvandring riskerar att tränga ut ”kvinnorna, ungdomarna, den äldre arbetskraften och de handikappade”. man har lyft fram sociala slitningar, ökad risk för vilda strejker, bristande integration, etcetera.

Åtminstone förr betraktade LO även flyktinginvandringen som ett hot mot makten över arbetsmarknaden. Således finner Yalcin protokoll där LO nöjt konstaterar att ”strömmen av chilenare är hejdad” eller där man oroar sig för ”semestrande iranier” efter den islamiska revolutionen i Iran.

Någon medkänsla för en internationell arbetarrörelse är svår att se. Dagen efter att den polska fria fackföreningen Solidaritet förbjöds 1981 antecknade LO:s invandrarråd: ”En kraftig ökning av invandringen från Polen kan befaras. Några 1000 polacker som idag finns i Sverige kommer att utnyttja utvecklingen i Polen för att stanna kvar här.”

Zeki Yalcin påvisar ett mönster, och det stavas egenintresse. Inte Sveriges, inte invandrarens och inte medlemmens, men organisationens intresse. Inget talar för att LO gör annorlunda nu.

Svensk man i terrorpropaganda: 'Mörda Lars Vilks'

Svenska terrorister hotar konstnären Lars Vilks. Det visar den senaste filmen från somaliska Shabaab. Hotet är inte bara frågan om ett utspel från en lokal rörelse, utan en del i en global kampanj. Följden kan bli internationella hot mot Sverige (och stackars Lars Vilks).

Den somaliska terroriströrelsen al-Shabaab har precis släppt en ambitiös propagandafilm där europeiska rekryter ska locka till det heliga kriget. En svensk helig krigare, för första gången, har en framträdande roll. Han hotar konstnären Lars Vilks till livet, och lovar att hans män ska anfalla – var än Vilks kommer att gömma sig.

I den nya filmen Inspire the Believers – An Invitation to the Lands of Jihad and Ribat, som är engelsktextad redan vid första utgåvan, förekommer såväl martyrberättelser såsom aktuella bilder från fronten. De figurerande hjältarna talar både engelska och somaliska.

En svensk kallad "Abu Zaid" framträder efter 24.40 minuter. Svensken har ett afrikanskt utseende och pratar fläckfri förortssvenska, och har till en början Mogadishus fotbollsstadium i bakgrunden:

"Tjena mina bröder och systrar, i Sverige och övriga delar av världen. Nu vill jag säga Salaaam Aleikum.

Och vi är här just nu i Mogadishu, huvudstaden i Somalia, och jag står just nu i en av huvudstadens gamla arenor. Bröder och systrar! Jag vill sända er mina varmaste hälsningar, som sagt, och min andra hälsning till er – och min hälsning och uppmaning till er – är att ni gör hijra, i det här landet, från landet för otrogna till landet av Islam, och att ni tar del av denna kampen mellan gott och ont, mellan mörker och ljus, mellan [sanning] och [falskt]. Bröder och systrar, jag uppmanar er att komma hit till Somalia, att göra jihad här i Somalia, eftersom Somalia är en del av den interationella jihaden.
Jag vill sända min varning, också, till den där hunden, Lars Vilks, som gjorde teckningar av profeten. Jag vill säga till Lars Vilks: Låt dig besinna dig. Vad det än är. Om inte idag, om imorgon, så vet, att vi har inte glömt vad du har gjort.

Vi kommer ta dig. Det är ingen lögn – vi kommer ta dig – vart du befinner dig, vilket hål du än gömmer dig i, in sh'Aallah, vet om att det som väntar dig, in sh'Aallah, är bara det här [gör skära-halsen-tecknet]. Det är halshuggning. Det är ingenting mot vad du förtjänar, liksom. Och till mina bröder och systrar, in sh'Aallah, gör Hijra.

Om vi kan döda den där hunden Lars Vilks? Döda den där hunden."

Sverige som fristad

Al Qaidas strateg, det globala heliga krigets arkitekt – så kallas Abu Musab al-Suri. Självklart finns det kopplingar till Sverige. På 1990-talet ansåg han att Sverige var en utmärkt fristad för terroristceller.

Professor Brynjar Lia, terrorismforskningsledare vid det vitala norska FFI, har skrivit den magnifika biografin Architect of global jihad: the life of al-Qaida strategist Abu Musʻab al-Suri. Det är ett mäktigt verk, som till stor del baserar sig på al-Suris egna utsagor. Ja, boken är så fyllig att den även hyllas av jihadisterna...

För svensk del börjar historien när Sovjet dragit sig tillbaks ur Afghanistan, och de tillresta jihadisterna börjar pressas ut ur området av lokala förmågor som inte var lika intresserade av revolution.

In the early 1990s al-Suri felt increasingly that the jihadis' battlefield 'was about to close' and that he wanted to 'fulfill his mission' in Afghanistan and move on. Al-Suri had also grown disillusioned with his own role as a military instructor, given the lack of support for the revolutionary cause among the broader Islamist movement in Peshawar:

'I am not prepared to train [people] in shooting practices because I think they will fire back at us justifying this by the fatwas of the Muslim Brothers and the Azhar clerics [...] People come to us with empty heads [...] They have done nothing for islam. This is because they have not recieved any ideological or doctrinal training.'

A more immediate reason for al-Suri's departure from Afghanistan was the infighting between warlords. Furthermore, the 'forebodings of a scurity storm' in Peshawar had become stronger. The Pakistani authorities had begun arresting and deporting wanted fugitives in Peshawar and elsewhere, and many Arab-Afghans were leaving. Al-Suri also departed, returning again to Granada, which he liked to call 'the last Muslim stronghold in Andalucia'.

While most of the Arab-Afghan veterans from the Gulf and Jordan were able to return home, a significant number of them were still on the wanted list in their respective countries and were unable to go back, especially the Egyptian, Syrian, and Libyan jihadis, and to a lesser extent the North African veterans. Many of those who were unable to return either remained in Pakistan or migrated elsewhere; some left for a new war in Tajikistan, later Chechnya and Bosnia, and another contingent relocated to Sudan with the al-Qaida leadership. Many of them eventually settled in Europe during the 1990s, especially in London. Al-Suri was among the few jihadis who held a European passport and hence was able to return to Europe from Peshawar.

The Arab-Afghan community was now being dispersed, and al-Suri later dubbed the period 1991-6 as 'the phase of diaspora and temporary safe havens'. The wanted fugitives among them went to several safe havens, which were still available in the early 1990s, at least till 1995-6 when the US-led anti-terrorist campaign specifically began focusing on the elimination of safe havens for the Arab-Afghan jihadis and other Islamic militants. According to al-Suri, the most important refuges for the Arab-Afghans in the early and mid 1990s were:

* Europe, especially Britain, and Scandinavia, but also Canada and Australia;
* Sudan /.../;
* Other Muslim countries that had no security restrictions on wanted jihadi fugitives /.../;
* Chechnya and Bosnia /.../

This period was also characterized, according to al-Suri, by the dissemination of jihadi ideology, especially from Britain and the Scandinavian countries, 'where they, at least for the time being, were able to exploit the relatively relaxed security conditions and the welfare conditions'. Publications, research papers and news bulletins were printed and distributed, lecture series, seminars, forums and conferences were held, audio-recorded and distributed globally. In al-Suri's opinion, the flourishing of the jihadi message in the West may even have surpassed the efforts of their counterparts in the Arab Islamic World.

