Och min röst går till...

Jag tillhör dem som från dag ett ansåg att John Kerry var chanslös.

Sen började kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Matt Damon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.

So what?

Fortfarande chanslös.

Sen ställde sig de politiska krafterna vid Kerrys sida. Jose Zapatero. Jaqcues Chirac. Yasser Arafat. Kim Jong-Il. Göran Persson.

Med såna vänner behöver man inga fiender.

Kerry hade fortfarande inte en chans.

Sen var det pressen som gav sitt stöd. Washington Post. New York Times. CBS. The Guardian. Cecilia Uddén.

Spela roll!

De kan inte röra George W Bush i ryggen.

Men jag blev allvarligt oroad när en av världens skarpaste hjärnor helt oförhappandes ställde sig bakom John Kerry. Att mannen som skrivit en lysande bok med titeln How The Mind Works, alltså Steven Pinker, skulle stötta Kerry kändes som en självmotsägelse. Å andra sidan har han ju också skrivit en med titeln The Blank Slate. Det kanske var det han menade. Jag blev i alla fall lite oroad.

Jag tryggades av att George W Bush i vilket fall har världens främsta film-komiker på sin sida. Republikanen Adam Sandler väger liksom upp alla ovanstående. Se Big Daddy, eller Fifty first dates, förresten, så håller ni med mig.

Men häromdagen blev det oroligt igen. Det liksom vände sig i magen för mig. Britney Spears kom ut som Bush-anhängare.

Jag kände att luften höll på att gå ur kampanjen, och att det var dags för Bush-laget att återfå lite trovärdighet. Dags för elefanten att resa sig upp.

Så håll i er.

Därför skulle jag rösta på George W Bush:

Vi är i krig.

Ni kanske inte har tänkt på det – men så är det. Vi är i krig. För amerikanerna blev det uppenbart den elfte september 2001. Merparten av Europa har dock fortfarande inte förstått. Trots två hundra döda i Madrid. Trots tre hundra döda i Beslan.

De dödar barn, förihelvete!

Det är inget nytt krig. Det fjärde världskriget inleddes för flera decennier sedan, med terrorismens sammanväxt med marxismen på sextiotalet. Det är inget nytt krig. Bara krig på ett helt nytt sätt.

Jag kanske måste förklara lite.

De första och andra världskrigen känner ni förstås till, men det tredje?

Det tredje världskriget utspelade sig under det vilseledande namnet "kalla kriget". Det där tillståndet som de flesta svenskar tror fanns till för att förhindra ett tredje världskrig, och som de flesta svenskar tror kulminerade i Grisbukten, kalla kriget alltså, det var just ett tredje världskrig. Och visst, för oss i tredje vägens Sverige var det ju kallt. Det var desto varmare i Guatemala, Nicaragua, Vietnam, Ungern och Afghanistan, för att bara nämna några platser.

Det kalla kriget, alltså det tredje världskriget, tog slut när Sovjetunionen imploderade – vilket kanske inte hade hänt om sovjetexpansionen hade fått fortsätta utan motstånd på ovanstående platser. Friheten och marknadsekonomin hade segrat.

Men under tiden växte det nya kriget fram. Ibland som en direkt följd av det tredje världskriget. Se till exempel på Talibanerna i Afghanistan som göddes av USA. Kortsiktigt, kan man tycka med dagens glasögon. Men nödvändigt då, och för sent att ångra idag.

Den islamofascistiska rörelsen har växt sig stark under tre decennier. Den elfte september 2001 hade den sin höjdpunkt, får vi hoppas. Det är det valet i USA handlar om.

Men det är inte helt tydligt ifrån vår horisont.

Det stora problemet är att fienden i det här kriget inte ser ut eller beter sig som vid tidigare krig. Hade islamofascisterna valt det gamla goda renhåriga sättet att kriga, med reguljära armeer, kolonner och ärtsoppa, så hade de varit utplånade nu. Därför har de fått byta metod. Därför har de fått byta utseende. Men vi behöver inte låta oss luras, för på en punkt känner vi igen fienden – målet att utplåna vår civilisation delar de med sina föregångare.

Det här nya sättet att kriga kallas lämpligt nog "den fjärde generationens krigföring". Jag har skrivit om det förut, men jag upprepar:

Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält. Var den ena parten numerärt överlägsen utplånades den andra.

Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.

Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats, vilket ytterligare förändrade betydelsen av antalet soldater.

I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att fienden väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är just det förvisso inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.

I den fjärde generationens krig är fienden som vanligt hänsynslös. Men med lite nya metoder.

Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.

Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.

Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.

Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.

Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.

Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.

Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.

Det så kallade motståndet i Irak fungerar exakt så.

När de väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända några biståndsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och...

...och just då är det presidentval.

Just nu, under en avgörande fas, eller i alla fall mitt under ett av många kommande viktiga slag i det fjärde världskriget, ska den ena parten rösta om de har förtroende för sin befälhavare.

Då börjar kändisarna rada upp sig. Whoopi Goldberg. Susan Sarandon. Bruce Springsteen. Ben Affleck. Bono.

Tagga ner. Ta det lugnt. Ta en feting. Give peace a chance!

Så fan heller.

Här har förenta staterna begåvats med en president som begriper att det fjärde världskriget brinner för fullt och som dessutom har begripit att kriget måste föras på ett helt nytt och tidigare oprövat sätt – genom att skapa demokratiska växthus mitt i satans ofruktbara öken - så vill mjukbrallorna och terroristkramarna låta trupperna packa ihop och åka hem.

Nej, George W Bush är rätt man. Han har fattat att kriget måste föras på ett helt nytt sätt.

Har ni förresten sett intervjun med Ann Coulter om valet och Irak?

John Hawkins: Do you think we're going to be able to successfully help the Iraqis become a Democratic country?

Ann Coulter: I was kind of hoping they'd go Republican.

Nåväl.

Islamofascisterna vill att vi ska svikta i tron. Islamofascisterna vill att vi ska tvivla. Islamofascisterna vinner om vi är demoraliserade. Det är deras taktik. Och mjukbrallorna vill lämna walkover.

Så fan heller.

Ekonomin är naturligtvis viktig. Handelshindren ska man såklart diskutera. Det finns säkert angelägna utbildningsfrågor också. För att inte tala om problemet med abortmotståndet.

Men det är inte det valet handlar om.

Är vi - jag skriver vi för jag hoppas så innerligt att vi tillhör den rätta sidan i det här kriget åtminstone - är vi demoraliserade, precis som islamofascisterna vill, eller är vi fast beslutsamma att vinna?

Hur demoraliserade Bono och Michael Stipe är behöver vi inte fundera så länge på, förstås.

Men vi andra?