Terroranklagelserna punkt för punkt

Terroriststämplingen av Mohamed Moummou väcker en hel serie svåra frågor. Förenta Nationernas ovilja att förtydliga vad Moummou är misstänkt för gör att såväl han själv som vi andra hänvisas till de offentliga uppgifter som finns om honom. Det är inte precis vad vi brukar kalla rättssäkerhet.

Den 7 december rådde det amerikanska finansdepartementet FN att föra upp svenske medborgaren Mohamed Moummou på sanktionslistan över terroristmedhjälpare. Inga som helst bevis presenterades offentligt som kunnat ligga till grund för det beslutet. Dock framlades anklagelser: att Moummou sedan mitten av 90-talet ägnat sig åt extremistverksamhet, utbildats vid terroristträningslägret Khalden i Afghanistan, haft kontakter med ledande personer i Al Qaida, är ledare för en extremistgrupp kring en moské i Brandbergen, samt haft samröre med Abu Musab al Zarqawi, i synnerhet vad gäller kemiska och biologiska stridsmedel.

Om grunderna för anklagelserna kan vi väldigt lite veta. Vi får, hur vanskligt det än är, basera våra slutledningar på vad som skrivits i medierna och protokollförts offentligt. Under det senaste decenniet har Moummou dock förekommit i diverse spekulationer om internationell terrorism. Man kan nästan säga att Moummou förekommit påfallande mycket i pressen, givet att han sannolikt sökt undvika publicitet.

Den första anklagelseakten, att Moummou ägnat sig åt extremistverksamhet sedan 90-talets mitt, är väl omskriven. Moummous postadress har exempelvis pekats ut, i en artikel i Executive Intelligence Review från 1995, som kontaktadress för Al Ansar, det nyhetsbrev som nordafrikanska terroristgruppen GIA (Groupe Islamique Armé) spred under 90-talet. I Al Ansar publicerade sig kända terroristledare och terrorismförespråkare som Abu Musaab al Suri, Abu Qatada och Abu Hamza al Masri. GIA var under 90-talet världens blodtörstigaste terroristgrupp. Att GIA haft aktivitet i Sverige är också det väl belagt, vilket kan exemplifieras med utdrag ur en skrift om svensk terroristprevention av Magnus Norell, terrorismforskaren vid Försvarshögskolan, Swedish National Counter Terrorism Policy after 'Nine-Eleven' (pdf, html).

... Sverige har haft, och har nu, medlemmar och aktivister från alla större terroristgrupper boende i landet, inklusive palestinska Hamas, egyptiska Al-Gamaa al-Islamiya och algeriska GIA, alla uppsatta på EUs och FNs listor över terroristgrupper. Deras närvaro har dock aldrig setts som ett hot mot svenska staten, och eftersom enbart medlemskap i en annars kriminell organisation inte varit (och inte är) olagligt så länge medlemmen inte gör något, så har de lämnats ifred, men under iakttagelse av säkerhetspolis.
(min övers.)

Att GIAs medlemmar och sympatisörer lämnats ifred, som Norell skriver, är en sanning med modifikation. En historia från 90-talets mitt understryker detta, och lär oss också med vilken skepsis man ska närma sig uppgifter från säkerhetstjänsten.

1995 begärdes Haninge-bon Abdelkerim Deneche utlämnad från Sverige till Frankrike. Deneche var GIA-sympatisör och distributör av nyhetsbrevet Al Ansar, men anklagelsen som riktades mot honom var värre än så. En fransk polisman hade vid fotokonfrontation pekat ut Deneche som en av de män han sett förbereda det bombattentat vid parisiska tunnelbanestationen St Michel som dödade 7 och skadade 91 personer den 25 juli 1995. Säpo grep omedelbart Deneche och förhörde honom.

Problemet var att den franske polisen ljög, eller, i bästa fall, misstog sig. Deneche kunde bevisa att han varit i Sverige dagen för dådet (med hjälp av kontoutdrag som visade att han skött bankärenden på ett svenskt kontor). Men sedan den dagen figurerar Deneches namn i allsköns skriverier om GIA, något som påpekats av Jan Guillou i Aftonbladet. Guillou beskrev visserligen apologetiskt GIAs terrorpropaganda som "flygblad och en liten nyhetsbulletin där han kritiserade militärdiktaturen i sitt hemland för tortyr, massarresteringar och mord", när Al Ansar i själva verket till exempel publicerade en fatwa som förklarade det religiöst korrekta i att döda kvinnor och barn, men det finns ändå anledning att citera hans säkert korrekta beskrivning av en av de problematiska mekanismerna vi har att göra med när det gäller vilka som utpekas som terrorister.