The early 1990s also witnessed new emerging arenas of jihad, among which Algeria gradually came to figure very prominently, alongside Bosnia and Chechnya. Hundreds, if not thousands of Algerians returned from Afghanistan to Algeria during these years, and many of them became the backbone of the most radical factions in the Islamist opposition. 'Jihad in Algeria' also became al-Suri's main objective after he returned to Europe.
Här kan man alltså konstatera att den globala jihadiströrelsen när den uppstod medvetet lokaliserade sig till stater med lågt säkerhetstänkande, där man kunde utnyttja välfärdssystem, och där man inte behövde oroa sig för polisiära ingripanden. Som inte hade problem med att inhysa veteraner från Afghanistan som var efterlysta i sina hemländer. Som Sverige.

I efterföljande kapitel – Behind enemy lines – ges exempel på vilken roll Skandinavien spelade för dåtidens blodigaste terrorrörelse GIA. Abu Musab al-Suri reste runt i Europa och hamnade flera gånger i London.
These visits appear to have become a starting point for al-Suri's direct involvement in the Algerian conflict and a closer relationship between himself and the Algerian jihadi community in Europe. They were also an important part of al-Suri's efforts at building a network of contacts throughout Europe from among the Algerian-Afghan veterans whom al-Suri had come to know back in Afghanistan:

'I arrived in London and got to know some brothers, and discovered that several of the brothers who supported the jihad in Algeria, and who had been with us in Afghanistan, were now present in a number of European countries. I went to see them on many visits in a number of regions.'

Al-Suri provides few details of his European-wide network of contacts.His intimate knowledge of this community probably contributed to elevating him to a position of prominence in the European-based jihadi groups in general and among GIA supporters in particular. It is likely that al-Suri kept in close contact with leading GIA supporters in Europe, such as Abd al-Karim Deneche in Sweden and Said Mansour in Denmark, both of whom were distributors of GIA's newsletter Nashrat al-Ansar (lit. The Bulletin of the Prohet's Partisans, hereafter the al-Ansar Newsletter), for which al-Suri was an editor, and the Ahmed Zaoui network in Belgium, as well as many others.

The prominent newspaper editor, Abdel Bari Atwan, who met with al-Suri repeatedly, recalls that the latter travelled extensively in Europe and beyond when he stayed in London between 1994 and 1997. Having a spanish passport and a Western appearence, he faced fewer hurdles than many of his Syrian countrymen when crossing international borders. Al-Suri frequently went back and forth to Spain, where his family lived until mid-1995 and which also hosted one of the most important al-Qaida networks in Europe at the time (that of Abu Dahdah, see below). He also went to France, Germany, Turkey, the Netherlands, and Belgium several times, in particular Brussels, where he reportedly met with GIA supporters and others. In the Netherlands, he met with Usama Rushdi, then an active member and spokesman for the Egyptian Islamic Group (JI, al-jama'ah al-islamiyyah) apparently in order to persuade him to drop his and JI's criticism of the GIA. Al-Suri also paid visits to one or several Scandinavian countries. It is not known for certain with whom he met, but he recalls that during this period, he had ideological discussions with Abu Talal in the JI, most probably referring to Tal'at Fu'ad Qasim, who resided in Denmark in the first half of the 1990s. Denmark, Norway and Sweden all hosted jihadi militants at that time, including many GIA activists. In fact, for several years, the Al Ansar Newsletter's official address was reportedly a postbox address in Haninge in Sweden. In the mid-1990s, al-Suri had even recommended to Al-Ansar Newsletter staff in London that they transfer all their activities to one of the Scandinavian countries.
De svenska kopplingarna som nämns ovan har behandlats tidigare här på bloggen. Deneche, som distribuerade Al Ansar, var vid tiden föremål både för misstankar och nyhetsartiklar, bland annat av en förstående Jan Guillou. Att Al Ansar hade sin adress i Haninge förklaras med att Mohamed Moumou, sedermera dödad när han var andreman för Al Qaida i Irak (under namnet Abu Qaswara), hade sin lägenhetsmoské där. Hans danske motsvarighet Said Mansour lyckades danskarna fängsla. Hur Al Ansars material samlades in och spreds har också beskrivits, via utdrag ur Omar Nasiris Inside the Jihad.

Men här ger Brynjar Lia ytterligare kött på benen i fotnoterna. "A study from Oct. 1995 claims that al-Suri 'travel[ed] regularly between Sweden and London." Även Danmark var ett bra land att verka i. "A prominent Syrian Muslim Brotherhood veteran, whom Spanish authorities subsequently linked to al-Suri, lived in the Danish city of Aarhus. Umar Abd al-Rahman, the so-called 'blind shaykh', who was the JI's spiritual leader, and perhaps the most prominent jihadi cleric at the time, also visited Copenhagen and held conferences there in the early 1990's."

Men vad var det då som lockade, i såväl London som de skandinaviska länderna?
Compared to Spain, which al-Suri described as 'closed' in terms of possibiities of 'Islamic activity', London was a totally different place:
'It has 75 daily newspapers, weekly and monthly magazines, that are published in Arabic, it has huge libraries. As an imperialist state, it has lived together with the Islamic world. Political opposition movements of all shades and colours are there. All iterary schools, in poetry and prose, are present in London. [...] Among the Islamists, you will find everyone from Shaykh Muhammad Surur to the jihadis, and lately it has become a refuge for everyone. [...] I found that being in London during that period would place you at the centre of the events.'

Al-Suri was greatly attracted to everything that the United Kingdom, and London in particular, had to offer a jihadi intellectual, especially its large Muslim diaspora and the significant presence of jihadi organizations, including groups and individuals whom he already knew from Afghanistan, such as the Libyan Islamic Fighting Group (LIFG), the Egyptian Islamic Jihad Group (EIJ), the Egyptian Islamic Group (JI), the Algerian GIA, Moroccan jihadis, Osama bin Laden's supporters, etc. The extent of their activities in the United Kingdom was so conspicious that al-Suri thought that:

'London must have acted according to a well-studied and well-known international plan and opened its doors to the Islamists and the jihadis; not only the UK, but also other European states, like the Scandinavian countries. Consequently, there was a concentration [of jihadis] there, and I found that there was an opportunity to resume my contribution [to jihad], and my participation, in writing, by staying in London.'
Det var alltså, skriver han, som om Skandinavien och Storbritannien verkligen ville ha jihadister verksamma där. Så tillåtande var miljön.

Men Storbritannien tröttnade till slut. I London samarbetade Abu Musaab al-Suri med en palestinsk predikant som kallas Abu Qatadah, som blev chefredaktör för Al Ansar i mitten av 1990-talet. Han var redan då efterlyst av Jordanien (långt senare, direkt efter elfte september 2001, satte FN upp honom på terroristsanktionslistan som medlem i al Qaida.), varför brittiska myndigheter gjorde tillslag.
When the headquarters of the al-Ansar Newsletter was raided by the British police in 1995, al-Suri called upon Abu Qutadah and his followers to see this as a wake-up call. After all, they were behind enemy lines and should start applyning guerilla warfare tactics to their media work:

'I made them understand that we were in a hit and run war. I presented to them a plan for how to continue: work on the publication of a new journal, change the place of issuing it to one of the Scandinavian countries, and spread the activities to more than one place. I warned them that 'the security storm' was coming, and that we were forced to deal with it in a manner of a guerilla war of hit and run, even in the field of our media activities.'
Återigen syns mönstret. När säkerhetstjänsterna gör tillslag på en plats, flyttar man till en annan mer tillåtande – även denna gång nämns Skandinavien.

