Film i väst
I eftermiddag deltar jag i en paneldebatt vid Göteborg (utan genitiv-s, uppenbarligen) filmfestival.
"Det bidde en filmutredning"- filmpolitik för förändring?Lite magstarkt är det att benämna mig filmvetare - jag läste förvisso tre terminer men lite högre krav än så ska man nog ha på att få vara vetare.
Den statliga Filmutredningen ska i september 2009 lägga förslag om den framtida filmpolitikens finansiering och utformning. I uppdraget ingår att pröva förutsättningarna för ett nytt filmavtal mellan staten och filmbranschen från och med 2011, när det nuvarande avtalet har löpt ut. Utredningen ska dessutom göra en framtidsinriktad analys av filmens utveckling, när det gäller bland annat ägar- och konkurrensförhållanden, betalningsströmmar, ny teknik och nya konsumtionsmönster. Svensk filmpolitik har i decennier byggt på överenskommelser mellan staten och etablerade aktörer på filmmarknaden. Men kan ännu ett filmavtal fånga det nya som sker på filmområdet? Och om man inte kan komma överens om ett nytt avtal, vad innebär det för filmpolitiken? Mindre resurser eller kanske en möjlighet att tänka nytt? Hör utredaren Mats Svegfors reflektera och debattera med verksamma i den svenska filmbranschen och andra med tankar om svensk filmpolitik. Och passa på att göra din egen röst hörd; bidra med dina egna frågor och idéer!
Moderator: Roger Wilson, filmkritiker och journalist
Panel: Mats Svegfors, Filmutredningen, Kristina Åberg, producent Atmo, Peter Alvarsson, Headweb, Charlotta Denward, Svenska Filminstitutet och Per Gudmundson, filmvetare och ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Ett samarrangemang mellan Cinemix och Filmutredningen.
Men vad ska jag säga? Tankespån:
- Mängden svensk kvalitetsfilm är oberoende av filmavtalens utformning. Den som sätter ihop en tabell över kvalitetsfilm genom åren kommer att se att den på inget sätt förändras vid de årtal då filmavtalen omformas. Antalet intressanta filmskapare är mer eller mindre konstant, givet att vi är nio miljoner invånare. Ett billigt sätt att höja andelen kvalitetsfilm med ungefär femtio procent vore att ge Lars von Trier svenskt medborgarskap.
- Det svenska filmundret uppstod oberoende av den statliga filmpolitiken. Den som roar sig med att sätta ihop en svensk kanon av film kommer att erfara att ungefär halva är tillverkad före 1963. Stiller och Sjöström på stumfilmstiden eller Bergman exempelvis gjorde extremt kvalitativ film utan vare sig konsulenter eller ministrar.
- Sverige tillhör idag världens topp tio vad gäller dataspel, helt i jämförelse med vår position i den då föraktade filmens barndom. Finns det någon som inbillar sig att vi skulle bli bättre på dataspel om det funnes en samlad nationell dataspelspolitik?
- Filmpolitikens försvarare säger att Sverige är en så liten marknad, varför den förda politiken är den enda garanten för branschens överlevnad. Argumentet är löjeväckande. Hur stor var marknaden 1922? Hur kan det komma sig att lilla Sverige är topp tio inom dataspel helt utan politik?
- Sanningen är istället att den svenska filmpolitikens grundpremiss är sprungen ur tron på den tredje vägen, det vill säga föreställningen att kommunismen var en fullt framkomlig men mindre önskvärd utvecklingsväg, något som renderat en filmpolitik i form av lättsocialism. Tanken var att marknaden slösade bort resurser, medan politiker och tjänstemän hanterade resurser rationellt. Idag har kommunismen fallit, och den politiska styrningen visat sig vara sämre än marknaden. Ändå står vi kvar med samma filmpolitik.
- Arbetarrörelsen startade på 40-talet det egna filmbolaget Filmo, och köpte senare in sig i Nordisk Tonefilm (?), för att göra politiskt korrekt film. Då detta inte lyckades i tillräckligt hög grad ansåg man istället att filmbranschens "marknadsmisslyckande" bäst kunde korrigeras av en statlig filmpolitik. Det är inte svårt att föreställa sig att politiken skulle sett annorlunda ut om målet verkligen varit att stärka filmkonsten (kanske en Akademi?) snarare än att fostra folket.
- Den tekniska utvecklingen har gjort filmpolitikens grundvalar obsoleta. Vem är distributör idag - är det ICA, Expressen, Telia? Vem är producent idag - är det Sony Ericsson, Windows MovieMaker, Storåkers? Sedan länge står vissa helt utanför filmavtalets branschöverenskommelse, såsom DVD-tillverkarna, vilket varit en surdeg. Men hårddiskförsäljarna? Mobiltelefontillverkarna? Subwoofermontörerna? Rimligen är den korporativa modellen slut när mediet inte längre är branschspecifikt.
- Tyvärr har vi vad vi har. Inga alexanderhugg kommer att komma för att lösa upp knutarna. Varje försök skulle mötas av folkstorm (Rädda Richard Hobert!) Staten bör överväga att ta över och skattefinansiera det som anses livsnödvändigt av filmpolitiken, istället för att som nu tvinga branschens aktörer att pytsa (med hot om nöjesskatt, exv).