Den algeriska militärdiktaturens säkerhetspolis kan knappast samarbeta direkt med svensk säkerhetspolis. Men det behövdes ju inte. Algeriets säkerhetstjänster samarbetar mycket naturligt med Frankrikes säkerhetstjänster och i fallet GIA har de en gemensam fiende eftersom GIA utför sabotage på både fransk och algerisk mark.

Svensk säkerhetspolis samarbetar självklart med fransk säkerhetspolis. Idéer som uppstår i Alger kommer via Paris till Stockholm. Den algeriska diktaturens tankar och önskemål bestås med demokratisk legitimation i Paris och kan därefter högst EU-fähiga resa vidare till Stockholm.

Det finns, precis som antyds ovan, stor anledning till misstänksamhet vad gäller de uppgifter som sprids. Icke desto mindre måste vi försöka klarlägga det material som finns. Någon annan förklaring till FNs aktion kan vi ju inte få.

Mohamed Moummou har vid ett flertal tillfällen hörts av säkerhetspolis. Till Dagens Nyheter sade han 2004, som en kommentar till varför han gripits i Danmark, att "Säpo har förföljt mig i tio år". Tillslaget i Danmark påminner om Abdelkerim Deneches öde. Dansk säkerhetstjänst agerade efter en arresteringsorder som kom, via Interpol, från marockansk säkerhetspolis. Och Marockos anklagelser var av svepande art, varför vare sig svenska eller danska myndigheter funnit anledning att hålla Moummou.

Man kan naturligtvis inte till 100 procent lita på marockanska myndigheter. Det är dock inte bara marockansk säkerhetstjänst som anser att Moummou är terrorist. Även pressen (Marocko har betydligt friare press än övriga nordafrika) tror det. Statsoberoende och regimkritiska veckotidningen TelQuel konstaterade närmast lakoniskt förra veckan att Moummou terroriststämplats.

Moumou, som rekryterades 1996 av Bin Ladins löjtnant Ibn Sheik Al Libi för att vara "sovande agent" i Stockholm, kallas också Abou Abderrahmane, och är en av grundarna av GICM (Groupe Islamique Combattant Marocain), där han ursprungligen hade hand om propagandaarbetet (publicerade först Sada Al Maghrib, sedan kommunikéer i GIAs nyhetsbrev Al Ansar). GICM organiserade, enligt marockanska säkerhetstjänsten DST, attacken i Casablanca den 16 maj 2003. Det är sannolikt att Moumou spelat en roll i detta.
(min övers.)

I Sverige tycks Säpos konfrontationer med Moummou haft syfte att avskräcka från brott och påpeka att sökarljusen är påslagna. Dagens Nyheter har återgett hans egen redogörelse för detta:

Första gången han förhördes var 1995 efter ett attentat i Frankrike. 1997 fick han besök av Säpo i sitt hem i Lund. 1998 blev han kallad till polishuset på Kungsholmen där två poliser kom ned till receptionen för att säga att de hade ögonen på honom. I oktober 2001 fick han frågor i passkontrollen när han skulle resa till Iran.

Tråkigt nog har Säpo aldrig i offentligheten, vad jag kunnat se, formulerat specifikt hur misstankarna mot just Moummou sett ut. Vi får basera vår kunskap på vad som skrivits i pressen.

Anklagelseakt nummer två, att Moummou bevistat ett ökänt träningsläger för Al Qaida i Afghanistan, Khalden, är inte lika enkel att belägga som påståendet om allmän extremism.

Att svenskar med islamistsympatier funnits i Afghanistan vet vi dock. Mest känt är naturligtvis fallet Mehdi Ghezali, som själv visserligen beskrev sin vistelse i Afghanistan med orden "jag levde enkelt och såg hur afghanerna levde, jag lekte med barn", men vars hållning gentemot Usama bin Ladin, efter 930 dagar på Guantanamo, renderat fortsatt misstänksamhet. Ghezali sade "Jag känner honom inte som person och därför kan jag inte döma honom. Jag tror inte på det amerikanerna säger om honom".

Fler än Ghezali var naturligtvis i talibanernas Afghanistan eller på madrasas i Pakistan. Magnus Norell beskriver också detta i sin artikel om svensk terroristprevention.