En relaterad fråga är förstås om man tror att det fungerar annorlunda idag, och om Sverige fortfarande betraktas som en fristad.

Förresten. Missa inte norrbaggarnas blogg jihadica.

tisdag, november 23, 2010

Svenska Baathpartister

Google translate, och möjligheterna att söka på nätet på arabiska, fascinerar mig. Är det inte, så säg, spännande att läsa hur svenska Baathpartister hyllar resterna av Saddam Husseins motståndsapparat i Irak?

En bortglömd del av det svenska terrorstödet, som ju oftast diskuteras i islamistiska termer.

måndag, november 22, 2010

Han översätter Bin Ladin till svenska

Värt att notera: För två veckor sedan postade en "abu osama" en svensk översättning av Usama Bin Ladins hot mot Frankrike på forumet Al Shamukh.

Några snabba tankeställare: Varför skulle någon på världens just nu största jihadistforum vara intresserad av en svensk översättning? Vem skulle vara läskunnig nog att skapa en sådan översättning? Kan "abu osama" vara svensk?

söndag, november 21, 2010

Evenemangstips

Föreningen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) anordnar ett tvåkvällars seminarium på ABF i Stockholm tisdag den 23 och onsdag den 24 november. Det kan vara intressant att ta del av. Jag ska inte sticka under stol med att jag har mina dubier om föreningens grundsyn på både mänskliga rättigheter och annat, men jag har själv deltagit i ett seminarium med detta gäng, vilket nog var lärorikt för alla parter.

Särskilt onsdagens fokus på terrorismbekämpning torde intressera.


Vi vill bjuda in dig till evenemanget ”Sverige i kriget mot terrorismen - från Rinkeby till Kabul” som Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén och Afrosvenskarna i Stockholm ordnar på ABF Stockholm, Sveavägen 41, den 23 och 24 november, kl. 18.00-21.00.

Evenemanget bygger på två seminarier för att diskutera Sveriges roll i kriget mot terrorismen efter 11 september, både internationellt och nationellt. Sveriges syn på militär krigsföring har förändrats de senaste nio åren. Idag har Sverige skickat trupper till Afghanistan och Somalia och det råder skilda meningar kring syftet med detta. Kan Sverige delta i kriget mot terrorism och samtidigt respektera demokratiska fri och rättigheter?

Seminariet inleds den 23 november med diskussionen om svensk närvaro i Afghanistan och i Adenviken och avslutas den 24 november med diskussionen om Sveriges roll i kriget mot terrorism nationellt.

På seminarierna finns politiker, journalister, aktivister, muslimska representanter, advokater, svensk säkerhetspolis och vittnesmål.
Och att svensk säkerhetspolis närvarar – det förutsätter jag också.

Fred och islamofobi


När vänstertidskriften Ordfront ska illustrera en text om islamofobi, i senaste numret, väljer man min artikel i Neo 6/2009. Där intervjuar jag den svenska muslimska kvinna som är stolt över att vara gift med den svensktunisiske självmordsbombare som just sprängde sig och andra för Al Qaidas räkning i Irak.

Kanske är det Ribers fina karikatyr av Usama Bin Ladin som fungerar bra som blickfång.

Det är bara ett exempel på hur extremvänstern försöker smeta ut begreppet islamofobi för att gynna egna politiska syften. Ett annat exempel skriver jag om idag på SvD:s ledarsida.

Fred i vår tid? är rubriken, och texten gör historiska paralleller mellan hur kommunistdiktaturer förvrängde ord på samma sätt som odemokratiska stater gör idag.

Världsfredsrådet grundades 1949, och året därpå antogs Stockholmsappellen mot kärnvapen. Underavdelningen Svenska Fredskommittén lockade kulturpersonligheter som författarna Artur Lundkvist och Moa Martinson, konstnärerna Siri Derkert och Albin Amelin, skådespelaren Naima Wifstrand och andra.

Men Världsfredsrådet finansierades och styrdes av Sovjetunionen, och Fredskommittén av Sveriges Kommunistiska Parti (som idag heter Vänsterpartiet). Från fredsmöten i Stockholm vid den här tiden skickades således telegram till Moskva som ”hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik” och uttryckte ”solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred” (citat i SOU 2002:90).

För Sovjet var fredsrörelserna redskap för att säkra fortsatt dominans och för att slippa konkurrens med den egna kärnvapenarsenalen. Kulturpersonligheternas blödande hjärtan var en genväg. Allt Sovjet behövde göra var att ta över ordet fred.

Ord är politik. Sovjet hade många fronter. Kultur var en. Antifascism var en annan. Här kunde kommunisterna lägga in tesen att också fascismen var en produkt av borgerligheten. Efter Berlinmurens fall, då arkiven öppnades, framkom till och med att vissa nazistdåd i Västtyskland i själva verket utförts av underrättelseagenter från Öst. Ett enkelt sätt att styrka tesen om Västs inneboende fascism och legitimera murens – den antifascistiska skyddsvallens – existens.

Kulturutbyte, fred, antifascism. Försöken att förvränga ordens innehåll har naturligtvis inte inneburit att verklig kamp för kultur, fred eller antifascism har varit förkastlig eller resultatlös. Långtifrån alla fredsrörelser var korrupta.
För en tjugoåring idag låter det kanske barockt, men så var det. Det låter kanske också galet att svensk säkerhetstjänst övervakade fredsaktivister förr i tiden. Men mot bakgrund av Sovjets agerande blir det begripligt. SOU 2002:90, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990, berättar mer.

Extremvänstern har en annan förståelse av begreppet demokrati. Kanske är det därför den – även den "frihetliga" vänstern – ständigt hamnar i armarna på förtryckare. Nu omfamnar man, kanske utan att förstå det, de auktoritära staterna i OIC, och deras definition av islamofobi. Och normaliserar fundamentalistiska rörelser.

Professor Mattias Gardell ser möjligen därför Muslimska Brödraskapet som socialdemokratiska reformister, och den Hitlerhyllande Yusuf al-Qaradawi som en mittfårans man.

Om man har som grundsyn att Sverige inte är demokratiskt – egentligen – blir också statens kontrollapparat ett uttryck för förtryck, och terrorismbekämpning islamofobi. Det är sorgligt att den tankefiguren smyger sig in, gång på gång, även i den demokratiska vänstern.

Professor Gardell kallar mig, i sin bok Islamofobi, för "en flitig förmedlare av islamofobiska utsagor". Det är illa att man uppfattas så när man försöker belysa terrorism och därtill knuten fundamentalism, eller förespråkar demokratisering av en del av världen som hamnat på efterkälken.

fredag, november 19, 2010

Här hyllas den svenske självmordsbombaren

Budet om att den svensktunisier som kallades Abu Mua'az hade sprängt sig och andra till döds utannonserades först – troligen i lördags eller söndags – på olika jihadistfora på internet. Debattörerna jublade och lyckönskade den nyblivne martyren.

