Apropos Dansbandskampen
SVT:s lördagsunderhållning Dansbandskampen är omöjlig att inte beröra för en grabb som vuxit upp vid Hjortnäs brygga.
Varför såg dansbanden ut som de gjorde? Jag förklarar på SvDs ledarsida att dansbanden är ett uttryck för det ursvenskaste av allt.
Under dansbandens glansperiod var orkestrarna utstyrda i kreationer som trotsar beskrivning. I Joel Stolpe Montans bok Svenska Dansband (Bokförlaget Max Ström 2007) har därför upphovsmannen gjort det enda rätta och låtit bilderna tala för sig själva. Resultatet är dryga 120 sidor fyllda med affischer och reklamkort föreställande dansband i skrikigt färgade kläder. Här ses Gert Jonnys från Malmö, i glänsande rosa sidenblusar med gröna västar. Eldorados från Eskilstuna stoltserar i puffärmar och gyllene byxor nedstoppade i glittrande platåstövlar. Och Kjell-Åkes från Skara i klart röda, blå och gula snickarbyxor med matchande scarf.
När man skummar igenom boken undrar man hur det var möjligt att människor frivilligt framställde sig så. I förordet förklarar Inge Fridén, medlem i Garvis, varför.
”Scenkläderna är ett speciellt kapitel i dansbandens historia”, skriver han. Det fanns ”flera skäl till att klädseln var som den var. Riksskatteverket gav ut anvisningar till deklarationsmyndigheterna, där man bland annat kunde läsa att scenklädseln skulle vara av typ ’fantasikostym’ för att avdrag skulle kunna göras i självdeklarationen. Således skulle man inte privat kunna gå omkring i samma klädsel som man bar på scenen.”
Huruvida lördagsunderhållningen är kvalitetskultur ska kanske inte vidröras. 1,2 miljoner tittare har haft fel förr. Men vi kan vara säkra på att en stor del av befolkningen känner djup inlevelse i dansbandskampen och vad den representerar. Det svenskaste av allt. Den uråldriga strävan att åtminstone få göra ett avdrag på skatten.