Mot slutet av 90-talet började mer människor i Sverige, med kopplingar till mellanöstern och nordafrika, knyta band till och aktivt stödja den globala islamist-rörelsen. Aldrig en stor grupp - idag hävdar Säpo att omkring 20 i Sverige boende har besökt islamistläger i Pakistan (och kanske också Afghanistan innan kriget som fällde Talibanregimen hösten 2001). Några av dessa påstår Säpo vidare har kopplingar till Al Qaidas kärna.
(min övers.)

Ett av de allra minst omskrivna fallen avslöjade jag själv här på bloggen i augusti 2004. Därefter har jag aldrig sett fallet omskrivet, trots kopplingarna till andra extremister i Sverige.

Abu Abdullah as Somalee i Afghanistan

Abu Abdullah As Somalee, som i Sverige varit rumskamrat med terroristsympatisören som går under aliaset Abu Usama El Swede, som i sin tur om jag inte minns fel nyligen hörts av olika säkerhetstjänster med anledning av utredningar kring i Sarajevo åtalade svensken Mirsad "Maximus" Bektasevic, dödades i strid i Afghanistan. Abu Abdullah lyckades innan sin död fastna på bild i en propagandafilm för jihad i Afghanistan.

Ett annat lika lite omskrivet fall avslöjade jag här på bloggen i fredags. Gouled Hassan Dourad, också han från Somalia, var mellan 1993 och 1996 bosatt i Sverige, enligt amerikanska underrättelser (pdf). 1996 reste Dourad till Afghanistan för att utbildas på Al Qaidas träningsläger Khaldan - samma läger som svenskmarockanen Mohamed Moummou ska ha bott på, tillsammans med några av världens mest fruktade terrorister. Gouled Hassan Dourad ska ha lärt sig i lägret att hantera både handeldvapen och sprängämnen. Resan dit betalades, enligt samma amerikanska underrättelser, av en imam vid en svensk moské som besöktes av många somalier. Idag sitter Dourad som ende "svensk" på Guantanamo.

Mohamed Moummou och hans fru har själva bekräftat att de bott i talibanernas Afghanistan. Till Dagens Nyheter sade Moummou "Jag vill leva som muslim. Jag har inte försökt dölja att jag bott i Afghanistan. Men jag har inget att göra med al-Qaida". Och det är naturligtvis möjligt att man kan ha varit vän av talibanstaten utan att ha kopplingar till terrorism.

Men Mohameds uttalande besväras av ett fynd som gjordes i centrala Jalalabad den 26 november 2001. I direktsändning i CNN visade reportern Christiane Amanpour upp flygbiljetter med Moummous hustrus namn på, biljetter funna i en Al Qaida-lokal, tillsammans med allsköns bevis för terrorverksamhet.

AMANPOUR: Norra Alliansens underrättelseofficerer kommer till Kabul med säckar fyllda av dokumet - allt från passhandlingar till anteckningar om gifter och livsfarliga gaser.

OIDENTIFIERAD MAN (via tolk): Vi tog dokumenten från Al Qaidas säkerhetscentral i Jalalabads centrum. Talibanerna gav dem den byggnaden.

AMANPOUR: De senaste fynden inkluderar pass från hela Europa och ifrån arabvärlden. Myndighetsföreträdare säger att de kan vara stulna och använda som förfalskade resehandlingar. Pengabuntarna innehåller också migrations- och viseringshandlingar från både italienska och pakistanska ambassaderna i Jordanien och Syrien, kanske stulna, eller förfalskade.

Utöver detta finns biljetter från British Airways till en resa den 24 november 2000 från Pakistan till Sverige via London. En av resenärerna förefaller vara en svensk kvinna. Handskrivna anteckningsböcker, liknande dem som funnits i Al Qaida-hus i Kabul, beskriver gifter som ricin. 0,35 gram sägs vara dödligt för vuxna, en tredjedel för barn. Det beskrivs döda inom tre eller fyra dagar.

Listan fortsätter med bland annat giftgaser, hur de förbereds, och hur de används. Följdverkningarna av senapsgas, sarin, botulism.
(min övers.)

Hur flygbiljetten hamnat i det sällskapet är det svårt att förklara.

Anklagelsen gäller dock att Moummou tränats i Khalden. Individer som påstås ha varit där är bland annat tre flygplanskapare från elfte september, den tjugonde "flygplanskaparen" från elfte september, skobombaren Richard Reid, och fyra personer som deltog i bombningen av World Trade Center 1993. Så det är ingen liten anklagelse Mohamed Moummou drabbats av.