På världens nu största jihadistforum, Al Shamukh, postades då ett mycket kort inlägg av en "Osama Al-Assad" som tillkännagav att han ämnar skriva en dödsruna över den nyblivna martyren – av "tunisiskt ursprung" som "bor i Sverige" och är "gift med svenska" – och samtidigt bad han om hjälp att sprida dödsbudet.

"أسامة الأسد أسامة الأسد غير متواجد حالياً
شامخ محرض
إستشهاد الأخ المجاهد مكرم الماجري التونسي في العراق .. بعملية إستشهادية
السلام عليكم ورحمة الله وبركاته
أرجوا النشر
## إستشهاد الأخ المجاهد مكرم الماجري ##
تونسي الأصل مقيم في السويد ومتزوج من سويدية
نفذ عمليه إستشهاديه في العراق ## نرجوا نشر الخبر حتى يعرف أهله بأمره وجزاكم الله خيرا"


Några ifrågasatte dock autenciteten i uppgifterna i tråden, varför "Osama Al-Assad" återkom ett dygn senare, med ett nytt inlägg där han förklarade att nyheten var "bekräftad av bröder", att martyrens familj var underrättad, och där han också listade en rad anledningar till varför detaljer saknades.



Samma dag berättade "Osama Al-Assad" i ett inlägg att svensktunisiern enligt ny information dött i ett attentat på den första dagen i Ramadan.



Men dödsbudet spreds även på andra sajter. En sökning på google med samma rubrik (إستشهاد الأخ المجاهد مكرم الماجري التونسي في العراق) ger många träffar – även på mainstreamsajter som Facebook.

Nyfiken? Google Translate ger en inblick.

Svenske självmordsbombaren - bakgrund

Den svensktunisiske Al Qaida-medlemmen som kallades Abu Mua'az har sprängt sig och andra till döds i Irak, avslöjar bloggaren Florian Flade på ojihad och hänvisar till jihadiforum på nätet.

Although it was not exactly identified where the Swedish suicide bomber detonated his explosives, it was said the attack took place in early August. Archive data shows that on August 7th, a suicide bomber attacked a Iraqi police patrol in Mosul killing one policeman and injuring six other people.

I contacted Swedish security officials and the Ministry of Foreign Affairs yesterday to ask about the case of the Swedish suicide bomber. They confirmed the information has reached them but they cannot say if the information is correct. „This information has come to our knowledge in recent days“, spokesman for the Ministry of Foreign Affairs told me.
Expressens duktige reporter Kassem Hamadé berättar utförligt om saken, och har även intervjuat den svenska hustrun.
I måndags ringde telefonen.

- Det var en man som ringde mig. Han sa väldigt kort: "Din man är död. Han har blivit martyr." Och la på.

Svenska utrikesdepartementet utreder nu om Annas man är död.

- Ingen myndighet har varit i kontakt med mig - bekräftat dödsfallet eller frågat om min man. Men Säpo har varit här flera gånger och frågat om honom medan han har varit i Irak, säger Anna.

Terrorgruppen Den islamiska staten Irak - en del av al-Qaida - uppger att 36-åringen dött i en självmordsattack som han utfört åt dem.

I ett pressmeddelande som al-Qaida gått ut med på flera islamistiska hemsidor hyllas 36-åringen:

"Vår broder, (36-åringens namn), har dött som martyr."

"Gud är stor, Gud är stor. Må Gud ta in honom i paradiset", skriver terroristerna.

Attentatet utfördes under Ramadan, som i år varade mellan den 11 augusti och den 9 september, men det är oklart vilket datum.

Mannen ska ha stoppats i en vägspärr i Mosul i norra Irak och då utlöst självmordsbomben. Flera poliser skadades och dog i sprängattacken.

En massiv serie sprängattentat riktade mot irakisk polis och militär utfördes runtom i Irak den 25 augusti, som ett direkt svar på beskedet att USA skulle dra ut sina trupper ur landet. Över 60 personer dog och mer än 250 skadades.

Anna vet inte heller de exakta omständigheterna kring makens död, men säger:

- Jag är inte förvånad över det här. Det var väntat.

- Det han har gjort är rätt. Jag är stolt över honom, säger Anna.

Anna har berättat för barnen att pappa är död.
Har de förstått det?

- Ja. De är ledsna, deras pappa är borta. Det är klart att jag också är ledsen, men vad kan man göra.
Den som letar bakgrund bör ta del av mitt avslöjande från januari 2008 om att mannen tagit värvning i Al Qaida (som faktiskt fick SvD creddat i Washington Post!). Själv intervjuade jag hustrun för Magasinet Neo i november 2009 (artikeln finns på nätet). Då sa hon bland annat så här:
”Ja, alltså. Vi delar ju åsikterna. Jag är ju också muslim, så jag tycker inte att det är någonting konstigt, det han har gjort. Jag anser ju som praktiserande muslim att det tillhör våran religion, att muslimer också ska ha rätt att skydda sig själva och inte bara stå där när andra länder bombar sönder muslimer. Det vore ju lite märkligt, ifall vi bara ska stå där med händerna i kors medan andra fäller bomber på oss.”

/.../

”Alltså, ni kallar det för terrorism. Men det är ju det som är lite knasigt, tycker jag. Det är inte alls terrorism. Det handlar om en muslim som har suttit i Sverige och mått dåligt över att han har sett hur amerikanerna bombar sönder muslimer som inte kan försvara sig själva. Han har rest på sig själv från sin dator och gått dit för att hjälpa sina bröder och systrar, det är vad min man har gjort. Och sen om ni vill kalla det för en terrorhandling, det är upp till er, men så ser inte jag det, och så ser inte min make det heller.”

/.../

”Jag vet inte om du läste de här papprena som varenda man som hade kommit till Irak fick några frågor ställda i. Det är just de frågorna som hittades på de där papprena. Om du läser då angående min man, så har han fått frågan ifall han vill vara en aktiv soldat, eller om han ville vara en sån här självmordsbombare, eller vad det nu var. Om du läser där på vad min make svarar på de där papprena, så valde han att vara en aktiv soldat. Alltså, på samma sätt som amerikanarna är där. Enligt religionen, så är det enda han har velat göra, det är att hjälpa andra muslimer. Och ingenting annat. Och han har inte åkt dit för att köra någon buss till någon marknad och spränga sig själv och en massa kvinnor och barn i luften. Det är inte alls vad det handlar om. Så det är i alla fall vad min make har åkt dit för.”

/.../

”Om man tar sin religion på allvar, om man har den verkligen i sitt hjärta, så, ja, man ska resa på sig som man, man ska hjälpa sina systrar och bröder i islam, det är en plikt i islam. Sen beror det ju på vilken muslim du går och frågar. Jag anser att de som säger att det inte är en plikt – antingen så förnekar de det bara för att de försöker övertyga sig själva att de inte behöver lyfta ett finger för någon annan människa, utan bara kan glida omkring här och tänka på sitt eget.”

/.../

”Eftersom man stämplar det här som det värsta hemskaste brottet i hela universum ifall man lyfter på sig och hjälper sina systrar och bröder – det är klart, jag säger det till dig, det är sjukt. Det är som att säga, trampa på mig du, jag ska inte trampa tillbaka. Vad är det för dumheter, liksom?”

