Hvad hvilja etcetera

Två artiklar försöker sätta fingret på vart Mona Sahlin vill med sin förnyelse av SAP. I den första menar jag att hon vidgar det politiska fält man kan befinna sig i och ändå kalla sig sosse, men att hon gör det på bekostnad av den socialdemokratiska visionen. Det är nu okej att gilla jobbskatteavdrag och andra incitamentsstrukturer i någon mån - men hon har inte skapat någon tanke om hur det erkännandet ska kunna inlemmas i en idé om ett framtida samhälle att sträva mot. Det blir bara suddigt (precis som min beskrivning av det).

Än så länge fungerar rådslagsarbetet som ett sätt för partiet att idka självkritik och möjligen närma sig mitten utan att ta några risker eller låsa sig vid faktiska löften. Man deklarerar att man haft fel, att man måste acceptera vissa förändringar som sker under Alliansen, och förespeglar att man tänker föra en politik som inte ligger så långt bort från den nuvarande regeringens. Opinionsmässigt går det bra. Men riktningen är oklar.

När Stefan Löfven förklarar att rådslaget vill få folk att jobba tre år mer i livet, inte av lust men för att staten ska kunna dra in ytterligare tre hundra miljarder kronor i skatter, eller när Ylva Johansson förklarar att mammor på sikt bara ska få ta ut hälften av föräldraförsäkringen, underförstått för det jämställda samhällets skull – då lyser den gamla sociala ingenjörskonsten igenom. Men den är alls inte dominerande. Ibland är man pragmatisk. ­Ibland socialliberal.

Den nya socialdemokratin tycks mest gå ut på att förhindra ytterligare reformer ifrån borgerligheten. Vad de sedan ska göra berättar de inte. Kanske har de ingen aning. Men kan man vinna ett val utan att berätta vad man vill ha för ett samhälle?

Den andra beskriver hennes dilemma med samarbetspartier. Hennes äktenskapsplaner med miljöpartiet kanske spräcks av Ohly.

Sahlins företrädare lämnade efter sig ett samarbete i två riktningar. Såväl miljöpartiet som vänsterpartiet begåvades med egna tjänstemän i regeringskansliet, och de tre partierna förde regelbundna överläggningar om fördjupat engagemang. Och det funkade ju så länge socialdemokratin bara behövde stödpartier, och slapp att på allvar drömma mardrömmen om att ha Lars Ohly som minister.

Mona Sahlin, däremot, löper stor risk att tvingas sätta Ohly på en taburett. Det är därför Fredrik Reinfeldt ända sedan Sahlins tillträde jagat henne inte bara med frågan om vad hon vill göra, utan också med vem hon vill göra det.

Sahlin har därför valt att mobba ut Ohly, för att istället fördjupa relationen till miljöpartiet. Det var extra tydligt i Almedalen i somras, och en påminnelse kom i onsdags då två tidigare partisekreterare från s och mp skrev ett gemensamt utspel i DN just om att vända vänstern ryggen.

Mona Sahlin vill kunna gå till val på att bilda en koalition med mp. Så länge som v beter sig som de ­extremister de är, så är det inte så svårt att sälja in den idén. Men om vänsterpartiet nyktrar till, så blir det svårt att förklara för vänsterväljarna, och för medierna, varför bara det ena gänget ska få ministerposter. Och då kan Reinfeldt åter skrämmas med tanken om Ohly som utrikesminister eller försvarsminister.

Trist, Sahlin! Ohly har genomskådat planen.

En annan tanke med att knyta miljöpartiet nära till sig var att minska benägenheten att dra ­högerut. Med löfte om inflytande och ministerposter kunde man köpa mp:s lojalitet med vänsterblocket. Det var framsynt, även om det just för ögonblicket verkar underligt att ens föreställa sig mp göra ett sidbyte.

Det pågår nämligen just nu ett chicken race som kanske kommer att vara avgjort först den dag regeringsdeklarationen läses upp hösten 2010. Om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kan de hamna i vågmästarställning. Då skulle trycket bli hårt på mp att söka en regeringskompromiss med Alliansen. Precis som det skulle pressa åtminstone delar av folkpartiet att söka uppgörelse vänsterut.

Men nu kanske miljöpartiets särställning och Sahlins plan spräcks av vänsterpartiet.

Scenariot med sd i vågmästarställning är intressant, och förtjänar att belysas i många vinklar (dansk och norsk, exempelvis). Men artikelserien handlar om hur Sahlin positionerar sig, och frågan är snarast om alliansen har något att sätta emot en förnyad socialdemokrati. Jag tror att lösningen ligger i att erbjuda en vision. Inte att skryta med alla vallöften man kan bocka av, utan att peka på vad man vill åstadkomma härnäst. Det kan inte Mona Sahlin göra.