Vad som styrker påståendet är att han vad jag tror pekats ut i vittnesförhör av Al Qaida-medlemmen Ahmed Ressam, från Algeriet, som just nu avtjänar ett 22-årigt fängelsestraff för att ha försökt spränga Los Angeles internationella flygplats. Ressam namngav 2002 fem svenskar, vilket rönte viss, men blygsam, uppmärksamhet i Sverige. Tyvärr är inte FBIs förhörsprotokoll offentligt, men Svenska Dagbladet, som traditionellt inom journalistkretsar anses ha goda källor i säkerhetspolisen, fick ta del av ett FBI-dokument som upprättats i samma veva.

Tre av dem som nämns i FBI-dokumentet påstås ha sin bakgrund i Mellanöstern. En man uppges ursprungligen komma från Marocko. Den andre mannen sägs resa mellan Algeriet, Afghanistan och Sverige. Han ska under långa tidsperioder ha vistats i Afghanistan.

Den tredje mannen som pekas ut har enligt FBI algerisk bakgrund. Andra uppgifter i dokumentet tyder emellertid på att den man som i själva verket avses, är den 36-årige svensk med libanesisk bakgrund, som enligt ett federalt åtal i USA ska ha hjälpt till att bygga upp ett träningsläger åt al-Qaida på en ranch i den amerikanska delstaten Oregon.

De sista två personerna som pekas ut i dokumentet är svenskar utan arabisk bakgrund, enligt FBI:s uppgiftslämnare Ahmed Ressam.

Ressam pekade alltså ut inte bara ut Oussama "I love Osama Bin Laden" Kassir, som just nu sitter i förvar i Prag medan förhandlingar pågår om huruvida han ska utlämnas till USA där han väntar åtal för förberedelser till stödjande av terrorism tillsammans med ett toppnamn i Al Qaida, utan också en man som "uppges ursprungligen komma från Marocko". Jag gissar att det är Moummou som åsyftas (och beklagar att Svenska Dagbladet ännu inte följt upp sin story, så att vi kan nå klarhet).

Man kan naturligtvis fråga sig vad ett sådant utpekande är värt. Förhören har skett i en reguljär brottsutredning på amerikansk mark, vilket torde garantera att inga av de tvivelaktiga förhörsmetoder använts som praktiserats på terrorister utanför USAs gränser, och det styrker ju uppgiften. Dock har utpekanden skett under löfte om strafflindring, vilket minskar trovärdigheten. Å tredje sidan löpte Ressam risk för straffökning vid mened, vilket åter ökar uppgiftens tyngd.

Den tredje anklagelsepunkten, att Moummou ska haft kontakter med ledande personer i Al Qaida, är ganska logisk givet vad som redan anförts. Bara det faktum att han fungerat som utgivare av GIA-nyhetsbrevet Al Ansar styrker ju det. Som sagt publicerade sig ju bland andra tunga namn i Al Qaida som Abu Musab al Suri och Abu Qatada däri, vilket varit omöjligt utan kontakt.

Vidare får man anta att Moummous telefon stått under kontinuerlig bevakning de gångna tio åren. Att döma av vad som framkommit i andra granskningar av jihadister i norden så sker detta med gott resultat. Exempelvis redogör Danish Institute for International Studies i skriften Jihad in Denmark för vad man kan betrakta som ett parallel-fall: hur den danska GIA-medlemmen och distributören av Al Ansar, danskmarockanen Said Mansour, som just nu står under åtal för uppvigling, avlyssnats i åratal.

Under 90-talet var Mansour en hänförd anhängare av algeriska terrorgruppen GIA och var involverad i distributionen av dess publikation Al Ansar. Det fanns en nära samhörighet mellan Mansour och Abu Qatada tack vare deras gemensamma intresse för den algeriska saken, och de var bägge lierade med den GIA-fraktion som leddes av Hassan Hattab...

...Hans telefon avlyssnades i åratal av dansk säkerhetstjänst, och denna pågående undersökning etablerade att det fanns kontakt med Abu Qatada i London...

...Mansours internationella bekantskaper är värda att nämna i sammanhanget, då de representerar en slags "vem är det" vad gäller jihadist-rörelsen. Frånsett Abu Qatada i London, och att han haft Sheik Omar Abdel Rahman på besök 1990, förtjänar särskilt Mourad Trabelsi i Milano och Imad Eddin Barakat Yarkas att nämnas.
(min övers.)