/.../

”Om han skulle komma hit. Okej, vi kanske skulle kunna sitta här och dricka te i tre dagar, och så går han ut och blir överkörd av en bil. Det kan hända i alla fall. Varför inte låta honom, då, göra det han vill, och det han blir glad över, och känner att han gör någonting bra för sina systrar och bröder i islam och framför allt för guds skull? Jag känner så: är han glad är jag glad. Jag är inte glad ifall man har någon make som sitter framför datorn och bara ägnar sina dagar åt att titta på hur blir plågade världen över och bara mår dåligt. Det är faktiskt så: är han glad är jag glad. Och jag och barnen mår ganska bra och är glada.”

/.../

”Ja, alltså, stöd från andra personer med samma åsikter som jag, ja visst får jag det. Men, nej, det finns säkert också folk som tycker att det är jätteknasigt.”

/.../

”Det är faktiskt inte så många som vet om vem jag är och vem min make är. Det är mina närmsta vänner. Annars så är det inte så många som vet. Om jag går i moskén – det är ingen som vet ’Aah, det är hon som är gift med han som inte är här’. Det vet ju inte folk.”

/.../

”Men det är klart att jag får stöd. Det kanske finns fler som önskar att de vore i samma sits som jag är.”

/.../

”Oh, ja. Det finns många. Nej, alltså, jag har inte några siffror att ge dig, men alltså, det finns många. Sen kanske det finns fler som har män som har dött, eller som har blivit fängslade nånstans på vägen. Den siffran är högre än de som verkligen har kommit fram, liksom.”

måndag, november 15, 2010

Aschberg och JO till storms mot Säpo

Min gamle chef Robban Aschberg har alltid fört en humoristisk och frejdig kampanj mot övervakningssamhället – vilket inte är så konstigt givet att han själv rimligen registrerades som ung revolutionär kommunist på det galna sjuttiotalet. Robbans kamp har tagit sig lustiga uttryck – bland annat till stöd för gamle VPK-ledaren Lars Werners utombordare, som polisen en gång tagit i beslag.

I senaste kolumnen i Aftonbladet pekar Robban dessutom på ett på ett viktigt problem, nämligen Säkerhetspolisens bristande rutiner för att förstöra gammalt material från avlyssningar.

Justitieombudsmannen har publicerat sitt utslag på webben. Det är minst sagt hård kritik.

Säkerhetspolisen har till uppdrag att bl.a. förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet, bekämpa terrorism och skydda den centrala statsledningen. Hemliga tvångsmedel - t.ex. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning - kan vara viktiga instrument för Säkerhetspolisen vid fullgörandet av dessa uppdrag. Användningen av sådana tvångsmedel innebär emellertid ett mycket stort ingrepp i den enskildes personliga integritet. Det är bl.a. därför av allra största vikt att användningen av hemliga tvångsmedel alltid sker enligt det strikta regelverk som omgärdar dem. Säkerhetspolisen måste självfallet ha en organisation och den kunskap som fordras för att säkerställa att användningen sker på ett rättsenligt sätt.

Det som kom fram i våras om bristerna i Säkerhetspolisens verksamhet i detta avseende var därför i hög grad anmärkningsvärt. Per Linds beslut klargjorde nämligen att Säkerhetspolisen i ett stort antal ärenden under en följd av år underlåtit att förstöra upptagningar och uppteckningar från hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i nedlagda förundersökningar, trots att åklagare beslutat att så skulle ske. Vidare kom det fram att anställda inom Säkerhetspolisen hade sökt uppgifter i avslutade förundersökningar där telematerialet skulle ha varit förstört. Detta felhandlande hade, i olika utsträckning, förekommit vid de tre operativa enheterna för författningsskydd, kontraspionage och kontraterrorism. Eftersom det inte var fråga om något enstaka misstag uppkom frågan om någon befattningshavare vid Säkerhetspolisen straffrättsligt kunde hållas ansvarig för det inträffade.

lördag, november 13, 2010

Sveriges Unga Muslimer låter som Sverigedemokraterna

Ordföranden för Sveriges Unga Muslimer (SUM), Mohammed Amin Kharraki, uttalar sig på Dagens Opinion om hur det är att vara opinionsbildare i motvind.

Vi har fått en stark bevakning, inte bara av antimuslimska bloggare utan även av ledarskribenter som har ganska hårda åsikter.

Vilka är värst tycker du?

– Vi har problem med Per Gudmundson på Svenska Dagbladet. Anna Dahlberg på Expressen, hon skriver inte alltid under sina artiklar. Så är det Dilsa Demirbag-Sten som får stort utrymme.
Svaret är dubbeltydigt. Ur ett opinionsbildningsperspektiv är det klart att jag är ett problem. De få gången jag alls har skrivit om SUM, är det när de bokat in bögbashare, judehatare och antidemokrater som föreläsare på sina ungdomsverksamheter. Senast förra veckan beskrev jag hur en underförening, Jönköpings Unga Muslimer, lutade åt antisemitism och konspirationsteorier. Och det är ju inte bra PR.

Men syftet med SUM ska väl inte vara att bedriva PR. Syftet bör vara att bedriva en demokratiskt väl förankrad religiös ungdomsverksamhet. Och ur det perspektivet bör det vara självklart att välkomna sökarljus på de medlemmar eller delar i verksamheten som svajar i den demokratiska värdegrunden.

Anledningen till att jag alls bryr mig om SUM är ju att jag är övertygad om att islam inte är judehatande, bögknackande eller terroristiskt till sin natur. Tvärtom vet jag att muslimer i allmänhet inte vill ha med hatet att göra om de slipper. Men däremot blundar jag inte för de problem som finns även bland etablerade islamiska företrädare – svårigheter att hantera frågor om antisemitism, radikalism eller jämställdhet.

SUM är inte ensamma om att ha svårt med att få bukt med galenskaperna. Det är svensk islam som helhet, som har ett problem.

Kolla bara på en av Uppsalas ledande muslimska föreningar: Internationella föreningen för värdering av kunskap och kultur. Det är en förening som utmärkt sig främst i försöken att stoppa konstnären och professorn Lars Vilks från att föreläsa på Uppsala Universitet. Och som utan tvekan marscherar under Hamas flagg. Men det som sticker ännu en smula mer i ögonen är att föreningen helt oblygt marknadsför Al Qaidas senaste stjärnideolog, den jemenitiske predikanten Anwar Al Awlaki, på sin sajt, för att han "ingjuter i lyssnare en djup kärlek till Allah". Den som inte tycker att det är ett problem att en vanlig islamisk förening i Uppsala delar vision med Anwar Al Awlaki, utan i stället tycker att det är synd att någon påpekar det, är illa ute, demokratiskt sett.

Eller ta den svenska webbtidningen Ummah Observer. Där börjar det växa fram ett nytt svenskt politiskt islam: välformulerat men tyvärr helt antidemokratiskt. Länklistan över bloggar är ett veritabelt uppslagsverk över en helt ny rörelse i Sverige – intellektuella och emot demokrati.

Så behöver svensk islam inte se ut. Jag vill stoppa den utvecklingen.

Sveriges Unga Muslimer tycker att jag är ett problem. Men när deras ledare säger så, låter de som antisemiterna omkring Mohamed Omar och Lasse Wilhelmsson: de skjuter hellre budbäraren än bedriver självrannsakan.

