Sveriges Unga Muslimer låter som Sverigedemokraterna

Ordföranden för Sveriges Unga Muslimer (SUM), Mohammed Amin Kharraki, uttalar sig på Dagens Opinion om hur det är att vara opinionsbildare i motvind.

– Vi har fått en stark bevakning, inte bara av antimuslimska bloggare utan även av ledarskribenter som har ganska hårda åsikter.

Vilka är värst tycker du?

– Vi har problem med Per Gudmundson på Svenska Dagbladet. Anna Dahlberg på Expressen, hon skriver inte alltid under sina artiklar. Så är det Dilsa Demirbag-Sten som får stort utrymme.

Svaret är dubbeltydigt. Ur ett opinionsbildningsperspektiv är det klart att jag är ett problem. De få gången jag alls har skrivit om SUM, är det när de bokat in bögbashare, judehatare och antidemokrater som föreläsare på sina ungdomsverksamheter. Senast förra veckan beskrev jag hur en underförening, Jönköpings Unga Muslimer, lutade åt antisemitism och konspirationsteorier. Och det är ju inte bra PR.

Men syftet med SUM ska väl inte vara att bedriva PR. Syftet bör vara att bedriva en demokratiskt väl förankrad religiös ungdomsverksamhet. Och ur det perspektivet bör det vara självklart att välkomna sökarljus på de medlemmar eller delar i verksamheten som svajar i den demokratiska värdegrunden.

Anledningen till att jag alls bryr mig om SUM är ju att jag är övertygad om att islam inte är judehatande, bögknackande eller terroristiskt till sin natur. Tvärtom vet jag att muslimer i allmänhet inte vill ha med hatet att göra om de slipper. Men däremot blundar jag inte för de problem som finns även bland etablerade islamiska företrädare – svårigheter att hantera frågor om antisemitism, radikalism eller jämställdhet.

SUM är inte ensamma om att ha svårt med att få bukt med galenskaperna. Det är svensk islam som helhet, som har ett problem.

Kolla bara på en av Uppsalas ledande muslimska föreningar: Internationella föreningen för värdering av kunskap och kultur. Det är en förening som utmärkt sig främst i försöken att stoppa konstnären och professorn Lars Vilks från att föreläsa på Uppsala Universitet. Och som utan tvekan marscherar under Hamas flagg. Men det som sticker ännu en smula mer i ögonen är att föreningen helt oblygt marknadsför Al Qaidas senaste stjärnideolog, den jemenitiske predikanten Anwar Al Awlaki, på sin sajt, för att han "ingjuter i lyssnare en djup kärlek till Allah". Den som inte tycker att det är ett problem att en vanlig islamisk förening i Uppsala delar vision med Anwar Al Awlaki, utan i stället tycker att det är synd att någon påpekar det, är illa ute, demokratiskt sett.

Eller ta den svenska webbtidningen Ummah Observer. Där börjar det växa fram ett nytt svenskt politiskt islam: välformulerat men tyvärr helt antidemokratiskt. Länklistan över bloggar är ett veritabelt uppslagsverk över en helt ny rörelse i Sverige – intellektuella och emot demokrati.

Så behöver svensk islam inte se ut. Jag vill stoppa den utvecklingen.

Sveriges Unga Muslimer tycker att jag är ett problem. Men när deras ledare säger så, låter de som antisemiterna omkring Mohamed Omar och Lasse Wilhelmsson: de skjuter hellre budbäraren än bedriver självrannsakan.

Faktum är att SUM låter som Sverigedemokraterna (SD), som de brukar klaga när antirasistiska Expo granskar partiets nazistiska kopplingar och förflutna. Som om det vore ett demokratiskt problem att den fria pressen granskar antidemokratiskt inflytande.

Om SD eller SUM ville vinna demokratisk respekt skulle de bete sig tvärtom. Säga att de välkomnar granskningen och hjälpen att rensa ut odemokratiska rester. Som SD och SUM agerar nu ger de intryck av att egentligen sympatisera med de gamla nazisterna, judehatare och bögknackare som ständigt exponeras i deras led.

Så jobbar inte riktiga demokrater.