Visst. Elvis lever.

Svenska Dagbladet (på papper, bara) skriver att ett nytt feministiskt enfrågeparti kommer att bildas inför valet.

Visst. Och Elvis lever.

Inte för att det skulle göra något om vi fick ett nytt parti. Det skulle inte spela nån roll. Jag tror bara inte att de omtalade tanterna är tillräckligt intresserade av att göra det.

Namnen som förekommer i diskussionen är desamma som när det gällde Stödstrumporna inför valet 1994. Mia-Pia och Ebba. Den gången var det bara hot, som ni kommer ihåg. Om ni inte höjer kvinnorepresentationen så startar vi ett parti, typ.

Några konkreta politiska handlingsplaner finns heller inte den här gången. Och det kanske är fullt begripligt. Gudrun Schyman har alltid varit mer intresserad av symbolpolitik än faktiskt budgetarbete.

Ett feministiskt parti lett av de här namnen skulle rimligen enbart ta röster från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag ser inget dåligt i det. Tvärtom. Allt som urholkar enpartistaten är sannolikt av godo.

Men Folkpartiet, då? Skulle inte de kunna tappa några väljare?

Visst. Elvis lever.

Folkpartiets höga röstetal de senaste åren beror ju på ett missnöje med Moderaterna (valstugorna, ni minns), och en profilering gränsande till populism. Det är knappast så att det är Birgitta Ohlsson och hennes feminism som dragit stora skaror till partiet. Snarare Leijonkungens tjusiga kavajer.

Vad skulle då ett feministiskt enfrågeparti kunna åstadkomma?

Sannolikt skulle partiet gå att köpa med en eller ett par reformer. En vänsterregering skulle kanske rentav komma undan väldigt billigt. Ett feministiskt enfrågeparti lett av ovanstående skulle troligtvis inte anse att typiskt borgerliga reformer, såsom sänkta arbetsgivaravgifter, går att förena med den feministiska dogmen. Verkligheten saknar liksom betydelse för vissa. Ett samarbete med högerblocket skulle alltså bli mycket, mycket, dyrt, om ens möjligt.

För sossarna är allt detta ett problem. Det är de som får ägna betydande kraft och resurser på att bekämpa ett vänsterfeministiskt parti i en valrörelse. Vilket borgarna skulle kunna utnyttja.

Min gissning är dock att det inte blir något feministiskt parti. Jag tror att nämnda damer inte är tillräckligt motiverade. Schyman har redan livslång hög inkomst. Och Maggan Winberg skriver ju varje vecka i Expressen om hur bra hon trivs i Brasilien. Mia-Pia vill bara skriva Ordfronts-böcker om mediemoguler, och Ebba har det nog bra på universitetet.

Så det finns väl ingen anledning till oro.

Om inte den yngre generationen kliver fram, förstås. Men den saknar nog helt folklig förankring. För det är väl ingen som håller med lektorn i sociologi Stina Jeffner när hon i lördagens Expressen (enbart på papper) skriver att sex är ett kulturellt påhitt?

Den i medierna kanske vanligast förekommande inställningen till sexualitet är att det skulle vara något naturligt, något vi har inom oss och som vi genom att känna efter ordentligt kan hitta och leva ut på ett för oss naturligt sätt. Det finns mycket lite i forskning om sexualitet som pekar på att det skulle vara så. Betydelsen av och utförandet av sexualitet ser olika ut på olika håll i världen och har sett olika ut genom historien, vilket ganska lätt gör att vi kan sluta oss till att sexualitet är en social och kulturell konstruktion.

Visst. Och Elvis lever.