Faktum är att SUM låter som Sverigedemokraterna (SD), som de brukar klaga när antirasistiska Expo granskar partiets nazistiska kopplingar och förflutna. Som om det vore ett demokratiskt problem att den fria pressen granskar antidemokratiskt inflytande.

Om SD eller SUM ville vinna demokratisk respekt skulle de bete sig tvärtom. Säga att de välkomnar granskningen och hjälpen att rensa ut odemokratiska rester. Som SD och SUM agerar nu ger de intryck av att egentligen sympatisera med de gamla nazisterna, judehatare och bögknackare som ständigt exponeras i deras led.

Så jobbar inte riktiga demokrater.

Eviga frågor och ny teknik

Jag började blogga 2003. Av en rad anledningar. Främst var det för att öva och experimentera med skrivande – jag hade varit verksam som etermediejournalist i fem år och ville vidga min arbetsmarknad, som ju var begränsad i och med att tv- och radiobolagen är ganska få. Expperimenterandet gick ganska bra. Idag lever jag uteslutande på att skriva.

Då var den svenska delen av bloggosfären ganska liten, men jag lärde ganska snabbt känna bloggevangelisten Erik Stattin, webbentreprenören Henrik Torstensson, den mångförslagne Stefan Geens och en rad andra. De satte ihop seminarierna Bloggforum, och jag var med på ett hörn eller två.

Stefan Geens är den som tagit bloggandet längst. När Google lanserade sina kartverktyg startade Stefan Ogle Earth, som idag är en av världens bästa bloggar om geotaggad information, eller vad det heter.

Stefan Geens och hans utläggning om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica på Ogle Earth – genialiskt namn! – är med i min artikel idag i Svenska Dagbladet. Texten handlar om teknikutvecklingen på kommunikationsområdet, och dess effekter på politiken.

Utgångspunkten är Första Googlekriget – den skärmytsling som påstås ha berott på att Google maps visat fel gränsdragning mellan Nicaragua och Costa Rica.

Vi är snabba att läsa in förändringar i det politiska landskapet. En ny fråga, eller en ny opinion, seglar upp på agendan. Vi reflekterar inte alltid över varför. Nu, när det gäller Nicaragua och Google Maps, ser vi att tekniken bokstavligen har ritat om den politiska kartan. Eller?

För några år sedan blev bloggar en ny politisk maktfaktor. En demokratisk revolution, kan man tycka. Men var det så att Folket plötsligt satte sig att blogga? Eller var vågen en följd av den algoritm som styr Googles sökresultat? Mekanismen bakom den världsledande sökmotorn värderar, i princip, Nisse i Hökarängen lika högt som Nationalencyklopedin.

Den stora bloggbävningen – som vi såg under debatten om FRA – var i sin tur ett resultat av en annan mekanism. På den svenska sajten knuff rankades aktuella bloggämnen baserat på antalet länkar. Man kan fråga sig om en liknande bloggbävning ens är möjlig idag, när knuffalgoritmen har blivit uttjänt, tjuvkopplad till döds av irrelevanta länkar.

I somras fick djurrättsrörelsen stort genomslag. Vilket är bra på många sätt – ingen vill ha djurplågeri. Men varför kommer uppståndelsen nu? Har djurplågeriet blivit extra utbrett på senare år? Eller kan det vara så att djurrättarna skickligt har exploaterat att var och varannan tonåring numera har en liten filmkamera som lätt kan fånga misstänkta övergrepp på rörlig bild?

Nu senast kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Hade de gjort det utan den alternativa nyhetsförmedlingen på nätet?

Ny teknik får oss att se verkligheten på ett nytt sätt. Plötsligt hamnar fokus där det inte varit tidigare. På Indokina, på minkarna eller på Nisse i Hökarängen. Vilket påverkar det politiska dagsläget.

Men den stora frågan är förstås om något nytt egentligen har hänt, eller om vi rör oss enligt urgamla konfliktlinjer: individ, familj, kön, klass, nation.

Det var nämligen inte riktigt så att Nicaragua invaderade Costa Rica på grund av Google Maps. Området har varit omstritt sedan 1800-talet. Nicaragua hade redan trupp på plats. Hänvisningen till Google var bara det senaste i en lång rad nicaraguanska försök att motivera en redan pågående annektering av områden.
Just nu är många svenska opinionsbildare väldigt inne på Twitter. Personligen finner jag formatet en smula svårbehärskat, så jag har inte fastnat. Men vad jag framför allt ser på Twitter just nu är kotterier som uttrycker sig förväntat och självbekräftande, på ett sätt som kanske påverkar dessa opinionsbildare på ett begränsande och avsnävande sätt. Antagligen har vi förvisso ännu ingen aning om vad Twitter är, vad det beror på, och vad det kommer att bli. Men under något år kommer Twitter att påverka svensk politisk debatt i en eller annan riktning. En mekanism för att bevara det exklusiva kotteriet i ett av internet allt mer nivellerat debattklimat?

fredag, november 12, 2010

Piñata

Skriver idag på SvD:s ledarsida om att Miljöpartiet skulle tjäna bäst på att inte låsa sig till vare sig höger eller vänster. Vilket inte betyder att det scenariot, med ett MP i ständig utpressarroll, vore bäst för Sverige.

Behållningen i artikeln är dock att jag fick likna det rödgröna samarbetet vid "en dåligt limmad piñata".

torsdag, november 11, 2010

"100 personer skulle dö"

Enligt uppgift tycker anställda inom Säkerhetspolisen att tillslaget i Göteborg förra helgen blev en pinsamhet. En person som bara skulle höras som vittne fick sitt hem stormat, och till råga på allt verkar hela grunden för tillslaget vara vagt.

Möjligen är det som ett försök till en rättsväsendets äreräddning man ska tolka pressmeddelandet från chefsåklagare Tomas Lindstrand.

Den nedlagda förundersökningen om bombhotet mot centrala Göteborg

2010-11-10

Igår beslutade jag att lägga ner förundersökningen mot tre personer beträffande förberedelse till terroristbrott eftersom det numera saknas anledning att anta att de begått något brott kopplat till bombhotet mot Göteborg.

Eftersom vissa frågor från media återkommer och jag inte har möjlighet att vara tillgänglig för alla för att svara, vill jag lämna följande information.

Bombhotet

Bombhotet utreds genom spaning och andra åtgärder. De vittnesuppgifter som låg till grund för misstanken om förberedelse till terroristbrott bedöms även idag som trovärdiga. Exakt vilka åtgärder som vidtas kan jag av säkerhetsskäl och på grund av sekretessbestämmelserna inte gå in på.

Varför insatsen gjordes

Beträffande skälen för insatsen mot de tidigare tre misstänkta personerna kan jag säga följande. Jag tillträdde som förundersökningsledare kl 01.00 den 30 oktober. De tre anhölls i sin frånvaro kl 02.11 såsom skäligen misstänkta (den lägre misstankegraden) för förberedelse till terroristbrott. Grunden för misstanken var ovan nämnda vittnesuppgifter i förening med vissa spaningsiakttagelser. Vittnesuppgifterna innehöll bland annat uppgifter om att ett attentat skulle ske i en viss del av Göteborgs centrum lördagen 30 oktober och att kanske så många som 100 personer skulle dö. Tillsammans med i första hand polisen i Västra Götaland, men även med Säkerhetspolisen, övervägde jag vilka alternativa åtgärder som stod till buds för att undvika ett attentat. Vi kom gemensamt fram till att vi inte vågade vänta längre än till cirka kl 7 på morgonen med att gripa de misstänkta och göra husrannsakningar. Att insatsen drabbade människor som utredningen ganska snabbt sedan kunde fria från misstankar är självklart ytterst beklagligt.

