Eviga frågor och ny teknik
Jag började blogga 2003. Av en rad anledningar. Främst var det för att öva och experimentera med skrivande – jag hade varit verksam som etermediejournalist i fem år och ville vidga min arbetsmarknad, som ju var begränsad i och med att tv- och radiobolagen är ganska få. Expperimenterandet gick ganska bra. Idag lever jag uteslutande på att skriva.
Då var den svenska delen av bloggosfären ganska liten, men jag lärde ganska snabbt känna bloggevangelisten Erik Stattin, webbentreprenören Henrik Torstensson, den mångförslagne Stefan Geens och en rad andra. De satte ihop seminarierna Bloggforum, och jag var med på ett hörn eller två.
Stefan Geens är den som tagit bloggandet längst. När Google lanserade sina kartverktyg startade Stefan Ogle Earth, som idag är en av världens bästa bloggar om geotaggad information, eller vad det heter.
Stefan Geens och hans utläggning om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica på Ogle Earth – genialiskt namn! – är med i min artikel idag i Svenska Dagbladet. Texten handlar om teknikutvecklingen på kommunikationsområdet, och dess effekter på politiken.
Utgångspunkten är Första Googlekriget – den skärmytsling som påstås ha berott på att Google maps visat fel gränsdragning mellan Nicaragua och Costa Rica.
Vi är snabba att läsa in förändringar i det politiska landskapet. En ny fråga, eller en ny opinion, seglar upp på agendan. Vi reflekterar inte alltid över varför. Nu, när det gäller Nicaragua och Google Maps, ser vi att tekniken bokstavligen har ritat om den politiska kartan. Eller?Just nu är många svenska opinionsbildare väldigt inne på Twitter. Personligen finner jag formatet en smula svårbehärskat, så jag har inte fastnat. Men vad jag framför allt ser på Twitter just nu är kotterier som uttrycker sig förväntat och självbekräftande, på ett sätt som kanske påverkar dessa opinionsbildare på ett begränsande och avsnävande sätt. Antagligen har vi förvisso ännu ingen aning om vad Twitter är, vad det beror på, och vad det kommer att bli. Men under något år kommer Twitter att påverka svensk politisk debatt i en eller annan riktning. En mekanism för att bevara det exklusiva kotteriet i ett av internet allt mer nivellerat debattklimat?
För några år sedan blev bloggar en ny politisk maktfaktor. En demokratisk revolution, kan man tycka. Men var det så att Folket plötsligt satte sig att blogga? Eller var vågen en följd av den algoritm som styr Googles sökresultat? Mekanismen bakom den världsledande sökmotorn värderar, i princip, Nisse i Hökarängen lika högt som Nationalencyklopedin.
Den stora bloggbävningen – som vi såg under debatten om FRA – var i sin tur ett resultat av en annan mekanism. På den svenska sajten knuff rankades aktuella bloggämnen baserat på antalet länkar. Man kan fråga sig om en liknande bloggbävning ens är möjlig idag, när knuffalgoritmen har blivit uttjänt, tjuvkopplad till döds av irrelevanta länkar.
I somras fick djurrättsrörelsen stort genomslag. Vilket är bra på många sätt – ingen vill ha djurplågeri. Men varför kommer uppståndelsen nu? Har djurplågeriet blivit extra utbrett på senare år? Eller kan det vara så att djurrättarna skickligt har exploaterat att var och varannan tonåring numera har en liten filmkamera som lätt kan fånga misstänkta övergrepp på rörlig bild?
Nu senast kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Hade de gjort det utan den alternativa nyhetsförmedlingen på nätet?
Ny teknik får oss att se verkligheten på ett nytt sätt. Plötsligt hamnar fokus där det inte varit tidigare. På Indokina, på minkarna eller på Nisse i Hökarängen. Vilket påverkar det politiska dagsläget.
Men den stora frågan är förstås om något nytt egentligen har hänt, eller om vi rör oss enligt urgamla konfliktlinjer: individ, familj, kön, klass, nation.
Det var nämligen inte riktigt så att Nicaragua invaderade Costa Rica på grund av Google Maps. Området har varit omstritt sedan 1800-talet. Nicaragua hade redan trupp på plats. Hänvisningen till Google var bara det senaste i en lång rad nicaraguanska försök att motivera en redan pågående annektering av områden.