Integration som följd av invandring
Svensk integrationsdebatt har alltför länge ensidigt utgått från att integrationspolitik är en sak och invandringspolitik är en annan. Man har menat att integrationsproblemen kan lösas med åtgärder på arbetsmarknaden, i bostadspolitiken eller kriminalpolitiken, och att man därmed kan strunta i frågor om själva migrationen. Och visst kan mycket åstadkommas med ändringar på de områdena.
Men invandring kan se olika ut, och kan styras med olika resultat som följd. Egentligen borde det väl vara en självklarhet att det blir olika utfall om invandringen består antingen av dödligt sjuka åldrande analfabeter från andra sidan jordklotet eller av högutbildade 21-åriga estlandssvenskar, för att nu ta två helt hypotetiska motpoler. Ändå känns det betydelsefullt att påpeka – som i dagens ledare i SvD – att eventuella framgångar i integrationen är beroende av en genomtänkt invandringspolitik.
Kanada har blivit landet att peka på när man vill visa att det finns lösningar på de problem som uppstått till följd av den förda invandringspolitiken. I Sverige tar det sju år för en kommunplacerad flykting att etablera sig på arbetsmarknaden, och underskottet av invandringspolitiken ligger mellan 1,5 och 2 procent av BNP (alltså mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor) årligen, enligt regeringens utredare.
[...]
I Kanada utgår man från det egna landets behov och möjlighet att integrera, och formulerar ett mål för invandringen därefter. Man anser att 65 procent av invandringen till Kanada bör vara ekonomisk. Därmed sätts också ett tak på antalet som kan invandra av humanitära skäl.
Sverige har inga tak. 2010 gavs 12073 personer uppehållstillstånd av asyl-, skydds- och humanitära skäl. Därtill fick 24626 anhöriga uppehållstillstånd. Antalet permanenta arbetstillstånd uppgick till 99. Det finns fler dimensioner i den frågan, men siffrorna antyder att det skulle krävas en tämligen omfattande arbetskraftsinvandring för att nå de kanadensiska proportionerna. Alternativet är att dra ner på annan.
Planering ger jämn takt i flyktinginvandringen – vilket underlättar för integrationsinsatserna. Sverige har motsatt princip: exempelvis ökade antalet uppehållstillstånd i kategorin skyddsbehov från 3728 år 2006 till 10208 stycken år 2007.
Det skulle krävas mer resursstarka invandrare. Kanada har poängsystem för att välja ut arbetskraftsinvandrare efter deras egenskaper och förmåga att bidra till samhället. Högutbildade före lågutbildade och så vidare.
De som invandrar frivilligt – alltså saknar flyktingstatus – bör vidare försörja sig själva. Kanada har försörjningskrav för anhöriga: i minst tre år för partnern, och för barn minst tio år eller tills barnet är 25 år.
Slutligen krävs en ny syn på medborgarskapet. I Kanada utgör detta slutet på en integrationsprocess. Invandraren måste vara ostraffad, och får erlägga språk- och kunskapsprov med frågor om politik, historia, geografi, rättigheter och skyldigheter.
Det är Henrik Emilsson med den utmärkta Integrationsbloggen som skrivit den sammanställning som min artikel utgår ifrån. Det är där man ska leta efter den senaste forskningen om integrationspolitik. För punkterade heliga kor och spännande egna beräkningar är rekommenderas Tino Sanandajis blogg Super-Economy.