Jag kommer inte att lämna några ytterligare uppgifter till media när det gäller grunden för misstanken eller polisinsatsen.

Tomas Lindstrand
Chefsåklagare
Åklagarkammaren för säkerhetsmål
Åklagarmyndigheten
Men pressmeddelandet innehåller faktiskt ganska stark tobak. Nyckelord: "vittnesuppgifter" som "bedöms även idag som trovärdiga" talade om "attentat" i "Göteborgs centrum" där "så många som 100 personer skulle dö". Tillsammans med "vissa spaningsiakttagelser" ledde detta till tillslag.

Att någon form av åtgärd var befogad torde vara självklart – men det ursäktar naturligtvis inte tabbar.

onsdag, november 10, 2010

Infiltrerade GIA, såg kopplingarna till Sverige

Under en period på nittiotalet hade världens då blodigaste terroristgrupp GIA en kontaktadress i Haninge i Stockholm. En redaktör för deras propagandablad Al Ansar bodde där.

Fenomenet med att Sverige används som central för att sprida terroristpropaganda är alltså inget nytt. Colombianska kommunistgerillan Farc har haft sin propagandagren här, och på samma sätt sker liknande även idag, med somaliska Shabaabs forum Al Qimmah.

Vid tiden uppstod en viss kontrovers om detta, och som alltid var det Jan Guillou som skrev överslätande om verksamheten. Men långt senare blev Al Ansar-redaktören världsnyhet – han hette Mohamed Moumou, kallade sig för Abu Qaswarah, och dog som andreman för Al Qaida i Irak.

Men hur gick det till att göra GIA:s propaganda, och vad innehöll den?

I Inside the Jihad: My Life with Al Qaeda, A Spy's Story skriver pseudonymen Omar Nasiri om sin tid som infiltratör i GIA. Hans berättelse bekräftar den svenska kopplingen, och hans skildring av Al Ansar borde få Jan Guillou att skämmas. Det går att läsa utdrag i Google books.

Det börjar med att Omar Nasiri bor ihop med några meningsfränder i Bryssel.

During the day, Tarek and Kamal would use my bedroom as an office. Tarek was there most of every day, working on his laptop. There was a fax machine on the landing, and faxes were arriving hourly. One of the two men was always standing by the machine when the faxes came in, so I never saw what they were about or who they were from. The transmission confirmations were left lying around, though, and I'd look to see where the faxes were from. Every week on Wednesday or Thursday a fax would arrive from London or Sweden, or occasionally from France. Tarek, Amin, and Yasin were always anticipating this fax, and talking about someone named Elias, who lived abroad. I had no idea who he was. From comments the others made, I got hints of all sorts of things: Elias had lived in France, he had lived in Sweden, he was married to a European woman. I knew only one thing for certain: Elias lived in London now.

Tarek always waited by the machine when he expected a fax from Elias. One day I waited, too, and then followed him back to the bedroom once he had taken it from the machine. "What are you doing?" I asked him, pretending just to be curious.

He looked up briefly; clearly he was in a rush. "I'm finishing Al Ansar".

I knew about Al Ansar, of course. I had been stuffing envelopes every week since I arrived in Belgium. I knew it was the newsletter of the GIA and that the copies we sent out were going to addresses all over the world. Each copy we sent would be photocopied hundreds or even thousands of times to be distributed in mosques. I had also been reading more about Al Ansar in the newspapers at the Fnac. I knew from Le Monde and Le Figaro that the authorities considered it a terrorist publication, and that the police were trying to find out who was behind it.

From Al Ansar i learned more about what was happening in Algeria – the news of the civil war was coming straight from the front. Often it took a week or two for the European papers to catch up. The GIA was executing policemen and teachers an particularly members of rival opposition groups. They were targeting civilians, too; anyone who didn't accept their version of islam. Also journalists, intellectuals, all foreigners – the list went on and on.

Tarek's job, I learned, was to pull together all the faxes from London and Sweden, and to translate everything from French into Arabic and Arabic into French; Al Ansar was published in both. He would add his commentary as well. Kamal was always there to help him and was particularly good with the French translations. Tarek had a stamp that he would use on the final version before they photocopied it. It was a sketch of crossed Kalashnikovs, with a sword and a Ku'ran.

Sometimes, Tarek would talk about what he was writing or thinking about the GIA and Algeria. He blamed France for propping up the government in Algeria. He seemed to think the French were to blame for the civil war, that they were playing politics in the country their oil interests. I disagreed with him. ”Don't you think the Algerians are themselves at least partly to blame?” I asked him one day.

He was totally shocked, and asked me what I meant. I reminded him that Algeria, too, had sought a cozy relationship with France. Only a few months after Algeria proclaimed independence from France, Ben Bella, the first president of Algeria, had cut a deal allowing the French to continue their nuclear tests on Algerian soil – so long as they remained secret. Although I didn't say so to Tarek, the true scandal in my mind was not the way western governments exploited the Muslim world. It was that the Muslim world went along with it.

Tarek barely listened to what I was telling him, and I knew I wasn't going to convince him of anything. I was exasperated. ”If France is the problem,” I finally asked, ”then why aren't the GIA killing people there, instead of Algeria?”

”It isn't the right time now,” he said without a pause. ”But that time will come.”
Efter detta grips berättaren av tvivel, stjäl pengar av sina kumpaner, och går till franska konsulatet. Där får han sedermera kontakt med en DGSE-agent vid namn Gilles, som värvar honom för att infiltrera GIA.
I met with Gilles every two weeks. We used the same system every time. I'd call the number he gave me, and he'd name a spot where I could find him. I'd follow him, and eventually we would meet up at a fancy hotel, usually somewhere near the Place Rogier. Each time, at the end, he'd give me about eight thousand francs, sometimes slightly more, for the information I'd given him. On this he was totally reliable. I never had to remind him or ask him for money.

He was less reliable in other ways, and it was rough at first. Gilles had the temperament of a dictator: he always wanted to be in control. He wanted to tell me what to do, what to say to Amin, Yasin and Tarek. He was constantly pushing me to get into their ”inner circle” and telling me how to do it. But I had the power – I had the information he needed – and I didn't like him ordering me around. I told him so, again and again, and I knew he was frustrated.

I was angry, too. I knew that if I let him he would take everything I had. I would cease to be an asset to him and become a liability. He would need to dispose of me, and he could put me in jail, or maybe even something worse. I wasn't going to let that happen.

And so over time we came to a kind of rough compromise. He didn't ask for specifics, generally. He would just say ”What's going on?” and I'd tell him what I'd seen. Sometimes I gave him things, like the fax confirmations, or the files from the kitchen. He seemes particularly interested in the files, which surprised me. After I took them, I'd looked inside and it was just a long list of addresses, some in France, some in Tunisia. It didn't seem particularly exciting to me, but Gilles seemed very pleased. He told med I'd done good work.

