Min skuld

Jag har mycket att ha dåligt samvete över, men det som plågar mig mest idag är mitt tidigare förhållande till kommunismen. Jag var kommunist fram till bara för några år sedan.

"En annan värld är möjlig". Den meningen uttryckte ungefär min vilja. Sällan reflekterade jag över att människor faktiskt hade mött denna "andra värld".

Som vanligt satt jag ikväll och läste blaskorna över ett par mellanöl och gammeldansk nere på stamkrogen. Eftersom stället fick extremt gott betyg i Svenska Dagbladet häromdagen så strömmar det in folk nu; folk som inte bor i kvarteret. Och det är ju kul. Men ikväll blev jag bara illa till mods.

Mitt eget fel, förstås.

För ikväll klev den yttersta representanten för mina brister in genom dörren. Jag borde ha sagt "förlåt" direkt, men gjorde det inte.

Jag var som sagt kommunist när jag var yngre. Jag drömde om en jämställd värld, där ingen blev utnyttjad, och där alla levde i produktiv glädje. I brist därpå var jag, som alla andra, beredd att kompromissa. Om jag inte fick leva i Utopia, kunde jag i alla fall säga ja till det samhälle som tog avstånd från det förhärskande kapitalistiska systemet.

Jaan Grünberg, som idag är lektor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, härstammar från Estland. Han var min företrädare på posten som förste kurator vid Uplands Nation - då Uppsalas tredje största studentnation. Jaan Grünberg betonade vid den här tiden (1991-1992) studentnationens samarbete med den estniska studentnationen i Tartu: Korporatsioon Ugala.

Esterna hade ju precis utropat sin självständighet gentemot den sovjetiska mördarregimen. Sällan har kampen om frihet varit tydligare illustrerad inför svenska ögon.

Estländare kom på besök i Uppsala, men jag brydde mig inte ett dyft. Vad hade jag med dem att göra? Att deras nybildade demokratiska stat, och deras nya demokratiska organisationer, fick legitimitet av kontakter med omvärlden tänkte jag inte på. Jag tyckte bara att de var dåligt klädda tråkmånsar i anemiskt grå kostymer. Dessutom visste man ju att estnisk nationalism bara var ett annat namn för nazi-sympatier. Esterna hade ju tagit till vapen mot Sovjetunionen, och alltså stått på tyskens sida.

Jag var ju kommunist.

Och jag ville ju ha en bättre värld, där esterna hade coola kläder, och där vi inte behövde betona nationalistiska ritualer som ju hela studentnationsgrejen gick ut på.

När esterna bjöd in mig på fest, att representera deras vänskapligt sinnade med-intellektuella i väst, så avstod jag. Åka till Estland? Nej, för fan, vad har jag med dem att göra?

Jag var ju kommunist.

Jag kunde aldrig i mitt liv begripa att min dröm om kommunismen faktiskt var prövad i verkligheten. Kommunism - det var ju att leva i ett paradis av mjölk, honung och jämlikhet! Sovjet, som jag faktiskt besökte på 80-talet, var ju nåt helt annat.

Att min strävan mot den kommunistiska drömmen i realiteten ledde till fattigdom och slaveri var för mig främmande.

Jag förstod inte kompromissens natur.

Jag förstod inte att jag resonerade som Quisling måste ha gjort.

"OK. Jag kanske inte får paradiset idag, men jag kan ju inte säga nej till en förändring i rätt riktning. Jag kan ju inte säga nej till en förändring som markerar avstånd till det rådande imperialistiska läget?"

Jag förstod inte att mitt resonemang var förtryckets fundament.

Jag förstod inte att allt jag sade vid denna tid måste ha varit som spottloskor på Jaan Grünberg och hans familj. De som flydde undan den reella utkomsten av mina drömmar.

Så nu, när Jaan och hans hustru Lena klev in på stamkrogen så skulle jag naturligtvis ha sagt "förlåt!". Jag borde ha rest mig upp och sagt att jag hade fel. Tydligt markerat att min undfallenhet var fullt jämförbar med medeltyskens tysta medgivande inför Hitler.

Men det gjorde jag inte.

Jag vågade inte.

Och det gör mig fruktansvärt ont nu. Och därför försöker jag förklara med den här virriga texten, trots att jag borde vara tyst - eftersom jag vet att man inte ska skriva med alkohol i kroppen.

Den som vill stödja den estniska frihetskampen kan leta upp Den svenska odlingens vänner, och den som undrar vad detta har med samtiden att göra kan fundera över hur han ska agera i framtiden när han möter människor från det befriade Irak.