Det finns skäl att tro att den svenska underrättelsetjänsten på samma sätt kan avgöra om Moummou haft kontakter med ledande figurer i Al Qaida, och att dessa redogörelser hamnat inför FNs och USAs ögon.

Den fjärde anklagelseakten, att Mohamed Moumou leder en extremistgrupp centrerad runt en moské i Brandbergen, i Haninge utanför Stockholm, har prövats av Aftonbladet så sent som förra året. Det skedde efter att amerikanske terrorismexperten Evan Kohlmann påvisat att en skrift av Bin Ladins närmaste man Ayman al-Zawahiri som spridits på internet haft en stämpel som visade att det kopierade exemplaret tillhörde "Muslimska Församlingen i Brandbergen, Jungfrugatan 413 N.B", som också varit Moummous folkbokföringsadress.

al Zawahiris bok

Reportern besökte förortsadressen.

Ingen öppnar när vi knackar på lägenhetsdörren – men sedan kommer en man i 30-årsåldern ut från en altandörr.

Han har rakad skalle och bär en klädsel som påminner om ett nattlinne. Bakom honom, genom fönstret, ser vi flera män med samma kläder och snaggade huvuden.

– Vad vill ni? säger mannen på tyska.

Det finns en tydlig koppling mellan den här lokalen och terrororganisationen GIA – hur ställer du dig till det?

Mannen stirrar bistert i marken och försvinner utan ett ord in i lägenheten. Inne från rummet hörs ett dovt samtal och mannen kommer ut igen.

– Vi vill inte kommentera det nu, säger han och går in igen.

Att Moummous form av islam är extrem berättar också hans svärmor i Aftonbladet:

- De umgås bara med muslimer. Så när jag är hos dem så kommer inga andra dit, det anses inte passande.

Man kan förstås ifrågasätta om svenskmarockanen "oomstritt leder" extremisterna, vilket FN påstår. Att de existerar tycks i vilket fall vara etablerat.

Den femte anklagelsepunkten gäller påstått samröre med Abu Musab al Zarqawi, som dödades i Irak i juni i år, i synnerhet vad gäller rådgivning om kemiska och biologiska vapen.

Eventuella kontakter med Zarqawi finns, vad jag kan hitta, inte antydda i offentliga källor.

Expertisen beträffande kemiska stridsmedel bekräftas dock ifrån ett håll.

Manual för enklare kemiska stridsmedel

Svenskmarockanen spred så sent som för två år sedan, enligt terrorismkännaren Evan Kohlmann (pdf), en arabiskspråkig manual för tillverkning av kemiska stridsmedel på internet. Bland annat gavs instruktioner för hur man bygger om en vanlig artilleripjäs till ett kemiskt vapen.

Manualen visar på ytterligare en aspekt. Att spridningen av extremistpropaganda inte tog slut 2001 när GIA slutade göra väsen av sig genom att uppgå i GSPC (Groupe Salafiste pour la Prédication et le Combat). Jihadismen tycks vara tämligen aktuell i tid, och inte heller fokuserad enbart på ett politiskt skeende i Marocko eller Algeriet.

Givet det sorgliga tillstånd att vi inte har tillgång till någon av säkerhetstjänsternas förmodade bevisning i frågan känns det ändå som att svenskmarockanen har en hel del som talar emot sig. Förhoppningsvis kommer anklagelsernas någon gång att prövas i en offentlig rättsprocess, även om det finns få anledningar att tro att så kommer att bli fallet.

Jag skulle tro att ingenting som nämnts ovan är att betrakta som brottslig gärning i Sverige. En fråga måste då vara om terroristskyddet i vårt rättssystem är tillräckligt? I exempelvis vårt grannland Danmark kan man idag bli åtalad, som nämnde Said Mansour, för extremistisk uppvigling. Är det ett system som vore önskvärt i Sverige? Det är en otroligt svår balansgång mellan yttrandefrihet och terrorismbekämpning, på samma sätt som det alltid varit knivigt att avgöra hur stora intrång i den personliga integriteten som kan vara befogat i terroristjakten.

Det sista frågetecknet jag skulle vilja se uträtat rör tidpunkten. Varför terroriststämpla svenskmarockanen nu? Vad nytt kan ha framkommit? Vad kan ha blivit angeläget nu som inte var angeläget hösten 2001, exempelvis, när hustruns flygbiljetter hittades i ett Al Qaida-hus?

Kommer vi någonsin att få veta om vi gjort rätt?