Gilles was interested in Al Ansar. He wanted to know more about the stamp I'd seen Tarek use. He asked me if I'd seen anyone else use the stamp or another one like it, and I said no. He asked where we were sending the newsletters, and I told him that they were going all over the world. Not just Europe or Africa or the Middle East, but also the United States and Canada and Brazil and Argentina and Russia and South Africa and Australia – everywhere. Gilles tokk very careful notes on all of this, and I could tell he was concerned.

Mostly, though, Gilles and I would look at photographs. Thousands of photographs over the course of several months. He would lay batches down on the table and ask me who I recognised. At first, there were only a few I could identify: Amin, Yassin, Tarek, Hakim. But as time went on there were more: some of the men who came for dinner, others that came to pick up and drop off cars, and others who came through on the way to and from the fronts. Gilles seemed to know a lot about some of them already; he knew many of their names. Often he wanted something more from me: information about who talked to who, where each man was coming from and going to, what language they spoke, who was in charge. He wanted to know how the network functioned. My job was to fill in the gaps in the knowledge he already had.

The pictures were coming not only from Belgium. Many times he would show me photographs of some of the men I identified, particularly Tarek, in foreign countries. Pictures from France, Spain, Holland, England. I realized that each time I identified someone, the sevice would have that person followed.

From all this I gradually learned a bit more about the GIA. I learned that Amin was the head of political operations for the cell in Brussels. Yasin ran the military wing; he was in charge of acquiring the munitions and the logistics of getting them from place to place.

Sometimes I also spoke to Gilles about politics. He never asked me what I thought about these things, but once in a while I told him anyway.

”You know you've already lost,” I told him one day.
”Lost what?” he asked.
”Your battle against the terrorists. You've already lost your battle.”

Gilles was curious and asked me why I said that. I told him that Muslims everywhere were rebelleing against the dictators they lived under. In Tunisia, Morocco, Egypt, Algeria, and all over the Middle East, Muslims knew that their governments were being propped up by France, England, or the United States. It was bad enough to live under these repressive regimes, but far worse knowing that these regimes were just the playthings of Zionist and Christian nations. It enraged Muslims and made them hate the West. And it made them distrust democracy, because they saw how antidemocratic Western countries could be when it served their interests. There would always be violence, I told him, as long as Western powers continued to manipulate the Muslim world.

Gilles never said anything when I spoke to him about these things. He would just lean back and listen.

When something happened that was out of the ordinary, I would always tell Gilles. Gilles was particularly interested in Elias, the man in London with whom Tarek was in contact about Al Ansar. Gilles was always asking for mor informatiion about him, but since I'd never seen Elias all I could give Gilles were the confirmations from the fax machine.

So I was very interested when I overheard Yasin, Amin and Hakim talking about Elias one day. And when Hakim asked me the next morning to go to the airport with him to pick someone up, I jumped at the opportunity.

At the airport we picked up a man carrying a small suitcase. He was young – in his early twenties. Hakim never introduced us, so even though I assumed the man was Elias I had no way of knowing.

We took him back to the house and then, a few hours later, drove him to a car park north of Brussels. Yasin and Amin had come along, and when we got to the car park everyone got out except me.

”Can I come with you?” I asked.
”No,” said Amin. ”You stay in the car.”

So I watched them from the car. The four of them stood in a cluster for a few minutes, and then another man approached them. I didn't see where he'd come from. He was shorter than the man from the airport, and much older – in his late thirties, at least. His hair and his beard were both cut short. The others clearly looked up to him – even from the car I could see that they treated him with great respect.

The five of them talked for a few minutes, and then the younger man handed the older one the suitcase. Soon everyone except the older man got back into the car. Then we drove the young man back to the airport and dropped him off for a flight to Stockholm.

When I told Gilles all this, he was very excited and wanted to know more about the older man, the one I had seen from the car. I couldn't tell him very much but I was able to describe him.

Gilles was very excited. He smiled a lot and told me I had done great work. Gilles was nearly as excited on another occasion, when I learned that Tarek had another name. I found this out by accident. One day, I was at the house at the same time Tarek was there picking up some faxes. He stayed for dinner. Nabil was there also, along with his friend Ali; the three of us were planning to go to the cinema that night.

After he finished eating, Nabil went upstairs to get his coat. When he was halfway up the stairs he shouted out Ali's name — he had some sort of question — and Ali looked up and answered. But I noticed that Tarek looked up also, and that he opened his mouth to say something. He caught himself, and immediately went silent. He put his head down and focused on eating and pretended nothing had happened.

The next time I saw Gilles I told him that Tarek responded to the name Ali. He smiled broadly and leaned back in his chair. "That's very good information," he said. ”Very good.”
Förutom från kopplingarna till Sverige är bokens beskrivningar av själva nyhetsbladet Al Ansar också intressanta. När Jan Guillou skrev i Aftonbladet om ett till GIA relaterat rättsfall kallade han Al Ansar för ”en liten nyhetsbulletin” som ”kritiserade militärdiktaturen” i Algeriet. De som spred nyhetsbladet jämfördes av Guillou med ”vad tiotusentals svenska FNL-aktivister gjorde på 60- och 70-talen”.

Killen som själv stod vid kopiatorn gav en mindre ursäktande bild.
On december 24, 1994, everything changed for me. That was the day four members om the GIA hijacked an Air France flight on the runway in Algiers.

Throughout the year, I had been reading a lot about the escalation of the civil war in Algeria. The GIA had taken over huge swaths of the countryside. They killed indiscriminately – women, children, even the cattle. They attacked secular schools and killed teachers and headmistresses, even students sometimes. I knew most of this from reading Al Ansar, which not only reported on the attacks but also justified them theologically. It claimed that these attacks on civilians were legitimate because these people were supporting the enemy regime – which meant only that they didn't support tha GIA. All this made perfect sense, of course, to Amin, Yasin, and the others. But to me it all seemed very wrong.

Increasingly, the GIA was trying to draw France into the war. They were targeting French nationals in particular; earlier in the fall they had killed five employess of the french embassy.

Most of the people on the Air France flight were Muslims. The people who fly from Paris to Algiers and back again are mostly immigrants, going back to visit their families. But the GIA didn't care. They wanted to show the world that they were attacking France. It was nothing more than a symbol for them.

The hijacking began with a murder. The hijackers had smuggled Kalashnikovs onto the plane, and after a few hours they dumped the body of one of the passengers on the tarmac. He was an Algerian police officer. They had shot him in the head. The hijackers told the authorities they would kill more passengers if they weren't allowed to take off. But the Algerian authorities wouldn't let them, and soon the GIA killed another passenger and threw his body on the runway. This was all in the first few hours.

We had no television in the house. Television was taghut, of course. But events were unfolding so quickly that I couldn't keep the pace by reading the newspapers at the Fnac. So I bough myself a small television and snuck it up to my room. I stayed glued to it throughout the ordeal.

A day after the hijacking began, the plane was still on the tarmac in Algiers. The army still wouldn't let the hijackers take off. Late at night on december 25, the hijackers shot a third passanger in the head and dumped him on the runway, as they had with the others.

It was very strange watching all this on television. For months, I had been reading all the horrible stories in Al Ansar, and sometimes in the French papers as well. Stories of beheadings, mass killings, car bombings. But seeing it on television was different.